Sammanhållen rovdjurspolitik slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

sammanhållen

rovdjurspolitik

Slutbetänkande Rovdjursutredningen

av

TM, M3

din

l

Statens offentliga utredningar

1999: l 46

Miljödepartementet

Sammanhållen

rovdjurspolitik

Slutbetänkande

av Rqvdjursutredningen

Stockholm 1999

SOU och Dssom ingår i 1999 årsnummerserie kan köpasfrån Fakta Info Direkt. Förremissutsändningar avSOU och Ds somingår i 1999årsnummerserie svarar FaktaInfo Direkt påuppdrag avRegeringskanslietsförvaltningsavdelrting.

Fakta Info Direkt, Kundservice Box 6430. l l3 82 Stockholm Tel: 08-587 671 00. Fax: 08-587 671 71 E-post:order@talctainfo.se

Svara påremiss. I-lur ochvarfor. Statsrâdsberedningen, l 993

.

En liten broschyr somunderlättar arbetetför densomskall svara på remiss. - Broschyren kanbeställas hos:

Infomation Rosenbad

Regeringskansliet

103 33Stockholm

Fax: 08-405 42 95

Telefon: 08-405 47 39

ISBN 91-7610-703-5

ISSN O375-250X Stockholm 1999

Till statsrådet och chefen för

Miljödepartementet

Regeringen bemyndigande den 29 januari 1998 dåvarande chefen för Miljödepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda frågan om en sammanhållen rovdjurspolitik. Med stöd av bemyndigandet förordnades dåvarande generalsekreteraren Sören Ekström till särskild utredare fr.o.m. den 3 februari 1998.

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 21 april 1998 fil. dr Anders Bjärvall Naturvårdsverket och fr.o.m. den 15 juni 1998 departementsrådet Birgitta Eilemar Justitiedepartementet.

Till experter i utredningen förordnades fr.o.m. den 15 juni 1998 verksamhetschefen Rolf Brittas Svenska Jägareförbundet, avdelningsdirektören Tord Constenius Jordbruksverket, departementssekreteraren Kristina Heide Miljödepartementet, naturvårdschefen Klas Hjelm Svenska Naturskyddsföreningen, renägaren Per Gustav Idivuoma Svenska Samernas Riksförbund, förbundsjuristen Bernt Lindqvist Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare, naturvårdschefen Lennart Nyman Världsnaturfonden WWF, rennäringskonsulenten Bror Saitton Sametinget, ombudsmannen Börje Waldebring Lantbrukamas Riksförbund och kanslirådet Bjarne Ömstedt Jordbruksdepartementet. Departementssekreteraren Torolf Lönnerholm Miljödepartementet förordnades som expert fr.o.m. den 14 september 1998. Kristina Heide entledigades med verkan fr.o.m. den 1 september 1999.

Hovrättsassessom Anders Ingmari har tjänstgjort som sekreterare i utredningen sedan den 1 maj 1998.

Berit Jigvall har varit assisten åt utredningen och har ansvarat för produktionen av heloriginalet.

Utredningen antog namnet Rovdjursutredningen. Den 4 maj 1999 överlämnade utredningen delbetänkandet Skyddsjakt varg SOU 1999:50.

SOU 1999: 146

Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande sammanhållen rovdjurspolitik. Till betänkandet fogas särskilda yttranden.

Utredningsuppdraget är därmed slutfört. Stockholm ijanuari 2000 Sören Ekström

Anders lngman

Sammanfattning

Uppdraget

Rovdjursutredningen har fått i uppdrag att utforma ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik med en helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna. Uppdraget omfattar björn, järv, lo, varg och kungsöm. I direktiven sägs att den grundläggande utgångspunkten för utredningsarbetet skall vara att naturligt förekommande djurarter skall ha förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Andra utgångspunkter skall vara de näringsmässiga och jaktliga frågorna. Beträffande näringama sägs att det skall vara möjligt att bedriva djurskötsel i de områden där det förekommer rovdjur.

Behovet av en sammanhållen

rovdjurspolitik

För närvarande finns det inte någon av riksdagen beslutad rovdjurspolitik. Antalet djur av flera av de aktuella arterna har ökat under den senaste tioårsperioden. Detta har lett till ett allt större engagemang i rovdjursfrågoma från enskilda människor, organisationer och myndigheter. Samtidigt har de konflikter som rovdjursförekomsten skapar blivit allt starkare och tydligare. Därmed har också behovet av en sammanhållen rovdjurspolitik vuxit i styrka.

Innehållet i

rovdjurspolitiken

En sammanhållen rovdjurspolitik innefattar ställningstaganden till en rad frågor med anknytning till rovdjursförekomsten. Den mest grundläggande frågan är hur stora stammar av de olika arterna som man bör eftersträva i förvaltningen. För att ta ställning till detta krävs att man först med vetenskapliga utgångspunkter bedömer hur stora stammarna bör vara för att anses långsiktigt livskraftiga. Detta har vi gjort bl.a.

14 Sammanfattning SOU 1999: 146

genom att anlita en forskargrupp som skrivit en rapport i ämnet. Vi har även i olika sammanhang tagit del av andra forskares syn saken.

Den vetenskapliga synen på hur många djur som krävs för att rovdj ursstammarna skall anses livskraftiga måste vägas mot vad är

som möjligt med hänsyn till olika intressen, främst ren- och annan tamdjursskötsel samt jakten. I våra förslag till mål för antal och utbredning de olika rovdjursartema har vi gjort sådana

av intresseavvägningar.

En rovdjurspolitik bör innehålla åtgärder för att lösa, eller i varje fall dämpa, de konflikter som förekomsten av stora rovdjur skapar. En annan viktig del är frågan om, och i så fall vilken utsträckning, staten skall ge bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjuren orsakar skador. Nära sammanhängande därmed är frågan om ersättningar för skador som ändå uppkommer. Andra grundläggande delar

av en rovdjurspolitik är vilka regler som skall gälla för jakt rovdjuren och hur man skall förhindra olaglig jakt, dvs. jaktbrott. Andra viktiga inslag i politiken bör vara forskning, beståndsövervakning och information till allmänheten.

Förslag

Undantag från Bemkonventionen och EG-direktiv

Bemkonventionen samt EG:s art- och habitatdirektiv sätter upp ramar för den svenska rovdjurspolitiken. Konventionen och direktiven innebär att jakt endast kan tillåtas av vissa anledningar. Stammama av björn och lodjur har utvecklats på ett sådant sätt att det i vart fall på längre sikt inte är motiverat i Sverige med ett så starkt skydd kon-

som ventionen och direktivet föreskriver. Vi föreslår därför att Sverige skall agera för att få till stånd undantag från Bemkonventionens och art- och habitatdirektivets regler om skydd för björnen samt från direktivets regler om skydd för lodjuret. Syftet skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva en rent förvaltande jakt arterna.

Antal och utbredning

Principer för antal och utbredning

Sverige skall ta sitt ansvar för att det skall finnas sammanhängande livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsöm på den skandinaviska halvön.

SOU 1999: 146 Sammanfattning 15

Som mål för rovdjurspolitiken bör miniminivåer slås fast för antalet rovdjur i Sverige av de olika arterna. Innan en att uppnått miniminivån bör endast skyddsjakt i begränsad omfattning tillåtas. När nivån är uppnådd bör stammen visserligen kunna tillåtas att fortsätta öka men större hänsyn kan då tas till motstående intressen.

Rovdjursarterna bör som huvudregel få sprida sig under kontrollerade former inom respektive arts naturliga utbredningsområde. För att minska riskerna för olyckor bör man försöka förhindra att rovdjuren etablerar sig, eller i varje fall minska antalet individer, i områden där riskerna är som störst. Också i områden där en art gör stor skada bör man försöka minska antalet individer.

Björn

Den gemensamma svensk-norska bjömstammen uppskattas för närvarande till minst l 000 djur. Nästan hela stammen finns i Sverige. Det nuvarande antalet björnar, dvs. 1 000, bör ses som en miniminivå för bjömstammen som helhet och också slås fast miniminivå för Sve-

som riges del. Stammen bör tillåtas att växa och skyddsjakten i Sverige bör fortsätta.

Den föreslagna miniminivån för bjömstammen överstiger antalet för kortsiktigt bevarande, så som det bedömdes av den forskargrupp som vi anlitade. Med en klok fortsatt förvaltning kan bjömstammen nå en sådan nivå att den med vetenskapliga utgångspunkter anses långsiktigt livskraftig, dvs. 1 500 individer.

Bjömstammen bör fortsätta att utvecklas i renskötselområdet. Den bör också få fortsätta att sprida sig söderut, vilket i första hand torde komma att beröra mellersta delarna av Dalsland och den del av Sverige som ligger norr om en tänkt linje från Vänerns nordspets till norra Uppland.

Järv

Antalet järvar i Sverige uppskattas till omkring 270. Det svenska järvbeståndet har kontakt med järvar på den norska sidan av fjällkedjan. Tillsammans bildar de en population om närmare 500 individer. Stammen har också kontakt med det finska järvbeståndet, som i renskötselområdet uppskattas till omkring 60 individer. Järvstammen är sammantaget så stor att den nått den nivå som behövs för kortsiktigt bevarande enligt den forskargrupp vi anlitade.

16 Sammanfattning SOU 1999: 146

Den nuvarande nivån på omkring 500 järvar i Norge och Sverige bör ses som en miniminivå i ett svensk-norskt perspektiv. För Sverige bör 300 järvar slås fast somminiminivå. Detta innebär att vi förespråkar en mycket försiktig ökning antalet järvar. Ökningen bör ske

av genom en jämnare spridning längs fjällkedjan inom hela renskötselområdet. En naturlig etablering av järv utanför renskötselområdet är önskvärd.

L0

Den gemensamma svensk-norska lodjursstammen uppskattas för närvarande till drygt 2 000 djur, varav cirka 1 500 i Sverige. Sammantaget är stammen så stor att den med vetenskapliga utgångspunkter är långsiktigt livskraftig. Miniminivån för den svensk-norska

gemensamma stammen bör vara 1 500 individer. För Sveriges del bör 1 000 individer slås fast som miniminivå, vilket även det är nivå där den kan

en anses långsiktigt livskraftig. Eftersom lodjursstammen redan i dag befinner sig över den nivån kan den i ökad grad förvaltas utifrån näringamas och jaktens intressen.

Vi föreslår att lostammen skall minskas kraftigt i renskötselområdet, främst inom de södra delarna. Även utanför detta föreslår vi något

en utökad skyddsjakt. Det totala antalet lodjur utanför renskötselområdet bör emellertid ligga kvar på i stort sett den nuvarande nivån. Det är önskvärt att stammen sprids till områden där det i dag inte finns fast

en lodjursförekomst. När så blir fallet kan något jämnare utbredning än

en för närvarande uppnås. Om lodjuret etablerar sig i Götaland skulle alltså antalet djur i Norrland utanför renskötselområdet och i Svealand kunna minskas.

Varg

Under våren 1998/99 uppgick den svensk-norska

gemensamma vargstammen till 59-75 djur. Målet för den skandinaviska vargstammen som helhet bör vara att den växer till 200 individer och att stammen tillförsäkras ett genetiskt utbyte med från Finland.

vargar

Vargen bör kunna sprida sig över Svealand och till vissa delar av Götaland. En jämnare spridning av stammen än för närvarande bör eftersträvas. Det bör inte finnas någon fast vargstam i renskötselområdet. Däremot bör enskilda individer kunna tillåtas inom renskötselområdet för att göra det möjligt för vargar från Finland eller Ryssland att komma i kontakt med huvuddelen av den skandinaviska stammen.

SOU 1999: 146 Sammanfattning 17

Givetvis måste undantag även i det senare avseendet kunna göras i svåra skadesituationer.

Vargstammens tillväxt bör vara långsam. Redan innan antalet vargar uppgår till 200 bör skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning, främst inom renskötselområdet. Utanför detta bör skyddsjakten inriktas på vargar som skapar särskilt stora problem, bl.a. att de är kon-

genom centrerade till ett begränsat geografiskt område. I en situation där stammens ökningstakt är snabb bör generös med tillstånd

man vara mer till skyddsjakt

än annars.

Vi anlitade, som redan nämnts, särskild forskargrupp for att när-

en mare belysa frågan hur stora stammarna av de olika rovdjursartema bör vara for att kunna anses livskraftiga. Gruppen ansåg att det krävs minst 500 för att kortsiktigt bevara vargstammen. Å andra sidan finns

vargar det forskare däribland en av världens ledande vargforskare, nämligen

- L. David Mech hävdar att den praktiska erfarenheten beträffande

- som andra små, isolerade populationer visar att även mindre stam kan

en vara livskraftig.

Det antal djur som forskargruppen angav skulle självfallet ge en större trygghet för vargstammens livskraft. Vi bedömer emellertid att det i dag inte är möjligt att få ett nödvändigt stöd bland befolkningen, vare sig på de orter som mest skulle beröras eller inom befolkningen i stort, för en vargstam på 500 eller fler djur. Vargförekomsten skapar redan i dag mycket starka känslor och stora konflikter och det pågår på många håll en häftig debatt om vargförekomsten. Man kan på goda grunder anta att en vargstam på 500 individer skulle innebära allvarliga problem för rennäringen. Även det inte fanns fasta revir i rensköt-

om selområdet skulle ungvargar förmodligen i stor utsträckning vandra in där. En i förhållande till i dag mångdubblad vargstam skulle också leda till stora skador for den norska fåmäringen.

Kungsörn

I Finland, Norge och Sverige finns en gemensam stam av kungsöm som kan uppskattas till 4 600 individer. I Sverige finns omkring 600 häckande par. Stammen är långsiktigt livskraftig. För Sveriges del bör den nuvarande nivån slås fast som miniminivå.

Även situationen för kungsömen överlag måste betraktas

om som god finns det anledning till för utvecklingen i delar av fjällkedjan

oro och fjällnära områden. För att kungsömen på längre sikt över huvud taget kunna finnas kvar i fjällen och i det fjällnära skogslandet är den, i dess nuvarande situationen helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar.

18 Sammanfattning SOU 1999: 146

Förmodligen är förföljelse, dvs. jaktbrott, den viktigaste förklaringen till den negativa utvecklingen i fjällområdena.

Kungsömens utbredningsområde bör inte påverkas.

Hantering av konflikter

En viktig del i arbetet med att minska de konflikter som förekomsten av rovdjur skapar med intressen i rovdjursfrågor infor-

är att ge grupper mation insyn i och inflytande över beslut i rovdjursfrågor. Detta är

om, särskilt viktigt i ett skede då rovdjursstammama snabbt växer till i storlek och konflikterna med andra intressen ökar.

Vi föreslår att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor med representanter för rennäringen, den ideella naturvärden, jakten, jordbruket och forskningen. I detta forum skall generella beslut jakt på rovdjur diskuteras och man

mer om skall följa inventeringsarbetet och rovdjursstammamas utveckling. Även övergripande policyfrågor och frågor finansieringen

om av rovdjursforskning skall diskuteras.

Vi föreslår också att samtliga länsstyrelser i de län där det finns stora rovdjur skall bilda rovdjursgrupper. I dessa bör ingå representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare. Även med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå

personer utan att representera myndighet eller organisation. Syftet med grup-

en perna bör främst vara att öka utbytet av information. Men grupperna bör också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsemas arbete med rovdjursfrågor.

I de flesta sammanhang rör rovdjursfrågor är i stort sett endast

som män inblandade. Vi tror att de beslut som fattas i olika sammanhang och även debatten skulle vinna på att kvinnor i större utsträckning deltog. I såväl det centrala rådgivande vi föreslår som de läns-

organ som visa rovdjursgruppema bör därför eftersträva en jämn könsfördel-

man ning.

För att minska rennäringens konflikter på grund rovdjursföre-

av komsten bör rovdjursstammamas utveckling styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby.

För att minska konflikten mellan jägare och rovdjur bör mycket starka koncentrationer rovdjur inom vissa geografiskt begränsade

av områden undvikas. I områden där visat en särskild benägenhet att

varg angripa hundar bör man kunna överväga skyddsjakt.

SOU 1999: 146 Sammanfattning 19

Bidrags- och ersättningssystemen

Renar

Sametinget skall lämna ersättning statsmedel för skador på

av ren som orsakats av björn, järv, lo varg eller kungsöm. Ersättningen skall

som huvudregel lämnas till samebyama. Rätten till ersättning bör regleras i en särskild förordning. Sametinget bör utfärda närmare föreskrifter om ersättningama och Naturvårdsverket om de inventeringar skall

som ligga till grund för ersättningssystemet.

Ersättning för skador orsakade av järv, lo och bör lämnas till

varg samebyama utifrån antalet föryngringar eller förekomst arter-

annan av na på byarnas betesområden. För skador orsakade björn och kungs-

av örn lämnas ersättning om arterna förekommer inom sameby. Ersätt-

en ningen för dessa arter fördelas mellan samebyama med ledning

av arealen av byarnas betesområden.

Ersättningama skall minskas om skyddsjakt tillåtits inom en samebys betesområde. Om det finns särskilda skäl till att skyddsjaktskvoten inte kunnat fyllas bör Sametinget dock kunna besluta att inte minska ersättningen.

För skador orsakade av järv, och varg lämnas ersättning med ett i förväg fastställt penningbelopp per föryngring eller för före-

annan komst inom samebyn. Ersättningsbeloppen skall motsvara skadorna så som de kan uppskattas med ledning av värdet på en ren, det antal

renar som man kan förvänta att respektive rovdjursart dödar under ett år och det merarbete som rovdjursangreppen orsakar. För björn och kungsöm uppskattas med samma utgångspunkter ett totalbelopp för skador på rennäringen, som fördelas mellan samebyama.

Regeringen beslutar årligen ersättningsbeloppen på förslag från Sametinget.

Sametinget skall varje år få särskilda medel för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Bidrag skall kunna lämnas till samebyar eller enskilda renägare för åtgärder som kan betraktas som extrainsatser med syfte att förebygga skador.

Andra tamdjur

Enligt de nuvarande reglerna kan länsstyrelserna lämna bidrag till åtgärder för att förebygga skador av vilt och ersättningar för uppkomna skador i mån av tillgång på medel.

Normalt lämnas inte bidrag till åtgärder för att skydda tamdjur på fritt skogsbete eller biodlingar. Vi anser att dessa verksamheter bör jämställas med andra tamdjur i detta avseende.

20 Sammanfattning

Vi föreslår också att länsstyrelserna skall skyldiga att lämna

vara ersättning för skador som de aktuella rovdjursarterna orsakar på tamdjur och annan egendom som ingår i näringsverksamhet. Naturvårdsverket bör fastställa taxa för ersättningar avseende de

en tamdjursarter som kan förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur. Ersättningar skall dock inte betalas den

om verksamhet där skadorna inträffat bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat. Samma regler skall gälla för djur på fritt skogsbete och bikupor.

Liksom för närvarande bör länsstyrelserna enligt jaktförordningen ha möjlighet att lämna ersättning för egendom inte ingår i

som näringsverksamheten, däribland hundar.

Regler om skyddsjakt

Naturvårdsverket bör få möjlighet att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur björn eller lo orsakar

av som allvarliga skador eller olägenheter. Delegation skall huvudregeln i

vara län med fasta stammar av björn och lo.

I jaktförordningen bör föreskrivas att de myndigheter beslutar

som om skyddsjakt och särskilt skall ta hänsyn till risken för ska-

varg dor på När det gäller lo skall också behovet att skydda stam-

renar. marna av vilda hjortdj ur beaktas.

För närvarande har ägare eller vårdare tamdj rätt att, utan före-

av ur gående beslut av någon myndighet, döda rovdjur angriper ett tam-

som djur. Reglerna för detta bör förenklas och vidgas. Vi föreslår att ägaren eller vårdaren av ett tamdjur skall få döda björn, järv, eller

en varg under ett direkt angrepp på tamdjuret. Rätten att ingripa gäller till dess angreppet är avslutat. Det skall inte vara tillåtet att förfölja ett angripande rovdjur för att döda det på annan plats. I stället bör jaktlagen ändras så att det blir tillåtet att förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika nya angrepp.

Jaktbrott

Jaktbrott som innefattar dödande rovdjur förekommer i stor omfatt-

av ning och de utförs ofta med grymma metoder. För vissa arterna kan

av den olagliga jakten få allvarliga konsekvenser. Vargstammen är fortfarande så liten att stammens positiva utveckling kan brytas. Beträffande järven kan brottsligheten huvudorsakema till att

vara en av stammen inte ökat trots att arten länge varit skyddad.

Sammanfattning 21

Genom samarbete mellan berörda myndigheter kan arbetet mot den jaktbrottslighet som avser rovdjur effektiviseras. Länsstyrelser samt polis- och åklagarmyndigheter bör tillsammans planera för

gemensamma insatser i syfte att förebygga sådana brott. Myndigheterna bör också gemensamt följa vad händer med polisanmälningar,

upp som förundersökningar, åtal och domar avseende olaglig jakt rovdjur.

Bevakningen av områden där jaktbrott avseende rovdjur kan förekomma bör förbättras utökat samarbete mellan polisen och läns-

genom styrelsemas fältpersonal. Länsstyrelserna bör även få särskilda medel för att göra punktinsatser med ökad bevakning. Förundersökningar

om jaktbrott avseende rovdjur bör regelmässigt ledas särskilt utbildade

av miljöåklagare och i varje polisdistrikt bör finnas särskilda utredare

som ansvarar för utredningarna. Polisen bör etablera ett samarbete med länsstyrelsemas fältpersonal också när det gäller brottsutredningama.

Forskning

Staten bör öka sina satsningar på rovdj ursforskning. Vår bedömning är att en ökning med 2 miljoner kr per år väsentligt skulle förbättra villkoren för forskningen på de mest angelägna områdena. De områden som särskilt bör prioriteras är genetiska studier, fortsatta undersökningar

av de olika arterna med hjälp av biotelemetri samt undersökningar

av möjligheterna att förebygga skador av rovdjur både innanför och utanför renskötselområdet.

Beståndsövervakning

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att nödvändiga inventeringar äger rum och för att rovdjursstammamas utveckling kan följas i landet som helhet. Länsstyrelserna har ansvaret för att rovdjursstammamas utveckling kan följas på regional nivå.

Vi föreslår att det i statsbudgeten anslås särskilda medel för länsstyrelsemas inventeringar utanför renskötselområdet. Det behövs inte några ytterligare insatser för beståndsövervakning av järv, och varg inom renskötselområdet.

Länsstyrelserna har tillsammans med Naturvårdsverket tagit initiativ för att inom ramen för Viltskadecenter samordna beståndsövervakningen utanför renskötselområdet. Vi anser att det är en bra lösning att låta centret ha ansvaret för samordningen.

Årligen bör ett visst belopp anslås till länsstyrelsemas inventeringsverksamhet utanför renskötselområdet. För att följa lodjursstammens

22 Sammanfattning SOU 1999: 146

utveckling utanför renskötselområdet hänvisad till de kunskaper

är man man kan få genom de storskaliga inventeringar genomförs i

som Svenska Jägareförbundets regi. Så länge är fåtalig har länssty-

vargen relserna emellertid vissa möjligheter att följa utvecklingen

egen hand och i samarbete med bl.a. forskningen.

Beträffande björnen är i dagsläget, såväl inom utom

man som renskötselområdet, främst hänvisad till de kunskaper det går att få

som från forskningen. Det är också viktigt att ta till de kunskaper

vara man kan få genom uppgifter från avskjutningsstatistik och fallvilt.

om

För övervakning av kungsörnstammens utveckling bör man även i framtiden förlita sig på uppgifter från de kungsömsgrupper finns

som inom Sveriges Ornitologiska Förening.

Regeringen bör ge Naturvårdsverket i uppdrag att upprätta data-

en bas för stora rovdjur för hela landet. Där skall information från länsstyrelserna, Naturhistoriska riksmuseet, Statens veterinännedicinska anstalt, polisen, Jägareförbundet m.fl. registreras.

Information

Viltskadecenter

Viltskadecenter har till uppgift att samla kunskap viltskador och

om att förmedla den genom information och utbildning. Vi föreslår att Viltskadecenter skall bli permanent. Det är emellertid viktigt att centrets organisatoriska status klarläggs. Vår bedömning är att det skulle vara lämpligt om centret knöts till Naturvårdsverket. Centrets styrelse bör bestå av representanter för länsstyrelserna, Naturvårdsverket och

lantbruksnäringen.

Information till allmänheten

Kunskap om rovdjuren har en nyckelroll för att den breda allmänheten skall ha förståelse för rovdjurssituationen och rovdjurspolitiken. Regeringen bör därför ge Naturvårdsverket i uppdrag att utarbeta detalje-

en rad informationsstrategi i samråd med övriga intressenter.

Ett viktigt led i informationsarbetet kan vara att inrätta ett eller flera rovdjurscentra med International Wolf Center i Ely, Minnesota

som förebild i fråga om inriktningen verksamheten. Det finns i dag två

av djurparker med rätt insatser skulle kunna utvecklas till viktiga

som rovdj Orsa Bjömpark i norra Dalarna och Järvzoo, ligger

som i Järvsö i Hälsingland. Även Värmlands rovdjurscenter i Eks-

norra härad kan komma att fylla en viktig funktion i informationsarbetet. Vid

SOU 1999: 146 Sammanfattning 23

Viltskadecenter finns en vilja att utveckla verksamheten till ett aktivt inforrnationsarbete mot allmänheten.

Det finns goda skäl för att staten skall bidra till att det inrättas ett eller flera rikstäckande centra för spridning av information om rovdjuren. Det bör ske genom eller i samarbete med någon eller några av de verksamheter vi har beskrivit. För statens del skall satsningen innefatta ett visst ekonomiskt stöd till kompetensutveckling och informationsinsatser. En särskild arbetsgrupp bör tillsättas för att fortsätta samtalen med de aktuella anläggningarna, liksom med berörda centrala myndigheter, län och kommuner.

Kostnader

Livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsöm skall säkerställas. Detta kräver att stammarna av vissa arter skall öka och andra åtminstone bibehållas på nuvarande nivå. Endast lostammen kan tillåtas minska något.

Rovdjursförekomsten skapar redan i dag starka konflikter många håll. Med ökade stammar är risken stor att konflikter kommer att uppstå på nya platser allt eftersom rovdjuren sprider sig. Avgörande för att hålla konflikterna på en rimlig nivå är att staten avsätter pengar för bidrag till förebyggande åtgärder och att de skador som uppstår ersätts.

Alternativet till att ge bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar är att minska stammarna av åtminstone järv, lo och varg. Detta skulle leda till att livskraften hos varg- och järvstammen uppenbart skulle sättas i fara. Med de utgångspunkter som vi fått i direktiven är det inte något alternativ att föreslå en sådan utveckling.

Ökande rovdjursstammar kräver också ökade satsningar på forskning och beståndsövervakning.

Slutsatsen blir att utredningsuppdraget inte kunnat fullföljas utan förslag som innebär ökade kostnader. Enligt vår bedömning leder kravet på livskraftiga rovdjursstammar även med mycket låga beräkningar till kostnadsökningar på ca 13 miljoner kronor. Kostnadsökningama fördelar sig enligt följande:

Ökade ersättningar för renar som dödas av rovdjur 6 mkr Bidrag till förebyggande åtgärder beträffande renar 2 mkr Förebyggande åtgärder avseende andra tamdjur 0,5 mkr Skadeersättningar avseende andra tamdjur 0,2 mkr Bevakning för att minska jaktbrotten 1 mkr Forskning 2 mkr Beståndsövervakning 1,5 mkr

24 Sammanfattning SOU 1999: 146

Vi har inom ramen för ersättningssystemet for rovdjursdödade

renar diskuterat frågan differentierad ersättning for olika delar

om av renskötselområdet. Detta skulle kunna innebära att kostnadsökningen for dödade renar stannar vid 3 mkr.

Med en positiv utveckling av rovdjursstammama kommer kostnaderna for såväl bidrag till förebyggande åtgärder ersättningar for

som skador att öka såvitt avser andra tamdjur än Vi kan dock inte i

renar. dagsläget varken ange hur snabb eller hur stor ökningen kommer att vara. Det bör emellertid finnas beredskap för att kostnaderna kan

en öka väsentligt.

Författningsförslag

l Förslag till lag om ändring i jaktlagen

1987:259

Härigenom föreskrivs att 5 och 44 jaktlagen 1987:259 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Var och en skall visa viltet hänsyn. Idrottstävlingar och annan liknande friluftsverksamhet i marker där det finns vilt skall genomföras så att viltet störs i så liten utsträckning som möjligt.

Viltet får inte ofredas och Viltet får inte ofredas och inte heller förföljas annat än vid inte heller förföljas annat än vid jakt. Förbudet hindrar dock inte jakt. Förbudet hindrar dock inte att lämpliga åtgärder vidtas att lämpliga åtgärder vidtas av

av markinnehavaren i syfte att mot- markinnehavaren eller ägaren verka skador av vilt, om sådana eller vårdaren av tamdjur i syfte skador inte kan motverkas på att motverka skador av vilt, om annat tillfredsställande sätt. sådana skador inte kan motver-

kas på annat tillfredsställande

sätt. Därvid får viltet inte ofre-

das mer än nödvändigt.

Om ett jaktbrott är att anse Om ett jaktbrott är att anse som grovt, döms till fängelse i som grovt, döms till fängelse, högst två år. månader och högst två

lägst sex

år.

1Senaste lydelse 1997:343. 2 Senaste lydelse 1994: 1820.

26 F Öifattningsförslag SOU 1999: 146

Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det avsåg ett hotat, sällsynt eller värdefullt vilt, om det har utförts vanemässigt eller i större omfattning, om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffningsmedel eller någon annan motordriven anordning.

Denna lag träder i kraft den 1juli 2001.

SOU 1999: 146 Författningsförslag 27

2 Förslag till förordning ändring i

om

jaktförordningen 1987:905

Härigenom föreskrivs i fråga omjaktförordningen l987:9O53 dels att 23 28, 29 och 31 skall ha följande lydelse, a, a dels att det i förordningen skall införas fyra nya paragrafer, 27 29 29 och 29 d med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 a § Om det inte finns någon annan lämplig lösning och om upprätthållandet av artens bevarandestatus inte försvåras, får beslut om jakt som avses i 24, 25, 27 och 29 §§ meddelas hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller av andra orsaker av som har ett överskuggande allmänintresse, av hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada gröda, boskap, skog, fiske, vatten eller annan egendom, eller för att skydda flora eller fauna och bevara livsmiljöer.

Vid beslut om jakt på lo och varg skall särskild hänsyn tas till risken för skador på renar. Beträffande lo skall även behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas. Ett beslut som avses i första stycket får även avse rätt att göra ingrepp i fåglars bon eller förstöra fåglars ägg.

27 a §

Naturvårdsverket får föreskriva att tillstånd enligt 27 § första stycket andra meningen avseende björn och lo får meddelas av länsstyrelsen. För de län där det finns fasta stammar

björn eller lo skall sådana av föreskrifter meddelas, om inte särskilda skäl talar emot detta.

Det som sägs i 27 § tredje stycket om Naturvårdsverket

3 Förordningen omtryckt 1998:1000.

28 F örfattningsförslag SOU 1999: 146

gäller istället länsstyrelsen när

den beslutar om jakt på björn

eller lo.

Har en björn, järv eller an- Ägaren eller vårdaren ett

av gripit och skadat eller dödat tamdjur får döda björn, järv,

en tamdjur och finns det skälig an- lo eller är under direkt

varg som ledning att befara ett nytt på tamdjuret. Det

angrepp anangrepp, får tamdjurets ägare gripande djuret får dödas trots eller vårdare utan hinder av bestämmelserna i 9 Sådan fredning eller bestämmelserna i jakt är dock inte tillåten inom 9 § döda det angripande djuret, nationalpark. om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.

Jakt som avses i första stycket får ske på jaktområde.

annans

29a§

Länsstyrelsen får i mån Länsstyrelsen får i mån till-

av av tillgång på medel lämna bidrag gång på medel lämna bidrag

av av statsmedel för åtgärder för att statsmedel för åtgärder för att förebygga skada av vilt. För ska- förebygga skada vilt. För ska-

av dor orsakade av vilt får i mån dor orsakade annat vilt än

av av tillgång på medel ersättning läm- björn, järv, lo, eller kungs-

varg nas av statsmedel, om det är örn får i mån tillgång

av uppenbart oskäligt att den ska- medel ersättning lämnas

av delidande själv skall för de statsmedel, det är uppenbart

svara om kostnader som skadan föranle- oskäligt att den skadelidande der. I fråga om skador på renar själv skall for de kostnader

svara lämnas bidrag eller ersättning i skadan föranleder.

som annan ordning. I fråga skador på

om renar

lämnas bidrag eller ersättning

enligt förordningen om ersätt-

ning för renar som dödats av

rovdjur.

4 delbetänkandetI skyddsjakt på SOU 1999:50 föreslog vi att skulle

varg, varg införas i 28 § i dess nuvarande lydelse.

SOU 1999: 146 F örfattningsförslag 29

Vid prövningen enligt första stycket skall särskilt beaktas om viltet får jagas, skadans omfattning samt möjligheten att genomföra en effektiv skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder. Naturvårdsverket meddelar Naturvårdsverket meddelar föreskrifter bidrag och er- föreskrifter om bidrag och erom sättning enligt första och andra sättning enligt första och tredje stycket. stycket.

29 b §

Länsstyrelsen skall i mån av tillgång på medel lämna ersättning av statsmedel för skador

björn, järv, lo, eller som varg kungsörn orsakar på andra tamdjur än renar eller på annan egendom som ingår i näringsverksamhet, om inte särskilda omständigheter talar emot att ersättning lämnas.

Ersättning får även lämnas för tamdjur som inte ingår i näringsverksamhet.

Vid prövningen enligt första och andra stycket skall särskilt beaktas om den skadelidande gjort vad som rimligen kan begäras för att förebygga skadorna.

§ 29 c

Ersättning för tamdjur enligt 29 b § första stycket skall lämnas med ett belopp som Naturvårdsverket efter samråd med Jordbruksverket fastställt i en taxa. För tamdjur som inte omfattas taxan och för annan

av egendom skall ersättning enligt 29 b § första stycket lämnas med ett belopp motsvarar värdet

som av den skadade egendomen.

3 0 F örfattn ingsförslag

29 d § Naturvårdsverket meddelar föreskrifter om ersättning enligt 29 b och 29 c §§.

31 Även jakt inte är Även jakt inte om annars om annars är tillåten får genom föreskrifter tillåten får föreskrifter genom eller beslut i det enskilda fallet eller beslut i det enskilda fallet Naturvårdsverket ge till- Naturvårdsverket tillge stånd till jakt om det behövs för stånd till jakt det behövs för om forsknings- eller utbildnings- forsknings- eller utbildningsändamål, för återinplantering ändamål, för återinplantering eller återinförande art eller eller återinförande art eller av en av en för den uppfödning som krävs för den uppfödning krävs som för detta, för detta, länsstyrelsen ge tillstånd länsstyrelsen tillstånd ge till en selektiv jakt efter ett litet till selektiv jakt efter ett litet en antal djur under strängt kontrol- antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, om det lerade förhållanden, det beom behövs för att tillgodose viltför- hövs för att tillgodose viltförvaltningen. valtningen. Länsstyrelsen får dock enligt denna bestämmelse inte ge tillstånd till jakt på björn, järv, lo, varg, eller kungsörn. En förutsättning för att jakt enligt första stycket skall kunna tillåtas är att det inte finns någon lämplig lösning och att jakten inte förannan svårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Av föreskrifter eller beslut tillstånd skall det framgå ingrepp om om får göras i fåglars bon och fåglars ägg får tas eller förstöras. om Länsstyrelsen skall årligen till Naturvårdsverket lämna de uppgifter om medgivna tillstånd som verket begär.

Denna förordning träder i kraft den l januari 2001.

5Senaste lydelse 1999:712

Författningsförslag 31

3 Förslag till förordning om ersättning för

renar

dödats rovdjur

som av

Härigenom föreskrivs följande.

1 §

Sametinget skall lämna ersättning av statsmedel för skador på

ren som orsakats av björn, järv, varg eller kungsöm. Ersättningen skall lämnas till samebyama utom i fall som avses i 7

2 §

Ersättning för skador orsakade av järv, lo och skall lämnas uti-

varg från förekomsten respektive art på varje samebys betesområde.

av Ersättningsbelopp fastställs enligt 3 och 4 §§.

Ersättning för skador orsakade av björn och kungsöm skall lämnas om arterna förekommer inom en samebys betesområde. Ett totalt ersättningsbelopp för skador på renar av dessa arter beslutas enligt 3 och 4 §§. Ersättningen fördelas mellan de ersättningsberättigade samebyama utifrån arealen av deras betesområden.

Om skyddsjakt på björn, järv, lo, varg eller kungsöm tillåtits inom en samebys betesområde, skall ersättningen till samebyn för den skada den ifrågavarande arten orsakar minskas. Minskningen skall motsvara värdet av den skada på renar som rovdjuren kan förväntas orsaka inom samebyn om de inte dödas. Om det finns särskilda skäl får Sametinget besluta att inte minska ersättningen.

3 §

Efter förslag från Sametinget beslutar regeringen årligen med vilket belopp ersättning skall lämnas vid varje föryngring av järv, eller varg som förekommer inom en samebys betesområde. Efter förslag från Sametinget beslutar regeringen också med vilka belopp ersättning skall lämnas om det inte förekommer någon föryngring inom en sameby men någon av arterna ändå förekommer regelbundet eller tillfälligt.

Efter förslag från Sametinget beslutar regeringen årligen med vilket totalt belopp ersättning skall lämnas för skador som björn och kungsöm orsakar på renar.

32 F örfattningsförslag SOU 1999: 146

4 §

Ersättningsbeloppen vid föryngring samt regelbunden eller tillfällig förekomst av järv, och varg skall beslutas med ledning av

medelslaktvärdet på en ren med tillägg för honrenamas produktionsvärde,

uppskattningar av hur många renar som dödas respektive rov-

av

djursart,

uppskattningar av i vilken utsträckning kalvar respektive vuxna

renar dödas av respektive rovdjursart och det merarbete som angrepp av respektive rovdjursait orsakar. Det totala ersättningsbeloppet för skador som björn och kungsöm

orsakar på renar skall beslutas med ledning av de förhållanden som anges i första stycket.

5 §

Länsstyrelsen inventerar varje år hur många föryngringar av järv, och varg som förekommer inom varje samebys betesområde eller om arterna förekommer regelbundet eller tillfälligt inom en sameby. Länsstyrelsen inventerar också om björn eller kungsöm förekommer inom en sameby.

Förekomst av björn, järv, lo, varg eller kungsöm som inte inventerats av länsstyrelsen berättigar till ersättning endast om förekomsten kan anses tillförlitligen styrkt. Innan ersättning lämnas i sådana fall skall länsstyrelsen ges tillfälle att yttra sig.

6§ Ersättningar enligt 2-5 §§ skall betalas ut årligen utan ansökan.

7 §

Om ett eller flera rovdjur av samma art under begränsad tids-

en period och på ett begränsat område dödar ett stort antal renar skall Sametinget lämna ersättning för skadorna till ägaren av de dödade renama. Ersättningen skall beräknas utifrån renamas slaktvärde med tillägg för honrenamas produktionsvärde. Ersättning får också lämnas för merarbete som kan styrkas.

Ersättning enligt första stycket betalas efter ansökan.

3 § I mån av tillgång på medel får Sametinget till sameby eller

en en renägare lämna bidrag till åtgärder för att förebygga att björn, järv, lo, varg eller kungsöm orsakar skador på Bidrag får endast lämnas

renar. för åtgärder inte normalt ingår i renskötseln.

som

SOU 1999: 146 Förfatmingsförslag 33

9 §

Sametingets beslut enligt denna förordning får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

10 §

Sametinget meddelar föreskrifter om ersättningar och bidrag enligt denna förordning. Naturvårdsverket meddelar föreskrifter invente-

om ringar enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1januari 2001.

SOU 1999: 146 35

1 och

Uppdraget utredningsarbetet

1 Uppdraget

Rovdjursutredningen har fått i uppdrag att utforma ett förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik med helhetssyn de biologiska,

en jaktliga och näringsmässiga frågorna. Detta framgår av våra huvuddirektiv som beslutades av regeringen i januari 1998, bilaga

Under sommaren 1998 fick vi tilläggsdirektiv rörande frågan om reglerna för skyddsjakt varg skulle utvidgas, bilaga Den delen

av uppdraget redovisades i maj 1999 i delbetänkandet Skyddsjakt

på varg, SOU 19999250.

Det huvudsakliga uppdraget omfattar björn, järv, lo, och

varg kungsöm. I direktiven sägs att den grundläggande utgångspunkten för utredningsarbetet skall vara att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas och att naturligt förekommande djurarter skall ha förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Med andra ord innebär detta att Sverige skall ha livskraftiga stammar av de olika arterna, vilket i och för sig inte utesluter att de delas med grannländema.

I direktiven också andra utgångspunkter för utredningsarbetet,

ges nämligen de näringsmässiga och jaktliga frågorna. Beträffande näringarna sägs att det skall vara möjligt att bedriva djurskötsel i de områden där det förekommer rovdjur.

För närvarande befinner sig åtminstone vissa av de aktuella rovdjursartema under en nivå där de kan långsiktigt livskraftiga.

anses Direktiven innebär att dessa arter bör öka i antal. Alla arter kan röra sig långa sträckor. Stora rovdjur kan därför redan i dag uppträda på olika platser i landet, också långt från de områden där de talrikast.

är som Om antalet rovdjur ökar kommer detta att hända oftare, vilket innebär ökade risker för skador på tamdjur. Kraven på informationsinsatser kommer också att öka.

Intresset av livskraftiga stammar måste vägas emot hänsynen till tamdjursskötseln och jaktintressena. Endera utgångspunkten kan inte vara ensam avgörande. Men sammantaget innebär de att utrednings-

36 Uppdraget och utredningsarbete SOU 1999: 146

uppdraget inte på ett rimligt sätt kan fullgöras utan förslag som innefattar ökade kostnader för staten.

1 Utredningsarbetet

Arbetet

Rovdjuren engagerar och har stor betydelse för många människor. Detta avspeglar sig i att det finns många organisationer som arbetar med rovdjursfrågoma. Många enskilda har också tankar och idéer om hur de problem och konflikter som rovdjursförekomsten orsakar skall lösas. Främst på landsbygden finns det många som har erfarenheter av möten med rovdjur eller direkt påverkats dem. Även antal

som av ett myndigheter har uppgifter som gäller rovdjuren.

För oss stod det från början klart att måste skaffa oss en bred kunskap samtal med ett stort antal människor för att få del

genom av erfarenheter, tankar och åsikter kring rovdjursförekomsten. Likaså ville vi låta de berörda myndigheterna och organisationerna komma till tals.

Vi har därför lagt ned mycket arbete på att träffa enskilda människor samt företrädare för organisationer och myndigheter. Till stor del har vi gjort detta genom till olika platser i landet och även till

resor Norge och Finland. Vi har också gjort en studieresa till USA där vi träffade både forskare och tjänstemän inom förvaltningen samt enskilda människor som är berörda av rovdjursförekomsten. De mycket omfattande kontakter vi haft har gjort det möjligt för att ringa och för-

oss djupa oss i de problem rovdjuren skapar. Vi har också från många

som fått förslag till lösningar i varje fall vissa problemen.

av av

Nedan finns en förteckning över dem träffat.

Vi har också följt rovdjursdebatten i såväl fackpress dagspress

som och även träffat människor som under lång tid följt debatten. Vid några tillfällen har vi lyssnat på paneldebatter. Vi har också vid ett par stormöten, bl.a. ett där de flesta samebyama representerade, fått till-

var fälle att ta del synpunkter och på frågor utredningsarbetet.

av svara om

Under de resor vi gjort har vi fått se de miljöer där rovdjur förekommer. Människor som varit med någon särskild händelse har

om kunnat visa precis den ägde och med ord berätta vad

oss var rum egna som hände. Vi har varit ute i fält med personer som arbetar för forskningsprojekten samt med länsstyrelser och ideella organisationer. Detta har varit värdefullt för förståelsen problemen. Det har också gett

av perspektiv diskussionerna om lösningarna.

Frågan om hur stora stammarna av de olika rovdjursartema måste vara för att de skall vara livskraftiga har fått en särskild behandling.

SOU 1999: 146 Uppdraget och utredningsarbetet 37

Tillsammans med Centrum för Biologisk Mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala arrangerade vi i oktober 1998 ett seminarium i ämnet. Därefter anlitade vi en grupp forskare som skrev en rapport som behandlade frågan hur stora rovdjursstammarna måste vara för att anses livskraftiga från skilda vetenskapliga utgångspunkter. I gruppen ingick Henrik Andrén, Torbjörn Ebenhard, Hans Ellegren, Nils Ryman och Bernt-Erik Saether. Rapporten finns i utredningens bilagedel och refereras i avsnitt 12.2. Vi har också diskuterat frågan

om livskraft med och inhämtat synpunkter på rapporten från andra forskare.

Vi har även fått skriftliga rapporter från forskare och andra i flera olika frågor. Rapporterna har tagits med i bilagedelen.

En viktig del av utredningsarbetet har gällt ersättningssystemet för renar som dödas av rovdjur. Samtidigt som vårt utredningsarbete pågått har en arbetsgrupp med företrädare för Sametinget och Naturvårdsverket gjort en översyn av systemet. Vi har under hand fått information

om gruppens arbete. Det har varit angeläget att undvika att både arbetsgruppen och vi, mer eller mindre samtidigt, skulle lämna var sitt förslag till förändringar av systemet. Efter kontakter med arbetsgruppen kom vi överens om att den skulle överlämna sitt förslag till oss, vilket den också gjort. Dock fick vi dess slutliga förslag i ett mycket sent skede av vårt utredningsarbete. Förslaget har tagits som bilaga 3 i betänkandet.

Personer, myndigheter och organisationer vi träffat

Nedan finns en förteckning över myndigheter, personer och organisationer som träffat. När det gäller myndigheter samt företag och andra organisationer har oftast träffat sådana företrädare för dessa som arbetar eller kommit i direkt kontakt med rovdjursfrågor. I vissa fall har vi träffat myndighets-, företags- eller organisationsledningama. När det gäller forskningen har vi träffat enskilda forskare verksamma inom de institutioner eller projekt som vi angett.

Enskilda personer/företag

Vi har träffat ett mycket stort antal enskilda personer som varit engagerade i rovdjursfrågoma. Vi har också fått ett mycket stort antal telefonsamtal och brev. Vi redovisar dock inte namnen på alla de privatperso-

38 Uppdraget och utredningsarbetet SOU 1999: 146

ner vi träffat och tar i förteckningen endast upp några exempel bland dessa. Familj som fått en hundvalp tagen av ett lodjur Fårägare från Närkesberg Fäbodbrukare från Skinnaråsen Järbo Biodlarservice J ärvzoo Orsa Bjömpark Skogsbolagen

Assi Domän

Graninge

Korsnäs

MoDo

SCA

StoraEnso Säfsen Fritid Tamdjursägare från områdena runt Fredriksberg Televilt AB Värmlands rovdjurscenter

Forskare

Centrum for Biologisk Mångfald Evolutionsbiologiskt Centrum Järvforskningsprojektet Lodjursprojekten i Sarek och Bergslagen Skandinaviska bjömprojektet Vargforskningsprojektet

Myndigheter

Dals-Eds kommun F inanspolisen Hagfors kommun ILO-utredningen Koordineringsgruppen for rovdjursforskning Länsstyrelsen i Dalarnas län Länsstyrelsen i Gävleborgs län Länsstyrelsen iJämtlands län Länsstyrelsen iNorrbottens län Länsstyrelsen i Västerbotten län

Uppdraget och utredningsarbetet 39

Länsstyrelsen i Västernorrlands län Länsstyrelsen i Värmlands län Länsstyrelsen i Västra Götalands län Länsstyrelsen i Västmanlands län Länsstyrelsen i Örebro län Polisen i Jokkmokk, Mora, Strömsund Polisflyget i Boden Polismyndigheten i Gävleborgs län Rennäringspolitiska kommittén Riksdagens miljö- och jordbruksutskott Rikskriminalpolisen Riksåklagaren Sametinget Statens veterinärmedicinska anstalt Svenska delegationen till Svensk-norska renbeteskommissionen. Urbefolkningsdelegationen Viltskadecenter Östersunds kommun

Organisationer

Dalarnas Fäbodbrukarförening Gävleborgs Fäbodförening Hellefors Jaktskytteklubb Jakthundkommittén i Värmland Jaktvårdskretsama i Hällefors, Ljusnarsberg och Dals-Ed Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens jägare Jägarnas Riksförbund, Västernorrlands distrikt Kungsömsgrupper inom Sveriges Ornitologiska Förening Länsjaktvårdsföreningama i Dalarna, Jämtland, Norrbotten, Värmland, och Örebro Nordmarkens Stövargille Riksföreningen hänsynsfull jakt Rovdjursgruppen Sundsvall-Nordanstig Svenska Djurparksföreningen Svenska Fåravelsföreningen

Svenska Jakthundgruppen

Svenska Jägareförbundet Svenska Kennelklubben Svenska Naturskyddsföreningen i Jämtlands och Värmlands län Svenska Rovdjursföreningen

Svenska Rovdjursföreningen i Dalsland

40 Uppdraget och utredningsarbetet SOU 1999: 146

Svenska Samernas Riksförbund Sveriges Glesbygds Trygghet Sveriges Jordägareförbund

Samebyar

Gran Ohredahke Ran Sirkas Svaipa Tuorpon Ubmeje Vilhelmina norra

Finland

Finlands Naturskyddsförbund Jord- och skogsbruksministeriet Jägareförbundet Jägarnas Centralorganisation Vilt- och ñskeriforskningsinstitutet

Norge

Direktoratet for Naturforvaltning Miljöverndepartementet Norges bondelag Norges jeger- og ñskerforbund Norges naturvemforbund/Samarbeidsrådet for naturvemsaker Norsk bonde- og smâbrukarlag Norsk sau- og geitalslag

USA

American Bear Association Bjömforskaren Lynn Rogers Borgmästaren i Ely, Minnesota Lolita Schnitzius Boskapsuppfödare i Salmon, Idaho Handelskammaren i Ely, Minnesota

SOU 1999: 146 Uppdraget och utredningsarbetet 41

Idaho Department of Fish and Game Inemational Wolf Center Natural Resources Consulting Research Corp. Projektet för återintroducering av varg i Idaho Projektet för återintroducering av varg i Yellowstone National Park U.S. Fish and Wildlife Service, Idaho Vargforskaren L. David Mech Vargforskningsprojektet i Ely, Minnesota Wildlife Services, Idaho

2 uren

Rovdj

i

2.1 Björn

2.1.1 Om utbredning och status

Utanför Europa

Brunbjömen visar den största ekologiska variationen och har den vidaste utbredningen av samtliga bjömarter. Den är utbredd över norra halvklotet och förekommer i hela Asien. Brunbjömen fanns förr

norra över hela västra Nordamerika ner till Mexiko men finns nu kvar endast i de nordvästra delarna inklusive de nordliga delarna av Klippiga bergen. Brunbjömens utbredning och numerär har ungefär halverats sedan mitten av 1800-talet. Arten är på tillbakagång i större delen av sitt utomeuropeiska utbredningsområde utom i västra Kanada, Alaska och Sibirien där populationerna fortfarande bedöms som stabila.

Europa utom Norden

I dag finns de största sammanhängande populationerna i Europa utanför Norden i de boreala skogarna. De övriga bestånden är isolerade, vanligtvis i bergstrakter. Allmänt ökar populationerna i de norra och östra delarna av Europa. De mest isolerade populationerna minskar och är utrotningshotade om inte omedelbara åtgärder vidtas. Brunbj ömen är inte hotad som art i Europa, där den totala populationen beräknas till 50 000 björnar merparten i den europeiska delen av Ryssland.

-

Norden

Omkring 1850 beräknades den Skandinaviska populationen uppgå till 4 000-5 000 björnar. Två tredjedelar av beståndet fanns då i Norge. 1996 beräknades den norska stammen utanför Finnmark till mellan 10 och 30 björnar. Samtliga dessa björnar befinner sig i kanten av det

skandinaviska beståndet där i genomsnitt 98 procent gemensamma

44 Rovdjuren SOU 1999: 146

uppehåller sig i Sverige. Dock for närvarande bjömstammen i

anses Norge öka något. Det totala norska beståndet kan beräknas till mellan 15 och 50 björnar nästan alla delas med grannländema.

som

I Finland har bjömbeståndet under hela 1980-talet beräknats till mellan 400 och 500 djur. Efter 1991 har stammen ökat kraftigt och beräknades 1995 uppgå till 900 individer. I Finland uppträder björn

ca över nästan hela landet. De tätaste stammarna finns i den östra delen i gränstraktema mot Ryssland söder om renskötselområdet. Den finska stammen är delvis gemensam med den ryska och ett begränsat utbyte sker även med Sverige Tornedalen och Norge Pasvik.

Sverige

Brunbjömen förekom ursprungligen över hela Sverige utom på Gotland, men försvann före 1700-talet från större delen Sydsverige.

av Omkring 1850 beräknades populationen till 1 600-1 700 och utbredningen täckte centrala och Sverige. Redan 1647 utbetalades stat-

norra liga skottpengar för dödade björnar. Omkring sekelskiftet sköts björnar endast i de tre nordligaste landskapen. 1913 fredades björnen på kronans mark. Bjömstammen var omkring 1930 sannolikt vid dess lägsta nivå någonsin omkring 130 djur. Sedan dess har populationen ökat

både till antal och utbredning. Antalet björnar i landet har under de senaste fem decennierna beräknats vid fem tillfällen: 1942 till 294, 1966 till 350-450, 1975-76 till 400-600, 1991 till omkring 670 och 1996 till 800-1300.

Enligt uppgifter från Skandinaviska bjömprojektet finns i dag minst 1 000 björnar i Skandinavien. Den relativt snabba tillväxten i stora delar av skogslandet och i ömens sydligaste utbredningsområde beror på stammens årliga tillväxt på 7-15 procent, vilket är den högsta kända tillväxten i världen för brunbjömstam.

en

Rovdjuren 45

Officiell avskjutning i Sverige av björn mellan 1911

och 1999

60-

u 1

i i

O .

u- CD I- D r- D 1- LO v- D v- D 1- 1.0 I CD 1- D

1- " OI N Ö OO V V ID ID O D N N I ® O O

O O O O O O G5 O CD O O O O G3 CD CD O C3

Y Y" U" T V V T Y V V Y 1: U: U

Sedan 1943 har jakt under hösten varit tillåten men jakttidema, antalet tillåtna djur och områden har varierat. Sedan 1943 har mer än 1 400 björnar skjutits legalt, vilket motsvarar ett årligt jaktuttag på åtrninstone 5,5 procent. Stammen har under samma tid mer än trefaldigats. Bjömstammens utbredning och numerär i landet påminner nu om den vid 1800-talets mitt, med den skillnaden att stammen minskat eller i vart fall fortfarande är svag i de flesta fjälldalar och fjällnära skogsområden.

i 46 Rovajuren

BJÖRN 1999

huvudsakligt

O reproduktionsområde

Källa: Naturvårdsverket.1999

STEINKJE4 moriönenu/D

IJLLEHAMMER HELSINGFORS

i

9 3

4 Ä .

6 FG

Bjömhonomas utbredning är i huvudsak koncentrerade till fyra områden i Sverige. Det var sannolikt i dessa reproduktionsområden som björnar överlevde innan populationen i landet vände uppåt under 1930talet. Bjömstammens expansion har skett från dessa fyra områden och de flesta björnar påträffas utanför dessa är hanar. Det beräknade som antalet björnar vid den senaste inventeringen 1996 i de fyra reproduktionsområdena framgår nedanstående tabell. av

SOU 1999: 146 Rovdjuren 47

Tabell Det beräknade antalet björnar i Sverige 1996 uppdelat på de

fyra reproduktionsområdena

Västerbottens län Södra Jämtlands, delar av Dalar- 175-275 nas och Gävleborgs län

Totalt i landet 765-1240

2.1.2 Om bjömens biologi

Föda

Bjömen lever främst i barrskogsmiljön. En liten del av den svenska bjömstammen lever emellertid i vissa fjälldalar. Bjömen är allätare, men födan domineras av vegetabilier. Arten utnyttjar en mångfald av skogens, fjällets och våtmarkens örter och gräs. I första hand förtärs skott och rotdelar, under sensommar och höst även bär. Särskilt viktiga är kråkbären. Den animaliska delen av födan spänner över hela registret från insekter främst myror till älgar. Kadaver utgör en betydande del av den animaliska dieten.

Hemområde och fortplantning

I Skandinavien rör sig bjömhonor med årsungar under en säsong inom ett hemområde på 100-600 kvadratkilometer. Honor med äldre ungar och honor utan ungar kan röra sig över större områden. Bjömhanar rör sig vanligen över 500-5 000 kvadratkilometer, medan enstaka hanar har rört sig över områden upp till 28 000 kvadratkilometer. Vandringar på upp till 270 km fågelvägen har registrerats på 9 dagar för en treårig hane just könsmogen under brunsten i maj/juni.

I jämförelse med andra brunbjömstammar tycks den skandinaviska björnen ha den högsta tillväxttakten men reproduktionen är låg jämfört med andra däggdjur. I den södra delen av utbredningsområdet kan bjömhonor få ungar vid 4 års ålder, men honorna är vanligen fem år eller äldre när de föder sin första kull. Om minst en unge överlever är

l

l 48 Rovdjuren

intervallet mellan kullama normalt 2-3 år. I den södra delen av utbredningsområdet i Skandinavien är det vanligen tätare mellan kullama än i den norra. Antalet ungar varierar från 1 till Brunstperioden inträffar vid "pingst", dvs. i senare hälften maj eller början av juni. Tiden

av från parning till födsel är ca 7 månader och ungarna föds under midvintern i idet. ömhonor med årsungar lämnar normalt idet först en bit in i maj. Vid födseln väger 4-5 hg och när de lämnar idet vid

ungarna ca 4 månaders ålder 4-5 kg. Ungarna följer honan till knappa 1,5 alternativt 2,5 års ålder och separationen sker i maj månad före eller under brunsten.

Idegång

Bjömarna ligger normalt i ide under hela snöperioden i de nordligaste

delarna av landet från månadsskiftet september/oktober till början av maj och längre söderut någon månad kortare. De äter inte under hela den perioden utan lever på lagrade fettreserver. Bjömhonoma tappar ca 30 procent av sin vikt under idevistelsen. Levandevikten för könsmogna honor är på hösten sällan över 150 kg. De största hanbjömama kan väga det dubbla vid den tidpunkten.

I skogsmark grävs idet vanligen i en myrstack, men det kan också grävas i grusslänt. Även naturliga håligheter under stenar eller i

en klippskrevor används och det händer ibland att björnen bara gör i ordning en bädd av ris och mossa på marken i skyddande skog. Bjömarna är stömingskänsliga under hela idevistelsen och ide används

samma ytterst sällan två år i följd. Endast honor med ungar delar ide.

2.1.3 Om ömstammens framtid

Illegal jakt

Det förekommer illegal jakt efter björn inom hela utbredningsområdet avsnitt 5.6. Forskningen har visat att den är vanligare i norr än i söder. Detaljerna är ofullständigt kända men illegal jakt tycks vara en betydande begränsande faktor i delar av fjällområdet. Antalet björnar där är fortfarande lågt och till och med minskande i många områden medan det ökar i de flesta skogsområden.

SOU 1999: l 46 Rovdjuren 49

Genetik

Studier av mitokondriellt DNA har visat att det finns två genetiska linjer av björn i Sverige. Det tyder på två skilda kolonisationsvägar efter den senaste istiden från öster och från söder. Den nordliga

- en en linjen överensstämmer med björnar i Finland och Ryssland. Den södra linjen är den minsta och mest hotade i Europa. Den omfattas bara

av björnar i Dalarna, Härjedalen, Hälsingland och Hedmark i Skandinavien samt i Pyreneema i Frankrike och de Kantabriska bergen i Spanien. Mer än 75 procent dessa björnar finns i Skandinavien. Det är

av dessutom den äldsta de identifierade linjerna brunbjöm. Läm-

av nu av ningar efter den äldsta brunbjömen utgörs av fossil från Frankrike.

Ytterligare genetiska studier av käm-DNA tyder emellertid att det finns ett omfattande genflöde mellan de två genetiska linjerna. Detta betyder att bjömstammen utifrån genetiska aspekter kan förvaltas som en enhet i landet.

Störningar

Forskningen visar att björnen normalt undviker större trafikerade vägar, tätorter och hus med åretruntboende. Det gäller särskilt under idevistelsen då björnen är mycket sårbar. Björnforskningen i Dalarna har visat att 9 procent av bjömhonoma lämnar idena under vintern till följd av störningar. Studien omfattar närmare 200 iden nyttjats av

som 68 olika björnar. Det konstaterades att mänskliga aktiviteter orsak

var till att bjömama lämnade idet i minst 67 procent fallen. Den främsta

av orsaken var jakt i idets närhet." Andra orsaker var skogsavverkning och störning av isfiskare m.m. Av de dräktiga bjömhonoma förlorade 60 procent ungarna i eller invid idet efter stömingen. Motsvarande siffra för honor som inte bytt ide under vintern 6 procent.

var

Risk för överbeskattning m.m.

Alla stora rovdjur är känsliga för högt jakttryck. I rovdjurspopulationer i allmänhet är ungdödligheten relativt stor, medan dödlighet i den vuxna könsmogna populationen är liten. En alltför hård beskattning av den vuxna populationen jakt kan bli förödande för populationen

genom vilket även historien visar.

Forskningen har vissa år dokumenterat relativt stor ungdödlighet och konstaterat flera fall där bjömhanar dödat ungar. Detta sker främst efter det att en vuxen dominant hane har skjutits i ett omrâde, vilket medför att en ny hane kan etablera sig. Om den nya hanen lyckas döda

50 Rovdjuren SOU 1999: 146

de årsungar finns i området ökas hans möjligheter att själv para sig

som med områdets honor, eftersom de då kan komma i brunst tidigare. Utöver denna dödlighet har ingen orsak konstaterats kunna be-

annan gränsa bjömstammen än jakt. Det måste dock finnas täthetsberoende faktorer, som för närvarande inte är kända, som begränsar stammens tillväxt vid högre tätheter. En lägre tillväxttakt har varit skönjbar bland sändarbjömama i Dalarna de senaste åren, vilket kan vara en effekt av att stammen tätnat.

Den dramatiska tillbakagången bjömens antal och utbredning

av

skedde under 1800-talet och även dessförinnan berodde ett som mycket hårt jakttryck. Denna jakt uppmuntrades genom lagstiftning och skottpremier med avsikt att utrota arten. Bjömen räddades dock undan utrotning flera framsynta åtgärder, bl.a. lagändringar,

tack vare

gjordes under perioden 1893-1927. Exempel är avskaffandet av som skottpremier, förbud att på vissa områden jaga arten och förbud att handla med bjömskinn. Moratoriet med förbud att jaga björn varade till 1943 när jakt åter infördes i delar landet. Sedan 1981 är bjömjakten

av reglerad Naturvårdsverket genom licensgivning. Det finns alltså ett

av antal faktorer åtminstone lokalt kan påverka bjömtillgången men

som den framtida utvecklingen den skandinaviska stammen kommer att

av bero på samspelet mellan förvaltande myndigheter, forskningen, jägarkåren och allmänheten.

2.2 Järv

2.2.1 Om utbredning och status

Allmänt

Järven har cirkumpolär utbredning och förekommer i det boreala barrskogsbältet och tundran i Eurasien och Nordamerika. Den finns över i stort sett område både den tama och vilda.

samma som renen Beroende fragmentering miljöer och direkt förföljelse från

av människan har utbredningsområdet de senaste århundradena krympt betydligt, framför allt iNordamerika. Arten är emellertid inte hotad där och troligen inte heller i Ryssland.

Fasta bestånd i Europa utanför de nordiska länderna finns i dag bara i Ryssland.

SOU 1999: 146 Rovcäuren 51

Norge och Finland

Den skandinaviska järvstammen beräknades under perioden 1995-97 till 350-480 djur av vilka 122-170 fanns i Norge. Tre fjärdedelar av dessa fanns i de båda nordliga fylkena Nordland och Troms, men arten finns mer eller mindre sammanhängande från ryska gränsen till

ner Trondheimtrakten. En liten del av det norska beståndet uppskatt-

ningsvis 20-35 individer finns i ett mindre område betydligt längre

söderut, i Rondane-Snöhetta. I den delen av Norge utrotades järven sannolikt helt de sista åren innan den fridlystes 1973 men återetablerade sig i slutet av 1970-talet.

I Norge tillåts viss jakt järv. De fyra jaktåren 1993/94

- 1996/97 gavs licenser 51 järvar vilka 30 rapporterades skjutna.

av Under samma tid dödades dessutom 15 järvar med stöd av särskilda tillstånd som kan utfärdas för att hindra akut skadegörelse. Norsk statistik anger att det under flera årtionden i slutet 1800-talet

av dödades i genomsnitt 50-60 järvar årligen. In på 1900-talet sjönk antalet snabbt för att omedelbart före fredningen i ensiffriga

vara nere tal.

Den finska järvstammen beräknades 1995 till omkring 110 djur. De tätaste stammarna finns i renskötselområdet i Lappland och Kainuu samt i norra Karelen.

Järven är fridlyst i Finland men tillstånd att skjuta enstaka skadegörande individer kan beviljas. De senaste åren har det gjorts försök i Finland att flytta järvar från de delar av landet där arten gör mest skada d.v.s. renskötselområdet till mellersta Finland. Målet för år 2010 är att järvstammen i renskötselområdet skall förbli i stort sett oförändrad medan den söder därom skall öka så att det totala beståndet kommer att ligga omkring 200 djur.

Sverige

Järvens nuvarande utbredning i Sverige är begränsad till fjälltraktema och det fjällnära skogslandet. Huvuddelen uppskattningsvis mer än

- 70 procent av beståndet finns i Norrbottens fjällvärld. Söderut finns

järven ner till södra Härjedalen och norra Dalarna. Föryngring har rapporterats från Idrefjällen i Dalarna under 1990-talet och enstaka föryngringar förekommer sannolikt årligen i Härjedalen. Det finns emellertid stora luckor i utbredningsområdet. De senaste vintramas inventeringar inom ramen för det ersättningssystemet för rovdjursdödade

nya renar har lokaliserat ett knappt 70-tal järvlyor. Av dessa har endast en handfull säkra påträffats söder om Norrbotten/Västerbotten. De senaste

52 Rovdjuren SOU 1999: 146

åren har någon enstaka järv varaktigt uppehållit sig utanför renskötselområdet och sommaren 1999 konstaterades föryngring i skogslandet på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland.

Under 1800-talet hade järven vidare spridning, kämområdet

men var även då fjällområdet och fjällnära skogar och i historisk tid verkar arten inte ha varit etablerad i de mellansvenska och sydsvenska skogsområdena. Under 1800-talet sköts enstaka i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län men det övervägande antalet dödades i Jämtlands, Västerbottens och främst Norrbottens län. Under många årtionden i mitten och slutet av 1800-talet dödades enligt den officiella statistiken årligen mer än 100 järvar.

Officiell avskjutning i Sverige avjärv mellan 1911

och 1999

I-OI-LOI-DI-(Dv-(Dw-(Dv-(Ov-(Dr-(D

FFNN®U7VVIOLDCDCDNN®IIOGJG5

u-F-x-x-v-I-v-I-u-u-u-I-r-v-u-u-I-i-

Allt tyder att stammen har varit låg även tidigare under l900-talet. Redan på 1930-talet uttrycktes för järvens framtid och

oro samma uppfattning redovisades på 1960- och 1970-talen. När stammen i slutet av 1950-talet uppskattades till omkring 100 djur, ansågs det närmast som en gåta att järven med tanke på den hårda förföljelsen hade klarat sig så länge.

Arten fridlystes först från 1969. Den utlösande faktorn torde ha varit den ökande användningen av Snöskotrar som medförde att

avskjutningssiffroma steg så att stammen ansågs direkt hotad. Året före fridlysningen sköts det 63 järvar bara i Norrbottens län. I samband med fridlysningen ändrade staten diametralt inställning till arten, eftersom statliga skottpengar utbetalades ända fram till fridlysningen. Efter fridlysningen har tillstånd för licensjakt eller skyddsjakt beviljats i situationer då skadorna på rennäringen varit särskilt stora. Det har också getts tillstånd att i vissa samebyar gräva ut lyor under vårvintern

SOU 1999: 146 Rovdjuren 53

för att beskatta dem ungar och honan. Efter 1986 beviljades emellertid inga sådana tillstånd förrän våren 1997 då tre lyor fick tas. Inventeringar i Norrbotten järvlyor visar kraftig tillbakagång av en vad gäller både antal och utbredning från mitten 1970-talet till av början av l990-talet. Antalet lyor som hittats år har i det närmaste per halverats. Även det geografiska området inom vilket fann lyor har man halverats; nästan ingen reproduktion förekom i skogsland och lågfjällsområden vid inventeringama omkring 1990. Mot slutet av l990-talet har dock ett ökat antal lyor hittats under inventeringen framför allt i vissa områden. Även i Norrbotten utbredning är artens tydligt fragmenterad och i vissa fjällområden saknas arten helt.

n V JÄRV1998

d e

Järvlyor1998 °

o goá. momszâaø

O9o% Å Kalla: Länsstyrelserna,1998 / NARVIKC

LULEÅ

är STEINKJE. KD TRONDHEIM

RBROS

3 GOFEBORG

M

54 Rovdjuren i

Den svenska populationen uppskattades vid den senaste beräkningen 1995-97 till 200-320 individer. Enligt uppgifter vi fått från det pågående järvforskningsprojektet kan antalet järvar för närvarande uppskattas till omkring 270.

2.2.2 Omjärvens biologi

Föda

Järven är ensamlevande och ser man djur i sällskap rör det sig normalt om hona med unge/ungar eller kullsyskon. Den lever i vårt land så gott

uteslutande i områden med tamrenskötsel och även i ett historiskt som perspektiv tycks renen ha varit det viktigaste bytesdjuret.

Järven är en medelmåttig renjägare och är beroende av gynnsamma förhållanden för framgångsrik jakt. Den kan t.ex. dra nytta av skare som bär järven men inte bytesdj uret. Vid sådana tillfällen händer det att den dödar flera De styckas och göms undan t.ex. under klippor, i

renar. snö eller i kallkällor och köttgömmoma kan utnyttjas under en hel vinter. Sålunda kan honor med ungar i lyan i stor utsträckning leva av kött som gömts undan före fortplantningssäsongen. Dessutom tar järven för sig av djur som dödats av andra rovdjur t.ex. lodjur och

-

eller som förolyckats. varg -

Järvens födoval under vintern är väl känt. Ren dominerar, men även hare, räv och någon gång skogshöns ingår. I sällsynta fall har det hänt att älg har dödats av järv. Jakten på ren förefaller ske utan något urval. Vintertid är möjligen kalvar underrepresenterade, vilket kan tala för att vuxna djur tyngre renar är mera utsatta när snöförhållandena gynnar järven. Näringsvalet under barmarksperioden är föga känt.

Fortplantning och revir

Järven har ett revir som den försvarar mot aitfränder. Ynglande honors revir tycks uppgå till 100-200 kvadratkilometer medan hanamas är mångdubbelt större och överlappar flera honors. Pamingstiden är utsträckt över hela perioden april-augusti. Fosterutvecklingen är fördröjd, vilket innebär att äggen implanteras först vid årsskiftet. Ungarna föds i februari-mars. Lyan ligger i en snödriva i en fjällbrant eller i blockmark i skogen. Honan ensam bär hem bytesrester till ungarna. Kullen består 1-4 och ofta 2,4 som ett medeltal. Den

av ungar anges siffran bygger emellertid på utgrävda lyor och de studier som nu pågår av radiomärkta järvar tyder att antalet ungar som verkligen lämnar lyor där honan varit framgångsrik ligger under Honan och ungarna

SOU 1999: 146 Rovdjuren 55

lämnar lyan i månadsskiftet april-maj. Nya studier med radiomärkta djur tyder på att många honor inte ynglar varje år utan bara vartannat.

Ungarna följer honan till augusti-september då de är så stora att de utseendemässigt inte kan skiljas från vuxna järvar. De stannar emellertid i honans revir till midvintem. Ungdödlighet förekommer. Den skulle kunna bero på att revirhävdande honor biter ihjäl andra honors ungar men ungarna tycks också vara utsatta för infanticid. Det innebär att hanar biter ihjäl ungar till honor som de inte parat sig med varigenom honan fortare kan komma i brunst. Om hanen då parar sig med henne kan han få en större spridning av sin avkomma.

egen

2.2.3 Om järvstammens framtid

Det är inte klarlagt vilka faktorer utöver olaglig jakt som begränsar populationens tillväxt. Födan, som åtminstone under vintern till stor del består av ren, verkar inte vara begränsande. Tvärtom tyder allt på att födotillgången är mycket god under större delen av året, också under den kritiska period då honan föder Predation från andra

upp ungarna. arter kan knappast vara en faktor som begränsar populationen, men inomartspredation skulle kunna göra det. I de forskningsprojekt järv som pågår i Skandinavien har några enstaka djur hittats döda i sjukdomar.

Mycket tyder på att den viktigaste faktorn när det gäller att begränsa populationen och därmed förhindra både tillväxt beståndet och

en av en återkolonisering tidigare utbredningsområde är olaglig jakt avsnitt

av 5.6. Den olagliga jakten kan vara den faktor som hindrar att järven återetablerar sig i nya områden.

56 Rovajuren SOU 1999: 146

2.3 Lodjur

2.3.1 Om utbredning och status

Allmänt

Lodjur av arten Lynx lynx finns endast i Europa och Asien. 1960 fanns arten i Europa kvar bara i delar av Fennoskandia och Östeuropa. Därefter har återutplanteringar gjorts i Slovenien, Österrike, Schweiz, Tyskland och Frankrike.

Norge och Finland

I Norge finns lodjuret i lämpliga miljöer över i stort sett hela landet. Reproducerande stam saknas bara i en del av sydvästra Norge. Antalet djur är sannolikt över 600. Stammen förvaltas genom kvoterad jakt och de senaste åren har omkring 100 lodjur skjutits årligen.

Finland har en något större lodjursstam, omkring 7-800 djur. Stammen är ojämnt fördelad med en markant koncentration till landets södra och framför allt sydöstra del. Jakt bedrivs som en form av licensjakt.

Sverige

I Sverige har lodjurets utbredning och numerär varierat kraftigt under 1800- och 1900-talen inte minst under de allra senaste årtiondena.

- Under 1800-talet första hälft var lodjuret relativt allmänt över hela landet med undantag för de allra nordligaste områdena.

Under senare delen av 1800-talet minskade stammen snabbt och lodjuret försvann omkring 1860 från Götaland och ett par årtionden senare från större delen av Svealand. 1912 togs de statliga skottpengama bort och rätten för var och en att jaga lodjur även på annans mark upphörde. 1920 ansågs endast en spillra finnas kvar i delar av Jämtlands och Västernorrlands län och fr.o.m. 1928 fridlystes lodjuret i hela landet. Fridlysningen hade avsedd verkan och stammen ökade, vilket innebar att allmän jakt kunde återinföras efter 15 år dvs. 1943.

SOU 1999: 146 Rovdjuren 57

Officiell avskjutning i Sverige av lodjur mellan 1911

och 1999

l

i "

v CO v- lD w- D v CO 1- 1D 1- LD v" D 1- D I- D

I" Y- l ÖJ Ö få 2 V LD LD D D I l D CO CD O

O CD O O 07 0 0" CD O 07 O CD 0" O O 07 C3 CD

x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x- x-

De första åren därefter skedde sannolikt inga större förändringar. 1950 beräknades lodjursstammen till 175 individer. Mot slutet 1950-talet

av började stammen växa och nådde bl.a. upp i fjälldalama, där arten tidigare i det närmaste okänd. Under senare delen av 1960-talet

var redovisades avskjutningssiffror på över 50 lodjur årligen, med 72 djur 1967/68 den högsta årssiffran. Avskjutningen var uppenbarligen

som för hög och från slutet 1960-talet avtog antalet lodjur igen. Jägare-

av förbundets avskjutningsstatistik visar halverad avskjutning under

på en varje femårsperiod efter 1974. För att försöka stoppa lodjursstammens negativa utveckling senarelades och kortades jakttiden 1983 och fredning arten genomfördes i två etapper: 1986 utanför renskötsel-

av området och 1991 i hela landet. Vid tidpunkten för totalfredningen

Naturvårdsverket att stammen kunde vara så låg som ett par angav hundra individer fördelade över delar Jämtlands, Västernorrlands,

av Gävleborgs, Dalarnas och Värmlands län.

Under 1980-talets del gjordes kontroller av lodjursspår i

senare Göta- och Svealand varvid föryngring inte kunde dokumenteras söder

tänkt linje de södra delarna landskapen Gästrikland, om en genom av Dalarna och Värmland. I Norrbottens fjällvärld visar inventeringar på

halvering lodjursstammen mellan åren 1974-1983. Under 1990en av talet har stammen dock åter ökat i delar Norrbottens fjällvärld.

av

Lodjur har under de senaste åren även rapporterats från flera landskap i Sydsverige. Hade stammen söder Mälardalen varit större än

om vad bl.a. Naturvårdsverket bedömt, så borde den tidigare ha ökat märkbart effekt fridlysningen. Det gäller inte minst eftersom

som en av bytesunderlaget och klimatet där är gynnsammare än i Norrlands skogs-

ökning skett relativt snabbt i många områden. Att så inte land, där en

58 Rovdjuren SOU 1999: 146

skett söder Mälardalen kan tolkas på olika sätt. Stammen kan ha om varit i det närmaste utplånad eller också har den illegala jakten varit omfattande. Jakt efter lodjur, såväl legal som illegal, underlättas av spårsnö. Under en följd vintrar har snö endast förekommit under av mycket korta perioder i dessa delar landet. Rapporter lodjursav om rivna tamdjur i den delen landet är fortfarande få. Dokumenterade av familj egrupper därifrån är också ytterst fåtaliga. I fjällänen har rovdjursinventeringar genomförts länsstyrelserna i av varierande omfattning. Efter totalfredningen 1991 har inventeringar dessutom genomförts Jägareförbundet och Naturskyddsföreningen. av Fr.o.m. vintern 1995/96 är behovet enhetliga inventeringar större i av renskötselområdet, som följd det ersättningssystemet för en av nya rovdjursrivna renar.

gym:

LODJUR 1998 Q TRMQ o familjegrupp i renskötselområdet

Källa: Naturvårdsverket.1998

SOU 1999: 146 Rovdjuren 59

Arten har svarat mycket positivt på fredningen. Lodjursstammen har återhämtat sig främst i södra och mellersta Norrland och i delar av Svealand. En Ökning är också tydlig i södra Bergslagen liksom i delar av fjällområdet. Man bör observera att i många områden har återhämtningen skett från en låg numerär eller till och med från total från-

Inom rcnskötselområdet uppträder lodjur ojämnt med en markant varo. koncentration till delar av Jämtlands län.

Det är vanskligt att ange lodjursstammens storlek, men de beräkningar gjorts utifrån inventeringama under mitten och slutet av

som 1990-talet tyder att stammen nu kan vara upp emot 1 500 djur. För att perspektiv den siffran kan jämförelse med äldre tiders av-

ge en skjutningsstatistik intressant. Skottpengar utbetalades 1835 för

vara 308 lodjur och under tolvårsperioden 1827-1839 för 3 224 djur. Populationsstorleken i början av 1800-talet kan grovt uppskattas till över tusen djur.

2.3.2 Om lodjurets biologi

Allmänt

Lodjuret är ursprungligen ett skogsdjur som numera lokalt kan påträffas ända i fjällens översta björkskogar och tillfälligt även på

upp kalfjället. Före lodjursstammens kraftiga tillbakagång under 1800-talet fanns de tätaste bestånden i Mellansverige. I fjälltraktema och det nordligaste skogslandet saknades lodjuret i det närmaste helt, vilket bekräftas såväl avskjutningsstatistiken som av att samerna tidigare

av inte beskrev lodjuret ett allvarligt skadedjur på ren. Att det stränga

som klimatet utgör en begränsande faktor på kattdjurens reproduktionsförmåga i nordliga och karga områden har hävdats. Andra gör gällande att lodjuret tidigare haft svårt att etablera sig där p.g.a. konkurrens med

Lodjurets etablering i fjälltrakterna under efterkrigstiden följer i varg. stort sett vargens försvinnande inom samma områden.

Lodjuret återfinns främst i starkt kuperad skogsterräng, men har under de senaste åren också börjat uppträda i flackare landskap.

Föda

Om lodjuret har tillgång till klöwilt i lämplig storlek dominerar dessa bytesvalet. Om sådana arter saknas, jagar lodjuret småvilt som hare och skogsfågel. Så är situationen i Finland och så var förhållandena hos oss under 1800-talet när lodjursstammen var avsevärt större än i dag och det knappast fanns rådjur i södra och mellersta Sverige. Under de se-

60 Rovdjuren SOU 1999: 146

naste decennierna har rådjursstammen vuxit i antal och spritt sig som aldrig tidigare. Extremt snöfattiga och milda vintrar i kombination med minskad predation räv har möjliggjort det. Rävstammen har under av en följd av år p.g.a. skabb varit näst intill utplånad har på nytt men nu ökat, vilket också medfört minskning rådjursstammen. Den en av tidigare exceptionellt stora rådjursstammen har utgjort ett viktigt tillskott i bytesunderlaget då lodjuret återkoloniserat marker. Lodjuret nya har även konstaterats döda mindre älgkalvar. Det är även känt som en betydelsefull predator på räv och undersökningar i Sverige visar på ett samband mellan ökande lodjursstam och minskande rävstam. en en Lodjurets jaktmetod är den för kattdjuren typiska. Det lokaliserar bytesdjuret främst med hjälp hörseln och nära, varefter av smyger en explosiv attack följer. Misslyckas denna förföljer lodjuret inte bytet om förhållandena inte är särskilt gynnsamma. I de delar renskötselområdet där lodjur och järv lever tillav sammans förefaller predationen järv på att minska, eftersom järav ren ven ofta uppsöker och utnyttjar renkadaver lodjur dödat. Lodjuret som är en avsevärt mycket skickligare renjägare än järven.

Hemområden och fortplantning

Studierna av radiomärkta lodjur i Sverige börjar information nu ge om artens liv. Från Norrbottens fjällområde redovisas årshemområden för vuxna lodjur av båda könen på i medeltal drygt 400 kvadratkilometer. Överraskande några honor med också har haft är att ungar överlappande hemområden. I studie från Schweiz redovisas att hemomen rådenas storlek är mindre i lodjurets spridningsområden än i områden där de är fast etablerade. Det förklaras med att i kämområdena har bytesdjuren reducerats och lodjuren tvingas därför jaga över större arealer. De inventeringar som gjorts i Sverige under 1990-talet visar inte heller på att stammen växer sig mycket stark i vissa områden, utan snarare på att det relativt snart sker en utvandring ungdjur båda av av könen, vilket medverkar till att lodjuret expanderar relativt snabbt i motsats till exempelvis björnen. Parningstiden infaller i senare delen Ungarna föds i av mars. månadsskiftet maj/juni på skyddad plats. De utvecklas tämligen en långsamt och följer modern inemot ett helt år. De radiomärkta lodjursfamiljer som kunnat följas de senaste åren visar att sällan ungarna återförenas med modern efter brunsten. Utanför familjegruppen vandrar djuren i allmänhet ensamma, det finns exempel från radiomen nu märkta djur att syskon från olika årskullar och även andra djur tillfälligt kan uppträda tillsammans.

SOU 1999: 146 Rovdjuren 61

Förutom normal ungdödlighet som svält, sjukdomar, olyckor och medfödda defekter skördar skabben offer bland ungdjuren liksom trafiken och den illegalajakten.

2.3.3 Om lodjursstammens framtid

Tillväxttakten i en lodjursstam är teoretiskt mycket stor. Den anges i tidigare undersökningar i Sverige och Schweiz till mellan 15 och 30 procent. Från lodjursprojekten i Skandinavien anges maximala tillväxtsiffror på mellan 33 och 47 procent medan minimisiffror anges till 10 procent.

Lodjurets utbredning och numerär i Sverige har varierat dramatiskt under l900-talet. Den främsta orsaken till svängningarna är sannolikt för sent vidtagna förvaltningsåtgärder, som en följd av bristande kunskap. Jakttrycket har varit för hårt och okontrollerat. Åren 1943- 1990 var det allmän jakt på arten, vilket innebar att ett obegränsat antal djur fick skjutas där jakt var tillåten.

Under de senaste årtiondena har skabb förorsakat många lodjurs död. Antalet djur påträffats döda eller avlivats p.g.a. skabb ligger

som emellertid på en relativt jämn nivå och sjukdomen anses inte utgöra något hot mot arten.

Enligt de uppgifter vi fått från det pågående loforskningsprojektet förekommer det olaglig jakt på lodjur avsnitt 5.6. Det är emellertid svårt att uppskatta omfattningen av denna.

Ett icke obetydligt antal lodjur omkommer numera i trafiken. När det gäller lodjurets framtid finns det ingen anledning att tro att sjukdomar, trafik m.m. kommer att påverka stammarna mer än vad dessa faktorer gjort under de gångna årtiondena.

2.4 Varg

2.4.1 Om utbredning och status

Utanför Europa

Vargen fanns ursprungligen över större delen av norra halvklotet i alla biotoper utom öken och högalpina miljöer. Målmedveten förföljelse från människan under lång tid har kraftigt reducerat både utbredningsområdet och antalet vargar. I många länder där arten en gång fanns har människan utrotat den.

62 Rovdjuren SOU 1999: 146

I Nordamerika finns arten norr 50:e breddgraden samt i

nu om avtagande, isolerade restbestånd i Mexiko. De senaste årtiondena har det skett en viss expansion från Antalet i Minnesota har

norr. vargar ökat till mer än 2 000 vilket resulterat i invandring och etablering i flera av grannstaterna. I Montana har det kommit norrifrån

vargar varefter staten har sett utvecklingåav vargstammen i viss mån

en som påminner den i Sverige under tid. Det totala beståndet i

om samma Nordamerika uppgår till omkring 50 000 djur.

I Asien finns stora, sammanhängande stammar i Ryssland, Mongoliet, Tibet och Kina och dessutom geografiskt isolerade mindre bestånd i Mellanöstern och Indien. Till för omkring

100 år sedan fanns det varg i Japan. Det totala antalet i Asien kan antas ligga i intervallet 60 000- 100 000 individer.

Europa utom Norden

Också i Europa fanns det ända in på 1700-talet varg över i stort sett hela kontinenten. Fram till i början av 1900-talet hade arten emellertid utrotats inom stora områden, framför allt i hela Centraleuropa. Den fanns kvar på Pyreneiska halvön, i Italien, Balkan och i Östeuropa.

Framför allt i Syd- och Östeuropa har det under 1900-talet skett påtagliga beståndsväxlingar och den senaste dem har skett under

av l990-talet. Då har vargen på flera håll vidgat sitt utbredningsomrâde. Från Vitryssland har det kommit in i östra Polen. Enstaka djur

vargar har fortsatt västerut och kommit i Tyskland där det skett parbildning och föryngring såvitt känt för första gången på 150 år. På sätt

- samma har vandrat in i Tjeckien från Polen, i Österrike från Italien

vargar eller Slovenien samt i Frankrike från Italien.

Många länder i både Syd- och Östeuropa hyser större vargstammar än vi normalt tänker oss. Från Spanien rapporteras omkring 2 000 djur, från Rumänien omkring 2 500 och från Polen 850.

ca

Norge och Finland

Också i Norge och Finland skedde tillbakagång i vargstammama

en liknande den i övriga Europa. Under 1800-talets första hälft dödades i båda länderna 3-400 årligen. Den oundvikliga nedgången i

vargar Norge kom under 1860-talet och framför allt det då Sydnorge

var som näst intill tömdes Motsvarande nedgång i Finland ägde

varg. rum under1880-talet. Den officiella avskjutningen i landet bara under det årtiondet sjönk från omkring 400 till cza 20 vargar.

SOU 1999: 146 Rovdjuren 63

Fortfarande i början av 1880-talet fanns varg över i stort sett hela Finland men vid sekelskiftet arten med undantag för enstaka

var långvandrande djur borta från landets södra och centrala delar. Under

de följande årtiondena fortsatte tillbakagången men därefter kom både antal och utbredningsområde att variera del främst beroende

en rörelser av varg över den finsk/sovjetiska gränsen.

Framför allt efter 1950 har Finland mottagit två mycket märkbara invandringsvågor av varg från Sovjet en 1959-63 och den andra

- 1976-77. I god tid före denna andra våg hade finska forskare fått börja utnyttja gränspatrullerna vid den sovjetiska gränsen för registrering av spår och det material dessa patruller samlat visar vargrörelsema 1976-77 mycket tydligt. Under de 11 åren 1968-78 registrerade patrullema drygt 4 000 spår av varg över gränsen och av dem kom över 1 200 under 1977. Invandringsvågen 1976/77 till Finland visar god överensstämmelse med uppgifter från ryska Karelen om en trefaldig ökning av vargstammen där från 1966/69 till 1973/76.

I Norge fridlystes vargen från 1973, men tillstånd kan ges till skyddsjakt enskilda skadegörande individer. I Finland är jakt tillåten från 1 november till 31 mars inom renskötselomrâdet medan arten i övrigt är fridlyst. Sedan några år medges därtill begränsad skydds-

en jakt i delar av Karelen söder om renskötselområdet. Jakten i renskötselområdet kan bedrivas med stöd undantag som Finland fått

av både i Bemkonventionen och i EU:s art och habitatdirektiv.

Sverige

I Sverige fanns ursprungligen över hela landet på Öland

vargen utom och Gotland. Från tidigt 1800-tal finns det information från flera håll i Syd- och Mellansverige om att vargstammama ökade, men det rörde sig om en tillfällig uppgång för mot mitten av århundradet sjönk antalet. Från 1827 finns officiell avskjutningsstatistik och även om den i detaljerna kan behäftad med del svagheter visar den totala

vara en bilden hur vargen mer eller mindre utrotades i Syd- och Mellansverige. I många sydsvenska landskap sköts den "sista vargen" under 1860-eller 1870-talet.

Arten var tidigt föremål för hård förföljelse. Skottpengar infördes redan 1647 och det var den intensiva förföljelsen som gjorde att arten vid mitten av 1800-talet försvann från Syd- och Mellansverige. Vid den tiden fanns inte rådjur annat än på enstaka gods i Skåne och älgen var utrotad från större delen Göta- och Svealand. Det var tamdjur av

av olika slag som utgjorde vargamas huvudsakliga föda. Den officiella statistiken berättar att det under de 13 åren 1827-1839 dödades 6 790

64 Rovdjuren SOU 1999: 146

vargar i landet. Av dessa kom 2 604 från Götaland. I den delen av landet dödades alltså årligen i genomsnitt

200 vargar.

Officiell avskjutning i Sverige av varg mellan 1827

och 1996

lll\l\f\l\l\l\l\l\l\l\l\l\l\l\f\ NCÖLOCOICIDGO-C\JÖVIDLOI\® ®®®®O3®®®CD0707CDO30707®® u-x-x-u-v-u-v-u-w-u-u-u-u-u-w-u-u-

Den omfattande jakten fortsatte tills vargen var så gott som utrotad. Först 1965 beslöts om fridlysning och den trädde i kraft den 1 januari följande år. Officiellt bestod den svenska vargstammen då av omkring 10 individer, men enligt senare bedömningar var det verkliga antalet säkerligen lägre.

Någon effekt av fridlysningen märktes inte vargarna blev inte fler

och det fanns inte ens någon misstanke om föryngring någonstans i landet de närmsta 10 åren efter fridlysningen. Arten var säkerligen då mycket nära att försvinna inte bara från Sverige utan från hela den Skandinaviska halvön. I november 1977 när den första snön föll i norra Sverige fanns det emellertid plötsligt vargspår på flera ställen. Det rörde sig om sju eller åtta djur av vilka två gick i sällskap i skogslandet öster om Kiruna och tre vargar tillsammans i Stora Sjöfallets nationalpark. Den rimligaste förklaringen till att dessa dök i

vargar upp norra Sverige är att de utgjorde en del av den invandringsvåg som samma år konstaterades komma in i Finland österifrån.

Sommaren 1978 fortplantade sig paret i skogslandet öster

om Kiruna och samma höst fanns där en flock på 8 vargar. Såvitt känt var detta den första föryngringen av varg i Skandinavien efter fridlysningen.

Efter den föryngringen blev vargar både lagligt och olagligt dödade i norra Norrbotten och omfattande fältarbete vintrarna 1980 och 1981 visade att skogslandet öster om Kiruna var lika tomt på varg som det hade varit före 1977. I Stora Sjöfallets nationalpark

gick bara en ensam

Rova/juren 65

varg kvar. I maj 1981 blev också den påskjuten av skoterbuma jägare och följ ande vinter var området tomt på varg.

I slutet av 1970-talet började det komma rapporter om varg från helt andra delar av Skandinavien från Nordvännland med omgivningar

och från vintern 1980/81 har vargarna i dessa delar av landet följts tämligen noga.

De första åren registrerades bara enstaka,

ensamma vargar men vintern 1982/83 hade ett par etablerats och sommaren 1983 föddes en vargkull i Nordvärmland den första kända föryngringen i Sydskan-

dinavien sedan 1918. Såvitt känt har därefter föryngring skett i Mellansverige varje år utom 1986. Orsaken till att det då inte blev någon föryngring var säkerligen att honan i det par som hållit ihop sedan 1982/83 hade dödats olagligt i juli 1985. Både de tre åren före 1986 och de följande fyra åren skedde såvitt känt bara en föryngring per år, men de följande fem åren alltså 1991 till och med 1995 fortplantade

- sig årligen på två ställen i Mellansverige. Åren 1997-99 hade

varg antalet växt till fem eller sex olika kullar år.

per

Samtidigt som antalet vargar har ökat har utbredningsområdet vidgats. Under de första åren i början av 1980-talet var det nästan bara i Nordvärmland och ibland i angränsande delar av Dalarna och Hedmarks fylke i Norge som vargarna vistades. De senaste vintrama var utbredningsområdet betydligt större och omfattade inte bara delar av Värmland och Dalarna utan också Dalsland och Närke samt Östfold, Akershus och Hedmarks fylken i Norge. Vintern/våren 1998/99 uppgick den totala stammen till 59-75 djur. I det antalet ingick sex familjegrupper och ytterligare fyra revirmarkerande par.

66 Rovdjuren SOU 1999: 146

VARG

1998/99 MW

. föryngring1998 TRwsø

o revirmarke-

randepar /

Q ensamma

stationäradjur

Totalt 58-75djur °°°ø

varav36-46i Sverige

Kalla: W

,

Aronssonmn.1999

STEINKJE

nf

TRONDH

2.4.2 Om biologi

vargens

Föda

Vargen har god förmåga att anpassa sig till vitt skilda miljöer, men är beroende relativt rik fauna, helst med inslag av större bytesdjur.

av en Bland svenska djurarter är hjortdjur älg, ren och rådjur de vik-

som tigaste. Fram till 1800-talets slut, då älg och rådjur var fåtaliga, var skadegörelsen bland tamboskap som nötkreatur, får och getter av betydande omfattning. Dessa djur hölls på den tiden mest på fritt skogsbete. Därefter har renen, som i Sverige efter 1886 räknas som tamdjur, ut-

SOU 1999: l 46 Rovayuren 67

gjort det viktigaste bytet i denna kategori. För den växande vargstammen i Mellansverige har älg och rådjur utgjort de dominerande bytesdjuren, men också exempelvis grävling och bäver ingår. Dessa vargar har än så länge bara i mindre omfattning kommit i kontakt med renar. Bävern är f.ö. det minsta bytesdjuret som någonstans i världen visat sig kunna utgöra stapelföda för vargen.

Vargarna dödar hjortdjur genom förföljelsejakt, ibland i kombination med smygjakt eller i samarbete så att en varg jagar bytet mot en annan. Ofta jagar bara ett eller ett par djur i flocken. Vargens jakt efter vilda bytesdjur innebär visst urval. Detta har framför allt dokumenterats från Nordamerika men också i Mellansverige där vargarna när det gäller älgar i första hand dödat kalvar och kor. I fråga om tamrenar ser man ibland påståendet att vargarna främst skulle ta skadade eller sjuka djur. Detta gäller inte generellt, sannolikt beroende på att det sällan finns sådana djur i hjordama. De tas bort av renägama själva när de upptäcks.

Får vargarna vara i fred äter de oftast upp hela bytet med undantag av de grövsta benen, våmmen och huden. En ensam utsvulten varg kan i en enda måltid sätta i sig 8-9 kg kött men normalt äter en varg 2-3 kg

gången. Restema utnyttjas av asätare av olika slag korpar, ömar,

rävar och flera arter mårddjur bl.a. både järv och mård. Korpar kan ibland följa efter vargar kilometervis uppenbarligen i hopp om att få tag på efterlämnade bytesrester.

Fortplantning och revir

Vargarna lever normalt i flockar familjegrupper som oftast består av 5-8 djur. Flocken leds av en könsmogen hane och hona det s.k. alfa-

paret. Vargen blir könsmogen vid knappt två års ålder, men fortplantar sig ofta inte förrän den är tre eller fyra år gammal. I flocken är det vanligen bara alfatiken som föder valpar och dräktighetstiden är cirka 65 dygn. Antalet valpar varierar stort, men medelvärdet ligger nära Framför allt vid sämre tillgång på bytesdjur finns det ett klart samband mellan kullstorlek och mängden föda. Lyan är ofta enkel och kan ligga i en bergsskreva eller i ett hål grävt i en sandbacke. Tiken stannar normalt hos valparna de första två månaderna och under den tiden är det hanen och ibland också någon annan flockmedlem som jagar och bär hem mat.

Vargflocken håller ett revir som den försvarar mot andra vargar. Det varierar mycket i storlek bl.a. beroende tillgång på föda. De få flockar som hittills studerats på Skandinaviska halvön har vintertid haft revir på 600 till 1 000 kvadratkilometer. Någon gång från slutet av det

68 Rovdjuren SOU 1999: 146

första levnadsåret lämnar de flesta det revir där de växt

ungvargama upp och vandrar iväg för att finns partner och etablera revir.

en egna Sådana vandringar kan leda djur allt ifrån någon enstaka mil

ensamma till uppemot 100 mil från fodelseplatsen. Det betyder

att ensamma vargar i dag kan uppträda snart sagt var som helst på Skandinaviska halvön.

Dödlighet

Fortfarande långt på 1980-talet diskuterades det kunde

om varg drabbas av skabb. I områden med gott skabbrävar i Finland hade

om det då dött över 100 jakt och trafik undersökts och ingen

vargar som hade haft skabb. En varg sköts i december 1985 i Nordvärmland

som var emellertid smittad. Arten kan alltså få sjukdomen, men måste rimligtvis vara långt mindre känslig än räven. Vargar kan vidare drabbas av parvovirus hundpest. En kraftig nedgång i antalet

vargar på Isle Royale en ö och tillika nationalpark i Lake Superior mellan

- USA och Kanada i början av 1980-talet har ansetts bero att sjuk-

domen kom till ön med olagligt ditförda hundar. Vargen kan också få diverse sjukdomar såsom rabies, valpsjuka och ledinflammation. Det har ibland förmodats att de kraftiga svängningarna i vargstammama under 1500-, 1600- och 1700-talen kanske hängde med sjuk-

samman domar och det finns uppgifter om att hundar då smittats

av vargar.

Dödligheten hos vargar varierar mycket mellan olika bestånd. I den skandinaviska stammen har under de senaste 30 åren kunnat fast-

man ställa dödsorsaken hos än 30 Olaglig jakt och trafik har

mer vargar. varit de dominerande orsakerna. Det har rapporterats att i populationer utanför Skandinavien kan dödligheten hos valpar under det första levnadsåret variera från 25 till uppemot 80 procent. Den högsta dödligheten under det följande året har ensamma utvandrande

vargar som rör sig i främmande miljöer och möter nya, okända faror. Hos

vuxna vargar som lever i flock i områden med ingen eller obetydlig jakt kan dödligheten vara upp till 40 procent år. En viktig dödsorsak i täta

per vargpopulationer, som emellertid ännu inte tycks ha spelat någon roll i Skandinavien, är att konflikter mellan vargflockar leder till att djuren dödar varandra. Den kanske inte heller kommer att spela någon större roll. Sådana inomartsstrider är nämligen mera ovanliga inom små,

nyetablerade populationer. Det kan bl.a. bero på att individer inom olika flockar ofta är släkt med varandra vilket kan dämpa aggressiviteten.

SOU 1999: 146 Rovdjuren 69

2.4.3 Om vargstammens framtid

Trots att vargen nu varit fridlyst i över 30 år är den fortfarande utsatt för förföljelse. Under de senaste 20 åren vet att minst 15 har

vargar dödats olagligt i Skandinavien. Därtill har de personer som vintertid spårat vargarna i fält ett gånger och i olika områden stött för-

par giftade beten uppenbarligen utlagda för att döda Vargar har också

varg. konstaterats dö av andra orsaker än avsiktlig förföljelse. Framför allt har flera dödats av bil eller tåg. I början av 1999 försvann en radiomärkt ledarhane i en flock utan att orsaken är känd och samtidigt visade sig ledarhanen i en annan flock lida sjuklig defekt och

av en vara så illa skadad att han måste avlivas.

Under perioden 1980-1997 har den skandinaviska vargpopulationen visat hög tillväxttakt i genomsnitt ca 20 procent per år och under

- 1990-talet nästan 30 procent per år. Efter 1997 har det dock inte skett någon större förändring. Författarna till en sårbarhetsanalys som gjorts

varg anser det troligt att tillväxten kommer att fortsätta och att risken är mycket liten för att arten skall dö ut med hänsyn till demografisk och miljömässig osäkerhet. Ändras tillväxttakten någon

av anledning t.ex. genom ökad jakt, kan situationen dock snabbt förändras. Redan ett litet årligt uttag av vargar kan ge stora effekter på

vuxna tillväxttakten och varje individ som existerar i dag kan ett betydelsefullt sätt bidra till populationens tillväxt.

Vargpopulationens genetiska framtid ter sig emellertid

mera oroande. Framför allt alla levande djur härstammar från det

om nu par som fortplantade sig första gången 1983 och därmed är nära släkt, kan inavelseffekter komma att visa sig. Den snabba populationstillväxten minskar emellertid risken för inavelsdepression. En under-

annan sökning av vargar som dött i den skandinaviska populationen sedan i slutet av 1970-talet och från vilka prover har kunnat insamlas, visar att den genetiska variationen minskat. Materialet består bara av 15 djur men 30-40 procent av den genetiska variationen har gått förlorad under mindre än 20 år. Vargens exceptionella förmåga att vandra långa sträckor talar dock för möjligheten till ett visst utbyte mellan den skandinaviska och den finsk-ryska populationen. Forskning pågår i syfte att klarlägga i vad mån sådant utbyte förekommit.

En prognos med någon grad av säkerhet för den skandinaviska vargstammens framtid går inte att göra. Om det etableras nya par och därmed uppstår nya flockar och en fortsatt tillväxt accepteras av de människor som är berörda av vargarna skulle populationen säkert kunna växa och arten återkomma till nya områden. Om en fortsatt genetisk utarmning får effekt och inavelsproblem börjar uppträda finns det risk för att den tillväxt som ägt rum under 1990-talet upphör och att

70 Rovdjuren SOU 1999: 146

antalet vargar på Skandinaviska halvön åter kommer att gå ner. Genetikernas beräkning är emellertid att det bara skulle behövas att det vart femte år vandrar in två vargar till Skandinavien och att dessa djur deltar i reproduktionen för att risken för inavelsproblem skulle vara hävd.

2.5 Kungsöm

2.5.1 Om utbredning status

Allmänt

På vårt uppdrag har Martin Tjernberg, som tidigare forskat kungsöm, gjort en kunskapssammanställning angående arten. För närmare uppgifter om arten hänvisar vi till sammanställningen, bilaga l i bilagedelen till detta betänkande.

Den följande framställningen bygger i allt väsentligt sammanställningen.

Sverige

Efter 1982 har i de flesta områden med förekomst av kungsöm genomförts inventeringar av lokala grupper av omitologer. Deras främsta motiv har varit att försöka finna och skydda så många boplatser som möjligt belägna i skogslandet, men även i vissa fall med inriktningen att försöka motverka förföljelse. Kännedomen om artens status och utbredning får för närvarande betecknas som god men inte heltäckande.

Både 1989 och 1995 gjordes genomgångar av kungsömens utbredning och status i Sverige. Samtliga lokala kungsömsgrupper kontaktades och redovisade dels antalet kända, aktiva kungsömsrevir, dels en beräkning hur stort mörkertalet kunde vara. Det materialet komplet-

av terat med uppgifter från september 1998 visar att det finns närmare 390 häckningslokaler revir, där flertalet med säkerhet har varit i bruk under 1990-talet. Därtill kommer ett okänt antal ännu lokaliserade

För respektive län/landskap/landsdel har kvalificerade uppskattpar. ningar gjorts vilket tyder på att de oupptäckta paren kan uppgå till maximalt drygt 280. Med säkerhet kan alltså sägas att det i Sverige finns mellan 390-670 etablerade par och det är troligt är att stammen något överstiger 600 par. Denna siffra är i stora drag densamma som blev resultatet av uppskattningarna 1989 och 1995.

Populationstrenden under 1980- och l990-talet är svårbedömd. En

ökning är konstaterad i landskapet Norrbotten och möjligen i svag

SOU 1999: 146 Rovajuren 71

Ångermanland. Likaså har arten ökat svagt på Gotland medan den i Skåne etablerade sig 1989 och har därefter ökat starkt. Nyupptäckta par i övriga Norrlands skogsland beror med säkerhet enbart ökad kunskap. I fjällen som helhet är trenden f.n. 1990-talet negativ. Antalet ockuperade revir minskar och reproduktionen är så pass dålig att populationen är självförsörjande. Detta innebär att beståndet av häckande kungsömar i fjällen är beroende av ett inflöde av yngre ömar från områden med överskottsproduktion för att inte snabbt helt

av ungar försvinna

2.5.2 Om kungsömens biologi

Boplatser och revir

Kungsömen bygger mycket stora risbon i klippstup eller i träd och i vissa revir finner man bon placerade i bägge alternativen. De flesta paren bygger nämligen flera alternativa bon.

Etablerade kungsömspar är mycket trogna sitt revir och sina boplatser. Det finns många säkra uppgifter om att revir varit besatta av kungsömar i hundratals år, och i Sverige finns ett bo i en tall som varit aktivt i minst 50 år. Bona byggs på år efter år och särskilt bon placerade i träd kan med tiden nå ansenliga dimensioner.

I norra Sverige föredrar kungsömen tallar som är äldre än 225-250 år. Förmodligen utvecklas inte den för kungsömens bo nödvändiga glesa kronstrukturen, med kraftiga, knotiga och vridna grenar, förrän vid denna höga ålder. I sammanhanget kan påpekas att skogsbruket i Norrland eftersträvar en omloppstid på högst 150 år.

I ostörda miljöer häckar kungsömama med bestämda avstånd från varandra. I fattiga skogstrakter i Norrlands inland är medelavståndet mellan revircentra cirka 17 km medan det i rikare skogsmiljöer samt i vissa fjälldalar är betydligt tätare mellan paren i medeltal cirka 10

km. I sällsynta extremfall och endast i de mest småviltrika trakterna har betydligt kortare avstånd uppmätts mellan samtidigt bebodda bon

som närmast 3,5 km.

72 Rovayuren

Häckning

Det etablerade kungsömsparet uppehåller sig i sitt hemområde runt boplatsen större delen året. Åtminstone gäller detta i södra Sverige av och i de södra delarna av det norrländska utbredningsområdet. Hur det förhåller sig med ömarna i de allra nordligaste delarna av landet är mera osäkert möjligen for de skogshäckande paren en mer kring- strykande tillvaro under de mörkaste månaderna varvid många drar sig söderut. De i lapplandsfjällen bosatta lämnar med stor säkerhet paren reviren under december-januari. Under mars månad eller i början av april lägger honan ett eller två agg. Det som avgör om honan lägger ägg eller är främst tillgången på bytesdj ur under vårvintern. Hanen jagar och uppvaktar honan med byte vid boet. Är det gott mat uppnår hon god kondition och förmår att om värpa två ägg. Blir det glest mellan födoleveransema förmår hon endast producera ett ägg, eller också uteblir häckningen. Väderleksforhållandena under februari mars kan också betydelse. Vid långvariga - vara av snöoväder med snödrev etc. försvåras hanens jaktmöjligheter, varvid ömhonan tvingas jaga på egen hand för att överleva. Äggen kläcks efter 43-45 dygns ruvning, normalt i början av maj. Ruvningen startar redan vid värpning av det första ägget. Ungen/ungama blir flygfardiga efter 65-90 dygn, som regel i mitten av juli. Efter flygg ålder är de i ett par månaders tid fortfarande mycket beroende av matförsörjning från sina föräldrar. Bandet mellan ungfågel och föräldrar blir emellertid allt svagare under september-oktober, varefter de kan anses vara självständiga. Reproduktionen varierar kraftigt mellan åren. Under en sexårsperiod varierade andelen par med lyckade häckningar mellan 21 och 81 procent och antalet producerade ungar per etablerat par varierade från 0,27 till 1,24. Kungsömen häckar första gången vid en ålder minst 4 år. av Dödligheten i en icke-förföljd population fram till denna ålder anses i allmänhet ligga på 75-85 procent, varav majoriteten dör under det första levnadsåret. Dödligheten hos könsmogna ömar är däremot låg, vilket ligger i artens reproduktionsstrategi lång livslängd men låg reproduktion. Medellivslängden hos ömar uppnått könsmogen som ålder överstiger förmodligen 20 år och vissa blir betydligt äldre.

SOU 1999: 146 Rovdjuren 73

Dödlighet

De viktigaste dödsorsakema i Sverige torde svält främst hos unga

vara ömar, förföljelse, bil- och tågdöd, kraftledningsdöd, förgiftning t.ex. blyhagel i byten samt sällsynt andra djur lodjur, järv, berguv och

som möjligen mård.

En stor andel de ömar som övervintrar i Sydsverige har

av förmodligen svensk härkomst, nästan lika många kan tänkas

men härröra från Norge och del anländer till Sverige även från Finland.

en De i Sydsverige uppträdande ömarna finns i samtliga åldersklasser

även adulta gamla ömar är minst sex år gamla. En mycket grov

som gissning är att det under 1990-talets vintrar i genomsnitt uppehållit sig 300-500 kungsörnar i Götaland och Svealand söder om Dalarna.

Från och med 1970-talets inledning har på olika håll ordnat

man organiserad matning av ömar vintertid i form av utlagda djurkroppar, mestadels självdöda grisar. Denna s.k. åtling hade till främsta syfte att avgifta DDE- och PCB-kontaminerade havsömar, även att öka

men vinteröverlevnaden för de unga havsömama.

Vintennatningen örn har utan tvivel haft samma positiva effekt

av för kungsömsstammen för havsömsstammen, dvs. främst en

som väsentligt ökad vinteröverlevnad för de yngsta fåglarna.

Föda

Kungsömen lever i Sverige mest medelstora fåglar och däggdjur.

av Örnama äter dessutom kadaver och under vissa delar året är detta

av en viktig del den totala födan, främst för ungömar men troligen även

av för de häckande under främst vårvintern.

paren

Fåglar utgjorde i studie antalsmässigt 66 procent av födan, med

en skogshönsen främst tjäder dominerande. Korp och kråkor ingick

som också liksom rovfåglar och ugglor. Bland däggdjuren dominerade antalsmässigt skogshare och renkalv, även rödräv mest ungrävar

men och mård utgjorde några procent födan. De bytesrester som tran-

av sporterats till boet och härrör från får eller get, älg samt därtill en

som stor andel de bytesrester kommer från härstammar från

av som ren, kadaver. Bytesrester efter ren påträffades i 65 procent av 158 undersökta kungsömsbon och renkalv utgjorde 8,1 procent totala antalet

av bytesrester.

En jämförelse mellan fjällen, det fjällnära skogslandet samt det övriga norrländska skogslandet visade inga större skillnader i bytesval mellan de tvâ sistnämnda, medan bytessammansättningen i fjällen avvek markant. Här dominerade antalsmässigt fjällripa och dalripa med

74 Rovdjuren SOU 1999: 146

75 procent, medan bl.a. andelen tjäder och skogshare väsentligt var lägre än i skogslandet. Även andelen antalsmässigt lägre i de ren var än två skogslandsgruppema. I Dalarna och Härjedalen har 795 bytesrester insamlats och analyserats 1979-1993. Fem procent det totala antalet bytesdjur utgjorav des av ren. Antalet renar dödade av kungsörn vintertid är förmodligen betydligt lägre än under häckningsperioden, eftersom kungsömen med stor säkerhet huvudsakligen fångar små renkalvar framför allt under kalvamas två första levnadsmånader. Antalet kungsömar i renskötselområdet är dessutom lägre vintertid än under sommarhalvåret eftersom många drar söderut under oktober-mars. Däremot torde dött renar som av naturliga orsaker eller andra predatorer, bilar eller tåg, av vara en viktig födoresurs vintertid. En vuxen kungsörn väger mellan 3,5 och 6 kilo beroende på kön. Det finns många renägare hävdar att kungsömar lyfter och flyger som iväg med månadsgamla renkalvar och även större detta är renar, men en aerodynamiskt omöjlighet för kungsömen. Experiment i Norge med fyra infångade kungsömar och en havsöm visar att ömama har problem att lyfta ett kilo från plan mark. Under vindförhållanden gynnsamma kan troligen stora individer lyfta mot två kilo från plan mark. upp Genom att glidflyga i motvind utför fjällsidor och att samtidigt genom utnyttja fart vid angrepp kan stora individer möjligen även frakta med sig byten som väger upp mot tre, kanske till och med fyra kilo. Påståenden om tyngre ömlyft än så kan avvisas.

2.5.3 Om kungsömens framtid

Jaktbrott

Jaktbrott mot kungsörn kan utföras och utförs året troligen om, men med en koncentration till fåglarnas häckningssäsong. Metoderna växlar starkt: påskjutning av öm när den råkar utläggning förpassera, av giftade åtlar, fångst i gillrad avskjutning vid bo, sax, av ungar avskjutning av gamla fåglar under ruvning, avsiktlig störning vid/under bo med ägg under kalla vårdagar varvid embryona dör, nedrivning av bon, nedsågning av boträd m.m. En konsekvent utförd, årlig förföljelse inom ett större område får till följd att beståndet tunnas ut och i värsta fall elimineras. Kungsömen har länge varit förföljd, men fridlysningen medförde så småningom att förföljelsen dämpades. I fjällen och de fjällnära områdena förekommer emellertid fortfarande förföljelse lokalt är som av

SOU 1999: 146 Rovdjuren 75

stor omfattning. Starka indikationer är t.ex. observerade snöskoterspår fram till boplatser under april-maj, samt att andelen ungfågeltecknade fåglar är ovanligt hög bland de etablerade paren, att kända häckningsplatser är övergivna och att färre par lyckas med häckningama.

Minskad eller upphörd vintermatning

Med de nya EU-bestämmelser som trädde i kraft 1997, nämligen att utläggning av självdöda tamdjur inte längre får ske om kropparna inte är veterinärbesiktigade, lär antalet ömmatningsplatser minska radikalt. Redan den första vintern efter beslutet 1997/98 upphörde ett stort antal åtlar, främst starkt ökade kostnader för de som ideell

p.g.a. grund utför arbetet.

Skogsbruk

Ett fortsatt och utökat produktionsinriktat skogsbruk kan påverka den norrländska kungsömsstammen negativt framtida brist på

dels genom lämpliga boträd, dels genom biotopförändringar som påverkar sammansättningen bland bytesdjuren. Det skulle också kunna försämra förutsättningarna för ömen att jaga t.ex. minskad tillgång av skogshöns och omföring naturskogar till täta skogsmonokulturer med

genom av kort omloppstid.

Övrigt

För de fjällhäckande kungsömama har även fri småviltjakt och fritt fiske gett upphov till farhågor. Den fria småviltjakten skulle teoretiskt kunna innebära brist på föda för kungsörnen genom att stammarna av ripor och skogshare går ner, åtminstone lokalt i vissa dalgångar med hård jakt. Hur detta egentligen förhåller sig är emellertid ännu inte utrett. Dålig tillgång på småvilt i fjällen kan även tänkas hänga samman med för hårt bete och markslitage orsakat av för stora renstammar. Fritt fiske kan lokalt tänkas medföra övergivna boplatser p.g.a. ökad stömingsfrekvens.

3 Skador orsakade av

rovdjur

3.1 Möten mellan människor och

rovdjur

Ett ämne som diskuterats intensivt under de senaste årens rovdjursdebatt är hur farliga rovdjuren är for människor. Vi har i tid sett

sen exempel på att ett angrepp en människa i dag i Västvärlden snabbt kommer till allmän kännedom, vad vågar vi säga gamla berät-

men om telser från vår egen del av världen och hur tolkar vi rapporter om rovdjursattacker i nutid människor på andra håll

3.1.1 Utan att människor kommer till skada

Inom stora områden norra halvklotet delar i dag miljontals människor livsrum med i varje fall tusentals rovdjur av de aktuella arterna. Det måste varje dag inträffa mängder med möten mellan rovdjur och människor utan att något speciellt inträffar. Rovdjuret med sina överlägsna sinnen är den som registrerar det förestående mötet först och det går därefter oftast undan. Detta illustreras väl i rapporten Är den skandinaviska björnen farlig Oppdragsmelding 404, Norsk institutt for naturforskning från Skandinaviska bjömprojektet. I 68 114 fall

av 60 procent när björnar och personer verksamma i projektet möttes försvann djuret. I ytterligare 10 fall 9 procent stannade björnen kvar och i 12 fall 11 procent kom den ett stycke mot människan utan att verka hotfull. I fem av fallen 4 procent resulterade mötet i ett skenangrepp av björnen. Rapportens slutsats är att den skandinaviska björnen inte är farlig. Med undantag kanske för de små isolerade bestånden i Spanien, Frankrike och Italien är den i själva verket den fredligaste

av världens brunbjömar.

Under 1990-talet har skandinaviska björnar allt oftare börjat söka sig mot bebyggelse. Orsaken är att stammen har vuxit och att arten har börjat kolonisera områden närmare människoboningar också att de

men här har hittat mat- åtlar, slaktavfall, En radiomärkt fjolårs-

sopor m.m. unge av björn som våren 1997 pejlades kring Edsbyn i Hälsingland besökte under perioden april-september slaktgropar, dumpningsplatser,

78 Skador orsakade rovdjur SOU 1999: 146

av

komposter, åtlad rävfalla, potatis- och jordgubbsland, grishage

en en där den hoppade runt och lekte med grisarna innan den jagades bort, en ñskdamm m.m. innan den avlivades. Kanske är det till och med så att vissa björnar har lärt sig att koppla ihop lukten av människa med mat. Och då kan en farlig situation uppstå björn plötsligt överraskas

om en

nära håll av en uppdykande människa. Såvitt känt har denna utveckling emellertid ännu inte lett till att någon människa blivit angripen i Sverige. Däremot har många upplevt det som både obehagligt och farligt att se björnar så nära håll som det flera gånger varit fråga om.

När det gäller varg, lodjur och järv finns det ingen undersökning som motsvarar den som Skandinaviska bjömprojektet gjort om björn. För de båda sistnämnda arterna kan emellertid rent allmänt säga

man att de enda fall utredningen hört talas där någon känt sig hotad

som om har gällt situationer när en person råkat komma nära små ungar och honan visat aggressivitet. Å andra sidan har de forskare arbetar i

som de svenska lodjursprojekten funnit att de kan leta reda på mycket små ungar varvid honan går undan när de närmar sig och inte ens gör något försök att försvara

ungarna.

När det gäller varg finns det uppgifter från Nordamerika om områden med enormt mycket människor och stora och täta vargbestånd. Det bästa exemplet är kanske Superior National Forest i Minnesota med en vargstam på flera hundra djur. Där har man omkring 19 miljoner besöksdagar per år och det finns inte ett enda fall där någon människa blivit attackerad. För övrigt finns det inte något dokumenterat fall i hela Nordamerika där en frisk, vild varg dödat en människa.

Från vårt eget land har det efter 1983 då och då kommit uppgifter om orädda vargar och någon enstaka gång till och med

om vargar som uppfattats som aggressiva. Någon gång har uppgifterna visat sig vara oriktiga men ett antal gånger har vargar på olika håll rört sig

ensamma tämligen obesvärat nära inpå människor. Detta är inte unikt för Sverige. Också på andra håll, både i Europa och andra delar av världen, kan vargar, där de har lärt sig att inte frukta människan, uppträda oskyggt och nyfiket.

3.1.2 Angrepp på människor

Enligt den ovannämnda rapporten från Skandinaviska bjömprojektet har sju människor angripits och skadats björn i Sverige under perio-

av den 1976-1996. Ingen av dessa dog utan det senaste dödsfallet i landet inträffade 1902. En de sju obeväpnad skogstaxerare medan de

av var en övriga var jägare och i fem de fallen björnen påskjuten. I Fin-

av var land dödades en joggare av en björn sommaren 1998. Han råkade

SOU 1999: 146 i Skador orsakade rovdjur 79

av

komma springande mellan honan och ungarna och hon uppfattande honom säkert hot Andra situationer då björnar

som ett mot ungarna. kan visa aggressivitet är när de blir attackerade av hundar eller när de har ett dödat byte som de kan vilja försvara.

I diskussioner om vargens farlighet åberopas ofta den serie tragiska händelser som inträffade i början av 1820-talet i ett område i norra Uppland, södra Gästrikland och sydöstra Dalarna där ett 10-tal barn dödades av varg. Det rörde sig emellertid om djur som var uppfödda i fångenskap och därmed att få all sin mat av människor, men som

vana släpptes därför att de blivit för dyra att hålla. Vid den tiden fanns det varken älg eller rådjur i den delen av landet och det ligger närmast till hands att tänka sig att vargarna sökte upp människor helt enkelt för att få mat. En hastigt uppdykande varg kunde säkert få bam att fly vilket kan ha utlöst jaktinstinkten hos med tragiskt resultat som följd.

vargen

I den svenska debatten åberopas ibland ett fall som 1996 inträffade i Algonquin Provincial Park i Kanada. Där blev en 11-årig pojke biten i ansiktet av en varg medan han låg och sov utomhus i en sovsäck. De experter som granskade händelsen kom fram till att det troligen rörde sig om lek från sida. Den hade tidigare i område tagit

vargens samma mat och skor från människor och lekt med. Fotändan av pojkens sovsäck var sönder på ett sätt tydde på att vargen hade börjat med att

som hugga tag där. Vargar liksom hundar tycks lockas av mjuka, luftiga eller pälsliknande föremål som de leker med och försöker slita sönder. En forskare verksam på Ellesmere ön har berättat hur en varg kom och försökte ta en tom sovsäck som han hade lagt på vädring.

Att vilda vargar kan döda människor är emellertid belagt, men sådana händelser i vårt land ligger mycket långt tillbaka i tiden. I Värmlands museums årsbok från 1986 finns en rapport som belyser frågan. Det är en genomgång av kyrkböckema från perioden 1749- 1859 från 20 socknar i Värmland samt Malungs socken i Dalarna samt en uppföljning också av påstådda fall av vargdödade människor som kom till författarens kännedom. Det handlar alltså om en period då det i den delen av landet fortfarande fanns gott om varg. I materialet från de 21 socknama kunde författaren påvisa två fall dödat barn

där varg under de drygt 100 åren. Hans slutsats är att det har hänt, att det gällt barn, att det varit särdeles ovanligt och att det inte ingår i vargens normala beteende. I de områden där de kända fallen har inträffat satte man även ganska små barn att valla boskapen ute i skogarna. Vargen uppfattades alltså inte som ett hot mot människor utan bara mot djur. Genomgången visade också att vissa kända fall av vargdödade människor i Sverige inte gick att få bekräftade i kyrkböckema utan hörde hemma i fantasins värld.

80 Skador orsakade av rovdjur SOU 1999: 146

Från Indien kom 1997 en rapport om barn som dödats av varg. Det rör sig om attacker på 76 barn som under mars-oktober 1996 dödats eller skadats i över 50 byar i ett begränsat område i distrikten Pratapgarh, Jaunpur och Sultanpur i Östra delen Uttar Pradesh. En

av noggrann undersökning av händelserna visade att det verkligen rörde sig om varg och inte om någon annan rovdjursart. Det tycks vidare ha rört sig bara om en ensam individ eftersom problemen upphörde sedan en stor varg dödats i området. Det skedde i områden där tillgången vilda bytesdjur var mycket dålig. Rapporten visade också att alla barnen hörde till den fattigaste delen av samhället och att de flesta hade en ensamstående mamma. Attackema hade också ägt rum när barnen inte stod under uppsikt av någon vuxen. I rapporten framhåller de indiska forskarna följande: Regeringens ersättningssystem att omedelbart betala 5 000 rupier för ett vargdödat barn ett belopp som tidvis överstiger årsinkomsten per capita resulterade troligen i... omgående försummelser när det gäller barns säkerhet. Händelser av det här slaget kan alltså vara förknippade med extrem fattigdom

3.2 Skador ren

på

Renen har i alla tider varit ett viktigt bytesdjur för rovdjuren i Skandi-

l navien och från 1927 har fått ersättning för skador. Från bör- l

samerna

l

jan utgick ersättning bara om skadan inträffade på kronomark och endast för skada av björn och lodjur. 1933 utvidgades rätten till ersättning att gälla också på enskild mark och från 1938 utgick ersättning även för skador av öm. När varg och järv 1946 infördes i systemet fick det i princip den utformning det hade t.o.m. 1995. l

Antalet rovdjursdödade ersatta låg under slutet 1940-talet 1

renar av under 1 000. I början av 1970-talet hade det stigit till omkring 2 000 och de sista åren med det system som innebar att man bara fick ersätt- I ning för renar som verkligen hittades, ersattes 7-8 000 djur. När Natur- 3 vårdsverket 1991 lämnade sitt Förslag till ett nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar Naturvårdsverket Rapport 3899 gjorde

verket bedömningen att det verkliga antalet rovdjursdödade i landet

renar var omkring 16 000 kalvar och drygt 6 OOOvuxna per år.

Naturvårdsverkets uppskattning av antalet rovdjursdödade

renar byggde i huvudsak på en stor undersökning i fält av sambandet mellan renar och rovdjur. Den genomfördes 1982-1986 i samarbete med Sveriges lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt i Jåkkåkaska och Umbyns samebyar i Norrbotten respektive Västerbotten. Den visade bl.a. att den totala dödligheten bland kalvarna under det första levnadsåret var 18,3 procent. Av den dödligheten svarade

SOU 1999: 146 Skador orsakade av rovdjur 81

rovdjuren för omkring två tredjedelar. De tog alltså omkring 12 procent av kalvarna. Järv och lodjur svarade för ungefär lika stor del och stod i l tillsammans för än 90 procent de rovdjursdödade kalvarna.

mer av Björn och kungsöm svarade alltså tillsammans för återstoden, dvs.

l

mindre än 10 procent. i

Beroende på dess inriktning, den ovannämnda undersökningen

gav j inte alls ett lika väl underbyggt resultat beträffande dödligheten hos

Bland de märkta djuren den omkring 2 procent per år. vuxna renar. var I rapporten anges att dödligheten hos främst 1-åriga renar av olika skäl kan vara högre än så. Från många samebyar hävdas det bestämt att både kungsöm och björn kan orsaka avsevärt högre dödlighet framför allt bland kalvar än den som redovisas i undersökningen.

3.3 Skador på andra

tamdjur

l Björn, järv, lo, varg och kungsöm kan alla orsaka skador på andra tamdjur än I praktiken är det emellertid endast björn, lo och varg

renar. som gör detta i någon större utsträckning. Järven orsakar knappast några skador alls på annat än När det gäller kungsöm inträffar

renar. det i ett fåtal fall år att de tar lamm, bl.a. på Gotland. Det händer

per i också att kungsöm angriper mindre hundar och även katter.

I avsnitt 3 i bilagedelen till betänkandet finns en närmare beskrivi ning av skadesituationen under framför allt 1998.

Fåret är den tamdjursart i Sverige som angrips i störst utsträckning, förutom Under perioden 1990-1998 dödades och ersattes av

renar. länsstyrelserna 110-315 får och lamm år, enligt uppgifter från Vilt-

per skadecenter. Därtill kommer att tamdjur dödas utan att det registreras hos någon myndighet. Det gäller främst får och lamm på fritt skogsbete eftersom de normalt allmänna medel. Antalet sådana får

inte ersätts av och lamm som dödas av rovdjur kan uppskattas till 100-150 st. per år, enligt Viltskadecenter. Det förekommer bara enstaka rapporter om att getter, nötdjur eller hästar dödas av rovdjur.

Den rovdjursart dödar flest får och lamm är lodjuret. Hittills

som har björn och varg gjort detta i betydligt mindre utsträckning. När det gäller är förklaringen förmodligen att den ännu är så pass fåta-

vargen lig. En viktig orsak till det låga antalet är också att få-

annan angrepp rägare i områden med fast vargförekomst numera i stor utsträckning använder rovdjurssäkra elstängsel. De elstängsel som krävs för att få ett skydd mot varg- och andra rovdjursangrepp är visserligen dyrare än andra stängsel länsstyrelserna har betalat ut bidrag till material-

men kostnaderna. Stängslen har visat effektiva. Det förekommer

sig vara il inte några vargskador innanför fungerande elstängsel denna typ,

av

82 Skador orsakade av rovdjur SOU 1999: 146

enligt uppgifter från Viltskadecenter. Stängslen även ett gott skydd

ger mot angrepp av och björn.

I främst Dalarnas och Gävleborgs län har det inträffat att björnar angripit bikupor. Detta har orsakat problem för enskilda näringsidkare. Enligt viltskadekungörelsen skall ersättning av allmänna medel normalt inte betalas för bikupor som förstörts av en björn. Viltskadecenter har i försök visat att elektriska stängsel effektivt kan förhindra

angrepp. Enligt centret är stängslen en praktiskt möjlig och ekonomiskt rimlig förebyggande åtgärd.

Ett problem som vuxit i omfattning under det senaste året är vargangrepp på hundar. Oftast angrips löshundar som används vid jakt på t.ex. hare, rådjur, älg eller fågel. Vargen ser antagligen oftast hunden som en inkräktare i reviret men ibland uppenbarligen också som ett byte. Det förekommer också angriper hundar inte används

att varg som vid jakt.

Under jaktsäsongen 1998/99 dödades 11 hundar i Sverige

av vargar och Norge. Hittills november 1999 under jaktsäsongen 1999/00 har 18 hundar dödats. En påfallande stor andel har skett i ett

av angreppen särskilt vargrevir, nämligen Årjängreviret. Där dödades 6 hundar föregående jaktsäsong och hittills under innevarande säsong 8 hundar. Detta kan tyda på att någon eller några vargar i reviret har en särskild benägenhet att angripa hundar. I Finland dödas varje år 25-30 hundar av varg, enligt uppgifter från en forskare verksam inom den finska vargforskningen.

Angrepp i Sverige har medfört starka konflikter med jägarna,

se avsnitt 13.4, där vi även tar upp arbetet med förebyggande åtgärder.

4 Påverkan viltstammarna

på

4.1 Inledning

Frågan rovdjurens påverkan på viltstammama har behandlats i en

om rapport Henrik Andrén, Olof Liberg och Håkan Sand skrivit på

som vårt uppdrag. Rapporten finns som avsnitt 4 i bilagedelen till detta betänkande. Vår framställningen i ämnet bygger huvudsakligen på rapporten.

4.2 Älg

Även det någon gång kan hända att järv och lodjur sig på och

om ger också lyckas döda älg är dessa arters påverkan på älgstammen försumbar i ett större sammanhang. För björn och varg däremot är älgen ett viktigt byte.

I svenska undersökningar finns det material från över 1 000 kilometers spåming av björn på snö. Längs denna sträcka hade björn 19 gånger försökt jaga älgar men inget försök hade lyckats. De här

vuxna spåmingama har i huvudsak gjorts i kämområden för björn och förhållandena kan vara något annorlunda i områden där björnen återinvandrar. Vuxna älgar kan vara mera utsatta utanför kämområdena eftersom de kanske mindre ändamålsenligt inför en uppdy-

reagerar kande björn och därigenom utsätter sig för större risk att dödas.

När det gäller predation av björn på älgkalvar förhåller det sig annorlunda. Direkt efter kalvningen när kalvarna ligger stilla och inte följer kon är de mycket sårbara. Dödligheten då har undersökts i ett område i Dalarna i delstudie inom ramen för Skandinaviska

norra en bjömprojektet. I en älgstam som vintertid var omkring 10 älgar per l 000 hektar dödade bjömama 20-25 procent av kalvarna. Det visade sig emellertid att omkring hälften av den ökade dödligheten kompenserades nästa år. En större andel av de kor som miste sina kalvar tidigt födde nämligen två kalvar året efter. Kor varit kalvförande till på

som hösten fick däremot normalt bara en kalv nästa år.

84 Påverkan på viltstammarna SOU 1999: 146

För de skandinaviska är älgen i dag det viktigaste bytesvargarna djuret. Kommer i renskötselområdet blir viktigare och i varg renen den södra delen av det område där finns spelar rådjuret vargarna nu en stor roll. Detaljerna är långt ifrån fullständigt kända flock men en vargar i mellansvenska skogsbygder förefaller vintertid döda älg en omkring var femte eller sjätte dag vilket innebär omkring 10 älgar per varg och år. Från Nordamerika vet vi att vargarna dödar färre älgar per tidsenhet i glesare älgstammar, fler i tätare bara till viss men upp en nivå. Kombineras dessa uppgifter med tanken att det i framtiden kan finnas minst 200 jfr avsnitt l2.3.5 inte bara i det område i vargar Skandinavien där arten finns utan också i vidare inom Svenu en zon rige och Norge, kan man åtminstone grovt beräkna vad det skulle innebära för älgstammen.

Om 70 procent av de 200 skulle finnas inom ett någorvargarna lunda sammanhängande område i Sverige och resten i Norge eller ensamma vandring utanför detta område skulle de under ett år döda omkring 1 400 älgar. I samma område sköts under jaktsäsongen 1997/98 ungefär 30 000 älgar. Med oförändrad älgtäthet skulle vargarna alltså i detta perspektiv komma att ta knappt 5 procent det av totala jaktuttaget. Om man begränsar beräkningen till ett enda vargrevir dvs. - en yta på 7-800 kvadratkilometer blir åtminstone den teoretiska effekten - en annan. Vid hög älgtäthet kan ñocken under ett år ta 16-48 procent av det möjliga jaktuttaget medan den i ett område med lägre älgtäthet och lägre produktion kan ta ända upp till 80 procent. Detta har emellertid inte konstaterats hända i något svenskt vargrevir. Vintern 1984 dvs. året efter den först kända vargföryngringen i nutid i Värmland gjorde - Värmlands läns jaktvårdsförbund flyginventering älg inom det en av område som då utgjorde revir för den flock fanns där. Både älgtätsom heten och kalvandelen ungefär lika stor i omgivande var som vargtomma områden och Jaktvårdsförbundets slutsats att inte var vargarna hade påverkat älgstammen i nämnvärd omfattning. Det bör emellertid påpekas att detta gjordes vid den tid när den svenska älgstammen

inklusive den i norra Värmland omkring dubbelt så stor den är var som i dag. I delar av Mellansverige finns i dag både björn och och det är varg rimligt att utgå från att den areal där båda finns kommer att öka. Det samlade trycket på älgstammen framför allt inom etablerade vargrevir kommer då, såvitt kan bedöma, att bli påtagligt. I områden med man glesa älgstammar och låg produktion kan det sammanlagda uttaget av de båda rovdjursartema komma att bli mer eller mindre det produsom ceras. Det skulle i så fall inte finnas utrymme för någon älgjakt. I områden med tätare älgstammar och högre produktion skulle björn och

SOU 1999: 146 Påverkan på viltstammarna 85

varg tillsammans komma att ta omkring 20 procent av det möjliga årliga jaktuttaget. En viss reservation bör emellertid göras. Om den förväntade fortsatta expansionen av björn och kommer att ske

varg alltmer mot områden med tätare rådjursstammar, kommer sannolikt

en del av bytestagandet att riktas mot denna art. I så fall kommer effekten på älgstammama att minska i motsvarande grad. I ett lite längre

perspektiv skulle också andra bytesdjur framför allt vildsvin och kron-

hjort kunna påverka effekterna på älgstammen av varg och björn.

-

4.3 Rådjur

Det kan säkert hända någon enstaka gång att björnar och kungsömar dödar rådjur, de enda de här aktuella rovdjursartema kan

men av som påverka stammarna av rådjur är varg och lodjur. När det gäller

vargen och områden i Sverige med både älg och rådjur vet vi inte mycket

mer än att vargarna konsumerar mer älg- än rådjurskött men dödar fler rådjur än älgar. Vilken inverkan vargarna har på rådjursbestånden är inte känt.

Det finns emellertid teoretiska beräkningar av vad som skulle kunna hända i områden i Sydsverige om vargar etablerade sig där. Inom ett område med normal täthet av rådjur skulle flock förmodligen

en vargar ta större delen av den årliga produktionen av rådjur inom sitt revir,

som där förmodligen bara skulle bli ett par hundra kvadratkilometer. I områden med högre täthet av rådjur skulle uttaget bli mindre

- sannolikt högst 60 procent den årliga produktionen.

av

När det gäller lodjurets påverkan rådj ursbestånden finns

det mera kunskap. Vi vet att i områden där det inte finns är rådjuret det

renar, viktigaste bytesdjuret för lodjur i Sverige. Det utgör omkring 80

procent av födan. Rådjur eller ren är dock ingen nödvändig förutsättning för att lodjuret skall kunna existera i Finland saknas rådjuret nästan

helt och lodjuren där lever i huvudsak på skogsfågel och hare

Det finns ett antal studier, utförda i helt olika miljöer och med mycket skiftande sammansättning bland tänkbara bytesdjur,

som anger att ett lodjur dödar ungefär 70 rådjur per år. Vilken effekt detta har på rådjursstammama beror på produktionen i dem och hur omfattande den övriga dödligheten är. I den enda svenska studien utförd på Grimsö

- Forskningsstation 1997-99 dödade lodjuren ungefär 13 procent av

rådjursstammen per år.

Längre norrut dvs. i de norra och västra delarna av Mellansverige är vintern ett helt annat sätt begränsande faktor för rådjuren och här

en får lodjuret större effekt. Under 1990-talet har rådjursstammama här gått ner vilket styrks av avskjutningsdata. I större delen av Västemorr-

86 Påverkan på viltstammarna SOU 1999: 146

lands och Jämtlands län har avskjutningen av rådjur under de senaste två till tre åren sjunkit till extremt låga nivåer. Över stora områden är rådjursstammen inte längre jaktbar, och lokalt har rådjuren helt Försvunnit. Givetvis har inte lodjuren ensamma orsakat denna utveckling, men i kombination med rävpredation och hårda vintrar kan även en måttligt tät lodjursstam bidra till att rådjursstammen går ner till mycket låga nivåer. Även i lodjursfria områden har rådjursstammen gått ned, men inte alls lika kraftigt som i de lodjurstätaste länen i norr. Att vint-

är hårdare i kan knappast förklara varför rådjursnivån i de l rama norr

lodjursområdena sjunkit till den nivå hade på 70-talet, då i tätaste man vinterklimatet generellt mycket strängare än idag. I områden där

var râdjursstammama minskat drastiskt finns det klara tecken på att också lodjuren har blivit färre.

Söderut är förhållandena helt annorlunda. Den starkaste begränsande faktorn för rådjuren här är rödrävens predation på nyfödda kid. Om lodjuret eller vargen skulle återkomma hit i lite större omfattning skulle det innebära en reduktion av rävstammen vilket säkert skulle i

rådjuren. Rådjursstammama här är så täta att det skulle behövas I gynna

emot 40 lodjur 1 000 kvadratkilometer dvs. mycket hög l upp per - en täthet innan stammen skulle få någon märkbar effekt på människans l

jakt på rådjur. Södra Sveriges rådjursstammar kan alltså tåla tämligen l höga tätheter av lodjur.

Generellt har den svenska rådjursstammen visat mycket stora beståndsförändringar under de senaste årtiondena. Den växte under hela 1980-talet, nådde en topp kring 1991/92 och har sedan avtagit. En jämförelse av avskjutningen av rådjur under 1990-talet mellan regioner med och utan lodjur visar både på en snabbare och djupare nedgång i de förstnämnda.

Påverkan på viltstammarna 87

Rådjursavskjutningen 1960 -1995

450000 |-

400000 el

350000-

300000 -

250000-

200000 -

150000-

100000-

50000 -

U A II r I

Illlllllllllllllllllllllllllllllllll

1960 1985 1970 1975 1990 1985 1990 1995 Avskjutning av rådjur 1960-1996. Källa: Svenska Jägareförbundet

4.4 Annat vilt

De stora rovdjursartema tar förvisso en hel del andra arter bytesdjur än älg och rådjur men det sker i mindre omfattning och eventuella effekter är dåligt kända. Om lodjuret och vargen kommer att sprida sig i Mellan- och Sydsverige är det framför allt vildsvin samt dov- och kronhjort som kan komma att bli aktuella som bytesdjur. Visst kommer rovdjuren dessutom att ta t.ex. harar, bävrar och fåglar men några effekter på stammarna kommer detta knappast att få.

Vår vildsvinstam är mycket produktiv och forskarna tror inte ens att kombinationen av lodjur och varg i ett område med vildsvin skulle få någon påtaglig effekt. Det skulle den däremot kunna få på dovhjorten och kanske t.o.m. kronhj orten. Dessa arter har mycket lägre produktion än vildsvinet och skulle säkert kunna påverkas, kanske t.o.m. bara av en tätare lodjursstam.

lr

5 Konflikter

5.1 Inledning

Under utredningsuppdraget har vi haft många kontakter med myndigheter och organisationer. Vi har även träffat och genom telefonsamtal och brev haft kontakt med många enskilda människor som på olika sätt berörts av frågor kring rovdjuren. De flesta av dem vi haft kontakt med har varit bosatta inom områden där en eller flera rovdjursarter forekommer.

Beskrivningama av attitydema till rovdjuren och de konflikter som finns på grund av rovdjursförekomsten bygger till största delen vad

kommit fram vid dessa kontakter. Även vad vi kunnat ta del som av från massmedias rapportering om rovdjursfrågor har bidragit till att ge oss en bild av attityder och konflikter. Vi har också beaktat sådant som skrivits på insändar- och debattsidor i såväl dags- som fackpress. Beskrivningama är alltså en sammanfattning av de intryck vi fått.

I den mån vi beaktat annat material anges detta i texten.

5.2 Attityder

Olika attityder

Den grundläggande inställningen hos de allra flesta människor vi mött har varit att rovdjuren har en självklar plats i den svenska naturen. Däremot har många haft olika åsikter om var och i vilket antal djuren skall få finnas. Endast några enstaka personer har sagt sig vilja helt utrota alla eller någon av de aktuella arterna.

Många av dem vi träffat har haft intressen som direkt påverkas negativt av rovdjursforekomsten. Det har t.ex. varit renskötare och fårägare. Även för jägare kan förekomsten rovdjur någonting

av vara negativt eftersom stammarna vissa bytesdjur påverkas. Å andra

av sidan är åtminstone en del av rovdjursartema själva intressanta jaktobjekt. I de nämnda grupperna har attityden många gånger varit att vi visserligen skall ha rovdjur men i mindre utsträckning än för närva-

90 Konflikter SOU 1999: 146

rande eller att rovdjuren i varje fall måste decimeras avsevärt i vissa områden. En inte ovanlig åsikt har varit att rovdjuren måste fördelas över hela landet och begränsas hårt där de gör mest skada på tamdjur eller vilt.

Bland renskötare, andra tamdjursägare och jägare har vi också mött en i grunden positiv inställning till rovdjuren. Det har varit

personer som ansett att tillvaron skulle vara fattigare inte alla arter fanns i de

om områden där de bedriver sin näring eller jagar.

Vissa, inte minst jägare och renskötare, anser att beslut om jakt efter rovdjur fattas alltför långt ifrån dem som faktiskt berörs rovdjurs-

av förekomsten. Istället för att Naturvårdsverket fattar beslut att

anser man besluten bör fattas på kommunal eller i vart fall länsstyrelsenivå. En del jägare har ansett att jägarna själva skall få avgöra i vilken utsträckning jakt skall bedrivas och en del renskötare att samebyama skall avgöra saken.

Många människor upplever alltså en konflikt mellan centralmakt och lokala intressen eller mellan stad och landsbygd. I våra möten med enskilda människor och organisationer har ofta gett uttryck för

man en misstro mot myndigheter. Denna har i första hand riktats mot de

ansvariga centrala myndigheterna, dvs. Naturvårdsverket har ett centralt

som ansvar för rovdjursfrågoma och beslutar t.ex. skyddsjakt samt

som om riksdag och regering för utformningen lagar och för-

som ansvarar av ordningar.

För närvarande finns det inte någon riksdagen beslutad rovdjurs-

av politik. Många av dem vi träffat har också framhållit att det saknas långsiktiga linjer och klara mål för hur de ansvariga myndigheterna skall handskas med rovdjursfrågoma. Detta bidrar i sig till misstron.

I detta sammanhang måste det emellertid framhållas att vi också mött många som inte uttalat något särskilt missnöje med rovdjursstammamas utveckling eller hanteringen av rovdjursfrågoma. Det finns många som menar att det är ett särskilt värde i att beslut jakt fattas

om på central nivå. Detta har motiverats med att de flesta de aktuella

av arterna rör sig över så stora områden att de endast kan förvaltas med hela landet bas. Man har också ansett att regional eller lokal

som en förvaltning skulle innebära att besluten skulle komma att styras

av högljudda lokala opinioner, egentligen inte har något bredare stöd.

som

Naturvårdsverkets attitydundersökning

Under hösten 1998 presenterade Naturvårdsverket undersökning

en om svenskarnas inställning till varg, SIFO gjort på uppdrag verket

som av Naturvårdsverkets rapport 4933. I undersökningen hade drygt 1 500

slumpmässigt utvalda i Sverige och 500 slumpmässigt utvalda

personer invånare i Värmland, Dalarna och Härjedalen intervjuats om sin inställning till Området Dalarna, Värmland och Härjedalen beteck-

varg. nades i undersökningen som vargområden.

Undersökningen visar att människor i Sverige överlag har en positiv inställning till De flesta vill växande vargstam. Det gäller

vargen. se en människor bosatta i såväl vargområden som landet i helhet. Av alla tillfrågade kunde 69 procent acceptera vargstam bestod av 100-

en som 200 individer eller mer. Motsvarande siffra för personer bosatta på landsbygden 64 procent och för personer bosatta i vargområden 65

var procent. För personer bosatta i storstad var siffran 74 procent. Vid undersökningstillfállet antalet vargar i Skandinavien 40-60 styc-

var ken.

Svar på frågan "Hur stor vargstam kan du acceptera "

I Vargenåterviktigaste

rovdjureti skogendvs.

fleratusenvargar

.Långsiktigträddarvargen

500-1000vargar

UKortsiktigträddarvargen

dvs,100-200vargar

Inte fleräni dag

I Ingavildavargar

Vargormráde Samtligasvenskar

Ett slående resultat från undersökningen är att ca 90 procent av tamdjursägama i vargområden sade att de kan acceptera varg i närheten av platsen där de bor. För tamdjursägare i allmänhet är siffran 44 procent. Av samtliga tillfrågade accepterade 56 procent varg i närheten av plat-

där de bor. Motsvarande i vargomrâde var 60 procent. sen

92 Konflikter SOU 1999: 146

"Skulle du kunna acceptera att ha varg i närheten platsen där du av bor Figuren visar andel som valt något alternativen "Ja, absolut" och "Ja, kanske

100 91% 7

60° 56% I Vargornråde 44% j Hela landet

Tantdjursägare Samtliga svenskar

När det gäller synen på varg visar undersökningen att det inte finns någon tydlig skiljelinje mellan landsbygd och stad. Skiljelinjen tycks istället dels mellan åldrar, dels mellan kön. Yngre kan i personer långt större utsträckning än äldre acceptera varg i sin närhet och män i större utsträckning än kvinnor. Mest negativa är personer som är 65 år eller äldre. Endast 26 procent av kvinnorna i denna ålderskategori kan acceptera varg i närheten av den plats där de bor.

SOU 1999: 146 Konflikter 93

"Skulle du kunna acceptera att ha varg i närheten av platsen där du bor Figuren visar andel ja-svar hos män och kvinnor i olika ålders-

dvs. de valt svarsalternativen "Ja, absolut" eller "Ja, grupper, som kanske

60 59

37 I W"

|j Kvinnor

15-29år 30-49 år 50-64ár äldreän65 ár

Attitydundersökning i Hagfors kommun

I Hagfors kommun i Värmland pågår ett arbete med att bygga upp ett rovdjurscenter. Ansvarig för projektet är Hagfors kommun. Som ett led i arbetet har den programgrupp som arbetar med projektet under 1997 genomfört en undersökning i Hagfors kommun av attitydema till rovdjur. Undersökningen har presenterats av Länsstyrelsen i Värmlands län rapport 1998:20. De arter som togs upp i undersökningen var varg, lo och björn. Alla dessa arter förekommer i kommunen. Bland annat har man sedan lång tid ett fast vargrevir där det fötts många valpkullar. Dock finns det mycket som tyder på att vargen under 1999 försvunnit från kommunen.

Undersökningen visade på mer negativa attityder mot varg än Naturvårdsverkets undersökning. Av de tillfrågade svarade 46 procent att de ville att vargen skulle minska eller försvinna helt. Andelen som ville att vargen skulle försvinna helt var-17 procent. 27 procent ansåg att vargstammen skulle förbli på den nivå som den hade vid undersökningstillfállet och 26 procent ville att den skulle öka. 12 procent ansåg att stammen borde få öka till minst 500

vargar.

94 Konflikter SOU 1999: 146

Svar från invånare i Hagfors kommun på frågan: "I Sverige finns cirka vilken framtida utveckling av den

40 vargar svenska vargstammen skulle Du föredra "

30f

I 27

l

20 "

17 17

10 -

1%

hå "å å°" m o o §

3 å 8 a

g b u: " o s T a: 9

E o E o :u o m E :u

o E 2 : E 9

2 .å E 9 å å

s E

w S e ä Z

å á .-

g

I undersökningen frågade man också hur man skulle uppleva det att ha varg nära hemmet. 59 procent uppgav att det skulle vara negativt eller mycket negativt, 23 procent att det skulle sakna betydelse och 16 procent att skulle vara positivt eller mycket positivt.

I frågorna beträffande lodjur sades i undersökningen att det fanns ca 1 500 djur i landet som helhet och att 31 hade spårats i Hagfors kommun i den senaste inventeringen. Drygt 52 procent ansåg att antalet lodjur i kommunen borde minska, 32 procent att antalet borde förbli på den aktuella nivån och 8 procent att det borde öka.

Beträffande björnen sades i undersökningen att det fanns 1 000 djur i landet och ca 2-3 stycken i Hagfors kommun. Av de tillfrågade ansåg 26 procent att antalet björnar i kommunen borde minska, 51 procent att det borde förbli på den aktuella nivån och 13 procent ville att antalet skulle öka.

SOU 1999: 146 Konflikter 95

i Oro och rädsla

Rovdjuren kan hos människor skapa rädsla för den egna eller för barnens säkerhet. Det gäller främst varg och björn men det förekommer också att man är rädd för lodjur. I undersökning vilka djur

en av som svenskarna är rädda att möta låg lodjur och varg ungefär samma nivå och långt under bl.a. älg och björn. I attitydundersökningen från Hagfors kommun var 17 procent av dem som svarat rädda för lodjur. Ungefär dubbelt så många var rädda för varg och nästan fyra gånger så många var rädda för björn. Däremot har vi inte hört talas om att någon j skulle rädd för järv eller kungsöm.

vara

Ett ofta återkommande diskussionsämne är frågan björn och

om varg är farliga och om det är rationellt att känna rädsla för dem. Det viktiga för oss i detta sammanhang är emellertid att det finns människor som är rädda och att det påverkar deras livsföring. Rädslan innebär att det även i det avseendet finns en konflikt mellan människor och rovdjur. I avsnitt 3 har vi tagit frågor rovdjursangrepp på män-

upp om niskor.

Vi har hört många påståenden att det främst är kvinnor är

om som oroliga för den egna säkerheten. Emellertid har vi inte själva träffat någon kvinna som sagt sig känna någon särskild rädsla för rovdjur. Det är framför allt äldre kvinnor som sägs vara rädda, vilket också stämmer överens med resultatet från undersökningen om attityder till varg. Äldre kvinnor den i minst utsträckning kunde acceptera

var grupp som varg i närheten av bostaden. Rädslan sägs få till följd att inte vågar

man vistasii naturen. Man avstår t.ex. från att gå ut i skogen för att plocka bär. Av många som bor på landsbygden ses detta som en stort förlust som försämrar livskvaliteten.

Det förekommer att föräldrar är oroliga för sina barns säkerhet. I områden där det finns varg eller björn kan det hända att man inte vill att barnen skall gå ensamma till skolbussen. Och på platser där det förekommer närgångna björnar vågar kanske inte låta barnen leka

man ensamma ute.

Just närgångna björnar är en särskild och påtaglig källa till oro. I många trakter förekommer det att björnar rör sig bland bebyggelse. Rapporter om sådana händelser kommer ofta från olika platser i Dalarnas län. Också i Jämtlands, Gävleborgs och Västernorrlands län har sådana händelser varit relativt vanliga under senare år. Man har också tyckt sig märka fler närgångna björnar i de delar av Norrbottens skogsland som ligger närmare kusten.

Att björnar rör sig i närheten av bebyggelse utgör ett riskmoment och kan orsaka olyckor. Den de närgångna bjömama skapar

oro som kan förstärkas av att det ibland tycks råda osäkerhet om vem som skall

96 Konflikter SOU 1999: 146

fatta beslut om avliva bjömama. Polisen tycks inte alltid ha varit medveten om den möjlighet jaktlagen ger dem att avliva djur som bedöms kunna farliga avsnitt 7.4.4.

vara

Även lodjur rör sig ibland i närheten bebyggelse, vilket kan

av skapa oro. Vi har t.ex. träffat föräldrar som frågat sig om de vågar låta en barnvagn med ett spädbarn stå utomhus. Men lodjuret skapar kanske främst oro beträffande mindre husdjur som hundar och katter. Det är väl känt att lodjuret kan ta katter och det kan även hända att det tar mindre hundar. Det förhållandet att lodjuren rör sig så nära bebyggelse att de överhuvud taget kan ta husdjur skapar i sin

tur en annan oro. Man uppfattar lodjurets beteende som ononnalt och ställer sig frågan hur det är med balansen i naturen. En fråga vi mött är om lodjurets beteende kan förklaras att det gjort slut på alla naturliga bytesdjur

av och därför söker sig mot bebyggelse.

Det förekommer också att vargar beter sig oskyggt. Det kan röra sig om vargar som uppträder i närheten av Skogsmaskiner eller någon gång i närheten av bebyggelse. Det finns också påståenden om att

vargar uppträtt aggressivt mot människor eller kopplade hundar, vilket de utsatta upplevt som mycket obehagligt och skrämmande.

Utplantering av rovdjur

Under årtionden har det cirkulerat rykten och anklagelser om olagliga utplanteringar av varg. Också vi har mött rykten utplanteringar.

om Framför allt har det gällt just varg men man har också talat om utplantering av björn.

Det ligger utanför utredningsuppdraget att försöka utreda hur dessa rykten uppkommit eller deras sanningshalt. Förekomsten ryktena är

av ändå av intresse ur vårt perspektiv. De kan säkerligen anses vara uttryck för många olika saker. Bland annat kan man i ryktena se en misstro mot myndigheter och människor lever på andra platser än

som de där varg och björn förekommer. Ryktena kan alltså sägas uttrycka den konflikt mellan landsbygd och stad som många upplever.

Diskussionen om utplanteringar hänger många gånger samman med en motvilja mot det som man anser som onaturligt. Man kan acceptera att t.ex. vargen själv vandrar in i trakten där man bor och etablerar sig där. Även helst skulle inte kom tillbaka så vill

om man se att vargen man ändå att naturen skall få ha sin gång. Etablerar sig vargen av egen kraft så accepterar man den. Däremot kan man inte acceptera att människan griper in och planterar ut eller något annat rovdjur. Denna

varg syn på frågan om utplanteringar finns inte bara hos dem som anser att utplanteringar förekommit. Tvärt så verkar den negativa på

om synen

SOU 1999: 146 Konflikter 97

utplanteringar ganska utbredd. Däremot accepterar man lättare att människan griper i naturens utveckling på så sätt att man med hjälp av avskjutning håller rovdjursstammama nere.

Vi har emellertid på utplanteringar. Reso-

också mött en annan syn nemanget har då utgått från att vargstam som är isolerad och alltför

en liten skulle riskera att dö ut på grund av inavelseffekter. Man har menat att liten vargstam skulle kunna få ett genetiskt tillskott genom

en utplanteringar vilda från andra håll. På så sätt skulle man i

av vargar Skandinavien kunna hålla en stam som är betydligt mindre än vad som kan långsiktigt livskraftig utan invandring. Det skulle alltså inte

anses vara nödvändigt att låta stammen växa, vilket man sett som en fördel.

5.3 Rennäringen

Allmänt

De skador som rovdjuren gör på rennäringen skapar konflikter som är oerhört starka. Grunden är förstås skadorna i sig, som medför en konflikt mellan renägama och rovdjuren som sådana. Till detta kommer att rovdjur endast får jagas i begränsad omfattning. Detta skapar en konflikt mellan rennäringen och riksdag och regering, som ansvarar för jaktreglemas utfonnning, och med Naturvårdsverket som beslutar om jakt. Ovanpå dessa konflikter kommer att många renägare anser att de inte från staten får full ersättning för de renar som dödas av rovdjur. Detta skapar ett missnöje som riktar sig mot regeringen och även Naturvårdsverket.

Många renägare att de försatts i en situation som sammantaget

anser är helt omöjlig. Skador uppstår utan att de tillåts förhindra dem och utan att de får tillräcklig ersättning.

Skador

Rennäringen drabbas i större utsträckning än andra näringar av förluster orsakade rovdjur. Exakt hur många renar som dödas av rov-

av djur per år vet man inte men det kan röra sig om 20-30 000 avsnitt 3.2. Enligt uppgifter från Jordbruksverket var det totala antalet liv-

dvs. inte tagits ut till slakt utan som används i produkrenar, renar som tionen, 1998 230 000. För 1999 anslogs i statsbudgeten 35 miljoner

ca kr till ersättningar för rovdjursrivna För övriga näringar anslogs

renar. för alla typer skador orsakade vilda djur totalt 18 miljoner kr,

av av vilket skall användas både till bidrag till förebyggande åtgärder och till

98 Konflikter SOU 1999: 146

ersättningar för skador. När det gäller andra näringar än rennäringen utgör rovdjursskadoma endast en mindre del av alla viltskador.

Bjömstammen i renskötselområdet har under senare år ökat. Järvstammen har sedan 1996 varit eller mindre oförändrad medan

mer lostammen under samma tid gått ner. Därtill förekommer kungsöm i en tämligen stabil stam. Varg förekommer i mindre utsträckning. Många renskötare hävdar att rovdjursstammarna sammantaget nått till

nu upp sådana nivåer att det på flera håll är i det närmaste omöjligt att bedriva ekonomiskt lönsam renskötsel. Rovdjursförlustema är helt enkelt för stora. Särskilt svår menar man att situationen är för de yngre som vill starta renskötare. Åtminstone i vissa områden det

som anser man att inte går att bygga upp en renhjord grund av rovdjuren. Detta tycks främst vara fallet i norra Jämtland också på andra platser.

men

Rennäringens utsatthet hänger samman med det sätt på vilken den bedrivs. Renama rör sig fritt över stora områden och de flyttas mellan olika platser allt efter årstid. Eftersom hjordama rör sig över stora områden, ibland i otillgänglig terräng, är det svårt att bevaka dem. Det är också svårt att bygga fasta anläggningar t.ex. gärden med el-

som stängsel för att förhindra skador. Rennäringen bedrivs också i delar av landet där det finns stora områden med ingen eller mycket gles bebyggelse. Områdena utgör alltså en relativt ostörd miljö för rovdjuren samtidigt som de är svårtillgängliga för renskötaren.

Skadorna skapar konflikter. Den enskilde renägare mister

som en ren gör en ekonomisk förlust. En rovdjursdödad ren innebär för det första en direkt förlust av renens slaktvärde. Rovdjuret tar det kött renägaren skulle kunna sälja. Dessutom kan rovdjursdödad innebära

en ren en förlust av produktionsvärde. Om vaja dödas innebär det att

en ung ägaren går miste om ett djur som i sin tur varje år under många års tid skulle kunna producera kalvar. En ytterligare aspekt är att

nya rovdjursförlustema minskar möjligheterna att effektivisera rennäringen. En viss andel hon- respektive hanrenar och viss åldersstmktur

på en hjord kan ge större ekonomiskt utbyte än sammansättning. En

en annan renskötare kan också försöka öka avkastningen avelsarbete. Allt

genom sådant arbete försvåras eller blir omöjligt rovdjursförlustema blir

om alltför stora. Det blir då rovdjuren och inte renskötaren avgör vilka

som djur som skall tas ur hjorden.

Rovdjursförekomsten skapar också andra olägenheter för renskötama. Vid rovdjursangrepp kan t.ex. renama drivas bort från ett betesområde.

SOU 1999: 146 Konflikter 99

Något om de olika arterna

Många renskötare menar att björnen på våren söker sig till kalvningslanden och där tar stora mängder nyfödda kalvar. Vissa hävdar att björnen även året tar i stor utsträckning. T.ex. sägs det att

senare ren björnen innan den går i ide kan slå ett och lägga som för-

par renar upp råd till våren. I vissa skogssamebyar anses björnen vara ett särskilt stort problem.

Järven förekommer i större antal längre norrut och anses följaktli-

ett större problem där än i sydligare delar av renskötselomgen som rådet. Järven dödar ofta flera gång och lägger förråd

renar en upp när omständigheterna är fördelaktiga för järven. Det verkar som detta bidrar till negativ på järven. Från renskötare har vi också fått

en syn höra att den är särskilt grym. Det förekommer berättelser om järv

endast skadar för att sedan lämna dem att självdö eller rent som renar av för att renen inte skall kunna förflytta sig. I det sistnämnda fallet kan sedan järven återkomma vid ett lämpligt tillfälle och döda renen.

Inom renskötselområdet finns de tätaste lodjursstammama i de norra delarna av Jämtland. Lodjuret är en effektiv jägare och inom renskötselområdet utgör dess stapelföda. Många renskötare menar att

renen lodjuret i de mest utsatta samebyama helt omöjliggör all långsiktig renskötsel.

Det allmänt att det är omöjligt att bedriva renskötsel i områ-

anses den där det finns fast vargstam. Det skiljer vargen från de andra

en som rovdjuren är att den gör skada inte bara genom att den river renar. Var-

jagar ett sådant sätt att renhjordama kan flyttas och splittras gen under jakten. Därför många renskötare skapar mycket

menar att vargen och tidsödande extra arbete. Hjordama måste samlas och flyttas. De jagade kan också blandas med renar från andra samebyar. Då

renama tillkommer arbetet med att skilja renama åt. Det kan också hända att det blir omöjligt att få ihop renama igen efter ett vargangrepp. Konsekvensen kan då bli att renama hamnar på omöjliga platser med svältdöd som följd.

För närvarande finns endast ett fåtal vargar i renskötselområdet men under 90-talets första hälft har föryngring skett vid några tillfällen. De problem med under tid kommit till vår kännedom har

varg senare som rört djur som mer tillfälligt har uppehållit sig i områden där det samtidigt funnits Det kan ha rört sig vargar som kommit söder-

renar. om ifrån eller om djur som invandrat från den finsk-ryska populationen. Om den skandinaviska vargstammen fortsätter att utvecklas på det sätt

skett de senaste tio åren kommer vargen att uppträda allt oftare som inom renskötselområdet. Enligt bedömningar forskare verksamma

av inom vargforskningsprojektet vid Grimsö Forskningsstation är det bara

100 Konflikter SOU 1999: 146

en tidsfråga innan det finns föryngringar och alltså familjegrupper inom renskötselområdet, såvida inte människan griper och styr utvecklingen.

De flesta är överens om att kungsömen orsakar skada bland renarna och att den främst tar små kalvar. Däremot råder olika meningar i om vilken utsträckning det sker och huruvida det särskilt är sjuka och

svaga kalvar som drabbas. Från renskötarhåll har fått uppgifter om att det finns tecken på att skador orsakade kungsöm ökat under av senare år. Bland annat har det sagts att det på vissa håll samlats ovanligt många kungsömar vid kalvningslanden. Andra har också sagt att antalet vajor förlorat sina kalvar innan kalvmärkningen varit som ovanligt stort. Det har också förekommit uppgifter från renskötare om att vuxna renar haft skador runt ögonen, vilket skulle tyda på att de attackerats örn. av

Skyddsjakt

Ett förhållande som bidrar till konflikten mellan rennäringen och rovdjuren är att jakt på rovdjur endast tillåts i begränsad omfattning.

Många renskötare ser sig därigenom försatta i situation där de inte en kan göra något for att styra utvecklingen. Skadorna ökar utan att de tillåts ingripa. Förutom att jakten har konkret betydelse tycker en många renskötare att den även har psykologisk effekt. Om får en man skjuta något eller några rovdjur så har åtminstone möjlighet att man en påverka sin situation. Det blir då lättare att acceptera de rovdjur som ändå finns. En särskild fråga är möjligheterna att bedriva skyddsjakt foreutan gående beslut Naturvårdsverket. För många tycks det oklart när av vara man har rätt att döda ett angripande rovdjur. Och använder den om man rätt man har att döda ett angripande djur blir resultatet regelmässigt en polisutredning, vilket upplevs obehagligt. som Naturvårdsverket tillåter varje år skyddsjakt på ett visst numera antal björnar. Hösten 1999 fick 55 björnar skjutas i landet helhet. som Från renskötarhåll hävdas ofta att det är ett för litet antal får skjusom tas. Många renskötare anser också att björnar inte fälls på de platser där de gör skada för rennäringen. Antalet björnar får skjutas fördelas som huvudsakligen länsvis, dvs. att ett visst antal får skjutas i ett visst län.

Renskötama menar att områdena skulle preciseras Då skulle mera. avskjutningen kunna styras till de områden där bjömama gör mest skada.

Också när det gäller lo tillåter Naturvårdsverket årligen numera skyddsjakt. De senaste åren har det i landet helhet rört sig som om om-

SOU 1999: 146 Konflikter 101

kring 160 djur per år, varav omkring 120 i renskötselområdet. Inom renskötselområdet har kvoten långt ifrån fyllts. Från renskötarhåll anser

att detta beror på flera olika faktorer. För det första så menar man man att lodjursjakt är så tidskrävande att man helt enkelt inte hinner lägga

den tid som behövs. Man anser också att jakten med kulvapen ner endast är tillåten under den tid på året då det är som mest snö, vilket gör det svårt att använda hund. Man får heller inte använda snöskoter i den utsträckning som man tycker är nödvändigt för att göra jakten effektiv. Fällfångst har endast varit effektiv på vissa platser.

På grund av svårigheterna med lojakten anser många renskötare att statliga jägare bör sköta avskjutningen. För att kunna göra jakten mer effektiv har vissa samebyar i sina ansökningar om skyddsjakt begärt att få tillstånd att jaga från helikopter.

Naturvårdsverket har tillåtit skyddsjakt järv i mycket begränsad omfattning. När det gäller varg har det inte på många år tillåtits någon skyddsjakt inom renskötselområdet. På öm har det inte tillåtits någon skyddsjakt.

I förslaget till nytt ersättningssystem för rovdjursrivna renar talas om hur många rovdjursföryngringar en sameby skall behöva tåla, s.k. toleransnivåer avsnitt 8. Bland renskötama är det många som ser förslaget som en överenskommelse mellan myndigheterna. Många anser att Naturvårdsverket svikit överenskommelsen genom att inte tillåta skyddsjakt i sådan omfattning att rovdjursantalet kunnat hållas på den nivå sagt. Samtidigt har dock den rapporterade avskjutningen

som man

lo inte nått till de tillåtna kvotema. av upp

Ersättningar

Skyddsjakten är begränsad och förknippad med svårigheter. Det får därför stor betydelse i vad mån rovdjursförluster ersätts. Som nämndes inledningsvis betalar staten ut ersättningar för rovdjursförluster. Det nuvarande ersättningssystemet finns beskrivet i avsnitt Det huvudsakliga syftet med att betala ersättningar är att ge renägama en skälig ersättning för förlusterna och det merarbete de skapar. Detta hoppas

i sin tur medför att konflikterna på grund skadorna inte förman av om svinner, så i varje fall minskar. Därtill är tanken med det nuvarande ersättningssystemets utformning att det skall stimulera till förebyggande åtgärder och även bidra till en mer positiv syn på rovdjursförekomst.

Ersättningssystemet innebär att man utifrån rovdjursförekomsten i varje sameby fastställer hur stor ersättning samebyn skall få. Den verkliga förlusten renar har som huvudregel inte någon betydelse. Det

av

102 Konflikter SOU 1999: 146

antal renar som räknas fram skall också högre än de verkliga förvara lusterna. Meningen är att bl.a. merarbete på grund rovdjursforluster av på så vis skall ersättas. De allra flesta renägare vi träffat har ansett att det nuvarande ersättningssystemet i princip är bra. Men det finns ett stort missnöje med de ersättningsbelopp som betalas. Från renägarhåll hävdas att det belopp som betalas per ren enligt systemet är långt under det verkliga värdet. Detta har bidragit till att skärpa konflikten mellan rennäringen och rovdjuren. Toleransen ökar inte när ersättningen inte motsvarar vad man menar att man har anledning att kräva. Det belopp som för ett visst år skall användas till ersättningar anslås i förväg. statsbudgeten för t.ex. 1999 fastställdes under hösten 1998. Detta innebär att storleken den totala ersättningen bestäms innan av man gjort de rovdjursinventeringar ligger till grund för fördelsom ningen mellan samebyama totalbeloppet. Det kan då inträffa av att rovdjursförekomsten i renskötselområdet helhet ett år ökar som utan att det totala ersättningsbeloppet ökat i motsvarande grad. Följden blir då att ersättningen per ren enligt systemet minskar. Att totalbeloppet är bestämt i förväg för också med sig att stor rovdjursförekomst i en en sameby innebär att det blir mindre till de andra. Bristerna på pengar flexibilitet har hos många renägare skapat misstro mot systemet, vilket i sin tur bidrar till att skapa negativ inställning till rovdjuren. en Ersättningssystemet kan också skapa konflikter mellan samebyar. Tvister kan uppstå om vilken by skall få tillgodoräkna sig viss som en rovdjursförekomst. Systemet kan också medföra att det uppstår konflikter mellan olika regioner. I Jämtland t.ex. är lodjuret vanligare än längre norrut. En loföryngring lika stor ersättning järvforger som en yngring. I byar längre norrut där järven är det stora problemet kan det upplevas som om de sydliga byarna ett orättvist sätt. Eftergynnas som järven inte är lika talrik lon blir den totala ersättningen for som järv lägre än den totala loersättningen. Det kan då finnas ett intresse från nordliga byar att verka för att lodjuret ersätts med värdet av ett mindre antal än järven. renar Missnöjet med ersättningssystemet har inte bara betydelse för renägamas syn på rovdjuren och rovdjursförlustema. Det är också en grund för misstro mot regeringen, ha ansvaret för inte som anses att tillräckligt mycket avsätts för att täcka rovdjursförlustema. pengar Systemet har också varit utgångspunkt för kritik mot Naturvårdsverket, som tillsammans med Sametinget tog fram förslaget till nytt ersättningssystem. Kritiken gäller både frågan ersättningsbeloppens om storlek och frågan om hur många rovdjursföryngringar sameby en måste tåla.

SOU 1999: 146 Konflikter 103

5.4 Annan

tamdjursskötsel

När det gäller tamdjursskötseln, förutom rennäringen, finns det anledning att i detta sammanhang skilja på vad kan kallas vanlig djur-

som hållning och fabodbruket. Med vanlig djurhållning avser sådan där

håller djuren inom stängsel på hagmarker i anslutning till en gård. man Fäbodbruket däremot bygger har djur på bete i skogen. Ofta

att man går djuren fritt det förekommer också har dem inom stäng-

men att man sel. För de flesta fäbodbrukare är djurhållningen en binäring. Genom att driva fäbodar bevarar också kultur och bidrar till att hålla

man en landskapet öppet. Många fábodbrukare får del EU:s jordbruksstöd

av just for att hålla landskapet öppet.

Det är svårt att få fram exakta uppgifter fabodbrukets omfatt-

om ning. Vi har i kontakter med Dalarnas fábodbrukarforening fått uppgift

att det i länet finns minst 75 fäbodar i bruk. Enligt föreningen gick om under 1998 600 nötdjur inklusive kalvar, ca 500 får och

sommaren ca

140 getter på fritt skogsbete i Dalarna. Fäbodar finns även i Värmca lands, Jämtlands, Gävleborgs och Västernorrlands län. Även i Västerbotten finns enstaka fäbodar.

Vårt intryck är att rovdjursforekomsten inte orsakat några mer utbredda konflikter med tamdjursskötseln. Förklaringen ligger förmodligen i att länsstyrelserna kunnat stödja tamdjursägama och lämna bidrag till effektiva förebyggande åtgärder. De skador som ändå uppstått har i stor utsträckning kunnat ersättas.

Fäbodbruket har något speciell situation. Förekomst av rovdjur

en kan påtagligt inskränka möjligheterna att hålla djur på fritt bete i sko-

Många fäbodar ligger också på platser med lämpliga miljöer for gen. rovdjur. I dagsläget är problemen med rovdjursskador visserligen generellt sett begränsade. Det finns emellertid utbredd oro för vad de

en växande rovdj ursstammama kan innebära i framtiden.

5 5 Jakten

.

Mellan rovdjur och jaktintressen uppstår konflikter främst av två skäl. För det första kan jägarna uppfatta rovdjuren som konkurrenter om vissa bytesdjur. För det andra förekommer det att främst varg men även björn och angriper jakthundar används för jakt andra arter.

som Dessutom kan rovdjursförekomst även skapa andra typer av konflikter,

rör värdet jakträtten. Om rovdjuren orsakar, eller orsaka, som av anses minskningar t.ex. älg- och rådjursstammama minskar jakträttens

av värde, vilket i sin tur kan innebära att priserna fastigheter och jaktarrenden kan sjunka. Markägaren förlorar då inkomster eller i varje fall

104 Konflikter SOU 1999: 146

möjligheter till inkomster. Och för den jägare har löpande långsom ett siktigt arrendeavtal ändras förutsättningarna på motsvarande sätt. Värdet av det han eller hon arrenderat minskar. För de flesta svenska jägare är jakten ett fritidsnöje. För en stor grupp ger den också ett viktigt tillskott till hushållsekonomin. Framför allt i glesbygden är jakten för många också väsentlig del livsstien av len och livsföringen. Detta innebär att de konflikter uppstår på som grund av rovdjursförekomst kan få mycket stark laddning. en Försök har gjorts att ekonomiskt värdera jakten. Jägareförbundet har presenterat siffror från en undersökning gjordes 1987 vid Sveriges som lantbruksuniversitet i Umeå. Undersökningen visade att det totala jaktvärdet av de svenska viltstammarna då uppgick till 1,5 miljarder kronor. Av detta utgjordes 67 procent rekreationsvärde och 33 av procent av köttvärde. Utifrån de principer användes vid undersökningen som skulle jaktvärdet för enbart älg 1997 kunna uppskattas till 1,1 miljarder kr, enligt Jägareförbundet. När det gäller konflikter mellan jägare och rovdjur tycks skillnaderna vara stora mellan olika delar landet. Konfliktema är starkast i av de södra delarna av rovdjurens nuvarande utbredningsområde. Vårt intryck är att de är starkast i området runt sydvästra delarna avDalarnas län, Värmlands län och västra delarna Örebro län i Dalsav samt land, dvs. områden dit rovdjuren nyligen återkommit och där numera en stor del av Skandinaviens vargstam och även täta lo stammar av finns. I området finns alla de typer konflikter vi beskrev inledningsav vis. När man sedan kommer längre norrut verkar konflikterna inte vara lika uttalade. När det gäller lodjuret är den främsta konfliktorsaken de minskande stammarna av rådjur. På många håll jägare att lodjuret bär största anser skulden till detta. Främst i Värmlands, Dalarnas, Örebro och Västmanlands län har detta lett till krav på ökad jakt på lo. Även i Gävleborgs och Västernorrlands län liksom i Västerbottens kustland menar många att lojakten bör öka. Även jägare också i Jämtlands län och om längre norrut att lodjuret avsevärt påverkat rådjursförekomsten anser tycks det där inte betraktas ett lika stort problem längre som som söderut. En förklaring kan att rådjuret har mindre betydelsefull vara en ställning som jaktbart vilt längre norrut kommer. man Det står klart att lodjuren särskilt i Norrland och Svealand har norra bidragit till minskade stammar rådjur. Även andra faktorer spelar av

avsnitt 4.2.

För många jägare finns det positiv sida den ökande lostamen av men. Lodjuret erbjuder jaktmöjligheter och ha ett högt troféanses värde. Även det förhållandet att lodjuret tar räv ses av jägare som något

SOU 1999: 146 Konflikter 105

positivt eftersom räven i stor utsträckning tar rådjurskid. Detta komplicerar även frågan om lodjurets påverkan på rådj ursstammama.

När det sedan gäller vargen anser många jägare, åtminstone i Värmland och Dalarna, att vargen har del i minskningen av rådjursstammen. Trots detta verkar det inte som konflikten är lika stor som beträffande lodjuret.

Däremot finns det de som har jaktmarker inom vargrevir som menar att älgstammen påverkats i hög grad. Den oro och ilska som detta skapar har förstärkts av att det från stora skogsbolag, som arrenderar ut stora områden till jaktklubbar, kan komma krav att älgstammen skall minskas till kanske hälften av den nuvarande nivån. Älgen åstadkommer i dag betydande skador på bl.a. ungskogen, vilket leder till produktionsbortfall. Den hindrar också. lövträd från växa i skogar

att upp som annars domineras av barrträd och motverkar på så sätt skogsbolagens strävan att få en mer blandad skog. Från jägarhåll menar man att konsekvensen av en minskad älgstam kan bli att avkastningen räcker till vargen men inte till jägarna.

Den största konflikten mellan jägare och varg uppstår till följd av att det händer att tar hundar. Det har då främst rört sig om hundar

vargar som antingen använts vid jakt eller som tränats eller deltagit i jaktprovf Vargangreppen har skapat stor oro och mycket negativa reaktioner bland vissa grupper av jägare. Konflikten har stärkts av att reglerna om skyddsjakt inte ger en hundägare rätt att döda en varg som angriper hans eller hennes hund, såvida ägaren inte fått tillstånd från Naturvårdsverket. Dessutom var det sedan mitten av 90-talet inte möjligt att få ersättning från staten för hundar som kunnat försäkras. Sedan september 1998 kan ersättning betalas oavsett möjligheterna att teckna

försäkring men det tycks inte ha minskat konflikten. en

I landet som helhet är det visserligen långt vanligare att jakthundar vådaskjuts av jägare än att de angrips av varg. Och än vanligare är det att de dödas eller skadas i trafiken. Men även om problemet med varg-

i detta perspektiv är litet är angreppet naturligtvis allvarligt för angrepp hundens ägare. Vargangreppen förekommer också många gånger i glest bebyggda områden där trafiken inte utgör en stor fara. I dessa områden kan alltså relativt sett utgöra större risk än i andra

vargangrepp en områden. Dessutom angreppen utgöra ett hot mot jakt med lös-

anses hund, vilken har djupa traditioner i Sverige. Ett sätt att förebygga skador skulle annars vara att jaga med hund i band. Flera jaktformer kräver emellertid en lös hund som rör sig långt från föraren. Det gäller t.ex. harjakt med stövare och vissa former av jakt på bl.a. älg, rådjur och skogsfågel. Många jägare också att i de fall löshund kan

menar ersättas med kopplad hund så blir jakten mindre effektiv.

106 Konflikter SOU 1999: 146

Även björnen har älg bytesdjur. Men någon större konflikt

som av den anledningen tycks för närvarande ändå inte finnas runt bjömförekomsten. Synen på björnen tycks istället vara i grunden positiv bland jägarna. Den positiva synen stärks säkert av att björnen anses vara ett intressant jaktobjekt. Från vissa håll har emellertid framhållits att man inte kan acceptera att bjömstammen ökar i sådan grad att den påtagligt påverkar älgstammen negativt.

Beträffande järv och kungsöm finns ingen konflikt med jaktintressena.

De stora skogsbolagen upplåter jaktarrenden på stora områden. I Naturvårdsverkets förslag till åtgärdsprogram för de stora rovdjursartema presenterades 1998 framfördes förslaget att bolagen bör

som anpassa arrendeavgiftema till att rovdjursförekomsten ökat och tillgången jaktbart vilt därmed minskat. På så sätt skulle bolagen kunna ta ett ansvar för den biologiska mångfalden. Från bolagens sida har det ifrågasätts om det är deras uppgift att på detta sätt bekosta rovdjurspolitiken. Många jägare är emellertid av den åsikten att en stor rovdjursförekomst måste påverka arrendena. Särskilt om bolagen radikalt vill minska älgstammen för att minska skogsskadoma anser många att arrendena bör sänkas avsevärt.

Långt ifrån alla jägare ser ett motstående intresse i rovdjursförekomst, vilket väl framgår av undersökningen av attityder till varg. Många ser det t.ex. som en del av den ekologiska balansen att rovdju-

minskar rådjursstammama till nivå uppfattas som naturlig. ren en som Att vargen är ett hot för jakthundar kan också ses som naturligt. Jakthundar lever ett farligt liv och vargen är en fara bland andra.

5.6 J aktbrott

5.6. 1 Metoder

Det förekommer olaglig jakt, dvs. jaktbrott på björn, järv, lo, varg och kungsöm. Många gånger begås jaktbrotten med grymma metoder. Ofta kan detta säkerligen förklaras att förövaren griper tillfället i flykten

av och då inte har tillgång till vanliga jaktvapen. Andra gånger kan det förklaras av att förövaren måste använda metoder som annars inte är tillåtna för att minska risken för upptäckt. Och i den mån vanliga jaktliga metoder används finns det anledning att tro att man uppträder på ett sätt inte gör vid vanlig jakt. Man kanske utnyttjar också

som man dåliga skottillfällen och man gör knappast några ansträngningar för att hitta skadskjutna ur.

SOU 1999: 146 Konflikter 107

Berättelser och rapporter olaglig jakt med hjälp av snöskoter

om återkommer ständigt. Ofta handlar det djur som spåras och jagas

om långa sträckor med hjälp av skoter innan de skjuts, körs över eller dödas på annat sätt. Här kan nämnas ett par exempel. Under våren 1999 fick olaglig bjömjakt i Vittangi stor uppmärksamhet i massmedia

en över hela landet. En bjömhona och hennes ungar har forföljts av snöskotrar i två mil innan de dödades. Från vintern 1999 finns en rapport från länsstyrelsen i Västerbotten brev till miljöministem, dnr 2719- 5471/99 om en olaglig jakt på järv. Länsstyrelsen naturbevakare hade kunnat spåra skoterjakt i Vindelijällens naturreservat. Järven hade

en forföljts och körts över fyra-sex gånger och slutligen skjutits med hagelgevär.

Fällor tycks ofta komma till användning. Från länsstyrelsen i Västerbotten har rapporterat att man bara under vintern 1998/99 hittat

man tre fällor varit avsedda för järv. Fälloma hittades i Vindeltjällens

som naturreservat. Naturbevakama har också spårat trebenta järvar. Det är högst sannolikt järvar fastnat i och sedan gnagt av sig benet

som saxar för att komma loss. Också i Sösjö i Jämtland hittades under våren saxar gillrade både för järv och kungsöm.

Gift tycks också komma till användning. I Värmland har Naturvårdsverket hittat förgiftade beten som varit utlagda på sådant sätt att syftet uppenbart varit att forgifta varg. Och våren 1998 tvingades poli-

i Idre att avliva två kungsömar visade tydliga tecken på försen som giftning. I det fallet har Statens veterinärmedicinska anstalt dock inte kunnat vare sig bekräfta eller dementera att ömama verkligen var förgiftade. När det gäller kungsöm har vi också mött många påståenden

störningar under häckningen. De fåglarna klarar sig då men om vuxna äggen kallnar eller så dör Det har också förekommit fall där

ungarna. man sågat ned eller bränt träd med kungsömsbon.

Under 1999 inkom ett anonymt brev till Naturvårds-

sommaren verket. Brevskrivaren förklarade från Dalarna till Bohuslän

att man börjat lägga ut forgiftade beten för varg. I brevet sades också att det fanns fördel med att skjuta varg med helmantlade kulor. Vargen dör

en då inte omedelbart utan hinner lämna skottplatsen, vilket minskar riskerna for upptäckt. Till viss del bekräftades brevets innehåll genom ett telefonsamtal till verket dagen efter att brevet inkommit. En kvinna ringde och berättade att hennes hund förgiftats och dött av glykolforgiftat kött den hittat i skogen. Naturvårdsverket ñck sedan från

som en veterinär bekräftelse på att hunden verkligen dött av glykolförgiñning.

108 Konflikter SOU 1999: 146

5.6.2 Omfattningen

Det är svårt att uppskatta omfattningen av jaktbrotten avseende stora rovdjur och kungsöm. För att göra detta skulle man kunna utnyttja brottsstatistiken. Med utgångspunkt i statistiken skulle kunna få

man fram uppgifter domar och anmälningar. Detta skulle emellertid

om kräva en omfattande arbetsinsats eftersom statistiken inte i sig innehåller tillräckliga uppgifter för att identifiera brott innefattar olag-

som lig jakt på rovdjur. Man skulle vara tvungen att kontrollera varje enskild anmälan och dom angående jaktbrott för de avsåg

att se om rovdjur. De uppgifter man skulle få fram skulle inte heller kunna

anses spegla omfattningen av den totala brottsligheten.

När det gäller björn, lo och järv har därför valt att vända oss till de forskningsprojekt som pågår beträffande dessa arter. Projekten har utifrån uppgifter djur försedda med radiosändare. kunnat göra

om uppskattningar och dra slutsatser beträffande den olagliga jakten.

Rapporterna från projekten har lagts som bilaga 5-7 i bilagedelen.

Vargprojektet har ännu inte pågått så länge att det varit meningsfullt att inhämta en rapport därifrån. Beträffande har vi istället tagit

vargen upp uppgifter som vi fått fram på andra sätt.

När det gäller kungsömen vill vi främst hänvisa till de uppgifter vi fått från Martin Tjernberg. Uppgifterna finns i rapport från honom

en som tagits som bilaga 1 i bilagedelen.

Björn

Skandinaviska bjömprojektet bedriver sin forskning i trakten av Kvikkjokk i norr och en stor del Dalarna i söder. I det

av norra norra området har man under åren 1984-98 försett totalt 90 björnar med radiosändare. I det södra är antalet 117.

Forskarna i projektet har beräknat hur stor andel de sändarför-

av sedda bjömama dödats olaglig jakt. Man har då bedömt

som genom hur många björnar som man förlorat kontakten med under sådan omständigheter att det finns anledning att misstänka att de dödats olagligt.

Slutsatsen blev att uppskattningsvis 6,7 procent de sändarför-

av sedda bjömama i det norra och 1,4 procent i det södra området dödats olagligt. För det norra områdets del innebär det att andelen olagligt dödade björnar var nästan tre gånger så stor som andelen lagligt dödade. I det södra området andelen olagligt dödade hälften så stor

var som de lagligt dödade.

SOU 1999: 146 Konflikter 109

Forskarna anser att uppskattningama av den olagliga jakten snarare är för låga än för höga. De tror också, i varje fall beträffande det

norra området, att den olagliga jakten är större utanför de områden där de bedriver sin forskning. Enligt forskarna finns det beträffande det södra området rykten som säger att tjuvjägare kunnat pejla björnar, vilket skulle öka risken för projektets björnar.

Forskamas slutsats är att den olagliga jakten är mest allvarlig i fjällområden med renskötsel och att den olagliga jakten fått antalet honor där att minska. I det södra området verkar den olagliga jakten för närvarande inte utgöra något hot mot populationen.

Järv

Järvprojektet arbetar med sändarförsedda järvar i Sarekområdet. Fram till 1998 hade 76 järvar märkts. Analysema av den olagliga jakten är baserade på 73 individer.

I rapporten från järvprojektet bedöms hur många alla döda och

av oförklarligt försvunna, sändarförsedda vuxna järvar som dödats genom olaglig jakt. I vissa fall har man hittat döda järvar och försökt avgöra hur dessa dött. I andra fall har man gjort bedömningar av orsakerna till att man förlorat kontakten med sändarförsedda individer.

Forskarna slutsats blev att dödsorsaken för 17 procent av de döda järvama helt säkert var olaglig jakt. Om man lägger till de som sannolikt dödats genom olaglig jakt är andelen 46 procent. Lägger man dessutom till de som möjligen dödats olagligt blir andelen 71 procent.

Forskarna bedömer att den illegala jakten inte är ett stort problem för Sarekpopulationen. De poängterar emellertid att den illegala jakten kan vara ett hinder för återetablering utanför studieområdet.

Lodjur

Lodjursprojektet arbetar inom två områden, dels i området runt Sarek, dels i Bergslagen. I norr har projektet pågått sedan 1994 och där har totalt 46 lodjur fått radiosändare. I söder har projektet pågått sedan 1996 och totalt 32 djur har radiomärkts.

I den rapport vi fått från forskningsprojektet har forskarna utifrån kunskaper om olaglig jakt på märkta lodjur försökt beräkna hur många lodjur som totalt dödas olagligt i hela landet varje år. I rapporten framhålls att det är mycket svårt att uppskatta omfattningen av den illegala jakten och att det finns flera felkällor i de beräkningar som gjorts. Men

l 10 Konflikter SOU 1999: 146

den övergripande slutsatsen är att det står klart att det förekommer olaglig

För renskötselområdet har man uppskattat att mellan 66 och 90 lodjur dödas olagligt per år. 1998 fanns i området 167 familjegrupper av lo, enligt de inventeringar som utförs inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursdödade renar. Antalet individer kan uppskattas till ca 850. Skyddsjaktstilldelningen var 125 djur och antalet rapporterade fällda var 56.

För området utanför renskötselområdet har man uppskattat att 67 lodjur dödas olagligt varje år. Antalet lodjur var minst 622 enligt Jägareförbundets inventering vintern 1998. Skyddsjaktstilldelningen

var 43 och antalet rapporterade fällda djur var 41.

Tidpunkten för den olagliga och misstänkt olagliga jakten skiljer sig åt mellan de olika studieområdena. Norrbotten har alla djur försvunnit mellan februari och maj, dvs. när det är skoterföre. I Bergslagen har nästan alla försvunnit mellan augusti och december, dvs. under rådjursoch älgjaktsperioden.

Varg

Naturvårdsverket har under de senaste 20 åren följt den skandinaviska vargstammens utveckling. Under denna tid har 30 döda vargar påträffats. Av dessa har 10-15 haft sådana skador eller påträffats under sådana omständigheter att det framstått som uppenbart eller mycket troligt att de dödats genom jaktbrott. Flera av de döda vargarna har haft gamla skottskador. De har alltså blivit påskjutna men överlevt.

Kungsörn

Vårt intryck är att det numera inte förekommer någon utbredd förföljelse av kungsöm i skogslandet. Däremot har vi fått uppgifter om att förföljelse förekommer i åtminstone vissa fjällområden. Detta stämmer överens med de uppgifter vi fått från Martin Tjernberg. Enligt honom är kungsömsstammen, i dess nuvarande situation, helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar för att längre sikt över huvud taget kunna finnas kvar i fjällen och det är fjällnära skogslandet. Hans bedömning är att förföljelse, dvs. jaktbrott, är den viktigaste förklaringen till detta.

Martin Tjembergs uppgifter i övrigt redovisas i avsnitt 2.5.3 och i bilagedelen.

På Gotland och i Skåne finns inga uppgifter om att de häckande kungsömama är förföljda i dag.

SOU 1999: 146 lll

6 i andra länder

Rovdjurspolitik

6.1 Inledning

Information om förhållandena i Norge, Finland och USA har vi själva inhämtat kontakter i respektive land. Beträffande de övriga län-

genom derna har vi fått uppgifter genom de svenska ambassadema. De har i sin tur vänt sig till olika myndigheter i de olika länderna. I en del fall har man vänt sig till naturskyddsorganisationer. Vi har även inhämtat kompletterande uppgifter från litteraturen.

6.2 Norge

Grunddrag

Information om förhållandena i Norge har vi fått genom kontakter med

Miljövemdepartementet.

I Norge förekommer björn, järv, lo, varg och kungsöm. Norge har liksom Sverige ratificerat Bemkonventionen. Eftersom Norge inte är med i EU är landet inte bundet av art- och habitatdirektivet. En annan viktig skillnad jämfört med Sverige har en omfattande får-

är att man skötsel med får på fritt skogsbete, vilket ställer särskilda krav på rovdjurspolitiken.

Utgångspunkten i den norska rovdjurspolitikenj rovdjuren skall

är att finnas i livskraftiga stammar samtidigt som det skall vara möjligt att bedriva fâr- och renskötsel. i

Den norska rovdjurspolitiken bygger på att rovdjuren skall ha olika starkt skydd i olika områden. Man har inte ansett att det är möjligt att ge dem lika starkt skydd överallt. Detta skulle dra alltför stora kostnader för skadeersättningar och bidrag till förebyggande åtgärder. Princi-

är alltså att skall generösare med att ge tillstånd till jakt pen man vara utanför särskilt utpekade områden, där skyddet för rovdjuren skall vara starkt.

För björn har man bestämt vissa så kallade kämområden. Målet är att det skall finnas reproducerande honor inom de områdena. När så

1 12 Rovcijurspolitik i andra länder SOU 1999: 146

blir fallet tillåter man licensjakt utanför dessa. Inom kärnområdena får endast skadegörande individer fällas. Tamdjursägare inom områdena får bidrag till förebyggande åtgärder. Fårbönder kan också få bidrag för omställning till mjölkproduktion.

I Norge finns två skilda järvpopulationer, i längs den

en norr svensk-norska fjällkedjan och längre söderut avsnitt 2.2.1. Den

en norra anses livskraftig och licensjakt är därför tillåten. För den södra populationen har man definierat ett kärnområde. Jakt tillåts endast utanför detta till dess att populationen i kärnområdet nått viss nivå.

en

För och varg finns inga bestämda kämområden. Lostammen anses livskraftig och en kvoterad jakt är tillåten. För varg är policyn att den endast skall finnas utanför renskötselområdet. Den skall heller inte få etablera sig i de tre västligaste sydnorska fylkena länen.

Jakt för att förhindra skador

Rovdjur, och annan vilt, får dödas utan särskilt tillstånd om det behövs för att avvärja en fara för personskador. Det är också tillåtet för ägare till tamdjur, eller någon representerar ägaren, att döda vilt under

som ett direkt angrepp på tamdjur. Bestämmelsen gäller till skydd för de tamdjursarter som på norska kallas bufe får, getter, kor, hästar m.fl. och tamrenar.

Den norska motsvarigheten till Naturvårdsverket, Direktoratet for naturforvaltning, kan ge tillstånd till jakt på björn, järv och varg om arterna orsakar betydande skador på tamdjur eller tamrenar. När det gäller lodjur fattar fylkesmannen landshövdingen beslut om jakt i sådana situationer.

Direktoratet kan delegera sin beslutanderätt till fylkesmännen eller kommunerna. När det gäller björn har viss delegation skett till del

en kommuner. För järv har alla fylkesmän fått rätt att besluta jakt,

om dock inte i kämområdet. Fylkesmännen har också fått rätt att besluta om jakt på Beslut fattas enligt delegation kan överklagas till

varg. som direktoratet.

Annan jakt

I Norge finns regler för jakt med syfte att reglera bestånden björn

av och järv. Detta sker genom licensjakt. Direktoratet beslutar hur

om många djur som totalt får fällas. Jakt får sedan bedrivas dem

av som fått licens. Som villkor för att jakt skall få tillåtas gäller att stammen

av den aktuella arten kan långsiktigt livskraftig och att det har

anses upp-

sou 1999:146 Råvdjurspolitik i andra länder 113

stått skador på husdjur eller tamren i det område där jakt tillåts. Villkoren har tagits med för att reglerna skall stämma överens med Bernkonventionens krav. Direktoratets beslut kan överklagas till Miljövemdepartementet.

Hittills har beståndsreglerande jakt endast tillåtits järv. Under säsongen 1998/99 tillätsjakt 41 djur. 12 fälldes. 1 forsta hand tillåts jakt med skjutvapen men enstaka tillstånd har också getts för att gräva ut lyor. Man har också i enstaka fall tillåtit jakt från helikopter.

När det gäller lodjur tillåts kvoterad jakt sätt som för

en samma t.ex. älg. Fylkesmannen bestämmer hur många djur som får skjutas inom olika områden. Under den senaste jaktsäsongen tilläts jakt på 137 djur. 91 fälldes. Det kan anmärkas att lodjuret inte finns med Bernkonventionens lista över de arter som skall ha ett starkt skydd.

Regionala rovviltnämnder

På försök har i Norge inrättat regionala rowiltnämnder. Det finns

man två järvnämnder och två lodjursnämnder. I nämnderna sitter representanter för olika kommuner.

Järvnämndema har till uppgift att fatta de beslut om licensjakt på järv Direktoratet for Naturforvaltning har att fatta.

som annars Lodjursnämdema har fått ta över fylkesmannens beslutanderätt om den kvoterade jakten på lo. Nämndernas beslut kan överklagas till direktoratet.

Skador och förebyggande åtgärder

Den norska staten är enligt lag skyldig att betala full ersättning för husdjur och tamrenar skadas eller dödas björn, järv, lo, varg eller

som av kungsöm. Full ersättning skall också betalas för kostnader som uppstår till följd av skadorna.

Fylkesmannen beslutar om ersättningar. Normalt betalas ersättningar enligt fastställda schablonbelopp den skadelidande

men om begär det skall individuell prövning göras.

en

För år 1999 avsattes i statsbudgeten närmare 53 miljoner norska kronor för skador på andra tamdjur än renar. I praktiken avser beloppet ersättningar för får. För tamrenar avsattes närmare 28 miljoner kronor.

För 1999 har 26 miljoner norska kronor avsatts för bidrag till

ca förebyggande åtgärder. När det gäller tamdjur, utom ren, ges bidrag bl.a. intensivbevakning, användning vakthundar, tidigare hemtag-

av ning djur från skogsbete, flyttning tamdjur och övergång till

av av

1 14 Rovdjurspolitik i andra länder SOU 1999: 146

andra tamdjursraser. För närvarande pågår ett försök med vakthundar som ser lovande ut. Det har också visat sig att äldre fårraser skadas och dödas i mindre omfattning än modema, högproduktiva raser.

När det gäller ren kan bidrag ges t.ex. för flyttning av renhjordar, intensivbevakning under känsliga perioder eller inhägnader.

I områden med omfattande rovdjursskador kan fårbönder få ekonomiskt stöd för att ställa om till mjölkproduktion. För 1999 har 10 miljoner norska kronor avsatts för sådant stöd.

Lösning av konflikter

I Norge liksom i Sverige, skapar förekomsten av rovdjur, konflikter. I syfte att minska konflikterna har man inrättat så kallade rovdjursutvalg, vilka på svenska skulle kunna kallas rovdjursgrupper. Det finns dels en central rovdjursgrupp, dels regionala rovdjursgrupper.

Den centrala rovdjursgruppen är rådgivande till miljöskydds- och jordbruksmyndigheter på central nivå. I gruppen ingår representanter för bl.a. Direktoratet for naturforvaltning, Sametinget, bonde-, rennärings- och naturskyddsorganisationer samt sammanslutningar av kommuner. Tanken är också att rovdjursgruppen skall kunna skapa kontakter mellan de olika organisationerna och på så sätt bidra till att konflikter kan lösas.

De regionala rovdjursgruppema är knutna till fylkesmännen, dvs. länsstyrelserna. De är rådgivande till myndigheter på länsnivå men de kan även framföra synpunkter till centrala myndigheter. Grupperna skall delta i utarbetandet av regionala förvaltningsplaner. Meningen är också att de skall vara en kanal för informationsutbyte mellan myndigheter och organisationer. I grupperna ingår representanter för bonde-, rennärings- och naturskyddsorganisationer samt kommuner och länsstyrelsen.

När det gäller frågor om förebyggande av skador orsakade av rovdjur har de regionala rovdjursgruppema också en beslutsfunktion. De beslutar prioriteringar och fördelningen medel avsedda för ska-

om av deförebyggande åtgärder.

Olaglig jakt på rovdjur

Olaglig jakt på rovdjur förekommer men man har inte gjort några uppskattningar av omfattningen. Enligt våra kontakter med Miljövemdepartementet finns det inga tecken på att förföljelsen av stora rovdjur ökar eller att den är organiserad.

SOU 1999: l 46 Rovdjurspolitik i andra länder 1 l 5

Inom den del den norska polisen har till uppgift att bekämpa

av som ekonomisk brottslighet finns särskild enhet för miljöbrott. Enheten

en kallas Miljökrim och arbetar bl.a. med faunakriminalitet, vilket innefattar olaglig jakt på rovdjur. Miljökrim har till uppgift att lämna stöd och hjälp till lokala polismyndigheter kan också ta över brotts-

men utredningar var som helst i landet. Detta gör man också i stor omfattning. Möjligheten för den centrala enheten att ta över utredningar anses förhindra att man det lokala planet tar ovidkommande hänsyn.

6.3 Finland

Grunddrag

Information förhållandena i Finland har vi fått genom kontakter

om med Jord- och skogsbruksministeriet.

I Finland förekommer björn, järv, lo, varg och kungsöm. Finland har liksom Sverige ratificerat Bemkonventionen. Men för Finlands det görs undantag från konventionens skyddsregler beträffande varg och björn. När det gäller EG-reglema finns ett undantag i art- och habitatdirektivet för finska vargpopulationer inom renskötselområdet. Dessa omfattas inte direktivets lista över arter som skall ges ett starkt

av skydd. Bemkonventionen och art- och habitatdirektivet behandlas i avsnitt 7.2.3 respektive 7.3.2.

Utgångspunkten för den finska rovdjurspolitiken är att alla arter skall finnas i livskraftiga stammar. Arterna skall finnas över hela landet på de platser där det finns naturliga förutsättningar för respektive art. Björn, järv, och varg betraktas i Finland som jaktbart vilt medan kungsömen är helt fredad. Inom renskötselområdet har man en allmän jakttid på I övrigt får liksom björn, järv och jagas i den

varg. varg utsträckning som Jord- och skogsbruksministeriet bestämmer.

När det gäller de fyra stora rovdjursartema eftersträvar man en långsam ökning stammarna. Skälet till att ökningen skall vara lång-

av

är att hela tiden vill att befolkningen i de delar landet där sam man av arterna förekommer skall kunna acceptera utvecklingen. En alltför snabb ökning anses kunna äventyra detta. Om attitydema. gentemot rovdjuren i ett område är starkt negativa kan man där tillåta jakt i sådan utsträckning att ökningen upphör. Istället låter då stammen öka

man någon annanstans så att resultatet för landet som helhet blir en ökning.

116 Rovcüurspolitiki andra länder

Beslut om jakt

För att följa utvecklingen stammarna de fyra stora rovdjuren har av av man ett system där frivillig fältpersonal och olika organisationer rapporterar observationer till Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet. Utifrån rapporterna beräknar institutet minimiantalet djur de olika arterna. av Med detta minimiantal grund beslutar sedan Jord- och skogssom bruksministeriet årligen hur många djur får fällas. Ministeriet som beaktar då även i viss utsträckning hur många djur dödats på andra som sätt än genom jakt, t.ex. antalet djur polisen tvingats avliva eller som som dödats i trafiken. I ministeriets beslut anges hur många djur respektive art får av som fällas inom olika jaktvårdsdistrikt. Jaktlag eller andra sammanslutningar av jägare och även enskilda jägare kan sedan söka licenser hos jaktvårdsdistrikten. Det finns 15 jaktvårdsdistrikt i landet. De kan närmast beskrivas mellanting mellan privata organisationer och som myndigheter. Deras beslut kan överklagas till besvärsnämnd och därifrån en

vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.

Enligt ministeriets beslut för jaktåret 1998/99 fick omkring 90 lodjur och ungefär lika många björnar fällas. Antalet fick vargar som fällas utanför renskötselområdet 13. Inga järvar fick fällas. var Utöver det årliga beslutet jakt kan ministeriet tillstånd att om ge avliva rovdjur i syfte att förhindra skador. Dessutom får och var en döda rovdjur om det i akut nödsituation behövs för att avvärja en en överhängande fara för människor eller husdjur. I sådana situationer behövs alltså inte något tillstånd från ministeriet.

för skador

Ersättning

Skador som björn, järv, lo och orsakar på grödor och tamdjur varg ersätts av staten i den mån budgetmedel avsatts för ändamålet. Även skador på honungsskördar ersätts. För år 1998 nio miljoner avsattes mark, motsvarande ca 13 miljoner kronor. För andra tamdjur än dödas rovdjur kan ersättning renar som av betalas med högst ett belopp som motsvarar djurets gängse värde. Även för skador inte leder till tamdjurets död kan viss ersättning betalas. som När det gäller hundar finns vissa särskilda förutsättningar för skador att skall ersättas. Ersättning betalas endast hunden befann sig på ägaom rens gård eller liknande då skadan inträffade eller hunden under om uppsikt användes för jakt eller vissa andra ändamål. Ersättning betalas inte skadan inträffat vid jakt på det rovdjur orsakat skadan. om som

SOU 1999: 146 Rovdjurspolitik i andra länder 117

När det gäller lämnas ersättning endast för djur som återfinns.

renar Ersättning kan betalas ut med högst ett belopp som motsvarar det dubbla värdet av renen. Meningen är att ersättningen på så sätt även skall täcka skador inte återfinns.

pâ renar som

Ersättning kan minskas eller helt utebli om den som lidit skadan inte medverkat till att försöka förebygga skadan.

6.4 Ryssland

Information om förhållandena i Ryssland har ambassaden inhämtat från Världsnaturfondens ryska kontor.

I Ryssland finns björn, järv, lo, spridda över hela landet i tal-

varg rika stammar. Även kungsöm förekommer antalet är okänt.

men

Enligt rysk federal lagstiftning är hela faunan statlig egendom. Jakten regleras i både federala och regionala lagar. Jakt är tillåten på björn, järv, och Det är i princip tillåtet förvar och en att

varg. bedriva jakt inom ramarna för det regelsystem som finns. För jakt på björn krävs det licens och man försöker få en avskjutning på omkring 10 procent stammen. Det finns också ett förslag om att införa krav

av på licens för lo. Det finns ett system med premier för den som dödar varg.

All jakt på kungsöm är förbjuden.

6.5 Estland

Information de estniska förhållandena har inhämtats från det est-

om niska miljöministeriet.

I Estland förekommer björn, lo, varg och kungsöm. Arterna finns spridda över i stort sett hela landet. Avskjutningsstatistik visar att 28 björnar, 177 lodjur och 143 vargar sköts under 1997.

I Estland har fastställt särskild förvaltningsplan för jaktvår-

man en den. Det estniska Naturvårdsverket för att planen genomförs. I

ansvarar planen har man fastställt nivåer för stammarna av olika arter samt vilka nivåer optimala. För björn gäller att det skall finnas 200-800

som anses individer. Det optimala antalet till 400. Enligt planen skall det

anges finnas 100-500 lodjur. Det optimala antalet anges till 300-400. Varg slutligen skall finnas 20-100 exemplar. Det optimala antalet är 40-50 stycken.

På kungsöm är inte någon jakt tillåten. Björn, och varg är skyddade i nationalparker och liknade områden. Men även i sådana områden kan stammarna regleras om antalet djur blir för stort. I övriga delar

118 Rovdjurspolitik i andra länder

av landet är jakt tillåten. Varg får jagas hela året. Tillstånd till jakt utfärdas länsstyrelserna. Troligtvis förekommer det även olaglig

av jakt

Sedan slutet av 1998 gäller lag rätt till ersättning sta-

en som ger av ten för skador rovdjur orsakar tamdjur och egendom.

som annan Tidigare fanns det inte någon sådan rätt. Det finns inte några bestämmelser om rätt till ersättning för människor skadas.

som

I Estland pågår det en debatt om rovdjursfrågor. Den rör bl.a. inventeringsmetodema och frågan hur många djur verkligen finns.

om som Även jaktsäsongens längd och jaktmetoder debatteras.

6.6 Lettland

Information om de lettiska förhållandena har inhämtats från Miljövårdsdepartementet, Ministeriet för miljö och regional utveckling, State Forest service och Skogs- och jaktinspektionen, samtliga i Lettland.

Av de rovdjursarter som är aktuella för finns i Lettland björn, lo,

oss varg och kungsöm. Bjömen är sällsynt medan och finns i större

varg stammar.

Den myndighet som är ansvarig för frågor rörande dessa arter heter på engelska Latvian State Forest Inventory Institute. Inom myndigheten pågår för närvarande ett arbete med att utarbeta förvaltningsplaner för björn, och varg. Syftet är bl.a. att de lettiska reglerna till art-

anpassa och habitatdirektivet avsnitt 7.3.2.

Jakt efter björn och kungsöm är förbjuden och lettiska myndigheter har inte noterat att det skulle förekomma någon illegal jakt. När det gäller lodjur är jakt tillåten mellan den 1 oktober och den 15 Jakt

mars. efter varg är tillåten året

om.

Staten ersätter inte några skador som björn, lo, eller kungsöm

varg orsakar.

Av de här aktuella arterna är det bara beträffande det före-

varg kommer någon mer allmän debatt. Både bland bönder och jägare finns det önskemål om att vargstammen skall minskas.

6.7 Polen

Infonnationen om förhållandena i Polen har inhämtats från det polska miljöministeriet.

I polen finns björn, lo, varg och kungsöm. Vargstammen är förhållandevis stor och uppgår till drygt 1 000 djur. Inventeringar görs

av

Rovdjurspolitik i andra länder l 19

länsstyrelserna. Alla arterna är skyddade och jakt dem är förbjuden i hela Polen. Staten ersätter skador orsakas björn och varg.

som av

I vissa regioner är skyddet för föremål för diskussion bland

vargen lokalbefolkningen ministeriet har inte några planer att ändra

men vargens skyddsstatus.

6.8 Tyskland

Informationen förhållandena i Tyskland har inhämtas från de tyska

om motsvarighetema till Jordbruksdepartementet och Naturvårdsverket.

I Tyskland finns ett litet antal lodjur som planterats ut och några få

kungsömar i olika nationalparker. Varg invandrar sporadiskt från par Polen och Tjeckien. Numera finns det liten grupp vargar i östligaste

en Tyskland. -

Jakt är inte tillåten på arterna och tror inte heller att det före-

man kommer någon illegal jakt. Det finns inte några regler om ersättning för skador orsakade av rovdjur.

Vissa delstater har planerat att öka lodjursbeståndet. I samband med detta har viss debatt uppstått rörande risken för skador tamdjur. Också för skador har kommit till uttryck.

oro av varg

6.9 Rumänien

Uppgifter de rumänska förhållandena har inhämtas från Ministry of

om Waters, Forests and Environmental Protection i Rumänien.

I Rumänien förekommer björn, lo, och kungsöm. Samtliga

varg arter utom lodjuret är skyddade. Såväl björn och varg förekommer emellertid i stora stammar. Jakt på de skyddade arterna är som huvudregel inte tillåten på björn förekommer licensjakt. Björnar och

men

orsakar skador får jagas efter tillstånd från det ansvariga vargar som ministeriet. Lodjuret har inte skydd som de andra arterna och

samma får jagas efter tillstånd från ministeriet. Förutom den jakt efter rovdjur

tillåts ministeriet tror man att det förekommer olaglig jakt. som av

Staten kan betala ersättningar till människor som skadas av någon skyddad art.

120 Rovaüurspolitik i andra länder SOU 1999: 146

6.10 Spanien

Beträffande förhållandena i Spanien har information inhämtats från det spanska miljöministeriet. I Spanien finns ett mindre antal björnar medan stammarna av varg och kungsöm är stora. Lodj den art finns i Sverige finns inte i ur av som Spanien. Bjömstammen är sedan flera år på tillbakagång. Lo och kungsöm är upptagna i ett nationellt register över hotade arter. Detta innebär att arterna skall skyddas och att staten åtagit sig att utarbeta handlingsplaner för artemas bevarande. Enligt spanska regler är alla djurarter skyddade såvida inte jakt särskilt är tillåtet. Av de aktuella arterna är det endast får jagas varg som och då bara i de norra delarna av landet. I dessa delar landet kan av man på regional nivå, dvs. inom de autonoma provinsema, besluta om jakt för att förhindra skador. Miljöministeriet tror att det förekommer illegal jakt arterna men anser det svårt att uppskatta omfattningen. Man menar emellertid att den är ganska begränsad. Av rovdjuren är främst varg som orsakar skador i viss utsträckmen ning också björn. De autonoma provinsema bestämmer i vad mån ersättning skall betalas för rovdjursskador. Ersättning för skador orsakade av björn utbetalas i samtliga provinser där björnen förekommer. Vargskador ersätts i vissa provinser. Enligt miljöministeriet finns det allmän uppslutning kring skyddet för rovdjursartema. Det finns emellertid en viss konflikt mellan målet att skydda arterna och jaktintressena och tamdjursskötseln. Det pågår också en debatt hur skall kunna förena skyddet rovdjuren om man av samtidigt som man skyddar potentiella bytesdj ur.

6.1 1 Italien

Information om förhållandena i Italien har inhämtats från det italienska jordbruksministeriet. I Italien finns det björn, lo, och kungsöm. Bjömstammen är varg liten medan både och kungsöm förekommer i ganska antal. varg stort Lodjuret har varit utdött i Italien sedan början detta århundrade av men har nu börjat återetablera sig. Troligen har lon vandrat från angränsande länder där det pågår projekt som syftar till att återinföra arten. Björn, och kungsöm är alla fridlysta och jakt efter är varg arterna följaktligen inte tillåten. Olaglig jakt förekommer främst efter varg men också efter björn. Man tror att det främst är tamdjursägare bedrisom ver den olagliga jakten för att minska skadorna tamdjuren. Det finns

Rovdjurspolitik i andra länder 121

statliga skogvaktare som bl.a. har till uppgift att försöka förhindra den olagliga

Den som drabbas av skador av rovdjur kan få ersättning av regionala myndigheter. De medel som anslås för rovdjursersättningar är dock otillräckliga och handläggningen av ansökningar om ersättning anses alltför långsam.

I Italien pågår en debatt om hur rovdjuren skall hanteras. Debatten gäller främst

varg.

6.12 USA

Allmänt

Uppgifter om förhållandena i USA har vi fått genom kontakter med tjänstemän verksamma inom myndigheter som arbetar med viltfrågor, viltforskare och International Wolf Center i Ely, Minnesota. De uppgifter vi fått har mest gällt delstatema Idaho och Minnesota och då framför allt varg. Vi tar därför här främst upp dessa stater och frågor som rör varg.

I delar USA finns brunbjöm och i stora stammar. Även järv

av varg och kungsöm förekommer. Förvaltningen av vilt är i USA i princip en delstatlig angelägenhet. Det finns emellertid en federal skyddslagstiftning, Endangered Species Act. Om en art anses hotad kan den komma att omfattas av denna. Ansvaret för förvaltningen blir då en federal fråga.

Minnesota

Minnesota är hälften så stort som Sverige och har 6 miljoner invånare. I delstaten finns drygt 2 400 vargar, huvudsakligen på en yta som motsvarar en fjärdedel av Sverige. Området där varg förekommer kan väl närmast karakteriseras som glesbygd med mindre samhällen, inte olikt vissa av de trakter där varg förekommer i Sverige i dag. Inom vargens huvudsakliga utbredningsområde förekommer endast begränsad tamdjursskötsel. Vargen har emellertid numera spritt sig ut mot mer tätbefolkade områden med mer omfattande tamdjursskötsel.

Till och med 1964 var det skottpengar varg i Minnesota. Sedan skottpengama tagits bort varjakt fortfarande tillåten fram till och med 1973. Vargen fridlystes då i Minnesota genom Endangered Species Act. De enda områden i USA där varg fanns kvar vid den tiden var

122 Rovzijurspolitik i andra länder SOU 1999: 146

Minnesota och Alaska. Antalet i Minnesota antagligen omkring

var 500.

Vargen är fortfarande skyddad enligt Endangered Species Act. Graden av skydd har emellertid förändrats, såvitt avser Minnesota. Först var den klassificerad som utrotningshotad endangered men har sedan klassats som hotad threatened. Detta innebär att viss skyddsjakt kan tillåtas.

För närvarande pågår kan komma att leda till att

en process som varg inte längre skall omfattas av Endangered Species Act. Ett beslut om detta måste fattas den federala regeringen.

av

Eftersom vargen är skyddad är jakt varg i princip förbjuden. Viss skyddsjakt är emellertid tillåten. Denna utförs av federala jägare som kan ingripa på begäran av tamdjursägare som drabbats av skador. Tamdjursägare får inte själva ingripa. Årligen dödas omkring 10 procent av vargstammen i Minnesota genom skyddsjakt.

Delstaten betalar viss ersättning för tamdjur som dödas av varg. 1997 betalades upp till $ 400 per förlorat djur. Ersättningen ger dock inte full täckning för förlusten. 1997 dödades 99 nötdjur, 44 får och 1 140 kalkoner av varg. Hundar och andra husdjur ersätts inte. 1997 dödades 12 hundar av varg.

Olaglig jakt på varg förekommer i Minnesota. Omfattningen är oklar det kan årligen röra sig till 10 procent populatio-

men om upp av nen. Straffet för olaglig jakt på varg kan i Minnesota vara böter,

eventuellt fängelse och indragen vapenlicens.

Idaho

Idaho är knappt hälften så stort som Sverige och har 1,3 miljoner invånare. I delstaten finns omfattande uppfödning nötboskap och får.

av

Vargen var tidigare helt utrotad från Idaho men 1995 planterade man ut varg på nytt. Samtidigt planterades varg ut i Yellowstone National Park. Parken ligger huvudsakligen i västra Wyoming,

som gränsar till Idaho. Norr om dessa stater ligger Montana. Där har

vargen på naturlig väg återetablerat sig under senare år genom invandring från Kanada. I var och en av dessa tre stater finns numera drygt 100 vargar.

Liksom i Minnesota i de nämnda delstatema skyddad

är vargen genom Endangered Species Act. Skyddet kan upphöra så snart vargen inte längre anses hotad. Om eller när så blir fallet övergår ansvaret för förvaltningen av vargstammen till respektive delstat.

Varje år dödas ca 48 000 av totalt ca 600 000 får och något hundratal nötdjur av rovdjur. Prärievargen coyoten är den gör störst

som skada. Hur många djur tas är inte känt. Åtminstone

som av varg upp-

l

z

SOU 1999: 146 Rovcüurspolitik i andra länder 123

i

i

födningen av nötdjur går till så att djuren på våren efter kalvningen släpps på fritt bete. Därefter ser man till djuren bara ett par gånger under Till hösten samlas de för slakt. Det är alltså svårt

sommaren. att se vad som händer under betessäsongen. Men många uppfödare hävdar att kalvförlustema under de senaste åren varit större än tidigare. Förklaringen till detta skulle vara den ökande vargstammen.

Varken den federala regeringen eller delstaten betalar några ersättningar för tamdjur som dödas av varg. Idaho håller emellertid på att bygga fond skall användas till ersättningar för viltskador.

upp en som Medel till fonden kommer från avgifter för tillstånd till hjortjakt. Det kommande systemet kommer att innehålla självrisk på 1 000 dollar.

en För närvarande finns en fond som bildats av en ideell naturvårdsorganisation, Defenders of Wildlife. Ur fonden betalas ersättningar för nötboskap som dödas av varg. En förutsättning för att ersättning skall utgå är att den federala myndigheten Wildlife Services fastställt att det verkligen dödat boskapen. Ersättningama täcker inte fullt

är varg som ut förlusten.

Tamdjursägare har rätt att utan föregående tillstånd skjuta varg som angriper tamdjur det sker på privat mark eller mark som ägs av del-

om

staten. För att man skall få skjuta en angripande varg på federal mark krävs ett myndighetstillstånd. En större del av den mark där tamdjur hålls på bete är federal mark. Viss olaglig jakt på varg förekommer.

6.13 Kanada

I Kanada är viltvården inte en federal fråga utan en uppgift för provinserna och territoriema. Ambassaden har därför vänt sig till myndigheter i dessa för att få uppgifter rovdjurspolitiken. De flesta har svarat.

om Vi tar här främst sådant gemensamt för flera provinser och

upp som territorier. Som exempel har vi också tagit med olika uppgifter från vissa provinser och territorier.

Björn, järv, varg och kungsöm förekommer i Kanada. Antalet var-

i landet helhet är mycket stort. Även brunbjöm och järv finns i gar som stora stammar. Kungsömen är enligt de uppgifter vi kunnat få inte särskilt talrik. I vissa av provinsema och territoriema är en eller flera arter vanliga medan någon eller alla saknas på andra håll. Här är inte platsen för att närmare gå in på de olika artemas antal och utbredning. Som exempel kan nämnas att räknar med att det i British Columbia

man finns 10 000-13 000 björnar, 5 000-8 000 järvar och 8 000 vargar. I Yukon är siffrorna 6 000-7 000, 4 000 respektive 4 500.

I de flesta av provinsema är det ett uttalat mål att de arter man har skall bevaras och att man eftersträvar livskraftiga stammar. Kungs-

124 Rovaüurspolitik i andra länder SOU 1999: 146

ömen är såvitt kommit fram fridlyst i alla provinser och territorier medan jakt i varierande omfattning är tillåten efter de andra arterna. I British Columbia försöker förvalta björn och järvstammama man så att man får livskraftiga stammar möjligheter att både och som ger se jaga djuren. Vargstammen försöker förvalta i samspel med stamman marna av hjortdjur. I områden där trycker tillbaka bytesdjuren vargen alltför mycket kan utöka säsongen för jakt efter man varg. I Alberta finns förvaltningsplaner för björn och I planerna sägs varg. att man särskilt skall satsa på att öka möjligheterna för människor att få se björn medan man vill minska jakten. När det gäller vargstammen tar man i förvaltningen särskild hänsyn till hjortdjursstammama. Om dessa har minskat i ett område och behöver återhämta sig kan där man minska vargstammen. Ett särskilt mål är att förbättra möjligheterna till jakt efter varg. I Manitoba är policyn för vargstammen att den i princip inte skall påverkas av människan i större delen utbredningsområdet. Men av vargar som kommer i jordbruksdistrikten och river tamdjur eller som ger sig i samhällen kan avlivas. Trots policyn får den har som en big game hunting license skjuta en varg per år under bestämd en jaktsäsong. Detta leder till att omkring 100 stam på vargar av en omkring 4 000 djur dödas år. Därtill kommer att trappers dödar per omkring 250 stycken per år. I de provinser och territorier där jakt på rovdjuren är tillåten administreras denna annars centralt i respektive område. Den vanligaste modellen är att den vill jaga får ansöka licens, dvs. ett tillsom om en stånd att fälla ett visst antal djur. I alla provinser vi fått uppgifter från är det tillåtet att döda rovdjur för att förhindra skador på egendom. I Saskatchewan understöder provinsen skyddsjakt efter i områden där det uppstår problem med varg angrepp på tamdjur. Om inte andra medel är tillräckliga används gift Varje år dödas i Saskatchewan omkring 60 i syfte att minska vargar skadorna. Populationen beräknas uppgå till 4 000 djur. I många av provinsema tror man att det förekommer viss olaglig jakt efter rovdjur. Oftast är det fråga på vissa håll kan det om varg men också gälla björn. Den olagliga jakten anses emellertid inte vara av sådan omfattning att den är ett problem. När det gäller skador som rovdjuren orsakar på egendom är reglerna olika i olika provinser och territorier. I vissa inte i andra kan skamen dor ersättas. Från vissa av provinsema har uppgett att inte man man lämnar ersättning till människor skadats rovdjuren. som av På de flesta håll menar man att folk i allmänhet har positiv inen ställning till rovdjuren. Men åtminstone från en del provinser har man uppgett att det förekommer debatt björn och I Alberta säger om varg.

SOU 1999: 146 Rovdjurspolitik i andra länder 125

att det pågår ständig debatt dessa arter mellan jägare, tamman en om djursägare och naturskyddsintressen. Enligt uppgifterna från Manitoba är vargen fullt ut accepterad som en del av ekosystemet men när varg i större utsträckning än vanligt kommer till områden med mycket boskapsskötsel brukar det bli protester.

7 Den

rättsliga regleringen

7.1 Inledning

I detta avsnitt redogör vi för de olika rättsliga regler som har betydelse för den svenska rovdjurspolitiken. De olika regelverken tas upp med utgångspunkt i rovdjursfrågoma. Redogörelsema för de olika områdena är alltså inte uttömmande beträffande andra frågor. Systemet for ersättningar för rovdjursrivna renar är inte rättsligt reglerat och behandlas i avsnitt

Vid utformningen av rovdjurspolitiken är Sverige bundet av ett antal konventioner och EG-direktiv. Konventionema och direktiven ger vissa utgångspunkter och ramar for utformningen av rovdjurspolitiken. De begränsar i några avseenden Sveriges möjligheter att självt bestämma hur stammarna av de olika arterna skall förvaltas.

Det finns inte några övergripande svenska rättsliga regler som direkt tar sikte på utformningen av rovdjurspolitiken. Emellertid har en rad bestämmelser i främst jaktlagstiftningen stor betydelse för förvaltningen av rovdjursstammama. Som exempel kan nämnas de allmänna bestämmelser som finns om viltvårdens mål, jaktens bedrivande och liknande. Vidare är bestämmelserna om skyddsjakt av stor betydelse för rovdjursfrågoma. Detsamma gäller reglerna om ersättning for viltskador och om bidrag till skadeförebyggande åtgärder.

7.2 Sveriges internationella åtaganden

7.2. 1 Allmänt

De konventioner Sverige ingått med andra stater är folkrättsligt

som bindande. Sverige är alltså skyldigt att agera i enlighet med konventionema. Några särskilda sanktioner är emellertid inte föreskrivna för det fall Sverige inte fullgör sina åtaganden.

Konventionema är inte direkt tillämpliga inom landet. För att konventionema skall få rättslig betydelse på det nationella planet måste de

128 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

omsättas till inhemska rättsregler. Befintliga svenska regler måste också anpassas till konventionema så att de inte står i strid med dessa.

Med Renbeteskonventionen förhåller det sig något annorlunda. Konventionen ger direkt rättigheter till vissa svenska och norska renagare.

7.2.2 Konventionen biologisk

om mångfald

Konventionen biologisk mångfald SÖ 1993:77 ratificerades

om av Sverige 1993. Även EU har ratiñcerat konventionen. Konventionen innehåller främst övergripande bestämmelser som ofta är flexibla. De som anslutit sig till konventionen har därigenom stor frihet att uppfylla konventionens krav utifrån nationella utgångspunkter. Konventionen kan betecknas som en ramkonvention.

Det finns tre övergripande mål för konventionen: att bevara den biologiska mångfalden, att säkerställa ett hållbart utnyttjande av denna och att åstadkomma en rättvis fördelning av den nytta som uppkommer genom utnyttjande av genetiska resurser artikel 1.

Den biologiska mångfalden skall, enligt konventionen som huvudregel bevaras genom att hela ekosystem och naturliga livsmiljöer bevaras. Konventionsparterna skall, så vitt möjligt och så är

om lämpligt, främja bibehållandet av livskraftiga populationer av olika arter i deras naturliga miljöer. De parter som anslutit sig till konventionen skall för detta ändamål, så vitt möjligt och om så är lämpligt, inrätta skyddade områden. Man skall också främja skyddet av ekosystem och återhämtning av hotade arter. Det sägs vidare att man skall utarbeta eller bibehålla lagstiftning eller liknande för att skydda hotade arter och populationer. Endast som komplement till bevarandet inom naturliga miljöer skall åtgärder vidtas för bevarande utanför dessa artikel 8 och 9.

Konventionen innehåller en bestämmelse som talar om att man skall respektera och bevara kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för att bevara och på ett hållbart sätt nyttja den biologiska mångfalden artikel 8j. Vidare sägs att man skall stödja lokalbefolkningar i genomförandet av åtgärder som syftar till att återställa den biologiska mångfalden i områden där den minskats artikel 10d.

j

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 129

7.2.3 Bemkonventionen

Sverige ratificerade 1983 konventionen skydd europeiska vilda

om av djur och växter samt deras naturliga miljö, den så kallade Bemkonventionen SÖ 1983:30. Konventionen trädde i kraft for Sveriges del

år. Även Finland, Norge och EU har tillträtt konventionen. samma

Bestämmelserna i Bemkonventionen är inte lika flexibla som bestämmelserna i konventionen biologisk mångfald. Till skillnad

om från denna innehåller Bemkonventionen konkreta bestämmelser om att vissa miljöer och arter skall ha vissa grader skydd. Bemkonventio-

av

innehåller ett antal bilagor. Bilaga 2 tar upp djurarter som enligt nen konventionen är strängt skyddade och bilaga 3 arter som är skyddade. Björn, järv och ingår i bilaga 2 och lodjur i bilaga Finland har

varg reserverat sig när det gäller björn och varg och tillämpar alltså inte konventionen dessa arter.

Varje part har tillträtt konventionen skall införa den lagstift-

som ning och vidta de administrativa åtgärder är lämpliga och nödvän-

som diga för att säkerställa ett särskilt skydd de djurarter som anges i

av bilaga Beträffande dessa är huvudregeln enligt konventionen att all avsiktlig fångst och allt avsiktligt dödande skall vara förbjudet. Likaså skall det förbjudet att avsiktligt störa djuren, särskilt under deras

vara yngeltid och under vintervilan, såvida stömingen kan betydande.

anses Vidare skall det vara förbjudet att bedriva inrikeshandel med levande eller döda djur, detta kan bidra till att bestämmelsen om skydd av

om arterna får större verkan. Det sistnämnda förbudet innefattar bl.a. monterade djur och delar av djur artikel 6.

Det kan noteras att varje part skall vidta de angivna åtgärderna för att skydda arterna i bilaga Det är därför inte förenligt med konventionen att två eller flera stater sinsemellan delar ansvaret för olika

upp djurarter mellan sig. Den tanken har annars förekommit att en stat skulle kunna åta sig att skydda en viss art medan en annan stat t.ex. tillåter jakt på den arten men i gengäld åtar sig ansvaret för en annan art. Däremot finns bestämmelser att parterna skall samarbeta och

om samordna sitt arbete enligt konventionen, vilket är något annat än att varje stat bara tar ansvar för vissa arter artikel 10 och 11.

Arterna i bilaga däribland lodjuret, har ett mindre strängt skydd än de i bilaga Visserligen skall även arterna i bilaga 3 skyddas men konventionen hindrar inte de utnyttjas. Däremot sägs att det skall

att finnas reglering innebär att populationerna hålls utom all fara.

en som Det skall fastställas tider då det är förbjudet att jaga arterna ifråga och tidsbegränsade eller lokala förbud mot utnyttjande skall införas, om så är lämpligt för att återställa godtagbar nivå population. Om det

en en

130 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

anses lämpligt skall det också införas reglering försäljning

av av levande eller döda djur artikel 7.

Konventionspartema kan göra undantag från bestämmelserna

om skydd av arterna i bilaga 2 och Undantag får endast göras under vissa förutsättningar och för vissa syften. Förutsättningarna är att det inte skall finnas någon annan tillfredsställande lösning för att uppnå syftet och att den berörda populationens fortbestånd inte påverkas på ett ogynnsamt sätt. När det gäller de stora rovdjuren är vissa av syftena av särskilt intresse. Undantag får göras för att skydda vilda djur samt hindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten och

annan egendom. Vidare får undantag göras med hänsyn bland annat till allmänhetens hälsa och säkerhet eller andra övergripande allmänna intres-

sen artikel 9.

Det finns i Bemkonventionen också bestämmelser jaktmetoder.

om En bestämmelse som kan vara av intresse i detta sammanhang är att det som huvudregel skall vara förbjudet att bedriva jakt från motordrivna fordon i rörelse. Men under förutsättningar undantag kan

samma som göras från skyddet för arterna i bilaga 2 och 3 kan undantag göras från förbudet mot användning olika jaktmetoder artikel 8 och 9.

av

7.2.4 Renbeteskonventionen

Sedan 1972 gäller konvention mellan Sverige och Norge renbet-

en om ning, den så kallade Renbeteskonventionen SÖ 1972:15. Enligt konventionen får vissa områden i Norge användas för svensk renbetning och tvärt om.

Det största sammanhängande området som svenska samebyar får utnyttja är beläget norr om Tometräsk. Mindre områden finns olika platser längs den svensk-norska gränsen ner till norra Jämtland. Områdena får användas som sommarbete. De områden i Sverige som får användas för norsk renbetning är vinterbetesmarker. De rör sig

om begränsade områden som oftast ligger långt in i landet.

I konventionen regleras en rad frågor med anknytning till renbetningen. Bland annat finns regel rätten till jakt. En renägare

en om som med stöd av konventionen uppehåller sig i det andra landet har rätt till jakt enligt samma bestämmelser gäller för det landets

som egna renskötande samer 39 §. En svensk renägare har alltså i Norge samma rätt till jakt norska renskötare och vice

som versa.

I konventionen finns inte några regler om ersättning för skador renar som orsakas av rovdjur.

Den rättsliga regleringen 131

7.2.5 ILO:s konvention 169 nr

ILO står for International Labour Organization. Det är ett FN-organ skall bevaka frågor arbetsvillkor, diskriminering m.m. Inom som om for denna uppgift bevakar ILO ursprungsfolkens arbets- och ramen levnadsvillkor. Samerna är ett ursprungsfolk i Sverige. ILO utarbetar bl.a. konventioner. Konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder innehåller bestämmelser och åtaganden till skydd for ursprungsfolken. Konventionen trädde i kraft 1991. Hittills har 14 länder anslutit sig, däribland Norge och Danmark. Sverige har inte anslutit sig. Regeringen tillsatte under 1997 utredning Utredningen om ILOen konventionen 169 hade till uppgift att utreda om Sverige kan nr som ratificera konventionen och vilka åtgärder som i så fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna. Utredningen kom under våren 1999 med sitt betänkande Samerna ett ursprungsfolk i - Sverige, SOU 1999:25. Man bedömde att Sverige kan ansluta sig till konventionen att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som men rör rätt till mark genomförts. Åtgärderna beräknades ta ca samernas fem år att genomföra. Konventionens allmänna inriktning är att tillförsäkra ursprungsfolken de förutsättningar är nödvändiga for att bevara grunden for som deras kultur och traditionella verksamheter jfr. t.ex. artikel 2 och 23. När det gäller i Sverige skulle detta innebära bl.a. att de skall samerna ha möjlighet att bedriva renskötsel. Konventionen ställer också krav att samråd skall äga med de berörda folken när lagstiftnings- eller rum administrativa åtgärder berör dem skall vidtas artikel 6.1. som I betänkandet ILO konventionen tog inte konventioom man upp betydelse for hanteringen rovdjursfrågor. Rovdjurspolitiken i nens av liksom konkreta beslut i olika rovdjursfrågor har emellertid stor stort betydelse för rennäringen. Detta bör innebära att konventionen ställer krav hanteringen sådana frågor, i den mån Sverige ratificerar av konventionen. Det är dock knappast möjligt att precisera vad konventionen skulle innebära när det gäller den konkreta utformningen av rovdjurspolitiken. Men bör i varje fall kunna säga att den inte man skulle få utformas på ett sådant sätt att rennäringen onödigtvis försvårades eller blev omöjlig att bedriva. rent av När det gäller skyldigheten att samråda framhöll ILO-utredningen i Sametinget hade ett med möjlighet att påverka fråatt samerna organ rör dem. Vidare pekade att det vid länsstyrelserna i gor som man Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län finns rennäringsdelegationer med uppgifter rör rennäringen, fisket och fjällforvaltningen. som Tre sju ledamöter i delegationema skall rennäringsutövare. Mot av vara

132 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146 l

denna bakgrund menade utredningen att det inte finns någon bristande överensstämmelse mellan svensk lagstiftning och artikel 6 i konventionen. Ändå ansåg man att det finns anledning att överväga i om samerna större utsträckning än i dag skall få lagfäst rätt till samråd i frågor en som berör dem. För att uppfylla konventionens krav är det alltså nödvändigt att det finns ett förfarande för samråd innan beslut fattas i rovdjursfrågor. Samrådsskyldigheten behöver inte bara gälla Sametinget. Den kan också gälla berörda samebyar eller andra samiska organisationer som t.ex. Svenska Samernas riksförbund SSR. Skyldigheten att samråda innebär inte att det skulle nödvändigt vara att ge tinget eller andra organisationer någon form vetorätt. Å andra av sidan innebär samråd givetvis bara informerar mer än att man om kommande åtgärder. Enligt konventionen skall samrådet ske förtroendefullt och i syfte att uppnå överenskommelse eller samtycke till de föreslagna åtgärderna artikel 6.2.

7.3 EG-regler

7.3.1 Allmänt

Det finns två EG-direktiv har central betydelse för Sveriges möjsom ligheter att utforma sin rovdjurspolitik, dels det så kallade och arthabitatdirektivet, dels det så kallade Fågeldirektivet. Frågor handel om med vissa djurarter, däribland björn, och regleras den så varg, av

kallade CITES-förordningen.

Ett direktiv är inte direkt tillämpligt i medlemsstaterna. Istället är dessa skyldiga att se till att de inhemska rättsreglema står i överensstämmelse med direktivet. Om så inte är fallet redan när direktivet börjar gälla måste medlemsstaten ifråga följa direktivet och införa nya rättsregler. Om en medlemsstat inte följer ett direktiv kan EU-kommisionen och andra medlemsstater gentemot staten inom för agera ramen det EG-rättsliga regelverket. Sverige är alltså skyldigt att till att svenska lagar och andra förse fattningar stämmer överens med art- och habitat- samt fågeldirektiven. Det är inte möjligt för Sverige att ha ett regelverk avviker från som direktiven. Om Sverige att direktiven inte är lämpligt utformade anser får Sverige istället politiskt inom EU för att få till stånd ändagera en ring. Till skillnad från ett direktiv är EG-förordning direkt tillämplig i en medlemsstaterna. CITES-förordningen skall alltså inte omsättas till svenska rättsregler utan direkt tillämpas svenska myndigheter. av

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 133

Skulle svensk rättsregel stå i strid med förordningen gäller denna en och inte den svenska regeln.

7.3.2 Art- och habitatdirektivet

Allmänt

Syftet med art- och habitatdirektivet rådets direktiv 92/43/EEG, EGT L 206, 22.7.1992, 7 är att säkerställa den biologiska mångfalden. s. Detta skall göras två plan. Man skall bevara dels hela livsmiljöer, dels vilda djur- och växtarter sådana. När åtgärder vidtas enligt som direktivet skall hänsyn tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag artikel 2.

Skydd för habitat Natura 2 000 -

Direktivet innehåller en rad artiklar som syftar till att inrätta ett europeiskt nät områden skall bevaras. Detta nät kallas Natura 2 000. av som Syftet är att göra det möjligt att bibehålla och i förekommande fall återställa livsmiljöer samt växt- och djurarter. När det gäller djurarter består skyddet inom Natura 2 000 av att artemas så kallade habitat skyddas. Med habitat miljö med särskilda kännetecken där en menas en art lever under någon del av sin livscykel artikel l och 3. I direktivet föreskrivs ett särskilt förfarande för inrättandet av Natura 2 000. Först skall varje medlemsstat föreslå en lista på områden skall skyddas. Listan skall därefter kommissionen. Redan som antas av i och med detta skall områdena åtnjuta ett långtgående skydd. Efter det att kommissionen antagit listan skall respektive medlemsstat också själv utse områdena till särskilda bevarandeområden och vidta de åtgärder är nödvändiga för att de skall bevaras artikel 4 och 6. som När ett område väl blivit del Natura 2 000 kan en medlemsstat en av inte själv undanta området därifrån. Skyddet för ett område blir på så sätt starkare än det endast hade skyddats av nationella regler. om De djurarter vilkas habitat skall skyddas genom Natura 2 000 finns förtecknade i bilaga 2 till direktivet. I bilagan ingår järv, lo och varg. Björn ingår också de svenska och finska populationerna är men undantagna. Även de finska populationerna och är undanav varg tagna artikel 3-11. Sverige har till kommissionen lämnat lista med förslag på omrâen den skall ingå i Natura 2 000. I stor utsträckning föreslås att områsom den redan är nationellt skyddade, såsom nationalparker, skall ingå. som Men även många andra områden är på förslag. Dessa områden är dock

134 Den rättsliga regleringen 1

arealmässigt mindre än de redan skyddade. Bland de föreslagna områdena finns reproduktionsplatser för järv, lo och Kommissionen varg. har för Sveriges del ännu inte antagit något område.

Natura 2 000 skall även omfatta de särskilda skyddsområden som utsetts enligt fågeldirektivet. Däribland ingår områden med häckningsplatser för kungsöm.

Skydd av arter

Jämfört med artiklarna Natura 2 000 har direktivets artiklar om om skydd av arter mer direkt betydelse för Sveriges möjligheter att utforma rovdjurspolitiken. Artiklarna ansluter nära till Bemkonventionens bestämmelser. Direktivets regler skydd djurarter bygger på två olika listor om av där olika arter finns förtecknade. I bilaga 4a finns förteckning över en djurarter skall ha ett starkt skydd. Där ingår björn, lo och som varg. Finska populationer inom renskötselområdet liksom vissa av varg spanska och grekiska populationer är undantagna. Det förhållandet att järv inte ingår i bilaga 4a kan förklaras att arten inte fanns inom EU av innan Sverige och Finland blev medlemmar. I samband med Sveriges inträde fördes dock arten in i bilaga 2 ovan. I bilaga 5a finns

se en

förteckning över arter som kan bli föremål för förvaltningsåtgärder. Huvudregeln enligt direktivet är att det skall förbjudet vara att avsiktligt fånga och döda djur de arter ingår i bilaga 4a. Det av som skall också förbjudet att avsiktligt störa dem, särskilt under deras vara pamings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Vidare skall det vara förbjudet att förstöra pamings- och rastplatser artikel 12.1. Beträffande arterna i bilaga 4a skall medlemsstaterna också införa regler syftar till att försvåra handel med arterna. Förbud skall bl.a. som införas mot förvaring, transport och försäljning exemplar av som samlats i naturen. Detta gäller dock inte för sådana samlats som in på ett lagligt sätt före genomförandet direktivet artikel 12.2. av När det gäller djurartema i bilaga 5a har medlemsstaterna betydligt större eget handlingsutrymme. I princip är det möjligt att tillåta jakt på arterna. Åtgärder skall emellertid vidtas medlemsstat att om en anser detta är nödvändigt för att jakt och exploatering skall annan av arterna vara förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus.

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 135

Undantag

Skyddet för arterna i bilaga 4a är inte absolut. Det finns enligt direktivet vissa möjligheter, ingen skyldighet, för medlemsstaterna att men göra undantag från bestämmelserna skydd. Reglerna om undantag om gäller även beträffande det skydd arterna i bilaga 5a har. Det finns två förutsättningar skall vara uppfyllda för att man som skall få göra ett undantag. Den första är att det inte får finnas någon lämplig lösning. Den andra är att upprätthållandet av en gynnannan bevarandestatus hos den berörda arten inte försvåras. sam Begreppet bevarandestatus består av tre delar. Artens gynnsam populationsutveckling skall sådan att den på lång sikt kommer att vara livskraftig del sin livsmiljö. Artens naturliga utbredningsvara en av område skall inte minska och det skall sannolikt inte heller komma att minska inom överskådlig tid. Slutligen skall det finnas och i framen tiden sannolikt fortsätta att finnas tillräckligt stor livsmiljö för att en populationer arten skall bibehållas på lång sikt. Sammantaget torde av detta innebära att undantag i varje fall inte får göras det kan medom föra att artens långsiktiga överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde minskar artikel 1 och 16.1. Undantag från direktivets regler om skydd får bara göras av vissa anledningar i direktivet artikel 16.1: som anges

För att skydda vilda djur och växter m.m.

a

b För att undvika allvarlig skada, särskilt gröda, boskap, skog, fiske, vatten och andra typer av egendom. Av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller andra tvingande

c

orsaker har ett allt överskuggande allmänintresse, inbegripet som orsaker social eller ekonomisk karaktär och betydelsefulla av positiva konsekvenser för miljön. För forsknings- och utbildningsändamål samt återinplantering

d

m.m. För att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i

e

begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar de arter finns förtecknade i bilaga 4 i en av som begränsad mängd fastställs de behöriga nationella mynsom av dighetema.

136 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

Jaktmetoder

Direktivet ålägger medlemsstaterna att förbjuda alla icke-selektiva metoder för fångst eller dödande djur i bilaga 4a och 5a. Detta inneav bär att t.ex. gift inte får användas. Vidare föreskrivs all jakt från att flygplan och motorfordon i rörelse skall förbjuden artikel 15. vara Undantag kan göras från de nämnda bestämmelserna. Förutnyss sättningarna för detta är desamma för undantag från huvudregeln som om skydd för djurarter i bilaga 4a artikel 16.1.

Ändring av direktivet

I direktivet finns föreskrivet särskilda regler ändring bilagoma. om av Ändringar i bilaga 4 är nödvändiga för att denna till den som anpassa tekniska och vetenskapliga utvecklingen fattas enhälligt rådet på av förslag kommissionen. av Därtill kommer att direktivet kan ändras införandet genom av ett nytt direktiv som helt eller delvis ersätter det nuvarande.

7.3.3 Fågeldirektivet

Allmänt

I fågeldirektivet rådets direktiv 79/409/EEG, EGT L 103, 25.4.79, s. 1 regleras frågor om bevarande de fågelarter naturligt föreav som kommer inom medlemsstaterna. Direktivet gäller inte bara för fåglarna som sådana utan också deras ägg, bon och livsmiljöer artikel 1. Till direktivet hör flera bilagor. Bilaga 1-2 består listor på fågelarter av som enligt direktivet skall vissa grader skydd och i bilaga ges av 4 finns olika förbjudna jaktmetoder uppräknade.

Skyddet enligt fågeldirektivet

Som ett övergripande mål när det gäller samtliga naturligt förekommande fågelarter att medlemsstaterna är skyldiga vidta de anges att åtgärder är nödvändiga för att bibehålla populationerna på som en nivå som särskilt svarar mot ekologiska, vetenskapliga och kulturella behov. Alternativt är skyldig att återställa till sådan nivå. man arterna en Medlemsstaterna är också skyldiga att skydda, bevara och återställa tillräckliga livsmiljöer för de olika arterna. Beträffande de arter som räknas upp i bilaga 1 skall särskilda åtgärder vidtas. Bland skall annat

Den rättsliga regleringen 137

särskilda skyddsområden avsättas. De områden som utses enligt fågeldirektivet skall också ingå i nätet områden som utses inom ramen för

av Natura 2 000 artikel 2-4 i fågeldirektivet och artikel 3.1 i art- och habitatdirektivet.

Fågeldirektivet innehåller också konkreta bestämmelser om skyddet av de naturligt förekommande arterna, däribland kungsöm artikel 5. Dessa svarar mot bestämmelserna om skyddet av arterna i bilaga 4a i art- och habitatdirektivet. Det skall sålunda vara förbjudet att avsiktligt döda eller fånga fågelartema. Det skall också vara förbjudet att förstöra eller skada bon och ägg föra bort bon. Även insamling ägg

samt att av skall förbjudas. Det skall också vara förbjudet att störa fåglarna, särskilt under häcknings- och uppfödningsperiodema, såvida inte störningama saknar betydelse för möjligheterna att uppnå syftet med direktivet. Slutligen skall det vara förbjudet att förvara fåglar av sådana arter som inte får jagas eller fångas. Det finns inget som hindrar att en medlemsstat inför strängare skyddsregler än de föreskrivs i direk-

som

tivet artikel 14

I direktivet är det också föreskrivet att handel med de naturligt förekommande artema skall vara förbjuden. Likaså skall olika förfaranden som anknyter till handeln vara förbjudna, som t.ex. transport för försäljning artikel 6.

Även huvudregeln är att avsiktligt dödande fåglar skall

om av vara förbjuden kan jakt tillåtas på vissa arter, nämligen de som anges i bilaga Medlemsstaterna måste dock säkerställa att jakten inte innebär att man äventyrar de ansträngningar som görs för att bevara arterna inom deras naturliga utbredningsområde.

Undantag

Direktivet medger att undantag görs från skyddet för de olika fågelartema. Möjligheten att göra undantag innebär att jakt under vissa förutsättningar kan tillåtas även på de arter som endast förekommer i bilaga

Grundförutsättningen för att undantag skall vara tillåtet är att det inte finns någon annan lämplig lösning för att uppnå syftet med undantaget. För det första får man göra undantag för att förhindra vissa typer av skador. Undantag får sålunda göras av hänsyn till människors hälsa och säkerhet, av hänsyn till flygsäkerheten, för att förhindra allvarlig skada gröda, boskap, skog, fiske och vatten. Vidare får undantag göras för forskning och under vissa förutsättningar för fångst

av fåglar artikel 9.1.

138 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

Jaktmetoder

Direktivet ålägger medlemsstaterna att förbjuda alla storskaliga eller icke-selektiva metoder för fångst eller dödande av de fågelarter som berörs av direktivet. Detta innebär att t.ex. gift inte får användas. Vidare föreskrivs att all jakt från flygplan och motorfordon skall vara förbjuden artikel 8.

Undantag kan göras även från de nyss nämnda bestämmelserna. Förutsättningarna för detta är desamma som for undantag från huvudregeln om skydd för fågelarterna artikel 9.1.

Ändring av direktivet

I direktivet finns särskilda regler om ändring av bl.a. bilaga Beslut om ändringar som är nödvändiga för att anpassa bilagan till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen fattas förslag av en särskild kommitté. Beslutande är i vissa fall kommissionen och i andra fall rådet.

Därtill kommer att direktivet kan ändras genom införandet av ett nytt direktiv som helt eller delvis ersätter det nuvarande.

7.3.4 CITES-förordningen

Genom CITES-förordningen rådets förordning 97/338/EEG om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem, EGT L 061, 03.03.1997, s. 1 regleras sådana frågor om handel med vilda djur och växter som tas upp i den så kallade CITES-konventionen Konventionen för reglering av handel med vissa utrotningshotade vilda djur och växter, SÖ 1974:41. Till förordningen hör fyra bilagor med listor på djur- och växtarter. Björn, lo, varg och kungsöm är alla upptagna i bilaga A.

För varje bilaga gäller särskilda villkor för import till och export från EU. Strängast är reglerna beträffande artema i bilaga A. Förordningen förbjuder också handel inom EU för dessa arter. Från förbudet finns dock en rad undantag.

Den rättsliga regleringen 139

7.4 Den svenska jaktlagstiftningen

7.4.1 Bestämmelser viltvård och jakt

om

Viltvård

Med vilt ijaktlagen 1987:259 vilda däggdjur och fåglar 2 §.

avses Lagen innehåller ett antal bestämmelser som har rubriken viltvården. Vissa bestämmelserna tar sikte på viltvården i allmänhet medan

av några rör hundhållning och skyddsjakt 4-9 §§.

Syftet med viltvården är enligt jaktlagen for det första att bevara de viltarter tillhör landets viltbestånd och de fågelarter som tillfälligt

som förekommer i landet. Ett andra syfte är att främja en utveckling av viltstammarna är lämplig med hänsyn till allmänna och enskilda

som intressen. De angivna syftena bör uppfattas så att det grundläggande är att bestånden av varje art omfattar ett så stort antal individer att en genetisk variation inom arten är säkerställd. När detta grundläggande krav är uppfyllt kan stammamas utveckling styras på ett sätt som bedöms lämpligt. Olika intressen skall då vägas mot varandra.

som Vissa intressen talar för talrika bestånd av i vart fall vissa arter medan hänsyn till andra intressen kan innebära att stammarna måste begrän-

Jakt och allmänna naturintressen är exempel på intressen som kan sas. tala för talrika viltbestånd. Jord- och skogsbruket liksom rennäringen är exempel på intressen som kan tala i motsatt riktning 4 §jaktlagen och prop. 1986/87258, s. 21.

Meningen är att bestämmelsen om syftet med viltvården skall tjäna till vägledning vid tolkningen av lagens övriga bestämmelser prop. 1986/87:58, s. 68. Begreppet viltvård för närmast tankarna till vård av sådant vilt som är intressant ur jaktsynpunkt. Men bestämmelsen om viltvård gäller även andra arter. Björn, järv, lo, varg och kungsörn omfattas alltså av bestämmelsen.

l viltvården ingår såväl att vidta direkta åtgärder for att ge viltet skydd och stöd som att anpassa jakten efter tillgången vilt. Det är markägaren och jakträttshavaren som är ansvariga för dessa delar av viltvården. Även allmänna hänsyn till naturvärden i samband med olika former av markanvändning kan betraktas som viltvård i lagens mening 4 § andra stycket och a. prop., s. 20 och 68.

Var och en är skyldig att visa hänsyn mot viltet. Viltet får inte ofredas eller förföljas annat än vid jakt. Detta hindrar emellertid inte att en markägare vidtar åtgärder for att förhindra att vilt orsakar skador även

åtgärderna innebär att viltet skräms. En förutsättning för att denna om

åtgärder skall få vidtas är att skadorna inte kan motverkas på typ av något annat tillfredsställande sätt. Den sistnämnda begränsningen har

140 Den rättsliga regleringen

tillkommit för att regleringen skall stå i överensstämmelse med art- och habitatdirektivet. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot andra stycket kan dömas till böter 5 § och 45§ första stycket, första punkten, jaktlagen samt 69 och 1996/97:75,

a. prop., s. prop. s. 87.

J akträtt

Huvudregeln är att jakträtten tillkommer fastighetsägaren 10 § jaktlagen. Från huvudregeln om jakträtten finns vissa undantag som innebär att andra än jakträttshavaren i vissa fall får bedriva skyddsjakt. Till exempel får den som bor en gård eller har en trädgård utan att ha jakträtt ändå döda eller fånga vissa angivna djurarter 23§ första stycket jaktlagen.

Beträffande björn, varg, järv, gäller att regeringen kan tillåta att skyddsjakt får bedrivas på annans jaktområde 23 § andra stycket jaktlagen. Sådana bestämmelser finns i jaktförordningens bestämmelser om skyddsjakt.

Om rätten för medlemmar i en sameby att jaga finns särskilda bestämmelser i rennäringslagen 1971:437. Medlemmarna får, med vissa begränsningar till tid och plats, jaga på mark inom byns betesområde. När det gäller björn, järv, lo och varg får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer besluta att jakt får bedrivas på andra samebyars område 25 § rennäringslagen.

Allmän jakttid och tillstånd till jakt på rovdjur

I jaktlagen är fastslaget som huvudregel att allt vilt är fredat. Jakt får äga rum endast om detta tillåts i särskilda föreskrifter eller beslut 3 § jaktlagen. Regeringen får meddela föreskrifter om de tider då olika slag av vilt får jagas, dvs. om allmän jakttid. Regeringen kan också meddela föreskrifter om tillstånd till jakt under en särskild jakttid, licensjakt, samt om tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt, dvs. skyddsjakt 29 §jaktlagen.

Bestämmelser om allmänna jakttider har meddelats i en bilaga till jaktförordningen 1987:905. För björn, varg, järv, lo och kungsöm finns det inte någon allmän jakttid. Däremot kan Naturvårdsverket enligt 6 § jaktförordningen, efter samråd med länsstyrelsen, besluta

om jakt på ett begränsat antal djur av alla dessa arter utom kungsöm. Tillstånd kan ges antingen i generella föreskrifter eller genom beslut i enskilda fall.

Den rättsliga regleringen 141

En rad villkor gäller för attjakt skall få tillåtas enligt 6 §jaktförordningen. För det första får tillstånd bara meddelas för områden där det finns fasta stammar av de aktuella arterna. Vidare sägs att det inte får finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte får försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Som ytterligare förutsättningar gäller att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade former.

De beslut om jakt på de aktuella arterna som Naturvårdsverket meddelat under de senaste åren har meddelats med stöd av jaktförordningens regler om skyddsjakt och alltså inte enligt 6 § jaktförordningen. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse förordnings-

genom en ändring som trädde i kraft i augusti 1999 1999:712. Syftet med ändringen var att paragrafen skulle stå i överensstämmelse med artikel 16 e i art- och habitatdirektivet avsnitt 7.3.2.

Något om jaktens bedrivande

Jakt skall bedrivas på sådant sätt att viltet inte utsätts för onödigt 1idande 27 § jaktlagen. Den bryter mot denna regel kan i första

som hand dömas för djurplågeri. I straffskalan ingår böter och fängelse upp till två år 16 kap. 13 § brottsbalken. Om förfarandet inte är att bedöma som djurplågeri kan det istället straffbart enligt jaktlagen,

vara om gärningen begåtts uppsåtligen eller oaktsamhet. Straffet är

av grov då böter 45 § första stycket, tredje punkten jaktlagen.

Endast sådana vapen och sådan ammunition som uppfyller de krav som Naturvårdsverket föreskriver får användas vid jakt. Fångstredskap skall vara av sådan typ godkänts verket. Verket får också med-

som av dela föreskrifter om tillstånd till användning av fångstredskap och begränsningar för användningen av sådana. Föreskrifter kan även meddelas om vittjande av fångstredskap 30 § jaktlagen samt 11 och 12 jaktförordningen. Bestämmelser om vapen, ammunition och fångstredskap finns jaktkungörelsen SNFS 1994:3. Användning otillåtna

av jaktmedel utgör jaktbrott.

I den mån jakt efter björn, järv, lo och varg tillåtits under senare år har det skett enligt bestämmelserna om skyddsjakt. Vid beslut

om skyddsjakt på initiativ Naturvårdsverket kan verket bestämma hur

av jakten skall bedrivas. Detta innebär t.ex. att verket kan föreskriva att fällfångst får eller inte får förekomma.

I jaktlagen anges som huvudregel att jakt inte får bedrivas från motordrivna fortskaffningsmedel. Sådana får normalt inte heller

142 Den rättsliga regleringen

användas på något annat sätt som inverkar på jaktens förlopp. Man får alltså inte söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt med motordrivna fortskaffningsmedel. Inte heller får man använda sådana för att hindra vilt från att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet 31 §. Naturvårdsverket kan medge undantag från dessa regler när tillstånd ges till skyddsjakt på initiativ av enskild. Otillåten användning av motordrivna fortskaffningsmedel utgör jaktbrott.

Man får som huvudregel inte medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng. Skjutvapen som förvaras i motordrivna fortskaffningsmedel får inte vara laddade 22 § första stycket jaktförordningen. Dessa regler gäller emellertid inte om Naturvårdsverket i ett beslut om skyddsjakt medger undantag från bestämmelserna om användning av motordrivna fortskaffningsmedel. I sådana fall får alltså skjutvapen medföras vid terrängköming och förvaras laddade i motordrivna fortskaffningsmedel 22 § andra stycket tredje punkten jaktförordningen. Dessutom kan länsstyrelsen medge undantag om det behövs för renskötseln eller det finns särskilda skäl 23 §

om annars jaktförordningen. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot föreskrifterna medförande skjutvapen kan dömas till böter

om av 45 § första stycket femte punkten jaktlagen.

7.4.2 Statens vilt

Björn, järv, lo, varg och kungsöm utgör, liksom flera andra arter, statens vilt. Detta innebär att ett djur av dessa arter som omhändertas, påträffas dött, eller dödas när det är fredat tillfaller staten 25 § jaktlagen och 33 § jaktförordningen. Den som påträffar dött djur som utgör statens vilt eller som omhändertar eller dödar ett sådant djur skall snarast möjligt anmäla detta till polismyndigheten 36§ jaktförordningen. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter detta kan dömas till böter 45 § första stycket andra punkten jaktlagen.

7.4.3 akt

Skyddsj

Vad är skyddsjakt

Med skyddsjakt avses jakt som bedrivs i syfte att förebygga skador av vilt. Definitionen ges i jaktförordningen i den rubrik som föregår 23 a- 29 §§, vilka reglerar skyddsjakten. Bestämmelser skyddsjakt finns

om också i jaktlagen begreppet som sådant inte används där.

även om

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 143

Skyddsjakt efter björn, varg, järv, och kungsöm kan tillåtas under vissa förutsättningar. Prövningen av om skyddsjakt skall tillåtas på dessa arter görs av Naturvårdsverket 24 och 27 jaktförordningen. I vissa fall kan skyddsjakt efter björn, järv eller också bedrivas på initiativ av en enskild utan föregående prövning av någon myndighet. Detta får ske under vissa förutsättningar i omedelbart samband med ett rovdjursangrepp på ett tamdjur och jakten brukar därför ofta kallas nödvämsjakt. Användningen av begreppet nödvämsjakt leder emellertid lätt till att man blandar ihop denna typ av skyddsjakt med brottsbalkens bestämmelser om nödväm och nöd. För att undvika missförstånd kommer begreppet nödvämsjakt inte att användas här.

Bestämmelsen i brottsbalken om nöd är generell och kan tillämpas på många helt olika situationer. Den innebär att en handling som annars skulle vara brottslig under vissa förutsättningar inte är det. Bestämmelsen kan t.ex. i vissa fall innebära att det är tillåtet att utan stöd ijaktlagstiftningen döda ett djur för att förhindra en skada. Trots detta är det inte lämpligt att kalla jakt i en nödsituation för skyddsjakt. Detta eftersom bestämmelsen också rör helt andra situationer och har sina speciella förutsättningar. Vi skiljer därför här på skyddsjakt och nöd.

Brottsbalkens bestämmelse nödväm kan över huvud taget inte

om tillämpas på situationer då ett vilt djur dödas för att skador skall undvikas.

Bestämmelserna nöd och nödväm behandlas utförligare i

om avsnitt 7.5.

Allmänna förutsättningar för skyddsjakt

I jaktförordningen vissa allmänna förutsättningar för skyddsjakt

anges som gäller i de fall då myndigheter ger tillstånd till skyddsjakt 23 a §. Det finns två förutsättningar alltid skall vara uppfyllda. Den första

som är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning och den andra att jakten inte får försvåra upprätthållandet av artens bevarandestatus. Den sistnämnda förutsättningen torde innebära att jakt får tillåtas bara om det inte är troligt att jakten får några långsiktiga negativa effekter på artens utbredning eller långsiktiga överlevnad.

Jakt får endast tillåtas i vissa syften:

Av hänsyn till människors hälsa och säkerhet eller av andra orsaker -

som har ett överskuggande allmänintresse,

av hänsyn till flygsäkerheten, -

144 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske, vatten -

eller annan egendom eller för att skydda flora eller fauna och bevara livsmiljöer.

-

Såväl de nämnda förutsättningen för att skyddsjakt skall få tillåtas som de uppräknade syftena är i det närmaste direkt hämtade från artikel 16 i art- och habitatdirektivet utom såvitt gäller flygsäkerheten. Denna del har hämtats från fågeldirektivet. Direktiven ansluter i sin tur nära till Bemkonventionen se avsnitt 7.2 och 7.3.

När det gäller syftet andra orsaker som har ett överskuggande allmänintresse innehåller art- och habitatdirektivet några preciserande exempel. Bl.a. orsaker av social eller ekonomisk karaktär innefattas i formuleringen. Dessa preciseringar bör ges betydelse vid tolkningen av de svenska bestämmelserna, även om de inte nämns i dessa.

Skyddsjakt på initiativ av myndighet

I jaktförordningen delas skyddsjaktsbestämmelsema in i två kategorier, skyddsjakt på initiativ av myndighet respektive på initiativ av enskild.

Till den förstnämnda kategorin hör den skyddsjakt som kan beslutas då ett viltbestånds storlek medför risker för trafikolyckor eller andra allvarliga skador. Jakten skall ha till syfte att förebygga eller minska riskerna. När det gäller björn, järv, 10, varg och kungsöm är Naturvårdsverket beslutsmyndighet 24 § jaktförordningen. De nämnda allmänna förutsättningarna för ett beslut om skyddsjakt gäller i dessa fall.

Ett beslut om skyddsjakt förutsätter inte jakträttshavarens samtycke utan kan genomföras tvângsvis. I ett beslut om skyddsjakt skall det bestämmas hur jakten skall bedrivas och om den skall utföras av jakträttshavaren eller genom särskilt utsedda jägare. Endast om jakträttshavaren själv åtagit sig att utföra jakten kan det bestämmas att han skall utföra den. Beslutet skall också ange vad som skall göras med de djur som dödas eller fångas vid jakten 7 § jaktlagen och a. prop. s. 31.

Tillstånd till skyddsjakt på initiativ av enskild

Naturvårdsverket kan ge tillstånd till skyddsjakt på initiativ av enskilda, dvs. efter ansökan av en enskild person eller en sammanslutning av personer. Tillstånd kan i två olika situationer. I båda gäller

ges de allmänna förutsättningarna att det inte f°ar finnas någon annan lämplig lösning och att upprätthållandet av den aktuella artens bevarandestatus inte försvåras.

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 145

Den möjligheten att tillåta skyddsjakt gäller för björn, järv, 10

ena och öm inte Tillstånd till jakt kan ges om det behövs för att

men varg. någon de arter omfattas orsakar skador 27 § första meningen

av som första stycket jaktförordningen. Här talas alltså bara om skador, inte allvarliga skador. Men i de allmänna förutsättningarna för skyddsjakt är formuleringen strängare. Där sägs att det krävs just allvarliga skador för att man skall få besluta om skyddsjakt för att skydda boskap eller

egendom. Eftersom de allmänna förutsättningarna gäller i dessa annan fall måste det alltså fråga allvarliga skador för att tillstånd till

vara om skyddsjakt skall kunna ges.

Ett tillstånd enligt denna bestämmelse tar inte sikte på särskild

en individ utan ett visst antal djur av den aktuella arten. Fram till mars 1990 omfattande bestämmelsen även Vargen togs bort från

varg. bestämmelsen på grund den då mycket svaga vargstammen. I vårt

av delbetänkande Skyddsjakt på SOU 1999:50, föreslog vi emeller-

varg, tid att bestämmelsen återigen skulle gälla också för varg.

Den andra möjligheten för Naturvårdsverket att ge särskilda tillstånd till skyddsjakt omfattar varg samt även björn, järv, och öm. Tillstånd kan ges till skyddsjakt på ett enskilt djur som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Det är alltså fråga jakt på enskild

om en skadegörande individ 27 § första stycket andra meningen jaktförordningen.

Vid skyddsjakt på initiativ av enskilda är det möjligt för Naturvårdsverket att tillåta användning av motordrivna fortskaffningsmedel på sådana sätt annars inte är tillåtna 27 § tredje stycket jaktför-

som ordningen och 31 § jaktlagen. Det blir då också tillåtet att medföra skjutvapen vid färd med motordrivet fordon i terräng och att förvara laddade vapen i motordrivna fortskaffningsmedel, vilket som huvudregel inte är tillåtet.

Förhållandet mellan 24 och 27 §§ jaktförordningen

Naturvårdsverket kan fatta beslut om skyddsjakt, som inte avser en särskild djurindivid, antingen på eget initiativ eller på initiativ av enskild.

Det finns en principiell skillnad mellan dessa bestämmelser. Ett beslut som fattas på initiativ av Naturvårdsverket kan genomföras utan jakträttshavarens samtycke 24 § jaktförordningen. Beslutet om skyddsjakt går då ut på att ett visst antal djur av en viss art får fällas inom ett bestämt område. För skyddsjakt på initiativ av enskild krävs att någon ansöker om tillstånd att få döda ett eller flera djur av de arter

räknas 27 § första stycket första meningen. Om ett tillstånd som upp

146 Den rättsliga regleringen

ges så gäller det för sökanden, som då får rätt att fälla det antal djur som anges i tillståndet.

Utan tillstånd från myndighet

Skyddsjakt på björn, järv och lo, inte och kungsöm, får i

men varg vissa fall bedrivas utan föregående tillstånd av någon myndighet. När detta får ske regleras i 28 § jaktförordningen. Det är jakt enligt denna paragraf som ofta kallas nödvämsjakt. Som vi sagt använder vi inte detta begrepp här. Även ingick i paragrafen fram till 1990.

vargen mars Samtidigt som vargen togs bort ur den ena delen av 27 § togs den bort ur denna paragraf. I vårt delbetänkande Skyddsjakt på

varg SOU 1999:50 föreslog att varg åter skulle omfattas även av 28

Om ett djur av någon av de arter som omfattas av paragrafen angripit och skadat eller dödat ett tamdjur får tamdjurets ägare eller vårdare under vissa förutsättningar döda det angripande djuret. Ett grundläggande krav för att paragrafen skall vara tillämplig är alltså att något tamdjur redan skadats eller dödats. Endast det djur som orsakat skadan får dödas.

För att det angripande djuret skall få dödas är det förutsättning

en att det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp. Detta torde innebära att det måste finnas åtminstone någon påtaglig omständighet som talar för att angreppet inte avslutad engångsföreteelse. T.ex.

var en skulle detta kunna vara fallet om man med säkerhet kan konstatera att just det djuret uppehåller sig i ett visst område och vid tidigare närliggande tillfällen dödat tamdjur där.

En ytterligare förutsättning för att man skall få döda det angripande djuret är att det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Formuleringen begränsar avsevärt utrymmet för denna typ av skyddsjakt. Den tillåter inte att det passerar någon tid mellan angreppet och jakten. Om detta innebär att man inte kan döda det angripande djuret är man hänvisad till att hos Naturvårdsverket söka tillstånd till jakt på det skadegörande djuret.

Jakt enligt 28 § jaktförordningen får bedrivas helst på dyg-

när som net 28 § jfr. med 9 § jaktförordningen. Jakten får ske på annans jaktområde men inte inom nationalparker.

Den rättsliga regleringen 147

Överklagande

De beslut Naturvårdsverket meddelar i frågor om skyddsjakt får

som överklagas till länsrätten. Därifrån kan man överklaga till kammarrätten men det krävs särskilt prövningstillstånd för att denna skall ta upp överklagandet. Kammarrättens beslut kan överklagas hos Regeringsrätten, som är högsta instans. För att Regeringsrätten skall pröva målet krävs också ett prövningstillstånd 58§ tredje stycket jaktförordningen.

7.4.4 Polismyndighetens rätt att avliva djur

Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller kan antas farligt för

vara människors säkerhet får polismyndigheten låta avliva djuret. Polisens möjlighet att avliva djur gäller endast avseende ett visst enskilt skadevållande eller potentiellt farligt djur. En förutsättning for att det skall få avlivas är vidare att det inte finns någon annan tillfredsställande lösning 9 § jaktlagen. Bestämmelsen kan tillämpas t.ex. då en björn blivit så närgången att den bedöms utgöra en fara.

7.4.5 Jaktbrott och jakthäleri

Brotten

I 43 § jaktlagen finns bestämmelser jaktbrott. Ett sådant brott kan

om utgöras rad olika handlingar. I samtliga fall krävs det uppsåt eller

av en

oaktsamhet för att man skall kunna dömas för brott. Straffskalan grov är från böter till månaders fängelse. Om brottet är grovt är

upp sex straffet fängelse i upp till två år 44 § jaktlagen. Vissa omständigheter skall särskilt beaktas vid bedömningen av om ett brott är grovt. Detta gäller bl.a. brottet avsåg hotat eller sällsynt vilt, om det har utförts

om vanemässigt eller i större omfattning eller det utförts med otillåten

om hjälp motordrivet fortskaffningsmedel.

av

När det gäller frågor kring björn, järv, lo, och kungsöm är vissa

varg typer jaktbrott av särskilt intresse. För det första utgör det jaktbrott

av att jaga vilt inte får jagas, dvs. fredat vilt. Jaktlagens utgångspunkt

som är att allt vilt är fredat. Med jakt avses inte bara att fånga och döda vilt utan också att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt samt att göra ingrepp i viltets bo och att ta eller förstöra fåglars ägg 2 § jaktlagen. Alla dessa förfaranden är alltså jaktbrott när de riktas mot björn, järv, lo, och kungsöm, om förfarandet inte har stöd i någon

varg

148 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

av bestämmelserna skyddsjakt, 6§ jaktförordningen eller brottsom balkens bestämmelse nöd. om Jaktbrott kan också bestå i otillåten användning motordrivna av fortskaffningsmedel, användning av otillåtna vapen och jaktmedel samt brott mot reglerna statens vilt 43§ andra punkten, 31 § första om stycket, 30 § och 25 § jaktlagen. Jakthäleri är ett brott består i att någon tar obehörig befattning som med vilt som han vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits jaktbrott. I straffskalan ingår böter och fängelse i genom högst sex månader och för grovt brott fängelse i högst två år.

Beslag och förverkande m.m.

Om någon tas på bar gärning när han begår jaktbrott får vilt i tas beslag. Viltet skall sedan som huvudregel förklaras förverkat. Även

jaktredskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel använts

som vid jakten får tas i beslag, det kan antas att egendomen kommer om att förverkas. Förverkande sådan egendom skall äga det behövs av rum om för att förebygga brott eller det finns särskilda skäl. Egenom annars dom kan tas i beslag av bl.a. jakträttshavare och jakttillsynsmän. Förverkande beslutas av domstol 47, 48 och 49 jaktlagen. Polismyndigheten får återkalla tillstånd att inneha skjutvapen. Detta kan göras under vissa förutsättningar, bl.a. tillståndshavaren missom brukat vapnet eller på annat sätt visat sig olämplig att inneha vapen, se 6 kap. 1 vapenlagen 1996:67. Ett jaktbrott eller något annat brott mot jaktlagstiftningen kan således innebära att gämingsmannens eventuella tillstånd att inneha skjutvapen återkallas.

7.4.6 Viltskador

Allmänt

I 29 a § jaktförordningen och i viltskadekungörelsen SNFS 1996:4

omtryckt i NFS 1999:11 regleras frågor bidrag till åtgärder om för att förebygga viltskador och om ersättning för sådana skador. Regleringen gäller inte i fråga om skador på renar. Beslut om bidrag till förebyggande åtgärder och ersättning för viltskador meddelas länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar f°ar lämnas i av mån av tillgång på medel 29 § första stycket. Det är alltså inte förea skrivet någon rättighet för enskilda sig att få bidrag eller ersättvare ning.

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 149

Hur stora belopp som skall anslås för dessa ändamål bestäms av Riksdagen genom statsbudgeten. För år 1998 var det totala anslaget for bidrag och ersättningar enligt 29 a § samt för rovdjursskador på renar och samebyamas rovdjursinventeringar 46,5 miljoner kr. Av det totala anslaget avsåg 13,5 miljoner kr användning enligt 29 a § prop. 1997/9811, utgiftsområde 23, bet. l997/98zJoUl och rskr. 1997/98:1 17. För år 1999 är det totala anslaget 56 miljoner kr, varav 18 miljoner är avsedda för användning enligt 29 a § prop. 1998/99:1, utgiftsområde 23. Naturvårdsverket fördelar de anslagna medlen på länsstyrelserna, som sedan har att fatta de enskilda besluten.

Bidrag

Både vid beslut om bidrag och om ersättningar skall beaktas om viltet ifråga får jagas, skadans omfattning, samt möjligheterna att genomföra effektiv skyddsjakt eller andra skadeförebyggande åtgärder 29a§ andra stycket jaktförordningen. Detta innebär att bidrag och ersättningar främst lämnas avseende skador av vilt som inte får jagas, dvs. när det inte är tillåtet att förebygga skadorna genom skyddsjakt.

När det gäller björn, järv, lo och varg kan visserligen Naturvårdsverket tillåta skyddsjakt. Men även om verket gjort detta anses bidrag och ersättning kunna betalas ut för att förebygga respektive ersätta skador av dessa arter jfr. Naturvårdsverkets Allmänna råd för tillämpningen av viltskadekungörelsen, NFS 1999:1 1.

Inriktningen är att skador skall förebyggas. De viltskademedel som länsstyrelserna anvisas skall i första hand till bidrag för förebyggande av viltskador. Endast det belopp som återstår sedan bidragen lämnats får användas till ersättningar för viltskador 2 och 8 §§ viltskadekungörelsen. Bidrag får lämnas både till åtgärder som man vet att har skadeförebyggande effekt och för utveckling av åtgärder som

en sannolikt kan ge tillräckliga skadeförebyggande effekter 5 § viltskadekungörelsen.

Bidrag får inte lämnas till åtgärder för skydd av egendom som till sin karaktär är särskilt exponerad för skador och därför alltid kräver skadeförebyggande åtgärder för att inte drabbas av omfattande viltskador 6§ viltskadekungörelsen. I Naturvårdsverkets allmänna råd sägs att bidrag därför inte får lämnas för skydd av bikupor och fisk i ñskodlingar. Detsamma gäller tamdjur fritt skogsbete. Bidrag får vidare bara ges för åtgärder som avser att skydda egendom som är avsedd för att användas i näringsverksamhet 6§ viltskadekungörelsen.

150 Den rättsliga regleringen

l

l

Ersättning

För ersättningar för viltskador gäller grundläggande förutsätt-

som en ning att ersättning bara får lämnas det är uppenbart oskäligt att den

om som drabbats av skadan själv svarar för kostnaden 29 § första stycket

a jaktförordningen. Detta innebär att en tämligen skönsmässig bedömning alltid skall göras innan ett beslut ersättning meddelas.

om

Den som vill ansöka om ersättning måste anmäla skadan till länsstyrelsen. Skador som orsakats annat vilt än säl skall alltid besiktigas

av

9 a § viltskadekungörelsen.

På samma sätt som när det gäller bidrag får ersättning inte lämnas för egendom till sin karaktär är särskilt exponerad för skador. Inte

som heller får ersättning lämnas För skador på vilda djur, med undantag för sälskador på fisk i ñskeredskap. Vidare får regel ersättning inte

som lämnas till den som fått bidrag för förebyggande skador orsakade

av av den viltart för vilken ersättning begärs undantag kan göras det

men om finns särskilda skäl. Slutligen får ersättning endast för egendom

ges avsedd att användas i näringsverksamhet även från detta krav kan

men

undantag göras 15 § viltskadekungörelsen.

När det gäller hundar som skadas eller dödas björn, järv, lo,

av varg eller kungsöm finns en del särskilda regler. De får ersättas trots att de inte används i näringsverksamhet. För ersättningama har schablonbelopp fastställts. En skadad hund skall ersättas med 2 000 kr. Ytterligare högst 5 000 kr kan betalas för att ersätta självrisk för eventuell

en försäkring. För oförsäkrade hundar kan istället motsvarande belopp betalas för veterinärkostnader och liknande. För dödad hund skall

en ersättning utgå med 10 000 kr.

7.5 Brottsbalkens bestämmelse om nöd

7.5.1 Nöd

Vissa handlingar är normalt sett brottsliga, dvs. de är belagda med straff. Men även en sådan handling kan i vissa fall tillåten. Detta

vara gäller bl.a. om handlingen vidtas under sådana omständigheter att någon av de i 24 kap. brottsbalken BrB angivna allmänna grunderna för ansvarsfrihet kan tillämpas. Den mest kända dessa är nödväm,

av som regleras i 24 kap. 1 Man har rätt till nödväm mot påbörjade eller överhängande brottsliga och liknande. Nödvämsrätten kan

angrepp endast brukas angripande Ett rovdjursangrepp kan inte

mot en person. utgöra en nödvämssituation.

Den rättsliga regleringen 151

I 24 kap. 4§ BrB stadgas nöd. En principiell skillnad mellan om nöd och nödväm är att det inte behöver fråga ett brottsligt vara om för att skall i nöd. En nödsituation är en situaangrepp man anses vara tion då fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse 24 kap. 4§ BrB andra stycket. Ett rovdjursangrepp människa eller ett tamdjur är alltså att betrakta som en nödsituation. Däremot är det inte nödsituation om ett rovdjur en en angriper ett annat vilt djur eftersom det vilda djuret inte är någons egendom. Alla handlingar företas i nödsituation är inte straffria. I som en bestämmelsen nöd sägs att gärning någon begår i nöd utgör om en som brott endast den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada om åsamkas och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Fråsom annan handling är brottslig eller inte avgörs alltså en avvägning gan om en av mellan olika intressen. Det intresse påkallar nödhandlingen skall som vägas mot det intresse skadas denna. Om handlingen efter som genom avvägningen försvarlig är den inte brottslig. För att så skall vara anses fallet måste i princip det hotade intresset vara av betydligt större vikt än det offrade. Även affektionsvärden kan beaktas. Om björn, järv, lo, eller kungsöm dödas då det inte är tillåen varg tet enligt jaktlagen och jaktförordningen är det normalt sett fråga om ett jaktbrott. Om djuret dödats i nödsituation kan det emellertid vara en fråga handling ändå är straffri på grund av nöd. En rad om en som omständigheter kan ha betydelse vid bedömningen. En viktig faktor är förstås vilket intresse är hotat. Ãr det fråga ett på som om angrepp en människa det försvarligt döda ett angripande djur. Är det däremot är att fråga på tamdjur måste det angripna djurets värde beaktas. om angrepp En viktig omständighet i ett sådant fall kan också vara det angripande djurets art. Ju sällsynt det angripande djuret är, desto mindre mer utrymme torde det finnas att dödandet som försvarligt. anse I 24 kap. 6 § BrB finns ett stadgande som utsträcker det straffria området. Stadgandet innebär att den gjort än vad som är medsom mer givet enligt bl.a. bestämmelsen nöd ändå skall vara fri från ansvar om omständigheterna sådana att han svårligen kunde besinna sig. om var Vid denna bedömning skall hänsyn tas till farans art och till hur lång funnits för övervägande. Även personliga egenskaper hos den tid som handlande kan beaktas. Rättsfallet NJA 1988 495 kan illustrera tillämpningen av de båda s. bestämmelserna gäller nöd. En jakthund hade tagit sig in i en som inhägnad och angripit dvärggetter. Gettemas ägare avvärjde ett par att döda hunden och åtalades därför för skadegörelse. angreppet genom När Högsta domstolen skulle bedöma han skulle vara fri från straffom grund nöd, uttalade domstolen inledningsvis att nödbeansvar av

152 Den rättsliga regleringen SOU 1999: 146

stämmelsen tar sikte på undantagssituationer och skall tillämpas restriktivt. Domstolen ansåg visserligen att gettemas ägare hade varit i en nödsituation. Men eftersom hundens värde mångdubbelt större var än gettemas, vilket gettemas ägare måste ha insett, menade domstolen att det inte varit försvarligt att skjuta hunden. Det ansågs inte heller att omständigheterna varit sådana att ägaren svårligen kunnat besinna sig. I denna del framhöll domstolen att han tagit sig tid att uppsöka sin bostad för att hämta sitt gevär. Han dömdes alltså för skadegörelse.

7.5.2 Skyddsjakt och nöd

Enligt 28 § jaktförordningen är det under vissa förutsättningar tillåtet att döda djur av arterna björn, järv och lo. Om någon dödar ett djur under sådana omständigheter faller under paragrafen är det inte som fråga ett jaktbrott. Är omständigheterna däremot sådana om att paragrafen inte är tillämplig kan det fråga ett brott. Det är först i den vara om senare situationen det kan bli aktuellt att tillämpa brottsbalkens bestämmelse om nöd. Denna innebär att handling vanligtvis en som är brottslig under vissa förutsättningar inte är det. Bestämmelsen om nöd har ett vidare tillämpningsområde än bestämmelsen i 28 § jaktförordningen. Nöd kan åberopas oavsett vilken urart det är som angriper eller annars utgör fara. Det förutsätts inte en heller att någon skada redan har inträffat eller att det finns anledning att befara ett nytt angrepp. Nöd kan åberopas till stöd för att avvärja angrepp på människor, vilket inte är fallet med jaktförordningens bestämmelse. En avgörande begränsning i bestämmelsen nöd är kravet på att om handlandet skall vara försvarligt. Någon motsvarighet finns inte beträffande skyddsjakten enligt 28 § jaktförordningen. Det måste också anses förhållandevis svårt för den enskilde att i akut situation bedöma en om ett handlande kan försvarligt eller inte. Denna bedömning behöanses ver man inte göra om de konkreta förutsättningarna i 28 § är mer uppfyllda. En ytterligare begränsning av nödbestämmelsens räckvidd är att den endast kan åberopas så länge nödsituation föreligger. När skadan en redan är skedd ger inte nödrätten någon möjlighet att ingripa för att förebygga framtida angrepp. 28 § jaktförordningen är däremot konstruerad så att den skall ge en möjlighet att just förhindra förnyade angrepp.

SOU 1999: 146 Den rättsliga regleringen 153

7.6 Förhållandet mellan de olika

regelverken om jakt på rovdjur

Både Sverige och EU har anslutit sig till Bemkonventionen SÖ 1983:30. Den styr därför såväl Sveriges som EU:s möjligheter att anta regler jakt på de arter omfattas konventionen. De som skri-

om som av vit på konventionen får inte ha regler som tillåter mer omfattande jakt än vad konventionen föreskriver. Konventionen hindrar å andra sidan inte att man inför strängare skyddsregler än vad konventionen föreskriver.

I art- och habitat- och fågeldirektiven reglerar EU bl.a. frågor om skydd för vissa djurarter. När det gäller möjligheterna att tillåta skyddsjakt de fyra stora rovdjuren är art- och habitatdirektivet i det närmaste identiskt med Bemkonventionen. Vissa skillnader finns emellertid beträffande graden skydd för olika arter. Art- och habi-

av tatdirektivet föreskriver att medlemsstaterna skall ge lodjuret ett starkare skydd än vad konventionen säger. Eftersom ett EU-land inte kan avvika från direktivet måste Sverige, och andra medlemsländer, ge lodjuret det skydd direktivet föreskriver.

Bemkonventionen och EG-direktiven riktar sig till den svenska staten som sådan. De bestämmelser som myndigheter och enskilda i Sverige skall tillämpa finns i jaktlagen och jaktförordningen.

7.7 Svenska om handel med vilda

regler djur

I miljöbalken finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om olika förfaranden med vilda djur och växter. Föreskrifter får meddelas bl.a. om in- och utförsel, preparering och handel 8 kap. 4 §. Bestämmelser har meddelats i artskyddsforordningen 1998: 1305.

I artskyddsforordningen förbjuds användandet av beteckningen varghybrid vid försäljningen hundar. När hund bjuds ut till för-

av en säljning är det inte heller tillåtet att ange hunden på annat sätt har särskilt nära släktskap med eller har rovdjursliknande beteende

en varg eller utseende 11 §. Straffet för brott mot bestämmelsen är böter eller fängelse i högst två år 29 kap. 8 § ll punkten miljöbalken.

5 8 för ursrivna renar

Ersättning rovdj

i Bakgrund

Fram till den 1januari 1996 reglerades frågan om ersättningar för tamdjur som skadats eller dödats av björn, järv, lo, varg eller öm i förordningen 1976:430 om ersättning vid vissa skador av rovdjur. Beträf- E fande renar lämnades ersättning endast för djur som återfanns. Ersätt- E ning utgick dels till ägaren, dels till samebyn. Under de sista åren med detta system krävdes att skadorna skulle kunna besiktigas av en besiktningsman från länsstyrelsen.

Genom en undersökning som genomfördes av Naturvårdsverket, Sveriges Lantbruksuniversitet och Statens veterinärmedicinska anstalt kunde konstatera att endast en mindre del av alla rovdjursdödade

man renar hittades Renar och rovdjur, Naturvårdsverket 1990. Mot bakgrund av resultatet av undersökningen utarbetade Naturvårdsverket ett förslag till ett nytt ersättningssystem för rovdjursdödade renar Naturvårdsverkets rapport 3899. Verket förordade att ett nytt system skulle införas där ersättningama baserades på rovdjursförekomst. Förslaget överlämnades till regeringen som i propositionen om samerna och samisk kultur m.m. prop. 1992/93:32 bilaga s. 160 f.f. föreslog att ett nytt ersättningssystem skulle införas. Rennäringen skulle enligt propositionen årligen få disponera ett belopp som motsvarade det skäliga värdet av de renar som rivits av rovdjur. Fördelningen av ersättningen skulle, såsom Naturvårdsverket föreslagit, baseras på rovdjursförekomst. Sametinget skulle svara för administrationen och fördelningen i samverkan med Naturvårdsverket. Propositionen innehöll inte något förslag till författningsreglering. Riksdagen godkände vad regeringen föreslagit se bet. 1992/93:BoU8, rskr. 1992/93: 1 15.

Regeringen gav sedan Sametinget och Naturvårdsverket i uppdrag att arbeta vidare med utformningen av ersättningssystemet Jordbruksdepartementets dnr 2413/92. De båda myndigheterna skulle först och främst utarbeta ett förslag till system för insamling, bearbetning och rapportering av rovdjursobservationer. Vidare sades att de också borde överväga behovet av bestämmelser för fördelningen av det totala ersättningsbeloppet. Sametinget och Naturvårdsverket överlämnade sitt

156 Ersättning för rovdjursrivna SOU 1999: 146 renar

förslag till regeringen i februari 1995 Förslag till utformning det av nya ersättningssystemet för rovdjursrivna renar, rapport 1995-02-07. Förslaget innehöll en redogörelse för hur insamling, bearbetning och redovisning skulle gå till de rovdjursobservationer skulle ligga av som till grund för systemet. Vidare föreslogs konkreta regler för hur det totala ersättningsbeloppet skulle fördelas mellan samebyama. Detta gjordes emellertid inte i form något författningsförslag. I rapporten av diskuterades också del andra frågor. Bl.a. talades hur många en om föryngringar avjärv eller sameby högst skulle behöva tåla innan en frågan skyddsjakt kunde bli aktuell. om Sametingets och Naturvårdsverkets förslag har inte lett till någon författningsreglering. Förslaget har inte heller på något annat sätt utvecklats vidare. Regeringen avslutade handläggningen förslaget av genom ett beslut Jo95/345, 1995-12-21. I detta sägs bara att regeringen överlåter till Sametinget att, efter samråd med Naturvårdsverket och berörda myndigheter, avgöra lämplig metod för insamling, bearbetning och redovisning rapporterade rovdjursförekomster. Regeav ringen tog inte ställning till den del förslaget rörde fördelningen av som mellan samebyama det totala ersättningsbeloppet. I beslutet av behandlades också en framställning från Sametinget extra medel för om ersättningar för rovdj ursskador och inventeringar. Regeringen föreslog emellertid i budgetpropositionen för år 1996 prop. 1994/95: 100, bil. 10 att det av riksdagen beslutade systemet nya för ersättning av rovdjursrivna skulle börja tillämpas från den 1 renar januari 1996. Man syftade då på att riksdagen vid behandlingen av propositionen av samerna och samisk kultur godtagit att ett nytt m.m. system skulle införas. Det kan här noteras i propositionen inte att man hänvisade till Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till regler om fördelning av det totala ersättningsbeloppet. Riksdagen godkände att det nya systemet skulle börja tillämpas från den angivna dagen bet. 1994/94:BoU16, rskr. 1994/951272. Därefter har i budgetproposition för år 1997 sagts att medlen för ersättning för rovdjursskador på har fördelats Sametinget enligt ren av tingets och Naturvårdsverkets rapport den 7 februari 1995 av se prop. 1996/97: utgiftsområde 23. Sametinget får således anslag för ersättning för rovdjursskadade renar. Sametinget har sedan att fördela ersättningama mellan samebyama. De belopp som anslås kan också användas för att bidrag till ge skadeförebyggande åtgärder. För år 1998 anslogs 30 miljoner kr för ersättningar för rovdjursrivna och till skadeförebyggande åtgärrenar der. För år 1999 har anslaget höjts till 35 miljoner kr. Vardera året har 3 miljoner anslagits för samebyamas kostnader för rovdjursinventeringar se prop. 1997/98:1, utgiftsområde 23, bet. l997/98zJoUl,

SOU 1999: l 46 Ersättning för rovdjursrivna renar 157

rskr. 1997/98:117 och regleringsbeslut 29 den 18 december 1997 samt prop. 1998/9921, utgiftsområde 23.

För år 2000 har Sametinget yrkat att beloppet avsett för ersättningar och skadeförebyggande åtgärder räknas upp med 2 miljoner kr.

8.2 och Naturvårdsverkets

Sametingets förslag

8.2. 1 Grunddrag

Ersättningssystemet är inte reglerat i någon författning. Man kan därför inte tala om att samebyar eller enskilda renägare har någon rätt till ersättning. I vilken utsträckning ersättning kan utgå är beroende på hur stort belopp som anslås i statsbudgeten. Enligt propositionen om samerna och samisk kultur m.m. är tanken att det samlade ersättningsbeloppet skall motsvara ett skäligt värde för ett beräknat antal rovdjursrivna renar. Detta antal beräknades i propositionen till 20 000, varav 16 000 kalvar. Förändringar i rovdjursförekomsten skall ligga till grund för fastställandet anslagets storlek prop. 1992/9332, bil. s. 164.

av Såvitt framgår av budgetpropositionema för de senaste åren har emellertid några beräkningar inte legat till grund för bedömningen av anslagsbehovet.

Vid fördelningen av det totala ersättningsbeloppet tillämpar Sametinget i huvudsak de regler som fanns i tingets och Naturvårdsverkets föreslag till utfomming av det nya ersättningssystemet. Den följande redogörelsen bygger på förslaget utom såvitt gäller regler för fall av så kallat massdödande av renar. Sametinget har i denna del föreskrivit egna regler.

Grundprincipen för ersättningssystemet är att Sametinget skall fördela det totala ersättningsbeloppet mellan samebyama utifrån förekomsten av rovdjur inom respektive samebys område. Hur många renar som faktiskt dödas inom en sameby saknar betydelse, utom vid fall av så kallat massdödande.

När det gäller järv, och varg beräknas ersättningen med utgångspunkt i hur många föryngringar av varje art som man vid inventeringar kan fastställa att det förekommer inom en sameby. Hänsyn kan också tas till om en art förekommer regelbundet eller tillfälligt inom en sameby. På grund av att det saknas lämpliga inventeringsmetoder beträffande björn och kungsöm beräknas inte ersättning för dessa utifrån faktisk förekomst. Istället utgår ersättning grundad på samebyamas bannarksareal.

15 8 Ersättning för rovayursrivna renar SOU 1999: 146

8.2.2 Inventeringama

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län har det övergripande ansvaret för inventeringama av järv, och varg inom samebyarna i respektive län. Länsstyrelsen i Jämtlands län svarar också för arbetet inom Västernorrlands och Dalarnas län. Ansvaret omfattar insamling, dokumentation, bearbetning, sammanställning, rapportering och arkivering av information om de ersättningsgrundande arterna. Varje år skall länsstyrelserna lämna rapporter om förekomsten av rovdjur i de olika samebyarna till samebyarna, Sametinget och Naturvårdsverket.

Inventeringsarbetet utförs av fältpersonal från länsstyrelserna och särskilt utsedda personer, så kallade rovdjursansvariga, från respektive sameby. Målet med inventeringsarbetet är att årligen för varje samebys hela betesområde fastställa antalet föryngringar av järv, och varg. Om det inte förekommer någon föryngring av en art inom en sameby skall det fastställas om arten förekommer regelbundet, uppträder tillfälligt eller helt saknas.

För att fördelningen mellan samebyama av det totala ersättningsbeloppet skall bli rättvis måste inventeringama utföras på samma sätt i olika län. Det är också viktigt att resultatet av inventeringama blir så korrekt som möjligt. I länsstyrelsemas regi görs därför utvärderingar

av inventeringsmetodema. Det anordnas också möten där de som arbetar i olika län får träffas och diskutera metodfrågor.

8.2.3 Ersättning för olika typer

av

rovdjursförekomst

En föryngring av en art respektive regelbunden eller tillfällig förekomst av arten skall ge den aktuella samebyn ersättning motsvarande värdet av ett visst antal renar. Ersättningen skall först och främst täcka den beräknade verkliga förlusten av renar. Därutöver skall ersättningen täcka extra kostnader för merarbete och bevakning i anledning av rovdjursförekomsten samt även ett naturvårdsvärde. Detta innebär att man utifrån det ersatta antalet renar inte kan dra slutsatsen att så många renar faktiskt har dödats av rovdjur.

Varje fastställd föryngring av järv eller skall ersättas med ett belopp som motsvarar värdet av 200 renar. Om järv ynglar i samma område som minskas ersättningen för varje järvföryngring till värdet av 150 Om en järvlya grävts ut med tillstånd från Naturvårds-

renar. verket eller varit utsatt för illegal plundring eller någon annan allvarlig störning och någon kull därefter inte längre kan registreras minskas

SOU 1999: 146 Ersättning för rovajursrivna renar 159

ersättningsbeloppet. Ersättning lämnas då med en 12 av full ersättning per månad till och med den månad då beskattningen skett.

Om järv eller inte ynglar inom en sameby men ändå förekommer regelbundet inom samebyn skall ersättning utgå med värdet 50

av renar per art. Om arterna inte förekommer regelbundet utgår ersättning för tillfällig förekomst. Denna beräknas utifrån samebyns barmarksareal. Arealen i kvadratkilometer multipliceras med faktorn 0,02 och

avrundas till närmaste högre tiotal.

En föryngring av varg skall ersättas med värdet 500 Detta

av renar. höga tal motiveras med att vargen har en benägenhet att splittra och flytta renhjordar när den jagar, vilket medför ett stort merarbete. Därtill kommer att en vargkull kan medföra att en flock på omkring tio djur uppstår och att arten har ett högt naturvårdsvärde.

Förekomst av enstaka vargar ersätts med värdet av 50

renar per individ. Ersättningen utgår alltså utifrån antalet individer till skillnad från ersättning för regelbunden förekomst av järv eller lo. För dessa utgår ersättningen per art. Om vargföryngring förekommer inom en sameby utgår individersättning endast för vargar som upprättar egna identifierbara revir. Om dödas minskas ersättningen med

en ensam varg en 12 av 50 renar för varje återstående månad av året.

Om en föryngring av järv, lo eller varg sker inom en samebymen inom 5 kilometer från en eller flera andra samebyar skall ersättningen delas lika mellan byarna. Om en by är mer skadelidande än de andra kan Sametinget besluta om en annan fördelning.

Även föryngringar i Norge skall beaktas de finns på de områden

om där svenska renägare får ha sina renar enligt Renbeteskonventionen, som gäller mellan Sverige och Norge avsnitt 7.2.4. Dessutom skall föryngringar både i Norge och Finland alltid beaktas om de sker inom 5 kilometer från gränsen. De ersätts med hälften av värdet av det normala antalet renar som föryngringen i fråga brukar ersättas med. Om det inte bedrivs någon tamdjursskötsel på den norska eller finska sidan utgår full ersättning eftersom det aktuella rovdjuret i sådant fall kan antas livnära sig främst på svenska renar. Ersättningen fördelas lika mellan berörda samebyar.

För björn och kungsöm lämnas ersättning beräknad utifrån samebyns areal. Ersättningen beräknas på samma sätt som ersättningen för tillfällig förekomst av järv och lo.

160 Ersättning för rovdjursrivna renar SOU 1999: 146

8.2.4 Fördelningen ersättningen

av

Sametinget ansvarar for fördelningen av den totala ersättningen mellan samebyama. Ytterst är det tinget som sådant som kan besluta om fördelningen av ersättningsbeloppet. Men i praktiken är beslutanderätten delegerad till tingets kanslichef, som avgör frågan efter föredragning.

Samebyama avgör själva hur den ersättning som tillkommit respektive by skall användas. Medlen kan antingen användas av byn eller fördelas mellan medlemmarna.

8.2.5 Ersättning for massdödande

Särskilda medel har reserverats för ersättning vid extrema situationer då massdödande av renar förekommit. I Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till nytt ersättningssystem fanns en definition av vad som avsågs med massdödande. Sametinget har sedan genom ett styrelsebeslut antagit en något annorlunda definition och ytterligare regler för dessa situationer se protokoll från sammanträde den 14-16 april 1997, § 39. När det gäller massdödande utgår ersättningar i enlighet med styrelsebeslutet.

Med massdödande avses sålunda att ett eller flera rovdjur dödat minst tio renar inom ett begränsat område exempelvis en vinter-

grupps väl samlade hjords betestrakt inom loppet av högst sju dagar.

-

I fall av massdödande utbetalas ersättningen till renägaren. Ersättning utgår med samma belopp som försäkringsbolagen betalar för renar som dödas av bilar. Ersättning kan även utgå för merkostnader som uppkommer på grund av skadan, t.ex. för återsamling av dokumenterat

skingrade renar.

8.2.6 Renar dödas i

som Norge

Renbeteskonventionen avsnitt 7.2.4, gäller mellan Sverige och

som Norge, ger vissa svenska samebyar rätt att låta sina renar beta den norska sidan av gränsen. En del nordliga byar har hela eller stora delar av sitt sommarbete i Norge.

Fram till 1997 ersattes svenska renägares rovdjursförluster i Norge av den norska staten enligt samma regler som gällde för norska renägare. Det norska systemet för ersättningar för rovdjursförluster bygger

att ersättning utgår för funna rovdjursdödade renar. Systemet skiljer sig alltså mycket från det nuvarande svenska systemet, vilket också

var ett av skälen till att Norge slutade ersätta svenska renägares förluster.

SOU 1999: 146 Ersättning för rovdjursrivna renar 161

Numera ingår de områden i Norge där svenska renägare får ha sina

bete i det svenska ersättningssystemet. Samebyama får alltså renar ersättning för rovdjursförekomst i Norge. Inventeringar utförs av länsstyrelserna och samebyama från gränsen och fem kilometer i Norge. I övrigt får Sametinget uppgifter rovdjursförekomst från norska

om

I Norge genomförs inventeringar av Statsskog uppdrag av organ. fylkesmannen länsstyrelsen.

Norska renägare har enligt Renbeteskonventionen rätt att låta sina

beta på vissa områden i Sverige. Deras rovdjursförluster ersätts renar av den norska staten enligt norska regler.

8.2.7 Rovdjursantal

Toleransnivåer

I Sametingets och Naturvårdsverkets rapport 1995-02-07 med förslag till nytt ersättningssystem behandlades frågan toleransnivåer beträf-

om fande antal rovdjursrivna och antal rovdjur inom en samebys

renar område. När det gäller antalet rivna sades inte skulle

renar att man behöva tolerera att rovdjuren tog fler renar än som motsvarade en tredjedel det normala slaktuttaget. Detta sades innebära att rovdju-

av

fick ta högst tio procent renantalet. ren av

Beträffande antalet rovdjur sades sameby inte skulle behöva

att en tåla fler än fyra föryngringar järv eller lodjur och inte fler än totalt

av

föryngringar båda arterna tillsammans. Det sades vidare att en sex av liten by kanske inte kunde tåla så många föryngringar medan en

ens stor kanske kunde acceptera fler.

När antalet föryngringar översteg det angivna så skulle Naturvårdsverket, enligt förslaget, pröva rovdjuren skulle decimeras. Därvid

om skulle principerna högsta antal rovdjur tillämpas.

om

Synpunkter

Den så kallade överenskommelsen högsta rovdjursantal har vållat

om mycket diskussion. Från renägarhåll hävdas ofta att Naturvårdsverket svikit överenskommelsen. Även regeringen har fått kritikför sin hantering av frågan.

När Naturvårdsverket beslutar skyddsjakt skall man tillämpa

om jaktförordningen. Det finns inte något författningsstöd för att de två myndigheterna Sametinget och Naturvårdsverket med någon bindande verkan för Naturvårdsverket skulle kunna bestämma hur jaktförordningen i framtiden skall tillämpas. Verket kan inte heller besluta om

162 Ersättning för rovdjursrivna SOU 1999: 146

renar

några föreskrifter på området. Det är mot denna bakgrund svårt

att se att överenskommelsen skulle kunna tillmätas någon rättslig betydelse. Tvätt om måste de tjänstemän på Naturvårdsverket skall besluta i

som ett ärende om skyddsjakt självständigt tillämpa gällande lagar, förordningar och andra föreskrifter.

9 Den administrationen

statliga

1 Regeringen

Arbetsfördelningen mellan departementen

I förordningen 1996:1515 med instruktion för Regeringskansliet finns bestämmelser arbetsfördelningen mellan olika departement. Där om på vilket departement olika typer förvaltnings- och lagstiftanges av ningsärenden skall handläggas samt till vilket departement olika centrala myndigheter hör. i Både Miljö- och Jordbruksdepartementet handlägger frågor av betydelse för rovdjurspolitiken. Regeringsärenden som faller inom flera departements verksamhetsområden skall beredas i samråd mellan det departement har ansvaret för frågan och övriga berörda statsråd. som

Miljödepartementet

Miljödepartementet för lagstiftning miljöområdet och föransvarar valtningsärenden gäller bl.a. naturvård och biologisk mångfald. som Inom departementet finns särskild sakenhet som svarar för dessa en frågor, Enheten för naturresurser. Rovdjurspolitiken genomförs i stor utsträckning genom jaktlagstiftningen, dvs. jaktlagen och jaktförordningen. Denna hör emellertid inte till Miljödepartementets ansvarsområde utan till Jordbruksdepartementets. Det lagstiftningsarbete som ligger inom Miljödepartementets ansvarsområde och är eller skulle kunna vara av direkt betydelse som för rovdjurspolitiken är ganska begränsat. Nämiast ligger väl lagstiftning skydd för vissa naturområden, t.ex. för det slutliga genomom förandet av Natura 2 000. När det gäller internationella frågor har Miljödepartementet ansvar för arbetet inom konventionen biologisk mångfald och Bemkonom ventionen. Departementet har också ett ansvar för genomförandet av och habitatdirektivet liksom fågeldirektivet. Självfallet måste även artandra departement i sitt arbete med olika författningar beakta direkti-

164 Den statliga administrationen i SOU 1999: 146

ven. Eftersom direktiven i väsentliga delar genomförs jaktlaggenom stiftningen får de stor betydelse också för Jordbruksdepartementet. Naturvårdsverket hör till Miljödepartementets ansvarsområde. Detta innebär bl.a. att det är departementet i budgetarbetet för p som ansvarar

i

att medel ställs till verkets förfogande. l

Jordbruksdepartementet

Jordbruksdepartementet ansvarar för förvaltnings- och lagstiftnings-

ärenden som rör jakt och viltvård samt rennäringen. Inom departementet finns en sakenhet för ärenden bl.a. jakt och viltvård, som svarar om samer, rennäring samt administrativa ärenden Sametinget. om

Jordbruksdepartementet ansvarar för jaktlagstiftningen. Som fram-

gått av den tidigare framställningen är det främst jaktlagstiftgenom ningen den nuvarande rovdjurspolitiken konkret uttrycks rikssom av dag och regering. I jaktlagstiftningen regleras under vilka förutsättningar rovdjuren får jagas. Dessutom regleras där frågor bidrag till om åtgärder för att förebygga rovdjursskador och ersättningar för om sådana skador.

Jordbruksdepartementet ansvarar också för utformningen syste-

av met för ersättning för rovdjursrivna Det är Jordbruksdeparterenar. mentet som i budgetarbetet skall till att medel ställs till förfogande se för förebyggande rovdj och ersättningar för sådana skador. av

9.2 Sametinget

Sametinget är en förvaltningsmyndighet under regeringen. Dess verk-

samhet regleras sametingslagen 1992:1433. Tinget består av av 31 ledamöter som utses val. Endast är valbara och har genom samer rösträtt 2 kap. 2 § och 3 kap. 2 och 8 sametingslagen. Sametinget har till uppgift att arbeta för levande samisk kultur. en Tinget skall delta i samhällsplaneringen och då bevaka samiska att behov beaktas, däribland rennäringens intressen vid utnyttjande av

mark och vatten 2 kap. 1 § sametingslagen.

Sametinget har stor del i arbetet med systemet för ersättningar för rovdjursrivna renar. Det tinget tillsammans med Naturvårdsvar som verket utarbetade förslaget till nytt ersättningssystem. Varje år får Sametinget anslag för ersättningar för rovdjursrivna

renar. Med tillämpning förslaget till nytt ersättningssystem beslutar

av

tinget om fördelningen mellan samebyama det totala ersättnings-

av beloppet. Man utgår då från resultatet rovdjursinventeringar under av

Den statliga administrationen 165

den gångna vintern. Tinget beslutar också ersättningar vid fall då om rovdjur massdödat I denna del har tinget också självt beslutat om renar. definition massdödande. Tinget får också anslag avsedda for en av samebyamas kostnader for det inventeringsarbete som bedrivs inom ramen for ersättningssystemet. Sametinget har inte någon beslutanderätt beträffande jakt på björn, järv, lo, eller kungsöm i Sametingets och Naturvårdsverkets varg men forslag till nytt ersättningssystem behandlades frågor om gemensamma decimering av rovdjur.

9.3 Naturvårdsverket

Naturvårdsverket är central forvaltningsmyndighet under regeen ringen. Verket har ett övergripande för miljöarbetet i hela landet ansvar och skall samlande och pådrivande i detta l § förordningen vara 1988:518 med instruktion for Naturvårdsverket. I Naturvårdsverkets arbetsuppgifter ingår att i Förhållande till regionala och lokala myndigheter arbeta med mål, vägledning, samordning och uppföljning av miljöarbetet. Naturvårdsverket har viktig roll när det gäller frågor som rör de en fyra stora rovdjursartema och kungsömen. I vissa frågor fattar verket beslut i enskilda ärenden medan på andra områden utarbetar föreman skrifter. Det är Naturvårdsverket avgör om jakt skall få äga rum på som björn, järv, lo, och kungsöm avsnitt 7.4.3. I den mån stammamas varg storlek, sammansättning och utbredning skall regleras så sker det jakt. Det är alltså till stor del genom Naturvårdsverkets tillämpgenom ning jaktlagen 19987:259 och jaktförordningen 1987:905 som av den nuvarande rovdjurspolitiken kommer till praktiskt uttryck. Verkets beslut i frågor skyddsjakt kan dock överklagas till länsrätten. om De beslut jakt meddelats under senare år beträffande de om som aktuella arterna har meddelats med stöd bestämmelserna om av skyddsjakt. Endast beträffande björn och tillåts en mera omfattande sådan jakt. I de generella skyddsjaktsbeslut som meddelas beträffande dessa båda arter hur många djur får skjutas samt var och anges som under vilken tid jakt får Besluten innehåller också regler för äga rum. hur jakten får bedrivas och for hur de skjutna djuren skall hanteras. Ett beslut kan innebära att ett visst antal djur får skjutas inom ett visst område, t.ex. kan utgöras ett län. Områdena kan även preciseras som av Skyddsjaktsbesluten kan alltså användas for att ganska noggrannare. noggrant styra artemas antal och utbredning.

166 Den statliga administrationen

Enligt 6 § jaktförordningen kan Naturvårdsverket också besluta om tillstånd till jakt på de fyra stora rovdjursartema utan att det är fråga om skyddsjakt. Bestämmelsen gäller inte kungsörn. Några beslut med stöd av 6 § har inte meddelats under år. senare En annan viktig aspekt på rovdjurspolitiken är frågan förebygom gande av skador orsakade rovdjur och ersättningar för sådana av om skador. I dessa frågor har Naturvårdsverket inte någon beslutanderätt i enskilda ärenden. Däremot har Naturvårdsverket viktig funken annan tion genom att verket deltar i utformningen de regelverk tillämav som pas. När det gäller skador på annat än meddelar Naturvårdsverket renar föreskrifter bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för om skador. Detta gör med stöd ett bemyndigande i 29 § jaktförman av a ordningen. Föreskrifterna på området har meddelats i viltskadekungörelsen SNFS 1996:4, avsnitt 7.4.6. Kungörelsen innehåller många preciserade regler om när bidrag och ersättningar får lämnas. Även när det gäller rovdjursskador på renar har Naturvårdsverket haft en viktig roll i utformningen ersättningssystemet. När Sameav tinget fördelar det totala ersättningsbeloppet mellan samebyama tillämpas i praktiken det förslag till nytt ersättningssystem tinget som och Naturvårdsverket gemensamt tagit fram. När det gäller ersättningssystemet för skador på har Naturvårdsren verket också en del i ansvaret för att inventeringar kan genomföras. Det är verket som ger länsstyrelserna i uppdrag att genomföra inventeringarna och verket ställer också medel till länsstyrelsemas förfogande för inventeringsarbetet.

9.4 Jordbruksverket

Jordbruksverket är central jordbruks- och rennäringsmyndighet. Verket skall, enligt 1 § förordningen 1998:415 med instruktion för Statens jordbruksverk, inom jordbrukets och rennäringens områden arbeta

aktivt för en konkurrenskraftig, miljö- och djurskyddsanpassad livs-

medelsproduktion till nytta för konsumenterna. Verket skall följa, utvärdera och hålla regeringen informerad utvecklingen inom om näringama. Det anges också att verket skall vidta åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden. Inom rennäringens område gäller rennäringslagen 1971:437 och rennäringsförordningen 1993:384. Med stöd 8 § förordningen av meddelar Jordbruksverket föreskrifter upplåtelser jakt och fiske om av på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Medlem i sameby får dock jaga och fiska, inom för sin i lagen regleramen rade renskötselrätt, och behöver därför ingen upplåtelse. Verket

SOU 1999: 146 Den statliga administrationen 167

meddelar vidare med stöd 10 § förordningen, efter samråd med av Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet, föreskrifter den hänom vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljösyn som vårdens intressen. Varken i fråga upplåtelser eller nämnda hänom om synskrav beslutar verket i individuella ärenden. Detta ankommer på

berörda länsstyrelser. Följande exempel verkets hänsynsföreskrifter kan vara av ur intresse vad samspelet mellan rennärings- och naturvårdsavser intressena. Skador till följd renskötselarbete skall undvikas eller av begränsas för växt- och djurarter är akut hotade, sårbara, sällsynta som eller hänsynskrävande. Däggdjur och fåglar är akut hotade, sårbara som eller hänsynskrävande får inte utsättas för allvarliga störningar under

sin fortplantningstid.

I Jordbruksverkets aktionsplan för bevarande och hållbart nyttjande den biologiska mångfalden inom rennäringen konstateras att renen av är ett urgammalt inslag i vår fauna och att den utgör bytesdjur för varg, järv, lo, björn och kungsöm. Det att särskilda markanvändningsanges planer skall upprättas där speciellt värdefulla respektive känsliga områden för renskötseln och naturvärden läggs in. Även de olika sätt på vilka rennäringen använder mark, vatten och fasta anläggningar skall framgå. Detta motiveras med att sådana markanvändningsplaner skulle bättre förutsättningar för integrerad planering renskötge en av seln och miljö- och naturvårdsmålen liksom för samarbetet mellan rennäringen och naturvärden. Aktionsplanen innehåller också avsnitt om lokalisering renskötselanläggningar pâ sådana platser att eventuella av skador på den biologiska mångfalden minimeras samt om möjligheter till information och utbildning för biologisk mångfald m.m. samer om Kostnaderna för aktionsplanens genomförande skulle täckas inom för det svenska miljöstödsprogrammet. ramen Jordbruksverket disponerar medel ut statsbudgeten under anslaget främjande rennäringen. Medlen används till bl.a. prisstöd och till av redovisning rennäringens markanvändning av Stöd lämnas också att verket bifaller ansökningar om medel genom till olika projekt, främst sådana kan erhålla medfinansiering från som EU. Som ett exempel på ett sådant EU-projekt kan nämnas ett projekt syftar till att undersöka renägama, med det nu gällande systeom om met för rovdjursersättningar kan skydda sig mot ekonomiska förluster förr bevaka och leva nära renhjorden året runt. Tanken genom att som är också denna form bevakning skall minska kostnaderna för teratt av rängköming och helikopterflyg. Jordbruksverket kan också med stöd av 9 § förordningen 1998:928 bygde- och fiskeavgifter besluta stöd till främjande av renom om näringen bygdeavgifter betalas den har tillstånd till ur som av som

"N

168 Den statliga administrationen SOU 1999: 146

vattenverksamhet enligt lagen 1998:812 med särskilda bestämmelser om Vattenverksamhet.

9.5 Länsstyrelserna

l l Länsstyrelserna svarar för den statliga förvaltningen i länen i den mån inte någon myndighet har ansvaret för viss uppgift. I länsstyannan en relseinstruktionen 1997: 1258 är det särskilt föreskrivet att länsstyrelserna skall ägna sig naturvård och miljöskydd samt i förekommande fall rennäringsfrågor. Länsstyrelserna har alltså ett regionalt faunavårdsansvar. Inom naturvärden och miljöskyddet, precis på vissa som andra områden, skall det länsstyrelsen finnas särskild länsexpert, en som ansvarar för verksamheten l, 3 och 43 länsstyrelseinstruktionen. I varje län skall det finnas en länsviltnämnd är knuten till länssom styrelsen. Ledamöterna i nämnden utses länsstyrelsen. Vissa utses av på förslag av skogsvårdsstyrelsen och jägarorganisationema. De övriga skall representera frilufts- och naturintressena och markägama. I Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ingår också representerar för rennäringen. Länsviltnämndema är länsstyrelsemas rådgivande i organ frågor om viltvården. Närmast som ett led i det allmänna naturvårdsansvaret följer många länsstyrelser utvecklingen när det gäller rovdjursfrågoma. Några länsstyrelser har tagit initiativ till att bilda särskilda rovdjursgrupper. I en del län är de knutna till länsviltnämndema. I brukar ingå grupperna företrädare för länsstyrelsen, jägarorganisationer, lantbruket, skogsnäringen och ideella naturvårdsorganisationer. Grupperna kan fungera både rådgivande och diskussionsforum. som organ som Flera av de länsstyrelser särskilt berörs rovdjursförekomst som av har bildat så kallade akutgrupper. Meningen är att dessa skall kunna ingripa då t.ex. någon björn blivit närgången och därför måste skrämeller avlivas. Även i fall då björn eller skadats i trafiken mas en en varg kan akutgruppema användas. Grupperna består jägare med tillgång av till eftersökshundar. Även polismän kan ingå. Det är endast när det gäller skador orsakas rovdjur länssom av som styrelsen har konkreta författningsreglerade uppgifter rör rovdjusom ren och som innebär direkt ärendehantering. Enligt jaktförordningen en och viltskadekungörelsen beslutar länsstyrelserna bidrag till om enskilda för åtgärder avsedda att förebygga viltskador på än annat ren avsnitt 7.4.6. Det är också länsstyrelserna beslutar ersättning som om för sådana skador. Länsstyrelserna utser särskilda besiktningsmän som har till uppgift att besiktiga skador på tamdjur.

SOU 1999: 146 Den statliga administrationen 169

På uppdrag av Naturvårdsverket utför länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Dalarnas län sedan 1996 årligen särskilda inventeringar av järv, och varg. Inventeringarna genomförs i samarbete med samebyama. Syftet är främst att få fram de uppgifter som behövs inom ramen för ersättningssystemet för rovdjursrivna renar avsnitt 8. Naturvårdsverket ställer särskilda medel till länsstyrelsemas förfogande för inventeringama. De senaste åren har det totalt rört sig om ca 5,8 miljoner kr per år. Sametinget får särskilda medel avsedda för byamas medverkan i inventeringama, totalt 3 miljoner kr per år under de senaste åren.

Inventeringsresultaten används också underlag för beslut om

som skyddsjakt och för utvärdering av tidigare års jakt. I Dalarnas län är inventeringama begränsade till de delar länet där renskötsel före-

av kommer. Länsstyrelsen i Jämtlands län ansvarar för att inventeringar görs både där och i Västernorrlands län. Länsstyrelserna sammanställer resultatet av inventeringama och anmäler det till Sametinget.

De länsstyrelser som genomför inventeringar inom ramen för ersättningssystemet har fast anställd personal, naturbevakare, som har till arbetsuppgift bl.a. att genomföra inventeringama. Länsstyrelsen i Jämtland anställer också tillfälligt personal för inventeringama.

Det förekommer också att länsstyrelser utanför renskötselområdet har personal som följer utvecklingen av rovdjursstammama. Detta gäller t.ex. länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen i Dalarna följer utvecklingen också i de delar av länet som ligger utanför renskötselområdet.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län har enligt rennäringslagen 1997l:437 en rad uppgifter som rör rennäringen. Länsstyrelsen i Västerbotten svarar också för rennäringsfrågor inom Västernorrlands län och länsstyrelsen i Jämtland svarar för sådana frågor inom Dalarnas och Gävleborgs län lO2§ rennäringslagen. Inom länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skall det finnas särskilda rennäringsdelegationer. Dessa fattar beslut i vissa frågor som rör rennäringen och fungerar också som rådgivande organ i sådana frågor. 1 delegationema skall tre av sju ledamöter vara renskötare 27 § länsstyrelseinstmktionen.

9.6 Naturhistoriska riksmuseet

Djur som tillfaller staten enligt reglerna om statens vilt tas vanligtvis om hand av Naturhistoriska Riksmuseet. Museet bevarar material från de djur man fått in, främst skinn, skelett och prover för genetiska studier. Med hjälp av museets samlingar har t.ex. de svenska vargamas

170 Den statliga administrationen SOU 1999: 146

släktskapsforhållanden kunnat kartläggas liksom den svenska bjömens invandringshistoria.

9.7 Statens veterinännedicinska anstalt

Huvuddelen av de björnar, järvar, lodjur, vargar och Ömar som påträffas döda i naturen genomgår en veterinärmedicinsk undersökning och obduktion på Statens veterinärmedicinska anstalt SVA i Uppsala. Årligen undersöks mellan 100 och 200 djur de arter är statens

av som vilt. En del sänds direkt till SVA och del via Naturhistoriska Riks-

en museet.

Syftet med undersökningarna är bl.a. att få kunskaper kan

som användas vid förvaltningen av de olika arterna. En viktig del av SVA:s arbete gäller fall då man misstänker jaktbrott. Den rättsmedicinska verksamhet har de senaste åren ökat i omfattning och är ofta ett nödvändigt led i de rättsliga utredningarna. SVA tar också emot forskningsmaterial från de lodjur som insamlas från skyddsjakten på arten.

9.8 lantbruksuniversitet

Sveriges

Sveriges lantbruksuniversitet SLU skall utveckla kunskapen om de biologiska naturresursema och människans hållbara nyttjande av dessa. Det sker genom utbildning, forskning, fortlöpande miljöanalys och information. Universitetet har den största delen sin verksamhet for-

av lagd till Ultuna i Uppsala bedriver verksamhet också på flera plat-

men ser i landet, bl.a. Umeå. Universitetet har sedan länge arbetat med jordbruk, landskapsplanering, trädgårdsbruk, veterinärmedicin och skogsbruk. Under senare år har den ekologiska inriktningen starkt vuxit i omfattning. SLU spelar på flera aktiv roll i olika sammanhang

sätt en där frågor som rör rovdjuren står i centrum eller behandlas. Ett

exempel på detta är den verksamhet bedrivs vid Institutionen för skoglig

som zooekologi i Umeå där bl.a. järvforskningen fått fast punkt.

en Genom den renforskning som bedrivs har man också kontakt med

rovdjursproblematiken.

Vidare spelar SLU framträdande roll i Centrum for Biologisk

en Mångfald CBM och Artdatabanken. CBM startade sin verksamhet 1995 och arbetsenhet för SLU och Uppsala universitet.

är en gemensam Inom CBM initieras och samordnas forskning samtidigt som man ägnar sig åt fortbildningskurser, seminarier och information om biologisk mångfald. Artdatabanken är en för SLU och Naturvårdsverket

SOU 1999: 146 Den statliga administrationen 171

enhet. Dess utåtriktade verksamhet består b1.a. böcker, gemensam av informationsmaterial och konferensverksamhet.

Slutligen är det SLU for Grimsö forskningsstation, till

som ansvarar vilken b1.a. Viltskadecenter är lokaliserat.

9.9 Polis och åklagare

9.9.1 Polismyndigheterna

Varje län utgör ett polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en polismyndighet for polisverksamheten inom distriktet.

som ansvarar

Till polisens uppgifter hör att förebygga och utreda brott samt att lämna allmänheten skydd och annan hjälp. När det gäller brottslighet finns det två typer gäller rovdjuren: olaglig jakt och olaglig han-

som del. Uppgiften allmänheten skydd och hjälp kan aktualiseras då

att ge rovdjur uppträder på ett sådant sätt att de kan antas vara farliga för människor eller då de orsakar avsevärda skador. I sådana fall kan poli-

låta avliva det potentiellt farliga eller det skadegörande djuret sen

avsnitt 7.4.4.

Enligt jaktforordningen är det också polismyndigheten som skall ta hand statens vilt, dvs. b1.a. björn, järv, lo, varg och öm, som påträf-

om fas dött. Viltolyckor med björn, järv, lo, varg och öm skall alltid anmälas till polisen.

Inom polisen finns inte någon särskild organisation för hantering av rovdjursfrågor. Hos vissa polismyndigheter finns särskilda polismän

har ansvaret for frågor med anknytning till stora rovdjur och jakt. som Så tycks fallet då det hos myndigheten finns någon polisman med

vara särskilt kunnande och intresse for sådana frågor.

I flera län finns så kallade akutgrupper, som ofta organiseras av länsstyrelserna och skall ingripa då det uppstår situationer då det

som kan finnas anledning att avliva eller skrämma ett rovdjur. Polismän ingår ofta

i dessa grupper.

Brottslighet rör handel med utrotningshotade djur handläggs av

som Finanspolisen, som är en särskild enhet under Rikskriminalpolisen. Det förekommer visserligen fall som gäller handel med svenska rovdjur

dessa är ovanliga. Vanligare är import till Sverige av utrotningsmen hotade djur från andra länder.

172 Den statliga administrationen SOU 1999: l 46

Åklagarmyndighetema

Landet är indelat i sex åklagardistrikt. Distrikten omfattar alltså flera län. Åklagarrnyndighetema har i dagsläget inte någon särskild organisation som tar sikte på brottsligheten avseende de stora rovdjuren och kungsömen.

Från och med år 2000 kommer åklagarväsendet att börja arbeta med en ny organisation för handläggning miljöbrott. I varje åklagar-

av distrikt skall inrättas särskilda tjänster for miljöåklagare skall

som handlägga miljöbrottmål. Miljöbrott definieras brott mot bestäm-

som melsema i miljöbalken och mot vissa andra författningar. Jaktbrott avseende rovdjur omfattas alltså inte definitionen. Vi föreslår emel-

av lertid att de särskilda miljöåklagama också skall for handlägg-

ansvara ningen av sådana brott och att definitionen miljöbrott följaktligen

av ändras avsnitt l6.2.2.

SOU 1999:00 173

10

Intresseorganisationer

10.1 Riksförbund

Jägarnas - Landsbygdens jägare

Jägarnas Riksförbund bildades 1938. Vid bildandet angavs förbundets ändamål vara att förbättra viltvården, sprida information och kunskap om jakt och viltvård till allmänheten, samt att verka för rättvisa och likhet inför lagen inom jaktens område. 1968 gick Jägarnas Riksförbund samman med Förbundet Landsbygdens Jägare. Förbundets medlemstal var 1998 ca 17 000. Förbundet är indelat i 21 länsdistrikt, som består av drygt 200 lokalavdelningar.

Förbundets centrala kansli är beläget i Södertälje. För kurser och utbildning har förbundet två kursgårdar. För skytteverksamheten och provtagning för bl.a. jägarexamen har förbundet nära 100 skjutbanor och provanläggningar. Förbundet ger ut tidningen Jakt och jägare.

Sedan 25 år tillbaka delar Jägarans Riksförbund och Svenska Jägareförbundet ansvaret för jägarutbildning och information till landets jägare. Jägarnas Riksförbund har ledamöter och representation i alla länsviltnämnder och i de lokala samrådsgruppema för den lokala viltvården. Förbundet är regelmässigt representerat i alla statliga utredningar och arbetsgrupper som berör jakten och viltvården. Därjämte är förbundet remissinstans för all central behandling av frågor om jakt och faunavård. För den allmännyttiga verksamheten erhåller förbundet årliga bidrag av allmänna jaktvårdsmedel. För 1999 var bidraget 2 575 000 kronor.

Miljöfrågoma har alltid varit en viktig del i förbundets verksamhet och utbildningsprogram. För att förstärka det framtida miljöarbetet har förbundet instiftat en fond benämnd Nordisk Ekofond. Djurskyddsfrå-

har alltid haft en prioriterad ställning i förbundets verksamhet. I gorna flera fall har initiativ och förslag från Jägarnas Riksförbund fått långtgående genomslag. Som exempel kan nämnas test och godkännande av fångstredskap, utvecklats till internationell standard. Eftersöks-

som hundar för uppspåming av skadat vilt är ett annat exempel på initiativ från förbundet, och är lagstadgat för den svenska jakten.

som nu

174 Intresseorganisationer SOU 1999:00

Internationellt har Jägarnas Riksförbund sedan lång tid tillbaka haft samarbete och informationsutbyte med övriga Europa samt Nordamerika och Ryssland. Som medlemsorganisation i bl.a. Nordisk Jegersamvirke, har Jägarnas Riksförbund vid flera tillfällen förmedlat svåråtkomlig faktainformation från forskningen och jaktförvaltningen i Ryssland, till västvärldens myndigheter och intresseorganisationer.

Jägarnas Riksförbund lämnar information, råd och hjälp, till jägarna och allmänheten i alla frågor berör jakt och faunavård. Förbundets

som kansli och juridiska avdelning handlägger årligen nära tiotusen rådgivningsärenden. Den ökande förekomsten stora rovdjur har märkbart

av ökat jägamas och allmänhetens behov av faktainfonnation och rådgivning om samexistensen med stora rovdjur i omgivningen, och hur skador och andra olägenheter i möjligaste mån kan förebyggas och begränsas.

Den allt övervägande delen av viltvårdsarbetet i landet utförs av de enskilda jägarna och markägama. Som ett led i den långsiktiga verksamheten satsar Jägarnas Riksförbund ökande resurser på att

engagera fler ungdomar och kvinnor i viltvårdsarbetet. Syftet är att öka den allmänna förståelsen för vår vilda fauna och att säkerställa positiv

en utveckling av denna ovärderliga naturresurs.

10.2 Lantbrukarnas Riksförbund

Lantbrukarnas Riksförbund LRF är en intresse- och näringslivsorganisation för Sveriges jord- och skogsbrukare och lantbrukskooperationen. LRF:s ideella Verksamhetsgren samlar 133 000 medlemmar i 1 356 lokalavdelningar och 24 länsförbund. Den andra grenen består av ett 30-tal ekonomiska föreningar och deras dotterbolag inom 16 branscher med vardera en branschorganisation på riksplanet.

LRF arbetar med att förbättra jord- och skogsbrukets villkor och lönsamhet genom en bred och aktiv näringspolitik samt att

genom utveckla och stärka lantbrukskooperationen.

Miljöfrågoma har alltid varit en viktig del i LRF:s verksamhet och genom programmet Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk förstärks arbetet med att uppnå uthållig produktion vär-

en som nar om miljön och konsumenternas förtroende för svenskproducerade livsmedel.

Frågor om jakt samt vilt- och naturvård ingår naturligt i LRF:s verksamhet eftersom jord- och skogsbruket både påverkar och påverkas av viltförekomsten. När det gäller rovdjursfrågoma är LRF regelmässigt representerat i länsviltnämnder och rovdjursgrupper avsnitt 9.5. På riksplanet tar LRF aktiv del i olika utredningar och arbetsgrupper

som

SOU 1999:00 Intresseorganisationer 175

berör rovdjuren och är därjämte remissinstans för alla centrala frågor om jakt- och faunavård. LRF har även utvecklat ett nära samarbete med Viltskadecenter i frågor om utbildning och information och ingår också i den interimsstyrelse som fått uppgiften att utveckla verksamheten vid Viltskadecenter avsnitt 17.4.

I LRF:s löpande arbete ingår vidare att ge service till medlemmar i frågor berör jakt- och faunavård samt initiera och genomföra olika

som utbildningar.

LRFzs allmänna inställning till rovdjursfrågan är att det behövs en samlad statlig rovdjurspolitik som väger samman olika intressen och där lösningarna kan accepteras av lokalbefolkningen.

10.3 Svenska

Jägareförbundet

Svenska Jägareförbundet medlemsorganisation som arbetar för

är en god jakt, vilt-, och naturvård. Förbundet som bildades 1830 har sedan 1938 riksdagens uppdrag att svara bl.a. ör det praktiska viltvârdsarbetet. Av totalt ca 310 000 jägare i Sverige är omkring 190 000 medlemmar i Jägareförbundet. Förbundet finns i hela landet och är organiserat i ett centralt kansli, forskningsavdelning, Öster-Malma Jaktvårds-

en skola, nio verksamhetsområden, 24 länsjaktvårdsföreningar och 377 jaktvårdskretsar. Jägareförbundet ger ut tidningen Svensk Jakt och nyhetstidningen Svensk Jakt Nyheter.

Jägareförbundet har under lång tid varit engagerat i rovdjursfrågor. Redan omkring sekelskiftet agerade förbundet t.ex. för ökat skydd av de svaga stammarna av björn och lo. Sedan jakt på dessa arter åter tilläts under 40-talet har Jägareförbundet verkat för en väl avvägd biologiskt anpassad jakt. I samband med att stammarna björn, och

av varg ökat under 90-talet har förbundets arbete med rovdjursfrågor intensifierats. Under 1994 antogs rovdjurspolicy. Förbundet anser

en att vi skall ha livskraftiga stammar av alla fyra stora rovdjur och att det skall finnas förutsättningar för utbyte av individer mellan de skandinaviska och de finsk-ryska bestånden. När stammarna är livskraftiga skall de genom jakt balanseras till nivåer som är acceptabla för lokalbefolkningen, de areella näringama och jägarna. Jägareförbundet menar att viktiga medel för att uppnå målen är samverkan mellan olika intressen, ökat lokalt inflytande över förvaltningen, inventeringar, förebyggande åtgärder mot skador i kombination med ersättningssystem samt skyddsoch licensjakt.

Jägareförbundet har en lång forskningstradition och sedan 1985 har forskningsavdelningen varit starkt engagerad i Skandinaviska björnprojektet. Jägareförbundet bidrar ekonomiskt även till lo- och varg-

176 Intresseorganisationer SOU 1999:00

forskningsprojekt. Under 1999 svarade Jägareförbundet för 16 procent av de totalt 5,5 miljoner kronor som anslogs till rovdjursforskning i landet.

Sedan 1993 har Jägareförbundet genomfört flera omfattande inventeringar av lodjur och varg. Som mest har den ideella arbetsinsatsen omfattat 12 500 mandagar vid inventering av ungefär en tredjedel av landets yta. Förbundet har också organiserat dokumentation

av synobservationer av björn och andra rovdjur, och i många jaktvårdskretsar deltar särskilt utbildade rovdjursspårare i spåming och faktain-

annan samling om våra stora rovdjur.

De senaste åren har Jägareförbundet satsat på utbildning bl.a.

av av rovdjursspårare och eftersöksekipage för björn och andra rovdjur. Inforrnationsverksamhet är också en prioriterad verksamhet. Förbundet har producerat böcker björn, och Jägareförbundet har

om varg. arrangerat konferenser, debatter mellan beslutsfattare och företrädare för olika intressen samt ett stort antal offentliga inforrnationsmöten.

10.4 Svenska

Naturskyddsföreningen

Svenska Naturskyddsföreningen SNF bildades 1909 och riks-

är en omfattande organisation för natur- och miljövård. Naturskyddsföreningens huvuduppgifter är enligt stadgarna att främja naturens skydd och vård, att väcka och underhålla människors känsla och intresse för naturen och förståelsen för dess värden samt att verka för att samhället anpassas till naturens förutsättningar.

Från att från början varit inriktad främst på naturskydd, fridlysningsfrågor m.m. arbetar Naturskyddsföreningen i dag med natur- och miljöfrågor över hela fältet: naturskydd, fauna- och florafrågor, frågor kopplade till de areella näringarnas påverkan på miljön, trafik och energi, föroreningar, gröna skatter, miljömärkning m.m.

Föreningen har i dag 145 000 medlemmar, organiserade i lokal-

ca kretsar i nära nog alla Sveriges kommuner. På länsplanet samarbetar kretsarna i länsförbund. Riksföreningens högsta beslutande organ är riksstämman med ombud från kretsarna. På riksnivå arbetar föreningen bl.a. med egna utredningar och förslag, remissyttranden och andra framställningar till myndigheter, kontakter med riksdag och regering, infonnation, miljöcertiñering. Under år har föreningen byggt

senare upp ett internationellt kontaktnät och samarbetar med en rad internationella organisationer.

Rovdjursfrågoma har engagerat Naturskyddsföreningen sedan starten. Föreningen har aktivt verkat för ett bättre skydd för våra fyra stora rovdjur genom att driva frågor fridlysning och begränsningar

om av

SOU 1999:00 Intresseorganisationer 177

jakten. Under flera år på 90-talet arbetade föreningen med en inventering lodjur i Jämtland och Västerbotten. Sedan länge har föreningen

av verkat för samlad nationell rovdjurspolitik och långsiktig förvalt-

en en ning av de stora rovdjuren, baserad på forskning och regelbundna inventeringar.

10.5 Svenska Samernas Riksförbund

Svenska Samernas Riksförbund SSR har som medlemmar 42 samebyar och 19 sameföreningar. Enligt sina stadgar skall SSR tillvarata och främja de svenska samemas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling.

SSR bildades 1950 efter det att ett antal försök tidigare gjorts att skapa en samisk riksorganisation. Ombud för medlemsorganisationema samlas årligen till Samernas Landsmöte. Landsmötet utformar genom

och resolutioner förbundets politiska linje och utser förbunprogram dets styrelse.

Näringsfrågoma har särskild tyngd inom SSR, vilket också är

en markerat i förbundets stadgar. Frågor om rovdjur i förhållande till

djur och renskötseln som näring intar här en central plats. renen som Rovdjursfrågans plats i det samiska samhället kan också utläsas ur de många artiklarna om rovdjursfrågor i tidningen Samefolket. En första artikel fanns i tidningens provnummer 1918 och därefter har frågan under åren fram till 1973 behandlats i nära tvåhundra artiklar. Efter 1973 finns ingen sammanställning.

SSR har information och opinionsbildning riktad till såväl

genom allmänheten myndigheter och politiska partier m.fl. sökt belysa

som konsekvenserna för renskötseln den förda rovdjurspolitiken. Särskilt

av viktigt är att klarlägga att rovdjursfrågan inte enbart är en ekonomisk fråga med betydande näringsmässiga konsekvenser utan också en psykologisk fråga med konsekvenser för renskötarens framtidstro.

SSR har under många år arbetat för att näringens företrädare skall bli delaktiga i förvaltningen rovdjuren. Förbundet var därför aktivt

av verksamt för att genomföra den ordning som kom till stånd genom Naturvårdsverket och Sametingets förslag till nytt ersättningssystem för rovdjursdödade avsnitt 8. SSR har därefter till riksdagen samt

renar regeringen och andra myndigheter framfört att situationen blivit ohållbar eftersom inte tillräckliga ekonomiska resurser tillförts systemet. Man har också framhållit att Naturvårdsverket inte följt förslaget vad gäller omfattningen och villkoren för skyddsjakten.

av

l 78 Intresseorganisationer SOU 1999:00

SSR har aktivt verkat för tillkomsten av det riksdagsbeslut som lett till att Rovdjursutredningen tillsattes.

10.6 Världsnaturfonden WWF

WWF bildades 1961. oberoende och partipolitiskt obunden,

Det är en mångkulturell och global naturvårdsorganisation. 1971 bildades WWF- Sverige, som en av 27 nationella organisationer inom WWF. Totalt har WWF ca 4,7 miljoner supporters, varav ca 150 000 i Sverige. WWF-Sverige är ingen medlemsorganisation, men i dess förtroenderåd finns en bred representation av landets organisationer, institutioner och myndigheter.

WWF arbetar med naturvårds- och miljövårdsfrågor i nästan 100 länder i samtliga Världsdelar. Såväl nationellt internationellt är

som målet att bevara den biologiska mångfalden, att medverka till ett uthålligt nyttjande av naturresursema och att arbeta för minskning

en av föroreningar och slösaktig konsumtion.

Syftet med verksamheten är att bedriva ett naturvårdsarbete som innefattar både akuta och långsiktiga åtgärder för att bevara och långsiktigt nyttja jordens ekosystem. Arbetet sker dels genom fältprojekt, dels också genom policy- och lobbyingarbete, både nationellt och internationellt.

Både i Sverige och i ett europeiskt perspektiv har WWF sedan årtionden arbetat med rovdjursfrågor. Man menar att rovdjuren är goda indikatorer på hur ett ekosystem fungerar. Man anser därför att åtgärdsprogram och förvaltningsplaner för de stora rovdjuren är en av grundpelama i Sveriges åtaganden när det gäller anpassningen till internationella konventioner till skydd för den biologiska mångfalden. WWF anser att utgångspunkten för förvaltningen av rovdjuren skall vara att den biologiska mångfaldens bevaras. Man anser också att det är viktigt att medverka till en förvaltning av de stora rovdjuren som accepteras lokalt, vilket anses ge bättre förutsättningar för en långsiktig naturvård.

WWF-Sverige satsar årligen 1-2 miljoner kr på forskning och information om de fyra stora rovdjuren.

10.7 Övriga

organisationer

Också andra organisationer än dem nu nämnt arbetar på skilda sätt med rovdjursfrågor och frågor som har anknytning till rovdjuren. Ett exempel detta är Svenska Rovaljursföreningen vars arbete är helt

SOU 1999:00 Intresseorganisationer 179

inriktat på rovdjursfrågoma. Föreningen bedriver informations- och utbildningsverksamhet och deltar i flera konkreta rovdjursprojekt. Ett annat exempel är Sveriges Ornitologiska Förening vars arbete delvis är inriktat rovfåglama, bl.a. kungsömen. Också denna organisation verkar information, utbildning och aktivt deltagande i större

genom projekt. Svenska Kennelklubben kommer på skilda sätt i kontakt med jakthundsfrågoma, inte minst de specialklubbar ryms inom

genom som Kennelklubben och i vilka många jakthundsägare är medlemmar. Inom detta område finns även Svenska Jakthundgruppen. Ytterligare ett exempel är den sammanslutning finns for de svenska djurparkema,

som Svenska Djurparksföreningen.

11 Ramar och

utgångspunkter

11.1 Ramar för

rovdjurspolitiken

11.1.1 Bemkonventionen och EG-direktiven

Sverige kan inte fritt hantera de fyra stora rovdjursartema och kungsörnen. Bemkonventionen, ratificerad ett led i det svenska interna-

som tionella miljövårdsengagemanget, samt EG:s art- och habitatdirektiv respektive fågeldirektiv för den svenska rovdjurspoli-

sätter upp ramar tiken. Konventionen och direktiven innebär att jakt endast kan tillåtas

vissa anledningar. En förutsättning för att jakt skall få tillåtas är att av det inte finns något annat lämpligt sätt att uppnå de ändamål som

Jakten får inte heller bedrivas i sådan omfattning att artens långanges. siktiga överlevnad försvåras eller dess utbredningsområde minskar. Angående konventionen och direktiven, se avsnitt 7.2.3 och 7.3.3.

Naturvårdsverket har under senare år tillåtit en ganska omfattande skyddsjakt björn och lo. T.ex. så gav man tillstånd till skyddsjakt på 55 björnar under hösten 1999 och på 168 lodjur under vintern 1998/1999. Av det tillåtna antalet fälldes 51 björnar och omkring 90 lodjur. Jakten har varit så omfattande och har tillåtits så stora områden att det skulle kunna sägas att kopplingen till skador orsakade av arterna åtminstone utanför renskötselområdet försvagats.

Den svenska skyddsjakten på björn och anmäldes 1997, på grund

sin omfattning, till EG-kommissionen. Efter korrespondens i flera av omgångar med Sverige och ett möte saken avslutades emellertid

om ärendet utan att kommissionens riktade någon kritik mot Sverige.

Bemkonventionen och EG-direktiven innebär visserligen en inskränkning i Sveriges möjligheter att förvalta de fyra stora rovdjuren och kungsörnen. Men bestämmelserna, som inte kan ges en alltför snäv tolkning, lämnar ändå ett rimligt mått av handlingsutrymme. Beträffande björn och emellertid att det kan finnas behov

menar numera

att den svenska regeringen, gärna i samarbete med andra regeringar, av tar initiativ till undantag från konventionen och direktivet. Med sådana uttryckliga undantag avseende dessa arter skulle rovdjurspolitiken

182 Ramar och utgångspunkter SOU 1999: 146

kunna göras mer förståelig och konsekvent för de människor i särsom skilt hög grad berörs. i När det gäller varg hävdar bl.a. vissa svenska och amerikanska forskare att arten kan komma att öka starkt i Skandinavien inom de närmaste åren. Denna uppfattning är emellertid omstridd. Andra forskare redovisar en större osäkerhet vargstammens framtid. De om senare menar att ökningen sannolikt inte kommer att bli så snabb att det inom överskådlig tid kommer att uppstå ett behov omfattande jakt av en mer än vad konventionen och direktivet i dag medger. Enligt vår uppfattning måste, mot bakgrund den osäkerhet de vitt skilda uppfattav som ningarna leder till, förvaltningen vargstammen i vart fall ytterligare av en tid präglas av försiktighet. Förvaltningen kan ske inom för ramarna Bemkonventionen samt art- och habitatdirektivet. Järven har varit fridlyst i Sverige i 30 år under den tiden ökat men bara långsamt i antal. Det finns inte behov någon jakt utöver vad av är möjligt enligt de nuvarande reglerna skyddsjakt. Även när som om det gäller kungsömen måste skyddsjaktsbestämmelsema tillräckanses liga. Det finns knappast något större intresse jakt på kungsöm för av jaktens egen skull. Den enda jakt det möjligen skulle kunna finnas som behov av är viss skyddsjakt inom renskötselområdet.

11.1.2 från Bemkonventionen och EG:s

Undantag

direktiv

Utredningens förslag: Sverige för att få till stånd undantag agerar från både Bemkonventionen och art- och habitatdirektivets regler om skydd för björnen samt från direktivets regler skydd för loom djuret. Syftet skall vara att Sverige skall ha frihet att bedriva rent en förvaltande jakt på arterna.

För att den allmänheten skall kunna förstå och acceptera lagar och andra regler är det grundläggande att de är begripliga och att det går att förstå syftet med och bakgrunden till reglerna. Redan i dag finns det många som anser att det är fel att tala skyddsjakt på björn och lo. om Man menar att det numera inte finns någon koppling till skador och att det i praktiken är fråga om en förtäckt licensjakt. Det förhållandet att myndigheterna kallar det för skyddsjakt väcker då irritation och bidrar till att skapa misstro. Art- och habitatdirektivet utformades innan Sverige och Finland gick med i EU. Björn och är mycket sällsynta inom EU, bortsett från Sverige och Finland. Arterna har följaktligen fått ett skydd främst som

SOU 1999: 146 Ramar och utgångspunkter 183

bygger på situationen i Europa utanför Norden. Järven finns över huvud taget inte med direktivets bilaga över arter som skall ges ett starkt skydd bilaga 4a, trots att den är i behov starkare skydd än av både björn och 10. Detta kan förklaras att järv inom EU endast finns av i Sverige och Finland. Järven fanns alltså inte i EU då direktivet

beslutades. Bemkonventionens och art- och habitatdirektivets krav skydd för björn och direktivets skydd för lo är inte avpassade efter svenska förhållanden. Arterna har utvecklats ett sådant sätt att det i vart fall längre sikt inte är motiverat i Sverige med ett så starkt skydd som konventionen och direktivet föreskriver. Det ökande antalet djur har också lett till att den ganska omfattande skyddsjakten många håll numera alltså uppfattas förtäckt licensjakt. Enligt vår uppfattning finns som en fortfarande koppling till skador och andra problem orsakade av en Framför allt bjömjakten bör ett medel för att björnen arterna. ses som skall bibehålla sin skygghet för människor. Vi har emellertid som art förståelse för uppfattningen att det egentligen är fråga om licensj akt. Mot denna bakgrund vi att Sverige skall för att få till anser agera stånd undantag från både Bemkonventionens och art- och habitatdirektivets regler skydd för björnen samt från direktivets regler om om skydd för lodjuret. Syftet skall att Sverige skall ha frihet att vara bedriva rent förvaltande jakt på arterna. På så sätt kan jakt tillåtas en under sådana förutsättningar kan vinna förståelse hos en bred allsom mänhet. Samtidigt kan skyddsjakt tillåtas i områden där detta är motiverat, t.ex. inom delar renskötselområdet. En klar och tydlig lagav stiftning, bygger på beskrivningar dagssituationen som är igensom av kännbara för allmänheten och ger möjlighet till konsekventa som åtgärder, både rovdjurens framtid och rättssäkerheten. gynnar Våra kontakter med Jord- och skogsbruksministeriet i Finland har gett vid handen att det kan finnas förutsättningar för ett gemensamt agerande med Finland för att försöka få till stånd undantag i direktivet avseende björn och lo. I arbetet med att få undantag från Bemkonventionen är Sverige förmodligen hänvisat till att agera på egen hand efter- Finland redan har ett undantag från Bemkonventionen när det som gäller björn och även varg.

184 Ramar och utgångspunkter SOU 1999: 146

1 1.2

Utgångspunkter

11.2.1 Grundläggande

utgångspunkter

En utgångspunkt för rovdjurspolitiken bör alltså den bygger vara att tydliga mål och att den genomförs med hjälp regler av som det stora flertalet människor anser begripliga och rationella. Regering och riksdag har vid flera olika tillfällen uttryck för gett att miljö- och naturvårdsarbetet skall syfta till bevara den biologiska att mångfalden. För det allmänna miljöarbetet i propositionen anges t.ex. Svenska miljömål prop. 1997/98: 145 ett antal olika miljökvalitetsmål. I propositionen uttalades bl.a. att inhemska växt- och djurarter skall kunna fortleva i livskraftiga bestånd. Riksdagen har antagit propositionen bet. 1998/99:MJU6. Även målet bevara den biologiska om att mångfalden omfattar också rovdjuren så är det inte tillräckligt konkret för kunna ligga till att grund för en särskild rovdjurspolitik. Mer precisa mål för förvaltningen av rovdjuren saknas och det finns inte heller någon riksdagen av beslutad rovdjurspolitik. De oklarheter detta innebär kan ha bidrasom git till den misstro mot myndigheter vi mött bl.a. hos renskötare som och vissa grupper av jägare. Vi har i våra kontakter med enskilda och organisationer träffat människor frågat sig målet bara är som om att artemas överlevnad skall säkras. Eller det skall finnas fler individer om än vad som krävs för detta och det i så fall finns någon övre gräns. om Vår bedömning är att klart fastlagda mål för de olika miniartemas miantal och utbredning kan bidra till att minska misstron och istället vinna en bredare respekt för rovdjurspolitiken. Även den har andra som åsikter om målen kan vart politiken syftar och kan då kanske lättare se förstå målen och de åtgärder vidtas de myndigheter som av som genomför politiken. I våra direktiv bilaga 1 utgångspunkt den bioloanges som en att giska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas. Detta innebär att vi skall ha långsiktigt livskraftiga de stammar av aktuella rovdjursartema. Ingenting i vått arbete har detta och motsagt vi anser att det är angeläget att Sverige tar sitt för bevarandet ansvar av den biologiska mångfalden. Med hänsyn till olika intressen kan det emellertid svårt att låta stammarna i landet öka till sådana nivåer vara att de enligt alla vetenskapliga definitioner, framför allt de mest långtgående, är långsiktigt livskraftiga. Den nivå hos den biologiska mångfalden kallas genetisk variasom tion uttrycker de ärftliga skillnader finns mellan individer och som populationer hos varje art djur eller växter. Ibland kallas detta inoav martsvariation. Detta genetiska "kapital" förändras ständigt genom

SOU 1999: 146 Ramar och utgångspunkter 185

påverkan av slumpfaktorer och när populationernas storlek förändras. Vissa arvsanlags frekvens ändras, andra försvinner och nya kan uppkomma genom så kallad mutation. Generellt kan säga att hög

man en grad av genetisk variation inom art är garanti mot framtida

en en okända förändringar i artens miljö, samtidigt som den också minskar risken för inavel. I krympande naturliga ekosystem minskar antalet individer hos många arter djur och växter, populationer avsnörs från varandra och den genetiska variationen avtar.

Det finns inget exakt antal individer som garanterar att den genetiska variationen säkerställs, men fler individer och populationer en art består av desto mindre blir risken att artens genetiska variation minskar.

För att kunna fastställa tydliga och konkreta mål för rovdjurspolitiken är det nödvändigt att ta ställning till hur många djur som behövs av respektive art för att stammen skall anses livskraftig. För bedömningen av frågan har vi haft kontakter med olika forskare avsnitt 12.2.

I våra direktiv sägs också att de näringsmässiga och jaktliga frågorna skall vara utgångspunkter för våra förslag. Beträffande näringarna sägs att det måste vara möjligt att bedriva djurskötsel även i områden där det finns rovdjur. Också för vissa hänsynstaganden till sådana intressen finns goda skäl.

Utgångspunkterna i direktivet strider enligt vår uppfattning åtminstone i viss mån mot varandra. Ju fler individer populationen av en art består av desto mindre blir risken att artens genetiska variation minskar. Att vi skall ha livskraftiga stammar talar därför för att man bör låta

rovdjursstammarna öka. Hänsynen till och den övriga tamdjurssköt-

renseln talar i motsatt riktning. Även jaktens intressen talar för att åtminstone stammarna av vissa av de aktuella arterna inte bör tillåtas öka mer. De olika utgångspunkterna måste därför vägas mot varandra.

11.2.2 Sociala aspekter

En ytterligare utgångspunkt för rovdj urspolitiken, som inte uttryckligen nämns i utredningsdirektiven, bör vara de sociala aspekterna. Hänsyn måste tas också till hur rovdjursförekomsten påverkar det dagliga livet för människor som bor i områden där stora rovdjur förekommer.

En social aspekt är att människor i glesbygden måste känna att centrala myndigheter följer och har förståelse för utvecklingen i deras närområden. Det kan t.ex. gälla fall då björnar eller börjar

vargar uppehålla sig i närheten av gårdar eller mindre samhällen.

Jaktens betydelse ett socialt perspektiv bör också framhållas sär-

ur skilt. För många bosatta i glest bebyggda områden är den viktig del

en

186 Ramar och utgångspunkter SOU 1999: 146

av livet. Ofta har den stor social betydelse. Jakten och närheten till naturen kan vara viktiga skäl till att man väljer att bo i ett glesbygdsområde.

Det är viktigt att människor bor i områden där rovdjur före-

som kommer kan acceptera eller förstå den rovdjurspolitik som förs. Därigenom kan man minska den brist på förtroende som vissa grupper i dag känner inför myndigheter. Acceptansen är ytterst också viktig för såväl rättsmedvetandet som enskilda människors livskvalitet. Ju fler som har förståelse för rovdjurspolitiken, desto mindre är risken för olaglig jakt, dvs. jaktbrott, på rovdjur.

l 1.2.3 Särskilt

om rennäringen

Renen är ett tamdjur och rennäringen omfattas alltså av det som sägs i våra direktiv om djurskötseln. När det gäller rennäringen tillkommer emellertid särskilda aspekter som hänger samman med dess grundläggande betydelse för den samiska kulturen.

Regeringen har i direktiven till Rennäringspolitiska kommittén dir. 1997:102 framhållit rennäringens betydelse för det samiska kulturarvet. Statsmaktema har också vid flera andra tillfällen slagit fast sambandet mellan den samiska kulturen och rennäringen. Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Ordet kultur har i detta sammanhang ansetts innefatta den samiska renskötseln se prop. 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m., s. 102 f.f. och där gjorda hänvisningar

Särskilda hänsyn måste alltså tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurspolitiken. Här bör även nämnas ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk. Sverige har visserligen inte ratificerat konventionen men om så blir fallet kan det få direkt betydelse för rovdjurspolitiken. Konventionen skulle bl.a. innebära att det ställdes krav på samråd med företrädare för rennäringen innan beslut fattades i rovdjursfrågor som kan påverka rennäringen.

Ramar och utgångspunkter 187

11.2.4 Särskilt om fäbodbruket

Fäbodbruket bygger att har får, getter eller nötdjur på bete i

man skogen. Ofta går djuren fritt men det förekommer också att man har dem inom stängsel. Liksom rennäringen omfattas djurhållningen inom fäbodbruket av det i våra direktiv sägs djurskötsel i allmänhet.

som om Intresset för fäbodbruket har ökat under senare år.

Djurhållningen vid fäbodar bidrar till att hålla landskapet öppet. Många fäbodar får stöd för sin verksamhet från EU:s strukturfonder och från svenska myndigheter. Riksantikvarieämbetet fördelar också stödpengar med hänsyn till fäbodbrukets kulturella värden.

Samhället har alltså markerat bevarandet av och t.0.m. utvecklingen av fäbodbruket som ett viktigt mål och också givit ett fortlöpande stöd till detta. Samtidigt bedrivs det på ett sådant sätt att det finns risker för att det kommer att bli särskilt utsatt för skador orsakade av rovdjur. När man utformar rovdjurspolitiken bör man därför, enligt vår mening, också väga konsekvenserna för fäbodbruket.

11.3 Samverkan med

grannländer

Utredningens förslag: Naturvårdsverket får regeringens uppdrag att

ta initiativ till ett utökat samarbetet beträffande rovdjursfrågor med

sin norska motsvarighet. Direktoratet for naturforvaltning. I

uppdraget till verket bör också ingå att ta kontakter för att utöka

samarbetet så att även Finland deltar. Samarbetet bör liksom för

närvarande gälla varg men utökas till att omfatta i första hand även

jarv.

Den grundläggande utgångspunkten för rovdjurspolitiken är alltså att säkerställa livskraftiga stammar av de olika rovdjursartema. När

man från svensk synvinkel skall bedöma om stammen av en art är livskraftig kan man emellertid inte enbart se på situationen i Sverige. Stammama av björn, järv, lo, varg och kungsöm är helt eller delvis

gemensamma med Norge. Åtminstone björn-, järv-, lo- och kungsömsstammama har också kontakt med finska bestånd av respektive art. Hur det förhåller sig med vargstammen är oklart.

Eftersom stammarna till stor del är gemensamma för Norge och Sverige påverkas de båda länderna av varandras rovdjurspolitik. Om ett land vidtar åtgärder som t.ex. påverkar antalet av en att får det betydelse för rovdjursförvaltningen också i grannlandet.

188 Ramar och utgångspunkter SOU 1999: 146

Våra förslag om rovdjursstammamas antal utgår från att Norge och Sverige har gemensamma stammar som även står i kontakt med finska bestånd avsnitt 12.3. Vi föreslår inte att Sverige inom sina gränser ensamt skall ha hela livskraftiga stammar alla arterna. Mot denna

av bakgrund finns det starka skäl för att ytterligare utveckla samarbetet om rovdjursförvaltningen särskilt med Norge. Redan i dag förekommer ett samarbete rovdjursfrågor Naturvårdsverket och dess

om genom norska motsvarighet, Direktoratet for naturforvaltning. Bland annat har Naturvårdsverket vid besluten skyddsjakt på björn tagit hänsyn till

om norska önskemål om att bjömens södra reproduktionsområde skall växa

över den norska gränsen. Myndigheterna har också kommit överens om att inte tillåta skyddsjakt på varg utan att först diskutera saken med varandra. Samarbetet har skett bl.a. så kallade direktörsmöten,

genom dvs. möten mellan den svenska generaldirektören och den norska motsvarigheten.

Vi föreslår att Naturvårdsverket får regeringens uppdrag att ta initiativ till att fonnalisera och bredda samarbetet med Direktoratet for naturforvaltning. Samtidigt bör också samarbetet med Finland utökas. Avsikten bör vara att samtliga tre länder deltar i de så kallade direktörsmötena. Samarbetet bör liksom för närvarande gälla varg men utökas till att omfatta i första hand även järv. Samarbetet bör i ett längre tidsperspektiv, åtminstone såvitt gäller Norge och Sverige, syfta till en samordnad förvaltning av de stora rovdjursartema.

Vid överläggningar med tjänstemän från det norska Miljövemdepartementet, Direktoratet for naturforvaltning och det finska Jordoch skogsbruksministeriet har dessa uttalat sig positivt ett utökat

om samarbete.

1 1.4 Administrationen

En samlad rovdjurspolitik kan enligt vår mening genomföras inom de ramar som den nuvarande statliga administrationen Rovdjursför-

ger. valtningen är organiserad på ett i stort sett ändamålsenligt och rationellt sett. Vi föreslår ändå vissa förtydliganden och effektiviseringar. Det sker i anslutning till att vi i de kommande kapitlen i detta betänkande tar upp olika delar av rovdjursförvaltningen till diskussion. Förstärkningar av resurserna behöver främst ske i fråga beståndsövervak-

om ning, forskning och information.

De problem av administrativ natur vi sett under vårt arbete är

som snarast förknippade med den ledning och samordning av rovdjurspolitiken som åvilar regeringen. Ansvarsfördelningen mellan departementen inom Regeringskansliet, främst Jordbruksdepartementet och Miljö-

Ramar och utgångspunkter 189

departementet, kan även den formellt sett är tydlig ändå i praktiken

om ibland visa sig oklar. Detta innebär i sin tur risker för otydlighet, liksom för att behandlingen enskilda ärenden kan ta längre tid i

av anspråk än nödvändigt. Den skämingspunkt som i första hand bör noteras är den som finns mellan jaktlagstiftningen och den allmänna miljölagstiftningen. Ett stort antal myndigheter och organisationer har under utredningsarbetet aktualiserat denna fråga.

SOU 1999: 146 191

12 Mål för antal och

utbredning

12.1 Allmänt

Utredningens förslag: Sverige skall ta sitt ansvar för att det på den skandinaviska halvön skall finnas sammanhängande livskraftiga stammar av björn, järv, lo, varg och kungsöm.

För att människor skall förstå och acceptera rovdjurspolitiken är det viktigt att fastställa tydliga mål för rovdjursartemas antal och utbredning. Beträffande de arter där målet är en fortsatt tillväxt eller en ökad spridning är det viktigt att utvecklingen inte sker alltför snabbt. Detta eftersom det, enligt vår bedömning, kan vara svårare att få förståelse och acceptans för en snabb ökning eller spridning än för en långsam.

Stammama av björn, järv, lo, varg och kungsöm är gemensamma för Sverige och Norge. I varje fall björn-, järv-, lo- och kungsömsstammarna har också kontakt med finska bestånd. Detta måste beaktas då målen för antalet av de olika arterna slås fast.

Det avgörande är att det på den skandinaviska halvön finns sammanhängande livskraftiga rovdjursstammar, inte att hela sådana stammar finns inom vart och ett av de skandinaviska länderna. Sverige är enligt Bemkonventionen skyldigt att ta sitt ansvar för detta. Om den samlade skandinaviska stammen art ännu inte är livskraftig skall

av en Sverige bidra till att den blir det, antingen ensamt eller i samarbete med grannländema. Graden av samarbete får stor betydelse för förvaltningen av rovdjuren. Om samarbetet är mindre utvecklat innebär det en osäkerhet för de berörda länderna. I förvaltningen kan det innebära att man ser sig tvungen att sträva efter större populationer än vad som annars vore tillräckligt för en på kort- eller lång sikt livskraftig stam i landet.

För Sveriges del är det också en grundläggande utgångspunkt att den biologiska mångfalden i Sverige skall bevaras, vilket innebär att alla i landet naturligt förekommande rovdjursarter skall finnas här. Det är inte möjligt att, som vid några tillfällen föreslagits, Sverige inom sina gränser endast tar ansvar för vissa arter och t.ex. Norge och Fin-

192 Mål för antal och utbredning

land för andra. Detta skulle strida både mot Bemkonventionen och det övergripande målet att den biologiska mångfalden skall bevaras.

När det gäller utbredningen av de olika arterna inom landet måste utgångspunkten vara biologiska förhållanden. Mot dessa får väga

man andra intressen, t.ex. att det inte är önskvärt att ha rovdjur nära bebyggelse. I möjligaste mån bör också eftersträva jämn fördelning

man en av rovdjuren inom deras naturliga spridningsområden.

12.2 stammar

Livskraftiga

Frågan om hur stora stammar av de olika rovdjursartema måste

som finnas i landet för att de skall livskraftiga är kanske den svåraste

vara som utredningen haft att ta ställning till. Den har därmed också varit föremål för alldeles speciell behandling. Tillsammans med Centrum för Biologisk Mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala arrangerade vi i oktober 1998 ett seminarium i ämnet. Föredrag och diskussioner finns redovisade i en publikation från Centrum för Biologisk Mångfald CBM:s Skriftserie 1. Seminariet resulterade också i ett uppdrag till en grupp forskare representerar olika ämnesområden

som att skriva en särskild rapport om frågan bilaga 2 i bilagedelen till detta betänkande. Rapporten skickades slutligen till ytterligare några forskare för eventuella synpunkter.

Vi kan börja med att konstatera att det saknas metoder för att fastställa hur många rovdjur av en viss art som finns i landet inte arten

om ifråga är extremt fåtalig. I slutet 1970-talet och början 1980-talet,

av av då antalet vargar i landet kunde räknas i ensiffriga tal, kan

man nog utgå från att det faktiskt gick att nästan exakt räkna djuren. Efterhand som de sedan blivit fler och spritt sig över större ytor har osäkerheten ökat. Hur svårt det är framgår försöken att beräkna den svenska

av bjömstammen storlek. Den senaste beräkningen, gjord av Skandinaviska bjömprojektet, bygger dels på en analys av data på fångst och återfångst av märkta djur, dels på uppgifter skjutna björnar. Det

om handlar alltså ett förhållandevis bra underlagsmaterial insamlat

om under lång tid men ändå blir resultatet osäkert. Den senaste beräkningen gjord 1996 gav ett bjömantal på mellan 800 och 1 300 djur.

Det är vår uppfattning att innehållet i rapporten från den forskargrupp som utredningen anlitade är betydelsefullt och skall beaktas i den framtida hanteringen de svenska rovdjursstammama eftersom

av medlemmarna i gruppen trots sina olika utgångspunkter kunnat

enas om beståndsnivåer. Det finns emellertid divergerande uppfattningar bland forskare inom olika ämnesområden vad gäller frågan om minsta livskraftiga bestånd.

SOU 1999: 146 Mål för antal och utbredning 193

Forskargruppen konstaterar inledningsvis att det faktamaterial som finns för de olika arterna är av varierande kvalitet. Dessutom är det ofta otillräckligt. När siffror beträffande minsta livskraftiga bestånd presenteras och används inom förvaltningen exempelvis för beslut om skyddsjakt måste därför den ansvariga myndigheten beakta den osäkerhet som detta medför. Detta kallas ibland för försiktighetsprincipen.

Forskargruppen ställde upp olika kriterier för sin bedömning av livskraften i stammarna de olika arterna. Tre av kriterierna var

av genetiskt baserade. De angav den populationsstorlek som bedömdes nödvändig för att undvika genetisk utannning eller negativa effekter av inavel på lång mer än 100 år och kort sikt 10-50 år för isolerade respektive icke isolerade populationer. Det fjärde kriteriet var baserat enbart på demografiska utgångspunkter, dvs. köns- och ålderssammansättning, reproduktion och dödlighet. Det femte kriteriet slutligen utgjorde sammanvägning de genetiska och demografiska aspek-

en av terna på kortsiktigt bevarande.

Forskargruppens slutsatser att det krävs minst 3 000-5 000 indi-

var vider av var och en av arterna för att de skall bevaras långsiktigt med bibehållen genetisk variation och evolutionär anpassningsförmåga bilaga 2 i bilagedelen, tabell rad A. Det handlar då om en population oavsett dess geografiska utbredning och skulle alltså t.0.m. kunna avse ett världsbestånd. Om kriteriet modifieras för att bara ange hur stor del av den totala populationen som skulle kunna utgöra minimum för Sverige, ligger värdena för de olika arterna på 900-5 000 djur bilaga 2 i bilagedelen, tabell rad B. Om slutligen de genetiska och demografiska aspekterna på kortsiktigt bevarande vägs samman, varierar antalet individer mellan minst 500 för lo, järv, varg och kungsöm och 800 för björn bilaga 2 i bilagedelen, tabell rad E.

De enskilda forskare som fick möjligheter att kommentera gruppens slutsatser har framhållit att de i stort sett delar gruppens åsikter. Därutöver har de lämnat en del synpunkter. Några anser det riskabelt att använda generella simuleringsprogram som är avsedda att passa för flera arter för att göra bedömningar skall ligga till grund för för-

som valtningsbeslut. Vidare betonar de att det är viktigt att veta om de angivna populationsstorlekama skall anses gälla för Sverige eller för den skandinaviska halvön. Slutligen föreslår de att de populationsstorlekar som expertgruppen fört fram skall diskuteras i ett historiskt perspektiv.

dessa enskilda forskare uppehåller sig vid risken för

En annan av inavel och framhåller att det finns flera skäl att inte överbetona inavelns betydelse. Inaveln kan temporär och effekten kan försvinna

vara genom selektion. Vidare innebär den oftast en vitalitetssänkning genom minskad reproduktion. Förändringar av reproduktionen hos långlivade

194 Mål för antal och utbredning SOU 1999: 146

arter och dit hör de stora rovdjuren har emellertid relativt liten

- betydelse jämfört med effekten på dödligheten hos vuxna djur. Därigenom blir effekten av inaveln ofta relativt marginell i ett populationsdynamiskt perspektiv. Slutligen påpekar han att evolution innebär förlust av genetisk variation. Om man alltså skall bibehålla den genetiska variationen så måste man förhindra evolutionen.

Det har också i skilda sammanhang gjorts s.k. sårbarhetsanalyser på rovdjur. Man arbetar då med dataprogram och simulerar olika framtida möjligheter till utveckling att mata in biologiska och andra

genom parametrar. En sådan för varg Världsnaturfondens rapportserie 1:96 visade att ett bestånd på 100-200 djur i Sverige och Norge skulle räcka för en fortsatt gynnsam utveckling av stammen, under förutsättning att det förekommer viss invandring från Finland. Flera forskare

av varg har emellertid i olika sammanhang varnat för att sätta alltför stor tilltro till denna typ av analyser framför allt därför att vi saknar många av de grundläggande uppgifter som behövs för att resultatet skall bli tillförlitligt.

Vi delar forskargruppens slutsats att stammarna i Sverige av både järv och varg i dag befinner sig under, för vargens del t.o.m. klart under, de lägst satta kritiska populationsstorlekama t.o.m. för kortsiktigt bevarande. Den del den totala svensk-norska järvstammen som

av de båda länderna har gemensam befinner sig däremot såvitt vi vet näst intill den kritiska gränsen för kortsiktigt bevarande. De andra tre arterna alltså björn, lo och kungsöm befinner sig över de nivåer som

- behövs för kortsiktigt bevarande med hänsyn till både genetiska faktorer och demografisk och miljömässig osäkerhet.

I de flesta fall när man talar om att bevara en art är det uttalat eller underförstått att det handlar om långsiktigt bevarande. Detta är naturligtvis det mål som bör eftersträvas, men har mot bakgrund av de samtal vi fört inte bedömt det vara realistiskt att i dagsläget föreslå vare sig en järvstam i den svenska delen av renskötselområdet i storleksordningen 500 individer eller en vargstam i storleksordningen 500 individer. Vi föreslår i fråga om järven en miniminivå vid det antal som den vetenskapliga expertgruppen pekat på som tillräckligt för en kortsiktigt livskraftig stam avsnitt 12.33. I fråga om vargen föreslår vi nu en ännu lägre nivå. Många av dem vi talat med har emellertid bedömt redan den nivån alltför hög med hänsyn till de skador som vargen

som förorsakar.

Vargen är den befinner sig i den svåraste situationen. Vin-

art som tern 1998/99 beräknades antalet till 59-75 individer i Skandinavien. I de siffrorna fanns fem valpkullar födda 1998 varigenom arten ligger under den nivå individer som Internationella Naturvårds-

50 vuxna unionen IUCN världsomspännande organisation med stater,

- en

SOU 1999: 146 Mål för antal och utbredning 195

myndigheter och föreningar av olika slag som medlemmar satt som

gräns för en akut hotad djurart. Den vetenskapliga forskargruppen har också betonat att jakt eller annan form av decimering av vårt vargbestånd i dag är oacceptabel från bevarandebiologisk utgångspunkt.

När det gäller frågan huruvida den skandinaviska vargstammen är livskraftig har vi även inhämtat synpunkter från den amerikanska vargforskaren L. David Mech. Han har i årtionden arbetat med varg i fält i flera olika områden både i Nordamerika och andra håll. Han har skrivit flera böcker om varg och är sedan 1970-talet ordförande i IUCN:s Wolf Specialist Group. Kontakterna skedde dels i samband med ett studiebesök i USA då vi hade ett samtal om vargfrågor, dels senare då vi ställt skiftliga frågor som Mech besvarat. Att vi tagit denna kontakt med Mech beror på att han har en unik position. När det gäller de andra arterna finns det såvitt vi vet ingen person med motsvarande ställning.

Hans uppfattning är att den skandinaviska vargstammen är livskraftig även i ett längre perspektiv. Den växer och han jämför den bl.a. med stammen på den nordamerikanska ön Isle Royale som med ett par som bas vuxit och överlevt i 50 år. Vidare anser han att det från förvaltningssynpunkt är acceptabelt att enstaka vargar som gör allvarlig skada exempelvis på hundar eller renar får skjutas. Det måste emellertid ske på individuell basis och sannolikt bör antalet vargar som får skjutas på detta sätt begränsas. På frågan om vi skulle öka risken att den skandinaviska vargstammen minskar och kanske t.o.m. försvinner om vi tillåter sådan decimering svarar han att han inte tror det. Det förutsätter emellertid att antalet djur som skjuts är mycket begränsat och att stammens utveckling kan följas noga.

Den uppfattning Mech redovisat pekar på den skillnad som kan

som finnas mellan den empiriska kunskapen och de vetenskapliga kalkylema. Vi har stor respekt för de senare och vi har som framgår av våra överväganden tillmätt dem stor betydelse, anser att också den erfa-

men renhet Mech har från den praktiska hanteringen av vargproblem är viktig att beakta. Redan 1977 och senare 1992 konstaterade också Naturvårdsverket att enstaka vargar under mycket speciella omständigheter kunde behöva skjutas och detta på nivåer som låg långt under dagens. Mot denna bakgrund bedömer vi det möjligt att nu föreslå en lägre miniminivå för vargstammen än den som den vetenskapliga expertgruppen pekat ut som den lägsta för en kortsiktigt livskraftig stam. Vårt förslag redovisas i avsnitt 12.3.5.

196 Mål för antal och utbredning

l 2.3 Antal

12.3. 1 Miniminivåer

Utredningens förslag: Miniminivåer för rovdjursstammama slås

fast. Innan en art uppnått miniminivån tillåts endast skyddsjakt i

begränsad omfattning. När miniminivån är uppnådd kan stammen

visserligen tillåtas att fortsätta öka större hänsyn kan tas till

men

motstående intressen.

Målen för rovdjurspolitiken kan formuleras på olika sätt. Ett

sätt är att man bestämmer sig för att skall uppnå ett visst antal individer

man av en art. Man kan också fastställa målet som ett intervall, dvs. att

man skall ha t.ex. mellan 800 och l 000 individer art. Ett sätt

av en annat att formulera målet kan att bestämma att arterna skall få utvecklas

vara fritt. Det kan också formuleras tvärt dvs. att utvecklingen skall ske

om under hård kontroll så att t.ex. påverkan på bytesdj hålls på viss

uren en nivå.

Om man fastställer att målet skall ett visst antal individer måste

vara man ta ställning dels till hur den aktuella rovdjursarten skall hanteras till dess målet är uppnått, dels till vad skall hända när nått dit.

som man Skall all jakt vara förbjuden till dess målet är uppnått Eller skall viss skyddsjakt bedrivas även innan målet är uppnått Skall jakt bedrivas så att arten, när den nått målet, inte ökar ytterligare Skall allmän jakttid införas när målet är nått Eller skall endast införa generösa

man mer regler för skyddsjakt Skall stammen få fortsätta öka förvaltningen

men ta större hänsyn till motstående intressen

Vi anser att man bör ställa mål i form miniminivåer. Innan

upp av målen nåtts skall skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning. Främst skall den ta sikte på djurindivider orsakar särskilda

som problem. Bedömningarna när det gäller omfattningen skyddsjakten

av måste givetvis ta hänsyn till varje arts förutsättningar. Om art

en som inte nått miniminivån minskar i antal måste således restriktiv

man vara när det gäller skyddsjakten medan kan generös

man vara mer om arten Ökar.

När miniminivån väl är nådd är det inte måste hålla

sagt att man ner stammen på den nivån. Stammen kan tillåtas att fortsätta öka. Men större hänsyn kan då successivt tas till motstående intressen. I den mån Bemkonventionen och EG-reglema i framtiden kommer att tillåta det bör kanske någon form licensjakt införas beträffande åtminstone

av vissa av de aktuella arterna när stammarna nått miniminivån.

SOU 1999: 146 Mål för antal och utbredning 197

123.2 Björn

Utredningens förslag: Den gemensamma svensk-norska björnstammen uppskattas för närvarande till minst 1 000 djur. Detta antal bör miniminivå för bjömstammen som helhet. För Sverises som en ges del slås också l 000 björnar fast som miniminivå. Stammen kan tillåtas att växa och skyddsjakten i Sverige bör fortsätta.

Experter inom Skandinaviska björnprojektet har uppskattat björnstammen i Sverige och Norge i dag till minst l 000 djur. Nästan hela stamfinns i Sverige avsnitt 2.1. Detta antal, alltså 1 000 individer, bör men också vara miniminivån för den skandinaviska bjömstammen. Med en jämnare fördelning och större utbredning än i dag bör det också vara möjligt att enbart inom Sverige hysa stam av minst denna storlek. en Den föreslagna nivån på bjömstammen överstiger det antal forskaransåg nödvändigt för kortsiktigt bevarande avsnitt 12.2 gruppen vara och bilaga 2 i bilagedelen. Bjömstammens utveckling bör mot bakgrund av det antal djur som i dag finns i ökande grad kunna styras utifrån näringamas och jaktens intressen de sociala aspekterna. Av näringama är det främst samt av rennäringen och fäbodbruket som framhåller björnen som ett problem. Enligt renskötare vi haft kontakt med är björnen lokalt ett allvarligt problem framför allt på kalvningslanden. När det gäller fäbodbruket har skadorna orsakade av björn hittills endast varit av mindre omfattning. Bjömen är inte heller någon allvarlig konkurrent till jägarna om bytesdjuren. Istället är björnen själv ett värdefullt bytesdjur. Bjömen är det rovdjuren kan utgöra den mest påtagliga risav som ken för människor. Under olyckliga omständigheter kan björnar angripa och skada eller döda människor. Så sent som 1998 dödades en björn i Finland. Skadskjutna och trafikskadade björnar kan person av mycket aggressiva. Vissa björnar söker sig till människors närhet vara för att hitta föda och skapar då rädsla och oro. Den kan därför ur ett socialt perspektiv ett problem, även om de verkligt allvarliga anses som incidentema i Sverige varit få. Sammantaget vi att bjömstammen kan fortsätta växa. Med en anser klok fortsatt förvaltning kan den nå sådan nivå att den med vetenen skapliga utgångspunkter anses långsiktigt livskraftig, dvs. l 500 individer. Naturvårdsverket har tidigare, i ett förslag till åtgärdsprogram för björn, talat 2 000-2 500 individer som långsiktigt mål. Huruvida om detta är realistiska siffror går inte att bedöma i dagsläget. Bjömen bör också få möjlighet till ökad geografisk utbredning avsnitt 12.4. Fortsatt skyddsjakt bör tillåtas såväl inom som utanför

198 Mål för antal och utbredning

reproduktionsområdena. l den mån björnstammen ökar bör även skyddsjakten successivt öka. Särskilda insatser bör göras dels mot björnar som uppträder nära bebyggelse, dels mot individer gör som skada för rennäringen. Ju mer omfattande skyddsjakten på björn blir, desto blir svagare sambandet med problem och skador orsakade arten. Redan är av nu sambandet svagt när det gäller den generella skyddsjakt tillåmer som tits årligen under år avsnitt 11.1. Vi vill därför framhålla senare att det är önskvärt att Sverige när det gäller hanteringen björnstammen av så snart som möjligt får större handlingsfrihet än Bemkonventionen och EG:s direktiv tillåter.

12.3.3 Järv

Utredningens förslag: Den gemensamma skandinaviska järvstammen kan uppskattas till närmare 500 individer. Detta antal individer bör ses som en miniminivå för stammen helhet. För Sverige slås som 300 järvar fast som miniminivå. En långsam ökning den svenska av delen av stammen eftersträvas liksom jämnare spridning inom en renskötselområdet. En försiktig ökning skyddsjakten kan tillåtas av när man kan se att järven sprider sig och växer i antal.

Enligt uppgifter från forskare verksamma inom järvprojektet kan antalet järvar i Sverige för närvarande uppskattas till omkring 270. Siffran avser djur som är ett år eller äldre. Till denna skall alltså läggas resultatet av 1999 års föryngringar. Trots att järven haft ett starkt skydd sedan 1968 har stammen först under 1990-talet ökat något för att sedan under de allra senaste åren stanna Någon säker förklaring, utöver upp. illegal jakt, till att järven haft svårt att öka i antal har hittills inte man kunnat finna. På den norska sidan av den svensk-norska fjällkedjan finns cirka . 300 järvar. I varje fall 200 av dessa står i kontakt med järvama på svensk sida. De järvar på svensk och norsk sida har kontakt med som varandra bildar alltså tillsammans population bestående närmare en av 500 individer. Järvstammen är alltså sammantaget så stor att den näst intill nått den miniminivå för kortsiktigt bevarande forskargruppen som fastställt avsnitt 12.2 och bilaga 2 i bilagedelen. Stammen har också kontakt med det finska järvbeståndet, i renskötselområdet som uppskattas till omkring 60 individer Den nuvarande nivån på omkring 500 . järvar i Norge och Sverige bör miniminivå för den ses som en gemensamma stammen. För Sverige bör 300 järvar slås fast miniminivå. som

SOU 1999: 146 Mål för antal och utbredning 199

Det förhållandet att stammen till så stor del delas med Norge innebär det finns ett stort behov förvaltning. Åtgärder i

att av en gemensam endera landet kan få konsekvenser för livskraften hos stammen som helhet. En ökning antalet järvar i Norge kan ökat utrymme för

av ge skyddsjakt i Sverige medan minskning innebär att man i Sverige

en måste restriktiv. Samma gäller självfallet för Norges del då

vara än mer åtgärder vidtas i Sverige.

Vid förvaltningen järvstammen bör eftersträva en långsam

av man ökning antalet järvar. Vi bedömer emellertid att det inte är möjligt

av

låta järvstammen öka inom renskötselområdet till sådan nivå att att en den med vetenskapliga utgångspunkter kan långsiktigt livskraftig.

anses För detta skulle krävas åtminstone 900 järvar enligt forskargruppen. Ett så stort antal järvar skulle medföra alltför stora skador på rennäringen. Förmodligen skulle det många håll bli omöjligt att bedriva en ordnad renskötsel. Naturvårdsverket har i ett förslag till åtgärdsprogram angett minst 600 järvar önskvärd populationsstorlek i Sverige. Vår

som bedömning är att även den nivån är än vad rennäringen klarar av.

mer En eventuell tillväxt stammen bör därför såvitt kan bedöma

av man nu brytas långt innan antalet järvar inom renskötselområdet närmar sig

den nivån.

Om järven också kan etablera sig utanför renskötselområdet förbätt-

förutsättningarna för ökning avsevärt. Det skulle då också kunna ras en

möjligt att uppnå järvstam utifrån ett vetenskapligt pervara en som spektiv kunde bedömas långsiktigt livskraftig. En så stark etable-

som ring utanför renskötselområdet kan dock inte i dag bedömas som realistisk.

Den försiktiga ökning vi förespråkar bör ske jämnare

som genom en spridning längs fjällkedjan inom hela renskötselområdet. När kan

man

att järven sprider sig och växer i antal bör det möjligt med en se vara försiktig skyddsjakt i de mest utsatta samebyama. En sådan skyddsjakt är svårare tillåta då det fortfarande finns stora delar rensköt-

att av selområdet där det inte alls finns järv, trots att de biologiska förutsättningarna är goda.

200 Mål för antal och utbredning SOU 1999: 146

12.3.4 Lo

Utredningens förslag: Den svensk-norska lodjursgemensamma stammen uppskattas för närvarande till drygt 2 000 djur. 1 500 djur bör ses som miniminivån för den stammen. För Svegemensamma rige slås 1000 individer fast miniminivå. Förvaltningen som av lodjursstammen sker bl.a. med hänsyn till näringamas och jaktintressenas behov.

I Sverige finns i dag omkring l 500 lodjur och i Norge 5-600 lodjur. Tillsammans bildar de svensk-norsk Sammantaget en gemensam stam. är stammen så stor att den med vetenskapliga utgångspunkter är långsiktigt livskraftig. Vi anser att 1 500 individer bör miniminivå för den ses som sammantagna skandinaviska stammen. Den svenska förvaltningen bör utgå från 1 000 djur miniminivå för Sveriges del, vilket även det som är en nivå där den kan långsiktigt livskraftig. Eftersom lostammen anses redan i dag befinner sig över den nivån kan den i ökad grad förvaltas utifrån näringamas och jaktens intressen. Naturvårdsverket har visserligen angett, i ett förslag till åtgärdsprogram för lodjur, målet för att lostammen bör vara att den ökar till 3 000 individer i Sverige. Med hänsyn främst till rennäringen och jaktintressena bedömer vi det att inte är möjligt att ha stam den storleken. en av Eftersom vi delar lodjursstammen med Norge är det viktigt så att långt det är möjligt samordna förvaltningen med norska myndigheter. Lodjuret har under den senaste tioårsperioden haft positiv en utveckling. I ett historiskt perspektiv har lodjuret emellertid visat sig vara känsligt för ett alltför hårt jakttryck. Det måste därför betonas att det är nödvändigt att följa effekterna all skyddsjakt. För vi noga av att skall kunna behålla den långsiktigt livskraftiga lodjursstam som utvecklats får det inte ske minskning till lägre nivå än den vi en en angett, vare sig samlat i Skandinavien eller i Sverige. Lodjuret orsakar stora problem för rennäringen. Vi därför anser att lostammen i renskötselområdet bör minskas till omkring 400 djur. Främst bör minskningen ske i Jämtland och delar Västerbotten. av Detta innebär en halvering stammen inom renskötselområdet. För av tamdj ursskötseln i övrigt är lodjuret inte något utbrett problem. Många jägare betraktar lodjuret ett värdefullt jaktbart vilt. Men som från jaktsynpunkt kan lodjuret också ett stort problem eftersom ses som det tar rådjur. I vissa områden många jägare att lodjuret är anser huvudorsaken till den minskning rådjursstammen skett under av som 1990-talet, vilket även får visst stöd från forskarhåll avsnitt 4.2.

SOU 1999: 146 Mål för antal och utbredning 201

Jakten har stor social betydelse, särskilt för människor som är bosatta på landsbygden. En situation där rådjursstammen minskat så kraftigt att ingen eller endast ytterligt begränsad rådjursjakt är möjlig, utgör därför i ett socialt ekonomiskt perspektiv ett problem för den del av befolkningen som är bosatt på landsbygden och för vilken jakten är ett Viktigt inslag i det liv man lever. Man bör därför kunna ökajakten på lodjur i områden där det kan konstateras att lodjursstammen haft avgörande betydelse för att rådjursstammen minskat markant. Enligt vår bedömning ligger detta i linje med art- och habitatdirektivets stadgande om att jakt på skyddade arter kan tillåtas för att skydda

annars vilda djur avsnitt 7.3.2.

Våra förslag innebär alltså kraftig minskning lodjursstammen

en av inom renskötselområdet. Även i vissa områden utanför detta föreslår en något utökad skyddsjakt. I princip bör det totala antalet lodjur utanför renskötselområdet ligga kvar på i stort sett den nivån vi har i dag. Det är samtidigt önskvärt att stammen sprids till områden som är lämpade för lodjuret där det i dag inte finns en fast lodjursförekomst.

men Främst gäller detta södra Sveriges skogsland. När en sådan etablering skett kan en något jämnare utbredning än i dag uppnås. Om lodjuret etablerar sig i Götaland skulle alltså antalet djur i den del av landet i övrigt som ligger utanför renskötselområdet kunna minskas ytterligare något.

12.3.5 Varg

Utredningens förslag: Våren 1998/99 uppgick den gemensamma svensk-norska vargstammen till 59-75 djur. Miniminivån för vargstammen slås fast till 200 individer. Stammen tillförsäkras

ett genetiskt utbyte med vargar från Finland. Redan innan stammen nått miniminivån bör skyddsjakt kunna tillåtas i begränsad omfattning, främst inom renskötselområdet. Utanför detta bör skyddsjakten inriktas på vargar som skapar särskilt stora problem. I en situation där vargstammens ökningstakt är snabb bör man vara mer generös med tillstånd till skyddsjakt än annars.

Den gemensamma svensk-norska vargstammen uppgick våren 1998/99 till 59-75 djur, huvuddelen fanns i Sverige avsnitt 2.4.1. Siff-

varav ran kan eventuellt vara något lägre. Detta framgår av rapporten från de senaste inventeringama, Varg i Skandinavien Högskolen i Hedmark, rapport nr 18 1999. Den skandinaviska vargstammen har såvitt man

202 Mål för antal och utbredning

känner till inte med säkerhet kontakt med någon annan vargstam. Stammen kan därför i dagsläget inte anses livskraftig.

Den forskargrupp som vi anlitat anser att det krävs minst 500 vargar för att kortsiktigt bevara vargstammen avsnitt 12.2 och bilaga 2 i bilagedelen. Å andra sidan finns det forskare, däribland nämnts L.

som David Mech, som hävdar att erfarenheter beträffande andra små, isolerade populationer visar att även en mindre stam kan vara livskraftig.

Vi har tagit forskargruppens slutsatser på stort allvar. Det antal djur som gruppen anger skulle självfallet från genetisk synpunkt ge en större trygghet för vargstammens livskraft. Men efter våra många kontakter med enskilda, organisationer och myndigheter bedömer vi att det i dag inte är möjligt. att få ett nödvändigt stöd bland befolkningen, vare sig på de orter som mest skulle beröras eller inom befolkningen i stort, för en vargstam på 500 eller fler djur. Vargförekomsten skapar redan i dag mycket starka känslor och stora konflikter. På många håll pågår en häftig debatt om vargförekomsten. Att i detta läge sätta 500 vargar

upp som miniminivå för vargstammen skulle innebära en utmaning av opinionen.

Man kan på goda grunder anta att en vargstam 500 individer skulle innebära allvarliga problem för rennäringen. Även det inte

om fanns fasta revir i renskötselområdet skulle ungvargar förmodligen i stor utsträckning vandra in där. En viktig aspekt när det gäller målen för vargstammen är också att Sverige delar stammen med Norge. Vi kan därför inte bortse från förhållandena där. I de områden i Norge som gränsar till Dalarna och Värmland finns en omfattande fårskötsel med får på fritt skogsbete. En i förhållande till i dag mångdubblad vargstam skulle leda till stora skador för den norska fåmäringen.

I ett förslag till åtgärdsprogram för varg satte Naturvårdsverket upp som mål att vargstammen skulle växa till 15 eller 100 individer.

par När nivån var nådd skulle förvaltningsåtgärder kunna sättas in. Men därmed, framhöll verket, var det inte sagt att åtgärder måste sättas in. Verkets förslag får alltså förstås som att man ansåg att stammen i ett första skede borde få växa till den angivna nivån. Därefter skulle

man hantera stammen med utgångspunkt i de problem som eventuellt uppstått.

Vi har stannat för att föreslå 200 individer som minimital för

vargstammen. Den bedömning som L. David Mech gjort av stammens livskraft har varit betydelsefull för vårt ställningstagande. Också andra företrädare för den amerikanska rovdjursförvaltningen har i samtalen med oss uttalat sig i samma riktning då man beskrivit de erfarenheter man gjort i samband med att från början små vargstammar vuxit till i antal. Visst stöd finns också i en tidigare sårbarhetsanalys där man bedömt denna nivå som tillräcklig för att stammen skall anses livskraf-

SOU 1999: 146 Mål för antal och utbredning 203

tig, under förutsättning att det förekommer viss invandring av varg från Finland avsnitt 12.2. Det är alltså av stor vikt att man genom forskning försöker klarlägga det förekommer någon sådan invandring.

om Också andra krav måste uppfyllas, t.ex. att beslut om att enstaka vargar som gör allvarlig skada får skjutas skall ske på individuell basis, att antalet vargar som fâr skjutas begränsas och att stammens utveckling kan följas noga. När vargstammen nått den av oss föreslagna nivån bör förutsättningarna för en ytterligare ökning tas under nytt övervägande.

Om det visar sig att invandring av varg försvåras eller rent av omöj- Iiggörs på grund av olaglig jakt måste särskilda åtgärder övervägas. Man kan t.ex. försöka radiomärka vargar som visar sig i norra Sverige eller i gränsområdet till Finland. Genom att följa vargen och rapportera om dess närvaro kan man minska risken för jaktbrott. Ett annat altemativ är att söva vargar som upptäcks i norra Sverige och flytta dem söderut så att de kommer i kontakt med den befintliga skandinaviska vargstammen. Därigenom undviker man att rennäringen drabbas av skador samtidigt som man minskar risken för att vargen dödas illegalt. Att flytta vargar på detta sätt vill utredningen emellertid inte se som ett huvudaltemativ.

Om ingen invandring förekommer på naturlig väg kan ett alternativ vara att ge vargstammen tillskott utplanteringar. Utplanteringar

genom är emellertid starkt kontroversiella. Vi anser därför att sådana över huvud taget inte bör övervägas innan det finns tydliga indikationer på negativa effekter på vargstammen på grund av inavel eller låg genetisk variation.

Så länge antalet vargar är färre än vad som krävs för att stammen från strikt vetenskapliga utgångspunkter skall anses åtminstone kortsiktigt livskraftig är det väsentligt att noga följa dess utveckling. Om det visar sig att antalet sjunker eller om det kommer fram tecken på inavel måste man i förvaltningen av stammen kunna vidta åtgärder så snart som möjligt. Olaglig jakt ökar påtagligt risken för en sådan utveckling.

Innan vargstammen nått 200 individer bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad omfattning. Främst bör skyddsjakt tillåtas i renskötselområdet. Även i stor utsträckning uppträder i närheten

vargar som av bebyggelse och där orsakar problem bör kunna skjutas, om andra åtgärder inte haft effekt. Också i områden där det visar sig att hundar utsätts för angrepp i särskilt stor utsträckning bör skyddsjakt kunna tillåtas liksom i områden med stora koncentrationer På så sätt

av varg. kan problemen och konflikterna i ett område minskas.

Vi anser att bör eftersträva långsam tillväxt vargstam-

man en av men. Människor får då bättre förutsättningar att lära sig att leva med vargen, vilket gör det lättare att acceptera dess närvaro. Ur genetisk

204 Mål för antal och utbredning SOU 1999: 146

synvinkel är det visserligen bra om vargstammen ökar så snabbt som möjligt. Men vår bedömning är att det är avgörande för vargstammen att man får förståelse hos lokalbefolkningen för utvecklingen. I en situation där vargstammen ökar snabbt bör skyddsjakt därför tillåtas i större utsträckning än annars.

När det gäller genomförandet av skyddsjakten bör de beslutande myndigheterna särskilt överväga vilka metoder skall användas. På

som snötäckt mark kan det finnas förutsättningar att bedriva vanlig jakt selektivt så att man t.ex. undviker att döda alfadjur. Denna metod förordas från jägarhåll. En alternativ metod, som tillämpats i viss men liten omfattning beträffande järv, är att söka lyor för att avliva val-

upp par. På detta sätt kan man undvika alla risker för att alfadjur dödas. Vidare eliminerar man risken för skadskjutningar. Metoden gör det också möjligt att noggrant styra utvecklingen. I ett område där ett vargpar nyligen etablerat sig kan det t.ex. vara önskvärt att förhindra att en hel flock uppstår och att på så sätt skjuta flockbildningen ett år.

upp Och om man t.ex. vill undvika ett stort antal i ett område kan

vargar man avliva delar av en eller flera valpkullar. Åtgärder detta slag

av skulle kunna leda till bättre samlevnad mellan människorna i de

en berörda områdena och vargen.

Mot metoden att avliva valpar kan invändningar av både etisk och känslomässig karaktär göras. Den har dock i huvudsak accepterats av t.ex. naturvårdsorganisationema. Vi vill emellertid betona att åtgärderna, om man beslutar sig för att använda denna metod, måste

genomföras under vetenskaplig kontroll och ett led i lång-

noggrann som en siktig förvaltning av vargstammen. De delade meningarna om metoden ställer också krav på noggranna överväganden och en fördjupad etisk diskussion. Vi har för vår del inte tagit ställning till denna metod, vilken det ankommer på de beslutande myndigheterna att bedöma.

12.3.6 Kungsöm

I Finland, Norge och Sverige finns stam kungsöm

en gemensam av som kan uppskattas till 4 600 individer. I Sverige finns omkring 600 häckande par, vilket bör slås fast som miniminivåv för Sverige. Beträffande kungsöm finns det konflikt endast med rennäringen.

en Vi anser emellertid att skyddsjakt knappast kan komma ifråga annat än möjligen i speciella undantagsfall.

SOU l999: 146 Mål för antal och utbredning 205

Kungsömen har sammanhängande utbredning i Norge, Sverige och

en Finland. Utbredningsområdet fortsätter vidare österut i Ryssland. I dag finns det omkring 600 häckande par kungsömar i Sverige och totalt 1 700 individer. I Finland finns mellan 265 och 300 häckande par och i Norge någonstans mellan 775 och l 075. Totalt kan den finsk-norsksvenska stammen uppgå till 4 600 individer bilaga l i bilagedelen. Stammen är långsiktigt livskraftig. För Sveriges del bör den nuvarande nivån slås fast som miniminivå.

Även situationen för kungsömen överlag måste betraktas

om som god finns det anledning till för utvecklingen i delar av fjällkedjan

oro och fjällnära områden. Enligt uppgifter från Martin Tjernberg är kungsömsstammen, i dess nuvarande situation, helt beroende av ett inflöde av yngre fåglar för att på längre sikt över huvud taget kunna finnas kvar i fjällen och i det fjällnära skogslandet. Hans bedömning är att förföljelse, dvs. jaktbrott, är den viktigaste förklaringen till detta.

När det gäller kungsöm finns det en konflikt endast med rennäringen. Med utgångspunkt i jaktintressena är kungsömen inget problem och den är inte heller något intressant jaktobjekt.

Många renskötare anser att kungsömen är ett tilltagande problem och att den angriper både kalvar och renar. Men såvitt forsk-

vuxna ningen utvisar tar kungsömen renar endast i mindre omfattning. De undersökningar gjorts tyder också på att det är främst små kalvar

som

tas kungsöm. Det saknas vetenskapliga belägg för att kungssom av ömen annat än i sällsynta undantagsfall angriper vuxna renar. Det är också möjligt att i viss mån förebygga att kungsömen tar renkalvar

att närvarande på kalvningslanden. genom vara

Det är en uppgift för Naturvårdsverket att bedöma om skyddsjakt på kungsöm kan tillåtas. Vi anser emellertid att sådan knappast kan komma ifråga annat än möjligen i speciella undantagsfall.

12.4 Utbredning

12.4.1 Allmänt

Utredningens förslag: Rovdjursartema får som huvudregel sprida sig under kontrollerade former inom respektive arts naturliga utbredningsområde. I områden där riskerna för angrepp på människor och liknande olyckor är störst bör man kanske helt försöka hindra en etablering eller i varje fall minska antalet djur. Också i områden där art gör stor skada bör man försöka minska antalet

en individer.

206 Mål för antal och utbredning SOU 1999: 146

En fråga som hänger samman med storleken på stammarna är frågan vilken utbredning arten skall ha. En modell är att låta arterna sprida sig på ett naturligt sätt och på så sätt återta det är deras naturliga

som utbredningsområde. Detta kan låta ske helt utan påverkan från

man människan. Men mer praktiskt tillämpbart är att man försöker styra utvecklingen åtminstone i någon mån så att man minskar riskerna för konflikter med människor. En lösning kan att låter

annan vara man en eller flera arter utvecklas helt utan kontroll från människan inom ett visst område medan utanför detta tillåter styrande

man en

Vi föreslår inte någon form av särskilda rovdjursområden eller zoner där rovdjursstammama skall få utvecklas fritt. Ett sådant system kräver stora sammanhängande områden där rovdjuren inte orsakar konflikter med människan. Sådana områden finns knappast i Sverige. I norr finns visserligen stora sammanhängande områden med ingen eller endast liten bebyggelse. Men där finns också renskötseln skulle få

som stora problem att verka inom ett rovdjursområde. I Mellansverige och längre söderut går det inte att finna ett tillräckligt stort område där det inte finns flera tätorter. Det visar inte minst de långa vandringama sommarhalvåret 1999 i södra Sverige av både björn och varg.

Istället anser vi att rovdj som huvudregel bör få sprida sig under kontrollerade former i respektive arts naturliga utbredningsområde. Med en arts naturliga utbredningsområde avser vi ett område som i dag är sådant att arten kan leva och reproducera sig där.

Det kan inte uteslutas att ett rovdjur, främst bjöm, under olyckliga omständigheter angriper och skadar eller dödar en människa. För att minska riskerna för sådana olyckor bör man försöka förhindra att rovdjuren etablerar sig, eller i varje fall minska antalet individer, i områden där riskerna är som störst. Naturvårdsverket och länsstyrelserna har också ett ansvar för att allmänheten får information hur skall

om man uppträda vid ett möte med björn och andra rovdjur. Förutom direkta angrepp på människor kan olyckor uppstå på andra sätt, t.ex. att

genom en björn eller varg skrämmer en ridhäst. Också i områden där en art gör stor skada bör man försöka minska antalet individer, under förutsättning att det finns andra områden där arten kan existera med mindre konflikter med människan.

Olika ställningstaganden krävs beträffandeV rovdjurens utbredning inom respektive utanför renskötselområdet. Såväl inom utanför

som renskötselområdet krävs speciella hänsyn när det gäller tätorter såsom stadsområden och mindre samhällen samt tätbefolkade lands-

mer bygdsområden.

Mål för antal och utbredning 207

l2.4.2 Renskötselområdet

Utredningens förslag: Bjömstammen får fortsätta att utvecklas i renskötselområdet och man bör sträva efter att den fyller ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena. F örjärvstammen är målet att den sprider sigjämnare längs fjällkedjan. Antalet lodjur i renskötselområdet minskas till 400 individer. Det bör inte finnas någon fast vargstam i renskötselområdet. Kungsömens utbredning bör inte påverkas av människan.

Samtliga rovdjursarters naturliga utbredningsområden sträcker sig över renskötselområdet och samtliga orsakar skador för rennäringen.

Bjömstammen bör emellertid kunna fortsätta att utvecklas inom renskötselområdet. Som Naturvårdsverket sagt i förslaget till åtgärdsprogram för björn så bör målet vara att stammen skall kunna fylla ut områdena mellan de nuvarande reproduktionsområdena. Vi är dock medvetna om att det finns områden med så tät bjömförekomst att betydande svårigheter uppstår för rennäringen. När det gäller rennäringen orsakar björnen främst skada på kalvar. Detta är emellertid inte skäl att t.ex. kraftigt minska bjömstammen längs tjällkedjan, där fjällsamebyama har sina kalvningsland. Dessa problem måste man istället möta genom förebyggande åtgärder, däribland skyddsjakt särskilt skadegörande individer. Vid skyddsjakt under våren måste, liksom vid annan jakt, g

särskilda hänsyn tas för att förhindra att honor skjuts bort från sina ungar.

Järven orsakar storaskador för Renskötselområdet rennäringen. Med hänsyn till det grundläggande biologiska målet att vi skall ha en livskraftig järvstam är detta något som är svårt att undvika. Men de skador järven orsakar

208 Mål för antal och utbredning SOU 1999: 146

skall självfallet ersättas. Viss skyddsjakt kan också tillåtas i de områden där stammen är tätast.

Målet för järvstammen måste vara att den sprider sig jämnare än i dag längs hela fjällkedjan. Därigenom skulle också möjligheterna till kontakt med den södra norska järvstammen öka avsnitt 2.2.1. En spridning av järvstammen i skogslandet utanför det fjällnära området bör också eftersträvas. Med hänsyn till rennäringen är det främst där ytterligare järvar skulle kunna accepteras. Framför allt gäller detta om spridning kan ske till områden utanför renskötselområdet, t.ex. i Gävleborgs och Västernorrlands län. Under 1999 har en järvföryngring skett i trakten kring Sundsvall, dvs. utanför renskötselområdet. Järvarna där har hittills följts noggrant genom spåming och det är angeläget att utvecklingen också i fortsättningen kan följas.

För att trycket inte skall bli för hårt på rennäringen bör lodjursstammen i renskötselområdet kunna begränsas. Målet bör att den i

vara renskötselområdet minskar från den nuvarande nivån 800 djur till

ca 400. Huvuddelen av minskningen bör äga rum i de södra delarna. I de norra delarna bör stammen bevaras på nuvarande nivå. Stammen har också minskat något under senare år, rimligen till följd av den skyddsjakt som tillåtits. En minskad lostam i renskötselområdet innebär också att trycket på rådjuren, här lever på gränsen till sitt möjliga

som utbredningsområde, minskar.

-

Vargen är den rovdjursart som är svårast för rennäringen att hantera. Vår mening är att det inte skall finnas någon fast vargstam i

renskötselområdet. Skyddsjakt bör kunna tillåtas på etablerar

vargar som revir där, också innan vargstammen uppnått miniminivån 200 individer. Detta kan dock inte gälla undantagslöst. För det första måste situationen i övriga Sverige hela tiden vägas i bedömningen. Om antalet familjegrupper i övriga landet är så lågt att stammen riskerar att minska kan skyddsjakt inte tillåtas i renskötselområdet. För det andra måste i varje enskilt fall skadesituationen bedömas. vargflock inte

Om en orsakar någon större skada för rennäringen bör skyddsjakt inte tillåtas. Så kan vara fallet t.ex. om vargreviret ligger i ett område där det sällan finns renar. Skyddsjakt bör inte heller tillåtas innan prövat andra

man former av förebyggande åtgärder, t.ex. ökad bevakning

som av renama eller störning av vargarna och funnit att det inte finns någon annan lämplig lösning.

När det gäller enskilda vargindivider måste synen vara annorlunda. För att den svenska vargstammen skall kunna få något genetiskt utbyte med den finsk-ryska vargstammen måste kunna röra sig mellan

vargar finska gränsen och det område där huvuddelen av den skandinaviska vargstammen finns, dvs. i dag Värmland och Dalarna. Ett sådant utbyte är av största vikt för att den skandinaviska vargstammen inte skall bli

Mål för antal och utbredning 209

genetiskt utarmad. Med tanke på de för rennäringen gynnsamma förslag vi förordar i övrigt måste näringen tolerera att det förekom-

som

i begränsad omfattning. Huvudregeln när det gäller enskilda mer varg individer skall alltså att skyddsjakt inte skall tillåtas. Men givetvis

vara måste undantag kunna göras i svåra skadesituationer.

Det finns inte skäl att försöka påverka kungsömens utbredning.

12.4.3 Utanför renskötselområdet

Utredningens förslag: Bjömstammen tillåts fortsätta att sprida sig söderut, vilket i första hand torde komma att beröra mellersta delarna Dalsland och den del av Sverige som ligger norr om en

av tänkt linje från Vänerns nordspets till Uppland. En naturlig

norra etablering järv utanför renskötselområdet är önskvärd. För närva-

av rande finns utanför renskötselområdet främst i Svealand, men arten möjlighet att i ökad omfattning sprida sig också till Göta-

ges land. Vargen bör kunna sprida sig över Svealand och till vissa delar

Götaland. En jämnare spridning stammen än för närvarande av av bör eftersträvas.

Det sydligaste bjömens reproduktionsområden finns i norra och

av östra Dalarna, Härjedalen samt Hälsingland. Bjömstammen där är förhållandevis tät. Vi att den spridning bjömstammen söder ut

anser av

redan pågår kan fortsätta. En sådan ytterligare spridning torde som komma att beröra den del Sverige går fram till en tänkt linje

av som från Vänerns nordspets till Uppland. Längre söderut är befolk-

norra ningstätheten och risken för trafikolyckor generellt sett så hög att särskilda bedömningar ofta måste göras avsnitt 12.4.4. Av biologiska skäl är det inte heller troligt att björnen kommer att sprida sig längre söder ut. Honbjömama är så bundna till de områden där de själva fötts att det skulle kräva ett sammanhängande reproduktionsområde ända till Götaland. Men detta sker och björnen t.ex. etablerar sig på små-

om ländska höglandet bör man se positivt utvecklingen.

Bjömens vidare spridning bör kunna ske utan större konflikter med jägarkåren. Även björnen tar älg så har den inte någon avgörande

om betydelse för älgstammens utveckling. När det gäller tamdjursskötseln bör allvarligare konflikter kunna undvikas genom förebyggande åtgärder.

Av största vikt däremot dödar eller skrämmer björnar

är att man

blir alltför oskygga. Detta krävs för att minska riskerna för som

på människor och liknande olyckor. Att dessa risker minimeras angrepp

210 Mål för antal och utbredning

är avgörande för att människor skall kunna känna sig trygga. Det är också betydelsefullt för att skall få ett brett allmänt stöd för hante-

man ringen av bjömstammen.

För järvstammens del skulle det vara positivt om arten kunde etablera sig utanför renskötselområdet. Konfliktema med människan skulle där vara långt mindre än inom renskötselområdet. I den mån sådana etableringar förekommer skall de därför ges ett starkt skydd och skyddsjakt bör inte tillåtas. Undantag bör bara göras i speciella fall. Under våren 1999 föddes en kull järvvalpar i trakten av Sundsvall, se föregående avsnitt.

Lostammen inom renskötselområdet bör minska. Lodjuret bör i stället huvudsakligen finnas utanför detta. För närvarande finns utanför renskötselområdet främst i Svealand, men arten bör ges möjlighet att i ökad omfattning sprida sig också till Götaland. Eftersom stammen redan nu är på sådan nivå att den kan anses långsiktigt livskraftig bör jakt kunna tillåtas även i fortsättningen där de tätaste stammarna finns. I områden med återetablering där lostammen ökar snabbt bör begränsad skyddsjakt kunna tillåtas för att dämpa ökningstakten. Detta kan bidra till att minska risken för konflikter med framför allt jaktintressena.

Den huvudsakliga delen av den skandinaviska vargstammen finns i dag utanför renskötselområdet i Dalarna, Värmland och Dalsland. Vargen bör även fortsättningsvis finnas främst utanför renskötselområdet. Enligt vår mening bör vargen få sprida sig på ett naturligt sätt över Svealand och till åtminstone vissa delar av Götaland, såsom småländska höglandet. För att undvika alltför djupgående konflikter är det önskvärt att arten får en så jämn spridning som möjligt i detta område. Särskilda bedömningar måste göras i vissa områden, se följande avsnitt. Även innan miniminivån uppnåtts bör dock begrän-

200 vargar sad skyddsjakt tillåtas.

12.4.4 Stadsområden, mindre samhällen och

tätbefolkade landsbygdsområden

Utredningens förslag: Björn, och lo kan inte regelbundet

varg förekomma i samhällen, rena jordbruksbygder eller andra mer tätbefolkade landsbygdsområden utan att det uppstår ett stort antal konflikter med människor. Man bör därför försöka styra utvecklingen så att arterna inte etablerar sig i närheten av sådana områden.

l Mål för antal och utbredning 2l 1 l

När ett rovdjur vid ett enstaka tillfälle visar sig i närheten av människor upplevs det ofta som något positivt. Men när rovdjur mer regelbundet börjar uppträda i närheten av bostäder skapar de i stället oro och rädsla. Riskerna ökar då också för att olyckor skall inträffa liksom risken för

på hundar och katter. Även riskerna för på andra tamangrepp angrepp djur hästar, får och nötboskap ökar. I landsbygdsområden med

som omfattande tamdjursskötsel kan det uppstå stora behov av förebyggande åtgärder.

I praktiken är det kring björn och och i viss mån lo, som pro-

varg, blem uppstår genom att de ibland uppehåller sig nära bebyggelse. I mindre samhällen på landsbygden inom dessa arters utbredningsområden går det förmodligen inte att undvika att enstaka djur då och då uppträder närgånget. Åtgärder måste emellertid vidtas för att förhindra att de regelbundet uppträder detta sätt. Antingen kan man för-

mer söka skrämma de närgångna individerna eller ge tillstånd till skyddsjakt. Det är också viktigt att sopor, slaktavfall och liknande hanteras på ett sådant sätt att rovdjuren, främst björn, inte lockas till bebyggelse för att söka föda.

Björn, och lo kan inte regelbundet förekomma i stadsområden,

varg rena jordbruksbygder eller andra mer tätbefolkade landsbygdsområden utan att det uppstår ett stort antal konflikter med människor. Å andra sidan är dessa miljöer knappast heller lämpliga för rovdjuren. Risken är därför knappast stor att vi kommer att hamna i en situation där vi mer allmänt har rovdjur i närheten av områden med hög befolkningstäthet. Man bör ändå skyddsjakt och på andra sätt söka styra utveck-

genom lingen så att en sådan situation inte uppstår.

Vi har redan i föregående iavsnitt konstaterat bjömstammen

att knappast kommer att sprida sig söder om mellersta delarna av Dalsland och vidare söder tänkt linje från Vänerns nordspets till norra

om en Uppland. Enstaka björnar kommer visserligen att röra sig söder om detta område. Hur man skall handskas med dem måste styras av omständigheterna i varje enskilt fall.

Även när det gäller är riskerna för konflikter stora i tätbefol-

varg kade områden. Den politik som tillämpas bör därför vara densamma för varg som för björn men med vissa modifikationer eftersom vargen till skillnad från björnen inte på samma sätt innebär risker för att människor kommer till skada. Vargen har också lättare att sprida sig till nya områden. Sammantaget innebär det att man mycket väl kan acceptera

längre söder ut i Svealand och i delar Götaland. varg av

En fast vargstam i rena jordbruksbygder med omfattande tamdjursskötsel kan dock komma att innebära många konflikter. Också i tätbefolkade områden såsom stora delar av Götaland skulle en vargstam

212 Mål för antal och utbredning SOU 1999: 146

innebära ständiga konflikter. Vargen bör därför inte få etablera sig i sådana områden.

I områden där fast lostam skulle skapa omfattande behov

en av åtgärder för att förebygga på tamdjur bör försöka för-

angrepp man hindra etablering. Även i områden med hög befolkningstäthet bör

en man försöka hindra etablering för att undvika på hus- och

en angrepp andra tamdjur.

13 av konflikter

Hantering

13.1 i

Inflytande beslutsprocessema

13. l

Inledning

En viktig del i arbetet med att minska de konflikter som förekomsten av rovdjur skapar är att ge grupper med intressen i rovdjursfrågor information om, insyn i och inflytande över beslut i rovdjursfrågor. Vi föreslår att olika intressegrupper skall få förbättrade möjligheter till detta både på central och regional nivå.

Genom jakt kan rovdjursstammamas utveckling påverkas i olika riktningar. Det kanske viktigaste området för insyn och inflytande är därför frågor om omfattningen och utförandet av skyddsjakt och eventuell övrig jakt.

Det är också viktigt med insyn i det inventeringsarbete som utförs och i uppföljningen av de olika artemas utveckling i Sverige. Därigenom kan olika grupper få ett gemensamt accepterat kunskapsunderlag för en diskussion om hanteringen av rovdjursartema. Detta har en särskild betydelse i arbetet med att komma till rätta med konflikterna. En bakomliggande orsak till en del av dessa är ofta att olika grupper och myndigheter har olika uppfattning om rovdjurens antal och utbredning.

Också när det gäller frågor om bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjur orsakar skador bör olika intressegrupper kunna få ett inflytande. Detsamma gäller användningen de statliga medel som satsas

av på forskning om rovdjur.

2 l 4 Hantering av konjlik1er SOU 1999: 146

13.1.2 Ett centralt forum för rovdjursfrågor

Utredningens förslag: Till Naturvårdsverket knyts ett rådgivande

organ för samråd i rovdjursfrågor med representanter för

ren-

näringen, den ideella naturvärden, jakten, jordbruket och forsk-

ningen. I detta forum skall generella beslut jakt på rovdjur

mer om

diskuteras och skall följa inventeringsarbetet och rovdjurs-

man

stammamas utveckling. Även övergripande policyfrågor och frågor

om finansieringen rovdjursforskning skall diskuteras.

av

Vi föreslår att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor. Verket skall skyldigt att

vara sammankalla organet ett par gånger varje år. I detta forum för rovdjursfrågor bör ingå företrädare för rennäringen, den ideella naturvärden, jakten, jordbruket och forskningen. Naturvårdsverket bör för sek-

svara retariatsfunktionema. I instruktionen för Naturvårdsverket bör tas föreskrifter enligt detta förslag.

I de flesta sammanhang rör rovdjursfrågor är i stort sett endast

som män inblandade. Vi tror att de beslut som fattas i olika sammanhang och även debatten skulle vinna på att kvinnor i större utsträckning deltog. Man bör därför eftersträva jämn könsfördelning i det forum för

en rovdjursfrågor vi nu föreslår.

Naturvårdsverkets forum för rovdjursfrågor bör alltid sammankallas för en diskussion inför mer generella beslut jakt på rovdjur. I

om dagsläget skulle det alltså gälla beslut skyddsjakt på björn och lo,

om vilket i praktiken innebär att ett sammanträde hålls under våren och ett under hösten. Förutom att diskutera skyddsjakten skall ha till

man uppgift att följa inventeringsarbetet och rovdjursstammamas utveckling. Det forum vi föreslår bör också rådgivande när det gäller övergri-

vara pande policyfrågor och frågor finansieringen rovdjursforskning.

om av

Konfliktema runt vissa av rovdj ursfrågoma är för närvarande starka. Detta är inte förvånande i en situation där tidigare mycket små

rovdjursstammar ökar i antal och utbredning. Inrättandet ett forum för

av rovdjursfrågor kan enligt vår bedömning bidra till att konflikterna minskar. När man nått fram till en situation där spänningama minskat kan också behovet ett forum detta slag komma att minska. Vi

av av menar att man därför bör betrakta forumet som ett tillfälligt

organ som inrättas för att bidra till lösningen av en akut konflikt kring det nationella mål som tryggandet livskraftiga rovdjursstammar utgör. Ett

av rimligt perspektiv är att statsmakterna efter fem år utvärderar verksamheten och tar ställning till om den skall fortsätta.

SOU 1999: 146 Hantering av konflikter 215

Naturvårdsverkets forum för rovdjursfrågor blir ett centralt organ sammanträder endast ett gånger år. De organisationer som som par per ingår kan visserligen förväntas inhämta sina lokala organisationers synpunkter före sammanträdena. Detta kan emellertid inte ersätta ett direkt inflytande på lokal nivå, vilket vi i följande avsnitt. mer tar upp

13.1.3 Regionala rovdjursgrupper

Utredningens förslag: Länsstyrelserna i de län där det finns stora rovdjur bildar rovdjursgrupper. Representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare bör ingå. Även med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan personer att representera myndighet eller organisation. Syftet är främst att en öka utbytet information. Men skall också vara rådgiav grupperna vande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.

En viktig bakgrund till konflikterna runt rovdjursförekomsten är den misstro finns dels mellan de intressegrupper på olika sätt som som sig i rovdjursfrågor, dels mellan vissa och myndigengagerar grupper heter. Ett ökat förtroende på regional nivå mellan dem som på olika sätt är engagerade i rovdjursfrågor kan säkerligen bidra till att man hittar lösningar på många konflikter. Informationsutbyte mellan olika lokala och regionala grupper kan ge accepterad kunskapsbas, vilket tillsammans med insyn i en gemensamt beslutsprocessema kan skapa bättre förutsättningar för en mer nyanserad på rovdjursförekomsten. Detta borde i sin tur längre sikt syn bidra till minskad olaglig jakt. När det gäller rovdjursfrågor är det alltså viktigt med öppenhet mellan organisationer, myndigheter och andra berörs. I de grupper som flesta län där det finns fasta stammar av en eller flera rovdjursarter finns så kallade rovdjursgruppen Oftast har länsstyrelserna eller jägarorganisationema tagit initiativet till och de är också knutna grupperna till länsstyrelserna rådgivande organ. Sammansättningen av rovsom djursgruppema varierar mellan länen. Förutom representanter för länsstyrelsen kan jägare, markägare, kommuner, naturvårdsorganisationer, forskare och enskilda människor lever i områden där rovdjur föresom kommer ingå i gmppema. Vårt intryck är att rovdjursgruppema har varit till nytta och fyller en viktig funktion. De är lokalt förankrade och möjlighet till diskusger sion och utbyte information. De är ett viktigt steg på vägen mot ökad av

216 Hantering av konflikter SOU 1999: 146

öppenhet. Grupperna bör därför utvecklas i syfte att öka deras betydelse för hanteringen av de konflikter rovdjuren skapar. som Vi föreslår att man i länsstyrelseinstruktionen uttryckligen att anger länsstyrelserna i de län där det finns stora rovdjur skall bilda rovdjursgrupper. Dessa skall finnas vid sidan av länsviltnämndema. Den närmare organisatoriska lösningen bör varje länsstyrelse själv bestämma. Grupperna kan t.ex. vara knutna direkt till viss enhet på länsstyrelen sen eller till länsviltnämnden. Förutom länsstyrelserna bör representanter för kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare och andra jordbruksintressen, samebyar och markägare ingå. Även med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå personer utan att representera en myndighet eller organisation. På detta sätt kan gruppemas sammansättning vidgas och man kan undvika att de får slagsida något håll. Beträffande det samrådsorgan vi föreslår att skall knytas till som Naturvårdsverket har vi framhållit vikten jämn könsfördelning av en bland ledamöterna. Detsamma gäller rovdjursgruppema. Syftet med rovdjursgruppema är främst att öka utbytet informaav tion. Men grupperna skall också, jämte länsviltnämndema, rådgivara vande när det gäller länsstyrelsemas arbete med rovdjursfrågor. Då det gäller enskilda ärenden bör bara sådana är större principiell som av betydelse behandlas av rovdjursgruppema.

13.2 Rennäringen

Utredningens förslag: Rovdjursstammamas utveckling bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby. Sametinget skall få särskilda avsedda för pengar bidrag till åtgärder för att förebygga att rovdjur orsakar skador. Ersättningssystemet för rovdjursdödade skall författningsrenar regleras. Ersättningar vid olika typer rovdjursförekomst bör utgå av med i förväg bestämda penningbelopp.

Det finns tre faktorer kan minska konflikterna mellan rennäringen som och rovdjuren:

0 Man måste ha realistiska möjligheter att förebygga eller begränsa skadorna, bl.a. genom skyddsjakt. 0 De skador som ändå uppkommer måste ersättas.

SOU 1999: 146 Hantering konflikter 217

av

0 Det måste finnas en acceptans eller i varje fall förståelse för den

rovdjurspolitik som förs.

De förslag som vi lägger fram syftar till en rovdjurspolitik med följande huvudpunkter inom renskötselområdet: 0 Genom inventeringar skall rovdj inom varje sameby

fastställas. 0 Den samlade rovdjursförekomsten inom en sameby får inte nå en

sådan nivå att en ordnad renskötsel omöjliggörs eller mycket all-

varligt försvåras i samebyn. 0 Stark restriktivitet mot förekomst skall iakttas i rensköt-

av varg

selområdet, vilket bl.a. innebär att det inte skall finnas någon fast

etablerad vargstam. En minskning av lostammen skall ske inom renskötselområdet.

En jämnare fördelning av järvstammen bör eftersträvas, med

begränsad skyddsjakt i de samebyar där har ett större antal

man

föryngringar.

0 Bidrag skall kunna lämnas till förebyggande åtgärder, inklusive

skyddsjakt. 0 Ersättning skall utgå för skador.

Det är viktigt att beakta det samlade trycket rovdjur på rennäringen

av och varje enskild sameby. I förslaget till det nuvarande ersättningssystemet Sametinget/Naturvårdsverket, rapport 1995-02-07 angavs att rovdjurens beskattning inte bör överstiga tredjedel det

av renama en av normala slaktuttaget, vilket ansågs motsvara tio procent av renantalet. Vi anser inte att det är möjligt eller lämpligt att på detta sätt slå fast en toleransnivå. Det är svårt att att bedöma hur den skulle tillämpas i praktiken. Det är också svårt att se betydelsen för en enskild sameby. Men likafullt är det värt att notera att Sametinget och Naturvårdsverket kunnat enas om toleransnivån.

Förekomst av varg är svår för rennäringen att hantera. Inom näringen bör man emellertid från tid till annan kunna acceptera att det finns enstaka vargar förutsatt att faktiskt får tillstånd till

man skyddsjakt på t.ex. revirmarkerande vargpar. För att minska trycket på renskötseln bör lostammen minskas i renskötselområdet helhet.

som När det gäller järven är det väsentligt att den får möjlighet att sprida sig jämnare än för närvarande längs fjällkedjan. Om järven samtidigt ökar i antal bör dock en försiktig ökning av skyddsjakten tillåtas i de samebyar, främst i Norrbotten, som nu har flest järvföryngringar på sina betesmarker. Frågor om rovdjurens antal och utbredning har behandlats i avsnitt 12.

218 Hantering av konflikter SOU 1999: 146

I dagsläget får rennäringen inte några pengar som är uttryckligen avsatta för förebyggande åtgärder. De medel som Sametinget får till sitt förfogande för användning inom ersättningssystemet för rovdjursrivna renar används nästan helt och hållet till skadeersättningar. Endast en mindre del, mellan en halv och en miljon kr per år, ges till förebyggande åtgärder.

Vi föreslår därför att Sametinget varje år skall få ett särskilt belopp avsett för förebyggande åtgärder, se avsnitt 14.1.16.

Ersättningssystemet skall ha kvar sina grundprinciper, dvs. att ersättning betalas efter rovdjursförekomsten inom en samebys område. Vissa ändringar bör dock göras. Hela systemet bör regleras i författning och möjligheter till överklagande införas. Ersättningar vid olika typer av rovdjursförekomst bör utgå med i förväg bestämda penningbelopp. Vårt förslag till förändringar i ersättningssystemet finns i avsnitt 14.1.

Ett system med i förväg bestämda ersättningar innebär också att det totala ersättningsbeloppet kopplas till rovdjursförekomsten. Beloppet skall vara så stort att det täcker det sammanlagda beloppet som skall betalas ut i ersättningar. Anser staten, dvs. ytterst riksdagen, att man endast vill betala högst ett visst belopp får man istället tillåta ökad skyddsjakt.

13.3 Annan

tamdjursskötsel

Bidrag och ersättningar

Utredningens förslag: Arbetet med åtgärder för att förebygga skador orsakade av rovdjur fortsätter. Ersättningar för skador lämnas med i förväg fastställda schablonbelopp för de arter av tamdjur som är mest utsatta. Det skall vara möjligt att lämna bidrag och ersättningar även för tamdjur på fritt skogsbete. Viltskadecenter blir permanent.

För att förhindra eller minska konflikterna är bidrag tillförebyggande åtgärder och ersättningar för skador viktiga. Det är också väsentligt att det finns myndigheter som verkligen följer utvecklingen av skadebilden och som kan ge råd och stöd i det enskilda fallet.

När det gäller tamdjursskötseln, förutom rennäringen, finns det anledning att skilja på vad som kan kallas vanlig djurhållning och fäbodbruket avsnitt 11.2. Inom den vanliga tamdjursskötseln har man nu ganska länge arbetat med förebyggande åtgärder. Det har visat sig att det effektivt går att förebygga åtminstone vissa rovdjursangrepp

som;

SOU 1999: 146 Hantering konflikter 2 l 9

av

med hjälp av elstängsel. Viltskadecenter vid Grimsö Forskningsstation i Bergslagen har haft stor del i utarbetandet av förebyggande åtgärder och arbetet pågår fortfarande avsnitt 17.4. Bl.a. har Viltskadecenter del i det pågående vargforskningsprojektet.

Länsstyrelserna i de mest utsatta länen har kunnat betala ut bidrag till rovdjurssäkra elstängsel. Mycket tack vare detta har man kunnat undvika allvarligare konflikter mellan rovdjur och tamdjursskötsel. Arbetet med förebyggande åtgärder bör fortsätta. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot områden där rovdjuren nyligen återkommit.

Länsstyrelserna får i dag enligt jaktförordningen betala ut ersättningar för viltskador i mån av tillgång till medel. Vi föreslår att systemet ändras så att ersättning alltid skall utgå för skador rovdjur

som orsakar tamdjur och annan egendom i näringsverksamhet, om de i författning föreskrivna förutsättningarna är uppfyllda. Schablonbelopp bör fastställas för de arter tamdjur är mest utsatta, i dagsläget

av som endast får. Våra förslag när det gäller bidrag och ersättningar finns i avsnitt 14.2.

Enligt de nu gällande reglerna för bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar för rovdjursskador kan bidrag och ersättningar

inte ges avseende djur som hålls på fritt bete i skogen. Detta innebär att fäbodbrukare ofta ställs utanför systemet. Fäbodbruket har visserligen inte hittills varit särskilt utsatt för skador. Men fäbodbruket bedrivs på sådant sätt och på sådana platser att skadefrekvensen snabbt kan komma att stiga.

För att detta inte skall leda till konflikter är det viktigt att reglerna ändras så att det blir möjligt att lämna bidrag och ersättningar även för tamdj ur på fritt skogsbete.

Viltskadecenter har haft en viktig del i arbetet med förebyggande åtgärder. Viltskadecenters organisatoriska status är emellertid något oklar. Vi föreslår att Viltskadecenter blir permanent och ges en fast organisatorisk plats avsnitt 17.4.

Kontakt med myndigheter

För att förhindra att konflikter uppstår och för att minska de redan

som finns har agerandet från berörda myndigheter stor betydelse. Våra kontakter med olika människor och organisationer har t.ex. visat att redan det förhållandet att länsstyrelsen skickar ut besiktningsmän då ett misstänkt rovdjursdödat tamdjur hittats är viktigt. Djurägaren står då inte ensam i en svår situation. Viltskadecenter fyller också ur denna synvinkel en viktig funktion. Dels utbildas besiktningsmän vid centret,

220 Hantering i 146

av konflikter SOU 1999:

dels kan djurägare vända sig dit för att få råd från personer som har stor erfarenhet och stort kunnande.

I denna del är vår bedömning att situationen för närvarande är tillfredsställande. Därtill kommer att våra förslag ett centralt forum för

om rovdjursfrågor och regionala rovdjursgrupper bör kunna bidra till att göra situationen än bättre.

Det bör framhållas att länsstyrelserna i de län där rovdjuren ännu inte är vanliga bör ha en beredskap för att kunna agera den dag skador

tamdjur uppstår till följd av rovdj ursangrepp.

13.4 Jakten

Utredningens förslag: Mycket starka koncentrationer av rovdjur inom vissa geografiskt begränsade områden bör undvikas. I områden där varg visat en särskild benägenhet att angripa hundar bör man kunna överväga skyddsjakt. Situationen i Årjängreviret, där flera hundar dödats av varg, bör snabbt studeras i ett särskilt projekt.

Grunden till konflikten mellan jägare och rovdjur är att rovdjuren uppfattas som konkurrenter till jägarna bytesdjuren. I de områden där

om det finns varg tillkommer risken för att vargen skall ta jakthundar.

En utgångspunkt för rovdjurspolitiken är att det i Sverige skall finnas livskraftiga rovdjursstammar. Rovdjursartemas långsiktiga överlevnad kan inte riskeras för att jägarna skall få tillgång till byten. Men beträffande de rovdjursarter som nått en sådan nivå att de kan anses långsiktigt livskraftiga bör hänsyn kunna tas till jägamas intressen. Detta är särskilt motiverat när det gäller de jägare som själva är bosatta på landsbygden. För dem fyller jakten en speciell social funktion och den utgör också en viktigt inslag i livskvaliteten.

I dagsläget är det främst jägare i vissa områden som kunnat se att stammarna av bytesdjur allvarligt påverkats av rovdjursförekomsten. Det gäller kanske främst de jägare som har sina jaktmarker där lostammama är som tätast. Lodjursstammen har där bidragit till att rådjuren de senaste åren minskat kraftigt i antal. De som har sina jaktmarker i vargrevir säger sig ha påverkan på älgstammen.

sett en

För att minska konflikterna bör man enligt vår mening undvika att mycket starka koncentrationer rovdjur utvecklas inom vissa

av geograñskt begränsade områden. I de områden som har de tätaste lostammama bör därför skyddsjakten kunna fortsätta och i vissa områden utökas något 12.3.4 och 12.4.3. Än skulle den kunna öka

avsnitt mer

när man kan se tydliga tecken på att lon sprider sig i Götaland. I områ-

SOU 1999: 146 Hantering av konflikter 221

den där lodjuret återetablerat sig och stammen ökar snabbt bör begränsad skyddsjakt kunna tillåtas för att dämpa ökningstakten. Det blir då lättare att få acceptans för stammar för landet helhet är till-

som som räckligt stora. Man bör också försöka undvika att rovdjurens samlade uttag av hjortdjur blir alltför stort inom ett visst område.

För att minska de konflikter som orsakas av att varg angriper hundar bör man kunna överväga åtgärder i områden där vargen visat sär-

en skild benägenhet till detta. Den familjegrupp finns i trakten kring

som Årjäng och som har sitt revir både på svensk och norsk sida om gränsen dödade till exempel under jaktsäsongen 1998/1999 6 jakthundar. Totalt dödades under den jaktsäsongen 11 hundar i Norge och Sverige. Fram till mitten av november under jaktsäsongen 1999/2000 har 8 hundar dödats i Årjängreviret. Även orsakerna till inte

av varg om angreppen är klarlagda tyder det stora antalet angrepp att någon eller några vargar där är mer benägna att angripa hundar än andra plat-

vargar ser.

Vi föreslår att Viltskadecenter snabbt studerar situationen i t.ex. Årjängreviret eller någon annan plats där ovanligt många hundar dödas. Förklaringar till angreppen bör sökas och åtgärder övervägas. En förutsättning för att skyddsjakt skall kunna tillåtas i ett område där många hundar dödas är dock att vargstammen som helhet visar en entydig och positiv utveckling.

Skyddsjakt kommer emellertid inte att kunna bli det viktigaste sättet att förebygga angrepp hundar. Jägama bör också på andra sätt försöka undvika angrepp. Redan i dag försöker man i vissa jaktlag spåra av skogsbilvägar m.m. runt det område där tänker jaga för att

man se om varg gått i området. Om så visat sig vara fallet har man avstått från jakt med lös hund eller flyttat jakten till en annan plats. Den nordiska traditionen att jaga med löshund är emellertid en viktig del den

av svenska jaktkulturen. Om vargen skall bli brett accepterad bland jägare är det viktigt att denna traditionella jaktform kan bibehållas även i områden med fast vargstam. Men jägarna bör också i den mån det finns alternativ vara beredda att pröva nya jaktmetoder som inte kräver löshund.

I andra länder har man framgångsrikt prövat olika metoder att förebygga vargangrepp på hundar, t.ex. med pinglor eller annat

som avger ljud. Sådant har veterligen inte prövats i Sverige. Vid Viltskadecenter arbetar man emellertid för att hitta metoder för att förebygga angrepp. Bland annat skall man försöka ta reda på hur försedda med

vargar radiosändare reagerar närvaro jakthundar. Viltskadecenter har

av också i samarbete med Rovviltgruppen i Dalarna och Svenska jägareförbundet utlyst en tävling för metoder att förebygga

angrepp.

222 Hantering av konflikter

En viktig del i arbetet med att förebygga angrepp på hundar kan komma från det vargforskningsprojekt som drivs vid Grimsö Forskningsstation. Projektet arbetar med ett antal radiomärkta vargar och följer också vargamas förehavanden genom snöspåming. Om jägare kan få del av kunskaperna om var vargarna befinner sig kan de undvika att släppa sina hundar där. Under hösten 1999 har projektet och länsjaktvårdsföreningen i Dalarna tillsammans startat en mycket uppskattad och ofta använd sådan infonnationsservice. Jägare som avser att jaga med hund kan innan jakten genom en telefonsvarare få uppgifter i om vilka områden de sändarförsedda vargarna senast pejlades.

I

14 och

Bidrags- ersättningssystemen

14.1 Renar

14. l Synpunkter på ersättningssystemet

Fördelar med ersättning beräknad utifrån rovdjursförekomst

Huvuddragen i det nuvarande ersättningssystemet för renar som dödas av rovdjur avsnitt 8 bör behållas. Systemets grundtanke att ersättningen till samebyama beräknas utifrån rovdjursförekomsten och inte faktiskt dödade renar är bra olika synvinklar:

ur 0 Systemet kan stimulera till att man i ökad omfattning försöker före-

bygga rovdjursskador. Eftersom det är rovdjursförekomsten i sig

som berättigar till ersättning den sameby eller renägare som

gynnas

kan förhindra skador. Man får samma ersättning även om färre renar

dödats av rovdjur. 0 Systemet framstår rättvist. De byar har flest rovdjur sin

som som

betesomrâden kan antas ha störst rovdjursskador, i den mån före-

byggande åtgärder inte vidtas eller är tillräckligt effektiva. 0 Systemet bidrar till att inom rennäringen får en mer positiv syn

man

på rovdj ursförekomst. 0 Genom den inventering som systemet bygger kan förändringar i

rovdj ursstammama följas.

Också de flesta de renskötare vi träffat har ansett att systemet i prin-

av cip är bra. Vi har i och för sig mött ett utbrett missnöje men det har främst gällt finansieringen och inte systemet sådant. Den kritik

som som har kommit fram när det gäller finansieringen har varit på två plan. För det första har man ansett att ersättningsbeloppen varit för låga. För det andra har man varit kritisk mot att systemet är utformat så att ökad ersättning för en sameby innebär minskad ersättning till de andra. Detta är följd att det i statsbudgeten anslås ett visst totalbelopp för

en av ersättningar utan direkt koppling till den totala rovdjursförekomsten. Från renägarhåll har man menat att detta kan leda till splittring mellan samebyama. Hänsyn tas inte till växlingar i antalet rovdjur. Fler rov-

224 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

djur har istället för ökad ersättning lett till mindre ersättning per rovdjursförekomst.

Kritik har också riktats mot att det inte går att överklaga Sametingets beslut om fördelning av ersättningen mellan samebyama och att systemet inte är reglerat i författning.

Den kritik som i övrigt kommit fram har gällt metoderna för inventeringama och andra frågor rörande dessa. I samebyar som fått ett lägre totalt ersättningsbelopp jämfört med det gamla systemet har det naturligt nog funnits ett särskilt missnöje.

Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till förändringar

Sametinget och Naturvårdsverket har under 1999 tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att utvärdera systemet och att ta fram förslag till förändringar. Arbetsgruppen har lämnat sitt förslag vidare till oss bilaga 3. Detta gjordes dock först i ett sent skede av vårt utredningsarbete. Vi har därför inte i denna fråga kunnat föra den bredare diskussion som varit önskvärd.

Våra förslag till förändringar bygger delvis på arbetsgruppens förslag.

14.1 Ansvariga myndigheter

Liksom för närvarande bör Sametinget ansvara för hanteringen av själva ersättningssystemet. Det bör alltså vara tinget som beslutar hur stor ersättning som skall lämnas till varje sameby och som fattar andra nödvändiga beslut i ersättningsfrågor.

Naturvårdsverket har och bör även i framtiden ha det övergripande ansvaret för att nödvändiga inventeringar äger rum. Länsstyrelserna skall, liksom för närvarande, ha ansvaret för den praktiska inventeringsverksamheten. Inventeringama bör också i fortsättningen genomföras av länsstyrelsemas fältpersonal tillsammans med samebyama.

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 225

14. l Ersättningssystemet bör regleras i en

förordning

Utredningens förslag: Rätten till ersättning för rovdjursdödade regleras i särskild förordning. Sametinget utfärdar närmare renar en föreskrifter ersättningama och Naturvårdsverket de inventeom om ringar som skall ligga till grund för ersättningssystemet.

Det nuvarande ersättningssystemet är inte författningsreglerat. Vår mening är att detta förhållande är olämpligt. Avsaknaden författav ningsregler innebär att det råder osäkerhet systemets faktiska inneom håll. I princip kan Sametinget använda de medel anslås till ersättsom ningar på det sätt finner för gott. Den enda begränsningen är som man vad i regleringsbrevet, skall användas till som anges dvs. att pengarna ersättningar för rovdjursdödade Självfallet decentralisering renar. är en detta slag möjlig, särskilt då enigheten är stor och ett ersättningsav system blivit väl etablerat. Så är emellertid inte här fallet. Det finns inte heller några regler möjligheter att överklaga Sametingets beslut. om Även ett överklagande i princip ändå är möjligt är det uppenbart att om avsaknaden av reglering kan leda till rättslöshet. Vi föreslår att rätten till ersättning för rovdjursdödade renar regleras i särskild förordning. Det kommer även att behövas nännare föreen skrifter dels frågor rörande ersättningama sådana, dels om de om som inventeringar ligger till grund för ersättningssystemet. Sametinget, som bör för hanteringen frågor rörande ersättningama, bör som ansvara av också utfärda föreskrifter i den delen. Naturvårdsverket bör utfärda föreskrifter som avser inventeringama.

14.1.4 skall lämnas utifrån

Ersättning rovdjursförekomst

Utredningens förslag: Ersättning för skador orsakade av järv, och varg lämnas till samebyama utifrån antalet föryngringar eller förekomst arterna på byamas betesområden. För skador annan av orsakade av björn och kungsöm lämnas ersättning om arterna förekommer inom sameby. Ersättningen för dessa arter fördelas melen lan samebyama med ledning av arealen av byamas betesområden. Vid fall då rovdjur kort tid dödar ett stort antal renar inom ett en begränsat område lämnas ersättning enligt särskilda regler direkt till berörda renägare.

226 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

Liksom för närvarande skall ersättning huvudregel betalas till som samebyama utifrån den registrerade förekomsten rovdjur på byamas av betesområden. Detta kräver att länsstyrelserna och samebyarna, liksom för närvarande, utför inventeringar i renskötselområdet. noggranna Systemet skall även i fortsättningen gälla också för de områden i Norge där svenska samebyar får ha på bete avsnitt 7.2.4. Först och renar främst skall ersättningen baseras antalet föryngringar rovdjur. av Om en sameby inte haft några föryngringar skall ersättning betalas med olika belopp rovdjur förekommit regelbundet eller tillfälligt på om byns betesområde. Ersättningar för förekomst skall betalas för järv, lo och När varg. det gäller björn saknas för närvarande säkra metoder för inventeringar. Ersättning kan därför endast betalas för förekomst med ett schablonbelopp beräknat efter arealen samebyamas betesområden, vilket är av ett avsteg från principen att ersättningen skall beräknas utifrån rovdjursförekomsten. För kungsömen finns det i och för sig inventeringsmetoder. Men stora delar av fjällvärlden och de tjällnära skogarna är för närvarande inte inventerade. Liksom för björn skall därför samebyar där det förekommer kungsöm få ersättning beräknad utifrån respektive samebys en areal. Särskilda regler bör införas för fall då rovdjur på kort tid dödar en ett stort antal renar inom ett begränsat område. I dessa fall bör ersättning utgå direkt till berörda renägare och inte till samebyn.

14.1.5 i

Uppgifter om rovdjur Norge

Ersättningssystemet bör nämnts även i framtiden gälla också i de som områden i Norge där svenska samebyar får hålla sina på bete. renar Sametinget har hittills fått uppgifter rovdjursförekomsten i dessa om områden från Statsskog i Norge avsnitt 8.2.6. Vi har i samtal med den svenska delegationen till Svensk-norska renbeteskommissionen tagit behovet informationsutbyte mellan upp av norska och svenska myndigheter. Frågan har varit det finns möjligom heter att inom för kommande renbeteskonvention långsiktigt ramen en tillförsäkra svenska myndigheter uppgifter rovdjursförekomsten i om renskötselområdet i Norge och vice Detta har betydelse inte bara versa. för det svenska ersättningssystemet utan också för förvaltningen av rovdjursstammama. Intresset informationsutbyte torde därför av vara ömsesidigt. För ersättningssystemet är det viktigt att uppgifterna angående svenska samebyars betesområden i Norge är tillräckligt exakta.

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 227

14.1 .6 skyddsjakt tillåts

Nedsättning om

Utredningens förslag: Ersättningen till samebyama sätts ned om skyddsjakt tillåtits inom samebyn.

Om sameby får ett särskilt tillstånd att bedriva skyddsjakt inom byns en betesområde skall ersättningen i normalfallet sättas ned. Nedsättningen skall motsvara omfattningen av den tillåtna skyddsjakten. Principen skall att ingen ersättning skall utgå för skador av det djur vilket vara skyddsjakt tillåtits. Får by t.ex. tillstånd att gräva ut en järvlya skall en ingen ersättning utgå for skador orsakade av den järvföryngringen. Hur nedsättningen skall beräknas skyddsjakt tillåts ett enstaka vuxet om djur inom sameby bör föreskrivas av Sametinget. en Under de senaste åren har Naturvårdsverket årligen fattat mer generella beslut skyddsjakt på bl.a. lo. Därvid har inte angetts hur om många lodjur får dödas inom varje sameby. Även i dessa fall bör som ersättningen emellertid sättas ned. Det bör vara en uppgift för Sametinget att i föreskrifter bestämma hur nedsättningen skall beräknas. Det bör poängteras att redan ett tillstånd till skyddsjakt som huvudregel bör innebära nedsatt ersättning. Huruvida möjligheten till skyddsjakt verkligen utnyttjas bör inte ha någon betydelse. På detta sätt stimuleras samebyama till att verkligen bedriva skyddsjakt i den omfattning som tillåts, vilket kan minska skadorna. Det har visserligen från renägarhåll framförts har problem att man med att genomföra skyddsjakten på lo. Under senare år har man inom renskötselområdet långt ifrån fyllt skyddsjaktskvotema. Endast omkring två tredjedelar det tillåtna antalet djur har fällts. Detta kan av tala för att det inte är rimligt att beräkna nedsättningen utifrån det antal djur får fällas. Istället skulle alltså utgå från det faktiska som man resultatet av skyddsjakten. Vi emellertid att det är god princip att nedsättningen i noranser en malfallet skall beräknas efter det antal djur som får dödas. I den mån har möjlighet till skyddsjakt skall skador i första hand förebyggas man jakten och inte ersättas. Skyddsjaktsbesluten måste dock ligga genom på sådan nivå verkligen kan förvänta sig att det är praktiskt en att man möjligt att fylla kvotema. Många renskötare har t.ex. framfört till oss att de har svårt att lägga ned tillräcklig tid på skyddsjakt. Vi föreslår att det i vissa fall skall vara möjligt att få bidrag till extra kostnader för skyddsjakt. Det bör kunna möjligheter att effektivisera ge jakten. Om det funnits särskilda skäl medfört att en sameby inte haft som möjlighet att bedriva skyddsjakt i den omfattning som varit tillåten, bör

228 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

Sametinget kunna besluta att inte sätta ned ersättningen till byn. Som särskilda skäl bör endast kunna godta händelser eller man omständigheter inte kunnat förutse eller påverka. En period som man av dåligt väder eller tidsbrist kan enligt vår bedömning inte särskilda anses som skäl. Vi vill också framhålla att Naturvårdsverkets generella beslut mer om skyddsjakt björn och inte hindrat samebyarna anlita att utomstående jägare. Däremot har bara fått jaga på mark där haft man man

jaktutövningsrätt.

14.1.7 Ett bestämt skall för

penningbelopp utgå varj e

förekomst

Utredningens förslag: För skador orsakade järv, och av varg lämnas ersättning med ett i förväg fastställt för-

penningbelopp per

yngring eller för förekomst. Den tidigare metoden beräkna annan att skadan utifrån värdet på ett visst antal överges. renar

För närvarande de olika typerna förekomst järv, och ger av av varg ersättning som motsvarar värdet ett visst antal Metoden komav renar. mer från Sametingets och Naturvårdsverkets förslag till det nuvarande

ersättningssystemet avsnitt 8.2. En järv- eller loföryngring har t.ex. gett ersättning med ett belopp motsvarar värdet 200 Att som av renar. Sametinget och Naturvårdsverket valde just det antalet betyder renar emellertid inte att de beräknade järvföryngring innebär järvar att en att dödar 200 renar år. Tvärt valde myndigheterna antal per om ett renar som översteg det antal som dödas. Därigenom avsåg att kompenman sera samebyn inte bara för förlusten också för det av renar utan merarbete rovdjuren orsakar. I förslaget till det nuvarande som systemet sades också att ersättningama skulle täcka vad kallades rovdjurens som naturvårdsvärde. I realiteten har dock ersättningen inte motsvarat värdet på det antal renar som skall ersättas enligt systemets beräknings-

metoder.

Omräkningen till värdet av ett visst antal har i debatten lett till renar missuppfattningar om skadomas verkliga omfattning. Många gånger

har man utgått från att det antal skall också renar som ersättas motsvarar det antal som faktiskt dödats.

Från rennäringens sida har beräknat hur ersättning - man stor som betalas Man har slagit ut den totala ersättningen på det per ren. antal renar som efter omräkning av rovdjursförekomsten skall ersättas. Man har då kunnat konstatera att ersättningen varit långt under det per ren

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 229

verkliga värdet. Detta har lett till omfattande kritik mot finansieringen

av systemet. Vi instämmer i bedömningen att ersättningen per ren räknat detta sätt inte motsvarat det verkliga värdet. Vår uppfattning är att det därtill är ologiskt att ha ett system där beräknar rätten till ersättning efter man värdet på utan att använder sig av ett marknadsmässigt en ren man värde. Vidare är det olämpligt att ersättningsbeloppet per ren minskar antalet rovdjur ökar och tvärt Det är heller inte realistiskt att om om. tänka sig att anslagen till ersättningar skall kunna ökas så mycket att ersättningen med antalet beräknat på det sätt vi nyss per ren, renar skulle det verkliga värdet. Detta skulle kräva åtminnämnt, motsvara stone tre gånger så stora anslag i dag. som Slutsatsen blir bör överge metoden att beräkna ersättningen att man i värdet ett antal Den arbetsgrupp Sametinget och Naturav renar. ur vårdsverket under 1999 utvärderat ersättningssystemet har föreslasom git att ett visst penningbelopp fastställs föryngring och för annan per förekomst järv, och bilaga 3. Vi delar den uppfattningen. av varg Förutom att detta är konsekvent vinner man också i tydlighet. Var mer och kan vad samebyn får att rovdjuren förekommer på en se ut av samebyns område. Om det blir möjligt bör samebyama i framtiden få ersättning även för de skador björn och kungsöm orsakar utifrån före-

komsten av dessa arter.

14. l Ersättningsbeloppen

Utgångspunkter vid beräkningen av ersättningsbeloppen

Utredningens förslag: Ersättningsbeloppen vid förekomst av järv, lo och motsvarar skadorna så de kan uppskattas med ledvarg som ning värdet det antal renar som man kan förvänta att av en ren, respektive rovdjursart dödar under ett år och det merarbete som rovdjursangreppen orsakar. För björn och kungsöm uppskattas ett totalbelopp för skador orsakade på rennäringen med samma utgångs-

punkter.

Vi ersättningssystemet skall ett system för att ersätta skaanser att vara dor och ingenting Även merarbete bör i detta sammanhang annat. betraktas skada. Om andra faktorer än skadomas storlek, såsom som en arts naturvårdsvärde eller liknande, blandas in i beräkningen av en ersättningsbeloppen kan systemets legitimitet ifrågasättas. Man kan fråga sig det är rimligt att sameby förutom ersättning för skada om en

230 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

dessutom skall få betalt för att ett rovdjur viss uppehåller av en art sig på byns betesområde. Det skulle kunna uppfattas samebyn som att får betalt för att avhålla sig från jaktbrott avseende de aktuella djuren. Från en renägares synvinkel gör det heller ingen skillnad dödas om en ren av en järv eller ett lodjur. Förlusten är densamma. Om däremot kan man beräkna att förekomsten viss rovdjursart innebär skador av en större än förekomsten skall givetvis förekomsten de olika av en annan av arterna också berättiga till olika ersättning.

Vi föreslår alltså att ersättningsbeloppen för de skador björn, som järv, 10, varg och kungsöm orsakar skall den ekonomiska motsvara skada respektive art orsakar. För järv, och skall skadans storlek varg uppskattas för varje typ förekomst. För björn och kungsöm skall av istället skadorna inom renskötselområdet i dess helhet uppskattas.

Det är inte möjligt att exakt beräkna storleken skadorna eftersom av man måste ta hänsyn till flera faktorer är osäkra eller svåra som att beräkna. Det blir därför fråga uppskattning skadorna snarare om en av med vissa givna utgångspunkter:

Värdet av en ren, hur många renar kan förvänta att respektive rovdjursart som man dödar under ett år och 0 det merarbete som angrepp respektive rovdjursart orsakar av samebyn.

Värdet av en ren

Utredningens förslag: Värdet uppskattas med utgångsav en ren punkt i medelslaktvärdet med tillägg för honrenamas produktionsvärde. Det skall även beaktas att rovdjur totalt dödar kalvar i sett större utsträckning än vuxna djur.

Värdet av en kan beräknas utifrån slaktvärdet, vilket består kiloren av priset på renkött inklusive pristillägg. Detta olika värden för honger och hanrenar samt kalvar. Men för renägare har honren högre en en ett värde än en hanren eftersom honrenama i större utsträckning behövs i

produktionen av nya kalvar. Vi föreslår att vid fastställandet den ersättning skall man av som utgå för skador orsakade rovdjur, uppskattar renvärde med av ett utgångspunkt i medelslaktvärdet med tillägg för honrenama också att har ett produktionsvärde. När det gäller produktionsvärdet måste det dock beaktas att inte alla honrenar används i produktionen. Av den totala slakten har de senaste åren 20-35 utgjorts honsex procent av

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 23 l

Det renvärde kan uppskatta med dessa utgångspunkter renar. man måste också justeras nedåt med hänsyn till att rovdjur totalt sett dödar

kalvar i större utsträckning än vuxna ur. De regler vi föreslår för fastställande ersättningsbeloppen som av innebär det i första led är Sametinget har att föreslå vilket att ett som värde skall åsättas, med de givna utgångspunktema. Det slutliga en ren avgörandet har regeringen i och med beslutet om ersättningsbeloppen.

Uppskattningar hur många som dödas av renar

När det gäller björn, järv, lo och finns det i dagsläget inte några varg tillförlitliga beräkningar hur många renar en individ av respektive av dödar år. Man är därför hänvisad till uppskattningar utiart per grova från gammalt material. Beträffande kungsömen finns däremot säkrare

uppgifter. I framtiden kommer förmodligen också få bättre kunman skaper i detta avseende järv och lo genom de forskningsprojekt som om pågår beträffande dessa arter. När det gäller järv och lo har Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp i sitt förslag till ändringar i ersättningssystemet försökt

uppskatta hur många teoretiskt dödas om det förekommer en renar som föryngring respektive art. Uppskattningen innefattar inte bara det av antal honan och tar. Där ingår också att det finns renar som ungarna andra djur, t.ex. hanar. För järvföryngring är antalet 141 ensamma en och för loföryngring 114 En vuxen järv beräknas renar en renar. ensam döda 24 och ett ensamt vuxet lodjur 36 under ett år. renar Uppskattningama hur många järv respektive ett lodjur av renar en kan döda grundar sig på uppgifter i ett tidigare förslag till nytt antas ersättningssystem för rovdjursdödade renar Naturvårdsverkets rapport 3899. Av detta framgår uppskattningama utgår från djurens behov att också tar hänsyn till deras benägenhet att ta andra byten än av mat men Även det förhållandet att järv äter kadaver efter som dödats ren. renar lo eller dött andra orsaker har beaktats. av som av När ersättningsbeloppen fastställs för järv och lo kan man enligt vår

bedömning endast i mycket drag utgå från de uppskattningar som grova vi har redovisat. De bygger på gammalt material och de innehåller allt-

för många osäkra faktorer för att de skall kunna tillämpas exakt. Vår

bedömning är därför att det i dagsläget knappast finns underlag för att

högre ersättning vid järv- än vid loförekomst. ge För finns inga motsvarande uppskattningar. Men bland alla varg bedömare vi haft kontakt med har enighet rått att varg kan orsaka om betydligt större skador än de andra arterna.

232 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

Martin Tjernberg har uppskattat att kungsömar i Sverige dödar mellan 300 och 600 friska renkalvar år bilaga 1 i bilagedelen. Det per totala ersättningsbeloppet för skador orsakade kungsöm bör beräkav nas med denna utgångspunkt. Beloppet kan sedan fördelas mellan de samebyar där kungsöm förekommer utifrån arealen byamas betesav marker.

Beträffande björnen finns inte några uppskattningar hur många av renar arten dödar år. Naturvårdsverket konstaterade i sitt

per tidigare

förslag till nytt ersättningssystem att både björn och kungsöm gör betydligt mindre skada än järv och Naturvårdsverkets rapport 3899. I förslaget placerade verket i arterna en skala efter deras pre-

dationstryck på ren. Med predationstryck avsågs artemas skicklighet i

att döda Björn och kungsöm ansågs i skalan renar. ligga på samma låga nivå. Totalbeloppet för skador björn måste beräknas av mot denna bakgrund.

Merarbete

Rovdjursangrepp kan innebära merarbete för renskötama, dvs. arbete som man inte skulle ha behövt utföra inte rovdjursangrepp om ett ägt rum. Främst kan det bestå i att samla ihop skingrats vid renar som angrepp och att hitta och flytta tillbaka förflyttas under renar som ett angrepp. Ibland kan rovdjursangrepp innebära olika renhjordar att blandas samman. Då tillkommer arbetet med åter skilja renhjoratt dama. Förutom torde det främst angrepp av varg vara angrepp av järv som orsakar merarbete. I samband med att ersättningsbeloppen beslutas bör det noggrant utredas i vilken omfattning de olika orsakar angrepp av arterna merarbete och hur detta kan värderas.

Inom respektive utom åretruntmarker

Vi anser att man bör närmare överväga att lämna olika ersättning vid föryngringar inom respektive utanför åretruntmarkema. Med åretrunt-

marker avses de marker där samebyama har rätt under hela året att bedriva renskötsel. Utanför dessa, på

vinterbetesmarkema, får renarna

bara under perioden den 1 oktober till den 30 april, vara dvs. drygt halva året. Som regel nyttjas dessa marker inte heller fullt ut under hela den perioden. Rovdjur finns utanför åretruntmarkema lever under som tiden 1 maj-3O september på andra bytesdjur.

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 233

En reducering av ersättningen utanför åretruntmarkema kommer i praktiken endast att gälla lodjur. Ett stort antal artens föryngringar

av inom renskötselområdet ligger utanför åretruntmarkema. Ingen järvföryngring i renskötselområdet ligger i dagsläget utanför åretruntmarkema.

Tanken på differentiering ersättningama mellan åretruntmar-

en av kema och övriga delar av renskötselområdet har förts fram till utredningen först i slutskedet av arbetet. Vi har därför inte tagit ställning till det lämpliga i att göra denna förändring. Den redovisas emellertid ändå här, närmast som en åtgärd värd att pröva ytterligare.

14.1 beslutar

Regeringen ersättningsbeloppen

Utredningens förslag: Regeringen beslutar årligen ersättningsbeloppen på förslag från Sametinget.

Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit att Sametinget i samråd-med Naturvårdsverket skall fastställa storleken

av ersättningsbeloppen vid de olika typerna av rovdjursförekomst.

Vi anser att regeringen bör ha ett avgörande inflytande över kostnaderna för ersättningssystemet. Det är motiverat eftersom det samlade beloppet är så stort att det har betydelse i budgetarbetet. Ett beslut från regeringen om ersättningsnivåema klargör också för renägama, och allmänheten i övrigt, vilka kan användas inom för

summor som ramen systemet. Sametinget har inte inflytande över budgetarbetet och kan därför inte på samma sätt ta för att det finns i proportion

ansvar pengar de till de ersättningsnivåer skulle fastställa.

man

Vi föreslår därför att regeringen skall besluta ersättningsbeloppen för de olika typerna av skador orsakade vid förekomst järv, och

av varg samt den totala ersättningen för skador orsakade av björn och kungsöm. Detta bör man göra på förslag av Sametinget. Därvid skall tinget redovisa hur man beräknat värdet de uppskattade för-

av en ren, lusterna orsakade av respektive rovdjursart och hur utrett

man merarbetet grund av angrepp för varje art.

Ersättningsbeloppen bör bestämmas för ett år i sänder. På så vis kan man hela tiden beakta förändringar i värdet på Därigenom kan

en ren. också hänsyn tas till kunskaper t.ex. hur många respek-

nya om renar tive rovdjursart dödar.

234 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

14.1.10 Total kostnad för Sametingets och

Naturvårdsverkets förslag

Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit följande

årliga belopp vid förekomst av järv, lo och varg.

Ersättningen för regelbunden förekomst av varg avser ett belopp per vargindivid.

Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit att den ersättning som föryngringar av de olika arterna berättigar till skall sättas ned om skyddsjakt tillåts inom en sameby. Nedsättningen per individ skall i princip motsvara den ersättning som utgår vid regelbunden förekomst av den aktuella arten.

När det gäller björn och kungsöm har arbetsgruppen föreslagit att ersättning skall betalas med ett belopp som räknas fram utifrån det genomsnittliga slaktvärdet på en ren och arealen av respektive samebys betesområde: slaktvärdet multiplicerat med 0,02 och arealen uttryckt i kvadratkilometer.

De totala kostnaderna för ersättningssystemet enligt förslaget från Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp kan uppskattas utifrån uppgifter om det antal föryngringar och andra typer av förekomster som gav rätt till ersättning under 1998. Vi har här nedan utgått från en sammanställning från Sametinget dnr 60/98. Det bör påpekas att det i arbetsgruppens förslag sagts att ersättningama under vissa förutsättningar kan vara högre än de olika belopp som man föreslagit som utgångspunkter. Detta har vi inte tagit hänsyn till här. Vi har däremot beaktat omfattningen av den skyddsjakt på som tilläts 1998/99, vilket lett till en reducering av ersättningama vid lodjursföryngringar.

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 235

Antal Sametinget och Natur-

vårdsverket Järv Föryngring 70 14 mkr

. Regelbunden 11 770 000 kr Tillfällig 13 455 000 kr Lo Föryngring 185 20,2 mkr Regelbunden 9 540 000 kr Tillfällig 4 120 000 kr Varg Föryngring 0 O Regelbunden 7 350 000 kr Tillfällig 0 0 Björn tillämpligt 3 mkr Kungsöm tillämpligt 3 mkr Summa Ca 42,4 mkr

14.1 1 Total kostnad enligt vårt förslag

Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har enats om vissa belopp för olika typer av rovdjursförekomst. Vi instämmer i stora delar i detta förslag, men föreslår vissa förändringar. De viktigaste av dessa är att honrenars produktionsvärde och merarbetet efter rovdjursangrepp skall innefattas i ersättningen. Vidare tar vi i vår beräkning hänsyn till de förändringar av rovdjursstammama som vi föreslår. Den viktigaste av dessa är minskningen av lodjursstammen i renskötselområdet.

Vid beräkningen av ersättningsbeloppen vid föryngringar av järv och har Naturvårdsverkets och Sametingets arbetsgrupp utgått från medelslaktvärdet på en ren, som 1998/1999 var ca 1 400 kr. Värdet har man sedan multiplicerat med det antal renar som arbetsgruppen ansett att man kan anta dödas, dvs. 114 för en loföryngring och 141 för en järvföryngring. Uppskattningama av hur många renar som dödas är emellertid teoretiska och jämfört med det verkliga utfallet sannolikt relativt höga.

Å

Kostnaderna för vårt förslag kan i mycket grova drag bedömas i

relation till arbetsgruppens förslag.

Vi anser för det första att det är viktigt att värdet av en ren i dessa sammanhang innefattar såväl medelslaktvärdet som honrenamas produktionsvärde avsnitt 14.1.8. Därtill skall även beaktas det merarbete

236 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

som det kan utredas att rovdjursangrepp orsakar. De totala ersättningama för skador vid järv- och loföryngringar enligt vårt förslag torde därför bli cirka 3 mkr högre än enligt arbetsgruppens förslag, trots vår bedömning att den gjort en något för hög uppskattning av hur många renar som dödas av varje enskilt rovdjur.

De skador som björn och kungsörn orsakar, och som vi redovisat ovan, bör leda till ett lägre ersättningsbehov än vad arbetsgruppen föreslagit. Denna uppfattning grundar dels på Naturvårdsverkets tidigare bedömningar av björn och kungsörn som predatorer, dels på de beräkningar som gjorts av det antal renar som sammanlagt dödas av kungsom.

För att bedöma vårt förslag måste man emellertid också ta hänsyn till de mål vi föreslagit för rovdjurens antal och utbredning. Vi har föreslagit att lostammen skall minskas kraftigt i de södra delarna av renskötselområdet avsnitt 12.3.4. Om förslaget genomförs kommer antalet föryngringar inom renskötselområdet att minska till omkring 100. Det innebär kraftig minskning av ersättningama för

i sin tur en skador orsakade av lo. Med det ersättningsbelopp Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp föreslagit skulle totalkostnaden för loföryngringama då bli 15 mkr, dvs. 5 mkr lägre än i exemplet ovan. Även med våra utgångspunkter torde minskningen kunna leda till kostnadssänkningar i den storleksordningen.

Våra förslag beträffande kan leda till att enstaka vargar i

vargen ökad utsträckning kommer att uppträda i renskötselområdet med ökade skadeersättningar som följd. Vi ser också en mycket försiktig ökning av järvstammen som ett mål.

Lostammen kan förväntas minska i antal först på några års sikt. För ersättningssystemet innebär det att det tar någon tid innan kostnaderna för loföryngringar minskar. Å andra sidan kan det inte förväntas att kostnaderna för skador av järv och varg kommer att öka snabbt. Mot bakgrund av vad vi nu redovisat kan kostnaderna för ersättningssystemet som helhet uppskattas till omkring 41 mkr, dvs. ungefär 1 mkr lägre än den beräkning vi gjort av kostnaderna för förslaget från Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp. Om sedan våra förslag om rovdjursstammamas utveckling förverkligas kommer kostnaderna för skador av lo att minska betydligt medan kostnaderna för skador av varg och järv ökar något.

Om man endast skulle ge halv ersättning vid loföryngringar utanför åretruntmarkema skulle kostnaden bli mindre. Hur stor minskningen blir på grund av detta beror var den av oss förespråkade minskningen lostammen äger rum. Det finns anledning att anta att

av den främst kommer ske utanför åretruntmarkema. Det innebär att det blir ett mindre antal föryngringar ger ersättning med endast halvt

som

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 237

belopp. Överslagsvis skulle detta ändå kunna leda till att kostnaderna minskar med omkring 3 mkr. Totalkostnaden för ersättningssystemet skulle då bli 38 mkr.

14.1 12 Finansiering

.

Utredningens förslag: Sametinget får anslag avsedda för ersättningar ett sådant sätt att tinget vid fastställandet av ersättningama fullt ut kan beakta ändringar i antalet rovdjur. Naturvårdsverket får särskilda anslag för att täcka kostnaderna för inventeringama.

Så som ersättningssystemet hittills sett ut har det totala ersättningsbeloppet först fastställts i statsbudgeten. Därefter har de inventeringar som ligger till grund för fördelningen av ersättningen genomförts. Detta har i sig haft vissa negativa konsekvenser som vi nämnt ovan i detta avsnitt och även i avsnitt 6.3.

Vi föreslår ett systern som bygger på att regeringen i förväg skall fastställa ersättningsbelopp skall betalas vid föryngring och

som annan förekomst av järv, och varg samt totala ersättningsbelopp för skador orsakade av björn och kungsörn. Det innebär att Sametinget i sitt budgetunderlag måste uppskatta förekomsten av rovdjur för att kunna beräkna hur stora anslag man behöver för ersättningssystemet.

Enligt vårt förslag skall emellertid tinget vara skyldigt att betala ut det fastställda beloppet för förekomst av järv, och varg till samebyama. Enbart det förhållandet att man gjort en uppskattning av rovdjursantalet som visat sig felaktig skall inte få den konsekvensen att man inte kan betala ut de fastställda beloppen. Tinget måste därför få pengar till systemet på ett sätt som ger nödvändig flexibilitet med hänsyn till att ersättningama vissa år kan bli högre och andra år lägre än budgeterat.

Kostnaderna för systemet bör inte regleras genom att ersättningsbeloppen för föryngring eller förekomst ändras till nivåer inte

som motsvarar skadorna. Om regeringen, eller riksdagen, anser att utgifterna för systemet blir för stora bör man agera genom att vidta åtgärder för att få till stånd ökad skyddsjakt. Detta kan göra på olika

en man sätt. Man kan t.ex. ändra jaktförordningen på sådant sätt att möjligheterna till skyddsjakt i renskötselområdet ökar. Om Sveriges internationella åtaganden eller EG-regler förhindrar utökad skyddsjakt bör staten vara hänvisad till att betala de förluster som detta medför för rennäringen.

238 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

14.1.13 Förtroendet för myndigheter

Ersättningsbeloppen skall vara så stora att rennäringen får full kompensation för rovdjursskadoma de kan uppskattas. Om kon-

som man sekvent håller fast vid detta bör det också att vinna ett förtroende för ersättningssystemet. Ytterst är ett sådant förtroende en viktig del i möjligheterna att föra godtagbar politik i förhållande till den

en samiska ursprungsbefolkningen. Det är alltså av stor vikt att ersättningsbeloppen inte holkas sikt.

ur

i

14.1.14 Fördelningen inom samebyama

Utredningens förslag: Det införs inte några särskilda regler om hur ersättningama för rovdjursskador skall fördelas inom samebyama.

Det är de enskilda renägama som drabbas ekonomiskt av de skador rovdjuren orsakar. För närvarande finns inga regler för hur ersättningama skall fördelas inom samebyama mellan renägama. Det intryck vi fått i samtal med representanter för olika samebyar är att pengarna fördelas på olika sätt i olika byar. Vanligast synes vara att ersättningen fördelas mellan renägama efter renantal. I en del samebyar används delar av ersättningen av samebyn som sådan för gemensamma ändamål.

Vi anser att det även i framtiden bör vara en angelägenhet för samebyama själva att avgöra hur ersättningen skall fördelas. Samebyns beslut kan överklagas till länsstyrelsen som då har att avgöra frågan efter de allmänna rättsregler som gäller för samebyns verksamhet. Den enskilde renägarens rättssäkerhet är därmed tillgodosedd.

14.1.15 Massdödande

Utredningens förslag: I fall då ett eller flera rovdjur av samma art under kort tid dödar ett stort antal renar inom ett begränsat område skall ersättning lämnas direkt till de drabbade renägama.

Sametingets och Naturvårdsverkets arbetsgrupp har föreslagit särskilda regler för fall av så kallat massdödande av renar. Med massdödande avser myndigheterna att en eller flera individer av en rovdjursart dödat minst 10 renar inom ett begränsat område inom högst sju dygn. För sådana fall har myndigheterna föreslagit att ersättning efter ansökan skall kunna utgå direkt till den eller de drabbade renägama. Därtill

Bidrags- och ersättningssystemen 239

skall ersättning för merarbete kunna utgå med högst en fjärdedel av ersättningen för de dödade renarna.

Vi föreslår att regler för ersättningar för fall massdödande införs

av i enlighet med arbetsgruppens förslag. Ersättning för merarbete skall dock endast utgå om det kan styrkas att något sådant förekommit. Vi anser dock att det är en uppgift för Sametinget att i föreskrifter ange de exakta förutsättningarna för att ersättning skall lämnas. I förordning bör anges endast att ersättning skall lämnas i fall då ett eller flera rovdjur av samma art under kort tid dödar ett stort antal renar inom ett begränsat område.

14. 1.16 Bidrag till förebyggande åtgärder

Utredningens förslag: Sametinget skall varje år få särskilda medel för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Bidrag skall kunna lämnas till samebyar eller enskilda renägare för åtgärder som kan betraktas som extrainsatser med syfte att förebygga skador.

Tanken med det nuvarande ersättningssystemet var att Sametinget också skulle kunna betala ut bidrag till förebyggande åtgärder. De medel Sametinget fått har emellertid endast i mindre omfattning använts för sådana bidrag. Det har rört sig om en halv till en miljon kr per år.

Inom rennäringen är det betydligt svårare att förebygga skador än inom annan tamdjursskötsel. När det gäller tamdjursskötseln i övrigt så prioriteras bidrag till förebyggande åtgärder framför ersättningar för skador. Detta är inte möjligt på samma sätt beträffande rennäringen. Vi anser ändå att det är viktigt att i större utsträckning försöker före-

man bygga skador. Om skadorna kan minskas på detta sätt ökar förmodligen toleransen mot rovdjuren. Ersättningssystemet som sådant stimulerar i och för sig till förebygger skador. Ändå har det förebyggande

att man arbetet bara ökat i mindre omfattning sedan det systemet infördes. Enligt vår mening behövs det därför ett särskilt ekonomiskt stöd för detta.

Vi föreslår att Sametinget varje år skall få särskilda medel för bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Att pengar anslås för detta ändamål bör kort sikt inte påverka storleken av de belopp som anslås för skadeersättningar. Det kan visserligen hävdas att bidrag till förebyggande åtgärder endast skall lämnas i den mån det leder till att skadorna minskar. Ett sådant resonemang leder till slutsatsen att anslagen till ersättningar bör minskas med ett belopp som motsvarar bidra-

240 Bidrags- och ersättningssystemen SOU 1999: 146

gen till förebyggande åtgärder. Vi emellertid att frågan skall

menar ses i ett större perspektiv. Bidragen kan stimulera till intensiv

en mer renskötsel och till att nya metoder för att förebygga skador prövas och utvecklas. På lång sikt kan detta leda till minskade skador och det kan då bli motiverat att justera ersättningsnivåema. Bättre förebyggande åtgärder är dessutom att se som en naturvårdsåtgärd eftersom minskade olägenheter av rovdjur också leder till ökad tolerans för deras närvaro.

Bidrag bör kunna betalas ut på ansökan från samebyar eller enskilda renägare. Projekt och åtgärder som är långsiktiga eller innefattar

som utvecklande av nya metoder bör prioriteras. Bidrag bör inte kunna

ges till sådant normalt skall ingå i renskötseln, t.ex. bevakning

som som av renama. Däremot bör bidrag kunna till åtgärder verkligen kan

ges som betraktas som extrainsatser, t.ex. hopsamling eller flyttning av renar enbart i syfte att undgå rovdjursangrepp. Det skall inte uteslutet

vara med bidrag till särskilda kostnader för skyddsjakt på rovdjur. Men också här måste det vara fråga om klara extrainsatser. Ett visst mått

av skyddsjakt ingår som en normal del renskötseln.

av

Vid prövningen ansökningar bidrag till förebyggande åtgär-

av om der bör särskilt beaktas att skyddsjakt inte tillåts inom nationalparkema. De samebyar har sina betesmarker inom parkerna har därför

som ett särskilt behov av stöd till andra typer av förebyggande åtgärder.

Vid bedömningen av en bidragsansökan bör huvudlinjema i

rovdjurspolitiken beaktas. När det gäller att förebygga från lodjur

angrepp bör man därför i dagsläget kunna se positivt på bidrag till skyddsjakt. En tanke i vårt förslag till rovdjurspolitik är att lostammen skall minskas i delar av renskötselområdet. När det gäller järv och och framför allt varg bör istället generösare på andra metoder att före-

man se bygga skador.

Det är av stor vikt att bidragsansökan innehåller

en en noggrann beskrivning av de åtgärder att vidta. Det måste också ställas

man avser krav på att de som får bidrag redovisar till Sametinget vilka åtgärder som faktiskt vidtagits och den beräknade effekten dessa. På så sätt

av kan det bedömas om det är motiverat att betala ut bidrag i framtiden.

14.2 Andra

tamdjur

14.2.l Nuvarande regler

Enligt den nuvarande regleringen i jaktförordningen kan länsstyrelserna betala bidrag för att förebygga skador vilt och ersättningar för

av uppkomna skador. Bidrag och ersättningar kan betalas i mån av tillgång på medel. Samma regler gäller för skador orsakade rovdjur för

av som

Bidrags- och ersättningssystemen 241

skador orsakade annat vilt. Angående reglerna för bidrag och ersätt-

av ningar, se avsnitt 7.4.6.

De medel i statsbudgeten anslås för dessa ändamål fördelas på

som länsstyrelserna Naturvårdsverket. Enligt viltskadekungörelsen skall

av

i första hand användas till bidrag för förebyggande åtgärder. pengarna

14.2.2 Bidrag till förebyggande åtgärder

Utredningens förslag: Länsstyrelserna får samma möjligheter att lämna bidrag till åtgärder för att förebygga rovdjursskador på tamdjur fritt skogsbete beträffande andra tamdjur. Det skall

som också möjligt att lämna bidrag för åtgärder till skydd av bi-

vara kupor och liknande.

Bidrag till åtgärder för att förebygga skador är ett viktigt led i rovdjurspolitiken. Framför allt i Dalarna och Värmland har många fårägare i områden med fast vargförekomst sina djur inom rovdjurssäkra elstängsel. Till stor del har detta blivit möjligt genom de bidrag av statsmedel länsstyrelserna lämnat och Viltskadecenters arbete med

som utveckling effektiva stängsel. Såväl många länsstyrelser som Vilt-

av skadecenter har också aktivt informerat hur skador rovdjur kan

om av förebyggas.

Vår bedömning är att möjligheterna att sätta upp rovdjurssäkra stängsel haft avgörande betydelse för synen på rovdjuren, främst varg och björn. Detta får också stöd resultaten från den undersökning om

av attitydema till Naturvårdsverket lät SIFO göra 1998

varg som avsnitt 5.2. Undersökningen visade att 91 procent av de tamdjursägare är bosatta i vargområden kan acceptera varg i närheten av

som platsen där de bor. För tamdjursägare i hela landet var siffran 44 procent. Utan möjligheter till effektiva skadeförebyggande åtgärder hade

förmodligen haft annan inställning i vargområdet. man en

Vi har inte mött några krav på genomgripande förändringar av systemet för bidrag till förebyggande åtgärder. De synpunkter på regelverket vi fått har rört vissa detaljer, vi återkommer till strax. I

som som övrigt har olika länsstyrelser framfört att man behöver ökade resurser för att bidrag skall kunna lämnas i den utsträckning är motiverad.

som

Det nuvarande systemet för bidrag till skadeförebyggande åtgärder bör inte förändras. Naturvårdsverket skall alltså även i framtiden fördela medel länsstyrelserna som i sin tur skall lämna bidrag till enskilda.

242 Bidrags- och ersättningssystemen

De synpunkter som framförts till oss gäller möjligheterna till bidrag för åtgärder för att skydda tamdjur på fritt skogsbete samt bi- och fiskodlingar. För närvarande gäller för sådana verksamheter att bidrag normalt inte får lämnas för skadeförebyggande åtgärder. Detta motiveras med att de är sådana verksamheter eller egendom som till sin karaktär är särskilt skadeexponerade och därför kräver att skadeförebyggande åtgärder alltid genomfors. Biodlingar är mycket begärliga för björnar och det finns också enstaka exempel på att björnar orsakat skador i fiskodlingar.

I Sverige förekommer inte i någon större utsträckning att man har andra tamdj ur än renar på fritt skogsbete. Det är bara inom fäbodbruket som det görs regelmässigt och detta är en småskalig verksamhet. I övrigt torde det endast vara enstaka tamdjursägare som släpper sina djur fritt i skogen.

Fäbodbruket får ekonomiskt stöd både från EU och svenska myndigheter avsnitt 1 1.2.4. Från samhällets sida finns det alltså en uttalad vilja att bevara och utveckla fábodbruket. Det är därför rimligt att rovdjurspolitiken utformas så att fäbodbruket inte försvåras i onödan.

Skadesituationen för fäbodbruket är för närvarande inte svår. Men till stor del bedrivs fábodbruket i områden där det finns rovdjur och där stammarna kan komma att växa, vilket innebär att läget snabbt kan ändras. Däremot finns det enstaka tamdjursägare som håller sina djur på bete inom stora instängslade arealer som drabbats av omfattande skador.

Vi föreslår därför att viltskadekungörelsen med tillhörande allmänna råd NFS 1999:11 ändras så att länsstyrelserna får samma möjligheter att lämna bidrag till förebyggande åtgärder beträffande djur på löst skogsbete som för andra tamdjur. De åtgärder som kan komma i fråga är väl främst flyttbara elstängsel och bidrag till stängsel för att sätta fållor där djuren kan hållas på nätterna eller under perioder då

upp man vet att rovdjur uppehåller sig i närheten. Liksom när det gäller andra tamdjur skall bidrag bara lämnas om tamdjuren ingår i näringsverksamhet.

Biodlingar och liknande får visserligen inte på samma sätt samhällets stöd fäbodbruket. Vi anser emellertid att det ändå skall vara

som möjligt att ge bidrag till förebyggande åtgärder även för dessa verksamheter. Det är verksamheter som ofta bedrivs i glesbygd och där kan bidra till sysselsättningen. Bidrag bör bara kunna ges till åtgärder för att förebygga skador på egendom som ingår i näringsverksamhet.

SOU 1999: 146 Bidrags- och ersättningssystemen 243

14.2.3 Ersättningar för skador

Egendom i näringsverksamhet

Utredningens förslag: Länsstyrelserna skall vara skyldiga att lämna

ersättning för skador björn, järv, lo, varg eller kungsöm orsakar

som

tamdjur eller egendom ingår i näringsverksamhet.

annan som

Naturvårdsverket fastställer en taxa för ersättningar avseende de

arter tamdjur i näringsverksamhet som kan förväntas i någon

av

större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur

Enligt jaktförordningen får länsstyrelserna betala ersättningar för viltskador i mån tillgång på medel. Vi föreslår att det ijaktförordningen

av skall föreskrivas att länsstyrelserna skall vara skyldiga att lämna ersättning för skador björn, järv, lo, och kungsöm orsakar tam-

som varg djur och annan egendom som ingår i näringsverksamhet.

När det gäller egendom som inte ingår i näringsverksamhet bör liksom för närvarande i jaktförodningen att ersättning får lämnas.

anges Enligt viltskadekungörelsen gäller dock för närvarande att ersättning inte skall lämnas för skador på tamdjur som inte ingår i näringsverksamhet. I kungörelsen finns emellertid ett särskilt undantag avseende hundar. Vi föreslår inte någon ändring i denna del. Dock bör

överväga att införa en möjlighet att ersätta även hästar som inte man ingår i näringsverksamhet.

Vare sig ijaktförordningen eller i viltskadekungörelsen har angetts med vilka belopp ersättning skall utgå för olika tamdjur som dödats eller skadats rovdjur. Enda undantaget är hundar. För dessa finns

av

fasta belopp. Viltskadecenter har dock tagit fram rekommendenumera rade ersättningsbelopp för får och andra tamdjur.

I våra kontakter med tamdjursägare och länsstyrelser har det många gånger framförts önskemål att ersättningar för rovdjursskador på

om tamdjur skall utgå med i förväg bestämda belopp per skadat eller dödat tamdjur, dvs. på det sätt systemet fungerade till och med 1995.

som

Att ersättning utgår för skador har stor betydelse för att rovdjuren skall accepteras. Som tidigare framhållit är det också viktigt med regler uppfattas konsekventa och logiska. Det nuvarande sys-

som som temet där ersättningama kan variera från tid till annan och från län till

l län utan att det motiveras ändringar i värdet på de dödade djuren

av uppfyller inte dessa krav. Systemet bör därför ändras så att skador tamdjur i näringsverksamhet så långt möjligt ersätts med i förväg

som fastställda belopp. Det ter sig också inkonsekvent att det finns fastställda ersättningar för hundar men inte för andra tamdjur.

244 Bidrags- och ersättningssystemen

Vi föreslår alltså att det i taxa skall fastställas schablonbelopp för

en de arter av tamdjur i näringsverksamhet kan förväntas i någon

som större utsträckning bli skadade eller dödade rovdjur. För närvarande

av gäller det endast får. För andra arter bör ersättningen bestämmas från fall till fall. Taxan bör fastställas Naturvårdsverket efter samråd med

av Jordbruksverket.

Djur på fritt skogsbete samt biodlingar

m.m.

Utredningens förslag: Ersättningar betalas även för skador

som

rovdjur orsakar på tamdj på fritt skogsbete och biodlingar.

ur

Enligt viltskadekungörelsen med tillhörande allmänna råd får ersättningar för närvarande inte lämnas för skador på tamdjur på fritt skogsbete. Detsamma gäller bl.a. biodlingar.

Vi föreslår att ersättningar skall betalas även för skador på dessa typer av egendom. Detta är motiverat skäl vi anfört när

av samma som det gäller bidrag till förebyggande åtgärder för dessa verksamheter. Ersättning bör dessutom lämnas för vilda djur i hägn dödas

som av rovdjur. Det saknas skäl att undanta dessa från ersättningsbestämmel-

serna.

Allmänna villkor för ersättning

Utredningens förslag: Ersättning skall inte lämnas verksam-

om heten där skadorna inträffat bedrivits ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat.

I 29 a § jaktförordningen anges för närvarande att ersättning får lämnas bara om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv skall

svara för de kostnader skadan föranleder. En motsvarande regel bör finnas även i framtiden. Det innebär att ersättning inte bör lämnas verk-

om samheten där skadorna inträffat bedrivits på ett sådant sätt att risken för skador onödigtvis ökat. T.ex. bör ersättning inte utbetalas för tamdjur på fritt skogsbete lämnats utan daglig tillsyn.

som

Bidrags- och ersättningssystemen 245

Genomförandet av förslagen

Våra förslag om förändringar i reglerna om ersättningar bör genomföras genom införandet av nya bestämmelser ijaktförordningen under rubriken ersättning för skada av vilt samt genom ändringar i viltskadekungörelsen.

SOU 1999:00 247

15 om

Regler skyddsjakt

15.1 Beslutande myndighet

Utredningens förslag: Naturvårdsverket får delegera till

länsstyrelserna tillstånd till skyddsjakt på enskilda individer

att ge

björn eller orsakar allvarliga skador eller olägenheter.

av som

Delegation skall huvudregeln i län med fasta stammar av björn

vara

och lo.

För närvarande är det Naturvårdsverket fattar alla beslut om jakt

som på stora rovdjur. I vissa fall kan också polisen låta avliva vilda djur, inklusive de stora rovdjuren. Vi att Naturvårdsverket även i

anser fortsättningen skall ha huvudansvaret for omfattningen av jakten. Förvaltningen rovdjursstammama nationell angelägenhet och

av är en verket har den nödvändiga överblicken över situationen i landet som helhet. Många arter rör sig också över så stora områden att de lämpligast förvaltas på riksnivå.

Det finns emellertid också betydande fördelar med att vissa beslut fattas regionalt. Erfarenhet och kunskaper från lokal nivå kan då bättre komma till användning. De regionala myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap om de problem som finns på orten. Det finns normalt också utvecklade former för samarbete med andra regionala och lokala myndigheter såsom polisen. För lokalbefolkningen kan ökad närhet till beslutsfattarna också innebära större förståelse for de beslut som fattas.

De fördelar finns med regionalt beslutsfattande har särskilt stor

som betydelse i fall där det krävs en snabb beslutsprocess. Vi tänker här situationer då något enskilt rovdjur orsakar stora skador. I sådana fall skulle det enligt vår mening många gånger vara lämpligt att länsstyrelserna fattade beslut skyddsjakt beträffande arterna björn

om och lo, uppnått sådan nivå att de kan anses långsiktigt

som en livskraftiga. Även kungsömen finns visserligen i sådant antal att den är långsiktigt livskraftig. Det är emellertid så omdiskuterat i vilken utsträckning den orsakar skador att vi att beslut eventuell

anser om

248 Regler om skyddsjakt SOU 1999:00

skyddsjakt på kungsörn tills vidare bör ligga kvar hos Naturvårdsverket. Vi föreslår att Naturvårdsverket skall kunna delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd till skyddsjakt på enskilda djur björn av eller lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter. Det är med andra 0rd den beslutsrätt Naturvårdsverket i dag har enligt 27 § som första stycket andra meningen jaktförordningen skall kunna som delegeras. Det är just i sådana fall god lokalkännedom som kan ha stor betydelse. Om t.ex. närgången björn orsakar skador i mindre i en en ort glesbygden upplever säkert många det naturligt vända sig som mer att till länsstyrelsen än till Naturvårdsverket i Stockholm. En särskild fråga är om länsstyrelserna har kompetens att hantera beslutanderätten ett sätt stämmer överens med övergripande som mål för förvaltningen de aktuella arterna. Vår bedömning är så är av att fallet i de län där det finns fasta stammar rovdjur. När av stora Naturvårdsverket delegerar beslutanderätten måste verket emellertid ändå ha möjlighet att begränsa den samlade omfattningen av skyddsjakten. Verket bör alltså kunna föreskriva länsstyrelse att en endast får tillåta jakt på ett visst antal djur under viss tidsperiod, en t.ex. högst sex djur under tre års tid. Naturvårdsverket får på så sätt möjlighet att kontrollera skyddsjaktens omfattning, om man anser att det finns behov detta. Därigenom får verket möjlighet sitt av att ta ansvar som landets högsta naturvårdsmyndighet. Delegation till länsstyrelserna bör huvudregeln i de län där det vara finns fasta stammar björn och lo. I dag gäller det Dalarnas, av Gävleborgs, Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt for även Värmland, Örebro och Västmanlands län. I andra län anser vi att det är lämpligt att Naturvårdsverket behåller beslutanderätten. Därigenom kan verket, har den rikstäckande som överblicken, väga det önskvärda i att arterna sprider sig till nya områden. Om en länsstyrelse fått beslutanderätt använder den på som ett sätt som strider mot övergripande mål för rovdjursförvaltningen måste verket kunna ta tillbaka beslutanderätten. I övrigt bör det även i fortsättningen Naturvårdsverket vara som fattar beslut skyddsjakt. om Enligt 31 § jaktförordningen får länsstyrelsen tillstånd till ge en selektiv jakt efter ett litet antal djur under strängt kontrollerade förhållanden, det behövs för att tillgodose viltförvaltningen. Jakt får om tillåtas endast det inte finns någon lämplig lösning och om annan om jakten inte försvårar upprätthållandet bevarandestatus av en gynnsam hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Björn, järv, lo, och kungsöm är inte undantagna från 31 I varg praktiken tillämpas den dock inte dessa arter. Vi emellertid anser

SOU 1999:00 Regler skyddsjakt 249

om

ändå att det bör läggas till i paragrafen att arterna inte omfattas av denna. Länsstyrelserna bör enligt vår mening kunna besluta om jakt på stora rovdjur endast i de fall vi behandlat ovan.

15.2 för

Förutsättningar skyddsjakt

15.2.l Skyddsjakt efter beslut av myndighet

j

Utredningens förslag: I jaktförordningen föreskrivs vid

att man

beslut skyddsjakt och varg särskilt skall ta hänsyn till

om

risken för skador på När det gäller skall också behovet att

renar.

skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.

Genom jakt kan rovdjursartemas antal och utbredning påverkas. De mål som föreslagit för rovdjursstammamas antal och utbredning se avsnitt xx bör därför också få genomslag i jaktförordningens bestämmelser om skyddsjakt.

Vi har föreslagit att antalet lodjur bör minska inom renskötselområdet och att skyddsjakt under vissa förutsättningar också bör kunna tillåtas för att minska påverkan på rådjursstammama. Beträffande har vi bl.a. föreslagit att det i princip inte bör finnas

varg någon fast etablerad stam i renskötselområdet och att skyddsjakt därför, under vissa förutsättningar, bör kunna tillåtas.

I 23 § jaktförordningen föreskrivs vilka allmänna förutsättningar

a

gäller för skyddsjakt. Vi föreslår att det i paragrafen införs ett nytt som andra stycke föreskriver att vid beslut om skyddsjakt på

som man och skall ta särskild hänsyn till risken för skador på renar. När det

varg gäller lo bör det även föreskrivas att behovet att skydda stammarna av vilda hjortdjur skall beaktas.

Beträffande utanför renskötselområdet och beträffande björn,

varg järv och kungsöm har vi föreslagit olika mål för förvaltningen. Vi har också pekat på att skyddsjakt bör kunna tillåtas respektive ökas under olika förutsättningar. Jaktförordningens nuvarande lydelse ger möjlighet att genomföra våra förslag avseende dessa arter. Mot bakgrund artemas nuvarande antal och utbredning står också

av tillämpningen i överensstämmelse med de föreslagna målen. Det bör därför ligga de förvaltande myndigheterna, dvs. Naturvårdsverket och enligt vårt förslag också länsstyrelsen, att i framtiden förverkliga förslagen. Det innebär t.ex. att skyddsjakt på bör kunna tillåtas i

varg vissa situationer vargstammens tillväxt fortsätter. Att i författning

om reglera alla de olika situationer som kan uppkomma skulle innebära en

250 Regler om skyddsjakt SOU 1999:00

olämplig detaljreglering. I den mån rovdjurspolitiken inte kan förverkligas i denna del utan förordningsändringar bör dock saken tas under nytt övervägande.

l5.2.2 Skyddsjakt utan föregående beslut

av

myndighet

Utredningens förslag: Ägaren eller vårdaren ett tamdjur får

av döda en björn, järv, eller varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Rätten att ingripa gäller till dess angreppet är avslutat. Förföljelserätten återinförs inte. I stället ändras 5 § jaktlagen så att det blir tillåtet att förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika angrepp på tamdjur.

Enligt 28 § jaktförordningen får ägare eller vårdare av tamdjur under vissa förutsättningar döda en björn, järv eller som angripit och skadat eller dödat ett tamdjur. I vårt delbetänkande Skyddsjakt på varg SOU 1999:50 föreslog vi att paragrafen även skulle omfatta varg, vilket vi vidhåller. Regeringen har emellertid ännu inte tagit ställning till frågan.

De förutsättningar som gäller enligt paragrafen är snäva och ger endast begränsade möjligheter att ingripa. Villkoren enligt paragrafen är säkerligen också svåra för en lekman att sätta sig in i och förstå på ett juridiskt korrekt sätt. Paragrafen har för närvarande följande lydelse.

Har en björn, järv eller angripit och skadat eller dödat tamdjur och finns

det skälig anledning att befara ett nytt angrepp, får tamdjurets ägare eller

vårdare utan hinder av fredning eller bestämmelserna i 9 § döda det

angripande djuret, om det sker i omedelbar anslutning till angreppet. Sådan

jakt är dock inte tillåten inom nationalpark.

Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.

I våra samtal med ren- och andra tamdjursägare har det kommit fram att många har en oklar uppfattning om möjligheterna att ingripa utan myndighetstillstånd. Delvis uppfattas också villkoren enligt paragrafen som orimliga. Det krävs t.ex. att ett tamdjur redan har skadats eller dödats innan man får ingripa. I den delen har det förts fram att det bör vara tillåtet att döda ett angripande rovdjur redan innan så har skett. Vi har också mött många vitt skilda uppfattningar om innebörden av uttrycket omedelbar anslutning. Även innebörden uttrycket

av skälig anledning att befara nytt angrepp har väckt många frågor.

SOU 1999:00 Regler om skyddsjakt 251

Vi att det måste finnas regel som ger rätt att ingripa utan

anser en föregående beslut av myndighet i samband med rovdjursangrepp tamdjur. En sådan bestämmelse bör så enkelt utformad att var och

vara

har rimliga möjligheter att i förväg bedöma när han eller hon får en ingripa. Villkoren för ingripande bör också vara sådana att det inte ställs orimliga krav på dem som kan komma att behöva tillämpa paragrafen, att t.ex. måste vänta tills en skada redan inträffat.

som man

En regel rätt att döda ett rovdjur utan myndighetsbeslut får

som ger emellertid inte heller alltför stora möjligheter för enskilda att agera.

ge Det skulle kunna innebära att ett stort antal rovdjur kom att dödas, vilket skulle försvåra en övergripande förvaltning av rovdjuren. Rätten att ingripa bör alltså endast omfatta akuta situationer av sådan karaktär att det inte kan begäras tamdjursägare att han eller hon skall stå

av en overksam. I andra fall bör man vara hänvisad till att begära tillstånd från myndighet.

Vi föreslår att villkoren att ett tamdjur redan skall ha skadats eller dödats och att det skall finnas skälig anledning att befara nytt angrepp tas bort från paragrafen. Även villkoret att det angripande rovdjuret får dödas i omedelbar anslutning till angreppet bör tas bort. Istället bör föreskrivas att rovdjuret får dödas under ett direkt angrepp på ett tamdjur.

-

Vi inte att den så kallade förföljelserätten bör återinföras. Det

anser skall alltså inte tillåtet att förfölja ett rovdjur som angripit ett

vara tamdjur i syfte att döda det på någon plats. I stället föreslår vi en

annan ändring 5 § jaktlagen som skall göra det tillåtet för tamdjursägare att

av förfölja och skrämma ett rovdjur i syfte att undvika angrepp.

En ytterligare fråga att ta ställning till när det gäller 28 § är om den skall gälla alla typer tamdjur. Detta blir särskilt viktigt med de

av vidgade möjligheter till ingripande som vi nu föreslår. Den begränsning

bör övervägas är om paragrafen skall formuleras sådant sätt att som den inte gäller vid på hundar. Beträffande de rovdjursarter som

angrepp

omfattas är denna fråga inte så stor betydelse. Mer aktuell blir nu av den införs i paragrafen, vilket vi föreslår, eftersom vargen i

om varg större utsträckning än de andra rovdjursartema angriper hundar. Särskilda överväganden krävs i denna del med hänsyn till att vargstammen fortfarande är svag.

Iden nuvarande lydelsen skulle paragrafen, om varg tas med där, ge endast begränsade möjligheter att döda vargar som angriper hundar. Det skulle t.ex. vara svårt att hävda att det fanns skälig anledning att befara att just särskild vargindivid på nytt skulle angripa en hund.

en Därtill kommer att det måste röra sig samma ägares eller vårdares

om hund. Men med de förändringar vi nu föreslår skulle möjligheterna att döda angriper hundar öka. Ofta är det också jakthundar som

vargar som

252 Regler skyddsjakt SOU 1999:00 om

angrips. Då finns det regelmässigt beväpnade människor i närheten, vilket skulle kunna innebära att paragrafen ofta skulle tillämpas vid på hundar. Å andra sidan är det endast i sällsynta angrepp undantagsfall jägare faktiskt den angriper hans som en ser varg som hund. Riskerna för angriper hundar skulle dödas lagligt att vargar som är därför trots allt inte särskilt stora. Vi bedömer också att många skulle få svårt att acceptera och förstå om paragrafen inte fick tillämpas vid på hundar. För det första angrepp är det en känslomässig fråga. Många skulle uppfatta det mycket som negativt om man inte fick försvara sin hund mot ett vargangrepp,

särskilt om man vidtagit nödvändiga förberedelseåtgärder, t.ex.

genom att orientera sig om det finns i det område där att släppa varg man avser sin hund. Därtill kommer att sådan begränsning kan te sig ologisk en eftersom hund ofta är värd mycket än t.ex. ett får eller en mer en ren. Vi föreslår inte att möjligheterna för enskilda att ingripa mot björn, järv, lo och skall begränsas när det gäller på hundar. Om varg angrepp varg tas med i paragrafen kommer den ändå inte att leda till att vargar annat än i undantagsfall kommer att dödas vid hundangrepp. Samtidigt innebär redan möjligheten att ingripa att det blir lättare för många människor att leva med varg. Som vi sagt tidigare vidhåller vi att bör tas med i paragrafen. varg Det gäller även med de övriga förändringar vi föreslår. Vårt förslag är alltså att paragrafen skall ha följande lydelse.

Ägaren eller vårdaren av ett tamdjur får döda björn, järv, eller en varg som är under direkt angrepp på tamdjuret. Det angripande djuret får dödas trots bestämmelserna i 9 Sådan jakt är dock inte tillåten inom nationalpark. Jakt som avses i första stycket får ske på annans jaktområde.

Formuleringen direkt angrepp har vi hämtat från den norska motsvarigheten till 28 § jaktförordningen ll § lov viltet, 1981-05om 29 nr 38. Genom att använda denna formulering, istället för bara ordet angrepp, begränsas rätten att ingripa till situationer då det verkligen föreligger en risk för tamdjuret. En situation där ett rovdjur påbörjar ett angrepp som är utsiktslöst kan inte betraktas ett direkt som angrepp. Snarare bör man se det att rovdjuret möjligheterna till ett som provar framgångsrikt angrepp. Det förekommer t.ex. att järvar springer efter renar när förhållandena är sådana att utan svårighet kan springa renama undan. I en sådan situation kan paragrafen inte tillämpas. Rätten att ingripa, enligt vårt förslag, gäller till dess att angreppet

upphört. Så måste i princip anses vara fallet då det angripna tamdjuret

dödats, såvida inte rovdjuret genast påbörjar ett nytt på ett angrepp

SOU 1999:00 Regler skyddsjakt 253

om

annat tamdjur. Det kan möjligen finnas ett gränsområde där det är svårt att avgöra om ett angrepp verkligen avslutats. Men när rovdjuret väl börjat äta av tamdjuret måste angreppet definitivt anses ha upphört. I detta avseende innebär vårt förslag en viss inskränkning mot den nuvarande fonnuleringen av 28 Uttrycket omedelbar anslutning innebär att rovdjuret också kan dödas efter angreppet.

För liksom för de andra arterna är det en uppgift for

varg Naturvårdsverket att följa hur paragrafen tillämpas. Om många djur dödas med stöd av paragrafen måste verket givetvis ta hänsyn till detta när överväger tillstånd till skyddsjakt. Det kan påpekas att vi

man att ge

att begränsad skyddsjakt på varg bör kunna tillåtas inom en snar anser framtid, om stammen fortsätter att öka. Dödas vargar med stöd av 28 § bör det dock innebära att utrymmet för verket att besluta om ytterligare skyddsjakt minskas.

1 6 J

aktbrott

16.1 konsekvenser för

Förslagens jaktbrotten

16.1.l Skäl till ytterligare åtgärder mot jaktbrott

Jaktbrott innefattar dödande rovdjur förekommer i stor omfatt-

som av ning och de utförs metoder avsnitt 5.6. Redan detta

ofta med grymma är i sig tillräckliga skäl for skall vidta ytterligare åtgärder mot

att man denna brottslighet. För vissa arterna kan den olagliga jakten också få

av allvarliga konsekvenser. Vargstammen är fortfarande så liten att den olagliga jakten kan bryta stammens positiva utveckling. Beträffande järven kan brottsligheten vara en av huvudorsakerna till att stammen inte ökat trots att arten länge varit skyddad.

De vi fört de grundläggande principerna för rov-

resonemang om djurspolitiken bygger till stora delar att de förvaltande myndigheterna har kontroll över situationen. De uppgifter som vi kunnat få in tyder emellertid på att jaktbrott innefattar dödande av rovdjur

som förekommer i sådan omfattning att situationen är utanför myndigheter-

kontroll. För att skall kunna styra utvecklingen av rovdjursnas man stammarna är det därför viktigt att kommer till rätta med den

man olagliga jakten.

Samhället satsar också stora belopp på bidrag till åtgärder för att förebygga skador rovdjur och till ersättningar för sådana skador. Det

av är då rimligt att förvänta sig en minskning av den olagliga jakten. En grundtanke är att bidrag och ersättningar betalas just för att jakt inte är tillåten eller i vart fall inte är tillåten i nödvändig omfattning.

16.1.2 Orsaker till brottsligheten

Vi har haft ett stort antal kontakter med enskilda, organisationer och myndigheter. Med de flesta vi träffat har vi tagit den olagliga jak-

upp ten på rovdjur. Kontaktema tillsammans med de rapporter vi fått från forskningsprojekten har gett bild orsakerna till denna brotts-

oss en av lighet. Förklaringama finns huvudsakligen på två plan:

256 Jak1br0tt SOU 1999: 146

0 Det finns konkreta ekonomiska och liknande intressen som påver-

kas negativt av rovdj ursförekomsten. 0 Det finns mer djupt liggande orsaker som bottnar i en känsla av

avstånd till de beslutsfattande myndigheterna.

Till den första kategorin förklaringar hör att tamdjursägare

av man som kan anse att omfattningen av den tillåtna skyddsjakten är för liten och att den inte får bedrivas med tillräckligt effektiva metoder. Hit hör också att det finns jägare som tycker att rovdjurens påverkan på stammarna av bytesdjur är alltför stor och skyddsjakten för liten.

Den andra kategorin av orsaker är mer svårfångad. Den låter sig inte beskrivas i siffror eller exakta ord. Vi har emellertid kunnat att det

se finns människor upplever förtroendeklyfta till de myndigheter

som en som i dag svarar för rovdjurspolitiken, dvs. främst riksdagen,

regeringen, Naturvårdsverket och inte minst EU. Inom vissa i

grupper områden där det förekommer rovdjur upplever man att beslut fattas av personer som inte har någon förståelse för lokalbefolkningens verklighet.

Från sådana känslor är nästa steg att man inte ser någon utväg

annan än att ta saken i egna händer. Jaktbrotten blir då inte bara ett sätt att rätta till en rovdjurspolitik man anser felaktig. De blir också ett sätt att demonstrera sitt missnöje med de rådande förhållandena. Vi har också kunnat förstå att saken kan ha ytterligare djup. För vissa kan rovdjursförekomsten och rovdjurspolitiken ibland framstå som en symbol för den centrala maktutövningen i dess helhet. Att då bedriva eller i varje fall acceptera olaglig jakt på rovdjur blir ett sätt att visa fort-

att man farande kan påverka sin livssituation oavsett vad centrala myndigheter anser.

Förutom de huvudsakliga förklaringama kan läggas att vissa män-

niskor tycks starkt ogilla stora rovdjur utan att det finns någon synbar anledning till detta. Sådana känslor kan också vara en drivkraft till olaglig jakt på rovdjur.

16.1.3 Konsekvenser våra förslag

av

Vi föreslår en sammanhållen rovdjurspolitik. I förslaget ingår konkreta mål för de olika rovdjursartemas minimiantal och utbredning. Om regering och riksdag antar sådana mål blir det lättare för människor att se vart rovdjurspolitiken syftar. Därmed kan man kanske också bättre förstå politiken, har uppfattning i sak.

även om man en annan

Vi föreslår också att olika intressegwpper skall få ökat inflytande i beslutsfattandet både på central och regional nivå. Dessa åtgärder tror

SOU 1999: 146 Jaktbrott 257

vi kan bidra till att föra lokalbefolkning och myndigheter närmare varandra. Beträffande vissa rovdjursarterna föreslår en ökad

av skyddsjakt i vissa områden. Detta tror vi kan bidra till att minska konflikterna runt rovdjursförekomsten och därmed minska risken för en situation där större tolererar eller uppmuntrar olaglig

grupper rent av jakt.

Därtill föreslår vi att regeringen skall agera för att vi skall få undantag från Bernkonventionen och art- och habitatdirektivet så att Sverige får större frihet vad gäller förvaltningen av björn och lo avsnitt 1l.1.2. Vi föreslår också att länsstyrelsen skall få rätt att besluta

skyddsjakt i vissa fall. Båda dessa åtgärder innebär att besluten om över rovdjursfrågoma flyttas närmare de människor vilkas livsföring direkt berörs rovdjuren. Detta kan i sin större förståelse för de

av tur ge konkreta beslut fattas, vilket i sin tur kan bidra till ändrade attity-

som der mot den olagligajakten.

Sammantaget är alltså vår bedömning att en rovdjurspolitik med tydliga mål, inflytande från intresseorganisationer och decentralisering

delar beslutsfattandet kan bidra till att minska antalet jaktbrott av av avseende stora rovdjur.

16.2 Särskilda mot jaktbrott

åtgärder

16.2.1 Samarbete mellan myndigheter

Utredningens förslag: Länsstyrelser, polismyndigheter och åklagarmyndigheter planerar tillsammans för gemensamma insatser i syfte att förebygga jaktbrott avseende rovdjur. Myndigheterna följer också gemensamt polisanmälningar, förundersökningar, åtal och

upp domar avseende sådana brott.

Vi föreslår att länsstyrelser, polismyndigheter och åklagarmyndigheter skall förstärka samarbetet frågor gäller jaktbrott avseende rov-

om som djuren. Initiativet till detta bör naturligen ligga hos länsstyrelserna. Myndighetema bör tillsammans planera för gemensamma insatser i syfte att förebygga brott också följa vad händer med

men upp som polisanmälningar, förundersökningar, åtal och domar. Genom samarbetet kan de olika myndigheterna bättre utnyttja varandras kompetens, vilket ökad effektivitet i arbetet. Hur samarbetet praktiskt

ger skall samordnas bör beslutas regionalt.

258 Jaktbrott

l6.2.2 Bevakning och brottsutredningar

Utredningens förslag: Bevakningen områden där jaktbrott av avseende rovdjur kan förekomma förbättras utökat samarbete genom mellan polisen och länsstyrelsemas faltpersonal. Länsstyrelserna får även särskilda medel för att göra punktinsatser med ökad bevakning. Förundersökningar jaktbrott avseende rovdjur leds regelmässigt om av särskilt utbildade miljöåklagare och i varje polisdistrikt finns särskilda utredare som ansvarar för sådana utredningar. Polisen etablerar också ett samarbete med länsstyrelsemas faltpersonal när det

gäller brottsutredningama.

Vi föreslår att åtgärder vidtas för att dels förbättra bevakningen i vissa områden under känsliga perioder, dels effektivisera polisens och åklagarmyndigheternas arbete mot den olagliga jakten. Bevakningen bör kunna förbättras genom gemensamma insatser av polisen och länsstyrelsemas fältpersonal. I de flesta län med fasta rovdjursstammar har länsstyrelserna personal följer utvecklingen som av rovdjursstammama. Genom ett ökat samarbete med dem kan polisen få kunskaper om när och bevakning är särskilt viktig. Fältpersonalen var kan också få personliga kontakter med de polismän som i första hand ansvarar för utredningar om jaktbrott avseende stora rovdjur. Det blir då lättare för dem att anmäla misstankar. Med hjälp helikopter är det möjligt att övervaka stora områden. av Polisflyget i Boden använder också i viss utsträckning helikopter för bevakning i syfte att förhindra och även upptäcka jaktbrott mot stora rovdjur. Vi vill framhålla att det vid sådan bevakning är stor vikt att av helikoptern är bemannad med personal som har goda kunskaper om rovdjuren. Redan i dag deltar naturbevakare från vissa länsstyrelser i helikopterövervakning som är inriktad på områden där risken för jaktbrott avseende rovdjur bedöms vara störst. Detta samarbete bör utökas. För närvarande har polisflyget endast tillgång till en helikopter avsedd för uppdrag i Norrland. Helikoptem, är stationerad i som Boden, används till alla typer polisiära uppgifter. Endast till av en mindre del används den för bevakning fjällområden och liknande. av För att få till stånd en effektiv bevakning i syfte att förebygga och upptäcka jaktbrott skulle det behövas ytterligare helikopter stationeen rad i Norrland, lämpligen i Östersund. Ett alternativ är att helikoptrar från södra Sverige deltar vid särskilda bevakningsinsatser. På så sätt skulle bevakningen kunna ökas under den särskilt känsliga perioden under senvåren. I våra kontakter med Rikskriminalpolisen har man

SOU 1999: 146 Jaktbrott 259 .

också ställt i utsikt att helikoptertid i ökad utsträckning skall användas för att förebygga och upptäcka jaktbrott avseende rovdjur. Länsstyrelserna bör även få särskilda medel för att göra punktinsatmed ökad bevakning. Detta kan även till en relativ låg kostnad ge ser effektiv bevakning åtminstone i fjällområdena. Länsstyrelsen i en Västerbotten gjorde t.ex. under våren 1996 en särskild bevalçningsinsats inriktad järvlyor. En naturbevakare var då ensam ute i fält under två tvåveckorsperioder. Med kunskap om var järvlyoma fanns och utrustad med tubkikare kunde han från lämpliga bevakningspunkter hålla ett flertal järvlyor under uppsikt. Medan han var ute i fält ensam visste ingen han befann sig. Eller som han själv uttryckte saken i var samtal med utredningen: Eftersom jag inte själv visste var jag skulle nästa dag kunde inte gärna någon annan veta det heller. En gång vara dygn rapporterade han in till länsstyrelsen telefon. Före insatper per sen hade länsstyrelsen bland allmänheten gjort känt att man avsåg att göra den extra insatsen. Enligt länsstyrelsens bedömning var den effektiv. Man menar att vetskapen bland allmänheten om att naturbevakaren i princip kunde dyka upp var som helst hade en god preventiv effekt. För att förbättra utredningarna misstänkta fall av jaktbrott avom seende rovdjur föreslår vi att förundersökningama regelmässigt skall ledas åklagare. Handläggningen bör skötas inom ramen för åklagarav väsendets organisation för miljöbrott. Det innebär att det blir särskilt utbildade miljöåklagare leder utredningen och sedan eventuellt som driver saken i domstol. Genom att man koncentrerar handläggningen till vissa åklagare kan dessa få den nödvändiga erfarenheten. Miljöåklagama bör också få utbildning i frågor brott som innefattar om dödande rovdjur. Riksåklagaren har i samtal med oss inte haft några av invändningar mot en sådan lösning. Vi föreslår att det i varje polisdistrikt län skall finnas särskilda utredare för utredningar om jaktbrott avseende rovdjur. som ansvarar Det bör så långt möjligt poliser med kunnande och erfarenhet samt vara i rovdjursfrågor. Även inom polismyndighetema bör engagemang utbildningsinsatser vidtas. Det är också viktigt att det etableras ett samarbete mellan polisen och länsstyrelsemas fältpersonal när det gäller brottsutredningama. Fältpersonalen kan med sin spåming och vana av sitt kunnande om rovdjuren säkerligen ofta bidra till brottsplatsundersökningama. Polisen bör även utveckla samarbete med expertis, annan t.ex. personal från forskningsprojekten. l våra många samtal med olika människor har vi fått intrycket att jaktbrott avseende rovdjur på vissa platser åtminstone i vissa kretsar kan sägas socialt accepterade. Omfattningen av brottsligheten vara pekar i riktning. Utredningar socialt accepterade brott stälsamma om

260 Jaktbrott SOU 1999: 146

ler särskilda krav på polis och åklagare. Särskilt på mindre finns orter det risk för att lojalitetskonflikter uppstår, vilket i sin kan leda till tur att ovidkommande hänsyn tas. Och även inte direkta lojalitetskonom flikter uppstår kan det skapas ett socialt tryck gör det svårare som att driva en förundersökning med full kraft. Motsvarande kan för övrigt gälla beträffande länsstyrelsemas fältpersonal de deltar i arbete när som rör jaktbrott. Vi tror att våra förslag att särskilda åklagare och särskilda poliser

skall delta i förundersökningama i stor utsträckning kan förhindra lojalitetskonflikter. Inte desto mindre är detta problem myndighetsledett ningarna bör vara uppmärksamma på. När det gäller länsstyrelsens personal kan lösningen att inte alltid skall arbeta i vara samma personer ett särskilt område. I den mån ensamarbete kan undvikas torde det minska trycket på enskilda i personalen. personer

16.2.3 Höjt minimistraff

Utredningens förslag: Minimistraffet för jaktbrott höjs till grovt sex månaders fängelse.

För normalfall av jaktbrott finns för närvarande böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan 43 § jaktlagen. För jaktbrott grovt är straffet fängelse i högst två år, vilket innebär minimistraffet att är två veckors fängelse. När bedömer ett jaktbrott skall man om anses som grovt skall särskilt beaktas bl.a. brottet avsåg hotat, sällsynt eller om ett värdefullt vilt 44 §. Ett jaktbrott avseende rovdjur bedöms normalt

sett som ett grovt brott. Vi föreslår att minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till månasex ders fängelse. Höjt minimistraff tillsammans med upptäcksrisk större genom ökad bevakning kan enligt vår bedömning ha preventiv en effekt. v

Jaktbrott 261

16.2.4 Intresseorganisationemas ansvar

De i utredningens expertgrupp nominerats av olika experter som intresseorganisationer har ställt sig positiva till att deras organisationer gemensamt skall arbeta mot den olagliga jakten på rovdjur.

Våra kontakter med olika människor, både enskilda och sådana som företräder olika organisationer, har visat att det vissa håll finns en närmast positiv attityd till jaktbrott avseende rovdjur. Många gånger har det utmanande sätt talats att jaktbrott kommer att bli följett om inte skyddsjakt omedelbart tillåts i ökad omfattning. Andra den om gånger har det underförstått sagts att sådan brottslighet förekommer i kretsarna dem vi träffat. Ändrade attityder till jaktbrott är avgörunt rande för att brottsligheten skall minska. Flera utredningens experter har nominerats av i detta sammanav hang viktiga intresseorganisationer: Jägarnas Riksförbund-Landsbygdens Jägare, Lantbrukamas Riksförbund LRF, Svenska Samernas Riksförbund SSR, Svenska Jägareförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF. Sammantaget har de ett stort antal medlemmar med skilda utgångspunkter intresserar sig för som frågor gäller rovdjuren. Organisationerna har därför stora möjligsom heter att sprida information och bedriva opinionsbildning. nominerats de nämnda organisationerna har De experter som av ställt sig positiva till förslaget att organisationerna gemensamt skall arbeta mot den olagliga jakten på rovdjur. Särskilt viktigt är engagehos de organisationer vilkas medlemmar genom rovdjuren manget råkar ut för skador i den verksamheten. Detta gäller jägarorganiegna sationema, SSR och LRF. Syftet med arbetet skall att ett klart vara och tydligt sätt bedriva ett aktivt arbete mot olaglig jakt. I arbetet blir förståelsen för rovdjuren är del i den biologiska mångfalden och att en att de har given plats i den svenska naturen ett viktigt inslag. en

1999: 146 263 SOU

17 Forskning, beståndsövervakning,

information

1 1 Samverkan

Forskning, beståndsövervakning och information är alla viktiga för för-

valtningen rovdjursartema. De är också sinsemellan betydelsefulla av för varandra. Forskningen kan bidra med de kunskaper behövs för att kunna som övervaka rovdjursstammama. Med hjälp forskningen kan man också av utveckla inventeringsmetoder och kontrollera kvaliteten inventeringar utförs. Beslut skyddsjakt bör också bygga på uppgifter som om från forskningen. Tillförlitlig information rovdjursstammamas utveckling är om emellertid utomordentlig betydelse för förvaltningen. Bestândsöverav vakningen måste bedrivas kontinuerligt och långsiktigt. Den är inte en

huvuduppgift för forskningen. Att sprida information rovdjuren till bred allmänhet är en om en viktig del i arbetet med förvaltningen alla arterna. För att det skall av möjligt är beroende forskningen och kunskaper om stamvara man av utveckling. Genom sprida information kan också få mamas att man förståelse för behovet forskning och beståndsövervakning, vilket av dessa verksamheter. Ökade kunskaper hos allmänheten kan gynnar kanske också bidra till att minska den olagliga jakten. Genom det forum för rovdjursfrågor vi föreslår skall knytas till som Naturvårdsverket 13.1.2 kan uppnå samverkan mellan

avsnitt man

forskning, beståndsövervakning och förvaltning. Genom rikstäckande

sammanställningar inventeringsresultat kan beståndsövervakningen av bidra med den kunskap är nödvändig för förvaltningen. Inventesom ringsresultaten kan spridas till allmänheten genom de rovviltgmpper vi föreslår skall obligatoriska vid länsstyrelserna i de län där som vara det förekommer rovdjur. Där kan också forskningsresultat spridas stora kontinuerligt. Information stammamas utveckling och från forskom ningen bör också spridas det rovdjurscenter vi föreslår genom som skall inrättas.

264 Forskning, beståndsávervakning, information

17.2 Forskning

17.2.1 ekten

Forskningsproj

Bakgrund

De första uppgifterna från forskning stora rovdjur i vårt land kom om från den så kallade Rovviltundersökningen från 1960-talet. Arbetet gjordes mest i form spårningar rovdjur snö och resultaten av av var därmed självfallet begränsade. När metoden att börja använda radiosändare på djur utvecklades och tog fart under 1970-talet öppnades fullständigt möjligheter få nya att information om rovdjuren. De kunde följas helt nu ett annat sätt dygnet runt och året runt så önskades. Det gick kartlägga om att hemområdenas storlek, studera aktiviteten och mycket annat. Den första rovdjursart blev föremål för den studier i som sortens vårt land björnen. Naturvårdsverket radiomärkte 1984 den första var björnen i ett projekt snabbt kom att utvecklas till samarbetssom ett projekt mellan Sverige och Norge. I samarbetet deltog förutom Naturvårdsverket också Världsnaturfonden WWF, huvudñnansiäsom en av rema, och Svenska Jägareförbundet samt Direktoratet for Naturforvaltning och Norsk Institutt for Naturforskning NINA. Projektet pågår fortfarande och har sedan 1986 kallats Skandinaviska bjömprojektet. De första åren avkastade projektet väntat olika biologiska som mest grunddata storleken på hemområden, dygnsrytm, vandringar, antal ungar i kullen osv. Efter hand antalet märkta björnar ökade och som framför allt efter hand del de märkta djuren med känd ålder som en av kunde följas år efter år, kunde projektet också inforpresentera annan mation. För första gången när det gäller vilda skandinaviska björnar fick vi veta hur gamla djuren är när de blir könsmogna, hur långa intervall det är mellan kullama, hur stor dödligheten är hos björnar olika av åldrar m.m. Med hjälp av de märkta bjömama och uppgifter björnar skjutna om under jakten kunde projektet så småningom också beräkningar göra av antalet björnar i Skandinavien. Därmed kunde förvaltningen få i det närmaste alla de uppgifter den behövde för att på vetenskapliga grunder kunna fatta beslut bjömjakt. När slutligen genetiska

om undersökningar

kopplades till projektet resulterade det i information sådant om som man knappast hade kunnat tänka sig den dagen projektet startade. Det visade sig bl.a. att enstaka dominerande hanar för huvuddelen svarar av alla lyckade pamingar i ett område samt att det finns genetiska skillnader hos de skandinaviska bjömama.

Forskning, beståndsövervakning, information 265

I kölvattnet bjömprojektet har det kommit igång projekt

senare också på de andra rovdjursarterna, när det gäller varg dock först under vintern 1998/99. Såvitt vi kan bedöma har alla dessa projekt i huvudsak löst de problem som varje projekt det här slaget måste räkna med att

av ställas infor under inledande fas. Man vet hur djuren skall fångas,

en vilka som är de bästa sätten att märka dem och hur pejlingen skall till för att bli så effektiv som möjligt.

Järvprojektet har utvecklats ett bra sätt. Arten är förhållandevis lite studerad andra håll i världen och det svenska projektet har redan samlat mer data järv än vad finns någon annanstans. Också

om som loprojekten i två svenska och ett norskt studieområde är framgångsrika. I forskningen är ett stort kapital investerat. Investeringen gäller både de märkta djuren, som i många fall har följts från födelsen och har kända föräldrar, och den personal arbetar inom projekten.

som

Det finns en faktor som framför allt när det gäller vargprojektets framtid är svårbedömd. Den faktorn är den olagliga jakten avsnitt 5.6. Alla de olika rovdjursprojekten har när det gäller olaglig jakt bidragit med unik information som på ett objektivt sätt än någon

mera annan metod visat på omfattningen bilaga 5-7 i bilagedelen. I vargprojektet märktes sju vargar vintern 1998/99. Två dem har försvunnit under

av året under sådana omständigheter att inte kan bortse från risken att

man de har blivit olagligt dödade. Om skulle komma att även fortsätt-

varg ningsvis dödas i större omfattning skulle det kunna skada eller kanske t.o.m. omintetgöra vargprojektet och självfallet också hota stammen.

Framtid

Vi anser att det är viktigt att samtliga pågående rovdjursprojekt får

nu fortsatt ekonomiskt stöd så att de kan bedrivas med den långsiktighet som krävs. Den information projekten kommer att ge kommer att bli betydelsefull för förvaltningen inte bara de svenska utan de fen-

av av noskandiska stammarna stora rovdjur.

av

Dänned är vi inne på behovet av samarbete med andra länder. Skandinaviska bjömprojektet hade säkerligen inte fått den slagkraft det haft om det inte hade utvecklats till ett samarbetsprojekt mellan Sverige och Norge. Varken de ekonomiska eller personella resurserna hade räckt till i enbart ett nationellt projekt. Vår uppfattning är att de övriga forskningsprojekten stora rovdjur bör vidareutveckla samarbetet med Norge och, när det gäller också med Finland. I annat fall

vargen, finns det risk för att de i brist på medel inte kommer att bli tillräckligt långsiktiga. Och långsiktighet är nödvändig i projekt som rör stora rovdjur. Med tanke de förluster av djur realistiskt måste räkna

som man

266 Forskning, beståndsövervakning, information

med tillföljd bl.a. hög ungdödlighet samt både laglig och olaglig

av jakt går det inte att samla ett tillräckligt stort material.

annars

Det finns ytterligare ett forskningsfält när det gäller stora rovdjur som de närmaste åren enligt vår uppfattning kommer att få stor betydelse, nämligen genetiken. I fråga om björnen har vi redan sett vilken information som kan komma från genetikema om de får hjälp med insamling av material från kunnig personal i fält. Det finns all anledning att vänta sig motsvarande i fråga om de andra arterna. Här skall nämnas bara ett exempel på intressanta frågor. I dag finns det möjligheter att med hjälp DNA-analys av spillning av rovdjur skilja olika

av individer åt. Om skulle kunna samla spillning en viss rov-

man av djursart inom ett område och med hjälp av den beräkna hur många exemplar arten finns där så skulle ha tillgång till en god

av som man inventeringsmetod. Som ett komplement till andra mera traditionella inventeringsmetoder skulle den bli till nytta för förvaltningen.

Naturvårdsverket lät 1998 SIFO göra en undersökning av svenskars inställning till varg. Resultatet har varit betydelsefullt i vårt utredningsarbete. Enligt vår uppfattning borde liknande undersökningar göras framför allt när det gäller björnen men också beträffande de övriga arterna. Att granska medias roll i ett längre perspektiv när det gäller information stora rovdjur skulle säkerligen också vara av intresse.

om

Material från skjutna eller på annat sätt insamlade stora rovdjur skulle kunna analyseras långt mer än vad som sker i dag. Här bör Riksmuseet och Statens veterinärmedicinska anstalt ha ett ansvar för att utveckla internationellt samarbete bl.a. för att därigenom få tillgång till större serier av material. Slutligen anser vi att det finns ett växande behov av forskning när det gäller möjligheter att förebygga skador av stora rovdjur både inom och utanför renskötselområdet.

Förslag

Utredningens förslag: Staten ökar sina satsningar på rovdjurs-

forskning.

Vi föreslår att staten skall öka sina satsningar på rovdjursforskning. Vår bedömning ökning med 2 miljoner kr per år väsentligt

är att en skulle förbättra villkoren för forskningen på de mest angelägna områdena. De områden som särskilt bör prioriteras är genetiska studier, fortsatta undersökningar av de olika arterna med hjälp av biotelemetri samt undersökningar av möjligheterna att förebygga skador av rovdjur både innanför och utanför renskötselområdet.

Forskning, beståndsövervakning, information 267

Möjligheten till viss omfördelning av medel från forskning på hjortdjur till rovdjursforskning bör övervägas. En kraftsamling genom gemensamma insatser av Naturvårdsverket och de frivilliga organisationerna, främst Världsnaturfonden och Svenska Jägareförbundet bör eftersträvas liksom möjligheterna att utveckla större, internationella projekt genom samarbete över gränserna. Särskilt när det gäller vargforskningen finns det fördelar att vinna med ett samarbete med Norge och Finland. Vid överläggningar med tjänstemän från det norska Miljövemdepartementet och Direktoratet for naturforvaltning har dessa uttalat sig positivt om att utveckla ett gemensamt vargforskningsprojekt.

17.2.2 Öppenhet

För alla arter av stora rovdjur pågår forskningsprojekt med djur som försetts med radiosändare. Man följer också djuren på andra sätt. Inom projekten får man alltså ständigt kunskap om rovdjurens förehavanden.

Vår uppfattning är att forskningen bör sträva efter ökad öppenhet gentemot allmänheten. Särskilt viktigt är det att skapa goda kontakter med jägare och ren- och andra tamdjursägare. Detta kan bidra till att skapa bättre kunskaper om rovdjuren, vilket kan innebära att acceptansen för dem ökar. Om tamdjursägare får information om att det finns rovdjur i ett visst område ökar också möjligheterna att förebygga skador. Goda relationer till lokalbefolkningen ger också en större trygghet för ett långsiktigt forskningsarbete.

För att säkerställa informationsinsatser kan de myndigheter som beslutar om forskningsanslag ställa krav på att forskningsprojekten aktivt deltar i arbetet med att sprida information.

I Dalarna har vargforskningsprojektet i samarbete med länsjaktvårdsföreningen under hösten 1999 börjat lämna information om var de sändarförsedda vargarna uppehåller sig avsnitt 13.4. Detta är ett initiativ som vi tror kan ha stor betydelse för jägamas möjligheter att undvika vargangrepp på hundar, vilket kan bidra till att minska konflikterna på grund av vargförekomsten. Krav motsvarande åtgärder har förts fram också i andra delar av landet.

Exempel kan också hämtas från USA. I Idaho pågår sedan 1996 ett projekt för att återinföra vargen, som tidigare varit utrotad från delstaten. Detta har gjorts genom utplanteringar av varg. Samtliga utplanterade vargar fick radiosändare så att man haft möjlighet att följa dem. Attityden till projektet bland boskapsuppfödare var inledningsvis mycket negativ. Projektledningen har därför vinnlagt sig om att arbeta så nära uppfödama som möjligt. Om en uppfödare råkar ut för skador

268 Forskning, beståndsövervakning, information

av varg tar man alltid personlig kontakt. Och när man genom pejling ser att en vargflock rör sig nära en viss gård underrättar man boskapsuppfödama. Detta har lett till ändrade attityder mot projektet och inom projektet tror man att det hindrat alltför negativa attityder mot vargen. Projektledningen lägger också varje vecka ut rapporter Internet om vargarna, vilket gett stor respons från allmänheten.

17.3 Beståndsövervakning

Behov av beståndsövervakning

För att man över huvud taget skall kunna bedriva någon form av förvaltning av rovdjuren måste man ha kunskaper om rovdjursstammarnas storlek och utveckling. Att säkerställa en god rikstäckande övervakning bör därför bli ett viktigt inslag i den framtida rovdjursförvaltningen. Arbetet bör ske med så enhetliga metoder som möjligt och vara återkommande. Det är emellertid inte givet att det behövs årliga inventeringar av var och en av arterna. När en viss stabilitet uppnåtts kommer det sannolikt att räcka med inventeringar exempelvis två år av tre eller vartannat år.

Det primära målet behöver inte vara att försöka fastställa exakt hur många individer av de olika arterna som finns i landet. Istället bör inriktningen vara att försöka få bästa möjliga information om reproduktionen, dvs. att fastställa antalet familjegrupper eller etablerade par varg, antalet lyor eller bon järv och kungsöm och antalet honor med ungar lo och björn. Den typen av information utgör grunden för ersättningssystemet för rovdjursskador på renar och är nödvändig även för beslut i frågor rör skyddsjakt. Med ökad kunskap om de olika

som arterna från de forskningsprojekt som pågår, kan informationen vid behov senare användas för att beräkna de totala stammarna.

Ansvaret

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för att nödvändiga inventeringar äger rum och för att rovdjursstammarnas utveckling kan följas i landet som helhet. Länsstyrelserna har ett regionalt faunavårdsansvar och har därmed också ansvaret för att rovdjursstammarnas utveckling kan följas på regional nivå. För att övervakningen av rovdjursstammama skall kunna garanteras långsiktigt med bibehållen kvalitet går det inte att dela upp verksamheten på flera organisationer som dessutom kanske var och en har särintressen att bevaka.

Forskning, beståndsövervakning, information 269

Naturvårdsverket följer rovdjursstammamas utveckling på olika sätt. Man får uppgifter från länsstyrelser, forskningsprojekt och ideella organisationer såsom Sveriges Ornitologiska Förening och Svenska Jägareförbundet. I det följ ande redogörs närmare för detta.

För att rovdjursstammamas utveckling skall kunna följas är det nödvändigt att bcståndsövervakningen samordnas mellan länen. För att detta skall vara möjligt måste enhetliga metoder för beståndsövervakning används i varje fall inom respektive utanför renskötselområdet.

Inventeringar av järv, lo och varg inom renskötselområdet

Utredningens förslag: I statsbudgeten anslås årligen särskilda medel för länsstyrelsemas inventeringar inom renskötselområdet.

Inom ramen för det nuvarande ersättningssystemet för renar som dödas

rovdjur har inom renskötselområdet sedan 1996 genomfört av man heltäckande inventeringar av järv, och varg. Arbetet görs gemensamt

länsstyrelserna och samebyama och präglas av stor professionalism. av Länsstyrelserna sammanställer resultaten för respektive län och rapporterar till Naturvårdsverket och Sametinget. Detta arbete måste fortsätta men vi anser inte att det för närvarande behövs några utökade insatser för beståndsövervakning av dessa arter inom renskötselområdet. Däremot är det nödvändigt, ersättningssystemet skall fungera

om så som det är avsett, att länsstyrelserna respektive samebyama får de ekonomiska resurser som behövs för den fortsatta verksamheten.

Vi föreslår att det i statsbudgeten årligen skall anslås särskilda medel för länsstyrelsemas inventeringar inom renskötselområdet. Kostnaden har under de senaste åren varit i genomsnitt 5,8 miljoner kr per år. Inventeringama har hittills finansierats genom olika delar av Naturvårdsverkets anslag, vilket medfört viss osäkerhet om finansieringen. De medel som samebyama har behövt har särskilt angetts i budgeten under anslaget för ersättningar för viltskador m.m. Så bör

fallet även i framtiden. Pengarna bör kanaliseras via Sametinget vara och Naturvårdsverket eftersom visst arbete måste göras centralt- ordna informationsmöten, ta fram och trycka blanketter m.m.

270 Forskning, bestândsövervakning, information

Samordning utanför renskötselområdet

Utredningens förslag: Länsstyrelserna i län utanför renskötselområdet med etablerade rovdjursstammar får sammanlagt, i ett första steg, årligen 1,5 miljoner kr för inventeringsverksamhet.

Utanför renskötselområdet bör det länsstyrelsemas uppgift att

vara samordna inventeringama av stora rovdjur och sammanställa årliga rapporter om utvecklingen. Det finns flera skäl till det. Hanteringen av viltskadefrågor ligger länsstyrelserna. Om det nu, i enlighet med våra förslag, påbörjas en utveckling i riktning mot att länsstyrelserna får ansvaret för vissa skyddsjaktfrågor är kopplingen till inventeringsverksamheten uppenbar. Det finns parallell till situationen i

även en renskötselområdet där det är länsstyrelserna för

som ansvarar inventeringsverksamheten.

Länsstyrelserna har, tillsammans med Naturvårdsverket, tagit initiativ för att samordna beståndsövervakningen inom för Viltskade-

ramen center. Vi anser att detta är en bra lösning avsnitt l7.4.2.

Länsstyrelserna i län utanför renskötselområdet med etablerade rovdjursstammar behöver utökade resurser för att leva upp till sitt ansvar för den regionala faunavården. I ett första steg föreslår vi att årligen 1,5 miljoner kr anslås till länsstyrelsemas inventeringsverksamhet utanför renskötselområdet. Naturvårdsverket bör fördela pengarna mellan länsstyrelserna.

När det gäller lodjuret har länsstyrelserna inte några möjligheter att med egna resurser följa utvecklingen. Man är därför, åtminstone i dagsläget, hänvisad till de kunskaper man kan få genom de storskaliga inventeringar som genomförs i Svenska Jägareförbundets regi, se följande avsnitt. Så länge vargen är fåtalig har länsstyrelserna vissa möjligheter att följa utvecklingen på egen hand och i samarbete med bl.a. forskningen. Men när arten ökar i antal kommer man även beträffande denna i större utsträckning vara beroende av de storskaliga inventeringama. Beträffande björnen i dagsläget främst hänvisad till de

är man kunskaper man kan få från forskningen. Förhoppningen är emellertid att även andra metoder skall kunna användas.

Storskaliga inventeringar av lo och varg

De storskaliga inventeringar av lodjur och varg som Jägareförbundet och i mera blygsam omfattning Naturskyddsföreningen gjort var för sig under delar av 1990-talet har avsevärt vidgat våra kunskaper framför allt om utbredningen utanför renskötselområdet. Inventeringama har

Forskning, beståndsövervakning, information 271

alltså varit mycket värdefulla och de kommer även i framtiden att vara nödvändiga för att följa utvecklingen av varg- och lodjursstammama. Något praktiskt genomförbart alternativ till denna ideella insats finns inte. Arbetet bör alltså fortsätta. Vi hoppas också att det kan utvecklas i samarbete mellan de båda organisationerna och kanske också med andra grupper med intresse för rovdjursfrågor. Det är den enda möjligheten att kunna följa effekterna den skyddsjakt lodjur som tillå-

av tits utanför renskötselområdet under senare år och som rimligen kom-

att fortsätta. Ett sådant samarbete skulle även kunna bidra till att mer följa utvecklingen om lodjuret i större utsträckning sprider sig i södra Svealand och Götaland.

Inventeringar av björn och kungsörn

När det gäller björnen finns det för närvarande egentligen ingen inventeringsmetod som lämpar sig för långsiktig övervakning av stam-

De beståndsuppskattningar gjorts under 1990-talet har kommen. som mit från Skandinaviska bjömprojektet och bygger på sändarförsedda djur. Så länge det projektet pågår torde det därför finnas vissa möjligheter att följa stammens utveckling men därefter måste andra alternativ sökas. Ett alternativ till inventeringsmetod som kanske skulle kunna utvecklas bygger på DNA-analys av spillning avsnitt 17.2.l. Ett annat alternativ är registrering synobservationer av bjömhonor med års-

av ungar.

När det gäller björnen måste man emellertid än så länge i alldeles särskilt hög grad ta till de möjligheter som finns i uppgifter från

vara avskjutning och fallvilt. Denna passiva inventeringsmetod spelar en viktig roll också i fråga om de andra arterna och vi anser att den bör göra det även i framtiden. De med Riksmuseet i spetsen, som

museer, står mottagare de djurarter är statens vilt bör få ett marke-

som av som rat och ekonomiska resurser för att vetenskapligt ta till vara det

ansvar material intresse kommer att kunna tillhandahållas via jakt och

av som insamling av fallvilt. De resurserna finns i dag inte fullt ut. Det kan illustreras med att tre björnar 1999 skjutits i nödväm utanför den

som tid då skyddsjakt varit tillåten har kastats på soptippar vilket självfallet är oacceptabelt.

När det gäller fåglar finns det inom Sveriges Ornitologiska Förening

lång tradition att med ideella krafter följa olika fågelarters utvecken ling. Detta gäller även kungsömen. I stora delar av Norrland har så kallade kungsörnsgrupper skaffat sig detaljerade kunskaper om kungsömens utveckling. För övervakning kungsömstammens utveckling

av bör även i framtiden förlita sig på kungsömsgruppema.

man

272 Forskning, beståndsövervakning, information

Samarbete med grannländer

Det är önskvärt att inventeringsmetodema samordnas i Sverige, Norge och Finland. Ett exempel på framgångsrikt samarbete över gränserna i Norden utgör den Nordkalottkommitté 1991 initierades av Nord-

som kalottens Miljöråd. I gruppen finns företrädare för länsstyrelserna i de nordligaste länen i Sverige, Norge och Finland.

Kommittén har tagit fram en serie rapporter en om beståndsstatus,

en med förslag till samordnad inventeringsmetodik och en tredje med förslag till samordnade förvaltningsåtgärder. En fjärde rapport kommer att redovisa uppdaterade bestândssiffror och granska resultatet av försöken att samordna inventeringsmetodiken på Nordkalotten.

I anslutning till det nyligen startade vargforskningsprojektet i Sverige har det diskuterats någon form gemensam norsk-fmsk-svensk

av organisation för att följa utvecklingen av vargstammen i Fennoskandia. Så länge projektet pågår och vargarna är relativt fåtaliga anser vi att ansvaret för en svensk del av en sådan organisation kan kopplas till Viltskadecenter, som har ett nära samarbete med forskningsprojektet. Så har också varit fallet i inledningsskedet av samordningsarbetet.

Rovdjursdatabas

Utredningens förslag: Regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att upprättas en databas för stora rovdjur avseende hela landet.

En del av det inventeringsmaterial om stora rovdjur som insamlats under senare år finns lagrat i en gemensam databas för de fyra nordligaste länen. Varje länsstyrelse är ansvarig. Annat material är dessvärre spritt och därmed svårt eller nästan omöjligt att få del av.

Vi föreslår att regeringen ger Naturvårdsverket i uppdrag att upprättas en databas för stora rovdjur avseende hela landet. Där skall information från länsstyrelserna, Naturhistoriska riksmuseet, Statens veterinärmedicinska anstalt, polisen, Jägareförbundet m.fl. registreras. Det övergripande ansvaret skall ligga hos Naturvårdsverket och det bör vara en uppgift för Naturvårdsverket att ta initiativ till och utveckla databasen.

Forskning, beståndsövervakning, information 273

17.4 Viltskadecenter

17.4.1 Bakgrund

Det tidigare systemet för viltskador byggde ensidigt att viltskador skulle ersättas. Under 1990-talet har emellertid det nuvarande systemet införts där huvudregeln är att skador skall förebyggas. Detta har ställt krav på förbättrade kunskaper förebyggande åtgärder och att det

om finns möjligheter att föra ut kunskaperna. Det mot bakgrund av

var dessa behov som Viltskadecenter startades 1996.

Viltskadecenter finns i anslutning till Grimsö Forskningsstation i Bergslagen. Stationen är organisatoriskt knuten till Institutionen för naturvårdsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU i Uppsala. Viltskadecenter har till uppgift att samla kunskap om viltskador och att förmedla den information och utbildning. Till viltskador

genom räknas skador rovdjur orsakar på tamdjur och egendom.

som annan Viltskadecenter arbetar också med att utveckla nya metoder för att förebygga viltskador, vilket sker i samarbete med forskarna vid forskningsstationen. Verksamheten på Viltskadecenter riktar sig främst till myndigheter, enskilda näringsidkare och organisationer men också till allmänheten. Viltskadecenter arbetar inte med frågor som rör rennäringen.

Vår bedömning är att Viltskadecenter fyller en viktig funktion. Genom rådgivning till tamdjursägare och att arbeta med före-

genom byggande åtgärder har Viltskadecenter i hög grad bidragit till att konflikterna mellan tamdjursägare och rovdjur blivit begränsade. Centret arbetar också med frågor vargangrepp på hundar. Bl.a. avser man

om att inom det pågående vargforskningsprojektet studera hur vargar förhåller sig till jakthundar. Tillsammans med länsjaktvårdsföreningama i Dalarna, Värmland och Örebro har också tagit initiativ för att få

man fram metoder att förebygga på hundar. I stor utsträckning

vargangrepp arbetar centret också aktivt med utbildning och information. Bl.a. har

utbildat tjänstemän på länsstyrelserna, besiktningsmän för viltskaman dor, verksamma inom fåmäringen, distriktsveterinärer, lärare

personer och jägare. Inom för Viltskadecenter sammanställdes också en

ramen rapport den skandinaviska vargstammens utveckling under 1998/99

om Varg i Skandinavien, rapport 18 1999, Högskolen i Hedmark.

nr

Formellt drivs Viltskadecenter SLU på uppdrag av Naturvårds-

av verket. Verksamheten finansieras med viltskademedel. Dessa skall Naturvårdsverket emellertid inte använda för egen verksamhet utan

skall fördelas mellan länsstyrelserna. För finansieringen av pengarna centret får därför länsstyrelse särskild del viltskademedlen

en en av

274 Forskning, beståndsövervakning, information

som betalas till SLU. Pengarna går alltså från Naturvårdsverket, till länsstyrelsen, till SLU och slutligen till själva Viltskadecenter.

Formerna för Viltskadecenters organisation och finansiering har lett till viss oklarhet om ledningen verksamheten. Naturvårdsverket

av anser att detta är verkets sak och att verket gör det på uppdrag läns-

av styrelserna. Dessa har å sin sida sett det som att de finansierar verksamheten och att Viltskadecenter är deras eget serviceorgan. SLU tar inte någon aktiv del i verksamheten.

Från Viltskadecenter har framförts att oklarhetema kring organisation, ledning och finansiering påverkar den praktiska verksamheten negativt. Det är bl.a. svårt att ha någon mer långsiktig planering och att göra prioriteringar. Oklarheterna gör också att oproportionerligt mycket tid måste läggas på administrativa frågor.

Naturvårdsverket har under hösten 1999 tillsatt interimistisk sty-

en relse for Viltskadecenter. Styrelsen har i uppdrag att utarbeta förslag till dels hur verksamheten skall organiseras och finansieras, dels vilken verksamhet skall bedrivas. I styrelsen ingår tre representanter för

som länsstyrelserna, tre for näringama och en for Naturvårdsverket.

Länsstyrelserna, Naturvårdsverket och lantbruksnäringen avser att bredda Viltskadecenters verksamhet. Utöver det direkta arbetet med viltskador skall centret vara sammanhållande for beståndsövervakningen av de stora rovdjuren utanför renskötselområdet. Därvid skall centret ha till uppgift att biträda de medverkande länsstyrelserna i utbildning av spårare, att samordna metoder för beståndsövervakningen och att sammanställa länsstyrelsernas årsrapporter över denna. Denna del av verksamheten har som nämnts redan påbörjats såvitt avser varg.

Det har funnits planer på att verksamheten i de delar gäller

som rovdjur skall drivas under beteckningen Rovdjurscenter. Det torde

vara en uppgift for den interimistiska styrelsen att ta ställning till om så skall vara fallet. Därtill kommer att det åtminstone bland vissa aktö-

av rerna finns planer på att utvidga verksamheten till informationsinsatser mot allmänheten. Detta har emellertid inte styrelsen tagit ställning till.

Forskning, beståndsövervakning, information 275

17.4.2 Framtida organisation och arbetsuppgifter

Utredningens förslag: Viltskadecenter blir permanent. Den interimistiska styrelsens förslag centrets organisation avvaktas. Viltom skadecenters arbete med frågor som har anknytning till viltskador fortsätter. Centret skall sammanhållande när det gäller vara beståndsövervakningen björn, och utanför renskötselomav varg rådet.

Vi föreslår att Viltskadecenter skall bli permanent. När det gäller centrets organisation vi att den interimistiska styrelsens förslag bör anser avvaktas innan saken avgörs. Vi vill emellertid framhålla att det är av stor vikt att det klarläggs i vilken juridisk form centret skall drivas och är huvudman för verksamheten. Vår bedömning är att det vem som skulle lämpligt centret knöts till Naturvårdsverket och att vervara om ket fick möjlighet att utse styrelse för centret. Styrelsen borde ha en sammansättning motsvarar den interimistiska som beskrivits i det som föregående. Centret bör även i fortsättningen beläget vid Grimsö vara Forskningsstation. När den interimistiska styrelsen utarbetat ett förslag till organisation bör regeringen, och Naturvårdsverket, vidta nödvändiga åtgärder för att Viltskadecenter dess framtida organisatoriska form. ge Viltskadecenter bör fortsätta sitt arbete med frågor som har anknytning till viltskador. Centret bör liksom för närvarande finansieras av viltskademedel. Om Naturvårdsverket skall vara huvudman för centret bör reglerna för användningen viltskadeanslaget ändras så att verket av kan finansiera verksamheten direkt, utan att omvägen över någon länsstyrelse. Även fortsättningsvis bör använda namnet Viltskadecenter, man är etablerat. Den verksamhet börjat utveckla när det gälsom som man ler beståndsövervakningen rovdjur utanför renskötselområdet ryms av mycket väl inom för Viltskadecenter. Beteckningen Rovdjursramen center bör enligt vår mening undvikas eftersom den kan leda till sammanblandning med andra redan pågående och framväxande verksamheter avsnitt 17.5.3. I den mån verksamheten vid Viltskadecenter kommer att utvecklas mot informationsarbete gentemot den breda allmänheten kan det däremot finnas anledning att se annorlunda på namnfrågan. Vi föreslår att Viltskadecenter skall vara sammanhållande när det gäller beståndsövervakningen björn, lo och utanför renskötav varg selområdet. Centret har redan påbörjat detta arbete såvitt avser varg.

När det gäller björn och lo överväger Viltskadecenter för närvarande vilka insatser kan vidta för att följa beståndsutvecklingen. man Såvitt det har kommit fram i våra kontakter med länsstyrelserna finns det för närvarande inte behov ökade anslag för skall av att man kunna utveckla Viltskadecenters verksamhet kring beståndsövervakningen. I framtiden bör information rovdjurens antal och

om utbredning

kunna hållas tillgänglig för allmänheten, bl.a. Internet, genom samarbete med ett rovdjurscentrum har till uppgift verka allsom att mot mänheten. I vad mån Viltskadecenter i dag skall ägna sig åt informationsspridning till allmänheten är beroende får särskilda av om man anslag för detta från Naturvårdsverket eller länsstyrelserna. Vår bedömning är att viltskademedel inte kan användas för sådana ändamål.

17.5 Information

17.5.1 Behov information

av

Kunskap om rovdjuren har nyckelroll för att allmänheten skall ha en förståelse för rovdjurssituationen och rovdjurspolitiken. Ett ökat arbete med välunderbyggd och allsidig information rovdjuren är därför om ett viktig led i arbetet med att minska de konflikter skapas som runt rovdjursförekomsten. Erfarenheterna från Viltskadecenters verksamhet visar också hur information och utbildning, kopplat med bidrag till skadeförebyggande åtgärder, på ett avgörande sätt bidragit till att tamdjursägare kunnat acceptera rovdjur. Av särskild betydelse är att aktuell kunskap rovdjurens antal och om utbredning finns lätt tillgänglig för allmänheten. På så sätt kan allehanda rykten och missuppfattningar motverkas. En bidragande orsak till konflikterna runt rovdjursförekomsten är olika har olika att grupper uppfattningar om hur många rovdjur det finns och de finns. God var och lättillgänglig information antal och utbredning kan kunom ge ett skapsunderlag som kan accepteras människor med olika uppfattav ningar i rovdjursfrågoma. Därmed blir det lättare föra saklig disatt en kussion och finna lösningar på konflikter.

Forskning, beståndsövervakning, information 277

Information bör också spridas i syfte att bredda kunskapen om de olika artemas biologiska förhållanden samt de skador och problem de orsakar. De sociala aspekterna på rovdjursförekomsten bör också belyoch de bör sättas i ett historiskt perspektiv. sas

l7.5.2 Myndigheter och organisationer

Utredningens förslag: Regeringen Naturvårdsverket i uppdrag ger att utarbeta detaljerad strategi för information om rovdjur. en

Redan i dag arbetar många myndigheter och organisationer med att sprida kunskap rovdjuren. Naturvårdsverket och flera organisatioom arbetar på central nivå for att sprida rikstäckande information. Viltner skadecenter arbetar också centralt med information riktad främst till enskilda näringsidkare och länsstyrelser över hela landet. På regional nivå har länsstyrelserna ofta varit aktiva och t.ex. arrangerat informationsmöten när det uppstått oro och frågor hos allmänheten på grund rovdjursförekomst. Vissa länsstyrelser har också gett ut av kortfattade informationsblad hur skall uppträda vid möten med om man björn och andra rovdjur. De ideella organisationemas inforrnationsarbete beträffande rovdjursfrågoma är särskilt viktigt eftersom de kan nå människor som inte lika lätt nås information från myndigheterna. Visst arbete kan sägas av ske centralt, medlemstidningar och Internet. Annat arbete t.ex. genom bedrivs regionalt eller lokalt. Jägareförbundet är t.ex. aktivt och håller informationsmöten olika orter tillsammans med forskare verksamma inom björn-, lo- och vargprojekten. Förbundet har också gett ut böcker om björn, och författats aktiva forskare. Böckerna utnyttjas i betydande varg som av omfattning för studiecirkelverksamhet. En satsning kunskapsservice via Internet och telefon är därtill under uppbyggnad vid förbundets forskningsavdelning. Världsnaturfonden WWF anordnar årligen ett symposium rovdjursfrågor utvecklats till en viktig mötesplats om som för intresserad allmänhet. WWF också finansiellt stöd till roven ger djursgruppema i länen, till samordningsmöten mellan rovdjursinventefrån länsstyrelser och samebyar, samt till konferenser och publirama kationer rörande rovdjursfrågor. Även Svenska Naturskyddsföreningen och inte minst dess lokala kretsar bedriver ett aktivt informationsarbete.

Förutom de stora organisationer nämnt här finns flera mindre som organisationer som aktivt arbetar med information, t.ex. Rovdjursföreningen och projektet De fem stora. Djurparkema sprider information till bred allmänhet. De en ger var och en möjlighet att de olika arterna och de informerar djurens se om biologi och utbredning. Vi föreslår att regeringen Naturvårdsverket i uppdrag ger att utarbeta en detaljerad inforrnationsstrategi. De informationsinsatser av mer allmän natur görs i dag myndigheter och organisationer är som av visserligen betydande men behöver trots det utökas. Informationsstrategin bör tas fram i samråd med övriga intressenter. Därtill bör informationsinsatser inom for ett rovdjurscentrum prioriteras, ramen se nästa avsnitt.

17.5 Rovdjurscentrum

International Wolf Center

Under ett studiebesök i USA besökte International Wolf Center i Ely, Minnesota. Centret kan enligt vår mening tjäna förebild för som en motsvarande verksamhet i Sverige. Syftet med International Wolf Center är att sprida objektiv infonnation om varg. Man alltså inte för eller emot dess existens. propagerar Centret drivs av ett privat bolag utan vinstsyfte. men Delstaten Minnesota har skyldighet att informera Staten en om varg. låter centret fullgöra skyldigheten och stöttar därför centret ekonomiskt. Den byggnad där centret är beläget har t.ex. bekostats skatteav medel.

Närmare hälften av centrets intäkter utgörs gåvor, donationer och av medlemsavgifter. Omkring tredjedel kommer från försäljning en av varor med anknytning till centrets arbete. Resten intäkterna utgörs av

av inträdesavgifter och liknande.

På centret finns ett hägn med besökarna kan titta på och vargar som där de kan få vargens olika beteenden demonstrerade och förklarade. Det finns också en omfattande utställning spelar central roll i som en informationsarbetet. Innan den placerades på visades den på centret ett antal platser i USA och Kanada. Utställningen belyser biologi vargens men också dess roll i olika kulturer. Dagligen hålls föredrag om varg. Man har särskilda föredrag och information riktad till skolbarn. annan Centret lägger stor vikt vid sin hemsida på Internet. Där finns omfattande information både i USA och på andra håll i värlom varg den. Man har också diskussionsgrupper aktuella frågor. Centret har om

Forskning, bestándsövervakning, information 279

också register över litteratur och kan med hjälp av detta ett om varg hänvisa den som är intresserad vidare. Centret också så kallade wolf communication field arrangerar trips där deltagarna får pröva att yla för att få svar från vilda var- Vintertid ordnar snöspårning av varg. gar. man

Ett rovdjurscentrum i Sverige

Ett viktigt led i informationsarbetet kan att inrätta ett rovdjurscentvara med International Wolf Center förebild. Där skulle man på ett rum som lättillgängligt sätt kunna sprida tillförlitlig och allsidig kunskap. Centrumet kan också få betydelse turistattraktion. som För att centrumet verkligen skall få genomslag bör vissa förutsätt-

ningar vara uppfyllda:

Det bör beläget i ett område där det förekommer rovdjur men 0 vara ändå så tillgängligt att det finns ett brett besöksunderlag från vara åtminstone någon våra storstadsregioner. Både av informaav tionsskäl och ekonomiska skäl är ett tillräckligt stort antal besökare

viktigt. Det bör finnas djur i varje fall flera av de olika arterna i hägn. av Man bör kunna erbjuda kvalificerade föreläsare. Man bör kunna erbjuda guidade turer i fält för att t.ex. titta på spår eller pejla märkta djur. Man bör ha kapacitet att följa och samarbeta med viltforskningen. 0 Man bör kunna hålla högkvalitativ och aktuell hemsida på Interen net.

Erfarenheterna från International Wolf Center i Ely visar tydligt på det intresse både lokalt och hos besökare, bl.a. turister, som ett centrum av detta slag kan väcka. Dessa erfarenheter visar också vilket värde förekomsten rovdjur i hägn utgör för anläggning av detta slag. Besöav en karna får möjlighet djuren och studera deras beteenden, vilket gör att se anläggningen intressant. Utformningen centret i Ely kan inte mer av direkt föras över till anläggning i Sverige. Dels finns vid Intematioen nal Wolf Center delar kan utvecklas, dels bör anläggning i Svesom en rige helst omfatta samtliga fyra stora rovdj ursarter. Enligt vår bedömning finns det i dag två djurparker som med rätt insatser skulle kunna utvecklas till riktiga rovdjurscentra: Orsa Björnpark i Dalarna och Järvzoo, ligger i Järvsö i norra Hälsingnorra som land. Även Värmlands rovdjurscenter i Ekshärad, som är under uppbyggnad, kan komma att fylla viktig funktion i inforrnationsarbetet. en Också vid Viltskadecenter 17.4, finns vilja att utveckla

avsnitt en

280 Forskning, beståndsövervakning, information

verksamheten till att innefatta ett aktivt informationsarbete bred mot en allmänhet.

Orsa Bjömpark startade 1986 och hade då endast björnar. Verksamheten har sedan utökats och man har numera även lo, och fjällräv. varg I parken hålls djuren i stora hägn där miljö liknar den naturliga en som bevarats. Lon kommer att flyttas till ett nytt och hägn det större än nuvarande. Man avser att i framtiden även bygga järvhägn. De tekett niska lösningar man valt ger möjlighet till god insyn i hägnen för besökarna. Parken har inlett ett samarbete med personal från bjömforsk-

ningsprojektet. Inom parkens ledning finns uttalad önskan fören att stärka den vetenskapliga kompetensen. Man också erbjuda avser att sina besökare hela där kan parkens djur, lyssna på program man se föredrag och sedan lära sig djuren ute i naturen. Skolklasser mer om och andra grupper kommer att kunna erbjudas paket innefattar som boende, guidning och besök hos djuren. Parkens IT-resurser under är utveckling. Förutsättningarna for att bygga relativt omfattande informations- och utställningslokaler undersöks för närvarande. Antalet besökare är f.n. cirka 60-65 000 säsong. per På Järvzoo, som till ytan är något mindre än Orsa Bjömpark, finns björn, järv, lo, och kungsöm. Även där hålls djuren varg i hägn med naturligt utfonnade miljöer. De olika hägnen är lättillgängliga genom en sammanhängande promenadrunda i huvudsak är byggd som av trä. På flera punkter i anläggningen planeras förbättringar. Så planerar man t.ex. ombyggnad av flera hägn och inrättandet bättre lokaler för av information om djuren. Antalet besökare är för närvarande

ca 70 000 per år. Värmlands rovdjurscenter skall ha huvudsyfte informera som att och sprida kunskap de fyra stora rovdjuren. Tanken är om att centret skall bli turistattraktion. Man vill också bidra till samverkan mellan en de intressen berörs rovdjursförekomst. Den som av utställning om varg som öppnades på Nordiska museet i Stockholm 1997 och sedan som vandrat i landet skall få permanent plats på Centret efteren centret. strävar också kontakter med viltforskningen och andra arbetar med som rovdjursfrågor. Enligt de nuvarande planerna har inte för avsikt man att hålla djur i hägn.

Viltskadecenters verksamhet är huvudsakligen inriktad på

frågor

som rör viltskador. När det gäller rovdjuren har emellertid kommit man att arbeta även med allmänt infonnationsarbete, bl.a. genom att man svarar på frågor från allmänheten. Det finns också tankar om att utveckla detta informationsarbete. Det har framhållits i att man ett sådant arbete skulle ha fördelar i sin närhet till lovarg-, och även bjömforskningen. Samtliga dessa arter finns dessutom inom några mils

Forskning, beståndsövervakning, information 281

radie från Grimsö. Man betonar också att man goda förutsättningar när det gäller informationstekniken.

Staten bör bidra till att inrätta ett rovdjurscenter

Utredningens förslag: En arbetsgrupp tillsätts inom Miljödepartementet med uppdrag att fortsätta samtalen med Orsa Bjömpark, Järvzoo, Värmlands rovdjurscenter och Viltskadecenter samt med berörda län och kommuner, om inrättandet av ett eller flera rovdjurscentra. För statens del innefattar satsningen ett visst ekonomiskt stöd till kompetensutveckling och infonnationsinsatser.

Det finns alltså enligt vår mening goda skäl för att staten skall bidra till att det inrättas ett eller flera rikstäckande centra för spridning av information om rovdjuren. Det bör ske genom eller i samarbete med någon eller några av de verksamheter vi har beskrivit.

Staten bör bidra med ett ekonomiskt stöd som i första hand bör inriktas på kompetensutveckling samt infonnations- och utbildningsinsatser gentemot allmänheten. Detta har sin grundläggande motivering i statens ansvar för att det finns livskraftiga rovdj ursstammar i Sverige. Hög kvalitet och lättillgänglighet är viktiga förutsättningar för informations- och utbildningsinsatsema. En grund finns i de verksamheter vi beskrivit, men den fordrar en påbyggnad som garanterar just dessa förutsättningar. Ett visst statligt stöd främjar en sådan utveckling.

Orsa Bjömpark är den plats som för närvarande bäst svarar mot de kriterier vi ställt Alla rovdjursartema finns i områden som lätt kan

upp. nås från parken. Man har relativt nära håll vargrevir och landets tätaste bjömstam. Kontaktema med bjömforskningsprojektet och ambitionerna att stärka parkens vetenskapliga kompetens ger förutsättningar för kvalificerade föreläsningar och möjligheter till goda guidade turer i fält. De mycket stora hägnen tillhör också parkens fördelar. I samma företag som driver parken har man också en bred kontakt med allmänhet och turister Skidbackar och stugby.

genom en

J ärvzoo har enligt vår bedömning också förutsättningar att utvecklas till ett väl fungerande rovdjurscentrum. Anläggningen är mycket lättillgänglig för besökare. Man har dock inte samma närhet till fritt levande

Orsa Bjömpark har och inte heller till områden där forskvargar som ning bedrivs. Järvzoo har dock ett väl fungerande samarbete med Skansen i Stockholm. Också Järvzoo bedriver sin verksamhet i kontakt med annan besöksverksamhet, bl.a. en skidanläggning.

282 Forskning, beståndsövervakning, information

Både Orsa Bjömpåark och Järvzoo är pågående verksamheter som visat inte ekonomiskt starka så dock tillräckligt bärkraftiga för

sig om att bestå under längre tid. Med de kompletteringar som ett rovdjurs-

en centrum skulle innebära kan en kvalitetshöjning ske och förutsättningarna för verksamheten förbättras.

Värmlands rovdjurscenter har stor tillgång i den gedigna plane-

en ring som genomförts med ett gott stöd inte minst lokalt och regionalt. Inom de har tillgång till kommer man att bygga upp en

ramar man utställning hög kvalitet. Också den verksamhet som planeras bör

av attrahera många naturintresserade, såväl boende i regionen som besökare. Några aktuella planer på att hålla djur i hägn finns inte. I motsats till Orsa Bjömpark och Järvzoo har man ännu inte erfarenhet av- att bedriva en ekonomiskt omfattande verksamhet.

Viltskadecenter har goda relationer till forskningsprojekten. Centret i sig är etablerat och man bedriver redan i dag informationsarbete. Det är emellertid knappast möjligt att bedriva allmänt och brett informationsarbete med viltskademedel. En särskild finansiering av informationsverksamheten kommer därför bli nödvändig, om centret skall utvecklas till ett rovdjurscentrum. Såvitt vi känner till finns det inte heller planer på att hålla djur i hägn. Vi menar att Viltskadecenters verksamhet i första hand bör inriktas på de arbetsuppgifter som redan i dag finns där samt på samordning av beståndsövervakningen

Vi förordar inte nu någon av de enskilda verksamheterna utöver vad

redan framhållits. Vi föreslår istället att en särskild arbetsgrupp som tillsätts inom Miljödepartementet med uppdrag att fortsätta samtalen med de aktuella anläggningarna, liksom med berörda län och kommuner. En satsning av det slag som vi menar vore angelägen kan inte genomföras utan nära samverkan mellan lokala, regionala och centrala intressen och direkta ekonomiska insatser från dessa intressenter. Arbetsgruppen bör också få uppdraget att i samverkan med aktuella anläggningar ytterligare utveckla verksamhetsidén för ett eller flera rovdjurscentra. Vidare bör arbetsgruppen ges uppdraget att undersöka förutsättningarna för samverkan med berörda näringar och ideella organisationer. Också möjligheterna till viss EU-ñnansiering bör undersökas.

1 8 Kostnader

18.1 Ökade kostnader

Enligt de direktiv fått för utredningsuppdraget bilaga 1 skall den grundläggande utgångspunkten för arbetet att livskraftiga stammar

vara

björn, järv, lo, och kungsöm skall säkerställas. Även av varg om utgångspunkten skall vägas mot andra intressen blir slutsatsen att stammarna av vissa arter skall öka och andra åtminstone bibehållas på nuvarande nivå. Endast lostammen kan tillåtas minska något. När stammarna ökar återkommer de också till områden varifrån de tidigare försvunnit.

Rovdjursförekomsten skapar redan i dag starka konflikter på många håll. Med ökade stammar är risken stor att konflikter kommer att uppstå på platser allt eftersom rovdjuren sprider sig. Vi föreslår därför

nya

rad åtgärder syftar till att minska konflikterna. Förhoppningen en som är att förståelsen för rovdjursförekomsten skall kunna öka också hos dem drabbas skador. Bland de åtgärder vi föreslår finns bättre

som av samråd och information samt decentralisering av delar av beslutsfattandet

Avgörande för att hålla konflikterna på en rimlig nivå är emellertid att staten också avsätter för bidrag till förebyggande åtgärder

pengar och att de skador som uppstår ersätts. Görs inte detta finns det risk för att motståndet mot rovdjuren inom vissa grupper även i fortsättningen kommer kompakt och kanske också öka. Vår bedömning är att

att vara satsningar på bidrag och ersättningar är helt nödvändiga inslag i rovdjurspolitiken.

Alternativet till att satsa på bidrag till förebyggande åtgärder och ersättningar är att minska stammarna åtminstone järv, lo och varg.

av Detta skulle leda till att livskraften hos järv- och vargstammen uppenbart skulle sättas i fara. Med de utgångspunkter som vi fått i direktiven är det inte något alternativ att föreslå en sådan utveckling.

Slutsatsen blir att utredningsuppdraget inte kunnat fullföljas utan förslag innebär ökade kostnader. Enligt vår bedömning leder kra-

som vet på livskraftiga rovdjursstammar även med låga beräkningar till kostnadsökningar ca 13 miljoner kronor.

284 Kostnader SOU l 999: 146

18.2 Forum för och

rovdjursfrågor rovdjursgrupper

18.2.l Förslagen

Vi föreslår former för ett ökat samarbete mellan myndigheter och intresseorganisationer både centralt och regionalt avsnitt 13.1. Ytterst är tanken att detta ett verksamt sätt skall bidra till att minska de konflikter som finns runt rovdj ursförekomsten.

På central nivå föreslår att det till Naturvårdsverket skall knytas ett rådgivande organ för samråd i rovdjursfrågor. I detta skall finnas representanter för rennäringen, den ideella naturvärden, jakten, jordbruket och forskningen. Tanken är att man i detta forum bl.a. skall diskutera mer generella beslut om jakt rovdjur och följa inventeringsarbetet och rovdjursstammamas utveckling.

I flera län finns i dag så kallade rovdjursgrupper med representanter för olika intressen. I de flesta fall knutna till länsstyrelsen

är grupperna men i något län är gruppen helt fristående. Vi föreslår att det i de län där det finns rovdjur skall obligatoriskt för länsstyrelserna att

vara bilda rovdjursgrupper och leda arbetet i dem. Representanter för kommuner, polismyndighet, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare bör ingå. Även

personer med särskilda expertkunskaper bör kunna ingå utan att representera en myndighet eller organisation. Syftet med rovdjursgruppema är främst att öka utbytet information. Men grupperna skall också vara

av rådgivande när det gäller länsstyrelsemas arbete med rovdjursfrågor.

18.2.2 Finansiering

Redan i dag förekommer många kontakter mellan de olika organ och verksamheter som vi föreslår skall ingå i det centrala forumet för rovdjursfrågor. Vårt förslag innebär att kontakterna effektiviseras, systematiseras och ges en formell yttre ram samt att man skall få klart definierade uppgifter att arbeta med. Eftersom kontakterna redan förekommer kan förslaget inte anses medföra några ökade kostnader. Motsvarande gäller för de länsvisa rovdjursgruppema.

SOU 1999: 146 Kostnader 285

l 8.3

Rennäringen

18.3.1 Ökad för

ersättning rovdjursdödade renar

I budgetpropositionen för år 2000 föreslås att 35 miljoner kr skall anslås till ersättningar för dödas rovdjur. Förslaget inne-

renar som av bär att anslaget skall detsamma för 1999. Sametinget hade

vara som yrkat en höjning till 37 miljoner kr.

Vårt förslag till förändringar i ersättningssystemet för rovdjursdödade avsnitt 14.1 bygger på att rennäringen skall få full

renar ersättning för de ekonomiska förluster rovdjuren orsakar. Storle-

som ken skadorna skall beräknas utifrån hur mycket är värd,

av en ren uppskattningar av hur många renar dödas rovdjur år och det

som av per merarbete som det kan utredas att rovdjursangreppen orsakar. Samebyama skall, liksom för närvarande, få ersättning beräknad efter förekomsten av järv, och på respektive bys betesområden. När det

varg gäller björn och kungsörn skall det totala ersättningsbeloppet beräknas med de nämnda utgångspunktema. Beloppet skall sedan fördelas mellan samebyama efter betesområdenas areal.

Regeringen skall varje år på förslag från Sametinget besluta ersättningsbeloppen för det kommande budgetåret. Vårt förslag innebär att det totala ersättningsbeloppet kommer att påverkas förändringar i

av dels värdet renar, dels antalet rovdjur.

Beräknat efter rovdjursförekomsten år 1998 skulle vårt förslag

som framgått av avsnitt 14.1.1 innebära totalkostnad på 41 miljoner

en ca kr, dvs. ökning med 6 miljoner kr jämfört med dagens anslag. Vi

en anser också att man närmare bör överväga regler differentierad

om ersättning för utanför respektive innanför åretruntmarkema, vilket skulle innebära besparing. Differentierad ersättning skulle leda till

en en totalkostnad på ca 38 miljoner kr, dvs. 3 miljoner kr lägre än med samma ersättning inom hela renskötselområdet.

Våra förslag när det gäller rovdjursstammamas utveckling i renskötselområdet innebär att lodjurstammen skall halveras. För järven är målet att den ökar något. Det skall inte finnas någon fast vargstam

men en ökande vargstam utanför renskötselområdet kommer att leda till att ensamma vargar uppträder där. För björnen och kungsömen innebär våra förslag knappast några snabba förändringar. Totalt sett innebär således våra förslag att rovdjursantalet kommer att minska inom

renskötselområdet.

286 Kostnader SOU 1999: l 46

18.3.2 Bidrag till förebyggande åtgärder

Vi föreslår att Sametinget skall få särskilda medel för bidrag till förebyggande åtgärder. Hittills har Sametinget årligen betalat ut mellan en halv och en miljon kr till bidrag för sådana åtgärder. Pengarna har tagits från anslaget för ersättningar dödats av rovdj ur.

till renar som

Vi föreslår att 2 miljoner per år anslås för bidrag till skadeförebyggande åtgärder.

l8.3.3 Finansiering

Både förändringarna i ersättningssystemet och bidragen till förebyggande åtgärder innebär kostnadsökningar för staten. Dessa kan inte finansieras genom att förs över från någon annan del av rov-

pengar djursförvaltningen.

På sikt bör bidragen leda till att skadeförebyggande åtgärder vidtas i ökad omfattning och att åtgärderna blir mer effektiva. Därmed kommer skadorna att minska. I samma riktning verkar den minskning av rovdjursförekomsten inom renskötselområdet som vi föreslår.

18.4 Annan

tamdjursskötsel

18.4.l Nuvarande kostnader

Enligt budgetpropositionen för år 2000 föreslås att anslaget för övriga viltskador skall vara 25 miljoner kr. Detta innebär en höjning med 7 miljoner kr sedan 1999. Enligt budgetpropositionen är detta dock en engångsvis höjning och beräknar att anslaget kommande år åter-

man igen skall vara 18 miljoner.

1998 användes ca 1,3 miljoner kr av viltskademedlen till bidrag för åtgärder för att förebygga rovdjursskador. Ersättningama för rovdjursdödade tamdjur uppgick totalt till ca 300 000 kr.

18.4.2 Bidrag till förebyggande åtgärder

Våra förslag när det gäller rovdjursstammamas utveckling innebär att antalet rovdjur i områden med tamdjursskötsel utanför renskötselområdet skall tillåtas öka. Rovdjuren, främst och varg, bör också tillåtas återetablera sig i områden där de inte förekommer i dag. Detta kommer att ställa ökade krav på åtgärder för att förebygga skador. Den del av

SOU 1999: 146 Kostnader 287

anslagen för viltskador som avsätts för sådana ändamål bör därför öka. Kostnaderna kan beräknas öka främst när rovdjuren återkommer till områden där de inte finns i dag. Men även i områden där rovdjur redan finns kommer behovet att öka. Skyddsjakt bör dock kunna vara ett viktigt förebyggande medel i områden med omfattande tamdjursskötsel.

För närvarande kan fäbodbrukare i princip inte få bidrag till förebyggande åtgärder. Vi föreslår dock att detta skall bli möjligt, vilket kan leda till ökade anslagsbehov.

Sammantaget innebär våra förslag att bidragen till förebyggande åtgärder bör öka. I ett första steg föreslås en ökning med 500 000 kr. Huruvida ytterligare ökningar behövs, och i så fall när, avgörs av rovdjursstammamas utveckling. Om lodjuret i större omfattning sprider sig i Götaland och om vargen ökar i antal kommer behovet av bidrag till förebyggande åtgärder att öka markant.

l8.4.3 för skador

Ersättning

Vi föreslår att skador på tamdjur i näringsverksamhet av de arter som kan förväntas i någon större utsträckning bli skadade eller dödade av rovdjur skall ersättas med belopp som fastställs i en taxa. Kostnaderna för ersättningarna kommer ändringar i värdet på dödade

då att styras av tamdj ur och antalet dödade djur.

När det gäller de vanliga formerna tamdjursskötsel har förebyg-

av gande åtgärder effektiva. Beträffande dessa finns det där-

visat sig vara för inte anledning att befara att skadorna inom den närmaste framtiden kommer att öka i någon större omfattning, arbetet med förebyg-

om gande åtgärder kan fortsätta. Vi föreslår emellertid också att tamdjur på fritt skogsbete skall ersättas samma sätt som andra tamdjur. Enligt uppgifter från Viltskadecenter skulle detta leda till ökade kostnader om 200-250 000 kr per år.

Liksom behovet av bidrag till förebyggande åtgärder är kostnaderna för ersättningar för skador beroende rovdjursstammamas utveckling.

av Om och varg i större utsträckning än för närvarande uppträder i områden med omfattande tamdjursskötsel kommer skadorna att

mer öka. Det bör därför finnas en beredskap för att kostnaderna för ersättningar måste ökas väsentligt.

288 Kostnader

18.4.4 Finansiering

Såvitt vi kan bedöma kan inte behoven ökade bidrag till förebyg-

av gande åtgärder och ersättningar för skador täckas genom omprioriteringar inom ramen för det nuvarande anslaget för viltskador. Våra förslag i denna del innebär alltså ökade kostnader för staten med

sammanlagt 700 000 kr.

Med en positiv utveckling av rovdjursstammama kommer behovet av såväl bidrag till förebyggande åtgärder som ersättningar för skador att öka. Vi kan emellertid inte i dagsläget varken ange hur snabb eller hur stor ökningen kommer att bli.

18.5 Åtgärder mot

jaktbrott

185.1 Ökad samverkan mellan myndigheter

Vi föreslår att länsstyrelserna skall initiera samarbete med polis och åklagare för insatser mot jaktbrott avseende rovdjur. I viss utsträckning förekommer redan i dag sådana kontakter. Till en del kommer förslaget emellertid innebära ett ökat arbete för de berörda myndigheterna. Våra förslag i denna del innebär dock främst att kontakterna systematiseras och struktureras. Förslaget kan inte anses medföra ökade kostnader för staten.

18.5.2 Ökad

bevakning

Vi har föreslagit att länsstyrelserna skall få särskilda medel för punktinsatser med ökad bevakning i syfte att förhindra jaktbrott avsnitt l6.2.2. Kostnaden för detta kan uppskattas på följande sätt. En arbetsdag inklusive utrustning, transport m.m. för en naturbevakare eller motsvarande kan beräknas kosta 2 500 kr. 60 arbetsdagar år

per kan i varje fall under ett inledande skede vara en rimlig arbetsinsats för att åstadkomma ökad bevakning under känsliga perioder i ett län. Kostnaden blir då 150 000 kr. Bevakning av denna omfattning torde främst vara aktuellt i fjällområdena, vilka omfattar fyra län. Totalkostnaden blir då 600 000 kr. Medel bör emellertid anslås för ökad bevakning även på andra håll.

Våra förslag beträffande insatser med helikopter kan inte anses medföra ökade kostnader.

SOU 1999: 146 Kostnader 289

För att täcka kostnaderna för ökad bevakning bör Naturvårdsverket få l miljon kr årligen att fördela mellan länsstyrelserna. För närvarande får länsstyrelserna inte några särskilda anslag för sådan verksamhet.

18.5 Höjt minimistraff

Vi föreslår minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till månaders

att sex fängelse. I princip kan detta leda till ökade kostnader för kriminalvården. Antalet domar för grovt jaktbrott är dock så litet att kostnadsökningen får anses vara marginell.

18.5.4 Finansiering

De ökade kostnaderna för bevakning bör inte finansieras genom omprioriteringar.

18.6 Forskning och beståndsövervakning

18.6.1 Forskning

Både för att dämpa konflikterna kring rovdjuren och för att förvaltande myndigheter skall kunna få tillgång till fakta för att kunna fatta beslut i rovdjursfrågor är det avgörande betydelse att forskningen på de

av

rovdjuren fortsätter och utvecklas samt att det finns ett fungestora rande system för beståndsövervakningen.

Det senaste året fick rovdjursforskningen från svenska finansiärer drygt 5,3 miljoner kr. Därav kom drygt 2,5 från Viltkommittén vid Naturvårdsverket och ytterligare drygt 1,1 miljoner från verkets anslag för vård hotade Återstoden delades ungefär lika mellan

av arter. Svenska Jägareförbundet och Världsnaturfonden. Av det totala belop-

gick drygt 1,3 miljoner till och drygt 1,6 miljoner till rena pet varg lodjursprojekt. Dessutom fick det s.k. Sarek-projektet, där lodjuret ingår, 520 000 kr. Bjömprojektet omfattas också av Sarek-projektet

fick dessutom 780 000 kr. men

Vår bedömning är att den samlade satsningen på rovdjursforskning måste öka de kommande åren. Bjömprojektet befinner sig i en slutfas och det är rimligt att tänka sig att det kommer att avslutas inom några år. Därmed bör det finnas möjlighet att slussa över resurser till andra projekt. Som vi det räcker detta emellertid inte.

ser

290 Kostnader SOU 1999: 146

Av de pengar i dag satsas på rovdjursforskning i Sverige komsom mer en stor del från jägarna antingen med mindre del från Jägareen förbundet eller med ett större belopp indirekt via Jaktvårdsfonden. Av de anslag som är disponibla i Jaktvårdsfonden har de senaste åren omkring 30 procent gått till forskning på rovdjur. Det andel är en som knappast kan förväntas öka. Med tanke på det stora samhällsintresset för rovdjursfrågorna anser vi att det därför rimligt med ett större vore årligt bidrag allmänna medel för ändamålet. En rimlig nivå för av ökningen är 2 miljoner kr. Redan nu bedrivs rovdjursforskningen på ett effektivt sätt genom samordnad verksamhet. Det gäller framför allt Sarek-projektet. Vi förutsätter att det går att göra fler liknande insatser framför allt genom att utveckla samarbetet över gränserna.

Beståndsövervakning

Enligt vårt förslag bör särskilda medel anslås i statsbudgeten för länsstyrelsemas arbete med inventeringar rovdjur inom för av ramen ersättningssystemet för rovdjursdödade Hittills har inventerenar. ringarna finansierats med olika delar Naturvårdsverkets anslag. Vårt av förslag innebär alltså inte någon kostnadsökning för staten. Kostnaden de senaste åren har i genomsnitt varit 5,8 miljoner kr år. per Inom ramen för Viltskadecenter finns planer för samordning och andra satsningar på länsstyrelsemas arbete med beståndsövervakningen utanför renskötselområdet. Satsningama beräknas inte innebära ökade kostnader. Vi föreslår emellertid att särskilda medel skall anslås för att var och en av länsstyrelserna inom respektive län skall kunna ta sitt ansvar för den praktiska beståndsövervakningen. En rimlig nivå är sammanlagt 1,5 miljoner kr per år. För närvarande får länsstyrelserna inte några särskilda anslag för sådan verksamhet. Vi har även föreslagit att Naturvårdsverket skall få regeringens uppdrag att upprätta rovdjursdatabas. Detta bör verket kunna göra en inom ramen för sina nuvarande anslag.

Sammantagna kostnadsökningar

Sammantaget kommer våra förslag leda till kostnadsökningar på

ca 13 miljoner kr. Hur ökningama fördelar sig framgår nedanstående av tabell. Kostnaderna för bidrag- och ersättningar avseende skador på andra tamdjur än renar kan komma att stiga längre sikt.

SOU 1999: 146 Kostnader 291

Tabell 1

Åtgärd Kostnad i dag Förslag Ökning

Centralt forum för rovdjursfrågor 0 0

-

0 0 Regionala grupper -

35 mkr 41 mkr 6 mkr Dödade renar

0 mkr 2 milj 2 mkr Förebyggande renar Förebyggande andra tamdjur 1,3 mkr 1,8mkr 0,5 mkr Skador andra tamdjur 0,3 mkr 0,5 mkr 0,2 mkr Ökad bevakning 1mkr 1mkr

- Forskning 3,6 mkr 5,6 mkr 2 mkr Bestándsövervakning 1,5mkr 1,5mkr

- Summa 13,2

mkr

Om differentierad ersättning införs vid loföryngringar inom respektive utom åretruntmarkema kan kostnaderna för ersättningar för renar som dödas av rovdjur minska med omkring 3 mkr. Kostnadsökningen för dödade renar blir då 3 mkr och summan 10,2 mkr.

SOU 1999: 146 293

Särskilda

yttranden

Särskilt yttrande av Anders Bjärvall

Utredningen har nått enighet i rad olika frågor och jag instämmer i en utredningens överväganden och förslag utom en punkt. Det gäller förslaget till lydelse i 28 § jaktförordningen. Med den ny utredningen föreslagna formuleringen finns det enligt min uppfattav ning betydande risk för att stammarna både järv och varg kommer av att åderlåtas alltför kraftigt. När det gäller järven tror jag inte att utredningens mål om en långtillväxt stammen och jämnare spridning inom renskötselsam av en området kommer att kunna uppfyllas. När det gäller vargen anser jag att de möjligheter till skyddsjakt som den föreslagna formuleringen medger innebär ett reellt hot mot den skandinaviska stammen. Som regelverket ut har jaktförordningens bestämmelse om nu ser skyddsjakt enligt 28 § snävare tillämpning än brottsbalkens bestämen melse nöd. För att skyddsjakt enligt jaktförordningen skall kunna om bedrivas krävs det att ett antal förutsättningar är uppfyllda. Brottsbalkens bestämmelse nöd är generell i princip måste om mera men värdet det vill skydda större än värdet av det som hotar ens av man vara egendom. Om den ändring utredningen föreslår skulle göras kommer det som att bli tvärtom. Jaktförordningens 28 § kommer att bli så generell att brottsbalkens bestämmelse nöd kommer att bli betydelselös när det om gäller vilda djur på tamdjur. Vilken som helst av de stora angrepp av rovdjursartema kommer att kunna dödas i direkt samband med angrepp på vilket tamdjur helst oavsett situationen och oavsett värdet av som tamdjuret. Och det kommer säkert att uppfattas som om man har rätt att göra inte bara för att rädda det tamdjur angrips utan även sedan det som angripna djuret dödats. Min uppfattning är att detta är oförenligt med utredningens tankar att både järven och skall möjligheter att öka i antal och vargen ges utbredning. I fråga båda dessa arter jag att förvaltande om anser

294 Särskilda yttranden SOU 1999: 146

myndighet måste bedöma merparten skyddsjaktbesluten utifrån av ett nationellt perspektiv och att den enskilda tamdjursägarens möjligheter

måste vara begränsade.

Våren 1999 föreslog utredningen att skulle återinföras i 28 § vargen jaktförordningen. Jag delade den åsikten eftersom det handlade den om nu gällande formuleringen. Med det förslaget till skrivning komnya mer saken enligt min uppfattning i ett helt annat läge. Jag kan inte se att det kommer att innebära något problem att ta med björn och lodjur i

28 § med den formuleringen, järven och framför allt nya men vargen behöver fortfarande ett bättre skydd. Den forskargrupp för utredsom ningen sammanställde rapporten minsta livskraftiga populationer om konstaterade att jakt eller medveten decimering genetiskt annan ur ett perspektiv är oacceptabel för åtminstone och järv bilaga 2 i bilavarg gedelen. Mitt förslag är därför att 28 § jaktförordningen ändras men får följande lydelse:

Har en järv eller varg angripit och skadat eller dödat tamdjur och

finns det skälig anledning att befara nytt får tamdjurets angrepp, ägare eller vårdare utan hinder fredning döda det angripande djuret, av om det sker i direkt anslutning till angreppen Utan krav på att tamaüur skall ha skadats eller dödats får björn en eller lo som angriper ett tamdjur dödas tamdjurets eller vårav ägare dare om det sker i direkt anslutning till angreppet. Skyddsjakt enligt första och andra stycket får bedrivas hinder utan av bestämmelserna i 9 Sådan skyddsjakt är dock inte tillåten i natio-

nalpark

Särskilda yttranden 295

Särskilt Klas Hjelm och Lennart Nyman

yttrande av

Inledningsvis vill vi betona den öppenhet och lyhördhet som känneutredningens arbete utredningen lagt grunden för en tecknat samt att Vi vill dock anmäla att vi har en

samlad svensk rovdjursforvaltning.

förhållande till utredningen avvikande uppfattning beträffande i

följ ande förslag.

Vargstammens storlek avsnitten 12.2.2 och 12.3.5

Vi instämmer i utredningens förslag att ett första mål för den gemensvensk-norska vargstammen storlek bör vara ca 200 vargar. samma Men tydligt framkommit i forskargruppens rapport är en stam som mindre vad enligt deras bedömning krävs ens för ett 200vargar än som kortsiktigt bevarande; det är alltså under vad som kan betecknas som en

livskraftig stam.

Enligt utredningsdirektivet skulle den huvudsakliga utgångspunkten

utredningens arbete det miljöpolitiska målet att alla i landet för vara förekommande ska förutsättningar att fortleva i livskraftiga arter ges bestånd. Därför vi att 200 individer bör ett delmål och att anser ses som ska möjlighet att tillväxa ytterligare under noggrann stammen ges kontroll. Detta borde ha kommit till uttryck i utredningens förslag.

Lo, populationsstorlek och jakt avsnitt 12.3.4

i likhet med utredningen att det är viktigt att lon möjlig- Vi anser ges snabbt sprida sig i södra Sveriges skogsland. Det miljöpoliheter att tiska målet i landet naturligt förekommande djurarter ska ges om att förutsättningar fortleva under naturliga betingelser måste tolkas på att Vi kan bakgrund denna uppfattning inte ställa oss det sättet. mot av bakom förslaget jakten på lo även i Svealand ska öka, eftersom detta att skulle begränsa lons möjligheter att sprida sig söderut. det gäller renskötselområdet kan vi acceptera viss minskning När en lostammen för att minska skadorna. Det är dock inte rimligt att nu av föreslå halvering vilket är innebörden i utredningens en av stammen, förslag. Dels varierar skadebilden regionalt, dels har avskjutningen av renskötselområdet de två åren har varit långt under den tilli senaste delade kvoten. En så dramatisk ökning kvoten utredningen av som föreslår kan enligt vår uppfattning inte motiveras. minska de negativa effekterna för rennäringen anser vi att För att till måste öka. Vi instämmer här alltså i

ersättningen rovdjursskador

utredningens förslag.

296 Särskilda yttranden

Vargen i 28 § jaktförordningen avsnitt l5.2.2

Vi avstyrker bestämt att återinförs i 28 §

vargen nu jaktförordningen,

vilket också framförde i särskilt yttrande över utredningens delbetänkande Skyddsjakt på varg SOU 1999:50.

Stammen är för liten för att tåla slumpmässig avskjutning. en Den nuvarande svensk-norska vargstammens storlek bara är ca 1/3 av det lägsta antal djur som har rekommenderats i sårbarhetsstudie för en en livskraftig population på kort sikt. Dessutom har utredningen före- - nu slagit att paragrafen ska lättas för underlätta

upp tillämpningen. I prak-

tiken skulle det kunna uppfattas som att fridlysningen i visst avseende sätts ur spel. Med tanke på att vargstammen inte tillvuxit det sätt som många förutsåg för två år sedan finns all anledning till fortsatt försiktighet i förvaltningen stammen. Den enda avlivning av som vi kan acceptera i nuläget ska ske särskilt beslut Naturvårdsverket genom av

med stöd av 27 § jaktförordningen.

Särskilda yttranden 297

Särskilt yttrande Per-Gustav Idivuoma och Bror

av

Saitton

Vi vill som företrädare för rennäringen i utredningen framhålla att utredningens arbete har präglats av stor öppenhet och ömsesidig respekt.

Sammantaget vill vi poängtera att rovdjursutredningens förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik är ett steg i en för rennäringen rätt riktning även om alla frågor inte får en samlad och slutlig lösning.

Vi har dock en från utredningen avvikande uppfattning vad gäller följande förslag.

Nedsatt ersättning p.g.a. tillstånd till skyddsjakt avsnitt 14.1.6

En nedsättning av ersättning på grundval av beslut om skyddsjakt beaktar inte att ersättning för rovdjursförekomst är retroaktiv dvs. baseras på det antal rovdjur som konstaterats vid inventering året före beslut om skyddsjakt.

Förslaget beaktar inte heller den begränsade möjlighet sameby

en har att bedriva skyddsjakt i vart fall enligt de bestämmelser som Naturvårdsverket i dag föreskriver.

Beräkningen av ersättningsbeloppet avsnitt 14.1.8 och 14.1.11

Utredningen nämner som en besparingsmöjlighet, dock utan att ta ställning i frågan, den tanke som förts fram om en reducerad ersättning för Förluster i renamas vinterbetesmarker. Vi menar att en sådan 0rdning skulle strida mot hittillsvarande och också föreslagen grund för ersättningsnivån eftersom rivs där de faktiskt befinner sig. Det

renama skall noteras att rovdjursrivningar under vintern avser nettorenhjorden, dvs. produktionsdjuren och att andelen rivna vuxna djur är högre under vinterbetesperioden.

Vad gäller öm och björn delar vi inte uppfattningen att skadorna totalt sett kan räknas och speciellt inte i läget när kunskapsnivån

ner om rivningar är så bristfällig. Samstämmiga uppgifter från verkligheten talar för större bjömskador än de som täcks in i nuvarande ersättningsnonn.

Förslagen leder sammantagna till att näringen inte får en tillräcklig ekonomisk kompensation för produktionsförlustema och även fortsättningsvis får bära orimligt stor börda ekonomiskt och psykiskt av den

en förda rovdj urspolitiken trots målsättningen att säkra rennäringen.

298 Särskilda yttranden

Vi utgår från att de frågor och invändningar vi här rest mot utred-

ningens förslag kommer att bli föremål för vidare beredning och ana-

lys.

SOU 1999: 146 299

LMM

Kommittédirektiv

Vi

En sammanhållen Dir.

rovdjurspolitik

1998:6

Beslut vid regeringssammanträde den 29 januari 1998

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att utreda frågan om en sammanhållen rovdjurspolitik.

Utredaren skall

utarbeta förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik som gör en -

helhetssyn på de biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågorna

möjlig,

beskriva intressekonfliktema samt lämna förslag till åtgärder för att -

begränsa dem och för att åstadkomma en bättre samverkan mellan

företrädare för bevarandeintressen, näringsidkare, jägare och

lokalbefolkning som berörs av rovdjursförekomsten,

analysera behovet av förändringar i reglerna för ersättningssystemen -

med utgångspunkt i nu gällande principier för ersättning för

rovdjursskador på ren samt ersättningssystemet för övriga tamdjur,

beskriva hur behovet av inventeringar, forskning och information -

kan tillgodoses och finansieras och

under uppdragets utförande samråda med företrädare för aktuella -

intressegmpper i syfte att eftersträva förankring av förslagen hos

berörda intressenter.

300 Bilaga 1

Mål och riktlinjer för naturvårdsarbetet

Riksdagen beslutade år 1990 om mål och riktlinjer för naturvårdsarbetet prop. 1990/91:90, bet.1990/91:JoU30, rskr. 1990/912338. Enligt dessa skall den biologiska mångfalden och den genetiska variationen säkerställas. Växt- och djursamhällen skall bevaras så att i landet naturligt förekommande växt- och djurarter förutsättningar

ges att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Målet innebär att rovdjursstammama skall ha sådan utbredning och

en numerär, att artemas långsiktiga överlevnad i Sverige kan säkerställas.Enligt 4 § jaktlagen 1987:259 stadgas att viltet skall vårdas i syfte att bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd och att främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammama. Säkerställandet de fyra stora

av rovdj ursartema, dvs björn, varg, järv och sker bl.a. restriktivi-

genom tet i fråga om att tillåta jakt. Fasta rovdjursstammar orsakar emellertid skador för bl.a. tamdjursskötseln och då främst renskötseln.

För att ge dem som bedriver tamdjursskötsel möjlighet att skydda sina intressen finns i jaktlagen bestämmelser innebär att jakt på rovdjur kan

som tillåtas under vissa bestämda förutsättningar, bl.a. för att förhindra allvarlig skada på boskap.

Bakgrund

Den svenska rovdjurspolitiken omfattar ett stort antal frågor, alltifrån jaktregler och åtaganden internationellt till ersättning för rovdjursskadad egendom.

De fyra stora rovdjursartema samt ömartema utgör värdefulla inslag i vår fauna och är även internationellt betydelsefulla. Sverige har

genom konventionen den 19 september 1979 om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, Bemkonventionen SÖ 1983:30 åtagit sig att skydda bl.a. de fyra stora rovdjuren och ömartema. Genom rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992

om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter art- och habitatdirektivet samt rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar fågeldirektivet åläggs medlemsstaterna motsvarande skyldighet att förbjuda avsiktlig fångst och avsiktligt dödande av bl.a. varg, björn, lo och kungsöm. Sveriges nationella regler beträffande jakt på rovdjur har anpassats efter dessa regler.

Bilaga 1 301

Statens naturvårdsverk är central tillsynsmyndighet för jakt- och faunavårdsfrågor. Naturvårdsverket handlägger frågor som rör rovdj ursförekomst och tillstånd till jakt efter rovdjur.

Rovdjurens antal och utbredning har under åren genomgått stora och snabba förändringar. Under 1800-talets andra hälft decimerades stammarna i Sverige kraftigt. Även under 1900-talet har förändringarna varit påtagliga. Samtliga fyra stora rovdjursarter ökar numera i landet såväl till antal i utbredning. Antalet stora rovdjur i Sverige är i dag

som större än det varit någon gång sedan första världskriget.

Med växande rovdjursstammar följer ökade skador på tamdjur, främst

också får och hundar. En grundläggande förutsättning för att ren men berörda näringsidkare, lokalbefolkningen och rovdjuren skall kunna existera sida vid sida är bl.a. att frågor om skador och skadeersättningar ges en långsiktig och för berörda parter acceptabel lösning. Reglerna för ersättning för skada på renar och andra tamdjur har ändrats påtagligt de senaste åren bl.a med syftet att täcka de verkliga

, förlusterna och att öka motivationen för att förebygga skador. Riksdagen beslutade år 1992 prop.1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m., bet.1992/92:BoU8 om principer för ersättning som, när det gäller renar, bygger på förekomst och föryngring av rovdjur i samebyama. ersättningssystemet trädde i kraft den 1

Det nya januari 1996.

Naturvårdsverket och Sametinget träffade en överenskommelse år 1995

innebär att rennäringen accepterar viss rovdjursförekomst men som också att rovdjursstammama inom renskötselområdet skall decimeras om antalet rovdjursföryngringar överstiger en viss nivå. När det gäller annan skada av vilt kan bidrag i första hand lämnas för åtgärder för att förebygga skada. Bidrag till sådana åtgärder eller ersättning för uppkommen skada lämnas inte om det gått att försäkra sig mot skadan. Frågan om målen för rovdjursförvaltningen har på nytt väckts i samband med den ökade rovdjursförekomsten i renskötselområdet och spridningen av rovdjur till andra delar av landet. Ökningen av rovdjursstammen har under de senaste åren medfört en väsentlig ökning av antalet ansökningar till Naturvårdsverket om olika former av jakt på de fyra stora rovdjursartema och på öm. Naturvårdsverket har, med iakttagande av den s.k. försiktighetsprincipen, medgett skyddsjakt i större utsträckning än tidigare, framför allt när det gäller lodjur. Många sökanden har emellertid begärt att få minska antalet rovdjur väsentligt mer än vad Naturvårdsverket medgivit. För att fördela ersättningen för rovdjursrivna renar mellan samebyama och för att få

302 Bilaga 1

kunskap om antalet rovdjur och deras utbredning utför länsstyrelserna i samarbete med samebyama årliga rovdjursinventeringar i renskötselområdet. Med inventeringarna underlag har Naturvårdsverket gjort

som nya bedömningar och i vissa fall medgett utökad skyddsjakt. I takt med att rovdjurens antal och därmed nämnda konflikter har ökat har acceptansen för de stora rovdjuren påverkats. Det är därför stor vikt

av att samverkan sker mellan bevarande-intressen, näringar, jägare och andra som berörs av rovdjurens förekomst för att åstadkomma lösningar som är acceptabla för berörda parter. Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av de fall av illegal jakt som har rapporterats under senare år.

Uppdraget

Regeringen gör den bedömningen att det, mot bakgrund de senaste

av årens utveckling av rovdjursstammama och de beskrivna

ovan frågorna, finns ett behov av att, i enlighet med riksdagens beslut att

om begära förslag till en sammanhållen rovdjurspolitik prop. 1996/97:1, bet.1996/97:JoU1, rskr.l996/97:113, 1996/97:114, tillkalla utredare

en med uppgift att överväga och lägga ett förslag till sammanhållen

en rovdjurspolitik som gör det möjligt att anlägga helhetssyn på

en biologiska, jaktliga och näringsmässiga frågor. V

Den huvudsakliga utgångspunkten för utredarens arbete skall vara det miljöpolitiska målet att den biologiska mångfalden och den genetiska variationen skall säkerställas och att djursamhällen skall bevaras så att i landet naturligt förekommande djurarter förutsättningar att fortleva

ges under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.

En annan utgångspunkt för utredarens arbete skall vara de näringsmässiga och jaktliga frågorna. Det måste vara möjligt att bedriva djurskötsel även i de områden där det finns rovdjur. De skador rovdjuren åstadkommer måste ersättas och arbetet med skadeförebyggande åtgärder fortsätta.

Med dessa utgångspunkter skall utredaren beskriva den situation som i dag råder och den utveckling som kan förväntas rovdjursstammama,

av i fråga om antal individer och den geografiska utbredningen. Utredaren skall mot bakgrund härav beskriva problemen med skador och föreslå hur dessa skador kan förebyggas på andra skyddsjakt.

sätt än genom

Utredaren skall kartlägga de konflikter uppstår till följd

som av skadorna och beskriva berörda människors uppfattning beträffande

Bilaga I 303

konñiktema. Vid behov skall utredaren lämna förslag till åtgärder för att motverka konflikterna. Utredaren skall också redovisa omfattningen av olaglig jakt efter rovdjur och föreslå åtgärder mot denna. Utredaren skall vidare föreslå de åtgärder som, vid hanteringen av konñiktema, kan underlätta samverkan mellan bevarandeintressen, jaktintressen, lokalbefolkningens intressen och intresset hos de näringar som berörs av rovdjursförekomsten.

Utredaren skall analysera behovet av föränd-ringar i reglerna för systemen med utgångspunkt i gällande principer för ersättning för

nu rovdj ursskador på ren samt ersättningssystemet för övriga tamdjur. De fmansieringsmöjligheter medlemsskapet i EU skall ingå i

som ger analysen.

Utredaren skall vidare redovisa hur behovet av inventeringar, forskning och information kan tillgodoses och finansieras. Utredaren skall slutligen granska den statliga administrationen och organisationen av rovdjursförvaltningen och ge förslag till de förändringar som granskningen föranleder.

Utredaren skall med sina förslag sträva efter att åstadkomma lösningar

ovan beskrivna problem och konflikter som kan tillgodose grundläggande förutsättningar för en samexistens mellan berörda näringar, lokalbefolkning och rovdjur. Förslagens förhållande till Sveriges internationella åtaganden skydd för vilda djur och deras

om livsmiljöer skall redovisas. Uppdraget skall utföras efter samråd och dialog med berörda intressenter.

Redovisning av uppdraget

För utredarens arbete gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir.1992:50, pröva offentliga åtaganden dir.1994:23, redovisa jäm-ställdhetspolitiska aspekter dir. 1994:124, samt att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir.1996:49. De ekonomiska konsekvenserna av åtgärder och förslag skall redovisas. Förslag till finansiering skall lämnas.

Utredaren skall redovisa uppdraget till regeringen senast den 1juli 1999.

Fn

Tilläggsdirektiv

w

sammanhållen Dir.

Utredning om en

1998:63

rovdjurspolitik

Beslut vid regeringssammanträde den 23 juli 1998.

Sammanfattning av uppdraget

Utredaren M 1998:03 skall med förtur utreda frågan om bestämmelserna i 27 och 28 jaktforordningen 1987:905 bör omfatta utvidgad skyddsjakt respektive nödvämsjakt efter varg.

Bakgrund

Föreskrifter skyddsjakt finns i bl.a. 27 och 28 jaktförordningen.

om Föreskrifterna har meddelats med stöd 29 § 3 jaktlagen 1987:259.

av

Statens naturvårdsverk får enligt 27 § jaktförordningen, under vissa förutsättningar, tillstånd till jakt, det behövs för att förhindra att

ge om björn, järv, lo, säl eller öm orsakar skador. När det gäller varg får ett tillstånd endast ett enskilt djur orsakar allvarliga skador eller

avse som olägenheter.

Björn, järv eller har angripit och skadat eller dödat tamdjur får

som enligt bestämmelser i 28 § jaktförordningen dödas av tamdjurets ägare,

det finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp och om det om sker i omedelbar anslutning till angreppet. Denna rätt till skyddsjakt omfattar alltså inte varg.

Före den 1 1990 gällde bestämmelser skyddsjakt för

mars samma om

for björn, järv, och öm. Begränsningama i möjligheterna varg som till skyddsjakt efter gjordes med hänsyn till den då mycket svaga

varg vargstammen.

306 Bilaga2

Den växande vargstammen har givit upphov till framför allt för

oro, skador på tamdjur. Det har väckt frågan åter fullt ut bör

om varg nu omfattas reglerna i 27 och 28 §§ jaktförordningen. Naturvårdsverket

av har anfört skäl för att såväl 27 som 28 bör kunna vidgas till att omfatta också varg, dock utan att redovisa något slutligt ställningstagande.

Frågan omfattas av utredningens huvuddirektiv mot den angivna

men bakgrunden bör utredningen med förtur utreda rätten till nödväms-

om jakt efter varg nu bör återinföras i 28 § jaktförordningen.

Vidare bör det med förtur utredas det är möjligt att i 27 § jaktför-

om ordningen återinföra möjligheten för Naturvårdsverket att ge tillstånd till utvidgad skyddsjakt efter varg.

Uppdraget

Utredaren skall med förtur utreda frågan om utvidgad skyddsjakt respektive nödvämsjakt

efter varg.

Uppdraget innebär att utredaren skall undersöka det är möjligt att

om med utgångspunkt i utredarens huvuddirektiv dir. 1998:6 vidga bestämmelserna i 27 och 28 jaktförordningen till att gälla också varg. Om utredaren finner att det bör kunna komma i fråga, skall utredaren också pröva under vilka förutsättningar och på vilka villkor skyddsjakten respektive nödvämsjakten kan bedrivas.

Utredaren skall ge förslag till de forfattningsändringar utredarens

som överväganden kan ge anledning till.

Redovisning av uppdraget

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag i den aktuella delen senast den

nu 30 april 1999.

Tidpunkten för redovisning uppdraget i huvuddirektivet

av dir. 1998:6 ändras till den 15 december 1999.

Bilaga 307

Naturvårdsverkets och

Sametingetsöversyn

991214

utvärdering - förslag

Bakgrund

Pâ regeringens uppdrag presenterade Naturvårdsverket i juni 1991 Förslag till nytt ersättningssystem för rovajursdödade renar Naturvårdsverkets rapport 3899. Arbetet hade föregåtts av ett omfattande fältarbete tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet och Statens Veterinännedicinska Anstalt bl.a. resulterat i rapporten Renar och

som rovcüur, 1990 Naturvårdsverkets förlag. I den s.k. samepropositionen 1992/9332 riksdagen den 15 december 1992 föreslog

som antogs av regeringen att ett nytt ersättningssystem införs. Det bör understrykas att det regeringen föreslagna systemet på väsentliga punkter avvek från

av Naturvårdsverkets förslag. I november 1993 fick det då nybildade Sametinget tillsammans med Naturvårdsverket regeringens uppdrag att i samråd utarbeta de närmare detaljerna kring systemet. Det regeringsuppdraget presenterades myndigheterna den 7 februari 1995 i rap-

av porten Förslag till utformning det ersättningssystemet för

av nya rovdjursrivna Den 21 december 1995 beslutade regeringen dnr

renar. Jo95/345 att det ersättningssystemet skulle träda i kraft den 1

nya januari 1996, dvs. efter 9 dagar.

Någon författning fanns således inte utan Sametinget, Naturvårdsverket, länsstyrelsema och samebyama försökte gemensamt lösa genomförandet. Ersättningssystemet inne sitt fjärde år och

är nu rovdjursinventeringama har på det hela taget fungerat väl. Som vägledning har främst Sametingets och Naturvårdsverkets gemensamma rapport, den s.k. överenskommelsen, varit. Rapporten har inte lett till någon förordning från regeringens sida, varför överenskommelsen i formell juridisk mening Dåvarande jordbruksminister Annika

är svag. Åhnberg har 1996 konstaterat att det framför allt är frågan om storleken ersättning rovdjur skiljer i uppfattningen mellan

av per som Sametinget och departementet. Det innebär att regeringen inte följt myndigheternas förslag till ersättningsnivåer.

308 Bilagaj

Efter det första årets inventeringssäsong gjordes på Naturvårdsverkets uppdrag opartisk utvärdering den använda inventeringsen av metodiken av främst lodjur. Utvärderingen resulterade i rad förslag, en vilka bl.a. syftade till bättre dokumentation gjorda observationer och av bättre samordning mellan länen. Vid de stormöten som arrangerats varje år har länsstyrelsernas personal och samebyarnas rovdjursansvariga tillsammans med företrädare för Sametinget och Naturvårds-

verket diskuterat och försökt att finna lösningar bl.a. gemensamma inventeringsmetodiken.

I överenskommelsen sägs att systemet bör prövotid och ges en utvärderas efter tre år. I Rovdjursutredningen, tillsattes den 29jasom nuari 1998, ingår som ett deluppdrag att analysera behovet förändav ringar i reglerna för ersättningssystemen med utgångspunkt i gälnu lande principer för rovdjursskador samt ersättningssystemet för ren övriga tamdjur. Utredningen har framhållit att Sametingets och Natur-

vårdsverkets Översyn tillsammans med länsstyrelserna och samebyarna

utgör ett viktigt bidrag till utredningen. Behovet formaliserade av bestämmelser har efterhand blivit tydligare, varför de båda myndignu heterna Sametinget och Naturvårdsverket tagit initiativ till föreliggande förslag till föreskrifter och allmänna råd.

Verkställigheten av det förslag till föreskrifter och allmänna råd som här presenteras kan därför ske i två steg. Det finns ett uttalat behov

av att det som anges i de föreslagna föreskrifterna kan börja tillämpas fr.o.m. den 1januari år 2000. Vissa förslag här kräver som presenteras dock politiska överväganden och lagändringar varför det är önskvärt att de förslagen behandlas särskilt Rovdjursutredningen. av

Rovdjurens utbredning och antal i

renskötselområdet

Föryngring av järv förekommer med något undantag endast i renskötselområdet och renen är järvens viktigast bytesdjur. Lodjuret förekommer ojämnt inom renskötselområdet finns också utanför detmen samma i relativt stort antal. Lodjuret lever småvilt i renskötav men selområdet också till stor del Varg uppträder i dag i renskötav ren. selområdet med något undantag endast tillfälligt. De flesta vargarna finns dock utanför områden där renskötsel bedrivs och lever där älg av och andra viltslag. Björn och kungsöm förekommer ojämnt i hela renskötselområdet, också utanför detsamma. Merparten såväl men av bjömens som kungsömens utbredning återfinns dock inom renskötselområdet. Bjömen är allätare där återfinns del i dieten ren som en

Bilaga 3 309

medan kungsöm lever småvilt, kan lokalt döda spädkalv av ren av men och i extrema situationer även större renar. Järvens överlevnad djurart i vårt land måste starta från fjällen som och det fjällnära skogsområdet. Konflikten med rennäringen är därför oundviklig. Beträffande lodjur och är förutsättningarna annorvarg lunda, eftersom de båda arterna såväl tidigare i dagsläget finns i som reproducerande stammar utanför detsamma. För björn och kungsöm långsam expansion utanför renskötselområdet. sker en Samtliga stora rovdjur är i dag fridlysta och samhället har valt att kompensera de skadelidande för de förluster rovdjuren åsamkar som enskilda och näringar. För att minska skadorna tillåts även viss skyddsjakt i renskötselområdet har varit omfattande de senaste som åren då det gäller lodjur. Det finns få undersökningar gjorda om hur många renar som de olika rovdjursartema kan antas döda under ett år. 1 Naturvårdsverkets Förslag till nytt ersättningssystem anges att en järv kan antas döda 24 och ett lodjur 36 under ett år. Tyvärr finns det inte ca renar ca renar heller några studier från renskötselområdet utgör bättre senare som underlag för sådana uppskattningar. Den typen av studier är mycket svåra att genomföra i fält i den pågående järv- och lodjursforskmen ningen ingår också sådana delstudier. 1 ett examensarbete som publicerats redovisas bytesval m.m. för sex radiomärkta lodjurshonor med följts vintrama 1996 och 1997. Ren dominerade i födovalet ungar som ripa och hare förekom också. En lodjurshona levde i huvudsak av men småvilt och dog också under vintern p.g.a. svält trots att en av ungarna lodjursfamiljen levde i fjälldal Rapadalen i Sarek med erkänt god en småvilttillgång och samtidigt ett mindre antal övervintrande ren som fanns i närheten.

för rovdjursförekomst Ersättning

Naturvårdsverket och Sametinget förordar att fastställa ett pris för rovdjuren och inte priset i antalet Enligt myndigheternas ange renar. mening införs, omräkning görs antalet renar, som rovdjurens kan om av antas döda eller skada, ett onödigt antal parametrar som är svåra att fastställa och även prissätta. Av anledning föreslås att ingen samma uppräkning skall göras sig avelsvärde eller rovdjurens vare av renars naturvårdsvärde. Det finns ingen automatik säger att en rovdjursföryngring medsom för att ett beräknat antal också dödas, eftersom även andra faktorenar varierar mellan åren spelar exempelvis rer som

310 Bilaga 3

tillgång på andra bytesdjur småvilt och smågnagare.

som

tillgång på ren under året vissa områden

- renarna passerar genom

relativt fort och ibland inte alls, eftersom de i många fall bil-

transporteras eller flyttas under sträng bevakning efter flyttleder genom främst vissa s.k. mellanområden.

0 snöforhållanden snödjup och skare hålls samlade

som - renarna

eller vid skare sprids okontrollerat över större arealer och detta kan

även rovdjuren dra

nytta av. 0 det är inte givet vilket pris skall för teoretiskt

som anges en rov-

djursdödad ren, eftersom exempelvis lodjur främst dödar kalvar och

järv i större grad

vuxna renar

Fram till 1995/95 har renägaren fått ersättning för upphittade rovdjursrivna renar. För varje ersatt fick samebyn dessutom

ren en summa.

För 1998 har Sametinget utbetalat ersättning for 69 55 föryngringar inventeringsresultat inom parentes järv och 185 128

av av lodjur. Sametinget har därmed inte förhållit sig strikt till det inventeringsunderlag som länsstyrelserna presenterat utan i vissa fall betalat ut ersättning för ett högre antal föryngringar. Ersättning har även utbetalats för rovdjursförekomst i Norge. Ersättning för regelbunden förekomst har utbetalats för järv och lodjur i 35 samebyar, saknar för-

som yngringar av dessa arter. Därutöver har ersättning för tillfällig förekomst av järv, lodjur och regelbunden förekomst

varg, av varg samt ersättning for björn och kungsöm utbetalats. Vid fördelning ersätt-

av ning för föryngring avjärv och lodjur har siffran 200 använts och

renar för regelbunden förekomst siffran 50 För gäller andra

renar. varg nivåer och övrig ersättning är kopplad till samebyns areal. Som bas vid fördelningen av ersättning används det därmed framräknade renantalet som utgör grund för ersättning och 1998 57 876 Det

som var renar. disponibla beloppet var 30 miljoner kronor, 909 420 kronor

varav utbetalats för massdödande och skadeförebyggande åtgärder. Om återstående belopp på 29 090 580 kronor delas på det fmgerade renantalet så blir den 503 kronor/ren. Den siffran kan inte jämföras med andra siffror exempelvis vad man får för slaktad eller trañkdödad

en en ren.

Frågan kvarstår om renägare med det nuvarande ersättningssystemet får full ersättning för död Det nuvarande ersättningssystemet är

en ren. utformat så att samebyn får ersättning oavsett i prakti-

samma om renar ken dödats/skadats eller inte. Inte heller behöver några döda eller skadade renar återfinnas för att ersättning skall utgå. Det finns

som sagts ingen linjärt samband mellan rovdjursförekomst och förluster. Det nuvarande systemet främjar att renägama arbetar med skadeförebyggande åtgärder. Det gör det än omotiverat att använda antalet

mer

Bilaga3 311

teoretiskt dödade omräkningsfaktor då värdet av skador

renar som en orsakade av rovdjur skall anges. Rovaljursersättningarna 1992/93-1998 tkr

Enligt Sametingets och Naturvårdsverkets rapport den 7 februari 1995, Förslag till utformningen det ersättningssystemet för rovdjurs-

av nya rivna bör gränsen för rovdjursstammens storlek vara sådan att

renar, skadorna inte överskrider 10 % samebyns renantal eller 30 % av

av slaktuttaget. Detta förutsätter att skyddsjakt av rovdjur bedrivs i renskötselområdet i tillräcklig omfattning. Om de nu föreslagna ersättningsbeloppen skulle ha tillämpats under 1998 borde ersättningama ha uppgått till 27 000 eller 52 miljoner kronor, vilket är 22 miljo-

ca renar

kronor än anslaget belopp. Enbart lodjuren skulle ha svarat för ner mer hela anslaget, 30 miljoner, järvama för 14 miljoner, björn och öm

ca ca för 7 miljoner och för 0,4 miljoner kronor. Naturvårdsverket

ca varg ca och Sametinget bedömer att den inventerade lodjursstammen i delar av renskötselområdet är så stor att den försvårar genomförandet av ett fungerande ersättningssystem. De anvisade ersättningsbeloppen täcker inte de beräknade olägenhetema med nuvarande rovdjursstammar. En större del ersättningen än i dag bör kompensera näringen för skador

av orsakade järv och lodjursstammen i delar renskötselområdet bör

av av reduceras och tillåtas expandera utanför renskötselområdet.

Om de beräknade skadorna inte skulle få överskrida 10 % av varje samebys högsta renantal skulle skadorna uppgå till ca 23 000 renar eller 33 miljoner kronor. Med utgångspunkt från 1998 års inventeringar skulle skyddsjakt främst lodjur och i ett fåtal samebyar järv genomföras för att reducera de beräknade skadorna till en överenskommen nivå. Lodjuren skulle därefter för 12 miljoner, järvama för

svara ca

312 Bilaga 3

ca 14 miljoner, björn och öm för 7 miljoner kronor de beräknade

ca av skadorna. Det finns enligt Naturvårdsverkets och Sametingets bedömning förutsättningar för att med föreliggande förslag uppnå ett fullt fungerande ersättningssystem. Detta förutsätter framförallt att lodjursinventeringama förbättras och att den beviljade skyddsjakten lodjur har förutsättningar att genomföras.

I förlängningen skulle, när balans i ersättningssystemet uppnåtts, ersättningssystemet kunna utvecklas och förenklas avtal mellan

genom sameby och myndighet upprätthållande viss storlek på

om av en rovdjursstammama inom samebyn.

Bilaga 3 313

Regeringens förordning om inventeringar av rovdjur,

för och åtgärder för att

ersättningar rovdjursförekomst

skador i renskötselområdet

förebygga av rovdjur enligt...

Mål

1 §

Rennäringen skall möjlighet att bedrivas så att naturbetesmarkema

ges

uthålligt god avkastning samtidigt som livskraftiga stammar av ger en naturligt förekommande rovdjursarter bevaras. Hänsynen till rovdju-

bevarande får dock inte vara så ingripande att rennäringens utrens övande avsevärt försvåras.

Naturvårdsverket skall beakta att livskraftiga stammar av björn,

järv, och öm bevaras i landet. Orsakar inom renskötselområdet varg, stammar eller enskilda djur dessa arter avsevärda skador eller olä-

av genheter för rennäringen kan Naturvårdsverket, om det inte finns någon

lämplig lösning, tillstånd till skyddsjakt. Medlem i sameby annan ge skall tillstånd att utföra sådan skyddsjakt.

ges

Medel

2 §

Regeringen anslår årligen i budgetpropositionen ett belopp för inventeringar rovdjur i renskötselområdet. Underlag till detta skall lämnas i

av

framställan från Naturvårdsverket efter samråd med Sametinget. en Medlen skall användas för den inventering och kontroll av rovdjursförekomst i renskötselområdet länsstyrelserna ansvarar för och

som

utgör grunden för den årliga ersättningen till rennäringen. som

Regeringen anslår därutöver årligen i budgetpropositionen ett ramanslag för förekomst björn, järv, och kungsöm i rensköt-

av varg, selområdet efter framställan från Sametinget efter samråd med Naturvårdsverket. Medlen skall användas för att täcka kostnader för samebyamas inventeringar, rovdjursförekomst enligt ersättningssystemet, åtgärder för att förebygga skador rovdjur och fall av massdödande

av

ren.

Medlen för rovdjursförekomst skall årligen motsvara det skäliga värdet de har dödats eller skadats av rovdjur. Fördel-

av renar som ningen ersättningen mellan samebyama baseras rovdjursföre-

av komst såsom den redovisas länsstyrelsemas och samebyamas inven-

av tering. Sametinget svarar för administrationen.

314 Bilaga 3

Skyddsjakt 3 § Om rovdjur orsakar avsevärda skador eller olägenheter för renskötseln skall Naturvårdsverket efter samråd med Sametinget besluta

om skyddsjakt på rovdjursstammama till de nivåer där uppkomna skador och olägenheter täcks ersättning.

av

Uppdrag 4§ Regeringen uppdrar år Naturvårdsverket och Sametinget att utarbeta föreskrifter och allmänna råd när det gäller denna förordning.

Bilaga 3 3 l 5

Naturvårdsverkets och Sametingets föreskrifter om

inventeringar rovdjur, ersättningar för

av

och åtgärder för att förebygga skador

rovdjursförekomst

i renskötselområdet enligt...

av rovdjur

beslutade den 00 januari 2000.

Med regeringens förordning utkast föreskriver Naturvårdsstöd av se verket och Sametinget följande.

Definitioner

1 § Nedanstående begrepp har i denna författning följande betydelse.

Med sameby det organ som enligt rennäringslagen 1971:437 avses har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde. Med betesområde mark enligt rennäringslagens 3 § som föravses delats mellan samebyar och övriga områden samebyn begagnar för som renskötsel. Med rovdjur björn, varg, järv, lodjur och kungsöm. avses Med inventering att rovdjurens förekomst och reproduktion avses skall fastställas i tid och rum. Med föryngring att inventering eller annan dokumentation avses visar att järv fött i samebyn innevarande år eller att lodjur och ungar fött föregående kalenderår. För björn gäller att ungar fötts varg ungar innevarande eller föregående kalenderår svårt att säkert skilja årsungar och ettåringar på hösten. För kungsöm gäller att vuxna fåglar och/eller konstaterats vid boplats. Preciserade definitioner av föryngring ungar för respektive djurart redovisas i bilaga fastställs av Naturvårdssom verket efter samråd med länsstyrelserna. Med regelbunden förekomst avses att, när föryngring inte förekomspår arterna järv, lodjur eller varg dokumenterats under samma mer, av säsong vid olika tillfällen under minst tre olika månader under perioden november-maj 7 månader i samebyn. Med tillfällig förekomst att arten normalt inte uppträder i avses samebyn, att spår dokumenterats minst en gång under inventemen ringssäsongen. Med inventeringsperiod den tid som är lämpligast för inventeavses ring med hänsyn till artemas reproduktionscykel, inventeringens effektivitet och kostnad: järv; 1 mars-15 maj, lodjur och varg; 10 januari-ZS 29 februari, björn; 15 april-IS oktober, kungsöm; 1-31 juli.

316 Bilaga 3

Med reproduktionscykel avses den period är lämplig med hänsom syn till när respektive art föder under året: björn; 1 januariungar 31 december, järv; l mars-28/29 februari, lodjur och 1 majvarg; 30 april och kungsöm; 1 mars-28/29 februari. Observationer under säsongen kopplas till respektive arts reproduktionscykel. Med massdödande avses att eller flera individer rovdjursart en av en dödat minst 10 inom ett begränsat område inom högst 7 dygn. renar Med ersättning avses det Sametinget årligen fastställda och till av sameby eller enskild utbetalade beloppet för merarbete och merkostnader orsakade av rovdjur. Med genomsnittligt slaktvärde avses det nyckeltal årligen framsom räknas enligt Jordbruksverkets statistik för medelslaktren slakten värde inklusive prisstöd exklusive momsl. men

Inventeringar

Medel

2 §

Naturvårdsverket fördelar de medel regeringen anslår för inventeringar, sammanställningar och rapporteringar till länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Dalarnas och Västernorrlands län. Sametinget fördelar de medel regeringen anslår för inventeringar inom respektive sameby. Naturvårdsverket fördelar medlen till länen dels med hänsyn till länets areal och dels med beaktande förväntad rovdjursförekomst, av tillgänglig inventeringspersonal och hur inventeringsverksamheten är organiserad. Sametinget fördelar medlen till samebyama med hänsyn till samebyns areal.

Ansvar och org.

3§

Naturvårdsverket har det övergripande ansvaret för inventeringsverksamheten. Inventering av rovdjur i renskötselområdet utförs länsstyrelsen av och samebyama gemensamt. Länsstyrelsen utser rovdjursansvarig en för länet samt de naturbevakare och eventuella övriga namngivna

1997 var det 1 402 kronor.

Bilaga 3 3 17

är ansvariga gentemot de samebyar som har betesompersoner som råden i länet. En naturbevakare skall vara verksam i flera samebyar, men en namngiven naturbevakare skall vara kontaktperson gentemot varje sameby.

Länsstyrelsen utser en rovdjursansvarig för varje sameby efter förslag från samebyn. Därutöver kan samebyn ha någon eller några personer som är kontaktperson för exempelvis olika grupper.

Länsstyrelsen är också ansvarig för att personalen besitter relevanta kunskaper såväl ersättningssystemets konstruktion juridik,

om som om biologi och inventeringsmetodik och att såväl egen personal som samebyarnas rovdjursansvariga fortlöpande vidareutbildas.

Länsstyrelsen skall tillse att jävsförhållanden uppkommer vid val av länsstyrelsens rovdjursansvariga och inventeringspersonal.

Periodicitet

4§

Inventeringar av rovdjur utförs årligen i varje sameby om inte annat beslutats av Naturvårdsverket. Om snö- och väderleksförhållandena inte möjliggör fullständigt inventeringsarbete så skall föregående års inventeringsresultat kunna användas.

Mål

5 §

Inventeringen ingår i länsstyrelsemas regionala faunavårdsansvar och utgör nödvändig förutsättning för ersättningssystemet. Resultatet

en skall direkt jämförbart mellan samebyama och länen och invente-

vara ringen skall utgöra underlag vid

Sametingets beslut om fördelning av tillgängliga medel för rov- -

djursförekomst i samebyama,

Sametingets beslut eventuella förebyggande åtgärder för att för- - om

hindra skador av rovdjur på ren,

Naturvårdsverkets beslut eventuell skyddsjakt efter rovdjur, - om

uppföljning av effekten rovdjursstammamas av vidtagna skade- -

förebyggande åtgärder.

318 Bilaga3

Inventeringsområde

6§

Inventeringsområdet omfattar de svenska samebyamas totala betesområden i Sverige och Norge inkluderande buffertzon 5 km.

en

Järv, lodjur, varg

7 §

För järv, lodjur och skall årligen för varje sameby fastställas

varg om:

eventuell föryngring av arten förekommer samt antalet föryngringar, -

arten finns regelbundet föryngring förekommer inte, -

arten saknas eller bara uppträder tillfälligt. -

Björn och kungsörn

8§

För björn och kungsörn bör för varje sameby fastställas eventuell

var föryngring förekommer.

Norge

9 §

För samebyamas betesområden i Norge skall angränsande fylkes

rovdjursansvariga ombesörja att information motsvarande den i Sverige tas fram av norska myndigheter inom de tidsramar gäller för denna

som

författning.

Sekretess

10 §

Lyor och boplatser av aktuella rovdjur omfattas sekretesslagen

av 1980:100, varför sådana platsers exakta lägen inte onödigtvis får röjas eller spridas.

Länsstyrelsens tjänstemän omfattas denna lag. Det gör dock inte

av samebyamas rovdjursansvariga. Länsstyrelsen skall därför under

an-

Bilagaâ 319

given säsong förordna samebyamas rovdjursansvariga för inventeringsuppdraget.

Insamlade data är att betrakta som arbetsmaterial tills dess länsstyrelsen överlämnar sin årsrapport, vilken är offentlig handling.

Dokumentation och utvärdering

11 §

Rapportering rovdjursobservationer skall ske genom de rovdjurs-

av och utvärderingsansvariga.

Inventeringsresultat som kan påverka ersättningsnivåer alternativt skyddsjakt skall dokumenteras skriftligt och finnas nedtecknade på därför avsedda blanketter och kartkopior. Länsstyrelsens och samebyns rovdjursansvariga skall så långt möjligt gemensamt dokumentera, verifiera och utvärdera observationema.. Om de rovdjursansvariga är oense

dokumentationen skall detta särskilt redovisas av länsstyrelsen. om

Under inventeringsperiodema gäller att inventeringsresultat som kan påverka ersättningsnivåema alternativt beslut om skyddsjakt omgående skall rapporteras till länsstyrelsen av samebyns rovdjursansvariga. Observation från allmänheten skall alltid först bedömas och eventuellt kontrolleras av samebyns rovdjursansvarige och därefter av byns rovdjursansvariga anmälas till länsstyrelsen.

Om rapportering skett inom rimlig tid och mottagits av länsstyrelsen som därefter beslutar att inte genomföra någon efterkontroll behöver detta inte innebära utebliven ersättning till samebyn. Sådana situationer skall redovisas av såväl samebyns som länsstyrelsens rovdjursansvariga.

Kostnaden för uppenbart oriktig rapportering kan debiteras samebyn.

Under inventeringsperioden skall länsstyrelsens naturbevakare och samebyamas rovdjursansvariga fortlöpande utbyta information om inventeringsarbetet.

Efter inventeringsperioden skall länsstyrelsen utvärdera det samlade inventeringsresultatet, varvid i förekommande fall antalet lyor av järv antalet familjegrupper lodjur och skall redovisas. Även före-

av varg komst bjömhonor med samt bebodda boplatser av kungsöm

av ungar skall redovisas. Länsstyrelsen skall särskilt redovisa de lyor och föryngringar där samtliga kriterier för dokumentation inte är uppfyllda. Gemensamma kriterier skall användas och likartade bedömningar skall göras mellan länen och också mellan samebyama. De bedömningar

gjorts i de icke fullt dokumenterade fallen skall redovisas. som

320 Bilaga 3

Utvärderingen skall samordnas mellan länen och samebyama delges resultatet och beredas möjlighet att yttra sig. Eventuella motstridiga uppfattningar bör redovisas i länsstyrelsemas slutrapport.

Inventeringsresultat i Norge och Finland kan påverka ersätt-

som ningsnivåer alternativt skyddsjakt skall dokumenteras på sätt

samma som om observationen gjorts i Sverige.

Länsstyrelsen är ansvarig för dokumentation, bearbetning, dataläggning i rovdj och redovisning av inventeringsresultaten.

Den gemensamma rovdjursdatabas som utvecklats länsstyrel-

av serna skall användas. Ansvarig för rovdjursdatabasen är respektive länsstyrelse. Naturvårdsverket, eller den verket förordnar, är ansvarigt för utveckling, uppgradering och underhåll rovdjursdatabasen.

av

Rapportering och redovisning

12 §

Länsstyrelserna överlämnar årligen, dock senast den 1 juni

en preliminär skriftlig rapport till Sametinget och Naturvårdsverket och senast den 1 november en gemensam slutrapport med det samlade inventeringsresultatet.

Resultaten skall presenteras på samebynivå och geografiskt, varvid rikets näts femkilometersrutor skall utgöra basskikt.

Senast den 1 november skall länsstyrelserna också till Naturvårdsverket redovisa hur inventeringsmedlen använts och vilka insatser

som gjorts.

Samebyarna skall senast den 31 augusti till Sametinget överlämna en ekonomisk rapport över hur medlen för inventeringama använts.

Ersättning kompensation

Medel

13 §

De medel regeringen anslår fördelar Sametinget utifrån rovdjursförekomst till respektive sameby. Vid fördelningen medlen samebyar

av skall främst det inventeringsresultat ligga till grund som länsstyrelserna redovisar i årsrapporten. Om inventeringsunderlaget inte uppfyller fastställda kriterier och krav på dokumentation skall ersättning inte utgå. Om andra observationer styrker föryngring eller förekomst så skall dessa uppgifter inlämnas skriftligt och så långt möjligt dokumen-

vara

Bilaga3 321

terade och de kan beaktas först efter särskild prövning av Sametinget efter samråd med berörd länsstyrelse.

En viss del av medlen skall Sametinget årligen reservera för extrema olägenheter i samband med skadeförebyggande åtgärder och vid massdödande. Ersättning vid skadeförebyggande åtgärder och vid massdödande kan utbetalas först efter särskild ansökan.

14§

Medlen för rovdjursförekomst skall så långt möjligt användas för att kompensera enskilda renägare för skador och olägenheter som rovdjuren kan antas åsamka deras renar. Samebyama bör fördela dessa medel enligt renantal samt dessutom utbetala ersättning för påträffade massdödade och -skadade renar samt för särskilt värdefulla och registrerade renar inom samebyn rovdjursdödats. Därutöver kan medlen

som användas av samebyn för att förebygga skador av rovdjur på ren. Medlen kan inte direkt användas för att täcka andra kostnader inom samebyn.

15§

Förekomst av rovdjur ersätts av Sametinget med de belopp som årligen fastställs i bilaga Sametinget i samråd med Naturvårdsverket.

av Beloppen för aktuellt kalenderår skall fastställas senast den 1 december.

Dijferentierad ersättning

I områden där rovdjursstammama är och där det finns ett alla. svaga

mänt intresse för att de skall bli starkare kan högre belopp utbetalas. Har järvföryngring decimerats med skyddsjakt skall den utbetalda ersättningen för den lyan reduceras till en fjärdedel.

Redaktion vid jakt

För varje individ lodjur, järv eller det tillåts skyddsjakt c. av varg som

för inom en sameby skall ersättningen reduceras. Ersättningen redu-

ceras med det belopp för respektive art för regelbunden

som anges förekomst i bilaga till denna förordning.

322 Bilaga 3

I de fall skyddsjakt på rovdjur omöjliggörs eller begränsas natio-

av

nalpark kan Sametinget besluta att ersättning för föryngringar

som

ligger inom nationalpark eller annat naturskyddat område höjs, dock

aldrig mer än till det dubbla.

Massdödande

e. Konstaterade fall av massdödande skall omedelbart anmälas till

samebyn, länsstyrelsen och Sametinget. Samebyns och länsstyrelsens rovdjursansvariga bör gemensamt besiktiga skadan.

Ersättning till de skadedrabbade kan efter ansökan hos Same-

tinget utgå för rovdjursdödad ren med samma belopp som för tra-

ñkdödad ren och för merkostnader motsvarande högst fjärdedel

en

av detta belopp.

Skadeförebyggande åtgärder

Ersättning för olägenheter vid skadeförebyggande åtgärder kan utgå

endast vid extrema situationer efter ansökan till Sametinget. Situa-

tion som kan föranleda sådan ansökan skall omedelbart anmälas till

samebyn, Sametinget och länsstyrelsen.

Ersättning kan i extrema situationer även utgå för att täcka kost-

nader för att skrämma iväg rovdjur och vid skyddsjakt på rovdjur.

Skadeförebyggande åtgärder

Andra åtgärder än skyddsjakt

16 §

När renar hålls samlade i beteshagar eller vinterhjordar eller under särskild bevakning på kalvningsland skall renägare ges rätt att störa och skrämma iväg rovdjur som uppträder i eller i direkt anslutning till

renhjorden. Sådan åtgärd får ske med användning av motorfordon. Rovdjur som störs eller skräms iväg får inte onödigtvis stressas och inte skadas eller dödas. Åtgärder vidtagna med stöd av denna paragraf skall snarast anmälas till berörd polismyndighet Skrivningen är tillämplig

i dag med gällande lagstiftning, men Rovayursutredningen föreslås utreda jrågan.

Bilaga3 323

Skyddsjakt

17 §

Om övriga skadeförebyggande insatser är otillräckliga kan Naturvårdsverket eller den verket utser länsstyrelsen ej möjligt i dag med gällande lagstiftning efter samråd med Sametinget besluta om skyddsjakt på rovdjur. Sådan skyddsjakt bör riktad mot särskild

vara individ/individer och avgränsad till särskilt angivet område i samebyn. Den bör också begränsad i tid med hänsyn till de medel som tillåts

vara och till vilka får utföra skyddsjakten.

som

Skyddsjakt får meddelas för att reducera rovdjursstammama till de nivåer täcks ersättning enligt bilaga. Dessa nivåer fastställs av

som av Sametinget i samråd med Naturvårdsverket och efter samråd med samebyama och länsstyrelserna.

Övrigt

Betesområden

18 §

Eftersom svenska myndigheter Sametinget betalar ersättning inom i Norge samebyars betesområden i Norge bör avtal upprättas om samordnad skyddsjakt inom samebyars betesområden i Sverige och Norge.

Frågan bör i vid formaliserade samtal mellan Naturvårds-

tas upp verket och Direktoratet for Naturforvaltning där även länsstyrelserna i respektive länder bör ingå liksom representanter från berörda samebyar Frågan bör långsiktigt i kommissionens omförhand-

mer tas upp

renbeteskonventionen. ling av

Rapportering

19 §

I årsredovisningen den l mars redovisar Sametinget årligen hur foregående kalenderårs ersättningsmedel fördelats samebyar, län och andra stater Norge och Finland. Redovisningen bör även uppdelas utbetald ersättning för rovdjursforekomst, fall av massdödande och skadeförebyggande åtgärder uppdelat på respektive rovdjursart.

324 Bilaga3

Överklagande

Inventering 20 § Länsstyrelsens inventeringsresultat kan överklagas samebyama till

av Naturvårdsverket.

Ersättning De ersättningar som utbetalas Sametinget kan överklagas till

av regeringen.

Bilaga 3 325

Allmänna råd

Definitioner §

l

Kungsörn

Ersättning utgår endast for kungsöm, eftersom det inte är vetenskapligt dokumenterat att havsöm dödar eller skadar ren. Den är däremot en utpräglad asätare gärna går på renkadaver. Havsömen häckar i

som renskötselområdet i delar Norrbottens fjällnära urskogar, men upp-

av träder där födosök även i fjällområdet. l Norge finns den relativt talrikt utmed hela kusten, där det även bedrivs intensiv fårskötsel och även renskötsel på nordliga öar. Det är inte heller därifrån dokumenterat att havsöm dödar vare sig får eller ren.

Som jämförelse kan fjällräven nämnas trots att den är fridlyst

som inte finns med ersättningsgrundad djurart. Naturvårdsverket

som en känner inte heller till dokumenterade fall där fjällräv dödat renkalv eller äldre renar.

Föryngring

Kriterier för rovdjursföryngringar för år 2000 redovisas bilaga till

som denna föreskrift.

Massdödande

Definitionen massdöd anger att skadorna skall ha inträffat inom ett

av begränsat område. I den s.k. överenskommelsen definierades området till l kmz. Den bestämda avgränsningen gjorde det svårt att ersätta skador exempelvis vid skadetillfället skingrats och drivits iväg

om renama

rovdjur och dödade/skadade renama påträffats inom en större yta. av Definitionen säger också att minst 10 skall ha dödats inom högst

renar 7 dygn. Den vanligaste situationen vid massdödande är att en eller ett

rovdjur dödat eller skadat flera ofta beroende ett for rovpar renar djuret extrem situation. Det kan exempelvis vara strövrenar som under vintern blivit kvar i ett granland utan tillsyn och att snöforhållandena där förhindrar renama att fly vid ett rovdjursangrepp.

326 Bilaga

Inventeringar 2-12 §§

Allmänt

Inventering av järv, lodjur, björn och kungsöm skall ske inom varg, hela renskötselområdet med koncentration till rennäringens åretruntmarker. Inventering skall även göras i konventionsområden i Norge. Metodik är anpassad till respektive art skall användas. Metodiken som skall så långt möjligt densamma i hela renskötselområdet och vara präglas objektivitet, hög trovärdighet och rättvisa. av Rovdjursartemas utbredning och numerär skall normalt fastställas på reproduktions- och inte på individnivâ. För järv, lodjur och varg är ambitionen att samtliga föryngringar i renskötselområdet årligen skall registreras. För björn och kungsöm skall det inom varje sameby regist-

reras om föryngring sker årligen. Om inventeringsresultaten i

en sameby visar på stabila förhållanden för rovdjursart kan inventeen ringsinsatsema dock begränsas till två säsonger för den och av tre arten insatserna koncentreras på andra rovdjursarter eller samebyar där osäkerheten är större. Av såväl kostnadseffektiva praktiska skäl måste inventeringssom arbetet koncentreras till vissa perioder under året. Dessa perioder varierar mellan djurartema utifrån inventeringens mål. För järv gäller exempelvis att främst lyor skall registreras, vilket innebär inventeringsatt perioden måste koncentreras till den tid då järven utnyttjar lyan. Inventeringarna bör även genomföras då de yttre förhållandena är optimala. Lodjursungama följer normalt modern från juli till mars månad då separation sker. Därför är det möjligt registrera spår att av lodjursfamiljer från första snön. Under höstvintem är vädret normalt sämre med snöfall och stora temperaturskillnader, vilket gör inventeringsarbetet ineffektivt. Likaså försvårar mindre snödjup, isar svaga och mörker arbetet. Möjligheten att inventera familjegrupper upphör då brunstperioden närmar sig och och även andra konungarna separerar stellationer av lodjur bildas. Av den anledningen kan inventeringen av familjegrupper inte fortsätta längre än till februari månads utgång. Skyddsjakt komplicerar också inventeringsperiodens längd. Erfarenheten visar att det är olämpligt att både inventera och jaga lodjur samtidigt. Lodjursfamiljer splittras i samband med jakten och det omöjlig-

gör ett jämförbart inventeringsresultat. Därför skall aldrig inventerings-

resultat räknas det insamlats samtidigt vapenjakt tillåtits. om som Undantaget är fállfångst, kan tillåten samtidigt inventesom vara som ring genomförs. Det är viktigt att inventeringama genomförs på sådant sätt att kvalitetskravet ställs i första rummet och att de inventerar som noggrant

Bilaga3 327

dokumenterar det observeras. Om information vägs in i

som annan bedömningama så skall det framgå den skriftliga dokumentationen.

av Sådan information kan exempelvis relevanta iakttagelser

annan vara gjorda andra vid ett tidigare tillfälle. Länsstyrelsens natur-

av personer bevakare och samebyns rovdjursansvariga skall alltid eftersträva att

överens gjorda iakttagelser. Om flera iakttagelser av lodjursvara om familjer gjorda under dag inom 25 km diameter också utgörs av

samma olika familjegrupper kan normalt inte avgöras förrän efter omfattande spåmingar av de olika grupperna.

Inventeringsarbetet bör även koncentreras till väl definierade perioder med hänsyn till den kontrollfunktion länsstyrelsens personal

som har. Skall länsstyrelsen ha möjlighet att kontrollera de uppgifter som inkommer måste den möjlighet att bl.a. arrangera jourhållning

ges under vissa förbestämda helger.

Länsstyrelsen bör främst kontrollera uppgifter som kan innebära bekräftelse på föryngring järv eller lodjur och alla observatio-

en ny av

Innan kontroll genomförs bör hänsyn tas till förväntad ner av varg. totalkostnad med beaktande tillgänglig personal, resor, väder etc.

av Helikopter måste kanske användas, för att möjliggöra en snabb kontroll. Andra angelägna inventeringsuppdrag måste kanske lämnas åt sidan för att kontrollen skall kunna genomföras.

Är det uppenbart oriktiga uppgifter föranlett kontrollen så är

som det inte rimligt att kostnaden skall belasta länsstyrelsen. Samebyn kan då ställas ansvarig för kostnaden. Felbedömning spår m.m. skall

av dock inte föranleda återbetalning.

Vid länsstyrelsens kontroll observationer skall alltid riktigheten

av dokumenteras. Är t.ex. meddelad uppgift art och individantal kor-

om rekt eller felaktig. För denna dokumentation bör Nordkalottkommitténs blankett Rapportregistrering stora rovdjur användas.

Om länsstyrelsen inte kontrollerar observation skall den ansva-

en riga i tjänsteanteckning skälen till varför kontroll inte utförts.

en ange

Inventeringsperiodema varierar mellan arterna och det gör även rovdjurens reproduktionscykler. Rovdjursungama föds under olika månader. Bjömungar föds i december/ januari, järvungar i februari/mars och lodjursungar i maj/juni. Rovdjursungama följer likaså modern under olika lång tid. Järvungar följer normalt modern till dess ungarna är 5 månader gamla, medan lodjursungama följer modern i 10 månader och bjömungama normalt i 15 alternativt 27 månader. Detta medför att

lodjursfamilj registreras under februari månad så är den om spår av en kullen född året innan medan spår järv noteras i slutet april så

om av av är de födda år. Det bör uppmärksammas att exempelvis

ungarna samma inventeringsresultat för lodjur redovisade för 1999 beskriver reproduk-

tionen året före dvs. 1998

328 Bilaga 3

Länsstyrelsen fältpersonal

Länsstyrelserna bör eftersträva att, så långt möjligt, använda fast anställd personal i inventeringsarbetet. En förutsättning för objektivt ett och opartiskt inventeringsarbete är god biologisk kompetens de om aktuella djurartema, också renskötseln i allmänhet och i de men om aktuella samebyama. Länsstyrelsens naturbevakare bör arbeta i arbetar grupper som gentemot flera samebyar. Det är särskilt viktigt eftersom det ofta blir fråga om hur inventeringsresultatet påverkar ersättningen mellan angränsande samebyar.

Järv

Mål: För varje sameby skall antalet järvföryngringar fastställas och om föryngring saknas järv bara förekommer regelbundet eller tillfälligt. om Metodik: Lokaler där järvlyor är kända sedan tidigare liksom andra potentiella lokaler besöks under säsongen och eventuella lyors säkerhet fastställs efter de kriterier finns på blankett Registrering lyor som av " Nordkalottens miljöråds arbetsgrupp för stora rovdjur. Om osäkerhet råder efter snöperioden fötts bör lyan besökas under barom ungar markstid för att fastställa föryngring skett. om Inventeringsperiod: 1 mars-IS maj kompletterat med eventuella barmarksbesök omedelbart efter snösmältningen. Dokumentation: Blankett Registrering lyor och den av gemensamma rovdjursdatabasen. Reproduktionscykel: l mars-28/29 februari.

Lodjur

Mål: För varje sameby skall antalet lodjursföryngringar fastställas och om föryngring saknas om lodjur bara förekommer regelbundet eller tillfälligt. Metodik: Inventering på spårsnö genomförs varvid särskilt tidigare kända lodjursmarker besöks systematiskt, varvid samtliga spår av familjegrupper registreras. Spår av familjegrupper skall isoleras från varandra genom spåming. Spåmingen skall noggrant dokumenteras på blanketter och kartor, varvid samtliga lodjursspår, körda skoteregna eller skidspår och andra skoterspår skall noteras.

Bilaga 3 329

Inventeringsperiod: 10 januari-28/29 februari.

Dokumentation: Blankett Rapportregistrering i renskötselområdet och kartkopia rovdj ursdatabasen.

och den gemensamma Reproduktionscykel: 1 maj-30 april.

Varg

Mål: För varje sameby skall antalet vargföryngringar fastställas och om föryngring saknas om varg förekommer regelbundet eller tillfälligt. Uppträder regelbundet eller tillfälligt så skall antalet individer

varg fastställas individ uppträder i flera samebyar.

och likaså om samma Metodik: Inventering varg bör ske parallellt med inventering av

av lodjur och järv. Alla vargobservationer bör så långt möjligt kontrolleras under hela året. Inventeringsperiod: 10 januari-28/29 februari. Dokumentation: Blankett Rapportregistrering stora rovdjur och kart-

rovdj ursdatabasen. kopia och den gemensamma Reproduktionscykel: 1 maj-30 april.

Björn

Mål: För varje sameby skall fastställas var eventuell föryngring förekommer inom samebyns betesområden. Metodik: Samtliga observationer bjömhona med ungar skall anteck-

av

varvid antal och möjligt ungamas ålder skall noteras. nas, ungar om Särskilt då det gäller björn är det sannolikt att uppgifter från allmänheten kommer att utgöra betydande del. Behovet av dokumentation

en

foton eller videofilm djur eller spår bör betonas. Även andra genom av uppgifter bekräftar reproduktion bör noteras. Det kan exempelvis

som vara en trañkdödad bjömunge eller en skjuten lakterande bjömhona.

Inventeringsperiod: 15 april-15 oktober.

Dokumentation: Blankett Rapportregistrering stora rovdjur och kartkopia och den gemensamma rovdj

Reproduktionscykel: 1januari-31 december.

330 Bilaga 3

Kungsörn

Mål: För varje sameby skall fastställas eventuell föryngring förevar kommer inom samebyns betesomrâden och konstaterats i bo. om ungar

Metodik: Kända boplatser och potentiella häckningsomrâden bör nya besökas under vårvintern i samband med lodjurs- och järvinventering då bl.a. spelflykt kungsörn kan iakttas. Därutöver bör kontroll av av redan kända boplatser för att fastställa häckningsresultat förekomma. . Samarbete och samordning bör i förekommande fall ske med existerande rovfågelprojekt eller omitologiska föreningar.

Inventeringsperiod: l mars-31 juli.

Dokumentation: Blankett Rapportregistrering kungsöm och jaktfalk, bör användas tillsammans med kartkopia och den gemensamma rovdjursdatabasen.

Reproduktionscykel: l mars-28/29 februari.

Antal föryngringar

Följande skall vara vägledande då antalet föryngringar fastställs. Järv järvlyor ligger geografiskt åtskilda och är därmed med auto- matik särskilda.

Om spår/observation av järvhona med ungar görs under invente- ringsperioden, men efter det att lämnat lyan och inom ungarna en radie av 5 km från en känd järvlya så skall de antas tillhöra den kända lyan. Överstiger avståndet 5 km så kan frågan det rör om

sig om en annan föryngring prövas länsstyrelsen.

av

0 Lodjur om flera familjegrupper uppträder inom diameter 25 - en av km skall spåren av de familjegmpper misstänker är olika som man spåras ihop eller isär länsstyrelsens personal. Avståndskriteriet, av som bara skall användas "nödlösning, bygger på aktuella som en

forskningsrön beträffande lodjursfamiljers genomsnittliga hem-

områden. Spåmingar för att fastställa antalet familjegmpper skall göras

under gynnsamma spårförhållanden, vid ett och samma tillfälle de aktuella familjegruppema. - av

Olika antal djur utgör inte ett kriterium för att det är fråga olika om familj egrupper. Något djur kan under kortare eller längre sträcka/tid en ha lämnat gruppen för att sedan åter ansluta sig till Utgångsgruppen.

Bilaga 3 331

punkten skall också att spåra ihop eventuella familjegrupper och

vara inte att skära av dem.

Om observationer görs utanför inventeringsperiodema kan de utgöra grund för ersättning efter särskild prövning av Sametinget efter hörande av länsstyrelsen, varvid särskilda krav ställs:

observationen dokumenterar en föryngring -

observationen är väl dokumenterad med foto, video etc. -

observationen kan rimligen inte tillhöra en redan känd föryngring, -

varvid hänsyn skall tas till främst tid och avstånd mellan eventuella närliggande observationer.

Sekretess

För personer som är eller varit fast eller tillfälligt anställda av länsstyrelse eller person som är eller varit förordnad av länsstyrelse som samebyns rovdjursansvarig gäller att uppgifter om exempelvis järvlyor och kungsömsbon inte får röjas eller spridas även om anställningen eller förordnandet upphört 1980:100, 1 kap. 6 § och 10 kap 1 §.

Dokumentation och databas

Observationer som är av betydelse för inventeringsresultat eller ersättningar skall dokumenteras på angivna blanketter och kartkopior som skall förvaras och arkiveras hos länsstyrelsen. Uppgifter som omfattas av sekretess skall anges vid arkivering.

De blanketter som används är bl.a. de som utarbetats av Nordkalottkommitténs arbetsgrupp för stora rovdjur. Vissa blanketter har reviderats medan andra är föremål för revidering och de senaste versionerna skall användas.

Alla observationer skall återfinnas i den databas som framtagits gemensamt av länsstyrelserna och Naturvårdsverket och som respektive länsstyrelse ansvarar för.

Rapportering och redovisning

Länsstyrelserna skall överlämna en gemensam skriftlig rapport till Sametinget och Naturvårdsverket senast den 1 november. Hittills har länsstyrelsen i Västerbottens län haft ansvaret för såväl redigering som tryckning. Länsstyrelserna får själva avgöra vilken länsstyrelse som framöver ansvarar för utgivningen.

332 Bilaga

I dag är den dokumenterade kunskapen de olika artemas om reproduktionsområden otillräcklig i samtliga län. Det är nödvändigt att bättre urskilja områden med reproduktion, varför utbredningskartor årligen skall presenteras för järv, lodjur, björn och kungsöm uppdelade varg, på områden med reproduktion och förekomst. Sådana kartor skall presenteras på länsnivå och på samebynivå. Detaljeringsgraden vid insamlandet skall koordinater med minst 5+5 siffror enligt Rikets vara nät eller femkilometersrutor enligt Rikets nät. Vid kartpresentationer av exempelvis järvlyor måste mindre noggrannhet z10xl0 km. anges För rutor med nollvärden ingen förekomst skall framgå de besökts om av inventeringspersonal. På utbredningskartoma skall alltid det eller de år från vilka inventeringsunderlag erhållits anges. Samtidigt skall länsstyrelserna till Naturvårdsverket redovisa hur inventeringsmedlen använts. Av redovisningen bör också framgå vilken personal som använts, antal inventeringsdagar etc. Samtidigt bör även en diskett med de uppgifter förts i databasen överlämnas. som

Ersättningar kompensation 13-15 §§

Allmänt

Sedan det nya ersättningssystemet infördes har regeringen i budgetpropositionen angett ett fast belopp ersättningarna inte får översom stiga. Beloppet har satts innan inventeringsarbetet påbörjats och därför finns ingen direkt koppling mellan tillgängliga medel och inventeringsresultat. Detta förhållande ställer också den anledningen extra stora av krav på att länsstyrelserna gör likartade bedömningar mellan länen och också mellan samebyama. Är det så att ett län och/eller sameby gynnas så innebär det att något annat län och/eller sameby missgynnas, eftersom pengarna tas pott. Rättvisekravet måste ställas högt. ur samma Kopplingen mellan ersättning och inventering måste den att vara en bristfälligt eller slarvigt genomförd inventering i normalfallet inte skall kunna ge högre ersättning än kvalitetsmålet sätts högt. Exempelvis om skall en järvlya, där spår eller observationer inte observeras av ungar ge avsevärt lägre ersättning än en där bekräftas. En ungar noggrann uppföljning kan dock också innebära att misstänkt järvlya helt en avfärdas. Om annan information än den redovisats från inventeringama som framkommit underlag för ersättningar så skall den alltid framföras som skriftligt till Sametinget, varefter länsstyrelsen skall möjlighet att ges ge sitt utlåtande.

Bilaga 3 333

Fast belopp eller behovsanpassad ersättning

Fördelen fast ersättningsbelopp för rovdjursförekomst är bara med ett administrativ. Det år svårt att få acceptans för systemet då ersättningsnivån är fastställd innan inventeringsunderlaget föreligger. Därmed varierar ersättningens storlek inte beroende på rovdjursförekomst utan beroende på de medel anslagits. Detta förhållande undergräver som förståelsen för systemet, vilket också försvårar arbetet med att trygga rovdjurens existens i renskötselområdet. Det önskvärt att, om inte vore tidigare s.k. förslagsanslag kan ett högsta och ett lägsta ett anges, belopp kan där de senaste tre årens inventeringsresultat kan anges, utgöra underlag, då beloppen skall fastställas.

Fördelning ersättningar inom samebyn av

Den ersättning utbetalas bör oavkortat gå till den sameby eller den som eller familj inom sameby enligt ansökan är berättigad till grupp som ersättningen. Ersättning för rovdjursförekomst skall också till dem som lider skada. Det är inte samebyn utan de enskilda renägama uppenbart som haft förluster och bör skälig kompensation, varför dessa medel bör ges fördelas till enskilda renägare efter renantal och utifrån de renar som påträffats dödade eller skadade rovdjur inom samebyn. Särskilt värav defulla bör registrerade inom samebyn och om sådana renar renar vara påträffas dödade bör samebyn utbetala särskild ersättning till ägaren. Eftersom renägama sannolikt har olika kriterier för sådana renar kom- Sametinget administrerad ersättning inte att fungera rättvist. mer en av Om ersättningsnivån är skälig kan den öka motivationen hos de enskilda renägama att bibehålla fasta rovdjursstammar inom samebyn samtidigt renägama vidtar skadeförebyggande insatser. som

Ersättning för rovdjursförekomst

Ersättningen för rovdjursförekomst varierar för de olika rovdj ursartema

beroende på deras potentiella predationstryck.

Järv

Ersättningen skall motsvara värdet den förväntade genomsnittlig av skada järvhonan och hennes och andra lösjärvar hanar, som ungar icke reproducerande honor och ännu inte könsmogna djur kan befaras

334 Bilaga3

förorsaka samebyn. Det år då fråga den sammanvägda skadan om av dödade och eventuella skadade djur, också den svårdefiniemen mer rade skada i form av främst störning som järvens jaktförsök innebär. Järvforskningen har visat att överlevnaden vissa år bland järvungarna är mycket låg och att honorna inte föder ungar varje år. En järvkull har enligt de senaste årens inventeringar bestått i genomsnitt av 1,85 ungar. Under de fem månader i huvudsak följer honan ungarna kan inte förväntas döda Även tiden därefter får ungarna egna renar. ungarna betraktas som relativt dåliga jägare, varför antalet teoretiskt dödade renar under året för järvfamiljen inklusive lösjärvar kan beräknas enligt följande:

Järvhonan hela året å 2 ren/månad 24 2 järvungar 2 månader å 1,5 ren/månad 21 4 övriga lösjärvar hela året å 2 ren/månad 96

I detta exempel kan värdet av den beräknade genomsnittlig skadan beräknas till exakt 141 vilket visar vilket värde får utifrån renar, man ovan angivna antaganden, Siffran är ett närmevärde och kan avrundas till siffran 140 eller något annat tal.

Lodj ur

Det är inte rimligt att staten skall ersätta förekomst lodjur med vilka av kostnader som helst samtidigt omfattande skyddsjakt tillåts. Därför som bör ett högsta tak för lodjursersättningama fastställas för varje sameby där avdrag görs för det antal djur tillåts skyddsjagas inom som samebyn. Fyra föryngringar kan utgöra riktvärde för normsameby. en Ersättningen skall motsvara värdet av den förväntade genomsnittliga skada som lodjurshonan och hennes och andra lodjur hanar, ungar icke reproducerande honor och honor mist sina samt ännu som ungar inte könsmogna djur kan förorsaka samebyn. Lodjursforskningen har visat att överlevnaden vissa år bland lodj ursungama är mycket låg och att honorna inte föder varje år. ungar En lodjurskull består i genomsnitt 2 I de senaste årens av ungar. inventeringar återfinns dock ett betydande antal kullar med endast en unge. Under de tio månader i huvudsak följer honan kan ungarna inte själva förväntas döda Även tiden därefter får ungarna renar. ungarna betraktas relativt dåliga jägare, varför antalet teoretiskt som dödade renar under året för lodjursfamiljen inklusive andra lodjur i området kan uppskattas enligt följande:

Bilaga 3 335

Lodjurshonan hela året å 3 ren/månad 36 2 lodjursungar 2 månader a 1,5 ren/månad 6 2 andra lodjur hela året á 3 ren/månad 72

I detta exempel kan värdet den beräknade genomsnittliga skadan av beräknas till 114 vilket visar vilket värde man får utifrån ovan renar, angivna antaganden, Siffran är ett närmevärde och kan avrundas till siffran 100 eller något annat tal.

Varg

Vargens odiskutabelt höga skadepotential motiverar betydligt högre ersättning än för övriga rovdjursarter.

Björn och kungsöm

Grundtanken i ersättningssystemet är att rovdjursförekomst skall vara avgörande då det gäller ersättningens storlek. Denna princip har man frångått då det gäller ersättning för björn och kungsöm, där ersättningen är arealbaserad. Omfattningen den skada björn och kungsöm förorsakar är i av som jämförelse med den lodjur och järv orsakar ofullständigt känd och som inte heller dokumenterad annat än i undantagsfall.

Massdödande

Det kan fall massdödande närmast är samebyns synas som om av interna angelägenhet, eftersom sådana händelser kan resultera i men ansökningar skyddsjakt så bör även länsstyrelsens personal närvara om då resultatet sådana händelser besiktigas. av Att fastställda ersättningsbelopp används vid fall av massdödande förklaras med att dessa dödade eller skadade normalt återfinns renar och därmed regel kan identifieras till kön och ålder. som

skadeförebyggande åtgärder 16-17 §§

Ersättning utgår inte för åtgärder ingår i rennäringens normala som arbete och exempelvis rensamlingar, renflyttningar och ansvar som eftersamlingar. Inte heller för normal bevakning samlade hjordar i av beteshagar, under flyttning eller under vintern eller under kalvnings-

336 Bilaga

perioden. Inte heller för åtgärder främst är orsakad betesbrist. som av Det kan vara att betesmarkerna är överutnyttjade, använda andra av grupper eller samebyar eller att skare eller snödjup försvårar eller

omöjliggör betestillgången.

Ersättning kan utgå endast för att täcka merkostnader för exempelvis extra arbetskraft och bränsle vid bevakningsinsatser extrema samt för uppförande tillfälliga stängselanordningar eller för underlätta av att flyttning av renarna som är förorsakad extrema rovdjursskador eller av befarade sådana.

Ersättning kan även i extrema situationer utgå för täcka merkostatt nader vid utgrävning järvlyor eller för vid skyddsjakt av att använda helikopter inom ett definierat område.

Ersättning kan utgå högst för verifierade kostnader eller med schablonbelopp för olika åtgärder fastställs Sametinget. som av

Toleransnivåer

Rennäringen skall möjlighet att bedrivas så livskraftiga ges att stammar av naturligt förekommande rovdjursarter bevaras. Ersättningssystemet är till för att kompensera näringen för de skador och olägenheter som därvid uppkommer. Om rennäringen skall kunna fortleva går det inte

att ersätta verkliga och förväntade förluster till vilka proportioner som helst. Sametinget och Naturvårdsverket anser att gränsen för att näringen avsevärt försvåras går vid uppkomna rovdjursförluster motsvarande ca 30 % det normala slaktuttaget mätt över flera år. av Det kan vara svårt att fastställa när denna nivå är uppnådd bestämt ett år till följd att det ofta råder viss grad osäkerhet kring av av uppgivna renantalssiffror.

Reduktion av ersättning vid skyddsjakt

Om samhället inte är berett att betala ersättning för viss föremer än komst rovdjur eller rovdjurens antal bedöms orsaka skador av om eller olägenheter större än angivna toleransnivåer kan Naturvårdsverovan ket ge tillstånd till skyddsjakt efter rovdjur. Skyddsjakten skall främst riktas mot rovdjur i områden där skador på omfattande ren är eller kan förväntas bli det. Avsikten med skyddsjakten inom renskötselområdet är också att hålla det totala ersättningsbeloppet på acceptabel en nivå. Det är därför rimligt att ett skyddsjaktsbeslut samtidigt medför att rovdjursersättningen reduceras för det antal rovdjur tillåts fällas i som en sameby. Underlag vid fastställande det antal djur får fällas och av som

1999:146 Bilaga 3 337 SOU

hur de skall fördelas utgörs senaste genomförda inventeringsresultat. av Därmed uppnås tydlig koppling mellan för samhället acceptabel en en rovdjursförekomst och ersättningens storlek. Kravet ökar också att skyddsjakten görs effektiv och att decimering sker i den omfattning beslutats, eftersom ersättning således inte utgår för dessa som övertaliga rovdjur.

Antal rovdjur i samebyarna

Då antalet rovdjur och särskilt antalet rovdjursföryngringar fastställs för de olika samebyarna skall sammanvägning göras av rennäringens en behov och förutsättningar och att livskraftiga stammar de olika rovav djursartema bibehålls de nivåer för vilka ersättning utgår. Då dessa nivåer fastställs är det viktigt att beakta de olika samebyamas arealer och tillgång till för näringen värdefulla naturbetesmarker. Det är också viktigt att de biologiska förutsättningarna för rovdjuren uppfylls så inte populationerna fragmenteras. Hänsyn måste att även tas till arealen av skyddad natur. Sametinget är administrativ myndighet för ersättningama i renskötselområdet och Naturvårdsverket är sektorsmyndighet för viltförvaltningen och har därmed det nationella ansvaret för såväl bevarandet av jaktfrågor. Det är naturligt att dessa båda myndigheter i samarter som råd fastställer dessa nivåer efter samråd med såväl samebyarna som länsstyrelserna.

338 Bilaga 3

Bilaga l Förslag till för år - ersättningsnivåer

2000 Järv

a. Varje föryngring järv ersätts med 200 000 kronor. Om föryngav ringen ligger inom 5 km från eller flera andra samebyar en skall ersättningen delas lika mellan dessa såvida inte överenskoms och annat beslutas Sametinget. Om föryngringen ligger utanför samebyamas av betesområden men inom 5 km från betesområdet skall ersättning utbetalas med totalt halva beloppet till berörd sameby/samebyar. Endast regelbunden förekomst järv ersätts med 70 000 kronor. av Ersättningen skall dock alltid minst dubbelt så för tillfälvara stor som lig förekomst. Endast tillfällig förekomst järv ersätts med belopp av ett som är arealbaserat dock högst 35 000 kronor.

Lodjur

Varje föryngring lodjur ersätts med 150 000 kronor. Om av skyddsjakt tillåts i samebyn reduceras ersättningen för det antal lodjur för vilket skyddsjakt tillåts. Ersättningen reduceras med 60 000 kronor för varje lodjur för vilket skyddsjakt meddelats djuret oavsett om rapporteras fällt eller inte. Ersättning för lodjursföryngringar delas mellan samebyar endast i de fall spår familjegrupp dokumenterats i av samma flera samebyar. Om föryngringen ligger utanför samebyamas betesområden men inom 5 km från betesområdet skall ersättning utbetalas med

totalt halva beloppet till berörd sameby/samebyar.

Endast regelbunden förekomst lodjur ersätts med 60 000 kronor. av Ersättningen skall dock alltid minst dubbelt så stor för tillfälvara som lig förekomst. Endast tillfällig förekomst lodjur ersätts med ett belopp är av som arealbaserat dock högst 30 000 kronor.

Varg

c. Varje föryngring av varg ersätts med 500 000 kronor. Om föryngringen ligger inom 10 km från eller flera andra samebyar skall en ersättningen delas lika mellan dessa, såvida inte annat beslutas av Sametinget. Om föryngringen ligger utanför samebyamas betesom-

Bilaga 3 339

inom 5 km från betesomrâdet skall ersättning utbetalas med råden men totalt halva beloppet till berörd sameby/samebyar. Endast regelbunden förekomst ersätts med 50 000 kronor av varg eller bedöms vargindivid uppträda i per individ, Konstateras samma samebyar skall ersättningen delas mellan dessa antingen lika eller flera i förhållande till den tid de dokumenterats i respektive sameby. Endast tillfällig förekomst ersätts med ett belopp som är av varg dock högst 25 000 kronor individ. Konstateras eller arealbaserat per bedöms vargindivid uppträda i flera samebyar skall ersättningen samma mellan dessa antingen lika eller i förhållande till den tid de delas dokumenterats i respektive sameby.

Björn

Förekomst björn ersätts med det genomsnittliga slaktvärdet i av multiplicerat med 0,02 och arealen uttryckt i kmz av kronor av en ren samebyns betesområde, vilket för hela renskötselområdet motsvarar

3 000 000 kronor årligen. ca

Kungsörn

Förekomst kungsöm ersätts med det genomsnittliga slaktvärdet i e. av multiplicerat med 0,02 och arealen uttryckt i kmz kronor av en ren av samebyns betesområde, vilket för hela renskötselomrâdet motsvarar ca

3 000 000 kronor årligen.

340 Bilaga 3

2 Kriterier för för

Bilaga - rovdjursföryngringar

år 2000

Skrivs efter det att lodjursgruppen är färdig med sitt arbete av Naturvårdsverket.

Frågor att beakta för

Rovdjursutredningen och

Renbeteskommissionen

Förordning och föreskrifter

Rovdj ursutredningen bör rekommendera 0 regeringen att utarbetat förordning och att Naturvårdsverket och en Sametinget utarbetar föreskrifter och allmänna råd.

Inventeringar

Renbeteskommissionen bör behandla 0 om norska myndigheter i samebyamas betesområden och 5 km utanför i Norge skall ombesörja att information motsvarande den i Sverige tas fram inom de tidsramar gäller för denna författning. som

Ersättningar

Rovdjursutredningen bör behandla

0 hur skyddsjakt och ersättningssystem skall kopplas samman så att rovdj ursstammama och förlusterna inte är större än ersättningen om ersättningen skall täcka beräknade avelsvärde renamas om ersättningen skall täcka rovdjurens naturvårdsvärde om bara ett viss antal föryngringar lodjur skall ersättning då av ge skyddsjakt medges arten.

Renbeteskommissionen bör behandla 0 om och i så fall hur ersättning skall utbetalas för rovdjursförekomst i Norge respektive Finland,

Bilaga3 341

Andra åtgärder än skyddsjakt

Rovdjursutredningen bör behandla

renägare eller vårdare skall rätt att störa och skrämma rov- 0 om ges

djur uppträder på exempelvis kalvningsland eller i samlade

som vinterhjordar. 1 dag är all sådan störning förbjuden enligt 5 § jakt-

lagen. Det bör även behandlas och i så fall hur snöskoter och

om

andra motorfordon får användas vid sådant agerande.

Skyddsjakt

Rovdjursutredningen bör behandla

ordet skyddsjakt skall ersättas med ordet decimering eller redu- 0 om

cering i jaktlagstiftningen och andra relevanta föreskrifter,

och i så fall hur motorfordon får användas vid skyddsjakt efter 0 om

rovdjur. Länsstyrelserna kan i dag bevilja sådana tillstånd med stöd

av 31 § jaktlagen, men de är ytterst restriktiva,

och i så fall hur får medföras vid färd på skoter och 0 om vapen

övriga terrängfordon såväl i samband med normalt renskötselarbete

vid skyddsjakt på rovdjur,

som

och i vilka sammanhang 27 § i jaktförordningen, där Natur- 0 om

vårdsverket kan medge jakt på annans jaktområde, skall tillämpas.

och i så fall hur skyddsjakt efter rovdjur skall tillåtas i national- 0 om

park eller andra naturskyddade områden. I dag förbjudet enligt 28 §

jaktförordningen,

skyddsjakt eller motsvarande på kungsöm inom renskötsel- 0 om

området skall införas 0 Naturvårdsverket skall ges rätt att delegera vissa beslut om

om

skyddsjakt till länsstyrelserna exempelvis beslut om skyddsjakt på

särskilda individer rovdjur riktade insatser inom begränsat

av område och avgränsad tid.

Renbeteskommissionen bör behandla

och i så fall hur avtal samordnad skyddsjakt efter rovdjur 0 om om

skall upprättas med Norge där svenska samebyar har betesområden.

342 Bilaga 3

Överklagande

Rovdjursutredningen bör rekommendera 0 regeringen att ta ställning till om inventeringsresultat, bidrag och

ersättningar skall kunna överklagas och i så fall till vilken instans.

KUNGL. BIBL.

2383 -01- 2b

STOCKHOLM

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Nyaförmånsrättsregler+Bilagor.Ju. 37 Utvecklingssamarbete rättsområdet.Ju.

Steriliseringsfrågani Sverige1935-l 975. 33. Botryggt- Betalarätt.Särskildaboendefonnerför

Ekonomiskersättning. äldresamtavgifterför äldre-ochhandikappomsorg.

3 Yrkesfisketskonkurrenssituation.Jo. . 4 Godsedi forskningen.U. 34.Svensktmedborgarskap.Ku. . 5 Effektivavänne-ochmiljölösningar.N. 35. Fastighetsmäklamämndeneffektivaretillsyn. Fi. . EffektivareTotalförsvarsstödiÖstersjöområdet.Fö, 36.Likvidationavaktiebolag.Ju.

7 MärkvällFi. 37. Underrättelsetjänstenenöversyn.Fö. . - 8 lnvandrarskapochmedborgarskap. 38,Följdleveranserisambandmedexportav . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. krigsmateriel.UD.

Att slaktaettfåri Gudsnamn.Omreligionsfrihet 39.Vuxenutbildningför alla Andraåretmed

ochdemokrati.Demokratiutredningensskriftserie. Kunskapslyftet.U.

Ju. Demokratinidenoffentligasektornsförändring. . Demokratinsforgörare. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 4l. Bevaradokumentärñlmenskulturarv.Åtgärdsför-

Bördemokratinavnationaliseras slagsamtförslagtill ettcentrumför dokumentärfilm . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. ochenñlmvårdscentral.Ku.

Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens 42. Nyluftfartslag.N.

skriftserie.Ju. 43.Oberoende.ägandeochtillsyn i revisions-

l3. Etik ochdemokratiskstatskonst. verksamhet.Ju.

Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Öppenelmarknad.N. . l4. Denframtidakommersiellalokalradion.Ku. 45.Slutförvaring kärnavfall.av Kommunernaoch

15.Nytt systemför prövningavhyres-och platsvalsprocessen.M.

arrendemål.Ju. Ökadesocialbidrag.Enstudieominkomsteroch . 16.Ökadrättssäkerheti asylärenden.UD. socialbidragåren1990till l996.

l7.GarantipensionochBosättningstilläggforpersoner 47.Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.Fi. föddaår 1937ellertidigare. 48. LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch

l8.Frågortill detindustriellasamhället.Ku. slutredovisning.N.

19.Artikel7 iEG varumärkesdirektiv.:s 49. invandraresomföretagare.Ku. Ãndringari varumärkeslagen.Ju. 50.Skyddsjaktpåvarg.M.

20.Sverigeochjudamastillgångar,UD. 5l Smittskydd,samhälleochindivid.DelA+B. . 21 Lindqvistsnia niovägarattutvecklabemötandet 52.lnkomstprövningavbostadstilläggtill pensionärer. . av personermedfunktionshinder.

Denskyddadeprovinsen.Enessäomdemokratins 53. Ekonomiskbrottslighetochsekretess.Ju.

värdeochvärdighet.Demokratiutredningens Ennytullag.Fi. . skriftserie.Ju. 55. Konvergensochförändring. Samordningav 23.Utvecklingavmänskligaresurseri arbetslivet. lagstiftningenför medie-ochtelesektorema.Ku.

Förslagtill inriktningavnyamål3 inom EG:s 56. Globaliseringenochdemokratin.

strukturfonder.N. Demokratiutredningensskriftserie.Ju.

24.EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeogra- 57.Rikstrafiken Ennymyndighet.N. fiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.N. 58. Löserjuridikendemokratins

25.Sarnema ettursprungsfolki Sverige. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. - 26.Införselavbeskattadevaror.Fi. 59. Begränsadfastighetsskatt.Fi.

27. Delta- Utredningenomdeltidsarbete,tillfälliga KundvänIigaretaxi.N. . jobb och arbetslöshetsersättningen.N. 6l. Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.Ju.

28. Kontantmetodfor småföretagare.Fi. 62.Bilen,miljönochsäkerheten.Fi. . 29.Internationellkonflikthantering attförberedasig 63.Att läraochleda Enlärarutbildningför samverkan - tillsammans.Fö. 5 gochutveckling.U.

30.Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtill Representativdemokrati.Demokratiutredningens - . mediekoncentrationslag.mm.Ku. skriftserie.Ju.

31.Tillsynöveradvokaterm m.Ju.

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

65. Barnombudsmannenföreträdaretör barnoch- 90. Narkotikastatistik.Omsamhälletsbehovav ungdomar. informationomnarkotikautveckling. 66. Godvårdpålika villkor omstatensstyrningav 91. Enöversynavjämställdhetslagen.N. hälso-ochsjukvården 2 bilagor.+ 92. Premiärfor personval,Ju. 67.KÄRNAVFALL metod plats 93. Det - v ungafolkstyret.ForskarvolymVI. miljökonsekvens.KASAMs yttrandeöverSKBs Demokratiutredningen.Ju. FUB-program98.M. 94. Fönnånerochökadelevnadskostnader.Fi. 68. Brandkatastrofeni Göteborg. 95. Småskaligelproduktionsamtmätningoch DrabbadeMedier Myndigheter.Ku. debitering elforbrukning.N.av 69. Individenocharbetslivet.Perspektiv det 96, Statistikrefonnen.Utvärderingochforslagtill samtidaarbetslivetkringsekelskiftet2000.N. utveckling.Bilaga: Uppsatserskrivnafor 70.Gentekniknämnden.U. utvärderingen reformen.Ju. av 71. Oseriösabostadsformedlare. 97. Socialtjänst utveckling. 72. Boendesocialaeffekteravkonkurseroch Del ochA B Bilagor, rekonstruktioner bostadsrättsföreningaroch 98. Likvärdigavillkor U. egnahem.S. Översynavstiftelsenfor internationell . 73. Handikappombudsmannensframtida rapportering läkemedelsbiverkningar.av förutsättningarocharbetsuppgifter.S. Bibeln-textema. . 74. Demokratinochdetgemensammabästa. Gamlatestamentet Volym l . Demokratiutredningensskriftserie.Ju. Gamlatestamentetll, Volym 2. 75. Rättplatsför vindkrañen.Del 1och Del M, Tillägg till Gamlatestamentet.Deapokryfa 76. Maktdelning.Forskarvolym ellerdeuterokanoniskaskriñema,Volym Demokratiutredningen.Ju. Nyatestamentet.Volym Ku. 77. Demokratiteoriochtnedborgarskap.Forskar- l0l, Olydigamedborgare.Omflyktinggömmare volymll. Demokratiutredningen.Ju, ochdjurrättsaktivister. 78. Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogramfor Demokratiutredningensskriftserie.Ju. w jordbruket.Jo. . Ansvarsfördelningfor internationellaprogram 79. Källskattpå utdelningochroyalty till begränsat på utbildnings-ochungdomsområdet.U, skattskyldiga.Fi. 103.Regionreform försök förstastegenmot - 80, Demokratiopinioner. ennyregionalsamhällsorganisation.Ju. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. l04. Nyasamboregler,Ju. 8 Förhandlingsersättningtill hyresgästorganisation. 105.Skatt- Tull- Exekution Normerforbehandling . - Ju. avpersonuppgifter.Fi, 82. Vårdslöskreditgivningsamtsekretessibanker KonsumenternaochlT- utredning datorer, . en om m.m.Fi. handelochmarknadsföring.Fi. 83.Globalisering.ForskarvolymlX. Demokrati- 107.Nyamål3 for utvecklingavmänskligaresurser utredningen.Ju. i arbetslivet.N. Civilsamhället.ForskarvolymVlll. 108.Handläggning ungdomsmålav enutvärdering - av Demokratiutredningen.Ju. 1995årsungdomsmålsreform.Ju. 85. Bredbandfor tillväxt i helalandet. Behandlingavpersonuppgifterinom socialtjänsten. . Närings-,regional-ochvälfárdspolitiska aspekter lT-infrastrukturen.N. ll0, Ledandeforskning för säkerhetsskull. Fö. - 86. PC:n död-länge levePC:när Nyamöjligheter lll. Att sökakostnadseffektivalösningarinom för Sverige. klimatområdet.N. Enrapportfrån hearingen"Efter PC:n"anordnad Civilsamhället demokratins . som arena. avlT-kommissionenjuni1999.N. Någrakritiskaretlektioner. 87. Vagnbolagforjämvägen.N. Demokratiutredningensskriftserie.Ju. 88. Granskningskommissionensbetänkandeianledning ll3. Medborgarnaserfarenheter.ForskarvolymV. avBrottsutredningeneftermordetpå statsminister Demokratiutredningeit.Ju. OlofPalme.Ju. ll4. Matsommedicin. 89. statsbidragtill handikapporganisationer. ll5. Handelmed i konkurrens.N. gas

Statens 1999

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

ll6. Denregionalasamhällsorganisationeni vissa l42. Miljöbalksutbildningen dokumentation, europeiskastater. utvärderingochforslag.M. Enöversättningi urvalavantologinThe 143.Rapportomförskrivningsregler.Förtydligandeom lntennediateLevelof Govemment European gällandereglerfor attettläkemedelskallingåi States.Complexityversusdemocracy Ju. läkemedelsfonnånen. H7. lT i demokratinstjänst.ForskarvolymV11. 144.Demokratipåremiss.Demokratiutredningens Demokratiutredningen.Ju. skriftserie.Ju. I18,Kommunaluppdragsverksamhetinom 145.Nordiskmiljömärkning detstatligaengagemanget. kollektivtrafiken utvärderingav Fi. forsöksverksamheten.Ju. 146.sammanhållenrovdjurspolitik. Bilagor.+ M. l l9. UtvärderingenavKY. U. 120.Frånenarttill enannan transplantationfrån djurtill människa. l2l. Avkorporativiseringochlobbyism. ForskarvolymXlll. Demokratiutredningen.Ju. 122.KY Kvalificeradyrkesutbildning.U. - 123.Mötesplatsför designoch konsthantverk.Ku. 124.KonsumentprisindexJu. 125.NäringslivsutvecklingiÖstersjöregionen.UD. l26. Politikensmedialisering.Forskarvolymlll. Demokratiutredningen.Ju. l27. Grönanyckeltal- följ denekologiska omställningen.M. 128.Jatill fyrverkerier-menmedfärreskador.Fö. 129.Demokratinsestetik.FortskarvolymlV. Demokratiutredningen.Ju. 130.Demokratinstrotjänarelokaltpartiarbeteförr ochnu.ForskarvolymX. Demokratiutrednin Ju. l Närmarknadenbestämmer.ForskarvolymXl. . Demokratiutredningen.Ju. 132.Valdeltagandeförändring.i ForskarvolymXll. Demokratiutredningen.Ju. 133.Kommunkontosystemet och rättvisanmomsen,kommunernaochkonkurrensen.Fi. 134.FramtidssäkerlT-inñastrukturför Sverige.N. 135.Stödtill Örebrouniversitetetoch Södertörns högskolaförförbättringavledning,kontroll ochekonomiadminisuativafunktioner.U. 136.Personval1998. Enutvärderingavpersonvalsrefonnen.Ju. l37. Hälsa lika villkor andrastegetmot nationellafolkhälsomål. 138.Fråncallcentertill kontaktcenter. Trender,möjligheterochproblem.N. 139.Effektivareoffentligupphandling. Förfortsattvälfärd,trygghetochtillväxt. 140.Ettnyttresegarantisystem.Fi. 14 FrånKunskapslyñettill enstrategiför livslångt lärande.U.

Statens 1999

offentliga utredningar

i

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Premiärförpersonval.92

NyatönnånsrättsreglerBilagor.1 DetungaFolkstyret.ForskarvolymV1.

+ lnvandrarskapochmedborgarskap. Demokratiutredningen.93

Demokratiutredningensskriftserie.8 Statistikreformen. Utvärderingochforslagtill- Att slaktaetttär i Guds Omreligionsfrihet utveckling.Bilaga: Uppsatserskrivnafor utvärderingen

namn. och demokrati.Demokratiutredningens avreformen.96

skriñserie.9 Demoktatinsförgörare. Olydigamedborgare.Omflyktinggömmare Demokratiutredningens ochdjurrättsaktivister.

skriftserie. l 0

Demokratiutredningensskriftserie.101 Bördemokratinavnationaliseras Demokratiutredningensskriftserie.1 1 Regionrefonnpå försök forstastegenmot-

ennyregionalsamhällsorganisation.103 Elektroniskdemokrati.Demokratiutredningens skriñserie.12 Nyasarnboregler.104 Etik ochdemokratiskstatskonst. Handläggning ungdomsmål-enav utvärderingav1995års Demokratiutredningens ungdomsmå1srefonn.l08

skriftserie.13 Nytt förprövning hyres-och Civilsamhälletsomdemokratinsarena.Någrakritiska

system av arrendemål.15 Artikel 7 iEGzsvarumärkesdirektiv. reflektioner.Demokratiutredningensskriñserie.l 12 Ändringari varumärkeslagen.19 Medborgarnaserfarenheter.ForskarvolymV.

Demokratiutredningen.1 13 Denskyddadeprovinsen.Enessäomdemokratins värdeochvärdighet.Demokratiutredningens Denregionalasamhällsorganisationeni vissaeuropeiska

skriftserie 22 stater.Enöversättningi urvalavantologinThe Tillsynöveradvokater 31 lntennediateLevelofGovemment EuropeanStates.

mm. Utvecklingssamarbete rättsområdet.32 Complexityversusdemocracy.1 16 Likvidation aktiebolag.36 IT i demokratinstjänst.ForskarvolymV11.

av Demokratini denoffentligasektornsförändring. Demokratiutredningen.1 17 Demokratiutredningensskriftserie.40 Kommunaluppdragsverksamhetinomkollektivtrafiken

utvärdering törsöksverksamheten.av l 18 Oberoende,ägandeochtillsyn i revisionsverksamhet.43 - Ekonomiskbrottslighetochsekretess.53 Avkorporativiseringochlobbyism.ForskarvolymX111. G1obaliseringenochdemokratin. Demokratiutredningen.121 Demokratiutredningensskriñserie.56 Konsumentprisindex.124 Löserjuridikendemokratinsproblem Politikensmedialisering.Forskarvolym111. Demokratiutredningens Demokratiutredningen.126

skriftserie.58 Brottsförebyggandearbetei landetskommuner.61 Demokratinsestetik.Forskarvolym1V. Representativ Demokratiutredningens Demokratiutredningen.129 skriftserie.64 Demokratinstrotjänare lokaltpartiarbeteförr ochnu.

- Demokratinochdet bästa.Demokrati- ForskarvolymX. Demokratiutredningen.130

gemensamma utredningensskriftserie.74 Närmarknadenbestämmer.ForskarvolymX1. Maktdelning.Forskarvolym Demokratiutredningen. Demokratiutredningen.13 1 76 Valdeltagandeiförändring.ForskarvolymXll. Demokratiteoriochmedborgarskap. Demokratiutredningen.132

Forskarvolymll. Demokratiutredningen.77 Personval1998. Demokratiopinioner. Enutvärdering personvalsrefonnen. 36av l Demokratiutredningensskriftserie.80 Demokrati remiss. Förhandlingsersättningtill hyresgästorganisation. Demokratiutredningensskriftserie.144

81 Globalisering.ForskarvolymIX. Demokratiutredningen.

Utrikesdepa rtemen tet

83 Civilsamhället.Forskarvolymvlll. Demokratiutredningen.Ökadrättssäkerhetiasylärenden.16

84 Sverigeochjudamastillgångar.20 Granskningskommissionensbetänkandei anledning Följdleveranserisambandmedexportavkrigsmateriel.

av Brottsutredningenettermordet statsminister 38 OlofPalme.88 NäringslivetsutvecklingiÖstersjöregionen.125

1999 Statens offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Försvarsdepartementet Finansdepartementet

EffektivareTotalforsvarsstödiÖstersjöområdet.6 Märkväll7

internationellkonflikthantering attförberedasig Införselavbeskattadevaror.26

tillsammans.29 Kontantmetodförsmåföretagare.28

Underrättelsetjänstenenöversyn.37 Fastighetsmäklamämnden-effektivare tillsyn.35

- Ledandeforskning för säkerhetsskull.1 10 Mervärdesskatt Frivillig skattskyldighet.47

- - Jatillfyrverkerier-menmedfärreskador.128 Ennytullag.54

Begränsadfastighetsskatt.59 Socialdepartementet Bilen,miljönochsäkerheten.62

Steriliseringsfrägani Sverige1935-1975.Ekonomisk Källskatt utdelningochroyalty till begränsat

ersättning.2 skattskyldiga.79 GarantipensionochBosättningstilläggfor Vårdslöskreditgivningsamtsekretessi bankerm.m.82

personer föddaår 1937ellertidigare.17 Förmånerochökadelevnadskostnader.94

Lindqvistsnia nio utvecklabemötandet Skatt- Tull- Exekution Nonnerför behandlingav

- vägaratt av -

medfunktionshinder.21 personuppgifter.105 personer Bo Betala Särskildaboendefonnerfor äldre Konsumenternaoch lT- enutredningomdatorer,

tryggt- rätt.

avgifterför äldre-ochhandikappomsorg.33 handelochmarknadsföring.106 samt Ökadesocialbidrag.Enstudie inkomsteroch Kommunkontosystemetochrättvisan

om socialbidragåren1990ti111996.46 momsen,kommunernaochkonkurrensen.133

Smittskydd,samhälleochindivid.DelA+B.5 l Effektivareoffentligupphandling.

bostadstilläggtill pensionärer.52 Förfortsattvälfärd,trygghetochtillväxt. 139 lnkomstprövningav

Utbildningsdepartementet Oseriösabostadsfonnedlare.71 Boendesocialaeffekteravkonkurseroch Godsediforskningen.4

bostadsrättsföreningaroch Vuxenutbildningför alla Andraåretmed rekonstruktioneregnahem.72 Kunskapslyñet.39 Handikappombudsmannensframtidaförutsättningaroch Att läraochleda Enlärarutbildningför samverkan

arbetsuppgifter.73 ochutveckling.63 Statsbidragtill handikapporganisationer.89 Gentekniknämnden.70 Narkotikastatistik.Omsamhälletsbehovavinformation Likvärdigavillkor. 98 omnarkotikautveckling.90 Ansvarsfördelningförinternationellaprogram Socialtjänsti utveckling.Del ochA Bilagor. 97 utbildnings-ochungdomsområdet.102

B - Översynavstiftelsenfor internationellrapporteringav Utvärderingen KY.av l 19 läkemedelsbiverkningar.99 KY Kvalificeradyrkesutbildning. 122

-

personuppgifterinomsocialtjänsten. Stödtill ÖrebrouniversitetochSödertörnshögskola Behandlingav 11091 för förbättringavledning,kontroll och Matsommedicin.1 14 ekonomiadministrativafunktioner. 35l Från arttill enannan transplantationfråndjur till FrånKunskapslyftettill enstrategiför livslångtlärande.

en märmiska.120 141 Hälsa lika villkor andrastegetmotnationella

folkhälsomål.137 Jordbruksdepartementet Rapportomförskrivningsregler.Förtydligandeom konkurrenssituation.3

Yrkesfiskets gällandereglerförattettläkemedelskallingåi

Samema ettursprungsfolki Sverige.25 läkemedelsförmånen.143 -

Jordbrukochmiljönytta nyttmiljöprogramförjordbru-

-

ket.78

Statens 1999

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Kultu rdepa rtementet Nyamål3 för utveckling mänskliga i av resurser Denñ-amtidakommersiella arbetslivet.107 lokalradion.l4 Frågortill detindustriellasamhället. 8l Att sökakostnadseffektivalösningarinom klimatområdet.l ll Yttrandefrihetenochkonkurrensen Förslagtillmediekoncentrationslagm. 30 Handelmedgasi konkurrens.l l5 m. Svensktmedborgarskap.34 FramtidssäkerlT-infrastrukturför Sverige.134 Bevaradokumentärfilmenskulturarv.Åtgärdsförslag Fråncallcentertill kontaktcenter. samtförslagtill ettcentrumför dokumentärfilm Trender,möjligheterochproblem.138 ochen filmvårdscentml.4 l Miljödepartementet Invandraresomföretagare.49 Konvergensochförändring.Samordning lagstift- Slutförvaring kâirnavfall.av Kommunernaoch av ningenför medie-ochtelesektorerna.55 platsvalsprocessen.45 Brandkatastrofeni Göteborg. skyddsjakt varg.50 DrabbadeMedierMyndigheter.68 KARNAVFALL -metod plats-miljökonsekvens - Bibeln-textema. KASAMsyttrandeöverSKBsFUD-program98.67 Gamlatestamentet Volym Rättplatsför vindkraften.Del l ochDel2. 75 Gamlatestamentetll. Volym Grönanyckeltal- följ denekologiskaomställningen. Tillägg till Gamlatestamentet.Deapokryfaeller D7 deuterokanoniskaskrifiema.Volym Miljöbalksutbildningen dokumentation,utvärdering - Nyatestamentet.Volym 4. 100 ochförslag.142 Mötesplatsfördesignochkonsthantverk.123 sammanhållenrovdjurspolitik.+Bilagor.l46

Näringsdepartementet

Effektivavärme-ochmiljölösningar.5 Utvecklingavmänskliga i arbetslivet. resurser Förslagtill inriktningavnyamål inom3 EGzsstrukturfonder.23 EG:sstrukturstöd.Ny organisationför degeografiskt avgränsadestrukturfondsprogrammen.24 Delta Utredningenomdeltidsarbete,tillfälligajobb och arbetslöshetsersättningen.27 Ny luñfartslag.42 Öppenelmarknad.44 LäraavEstonia.Denandradelrapportenoch slutredovisning.48 Rikstrafiken Ennymyndighet.57 - Kundvänligaretaxi.60 Individen och arbetslivet.Perspektiv detsamtida arbetslivetkring sekelskiftet 69 Bredbandfortillväxt ihela landet.Närings-,regionalochvälfärdspolitiskaaspekterpålT-infrastrukturen. 85 PC:n död-längeär levePCznlNyamöjligheterFör Sverige.Enrapportfrånhearingen"EñerPC:n" anordnad lT-kommissionenjuni l999.86av Vagnbolagförjämvägen.87 Enöversyn jämställdhetslagen.91av Småskaligelproduktionsamtmätningochdebitering avelförbrukning.95

fakta info direkt

Tel08-58767100.Fax08-58767171.

Box6430.I 1382 Stockholm.

order@faktziinfo.sewwwfaktainfose ISl§1:g1-7li1-7n:;-5 ISSN: §g7;,-2.30