SOU 2001:85

Perspektiv på Ubåtsfrågan

Typ: SOU
Datum: 2001-11-15
Källa: www.regeringen.se

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Regeringen beslöt den 5 oktober 2000 att tillkalla en särskild utredare för att analysera det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 fram till i dag. Utredaren skall redovisa och utvärdera hur regeringen, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter hanterat konstaterade undervattenskränkningar och indikationer på kränkningar av våra vatten som förekommit sedan början av 1980-talet.

Chefen för Försvarsdepartementet statsrådet von Sydow förordnade den 6 oktober 2000 ambassadören Rolf Ekéus att vara särskild utredare. Utredningen har arbetat under benämningen Ubåtsutredningen.

Som huvudsekreterare förordnades fr.o.m. den 12 februari 2001 ambassadören Mathias Mossberg och som sekreterare förordnades fr.o.m. den 19 mars 2001 kanslirådet Birgitta Arvidsson.

Som militär expert medverkade konteramiralen Göran Wallén fr.o.m. den 18 april 2001, som säkerhetspolitisk expert f.d. kanslirådet Hans Sjöberg fr.o.m. den 9 april 2001, och som expert i historievetenskap doktoranden Jerker Widén fr.o.m. den 26 februari 2001.

Fredsforskaren Ola Tunander har som expert tillhandahållit eget forskningsmaterial i ubåtsfrågan, inklusive analys av strategiska aspekter på det Nordatlantiska området.

Översten Svante Menckel har varit utredningen behjälplig med vissa arkivstudier.

Generaldirektören Rolf Holmquist har haft till uppgift att biträda vid granskningen av betänkandet från sekretessynpunkt.

Illustrationerna har gjorts av Wyn Enqvist.

I utredningens sekretariat har projektadministratör Elisabet Schager och, under viss tid, kanslisekreteraren Viveca Löfberg och fil. stud. Pontus Ekstedt medverkat.

Härmed överlämnas utredningens rapport (SOU 2001:85) Perspektiv på ubåtsfrågan.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört. Stockholm 15 november 2001

Rolf Ekéus

/Mathias Mossberg

Birgitta Arvidsson

1¶Inledning

1.1¶Direktiv

Den 5 oktober 2000 beslutade regeringen följande direktiv för utredningens uppdrag:

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall tillkallas för att analysera det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från 1980 fram till i dag. Utredaren skall redovisa och utvärdera hur regeringen, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter hanterat konstaterade undervattenskränkningar och indikationer på kränkningar av våra vatten som förekommit sedan början av 1980-talet.

Bakgrund

Debatten kring främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium har varit intensiv under de senaste två decennierna. Konstaterade kränkningar och indikationer om kränkningar har undersökts av två kommissioner.

Den första − Ubåtsskyddskommissionen − lämnade sin rapport 1983 och handlade i första hand om incidenten i Hårsfjärden 1982 (Att möta ubåtshotet, SOU 1983:13).

Den andra − Ubåtskommissionen − fick ett mer heltäckande uppdrag att utvärdera och analysera ubåtsfrågan från 1980. Denna kommission lämnade sin rapport 1995 (Ubåtsfrågan 1981−1994, SOU 1995:135).

Tyngdpunkten i de två kommissionernas arbete låg i att söka utreda vad som faktiskt hade hänt i fråga om främmande undervattensverksamhet. Ubåtsskyddskommissionen hade dessutom i

uppdrag att göra vissa utvärderingar beträffande informationsgivning och utvärderade också de svenska insatsernas effektivitet. I fråga om vilken nation som var ansvarig för konstaterade kränkningar av svenskt vatten gjorde den första kommissionen i april 1983 bedömningen att sovjetiska ubåtar kränkt svenskt område, medan den andra menade att det varken då eller senare fanns underlag för att göra en nationalitetsbestämning.

År 1995 lämnade kommendör Emil Svensson en rapport om de rysk-svenska ubåtssamtalen, som pågick 1992−1994.

År 1996 fick ambassadör Lars-Erik Lundin i uppdrag av Utrikesdepartementet att göra en säkerhetspolitisk granskning kring kränkningarna av svenska vatten perioden 1980−1995. Rapporten överlämnades den 22 november 1996.

Regeringen beslutade den 30 mars 2000 att offentliggöra Emil Svenssons rapport, med vissa begränsade undantag, och Lars-Erik Lundins rapport i sin helhet.

I mars i år gjordes två särskilda utredningar med anledning av uppgifter i media om att officerare i svenska marinen fattat beslut om gemensamma övningar med Nato-länder och att ubåtar från Nato-länder tillåtits tränga in på svenskt territorialvatten. Utredningarna visade att dessa uppgifter saknade stöd.

Med anledning av att det fortfarande finns ett antal helt eller delvis obesvarade frågor kring förekomsten av främmande undervattensverksamhet, skall dessa frågor utredas så att ett så fullständigt klarläggande som möjligt kan åstadkommas i ubåtsfrågan.

Uppdraget

Utredaren skall ha till uppgift att • bedöma det politiska och militära agerandet i ubåtsfrågan från

1980 och fram till idag, • redovisa och utvärdera hur regeringen, Försvarsmakten och

andra berörda myndigheter sedan början av 80-talet har hanterat

konstaterade undervattenskränkningar och indikationer om att

sådana förekommit, • analysera beslut och beslutsunderlag som legat till grund för

politiska ställningstaganden och ageranden, • belysa hur dessa beslutsunderlag tagits fram, • belysa vilken påverkan tidigare kommissioner och utredningar

haft för de politiska och militära ställningstagandena,

• analysera de svenska insatsernas effektivitet och redovisa de

förutsättningar som funnits för att uppnå avsedda resultat, samt • bedöma vilken ytterligare information i ubåtsfrågan som är

angelägen att redovisa i syfte att åstadkomma en fullständig

belysning.

Frågan om det alls förekommit främmande undervattensverksamhet är utredd och behöver alltså inte behandlas vidare. Utredaren skall koncentrera sig på att granska vidtagna åtgärder, hur beslut om dessa fattades, på vilket underlag besluten fattades och hur besluten genomfördes. Mediernas betydelse och agerande, liksom slutsatser som presenterades av medierna är betydelsefulla i sammanhanget. Utredaren skall därför också granska och sätta in i sitt sammanhang hur politikerna och militären påverkades av den offentliga debatten.

I anslutning till detta uppdrag anser regeringen att det också är angeläget att få till stånd en allmän säkerhetspolitisk granskning av svenskt politiskt och militärt agerande under perioden 1969−1989. Det är lämpligt att utredaren får även detta särskilda uppdrag. I den utredningen kommer utredaren att få biträde av en grupp experter, och riksdagens partier skall ges möjlighet att följa utredningsarbetet.

Utredaren skall ta del av all tillgänglig skriftlig och muntlig information i ärendet, både politiska och militära källor.

Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 2001.”

Regeringen förlängde utredningstiden den 30 augusti 2001 och beslöt att uppdraget redovisas senast den 1 november 2001.

1.2¶Läsanvisningar

För att göra betänkandet tillgängligt för intresserade läsare och för att dra uppmärksamheten till betydelsen av enskilda händelser för den övergripande värderingen av regeringens och Försvarsmaktens hantering av den komplexa ubåtsfrågan, har jag tillgripit metoden att efter varje deskriptivt avsnitt redovisa min kritiska bedömning av det skeende och den utveckling som beskrivits. Tanken är att för läsaren göra de beskrivande avsnitten förståeliga i skenet av en

1 Utredningen har haft ambitionen att samla ihop och arkivera så mycket som möjligt av de öppna källor som finns rörande ubåtsfrågans hantering under 1980- och 1990-talet. Tanken är att detta material skall tjäna som grund för fortsatta studier för forskare, journalister och andra med intresse för dessa frågor.

värderande sammanvägning i den helhetsbild som söks. De beskrivande avsnitten har ordnats kronologiskt vilket bör underlätta för läsaren att följa ubåtsfrågans utveckling från år 1980 och framåt.

Min utgångspunkt när utredningsarbetet inleddes var att basera utredningen på Ubåtskommissionens 1995 redovisning av sakförhållandena, eftersom dess granskning enligt mitt förmenande genomförts med noggrannhet och logisk skärpa. I enlighet med kommissionens direktiv var dess betänkande fokuserat på att granska och offentligt redovisa en samlad bild av vad som förekommit. Granskningen skulle enligt direktiven inte omfatta den säkerhetspolitik som Sverige fört. Inget finns nämnt om någon värdering av den politiska hanteringen. De värderande aspekterna hölls troligen därför till ett minimum. Eftersom mitt uppdrag, till skillnad från Ubåtskommissionens, utformats med betoning på värderingen av hur ubåtsfrågan hanterats kan detta betänkande ses som ett komplement till 1995 års utredning.

Det har emellertid under utredningens gång framkommit en stor mängd nya data och hittills okänd information som i inte obetydlig grad påverkar bilden av hur Försvarsmakten, främst Överbefälhavaren och marinen, och de olika regeringarna hanterat sina uppgifter. Dels har det varit möjligt att få tillgång till en betydande mängd ny dokumentation i offentliga och privata, svenska och utländska arkiv, dels har under utredningens gång ett stort antal personkontakter för intervjuer, samtal och detaljklarlägganden gjorts med enskilda personer, av vilka många själva har varit direkt engagerade i olika aspekter på ubåtsjakten. Jag har personligen genomfört upp emot ett hundratal samtal i ubåtsfrågan. Detta har inneburit att bilden av ubåtskränkningarna modifierats och att värderingsunderlaget blivit ett annat än det ursprungligen tänkta. De bredare säkerhetspolitiska aspekterna på ubåtsfrågan blev inte behandlade av Ubåtskommissionen även om bl.a. professor Bo Huldt, i ett papper för Ubåtskommissionens räkning, och docenten Wilhelm Agrell i ett par arbeten lämnat värdefulla bidrag till denna centrala aspekt på frågorna. Enligt min bedömning är en

2 Utredningen har genomfört ett stort antal intervjuer. En förutsättning för dessa har varit att inga uppteckningar arkiverats. F.d. statsminister Carl Bildt har avböjt utredningens inbjudan till samtal. 3 Bo Huldt, "Ubåtskränkningarna − Frågor om bakgrund och motiv”, Internationella Studier, 1996:1, s. 24−48; Wilhelm Agrell, Bakom ubåtskrisen: Militär verksamhet, krigsplanläggning och diplomati i Östersjöområdet (Liber, Stockholm, 1986); och Wilhelm Agrell, Fred och Fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918−2000 (Historiska Media, Lund, 2000), s. 226-249.

utrikes- och säkerhetspolitisk miljöbeskrivning betydelsefull för en förståelse av den svenska ubåtsproblematiken. Genom att jag delvis parallellt med innevarande utredningsuppgift också haft uppdraget att utreda den svenska säkerhetspolitiken under den senare delen av det kalla kriget har det varit möjligt att utnyttja vissa element från det kommande säkerhetspolitiska betänkandet för att underlätta förståelsen av ubåtsproblematiken.

Andra aspekter som påverkat utredningsresultatet har varit frågorna om metoden för operationer och analyser i ubåtsjakter samt motivfrågan. Den senare har emellanåt under åren inbjudit till en del resonemang som tenderat till det cirkulära. Ett försök har gjorts att i betänkandet, utgående från den säkerhetspolitiska miljöbeskrivningen, dra slutsatser och identifiera motiv för förmodade kränkningar utan att hemfalla åt cirkelresonemang.

Ubåtsjaktens metodfrågor har ägnats betydande utrymme i betänkandet och det är min förhoppning att redovisningen kan bidra till en större förståelse för svårigheterna i och komplexiteten av marinens ubåtsjaktsoperationer samtidigt som ett antal åtgärder och händelser som förbryllat och oroat utomstående analytiker och observatörer särskilt granskas och förhoppningsvis får sin förklaring.

Den militära underrättelsetjänsten har varit tillmötesgående med angeläget och viktigt underlag för utredningen. En del av detta material redovisas för första gången i detta betänkande. Samtidigt har sekretesskraven i flera avseenden förhindrat offentliggörande. Jag vill emellertid bestämt deklarera att inget av den information som sålunda inte kunnat tryckas rubbar de bedömningar som redovisas i betänkandet.

1.3¶Arbetets uppläggning

Som framgår av direktiven är det inte denna utrednings uppdrag att vidare behandla frågan om huruvida det alls förekommit främmande undervattensverksamhet i svenska vatten. Utredaren skall koncentrera sig på att granska de åtgärder som de ledande aktörerna, nämligen regeringen och Försvarsmakten och andra myndigheter, har vidtagit. Utredningsarbetet har därför koncentrerats på beslut, beslutsfattande, beslutsunderlag och motiv, samt överväganden bakom dessa aktörers ställningstaganden. Detta har inte inneburit att utredaren förhållit sig helt agnostisk till de fakta

som presenterats av tidigare kommissioner. De båda tidigare kommissionernas betänkanden har sålunda blivit föremål för en värderande granskning. Detta är inte minst viktigt eftersom de båda i viktiga avseenden motsäger varandra. Det gäller främst Ubåtskommissionens 1995 avvisande av Ubåtsskyddskommissionens 1983 värdering i nationalitetsfrågan.

Som underlag för utredningens bedömningar och värderingar av de ledande aktörernas agerande har utredaren genomfört samtal och intervjuer med ett betydande antal ledande politiker, samt med tjänstemän i ansvarig ställning särskilt i Statsrådsberedningen, men också i Utrikesdepartementet och i Försvarsdepartementet. Intervjuer och samtal har genomförts med ett stort antal personer inom Försvarsmakten, på alla nivåer, vilka på olika sätt deltagit i den verksamhet utredaren haft att granska. Utredningen har också intervjuat personal på Försvarets Materielverk (FMV), Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Försvarets radioanstalt (FRA). Syftet med intervjuerna har varit att söka få underlag för utvärderingen av den krishantering som verkliga eller befarade ubåtsintrång föranlett.

Utredaren har haft möjlighet att tack vare vänliga tillmötesgåenden genomföra en rad seminarier med forskare och forskningsgrupper från bl.a. Göteborgs, Lunds och Uppsala Universitet samt Försvarshögskolan i Stockholm, omfattande såväl ubåtsproblematiken som den övergripande frågan om säkerhetspolitiken under det kalla kriget. Därvid har utredningen fått del av svensk forskning i dessa frågor, samt kunnat presentera och diskutera egna preliminära iakttagelser och slutsatser.

Regeringens beslutsunderlag har till stora delar varit vad försvarsledningen har presenterat. Därför har utredaren i detta avseende koncentrerat sig på att kartlägga underlaget för Överbefälhavarens (ÖB) och andra ledande militära chefers beslut.

4 Krishanteringsfrågor har varit föremål för ett seminarium med professor Bengt Sundelius och fil.dr Eric Stern vid Försvarshögskolan, samt doktorand Fredrik Bynander vid Växjö Universitet. Säkerhetspolitiken under det kalla kriget har behandlats i diskussion med professor emeritus Nils Andrén, professor Bengt Sundelius, docent Ingemar Dörfer och docent Gunnar Sjöstedt. Lundaforskarna professor Kim Salomon, professor Sverker Oredsson samt docent Magnus Jerneck medverkade i ett seminarium där olika aspekter av svensk säkerhetspolitik avhandlades. Ett liknande seminarium hölls också tillsammans med forskare från Göteborgs Universitet, där professor Ulf Bjereld, docent Marie Demker, docent Per Cramér samt fil.dr Ann-Marie Ekengren deltog. Sovjetunionen och dess roll i svensk säkerhetspolitik har varit föremål för diskussion med professor Kristian Gerner vid Uppsala Universitet, docent Lena Jonsson vid Utrikespolitiska Institutet, redaktör Ebba Sävborg-Romare och Jan Leijonhielm, byråchef på FOI. Ubåtsfrågan och svensk säkerhetspolitik har även diskuterats med docent Wilhelm Agrell.

I viss mån har även utrikesförvaltningen tillhandahållit underlag, vilket också tagits med i granskningen.

Mediernas betydelse och agerande, liksom slutsatser som presenterades av media, har ansetts betydelsefulla. Utredaren har därför haft att granska och sätta in i sitt sammanhang inte bara hur politikerna och militärerna skötte sina kontakter med media, samt hur informationsfrågorna överhuvudtaget hanterades, utan också hur regering och militär ledning påverkades av den offentliga debatten. En särskild diskussion om medierna och deras inverkan återfinns under kapitel 10.

Ett viktigt underlag för utredningsarbetet har givetvis utgjorts av de betänkanden som utarbetats av 1983 års Ubåtsskyddskommission och 1995 års Ubåtskommission. Ambassadören Michael Sahlin, sekreterare i 1983 års kommission, samt generalmajoren Bengt Wallroth och expeditions-/rättschefen Ingvar Åkesson vid Försvarsdepartementet, huvudsekreterare i 1995 års kommission, har varit tillmötesgående och underlättat arbetet. Andra utredningar som utredaren har använt sig av är bl.a. de i direktiven nämnda rapporterna rörande de svensk-ryska ubåtssamtalen som pågick 1992−1994 och ambassadör Lars-Erik Lundins säkerhetspolitiska granskning från 1996. År 1998 presenterades rekommendationer av Referensutredningen om det s.k. typljudets ursprung. Under år 2000 genomförde både Försvarsdepartementet och ÖB, på var sitt håll, utredningar rörande förekomsten av Natoubåtar i svenska vatten.

De rapporter som ÖB gjorde efter de olika incidenterna är också viktiga källor. Bland dessa återfinns Marina Analysgruppens (MAna) rapport efter Hårsfjärden-incidenten 1982, vilken strax efter följdes av en granskning av händelsen i den s.k. Grandinrapporten, ledd av konteramiralen Gunnar Grandin. Den senare rapporten har varit till särskilt stor nytta i utredningsarbetet. I anslutning till incidenten i Hårsfjärden gjordes även en analys av informationstjänsten. Efter Karlskrona-incidenten 1984 gjordes en utredning av konteramiralen Christer Kierkegaard, samt en rapport av generaldirektören Göran Steen angående dykeriverksamhet i anslutning till denna händelse. I december 1987 överlämnade ÖB en årsrapport med en redovisning av ubåtskränkningar under det andra och tredje kvartalet 1987 samt, i anslutning till detta, en omfattande analys av det samlade kunskapsläget rörande kränkningarna och en redovisning för system och metoder för ubåtsjakt.

Utredningen har även tagit del av ÖB:s periodiska rapportering rörande undervattensverksamheten, av krigsdagböcker m.m. samt av personliga dagböcker. Förre ÖB general Lennart Ljungs dagböcker har varit till nytta för utredningen. Detta material är för tidsperioden unikt genom sin bredd och detaljrikedom. Ljungs bedömningar och redovisningar har på senare tid kommit att spela en stor roll för bilden av säkerhetspolitiken och ubåtsfrågan och utredaren har därför varit angelägen att i sitt arbete kritiskt granska även Ljungs versioner av olika skeenden.

Utredaren har haft tillgång till Utrikesnämndens protokoll. Också offentligt tryck, som t.ex. konstitutionsutskottets betänkanden från relevanta år, har varit värdefulla informationskällor.

Omfattande genomgångar av svenska och utländska militära och civila arkiv har genomförts.

Utredaren har därtill tagit del av ett flertal publikationer där kritiska synpunkter och olika hypoteser har förts fram rörande hanteringen av ubåtsfrågan. Dessa kritiska röster kan särskiljas i två olika kategorier. Den första gruppen forskare och debattörer skulle kunna beskrivas som revisionister, eftersom de i olika centrala avseenden gör radikalt andra bedömningar än de gängse. Utredaren har tagit del av ett flertal böcker av revisionistisk karaktär, bland andra Anders Hasselbohms ”Ubåtshotet”, Ingemar Myhrbergs ”Ubåtsvalsen” och Tommy Lindfors ”Under ytan”.

Den andra gruppen kan karaktäriseras som kritiskt ortodoxa, eftersom de ansluter sig till huvudfåran i den rådande historieskrivningen men med vissa kritiska synpunkter. Bland dessa återfinns Wilhelm Agrells ”Bakom Ubåtskrisen”, Milton Leitenbergs ”Soviet Submarine Operations in Swedish Waters 1989”, Gordon McCormicks ”Stranger than Fiction: Soviet Submarine Operations in Swedish Waters”, Bo Huldts ”Ubåtskränkningarna”, Anders Hellbergs och Anders Jörles ”Ubåt 137 − Tio dagar som skakade Sverige” samt Fredrik Bynanders ”The 1982 Swedish Hårsfjärden

5 Exempel på verk där Ljungs dagböcker figurerar som en av de viktigaste källorna är Wilhelm Agrell, Fred och Fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000 (2000); och Fredrik Bynander, ”The 1982 Swedish Hårsfjärden Submarine Incident: A Decision-Making Analysis”, Cooperation & Conflict 1998, 33 (4): s.367-407. 6 Anders Hasselbohm, Ubåtshotet- En kritisk granskning av Hårsfjärden-incidenten och ubåtsskyddskommissionens rapport (Prisma, Stockholm, 1984); Ingemar Myhrberg, Ubåtsvalsen − en motbok till rapporterna från ÖB och Ubåtsskyddskommissionen (Haga bokförlag, Göteborg, 1985); och Tommy Lindfors, Under ytan − Ubåtar och svensk säkerhetspolitik (Daidalos, Göteborg, 1996). Ola Tunander kan också sägas tillhöra denna revisionistiska skola och har som expert i utredningen haft vänligheten att dela med sig av eget forskningsmaterial i ubåtsfrågan. Jag biträder dock inte de teorier som Tunander framfört utifrån detta material.

Submarine Incident”. En inventering av befintliga artiklar, rapporter, uppsatser och böcker i ubåtsfrågan som helhet erhålles i Litteraturförteckningen.

Ett antal samtal har förts med journalister som med olika utgångspunkter engagerat sig i ubåtsfrågan, bl.a. Olle Alsén och Christer Larsson. Utredaren har också haft ett givande utbyte med medlemmar av Medborgargruppen för Ubåtsfrågan. I ovan angiven litteratur och i nämnda kontakter har en rad hypoteser framförts som blivit föremål för närmare granskning. Några av dessa hypoteser implicerar försummelser och vilseledanden från Försvarsmaktens sida. Utredaren har i enlighet med sina direktiv engagerat sig särskilt i granskning av dessa påstådda brister i hanteringen.

De centrala aktörerna i ubåtsfrågan, vars hantering av frågan alltså här ska granskas, är i direktiven angivna till regeringen, Försvarsmakten och andra berörda myndigheter. Medierna och deras inverkan kommer som nämnts att avhandlas i ett särskilt avsnitt, och den här följande granskningen kommer alltså att koncentrera sig på de aktörer som hade det direkta ansvaret för hanteringen. Med politiker avses här i första hand regeringen, som sägs i direktiven, men också andra ansvariga politiker och högre tjänstemän. Försvarsmakten var vid början av åttiotalet inte en enda myndighet, utan omfattade ÖB, Försvarsstaben och de olika försvarsgrenarna, samt militärområdesstaberna och övriga staber och förband. Med andra berörda myndigheter avses i sammanhanget särskilt Försvarets forskningsanstalt (numera FOI − Totalförsvarets forskningsinstitut), Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt men även andra, som Rikspolisstyrelsen m.fl.

* * * Under den period som denna utredning granskat har ett antal organisatoriska förändringar inträffat. Fram till den 1 juli 1994 bestod Försvarsmakten av ett stort antal myndigheter, varav

7 Wilhelm Agrell, Bakom ubåtskrisen: Militär verksamhet, krigsplanläggning och diplomati i Östersjöområdet (1986); Milton Leitenberg, Soviet Submarine Operations in Swedish Waters 1980-1986 (Praeger, New York, 1987); Gordon H. McCormick, Stranger than Fictions: Soviet Submarine Operations in Swedish Waters (RAND Cooperation, Santa Monica, 1990); Bo Huldt, "Ubåtskränkningarna- Frågor om bakgrund och motiv”, Internationella Studier, 1996:1, s.24-48; Anders Hellberg & Anders Jörle, Ubåt 137 – Tio dagar som skakade Sverige (Atlantis, Stockholm, 1984); samt Fredrik Bynander, ”The 1982 Swedish Hårsfjärden Submarine Incident…”, Cooperation & Conflict, 1998. 8 Medborgargruppen för Ubåtsfrågan har formulerat sina tankar i skriften, Lars Bergström & Klas Åmark (red.), Ubåtsfrågan: En kritisk ganskning av den svenska nutidshistoriens viktigaste säkerhetspolitiska dilemma (Verdandi debatt, Uppsala, 1999).

Överbefälhavaren var en. Under de därpå följande åren skedde betydande förändringar. Samtliga militära staber och förband blev en myndighet, Försvarsmakten, med Överbefälhavaren som chef. Försvarsstaben och försvarsgrenscheferna med staber m.fl. sammanslogs till Högkvarteret. Av de ursprungliga sex militärbefälhavarna med milostaber blev det först tre stormilon, vilka sedan lades ner år 2000. På den lägre regionala nivån sammanslogs örlogsbaser och kustartilleriförsvar till marinkommandon 1990. Dessa enheter ersattes 2000 med marinbaser, vilka i dag är underställda Högkvarteret. Kustflottan upphörde som förband 2000.

Dessa omfattande organisationsförändringar har inneburit att från den 1 juli 2000 har de marina resurserna för bl.a. incidentverksamhet till sjöss och i skärgård, de fyra fartygsflottiljerna, de två amfibiebataljonerna, de två marinbaserna och marintaktiskt kommando underställts Generalinspektören för marinen. Denne är tillika chef för det Marintaktiska kommandot ingående i den Operativa insatsledningen i Högkvarteret. Försvarsmaktens samtliga helikopterresurser har samlats i en gemensam helikopterflottilj, varur lämpliga resurser avdelas till Operativa insatsledningen vid incident.

I utredningen förekommer omväxlande olika namn på organisationsenheter. Ovanstående kortfattade redovisning syftar till att ge en förklaring härtill.

Under perioden har också vissa tekniska begrepp ändrats. Det i ubåtsjaktsammanhang oftast förekommande är att man övergick från benämningen hydrofon till sonar någon gång mot slutet av 1980-talet. I betänkandet har försökts att genomgående använda det engelska sonar (Sound Navigation and Ranging).

2¶Omvärldsbeskrivning

2.1¶Den säkerhetspolitiska miljön

För att rätt förstå och värdera de komplexa skeenden som konstaterade eller indikerade ubåtskränkningar och därav motiverad ubåtsjakt utgör, är en teckning av den säkerhetspolitiska miljön som bakgrund till ubåtshändelserna en nödvändighet. Den svenska hanteringen och diskussionen av ubåtsfrågan har i många fall inte i

tillräcklig grad tagit hänsyn till och vägt in betydelsen av de strategiska sammanhang i vilka skeendena utspelade sig. Detta har ibland resulterat i ett snävt perspektiv i uppfattningen av kränkningarnas natur, med konsekvenser för synen på både motivfrågan och nationalitetsfrågan.

Utredningsuppdraget omfattar en tidsrymd på två decennier, från 1980 till nutid, under vilka politik och militärstrategi i vår omvärld och närområdet genomgått avgörande, närmast revolutionerande förändringar. Denna tid präglades av en av det kalla krigets kallaste perioder. Det var en tid då världen enligt vissa bedömare kom närmare kärnvapenkrig än man gjort sedan Kubakrisen 1962, för att därefter skåda en avspänning och en politisk frigörelse, som utmynnade i ett helt nytt politiskt och strategiskt landskap.

Den intensivaste perioden av ubåtskränkningar inträffade under början av denna period, under en tid som radikalt skiljer sig från den gynnsamma och lugna situation som nu präglar det nordiska området och Östersjön. Detta är något som givetvis hela tiden måste finnas med som bakgrund då man diskuterar ubåtskränkningarna och det svenska agerandet för att få slut på dessa. En stor del av förklaringen till vad som nu kan förefalla som överreaktioner och ”ubåtshysteri” har sin grund i det spända politiska och militära läge som rådde i början av åttiotalet, och de uppfattningar som då var förhärskande om inte minst sovjetiska militära intentioner och hotbilden mot Sverige.

De militära aktioner som ubåtskränkningarna representerade, och de svenska vapeninsatser som föranleddes därav, var bland de mest dramatiska militära händelserna som ägde rum inte bara i Östersjön, utan i hela Europa under det kalla kriget, sovjetiska aktioner mot broderländerna inom Warszawa-pakten undantagna. Knappast någon gång under hela efterkrigstiden kom det mellan Nato och Warszawa-pakten till något motsvarande vad som skedde i de svenska vattnen vad gäller vapeninsatser med verkanssyfte.

1 Den oroliga och ibland närmast panikartade atmosfär som rådde i Moskva i början på 1980-talet finns beskriven i Christopher Andrew & Oleg Gordievsky, KGB − The Inside Story of its Foreign Operations from Lenin to Gorbachev, (Hodder & Stoughton, London, 1990) s. 487−507. Se också Anatoly Dobrynin, In Confidence: Moscow´s Ambassador to America’s six Cold War Presidents (Times Books, New York, 1995), s. 522−543. 2 Omfattande vapeninsatser mot misstänkta kränkande ubåtar har också gjorts i Norge. Två exempel på detta är de insatser som gjordes i Sognefjorden, november 1972, och i Hardangerfjorden i månadsskiftet april/maj 1983. Vid den sistnämnda incidenten använde den norska marinen, under ett enda dygn, 24 ubåtsjakttorpeder och ett stort antal sjunkbomber, för att försöka tvinga den kränkande ubåten till ytan. Se Milton Leitenberg, Soviet Submarine Operations in Swedish Waters 1980−1986 (1987), s. 18−22.

Det var för den svenska Försvarsmakten första gången man tillgripit verkanseld sedan andra världskriget. Det är mot denna bakgrund kanske inte ägnat att förvåna att en del av hanteringen inledningsvis präglades av oerfarenhet, osäkerhet och förvirring.

Vid andra världskrigets slut hade de sovjetiska styrkorna nått djupt in i Centraleuropa. Med avsaknad av en fredsuppgörelse kom det sovjetiska inflytandet på kontinenten att sträcka sig lika långt som Röda arméns framgångar under andra världskriget. Tyskland delades i två delar, en östlig liktydig med den sovjetiska ockupationszonen, och en västlig, efter några år innesluten i den västliga försvarsalliansen. För Östersjöns del innebar detta att Sovjetunionens inflytandesfär kom att omfatta kuststräckor avsevärt längre än det traditionella ryska inflytandet. Sovjetiska marina styrkor kunde inom ramen för Warszawa-pakten operera från baser i södra Östersjön långt sydväst om Skåne och i omedelbar närhet till Östersjöinloppen. Den sovjetiska Östersjöflottan kom att snabbt bli den dominerande militära faktorn i Östersjöområdet, även om Sverige, liksom efterhand också Västtyskland, upprätthöll en inte obetydlig marin kapacitet, både med ytstridsfartyg och ubåtar.

I geostrategiskt hänseende framstod Norden och Östersjöområdet dels som en potentiell sköld för det sovjetiska maktblocket, dels som ett möjligt basområde för västliga sjö- och luftangrepp in mot det sovjetiska kärnområdet. Samtidigt fungerade Sverige och Östersjön å ena sidan som en buffert, som kunde bidra till att dämpa konflikter mellan den västliga alliansen och sovjetmakten, å andra sidan som en gråzon inom vilken både Nato och Warszawa-pakten sökte flytta fram sina positioner och stärka sitt inflytande.

Med utvecklingen av det strategiska bombflyget på 1950-talet och de strategiska ubåtsstyrkorna på 1960- och 70-talet kom intresset för nordområdet, i synnerhet Nordkalotten, att öka radi-

3 Exempel på litteratur som behandlar den sovjetiska Östersjöflottans utveckling under efterkrigstiden är, Gunnar Åselius, ”Östersjön i sovjetisk marinstrategi, 1920-1990”, i Sune Jungar & Bent Jensen (red.) Sovjetunionen och Norden- konflikt, kontakt, influenser (FHS, Helsingfors, 1997), s. 33−49; John Kristen Skogan, ”The evolution of the four Soviet fleets 1968−87”, i John Kristen Skogan & Arne Olav Brundtland (red.), Soviet Seapower in Northern Waters: Facts, Motivation, Impact and Responses (Pinter, London, 1990), s. 18−33; Robert D. Wyman, ”Their Baltic Sea Fleet”, US Naval Institute Proceedings, October 1982, s. 156−159; och Göran Andolf & Bertil Johansson, ”The Baltic Sea – A Sea of Peace? − Swedish views on Soviet naval policy in the Baltic, 1945−1985”, i Göran Rystad/Klaus-R Böhme/Wilhelm M Carlgren (red.), In Quest of Trade and Security- The Baltic in Power Politics 1500-1990, Vol. II 1890−1990 (Probus, Stockholm, 1995), s. 213−256.

kalt. Nordnorge, och därmed också norra Sverige var inte längre en perifer del av en framtida tänkt krigsskådeplats.

Eftersom Nato av rent geografiska skäl fick stora svårigheter att balansera den omfattande sovjetiska marina närvaron i Östersjön ökade Östersjöinloppens strategiska betydelse. Nato upprättade år 1961 det särskilda kommandot för Östersjöinloppen (COMBALTAP) för försvaret av Bälten och Öresund, med uppgift att om möjligt stänga inne den sovjetiska Östersjöflottan och försvåra för den sovjetiska marinen att genomföra störningsoperationer mot de för Nato-strategin oundgängliga Atlantförbindelserna SLOC (Sea Lines of Communication). En ny marin balans kunde etableras i södra och sydvästra Östersjön. Det sovjetiska motdraget blev att mot mitten av sextiotalet flytta marin kapacitet från Östersjön till Ishavet, Norska havet och Barents hav. Därmed modifierades instängningseffekten av COMBALTAP.

Ungefär samtidigt inledde Sovjetunionen en omfattande marin uppbyggnad, med anskaffning av ubåtar och ytstridsfartyg, vilket av väst uppfattades innebära att Sovjetunionen var på väg att upprätta förmåga att hota Atlantförbindelserna. I Östersjön bibehöll den sovjetiska marinen sin regionala uppgift att skydda det sovjetiska territoriet, särskilt Leningradområdet med dess industriella kapacitet, samt den övriga sovjetiska intressesfären längs sydkusten. I övrigt hade Östersjöflottan att sköta utbildning, skeppsbyggnad, utprovning av nya system och underhåll för en stor del av den sovjetiska flottan, uppgifter som även efter det att infra-

4 Litteraturen rörande den norra flankens ökade strategiska betydelse i under 1970- och 1980-talet är omfattande. Särskilt användbara verk i denna diskurs är, Johan J. Holst/ Kenneth Hunt/Anders C. Sjaastad (red.) Deterrence and Defense in the North (NUP, Oslo, 1985); Sverre Jervell & Kare Nyblom (red.), The Military Buildup in the High North: American and Nordic Perspectives (University Press of America, Lanham MD, 1986); Rolf Tamnes, The United States and the Cold War in the High North (Ad Notam forlag, Oslo, 1991); och Robert G. Weinland, War and Peace in the North: Some political implications of the changing military situation in the northern Europe (Center for Naval Analyses, Alexandria VA, Nr.265, November 1979). Ett antal FOA-seminarier hölls också i ämnet och finns bevarade i, The Northern Flank in a Central European War, Lars Wallin (red.), FOA Symposium, Stockholm, 4−5 november 1980 (FOA Repro, Stockholm, 1982); och Changing Strategic Conditions in the High North, Ingemar Dörfer (red.) och Lars Wallin (general red.), FOA Symposium, Stockholm 28−29 september 1987 (FOA Repro, Stockholm, 1990). 5 Command Baltic Approaches (COMBALTAP) tillkomst och militärstrategiska värde finns beskrivet i två artiklar av Helmut Kampe, ”Defending the Baltic Approaches” och ”Amphibious Objective: Baltic Approaches”, båda i US Naval Institute Proceedings, March 1986 respektive March 1988. Se också Jay Wagner, West German Naval Policy on the Northern Flank: Determinants and Perspectives 1955−1988, NUPI rapport, nr. 117 (juli 1988), s. 238−260.

strukturen på Kola-halvön började utvecklas förblev oundgängliga för att upprätthålla den totala marina kapaciteten.

Den sovjetiska marina utbyggnaden under amiralen Gorsjkov skapade en ny situation i den strategiska bilden. I och med att den sovjetiska flottan kunde operera på världshaven fick Sovjetunionen möjlighet att uppträda som något av en global makt, som skulle kunna tävla med Förenta Staterna om inflytande, särskilt med kapacitet att etablera styrkenärvaro i valda regioner. Gapet mellan den amerikanska och den sovjetiska marinen förblev dock betydande och USA behöll ett avgörande kvalitativt försprång.

I den strategiska ekvationen mellan de båda stormakterna kom utbyggnaden och moderniseringen av det sovjetiska ubåtsvapnet att spela en central roll. Sovjetiska ubåtar försedda med kärnvapenbärande missiler hade redan under sextiotalet patrullerat den amerikanska kusten. Missilernas begränsade räckvidd krävde utplacering nära de tilltänkta målen. 1970-talets mer utvecklade sovjetiska ubåtar kom att uppfattas som ett ökat hot mot Förenta Staterna, som vid denna tid också självt började uppträda mer offensivt. Den amerikanska marinen övade med hangarfartygsgrupper i Norska Havet, och amerikanska ubåtar uppträdde i områdena utanför Sovjetunionens kuster i norr.

Förenta Staterna fortsatte samtidigt att utveckla än mer avancerade ubåtar, missilsystem och avlyssningssystem. Redan i början av 1970-talet hade den amerikanska marinen uppnått en kapacitet att bestämma sovjetiska ubåtars position och att med egna jaktoch attackubåtar följa sovjetiska ubåtar. Satellitinformation och information från mikrofonlinjer på havsbotten, SOSUS, gav en närmast heltäckande uppfattning om den sovjetiska marinens, inklusive de strategiska ubåtarnas, aktivitet.

6 Se not 3. Rörande den sovjetiska flottans utveckling generellt under efterkrigstiden se, Norman Polmar, Guide to the Soviet Navy (Naval Institute Press, Annapolis Maryland, 1983), 3:e upplagan. Intressanta primärkällor vad gäller den sovjetiska marina förmågan finns att tillgå i tidigare hemligstämplade CIA-dokument, bland annat ”Soviet Naval Strategy and Progams Through the 1990s”, National Intelligence Estimate (NIE) 11-15- 82D, March 1983; och ”Trends and Prospects in Soviet Maritime Activities”, NIE 11-10-69, 12 June 1969, båda i The Soviet Estimate: US Analysis of the Soviet Union, 1947−1991, National Security Archive, Washington D.C., USA (på microfiche). 7 Ibid. Amiralen Gorsjkov har beskrivit sina marinstrategiska tankar i boken The Sea Power of the State. Utdrag från detta verk kan erhållas i, S.G. Gorshkov, ”The Sea Power of the State”, Survival, 1977, Vol. 19, No.1, s. 24−29. 8 Kampen i norska havet mellan supermakternas kärnvapenbestyckade ubåtar finns skildrat i Barry R. Posen, ”Inadvertent Nuclear War? – Escalation and NATO’s Northern Flank”, International Security, Fall 1982, Vol. 7, No. 2. 9 Sound Surveillance System (SOSUS) finns beskrivet i Joel S. Wit, ”Advances in Antisubmarine Warfare”, Scientific American, February 1981, Vol. 244, Nr. 2; och Norman

I Moskva menade man sig kunna möta det framväxande amerikanska teknologiska och kvalitativa övertaget genom kvantitet. När amerikanska ubåtar demonstrerade förmåga att lägga sig bakom och bevaka de sovjetiska ubåtarna, sökte Moskva sålunda kompensera för denna sårbarhet genom att producera fler ubåtar. Samtidigt behöll man ubåtar av äldre typ i tjänst längre. Ett exempel på detta var de sex Golf-ubåtar med medeldistansmissiler som överfördes till Östersjön 1976. Med placeringen i Östersjön kunde dessa kärnvapenmissiler nå mål i hela norra Europa. Samtidigt var dessa ubåtar så bullriga, operativt osäkra och omoderna att de likväl inte tycks ha setts som något större hot.

Under 1970- och 80-talet fick den sovjetiska marinen tillgång till en ny kategori ubåtar, nukleära och bestyckade med missiler med lång räckvidd, som kunde nå amerikanskt territorium från positioner i Ishavet och Ochotska sjön. En enda ubåt av typen Delta eller Typhoon hade med sina många missiler om vardera flera kärnvapenstridsspetsar kapacitet att i det närmaste förinta USA:s mest vitala områden, på samma sätt som amerikanska strategiska ubåtar sedan flera år var kapabla till motsvarande utplåning av sovjetiska mål. Man sökte sig också till nya och säkrare operationsområden för dessa ubåtar i s.k. safe bastions i polarområdena, där de skulle kunna dölja sig under polarisen.

Från slutet av 1970-talet sökte amerikanerna bemöta den ökade sovjetiska styrkan med alltmer framskjutna dispositioner i Europa, i tredje världen och på världshaven. Man varnade för att Sovjetunionens övertag på centralfronten vad gällde konventionella stridskrafter, parat med de allierade européernas motstånd mot stationering av kärnvapen på eget territorium, riskerade att öppna för möjligheter till en snabb sovjetisk framryckning till Engelska kanalen i händelse av krig. Debatten kring utplaceringen av de s.k.

Friedman, ”SOSUS and U.S. ASW Tactics”, US Naval Institute Proceedings, March 1980. En hög amerikansk marinofficer värderade i mitten på 1970-talet förmågan att spåra sovjetiska ubåtar vid GUIK-gapet till 97 procent, under förutsättning att hela spaningskapaciteten användes (dvs. samverkan av fasta och rörliga hydrofoner, ubåtar och flyg). Skrivelse från Försvarshögskolan till ÖB, ”Rapport från studiebesök i Island under FHS vårtillämpningsövning 1975”, daterad 1975-06-10, dnr. H260, Krigsarkivet, Försvarsstaben Sektion 2, Serie F2:1, Försvarsattachéarkiv, 1975, Vol. 37. 10

Rörande de sex Golf-II-ubåtarna som överfördes till Östersjön 1976, se Agrell, Bakom Ubåtskrisen (1986), s.124f. Dessa ubåtar hade omstationerats från Norra marinen till Östersjön och var vid den tiden tämligen ålderstigna, 100 meter långa, dieseldrivna fartyg, vardera bestyckade med 3 ballistiska kärnvapenmissiler med en räckvidd av 1 300 km. Se John Berg, Sovjets ubåtar (Bonnier Fakta, Stockholm, 1985), s.58f. 11

För en diskussion om s.k. ”safe bastions” se, David B. Rivkin Jr., ”No Bastions for the Bear”, US Naval Institute Proceedings, April 1984, s. 37−43.

euromissilerna, amerikanska medeldistansmissiler och kryssningsrobotar, rörligt utplacerade i Europa som svar på de sovjetiska likaledes rörliga SS 20-missilerna, hade lett till att kärnvapentröskeln till synes hade höjts. På amerikansk sida befarade man att detta skulle kunna utnyttjas av Sovjetunionen med dess konventionella överlägsenhet. En av motåtgärderna från väst blev en mer offensiv amerikansk marinstrategi inriktad i första hand på Norska havet och Barents hav. Denna strategi torde också ha haft vissa implikationer för synen på Östersjön, om inte annat som en del av det större område där en stor del av den sovjetiska ubåtsflottan opererade.

Nordnorges strategiska betydelse ökade som en konsekvens av Förenta Staternas strävan att pressa den sovjetiska ubåtsflottan mot norr och nordost. Den sovjetiska flottan fick i detta skede avstå från en stor del av sina offensiva uppgifter mot Atlantförbindelserna och koncentrera sig på skydd mot amerikanska attackubåtar vilka hotade de nya kärnvapenbestyckade ubåtarna i dessas strategiska bastion i Barents hav. En konsekvens av denna utveckling under sjuttiotalet blev att de marina strategiska skärningspunkterna kom att hamna i de omedelbara skandinaviska närområdena i Nordatlanten och vid Östersjöinloppen i söder.

Efter det att den strategiska ömsesidiga nukleära avskräckningen blivit en realitet genom en kombination av ABM-avtalet (Anti- Ballistic Missile Treaty) och introduktionen av strategiska ubåtar med andraslagsförmåga, inledde Sovjetunionen i början av 1970talet en gradvis process av doktrinskifte som byggde på tanken att en väpnad konflikt i Centraleuropa inte nödvändigtvis måste eskalera till strategisk kärnvapennivå. Mot mitten av 1970-talet blev det entydigt klart att Kreml såg möjligheten av en lång storkonflikt mellan öst och väst i Europa i vilken på sin höjd endast taktiska kärnvapen skulle komma till användning och då i begränsad utsträckning. Med doktrinutvecklingen måste Warszawa-pakten i sin operationella planering, som del av den stora centraloffensiven tänka dels på flankskyddet i Nordtyskland,

Den ”maritime strategy” som utvecklades under Reagan-administrationen finns beskriven i Rolf Tamnes, The United States and the Cold War in the High North, s. 271−294; Gunnar Jervas, US Maritime Strategy and Swedish Security, FOA Report, June 1988; och Ola Tunander, Cold Water Politics − The Maritime Strategy and Geopolitics of the Northern Front (SAGE, London, 1989). Den semi-officiella amerikanska formuleringen av denna strategi finns i ”The Maritime Strategy”, US Naval Institute Proceedings, special supplement issue, Jan 1986. Ett kritiskt perspektiv kan erhållas i Robert W. Komer, Maritime Strategy or Coalition Defense? (Abt Books, Cambridge Mass., 1984). 13

Se not 4, 8 och 11.

dels – och än viktigare – på omfattande underhållstransporter längs Östersjöns sydkust. Samtidigt kvarstod intresset av att den sovjetiska Östersjöflottan så tidigt som möjligt kunde bryta sig ut genom Bälten och Öresund (och Kielkanalen) för att kunna operera mot Nato:s Atlantförbindelser. För Nato gällde det inte minst att förhindra en sovjetisk omfattningsmanöver via Jylland mot de egna reserverna i väst liksom, självklart, att om möjligt störa Warszawa-paktens logistiska försörjning till Centralfronten genom södra Östersjön. Med den vapentekniska utvecklingen − i synnerhet flygets förbättrade räckvidd − minskade under 1970talet ytfartygens taktiska relevans. Sjömilitära aktiviteter tvingades alltmer under ytan.

En diskussion om den sovjetiska militära doktrinutvecklingen under 1970- och 1980-talet erhålles i Michael MccGwire, Military Objectives in Soviet Foreign Policy (Brookings Institute, Washington DC, 1987); och Beatrice Heuser, ”Warsaw Pact Military Doctrines in the 1970s och 1980s: Findings in the East German Archives”, Comparative Strategy, Vol.12, s. 437−457.

Ur ett sovjetiskt perspektiv ändrade denna utveckling synen på Östersjön som ett huvudsakligen regionalt problem där de sovjetiska styrkornas uppgift varit att effektivt skydda ekonomiska och militära kapaciteter, till att bli en strategisk angelägenhet av första ordningen. De verkligt centrala komponenterna i detta nytänkande blev transport- och försörjningslederna i södra Östersjön. För svensk del innebar det att vårt territoriums militära signifikans kom att uppgraderas. Rent geografiskt kan man säga att Sverige redan låg djupt inne på östsidan. Men medan Nato-flygets utveckling under 1970-talet genom förlängda räckvidder, lufttankning och förkortade anflygningsrutter över Nordkalotten reducerat den militära betydelsen av möjlighet till genomflygning

av svenskt luftrum, ökade intresset märkbart för svensk kust i skärgård och inre territorialvatten. I södra och mellersta Östersjön finns ingen motsvarighet till det svenska skärgårdslandskapet med dess för ubåtsoperationer ideala möjligheter till skyddad basering. För Sovjetunionens ubåtar hade svenska skärgårdar varit betydelsefulla under andra världskriget när det gällt att söka skydd mot tysk ubåtsjakt. Likaså hade traditionellt god kunskap om svenska kusten varit nödvändig för de sovjetiska ubåtar som hade opererat mot handelssjöfarten, i synnerhet järnmalmstrafiken till Tyskland, genom de svenska farlederna.

För både sovjetisk och tysk marin torde dessa historiska erfarenheter inte vara glömda när det gällde att mot slutet av 1970-talet planera för ubåtsoperationer i förhållande till försörjningslederna i Östersjön. Den sovjetiska Östersjöflottan, som den numerärt dominerande marina styrkan, måste räkna med möjligheten att västtyska ubåtar i krig skulle utnyttja svenskt territorium. Även för en defensiv sovjetisk planläggning hade det därför varit av stor vikt att följa utvecklingen av det svenska ubåtsförsvaret och att förbereda egna insatser för att förhindra Nato:s (västtyska) ubåtar att utnyttja svensk skärgård i sina operationer mot Warszawa-pakten. En mer utförlig diskussion av motivfrågor i vad avser intrång i svenska skärgården återfinns i avsnitt 11.1.

2.2¶Två årtionden av ubåtsproblematik

Den tid som denna utredning omfattar kan vad ubåtsproblematiken gäller grovt indelas i fyra perioder. Den första perioden, från 1980 och fram till Hårsfjärden-incidenten 1982, kan kallas den formativa perioden, den tid då den referensram som sedan i mycket blev styrande för hanteringen av hela frågan, utmejslades och fick sin form. Den andra perioden, från Hårsfjärden-incidenten och fram till andra hälften av åttiotalet, och med slutpunkt i ÖB:s rapport 1987, präglas av politisk

Se t.ex. Wilhelm Agrell, Bakom ubåtskrisen, s. 84−150; och Den främmande undervattensverksamheten på svenskt territorium under perioden 1980-1995 sedd ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, Från Referensgruppen under ledning av Lars Erik Lundin till chefen för utrikesdepartementet, den 22 november 1996 (hädanefter under benämningen Lundin-rapporten). En ubåt kan i skärgården på platser med lämpligt djup lägga sig på botten och därigenom minska riskerna för upptäckt. I det fall förrådskomplettering genomförs intar ubåten tillfälligt ytläge, företrädesvis under mörker. Rekognoscerad sådan plats benämns bottenlägesplats. 16

Ibid.

konfrontation, fortsatta kränkningar, och en klar uppfattning i frågan om vem som låg bakom, även om synen på vad som låg bakom och på hur frågan skulle hanteras gick isär. Denna period var den inrikespolitiska debatten intensiv, framförallt om den politiska och diplomatiska hanteringen av konsekvenserna av ubåtsintrången. Den tredje perioden präglas av en gradvis omprövning, och sträcker sig från senare hälften av åttiotalet och till och med 1995 års Ubåtskommission. Denna period kännetecknas av ett allt starkare ifrågasättande av dittillsvarande uppfattningar, och ett gradvis övergivande av tidigare positioner. Den sista perioden, slutligen, från 1995 och fram till idag, karaktäriseras av att ubåtsindikationerna avtar, endast enstaka händelser som intervjun i mars år 2000 med den förre amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger får ubåtsdebatten att blossa upp igen.

Under dessa olika tidsperioder kom olika frågor att stå i centrum för intresset. Den första perioden, den formativa, var huvudfrågan vem, dvs. det gällde att få bekräftelse på de misstankar man på svensk sida haft alltsedan man flera årtionden tidigare registrerat de första kränkningarna. Den andra perioden, konfrontationens tid, var huvudfrågan varför, dvs. motiven och politiken stod i centrum. Den tredje perioden, omprövningens, blev huvudfrågan om och hur mycket, dvs. vilken var den verkliga omfattningen av kränkningarna. I den fjärde perioden, då ubåtsindikationerna avtog, ställdes åter alla frågor om än med minskad intensitet och frekvens.

3¶Den formativa perioden 1980 fram till 1982

1970-talet var på många sätt ett årtionde av prövningar för det svenska försvaret i allmänhet och för marinen i synnerhet. 1972 års försvarsbeslut präglades av förväntningar om att det rådande avspänningsklimatet skulle bestå och följas av begränsningar i stormaktsblockens militära rustningar. För marinens del innebar 1972 års beslut att den materiella och kunskapsmässiga förmåga till fartygsburen ubåtsjakt som upprättats redan med början år 1947 inte längre behövde upprätthållas och att betydande delar av kapaciteten praktiskt taget avskaffades. Redan långt före år 1972, i och med 1958 års försvarsbeslut, hade emellertid en relativ nedprioritering av marinens roll i det svenska försvaret tagit sin början. Även om riksdagen år 1958 beslöt avdela ökade resurser för det militära försvaret gjordes väsentliga omprioriteringar som för marinens del innebar en kraftigt minskad andel av försvarsbudgeten. Inom dessa ramar fortsatte emellertid ubåtsjaktskapaciteten att förbättras, men år 1972 avbröts denna utveckling, och kapaciteten för fartygsburen ubåtsjakt gick nära nog helt förlorad under 1970-talet. Försvarsmaktens ubåtsjaktresurser bestod i huvudsak av ett fåtal ubåtsjaktutrustade helikoptrar.

När den internationella spänningen tilltog, och den strategiska betydelsen av vår egen del av världen kom att bli viktigare i maktpolitiken, bl.a. genom att ubåtsvapnets strategiska och taktiska betydelse ökade, stod alltså den svenska marinen illa rustad att möta ett ökat ubåtshot. Det var just i detta läge som ett skärpt hot anmälde sig, i och med Utö-incidenten år 1980. Marinen hade varnat härför, och hade också framhållit vad man såg som en tilltagande mängd ubåtskränkningar. Behov av resurser för att i fred upptäcka och ingripa mot främmande ubåtar hade inte tidigare uttryckligen kommenterats av försvarsutredningar eller i försvarsbeslut före 1980. Från marinens sida hade emellertid framförts krav på förnyelse av den fartygsburna ubåtsjakten. Vid flera av de inci-

denter som inträffade under 1960- och 70-talen framfördes i media antydningar om att det var fiktiva ubåtar som jagades av marinen. Därvid förekom uttryck som ”budgetubåt” i debatten. Detta uttryck fick ny näring i och med Utö-incidenten.

I det följande skall vissa aspekter av hanteringen av de mest framträdande incidenterna belysas. Att framställningen fokuserar på dessa incidenter skall inte tolkas som ett ställningstagande mot vikten av att se till mönster och helhetsbild. Det är i hanteringen av incidenter som det politiska och militära agerandet som ska bli föremål för granskning kommer till klarast uttryck. Detta motsäger inte att en grundad uppfattning om skeenden, motiv och aktörer måste omfatta långsiktiga trender och större perspektiv.

Genomgången av viktigare incidenter har gjorts förhållandevis utförlig i syfte att belysa komplexiteten i de problem man ställdes inför, och möjliggöra en bedömning av i första hand Försvarsmaktens hantering och agerande, men också av hanteringen av de problem och frågor som regeringen hade att ta ställning till. Därtill kommer att det i många fall har kvarstått icke oväsentliga oklarheter som inte tidigare i tillräcklig utsträckning kommit att bli belysta. Detta sammantaget har gjort att jag sett det nödvändigt att i viss detalj uppehålla mig vid vissa i sammanhanget centrala skeenden och händelseförlopp, i syfte att ge ett så fullständigt underlag som möjligt för de bedömningar som görs. Framställningen har också strukturerats så, att redogörelser för de faktiska händelseförloppen gjorts i särskilda beskrivande avsnitt, medan utredarens bedömningar har gjorts separat och satts under egen rubrik.

3.1¶Utö-incidenten −−−− ett nytt mönster

Utö-incidenten var den första i en rad av i tiden utsträckta ubåtsincidenter under 1980-talet och, i mindre omfattning, under början av 1990-talet. Den kom att leda till att en återupprustning påbörjades av den svenska marinens förmåga att jaga ubåtar, vilken som en följd av 1972 års försvarsbeslut nedgått i avsevärd grad.

Händelseförlopp

Warszawa-pakten genomförde i september en flernationell landstigningsövning vid den östtyska kusten, samt en ubåtsbärgningsövning i Pommerska bukten och norrut den 15−17 september. I denna senare övning, som kallades MILOBALT, deltog ubåtsbärgningsfartyg, bärgningsfartyg och kranfartyg, och övningen föranledde bl.a. en omfattande signaltrafik. Mer om denna övning, som tidigare inte uppmärksammats i samband med Utöincidenten, följer nedan.

Torsdagen den 18 september 1980 observerade vakthavande befäl på en av kustflottans bogserbåtar, HMS Ajax, masterna på en främmande ubåt på svenskt territorialhav. Ajax befann sig strax söder om Huvudskär när bryggpersonalen på ca 300 meters avstånd såg masterna på ubåten under ca 15 sekunder. Ubåten var under dykning på en ungefärligen sydvästlig kurs, dvs. parallellt med

1 Händelserna vid Utö i september 1980 har ibland gått under benämningen Huvudskärsincidenten. 2 Beskrivningen av Utö-incidenten är baserad på krigsdagböcker, rapporter, utfrågningsprotokoll och interna handlingar. Ambitionen är att i görligaste mån redovisa de resterande källor som går att identifiera i den löpande texten. 3 Enligt uppgifter från FRA:s signalspaning.

territorialgränsen. Genom att det karaktäristiska (korgliknande) snorkelhuvudet på ubåtar typ Whiskey observerades tydligt, ansågs det att ubåtstypen med säkerhet kunde fastställas. Denna ubåtstyp förekom då i såväl den sovjetiska som i den polska marinen.

Siktförhållandena vid observationstillfället var sådana att ubåten, om den befunnit sig i övervattensläge, torde ha observerats tidigare av Ajax. Man kan därför anta att ubåten var under snorkling på periskopdjup, när den i ett sent skede upptäckte Ajax och snabbt dök. Ett alternativt skäl för att den så tydligt visade master kan givetvis ha varit att dess befälhavare avsiktligt önskade dra till sig uppmärksamhet. Ajax rapporterade till chefen för Ostkustens örlogsbas som beordrade insats med ubåtsjaktutrustad helikopter. Ytterligare resurser insattes successivt.

Senare under dagen erhöll en helikopter en sonarkontakt innanför territorialgränsen som klassificerades ”ubåt”. En lätt helikopter dirigerades mot ekokontakten och fällde en sjunkbomb som varningseld, varefter kontakten förlorades.

4 Vad gäller typbestämningen av den observerade ubåten den 18 september 1980, såsom varande en Whiskey-ubåt, finns sådana referenser i ÖB Lennart Ljungs dagbok, 1980-09-24. Försvarsstabens Informationsavdelning (Fst/Info), Incidenter 1980, 1981-04-15, nöjer sig dock med att konstatera att ”ubåtens typ men ej nationalitet kunde fastställas.” Se också Agrell, Bakom ubåtskrisen, s. 50−52.

Vid klassificering på förbandsnivå av tekniska indikationer användes fram till 1993 följande tregradiga skala:

”Ubåt” ”Möjlig ubåt” ”Icke ubåt” Denna skala ersattes 1993 av en femgradig skala (se avsnitt 6.2)

För operativ bedömning av inrapporterade indikationer (såväl tekniska som optiska) på nivåer över förbandsnivån användes t.o.m. 1984 samma skala som vid klassificering, vid behov kompletterad med t.ex. ”plus” eller ”minus”. Från 1985 nyttjades följande sexgradiga skala:

”Ubåt/undervattensverksamhet (1)” ”Sannolik ubåt/undervattensverksamhet (2)” ”Möjlig ubåt/undervattensverksamhet (3)” ”Ubåt/undervattensverksamhet kan ej uteslutas (4)” ”Ubåt/undervattensverksamhet bedöms ej ha förekommit (5)” ”Underlaget kan ej ligga till grund för bedömning (6)”

Radarspanande övervattensfartyg hade vid två tillfällen under eftermiddagen radarekon, som kan ha åstadkommits av en ubåts mast(er).

Flera indikationer på främmande ubåtar hade förekommit under dagarna före denna incident: lördagen den 13 september hade en fiskare rapporterat att han under ca 40 minuter observerat tornet på en stillaliggande ubåt på svenskt territorialhav utanför Revengegrundet, sydost om Sandhamn. Utanför Nåttarö tisdagen den 16 september gjordes också en observation.

De närmaste dagarna förekom en rad kontakter med vad som bedömdes vara främmande ubåtar i området. Smärre vapeninsatser gjordes från svensk sida.

Vid ett tillfälle den 23 september siktades en ubåtsmast (oklart om periskop eller annan mast) från en helikopter. Sonarkontakt erhölls och en sjunkbomb fälldes väster om ubåten. Ekokontakten hölls under det att ubåten styrde en ostlig kurs. Helikopterns spaning med aktiv sonar indikerade plötsligt att ubåten gick i cirkel runt helikoptern, varvid kontakten förlorades. Efteranalysen gjorde det troligt att ubåten lösgjorde ett skenmål.

Överbefälhavaren noterade på kvällen onsdagen den 24 september att Försvarsdepartementet visade en ”påtaglig irritation över att

inte ingripandet mot utländska ubåtar blir mera aktivt från vår sida”. Försvarsminister Eric Krönmark hade vid samtal med försvarsstabschefen viceamiral Schuback föreslagit att jagaren Halland skulle insättas i jakten. ÖB anmärkte att såväl chefen för Försvarsstaben som i synnerhet militärbefälhavaren intog en återhållsam ställning till detta förslag.

Uppenbarligen ansåg emellertid ÖB själv att förberedelser borde vidtas för att insätta Halland i verksamheten. Han underströk dock att det var militärbefälhavaren i Östra militärområdet som ledde verksamheten, samt att denne bestämde enligt gällande IKFNföreskrifter om ingripande med verkningseld. Själv hade han uppfattningen att viss återhållsamhet skulle visas innan effektiv verkningseld mot ubåt insattes i fredstid.

IKFN moment 18, första stycket:

”Främmande undervattensbåt, som i undervattensläge påträffas inom svenskt territorialvatten skall avvisas därifrån, om så erfordras med vapenmakt”.

Beslut om insats med Halland fattades på torsdagen den 25 september.

ÖB fattade samma dag beslut om resursförstärkningar till Östra militärområdet och att militärbefälhavaren skulle genomföra en operation med syftet att uppspåra och avvisa eventuella främmande ubåtar och samtidigt demonstrera viljan att hävda territoriet. Vid en samling med i operationen deltagande chefer, framhöll militärbefälhavaren efter att ha redovisat och understrukit det av ÖB angivna syftet med operationen, att verkningseld inte fick insättas utan militärbefälhavarens personliga medgivande. Om sjunkbomber eller antiubåtsraketer utnyttjades för varning, fick de inte detoneras i närheten av ubåten.

En ubåtsjakthelikopter erhöll mitt på dagen fredagen den 26 september en sonarkontakt söder om Huvudskär som klassificerades ”ubåt”. Nio minuter senare varnades ubåten med knallskott. Kontakten hölls tills helikoptern måste avbryta p.g.a. drivmedelsbrist. Den var åter i området efter en timme och fick omedelbart kontakt med ubåten igen. Cirka 15 minuter senare varnades ubåten med en

5 Ljungs dagbok, 1980-09-24. 6 Ibid. 1980-09-27. För minnesbilder av Utö-incidenten från en marinofficer som själv deltog i ubåtsjakten i egenskap av fartygschef på jagaren Halland se, Hans von Hofsten, I kamp mot överheten (Fischer & Co, Stockholm,1993), s. 73−75.

sjunkbomb. Ubåten satte då ostlig kurs ut mot gränslinjen. Helikoptrarna kunde hålla kontakt med ubåten intermittent under ca en timme.

Lördagen den 27 september erhöll en helikopter en kontakt sydost Huvudskär som klassificerades ”möjlig ubåt”. Två sjunkbomber fälldes som varning. Senare på kvällen fälldes tre sjunkbomber från en bevakningsbåt, som dirigeras mot den stillaliggande kontakten av helikoptern. Det visade sig efteråt att kontakten var ett i sjökorten icke utmärkt ca 70 meter långt skeppsvrak.

På kvällen kontaktade försvarsministern ÖB för att efterhöra dennes uppfattning om situationen då massmedia visade stort intresse. Enligt general Ljungs dagboksanteckningar talade han om att han avsåg att kontakta befälhavaren i Östra militärområdet och understryka ”att det inte finns några begränsningar i fråga om tillämpningen av IKFN”. Krönmark delade ÖB:s uppfattning och uttalade att ”han skulle ge ÖB allt stöd som kunde bli nödvändigt från politisk sida om ubåtsjakten kom att bli mera dramatisk än vad man f.n. hade tänkt sig, dvs. ett stöd som också avsåg verkningseld.” ÖB framförde som sin mening att ”de internationella uppfattningarna i den här frågan pekade på att man i ett läge av den karaktär som vi nu har i första hand skall försöka få ubåten att lämna svenskt territorium.” General Ljung fortsatte: ”Jag påpekade att även om ubåten skulle kunna tvingas upp i övervattensläge, så var det fortfarande vår skyldighet att se till att den begav sig ut från svenskt territorialvatten, inte att försöka sätta sig i besittning på något sätt av ubåten eller att fortsätta att bekämpa den.”

Överbefälhavaren kontaktade därefter militärbefälhavaren i Östra militärområdet och framhöll att hans uppfattning, som han återförsäkrat hos försvarsministern, var att det inte fanns några begränsningar vad avsåg tillämpningen av IKFN, ”försvarsministern var införstådd med de politiska konsekvenserna av en eventuell verkningseld”. Det var emellertid militärbefälhavaren som beslutade, framhöll ÖB ”men militärbefälhavaren behövde inte till sina underlydande ge någon form utav begränsningar om det möjligen var så att han tidigare hade uppfattat situationen på detta sätt.” Militärbefälhavaren menade, enligt general Ljungs dagboksanteckning, ”att det är en flytande gräns mellan varningsoch verkningseld. Militärbefälhavaren hade emellertid givit anvisningar att varningselden skulle läggas närmare än vad man

7 Lennart Ljungs dagbok, 1980-09-27.

tidigare hade gjort.” Detta svar fick ÖB att upprepa hur IKFN moment 66 skulle tillämpas; varningseld avges först men reagerar inte ubåten på varningselden tillgrips verkanseld. Senare meddelade militärbefälhavaren att han givit Chefen för Ostkustens örlogsbas order att tillämpa IKFN Sjö moment 66 (se avsnitt 8.1) i hela dess utsträckning. Militärbefälhavaren orienterade samtidigt ÖB om att varning givits med tre sjunkbomber mot vad som senare visade sig vara ett vrak av ubåtstorlek. ÖB orienterade försvarsministern därefter.

Halland avgick från Muskö fredagen den 26 september, och gick söndagen den 28 september radio- och radartyst nordvart över Mysingen. Två sonarutrustade helikoptrar fick en kontakt klassificerad ”ubåt” ostsydost om Huvudskär. En vapenutrustad lätt helikopter kunde ledas in till insats. Två sjunkbomber fälldes ca 50 meter nordväst om ubåten. Halland beordrades omedelbart att gå mot kontakten. Under förflyttningen mottogs örlogsbaschefens order att IKFN:Sjö moment 66 skulle tillämpas utan inskränkning.

Helikoptrarna höll ekokontakten och ytterligare två sjunkbomber fälldes sydost om Huvudskär. Nu anlände jagaren Halland till området och kunde överta kontakten från den kvarvarande helikoptern. Halland avlossade en antiubåtsgranat, som riktades

8 Ibid.

strax väster om ubåten. Kontakten förlorades därefter. En tung helikopter, som just anlände till området, observerade ett föremål i vattnet och fick direkt kontakt med ubåten. Ubåten girade och gömde sig i Hallands kölvatten där kontakten förlorades.

Under resten av dagen och hela natten bedrevs en intensiv ubåtsjakt i området mellan Hävringe och Almagrundet.

Kontakt med en ”möjlig ubåt” erhölls av Halland innanför territorialgränsen sydsydost om Huvudskär på morgonen tisdagen den 30 september. En sjunkbomb fälldes som varning.

Order gavs att sammansätta en ”visiteringsgrupp” som skulle kunna borda en ubåt, som påträffats i eller tvingats inta ytläge, för att utröna ubåtens nationalitet.

Några ytterligare ubåtskontakter erhölls inte under de närmast följande dagarna. ÖB beslutade på morgonen torsdagen den 2 oktober att ubåtsjaktoperationen skulle pågå preliminärt till måndagen den 6 oktober. Några ytterligare ubåtskontakter erhölls dock inte och ÖB beordrade måndagen den 6 oktober att operationen skulle avslutas.

Analysgruppens slutsatser

Överbefälhavaren beordrade den 1 oktober 1980 chefen för marinen att genomföra en ”snabbanalys” med anledning av den främmande ubåtsverksamheten i Huvudskärsområdet. Chefen för marinen tillsatte en arbetsgrupp om fem officerare, som började sitt arbete samma dags eftermiddag. Arbetet redovisades den 3 oktober. De slutsatser som denna grupp − embryot till vad som senare blev marinens analysgrupp − drog var följande:

• Ett antal faktorer pekade på att två ubåtar uppträtt i området.

En av dessa hade varit en ubåt med ett ”konventionellt ubåts-

uppträdande”. Den ubåt som siktades av Ajax var av typ

Whiskey, som passar in på ett sådant uppträdande. Men det

hade också uppträtt en ubåt vars uppträdande i hög grad präg-

lats av avancerade manövrer i hög fart. Den teckning av den

observerade ubåtsmasten, som ritades från en helikopter den

23 september, visar likhet med mast som finns på ubåtstyperna

9 Se bl.a. Hofsten, s. 74f. 10

Lennart Ljungs dagbok, 1980-09-30. 11

Ibid. 1980-10-06; och Hofsten, s. 75. 12

Försvarsstaben, Analysgruppens rapport, 1980-10-03.

Alfa och Whiskey Long Bin (mast med ”näsa”). Av dessa var

Alfa en modern, relativt liten atomdriven ubåt med goda

manöveregenskaper. • Ubåtarna hade uppträtt på ett taktiskt avancerat sätt; man

försökte undvika att ge dopplereffekt genom att cirkla runt

helikoptern, hålla sig stillaliggande svävande, uppsöka skyd-

dande vattenskikt. • Ubåten(arna) kunde ha utnyttjat motmedel som skenmål.

Örlogsbasens och helikopterdivisionens erfarenheter, som redovisades senare, var mer detaljerade: • Den helikopter som hade kontakten den 23 september var

utrustad med den då modernaste helikoptersonaren. Den ubåt

man hade kontakt med var liten och snabb och med förmåga

att ge ”noll-doppler”, liksom god förmåga att snabbt uppsöka

skyddande vattenskikt. Vid upptäckt girade ubåten emot heli-

koptern och cirklade i hög fart två varv runt denna. Eventuellt

hade ubåten förmåga att lösgöra skenmål. Man ansåg från

helikopterdivisionens sida att upptäckt ubåt tog sig över den

tidigare territorialgränsen, men inte längre. Där hände det att

den visade periskopet.

Ubåt som passade in på denna beskrivning var enligt örlogsbaschefen typerna Alfa (sovjetisk) och 206 (västtysk).

Sedan analysgruppen redovisat sin uppfattning ansåg Försvarsstaben att typerna Alfa och 206 kunde avfärdas. Att Alfa avfärdades kan bero på att Försvarsstaben visste att det vid denna tid ej fanns någon ubåt typ Alfa i Östersjön. Utredningen har inte funnit någon förklaring till varför 206 avfärdades.

Analysgruppen nämnde också några tänkbara syften med den främmande ubåtsoperationen, bl.a.:

Sovjetiska ubåtar av typen Whiskey Long Bin, har en längd av 84 meter med ett tonnage på 1200 ton och var vid tiden för Utö-incidenten tämligen ålderstigna fartyg som sedd från fören och aktern hade ett synnerligen karaktäristiskt torn med klumpig utformning. Från sidan var den dock svår att skilja från en ubåt av Alfa-klass. Den senare ubåtstypen var i början av 1980-talet sovjetmarinens mest slagkraftiga attackubåt och ansedd som världens snabbaste med en toppfart under vatten på 42 knop. Alfa-ubåten, som var atomdriven, ca 80 meter lång och vägde 2600 ton, hade ett unikt skrov av lätt, antimagnetiskt titan, vilken var en av orsakerna till den höga prestandan. Se Johan Berg, Sovjets ubåtar, s. 33 och 39. 14

Den västtyska ubåten av typ 206, var dieseldriven, 48.6 meter lång, 450 ton tung och kunde uppnå en toppfart av 17 knop under vatten. Från 1975 fanns 18 stycken i bruk och typ 206 var under 1980-talet och in på 1990-talet den dominerande ubåtsmodellen i den västtyska marinen. Se Jane’s Fighting Ships.

• angöringsövningar, • navigering nära skärgård och studium av flottans utloppsleder, • prov av vår förmåga och vår övervakning av territoriet, • studium av vår ubåtsjakttaktik, • spaning mot vår verksamhet.

De två förstnämnda och den sista bedömdes troliga. Enligt ÖB Lennart Ljung pågick viss känslig försöksverksamhet i området. Denna avbröts den 18 september efter den första kontakten.

Gjorda vapeninsatser

Under tiden den 18−30 september, 13 dygn, fälldes sammantaget 5 knallskott, 14 sjunkbomber och sköts en stridsladdad antiubåtsraket.

Frågan om ubåtens (ubåtarnas) uppgift och nationalitet

I en dagboksanteckning den 6 oktober konstaterade general Ljung att ett syfte med kränkningen kunde ha varit att följa viss känslig militär försöksverksamhet i området. Ett annat skäl kunde ha varit att den främmande ubåten hade till uppgift att testa hur en ny typ av skenmål fungerade.

Överbefälhavaren konstaterade att det inte gick att fastställa den kränkande ubåtens nationalitet. Flera indikationer pekade emellertid enligt ÖB mot att det varit en, eller möjligen flera, ubåtar från Warszawa-pakten. Ubåten, som optiskt hade siktats den 18 september hade varit av typ Whiskey. Försvarets radioanstalt hade rapporterat en mycket kraftig ökning av signaltrafiken till ubåtar från chefen för sovjetiska Östersjömarinen och ett antal ubåtsbärgningsfartyg hade observerats i området. Enligt utredarens uppfattning hade detta dock en annan förklaring, jämför den ovan beskrivna Warszawa-paktsövningen. Ljungs uppgifter om flera indikationer måste därför modifieras. Se också nedan under ”utredarens bedömning”.

Lennart Ljungs dagbok, 1980-10-06. 16

Ibid.

Media

Ljung uttryckte i en dagboksanteckning måndagen den 6 oktober, den dag då Utö-incidenten avslutades, viss irritation över att det i massmedia hävdats att ”ubåten skulle delvis vara en bluff för att förbättra utgångsläget inför förhandlingarna om framför allt marinens budget”, något som han indignerat tillbakavisade.

Utö-incidenten var inledningsvis ”förstasidesstoff” i media. Tidningar och etermedia t.o.m. hyrde helikoptrar för att flyga ut och fotografera i operationen deltagande enheter till sjöss. Tonen i rapporteringen var inledningsvis positiv. Vartefter tiden gick utan att man lyckades tvinga upp en ubåt till ytan övergick journalisterna emellertid till att bli allt mera ironiska, och t.o.m. förlöjligade de i ubåtsjakten inblandade. Vissa tidningar insinuerade också, som ÖB skrev i sin dagbok, att marinen jagade en ”budgetubåt”.

Bearbetning och analys

I samband med Utö-incidenten etablerades improviserat en arbetsgrupp för analys av ubåtsverksamheten till stöd för ubåtsjakten. Detta provisorium ansågs så framgångsrikt att det blev grunden för den fortsatta bearbetningen och analysen av indikationer av kränkningar. Som senare i detta betänkande kommer att beskrivas, blir analysverksamheten helt central för marinens operationer och utvärderingen i samband med undervattenskränkningar. Tillkomsten och utvecklingen av detta viktiga instrument för ubåtsjakten redovisas likaså längre fram i betänkandet (se avsnitt 8.3). För en mer detaljerad redovisning av Försvarsmaktens analyskapacitet, se avsnitt 8.3.

Tillämpning av IKFN vid Utö-incidenten

IKFN 1967 moment 18, första stycket är klart och koncist . Det stadgar att ”främmande ubåt som i undervattensläge påträffas inom

Lennart Ljungs dagbok, 1980-10-06. 18

”Instruktion för krigsmakten vid hävdandet av rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt”, IKFN, årgång 1967.

svenskt territorium avvisas från territoriet. Om det är nödvändigt tillgripes vapenmakt.”

Överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter i IKFN Sjö (moment 66) är också tydliga. a) Ubåten varnas. b) Kvarblir ubåten efter varning i undervattensläge utan att

genom manöver tydligt visa, att den omedelbart ämnar lämna

svenskt territorium, tillgrips verkningseld. c) Verkningselden skall om möjligt avpassas så, att ubåten

tvingas inta övervattensläge. När nationaliteten fastställts,

avvisas den från svenskt territorium. Dess utlöpande

övervakas.

Mot denna bakgrund förefaller militärbefälhavarens tidigare redovisade beordrade inskränkning av regeringens och ÖB:s tydliga anvisningar något märklig. Överbefälhavaren tvingades, som det framgår av general Ljungs dagboksanteckningar, att ”peka med hela handen”, för att få militärbefälhavaren att tillämpa de gällande bestämmelserna.

Man bör också observera att ÖB – av tillgängliga dokument att döma – aldrig övervägde att utnyttja den möjlighet, som andra stycket av IKFN moment 18 ger, nämligen vapenmakt utan föregående varning. Detta blev ju under senare incidenter snarare regel än undantag.

Under uppehållet vid Muskö den 30 september−1 oktober gavs order att en visiteringsgrupp ur besättningen på Halland skulle förberedas för insats mot en ubåt som tvingats inta övervattensläge. Såväl ytattackflottiljchefen som fartygschefen ställde sig frågande till denna order av två skäl. Den ena var de praktiska möjligheterna att med bibehållen säkerhet för egen personal kunna lösa uppgiften. Att preja och visitera en främmande ubåt, som genom svenska vapeninsatser tvingats inta ytläge, och vars chef följaktligen kunde befaras vara allt annat än samarbetsvillig, snarare fientligt hotfull, kräver utomordentligt välutbildade besättningsmän med specialutrustning. Då ubåten antogs vara sovjetisk krävdes också rysktalande personal. Hur denna grupp skulle kunna sättas över till en ubåt fritt till sjöss var ett annat problem. Hallands besättning var dessutom tunn och i

Ljungs dagbok, 1980-09-27.

vissa avseenden oövad. Lämpliga vapen för att kunna understödja en bordning saknades.

Den andra aspekten var den folkrättsliga. Ett örlogsfartyg till sjöss – liksom i hamn – har immunitet och det krävs tillstånd av fartygets chef innan embarkering kan äga rum. Ett örlogsfartyg kan prejas varmed enligt IKFN förstås att det uppfordras signalledes att stoppa. Däremot kan ett örlogsfartyg inte visiteras, något som entydigt framgår av IKFN.

Den taktiske ledaren framförde dessa allvarliga erinringar till örlogsbaschefen. Samtidigt igångsattes självfallet de beordrade förberedelserna ombord med att ta ut och öva en visiteringsgrupp.

Efter godkännande av Försvarsdepartementet och ÖB beordrade militärbefälhavaren i Östra militärområdet att IKFN Sjö moment 38 och 71, vilka båda avser prejning och visitering av handelsfartyg, skulle tillämpas.

Av general Ljungs dagboksanteckningar den 29 och 30 september framgår anledningen till att ÖB ansåg det vara nödvändigt att kunna borda en ubåt. En person hade ringt till chefen för Försvarsstaben – och troligtvis också till tidningen Expressen – och sagt sig ha fått information från Baltikum att den sovjetiska ubåtsledningen mottagit ett signalmeddelande från en sovjetisk ubåt, som på svenskt territorium fått maskinskada. Försvarsstaben bedömde inte uppgiften som särskilt sannolik, men förberedelser beordrades ändå för att kunna möta en situation, då en ubåt kom upp till ytan, men icke var beredd att utan vidare identifiera sig.

När general Ljung på lördagskvällen den 27 september med försvarsministern diskuterade den pågående incidenten, framhöll han att folkrättsligt var det ”fortfarande vår skyldighet att se till att den gav sig ut från svenskt territorialvatten, inte att försöka sätta sig i besittning på något sätt av ubåten eller att fortsätta att bekämpa den”. Några dagar tidigare uttryckte han i sin dagbok sin irritation över ”den politiska inblandningen i de här frågorna (försvarsministerns uttalande att jagaren Hallands årsöversyn borde avbrytas). ”Jag tror inte att försvarsministern har tänkt igenom följderna av en upptäckt av en sovjetisk ubåt som framgångsrikt skulle ha bekämpats på svenskt territorialvatten”.

Dessa tankar uttryckta i dagboken strider i viss mån mot den order om förberedelser för bordning av en ubåt, som efter För-

Lennart Ljungs dagbok 1980-09-29 och 1980-09-30. 21

ibid. 1980-09-24 och 1980-09-27.

svarsdepartementets och ÖB:s godkännande utgavs några dagar senare av militärbefälhavaren.

Utredarens bedömning

Utö-incidenten är viktig av flera skäl. Den tycktes innebära inledningen till ett nytt mönster i ett kränkande ubåtsuppträdande genom att ubåten vid upptäckt inte omedelbart lämnade svenskt territorialvatten utan med hjälp av undanmanövrer fortsatte kränkningen. Vidare föranledde incidenten Försvarsmakten att i denna situation möta intrånget med en skarpare tillämpning av reglerna för vapeninsatser. En effekt på längre sikt blev en satsning på ökade resurser för ubåtjaktverksamhet. Incidenten klargjorde också behovet av en tydlig rollfördelning mellan politiska beslutsfattare och militärledning. Vidare kan noteras att den allmänna uppfattningen i nationalitetsfrågan var på god väg att formas, men att föreställningarna om verkligheten ännu inte hade fått det ramverk som skulle komma.

Den militära hanteringen av Utö-incidenten präglades inledningsvis av ett visst mått av återhållsamhet. I den mån syftet med operationen var att utåt och inåt manifestera svensk vilja och förmåga att hävda territoriet, kan sägas att man lyckades i det första ledet, men inte helt i det andra. Man lyckades med att upprepade gånger lokalisera främmande ubåt, men inte med att avvisa den. I vad mån mer direkta vapeninsatser skulle ha ökat möjligheterna härtill går givetvis inte att avgöra i efterhand, men det är inte orimligt att anta att sådana i vart fall inte skulle ha minskat sannolikheten för att en ubåt skulle låtit sig avvisas. Å andra sidan hade en mer aggressiv insats kunnat skapa svårbemästrade situationer, bl.a. prejning och visitering av främmande ubåtar, för vilka förbanden inte var rustade eller övade.

Den återhållsamma linjen stred inte i och för sig mot gällande regler enligt IKFN. Denna linje var också inledningsvis i enlighet med ÖB:s inställning. Senare under händelseutvecklingen underströk ÖB för militärbefälhavaren i Östra militärområdet att IKFN:s bestämmelser innebar att varningseld först skulle avges, men om detta inte hjälper så skulle verkanseld utlösas. ÖB tycktes sålunda inta en betydligt mer insatsbenägen hållning i frågan än militärbefälhavaren, och intrycket skapades att det var ÖB som drev på mot en hårdare linje.

Det är intressant att notera att regeringen genom försvarsminister Krönmark och statssekreteraren Hirdman i Försvarsdepartementet utövade ett visst tryck på ÖB och efterlyste ett mer aktivt uppträdande. Regeringen gick offentligt ut med uttalanden i riktning mot att man avsåg beordra marinen att sänka inkräktarna. Det fanns enligt ÖB:s dagboksanteckningar en påtaglig irritation i Försvarsdepartementet över att Försvarsmakten inte ingrep mer dynamiskt. Försvarsministern föreslog också att man skulle aktivera jagaren Halland, vilket senare också skedde. Försvarsministern gjorde vidare klart för ÖB att han skulle ge denne allt det stöd som kunde bli nödvändigt från politisk sida om ubåtsjakten kom att bli mer dramatisk än vad man hade tänkt sig. ÖB var enligt sin dagbok besvärad av den politiska inblandningen. Han tvivlade på att försvarsministern hade tänkt igenom följderna av en upptäckt och ett framgångsrikt bekämpande av en ubåt på svenskt territorialvatten.

Detta var en av de få gånger som regeringen sökte engagera sig direkt i Försvarsmaktens operativa hantering av en ubåtsincident. I andra senare fall blev mönstret snarare att den politiska ledningen informerades, och att den åtog sig att ge stöd åt försvarets agerande. Utö-incidenten förefaller vara den enda gång, i varje fall under åttiotalet, som en ansvarig politiker sökt ge operativa anvisningar i vad avser hanteringen av en incident. Mediaintresset för Utö-incidenten var stort. Det är inte orimligt att anta att politikerna kände av trycket från media. Inom Försvarsmakten fanns olika synsätt på hur man skulle hantera media under incidenten. ÖB och Försvarsstaben ville hålla igen informationen, medan marinen var pådrivande för att man skulle berätta så mycket som möjligt. I media diskuterades också om inte det hela delvis var en bluff för att förbättra marinens utgångsläge inför kommande budgetförhandlingar.

Om Utö-incidenten fick betydande uppmärksamhet, ledde den inte till någon större offentlig debatt om ubåtsfrågan som sådan. Den fungerade i mycket som väckarklocka för politiker, nyhetsorganisationer och allmänheten. Den ledde till en viss översyn av resurserna för ubåtsjakt, såsom beslutet om förstärkningar, det s.k. 49-paketet. Detta paket innebar att 49 miljoner kronor satsades på bl.a. ombyggnad av tre helikoptrar för ubåtsjakt och på anskaffning av radar- och sonarutrustning till befintliga ubåtsjakts-

Rörande det s.k. 49-paketet se, SOU 1995:135, Ubåtsfrågan 1981−1994, Rapport från Ubåtskommissionen (Stockholm, 1995), s. 290.

helikoptrar och vissa båtar. Åtgärderna genomfördes under perioden 1983−1987.

Nationalitetsbestämning kunde inte genomföras med någon säkerhet vid Utö-incidenten. Överbefälhavaren talar om flera indikationer (jfr ovan) och avsåg därmed, förutom den inledningsvis nämnda optiska observationen, den mycket kraftiga ökning av signaltrafiken till ubåtar från chefen för Östersjömarinen, som Försvarets Radioanstalt inregistrerat, samt att ett antal ubåtsbärgningsfartyg observerats i södra Östersjön, bl.a. ett polskt sådant fartyg i området vid Öland.

Som beskrivits ovan har dock utredningen erfarit att en ubåtsbärgningsövning ägde rum inom Warszawa-pakten den 15−17 september i Pommerska bukten och norrut. Enligt uppgifter från FRA var den inregistrerade signaltrafiken den aktuella tiden att hänföra till denna övning. Uppfattningen att det var fråga om Warszawapakts-ubåtar kan alltså inte som ÖB gjorde, grundas på signalspaning, utan enbart på den refererade optiska observationen från Ajax. Att ÖB uppenbarligen inte blev informerad om nämnda ubåtsbärgningsövning är värt att notera och visar på en brist i kommunikationerna i en operativ situation.

Samtidigt konstaterade den analysgrupp som tillsatts inom marinen för att analysera incidenten att ett antal faktorer pekade på att det uppträtt två ubåtar i området. En av dessa hade varit en ubåt med ett konventionellt uppträdande. Den andra ubåten hade uppträtt på ett taktiskt sofistikerat sätt, med avancerade manövrer i hög fart. Detta ansågs peka på antingen en då modern sovjetisk ubåt typ Alfa, eller en västtysk ubåt typ 206. Båda dessa alternativ avvisades emellertid av Försvarsstaben, Alfa sannolikt för att denna typ veterligen inte opererade i Östersjön. Som nämnts har det inte lämnats någon förklaring till varför möjligheten av en västtysk kränkning inte övervägdes. Att analytikerna underlät att närmare granska det västtyska alternativet illustrerar att Försvarsmakten inte i tillräcklig grad övervägt och begrundat den säkerhetspolitiska miljön och möjliga motiv som kunde vara vägledande för ubåtsoperationer i Östersjön.

Det är sålunda intressant att notera att ÖB i sina resonemang utgick ifrån att det var fråga om sovjetiska ubåtar, men att han samtidigt konstaterade att det inte gick att göra någon hundraprocentig nationalitetsbestämning. Det fanns heller ingenting som tydde på att man på något annat håll – annat än till dels inom analysgruppen – haft några tankar på annat än att det skulle vara

fråga om sovjetiska ubåtar. Den i och för sig av en rad skäl inte onaturliga slutsatsen att Sovjetunionen låg bakom har redan här kommit till tydligt uttryck, och det är bara bevis som saknas.

3.2¶U 137 −−−− Gåsefjärden-incidenten

På morgonen den 28 oktober 1981 rapporterades till chefen för Sydkustens örlogsbas att en ubåt stod på grund i inloppet till Gåsefjärden, ca 15 km sydöst om Karlskrona, på svenskt sjöterritorium och inom militärt skyddsområde. Detta blev inledningen till tio dagar fyllda av dramatik. Ubåts-incidenten i Gåsefjärden väckte stort uppseende och fick ett avsevärt genomslag internationellt.

Vid tidpunkten för upptäckten befann sig försvarsminister Torsten Gustafsson och statssekreterare Sven Hirdman på nordiskt försvarsministermöte i Oslo. Statsminister Thorbjörn Fälldin tog ett fast grepp om beslutsprocessen, och utrikesminister Ullsten och kabinettssekreterare Leifland skötte förhandlingarna med den sovjetiska sidan. Under incidenten överlämnade regeringen två protestnoter till Sovjetunionen, och uttalade att U 137:s intrång i Gåsefjärden utgjorde den mest uppseendeväckande och allvarliga kränkningen av svenskt territorium sedan andra världskriget.

I sina sammanfattande slutsatser avseende U 137 ansåg ÖB det uteslutet att felnavigering varit anledning till inträngningen. Överbefälhavaren bedömde det som mycket sannolikt att ubåten avsikt-

Försvarsstabens Informationsavdelning (Fst/Info), Ubåt 137 på svenskt vatten, 1981-12- 18. 24

Sven Hirdman, ”Sverige och ubåtskränkningarna”, i Insikt och beslut: Studier tillägnade Leif Leifland (Militärhistoriska Förlaget, Kristianstad, 1991), s. 149f; och SOU 1983:13, s. 20. Ubåten i Gåsefjärden var av Whiskey-klass med nummer 137. I den sovjetiska kommissionsrapporten från 1981 benämns dock ubåten S-363.

ligt kränkt svenskt territorium vid flera tillfällen och sammanlagt under lång tid för att där bedriva otillåten verksamhet. En intressant omständighet i sammanhanget är emellertid, som utredningen erfarit, att en del tyder på att man på sovjetisk sida inledningsvis trodde att ubåten befann sig i ett helt annat område vid grundstötningen.

Händelseförlopp

Utredningen har med utgångspunkt i Ubåtsskyddskommissionens och Ubåtskommissionens betänkanden, Konstitutionsutskottet, krigsdagböcker, ÖB general Lennart Ljungs dagbok, information om signalspaning, besök i Karlskrona och samtal med ett betydande antal aktörer, bl.a. kommendörkapten Karl Andersson, statsminister Thorbjörn Fälldin, utrikesminister Ola Ullsten, statssekreterare Sven Hirdman, rekonstruerat händelseförloppet enligt följande.

Hemliga torpedprov pågick den 19−28 oktober sydväst om Karlskrona.

Enligt ÖB:s rapport befann sig ubåten redan den 24 oktober i anslutning till den svenska kusten utanför Simrishamn.

Väderförhållandena tisdagen den 27 oktober i anslutning till U 137:s grundstötning har varit omdiskuterade. Utredningen har kontrollerat uppgifterna. Enligt observationer lagrade i den databas som utnyttjas för statistisk prognosverksamhet, rapporterade SMHI:s väderrapportör på Ungskär i sydöstligaste Blekinge den 27 oktober 1981 kl. 16.00−22.00: västlig vind 6−7 m/s, temperatur +7 grader, fuktdis, molnighet 5/8 och sikt 4−10 km.

ÖB rapport till Regeringen, ”Överbefälhavarens sammanfattande rapport avseende kränkning av sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård”, 1981-11-04. Uppgiften om den sovjetiska marinens bedömning av U 137:s position är hämtad från FRA:s signalspaning. 26

Fst/Info 1981-12-18; och ÖB till Regeringen, ”Överbefälhavarens sammanfattande rapport avseende kränkning av sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård”, 1981-11-04. 27

Väderförhållandena under kvällen för grundstötningen i Gåsefjärden har varit en omtvistad fråga, se bl.a. Medborgargruppens anmärkningar i Bergström/Åmark, Ubåtsfrågan, s. 32f. Flera väderrapporter finns att tillgå. Försvarsstaben har uppgett att sikten var 6−-11 km och att det under tisdagskvällen den 27 oktober ”rådde bra väder i Blekinge skärgård.” (Fst/Info, 1981-12-18) Ubåtskommissionen redovisade uppgifter som gav vid handen att sikten var 6−10 km och att det var ”halvklart till mulet” (SOU 1995:135, s. 115). Försvarsmaktens Vädercentral (gemensam väderstation med SMHI) konstaterade att sikten vid Ungskär denna kväll var 4−10 km och att vädret kunde karaktäriseras som ”fuktdis”. Källan, Försvarsmaktens Vädercentral, Väderobservationer F 17 Ronneby och Ungskär 1981-10-27, är inhämtat från FM VÄDC den 11 oktober 2001 på utredningens begäran. Anledningen till de skilda väderuppgifterna torde härstamma från det faktum att flera av varandra oberoende väderobservationer finns att tillgå från denna kväll, både inom försvarsmakten och inom

Under kvällen genomförde den svenska marinen vapenprov med torpedskjutning från en helikopter mot en ubåt sydväst om Aspö. Ytterligare en tung helikopter deltog för att följa torpeden. Provverksamheten avslutades kl. 20.40.

En journalist meddelade kl. 19.30 till kustbevakningen i Karlskrona att han uppfattat buller utanför Aspö, sydväst om Karlskrona. Örlogsbasens uppfattning var att bullret orsakades av nämnda helikoptrar. Flera personer i området sydost om Karlskrona har också vittnat om att de hört motorbuller från havet vid den tiden under kvällen.

Klockan 9.54 onsdagen den 28 oktober rapporterade en fiskare till Sydkustens örlogsbas att en ubåt stod på grund i inloppet till Gåsefjärden, ca 15 km sydöst om Karlskrona. Den grundstötta ubåten hade upptäckts redan omkring kl. 22.00 kvällen innan av en annan fiskare. Enligt uppgift ville denne inte kontakta myndigheterna. Stabschefen, kommendörkapten Karl Andersson, begav sig ut till ubåten som strax efter kl.11.00 identifierades som sovjetisk. Fartygsledningen kontaktades och denna uppgav att båten grundstött kvällen innan till följd av felnavigering och materielhaveri. Man begärde att få bli bärgad av sovjetiska fartyg.

Vid besöket begärde Andersson att man skulle ta upp sjökortet på bryggan varvid en officer kom upp med ett hoprullat sjökort, med bildsidan utåt. Andersson såg med en gång att det var öar på kortet och hans första tanke var att det kunde vara Blekingeskärgården, dvs. ett skärgårdskort. Detta observerade också Avrukevitj som omgående ”föste ner officeren genom luckan” efter ett annat kort. Denne kom då upp med Decca-kortet.

Ubåten stod så hårt på grund att man bedömde att bogserhjälp var nödvändig. Sett ur ett svenskt perspektiv inverkade detta faktum gynnsamt på förhandlingssituationen. Resurser för bevakning och bärgning avdelades, och totalt kom ca 1 000 personer att engageras under incidenten.

Enligt ÖB Lennart Ljungs dagbok inkom ett iltelegram rörande incidenten kl. 11.30. Konstitutionsutskottets betänkande

civila myndigheter. De smärre diskrepanser som finns, t.ex. mellan de olika siktförhållandena, får därmed anses som icke ovanliga i sammanhanget 28

Rörande de vittnen som hört bullret under kvällen och natten den 27 oktober, se Fst/Info, 1981-12-18; Agrell, Bakom ubåtskrisen, s. 81 (n44); och Myhrberg, Ubåtsvalsen, s. 30−36. 29

Fst/Info 1981-12-18; och samtal med Karl Andersson, 2001-09-11. 30

Samtal med Karl Andersson, 2001-09-11. 31

Fst/Info 1981-12-18.

1981/82:35 anger att ÖB informerades kort efter kl. 11.00. Ljung uppger att han omedelbart kontrollerade att åtgärder vidtagits inom Sydkustens örlogsbas för omhändertagande, avspärrning osv. Enligt marinstabens presschef Sven Carlsson var han och Informationschefen vid Försvarsstaben de första som underrättade ÖB. Carlsson uppger att Ljung som första åtgärd gav dem direktiv om förstärkt informationstjänst i Karlskrona och att en presskommuniké skulle utsändas. Enligt krigsdagboken från Sydkustens örlogsbas gav ÖB kl. 11.40 order om att man skulle försäkra sig om att ubåten inte lämnade svenskt territorium. Av samma källa framgår även att ÖB inte avsåg medge att sovjetiska bogserbåtar tog hand om ubåten.

Enligt general Ljungs dagbok förmedlade han informationen om det inträffade till delar av Regeringskansliet och sökte bl.a. försvarsminister Torsten Gustafsson som, vilket redan nämnts, befann sig i Oslo tillsammans med statssekreterare Sven Hirdman. ÖB informerade därför rättschefen vid Försvarsdepartementet och därefter kabinettssekreteraren på Utrikesdepartementet och statsministern. Enligt Konstitutionutskottets betänkande uppgav Fälldin att han informerades mellan kl. 10.30 eller 11.00, men att han inte förde några minnesanteckningar med klockslag. Kort före kl. 12 kontaktade rättschefen vid Försvarsdepartementet statssekreterare Hirdman i Oslo som informerade försvarsminister Gustafsson.

Vid ett stabsmöte i örlogsbasstaben på eftermiddagen listades problemställningar med anledning av det inträffade: • IKFN-problematiken • frågan om ansvar för lossdragning av U 137 • bottenskador, alternativ förtöjningsplats • åtgärder om ubåten tog sig loss själv • regler för kvarhållning av ubåten och besättning • risk för avhoppare • tänkbara sovjetiska aktioner • kontakt med besättningen • massmedia, allmänhet

ÖB Lennart Ljungs dagbok, 1981-10-28; KU 1981/82:35, s. 16; Samtal med Sven Carlsson, 2001-09-12; samt Krigsdagbok från Sydkustens örlogsbas, 1981-10-28. 33

Lennart Ljungs dagbok, 1981-10-28; KU 1981/82:35, s. 129; samt Hirdman, ”Sverige och ubåtskränkningarna”, s. 151. 34

Bror Stefenson, Krishantering. U 137-krisen (Kungliga Krigsvetenskapsakademin, 1992), s. 14.

Under eftermiddagen kallades den sovjetiske ambassadören till Utrikesdepartementet, först till kabinettssekreteraren och senare till utrikesministern, som överlämnade en note med följande lydelse:

En sovjetisk ubåt med beteckningen 137 har på kvällen den 27 oktober

1981 grundstött vid inloppet till Gåsefjärden i Karlskrona skärgård, på

svenskt inre vatten och inom militärt skyddsområde. Ubåten saknade

tillstånd för tillträde. Den har heller inte tagit kontakt med svenska

myndigheter. Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på denna

grova överträdelse av de svenska tillträdesbestämmelserna.

Vid detta tillfälle meddelades att sovjetiska bärgningsfartyg inte skulle få tillstånd att beträda haveriplatsen.

Bo Johnson Theutenberg, ”U 137 – Folkrätt och neutralitetspolitik i tillämpning”, Kungliga Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift, 1982, nr.2, s.100.

I vad som på svensk sida uppfattades som en styrkedemonstration samlades under dagen sovjetiska örlogsfartyg och bärgningsfartyg utanför territorialgränsen.

Utredningen har funnit att sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm, ca 120 km söder om Karlskrona. Där hade flygplanen under morgonen och förmiddagen spanat mer än sex timmar utan resultat. Försvarets Radioanstalt avlyssnade att det meddelats till flygplanen att den senaste rapporterade positionen för ubåten var ett läge ca tjugo nautiska mil öster om Bornholm. Den av FRA angivna positionen

skiljer sig med exakt en latitudsgrad från det läge som för kl. 21.00 svensk tid inskrivits i ubåtens loggbok. Dessa uppgifter rapporterades i FRA:s löpande dagsrapportering, men har sedan dess inte fått någon uppmärksamhet.

Klockan 18.00 sammanträffade den sovjetiske ambassadören, på egen begäran, med kabinettssekreterare Leifland och framförde då Moskvas synpunkter i frågan. Haveriet berodde enligt Moskva på fel i ubåtens navigationsutrustning och man begärde att sovjetiska bärgningsfartyg skulle få bogsera ut ubåten.

Den 28 oktober kl. 6.30 Moskvatid, under återfärd till Liepajabasen,

gick gyrokompassen på den dieseldrivna ubåten med beteckningen 137

och med dräktigheten 1084 ton sönder. Ubåten har förlorat kursen

och i dålig sikt med farten 6 knop grundstött i området vid Utlängan.

Det finns inga skador på ubåtens skrov. Ubåten kan inte lämna

grundet på egen hand. För att bogsera ut båten ber vi om tillstånd från

svenska sidan att tre bogserbåtar, Loksa, MB 178 och MB 165 samt

hydrografiska fartyget Andromeda ges tillträde till svenska territorial-

vattnet den 29 oktober.

Kabinettssekreteraren svarade att tillstånd inte kommer att beviljas de sovjetiska fartygen.

På morgonen torsdagen den 29 oktober upptäcktes vad som sannolikt var en annan okänd ubåt i u-läge söder om Utklippan. Två timmar senare erhölls en sonarkontakt söder om det första läget. Dessa kontakter ägde rum på svenskt territorialhav. Ytterligare kontakt erhölls senare utanför territorialgränsen. Ubåten kunde inte identifieras.

Statssekreterare Hirdman återvände till Stockholm medan försvarsminister Gustafsson stannade kvar i Oslo. Vid ett morgonmöte med stats- och utrikesministrarna fastställdes riktlinjerna för hur incidenten skulle handläggas. Man konstaterade att det rörde sig om en allvarlig kränkning av Sveriges territorium av främmande makt genom ett statsfartyg, samt att kränkningen sannolikt var avsiktlig.

Regeringens första beslut var att betrakta intrånget som en kränkning så att tillträdes- och IKFN-förordningarna kunde tilllämpas. Det andra beslutet var att ÖB fick ett regeringsuppdrag att genomföra en utredning om anledningen till och omständigheterna kring ubåtens kränkning av svenskt territorialvatten och intrång på

Enligt uppgifter från FRA:s signalspaning. 37

UD promemoria, ”Sovjetisk gränskränkning m.m.”, 1981-10-28. 38

Fst/Info 1981-12-18.

militärt skyddsområde. I avvaktan på denna utredning skulle ubåten bevakas genom ÖB:s försorg. När utredningen var klar skulle beslut fattas om avvisning.

Enighet rådde om att Sverige strikt skulle följa folkrättens principer och agera på ett sätt som låg i landets långsiktiga intresse. Det gällde att med kraft hävda respekten för Sveriges suveränitet och undanröja kränkningen på ett sådant sätt att den inte upprepades. Sverige formulerade fyra krav som framfördes till Sovjetunionen: 1. Kränkningen skulle utredas av ÖB och fartygschefen skulle ut-

frågas. Därefter skulle ubåten avvisas. 2. Bärgningen skulle ske med svenska fartyg. Några sovjetiska

fartyg skulle inte släppas in. 3. Sverige krävde en oförbehållsam ursäkt av Sovjetunionen för

intrånget. 4. Sovjetunionen skulle betala alla kostnader i samband med

grundstötningen och bärgningen.

Överbefälhavaren gav order om att utfrågning av fartygsledningen skulle äga rum på ett svenskt örlogsfartyg och att ubåten skulle undersökas innan bärgning fick genomföras. Kommendörkapten Andersson fick det officiella uppdraget att förhandla och besökte under incidenten ubåten ett tjugofemtal gånger.

Representanter för rättsvårdande myndigheter hade emellertid begivit sig ut till U 137 på upptäcktsdagen för att tala med fartygsledningen, men blivit avvisade. Enligt vad Andersson, som då befann sig i örlogsbasstaben, erinrat sig hade dessa representanter inte stämt av med de militära myndigheterna innan de åkte ut till ubåten.

Immunitetsfrågan diskuterades på Utrikesdepartementet och enligt Johan Munck, tidigare Justitedepartementet, ställdes frågan om ubåten och dess besättning hade straffrättslig immunitet, innebärande att polis och åklagare inte skulle kopplas in, eller om immuniteten gått förlorad i det uppkomna läget. De kom fram till att ”…det mesta talade för att, såvitt gällde straffrättsliga åtgärder som kunde utlösas av polis och åklagare, var ubåten ett immunt

Hirdman, ”Sverige och ubåtskränkningarna”, s. 149. 40

Ibid. s.150. 41

Fst/Info 1981-12-18; och samtal med Karl Andersson, 2001-09-11. 42

Samtal med Karl Andersson, 2001-09-11.

område och besättningen också immun så länge den befann sig ombord”.

Riksåklagaren lämnade beskedet, på fråga från länsåklagaren i Blekinge län och Kronobergs län huruvida en förundersökning rörande misstänkt brottsligt förfarande borde inledas i samband med U 137 inträngning:

Under de förhållanden som för närvarande råder får besättningen på

den sovjetiska ubåten på folkrättsliga grunder anses åtnjuta straff-

rättslig immunitet. Förutsättningarna för inledande av förundersök-

ning saknas därför.

De första mätningarna för att klarlägga om kärnvapen fanns ombord på U 137 genomfördes. Hirdman har uppgett att han tidigt den 29 oktober tillfrågades om han hade någon invändning mot att Försvarets Forskningsanstalts experter diskret sökte göra en mätning kring ubåten rörande förekomsten av eventuell radioaktivitet. På grund av frågans känslighet beslöt han sig att godkänna detta på egen hand – utan att på detta stadium underrätta statsråden. När de första mätningarna hade givit resultat, underrättades stats- och utrikesministrarna genom ÖB:s försorg.

Länsstyrelsen i Blekinge beslöt om tillfällig avlysning av ett område i skärgården.

Kontakterna mellan fartygsledningen och svenska militära myndigheter fortsatte under fredagen den 30 oktober till söndagen den 1 november. Den sovjetiska sidan hävdade inledningsvis att någon utfrågning inte kunde komma på fråga − i varje fall inte utanför ubåten. Den svenska sidan kunde däremot få undersöka ubåtens navigeringssystem.

Personal från den sovjetiska ambassaden anlände och fick tillstånd att, från fall till fall, förmedla instruktioner från den sovjetiska ambassaden.

Fortsatta strålningsmätningar genomfördes.

Försvarsminister Gustafsson medverkade i Aktuellt på kvällen den 1 november och uttalade sig då bl.a. rörande immunitetsfrågan. Enligt pressuppgifter uppges han ha sagt: ”Vi kan inte gå ombord på ubåten och bryta den immunitet som rättsexperterna säger att

Stefenson, Krishantering. U 137-krisen, s. 14. 44

Riksåklagaren till Länsåklagaren i Blekinge län och Kronobergs län, 1981-10-30, dnr. ÅD 725-81. 45

Hirdman, ”Sverige och ubåtskränkningarna”, s. 151f. 46

Beslut av Länsstyrelsen i Blekinge Län rörande, ”Tillfällig avlysning av område i Karlskrona skärgård”, 1981-10-29.

besättningen skall åtnjuta. Jag kan inte se några förutsättningar under vilka Sverige kan tänkas tillgripa våld”. Konstitutionsutskottet ansåg senare att uttalandena ”gav en förvirrande bild av regeringens hållning och var ägnade att skapa tveksamhet om denna”.

Ubåtens fartygsledning meddelade måndagen den 2 november att den var beredd att stå till förfogande för utfrågning. Utfrågningen genomfördes samma dag ombord på torpedbåten Västervik utanför skyddsområdet och pågick under drygt sju timmar i närvaro av sovjetisk ambassadpersonal.

Enligt ÖB:s sammanfattande rapport efter incidenten sköt ubåten nödraketer och avgav nödanrop på radio medan fartygschefen utfrågades. Utredaren har funnit att några nödraketer ej avfyrades. Däremot sköts några (3−4) signalpistolskott (lyskulor) från ubåtens torn såväl röda som gröna. Två anledningar härtill har framförts. Den ena skulle vara en på förhand beslutad signal för att fartygsledningen skulle återvända till U 137 och därigenom få förhöret avbrutet. Det andra skälet skulle vara att den kvarvarande besättningen uppfattade situationen som obehaglig. I det hårda vädret stod ubåten och högg mot berget. Någon nödsituation innebärande fara för ubåten eller dess besättning förelåg dock inte.

Uppgiften att ubåten sänt den internationella nödsignalen MAYDAY är felaktig. Någon nödsignal har inte uppfattats på någon av de internationella frekvenser på vilka en sådan signal skulle ha sänts. Dessa passades ständigt av kustradiostationen Karlskrona radio.

De observerade signalpistolskotten torde med stor sannolikhet felaktigt ha rapporterats som nödsignaler. När denna rapport nådde Stockholm beslutade ÖB att ubåten skulle dras loss och förtöjas längre in på Gåsefjärden. Lossdragningen inleddes omkring kl. 15.00.

Under lossdragningen rapporterade sjöbevakningen att två fartyg som antogs vara sovjetiska var på väg in mot Gåsefjärdenområdet. ÖB kontaktade statsminister Fälldin och efterhörde hur han skulle agera. Fälldin svarade ”Håll gränsen”. Strax senare

Fst/Info 1981-12-18; och KU 1981/82:35, s.21. 48

Fst/Info 1981-12-18. 49

ÖB rapport till Regeringen, ”Överbefälhavarens sammanfattande rapport avseende kränkning av sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård”, 1981-11-04; Samtal med Roderick Klintebo, 2001-02-15; och samtal med tidigare personal vid Karlskrona radio.

meddelade en svensk torpedbåt en identifiering av två västtyska handelsfartyg som hade passerat genom det sovjetiska förbandet.

Lossdragningen genomfördes och ubåten ankrades upp på Gåsefjärden. Därefter genomfördes en undersökning av ubåtens navigeringsutrustning.

Under tisdagen den 3 november analyserades utfrågningarna och undersökningarna av båten med slutsatsen att lämnade uppgifter inte var trovärdiga. Det var av andra skäl än navigeringsfel som ubåten kränkt svenskt territorium.

På kvällen kallades den sovjetiske ambassadören till utrikesminister Ullsten som delgav misstankarna om kärnvapen. Från svensk sida hemställdes om ett snabbt svar.

Sovjet avgav onsdagen den 4 november ett svar angående eventuell förekomst av kärnvapen ombord:

På den sovjetiska ubåten 137, liksom alla andra örlogsfartyg ute till

havs, finns erforderliga vapen och ammunition. De har emellertid inget

att göra med omständigheterna kring ubåtens oavsiktliga intrång på

Sveriges territorialvatten.

Under onsdagen förstärktes det sovjetiska förbandet till sjöss.

Sjöfartsverket genomförde torsdagen den 5 november en besiktning av ubåten. Resultatet var att den ansågs vara sjövärdig nog att kunna tillåtas under bogsering lämna svenskt territorium.

Den sovjetiske ambassadören uppkallades till Utrikesdepartementet kl. 14.30 där Ullsten överlämnade en svensk protestnote med följande lydelse:

Den svenska regeringen får till Sovjetunionens regering framföra sin

skarpa protest mot den kränkning av svenskt territorium och svenskt

militärt skyddsområde som avsiktligen ägt rum med den sovjetiska

ubåten 137. Den svenska regeringen finner denna grova kränkning

desto mer uppseendeväckande och allvarlig som ubåten med stor

sannolikhet har fört med sig kärnvapen in i svenskt område. Den

svenska regeringen kräver att Sovjetunionen förhindrar ett upprepande

av denna grova kränkning mot Sverige och mot folkrättens funda-

mentala principer.

Samtal med Thorbjörn Fälldin, 2001-06-12; och Bengt Sundelius/Eric Stern med Fredrik Bynander, Krishantering på Svenska - teori och praktik (Nerenius & Santérus förlag, Stockholm, 1997), s. 57. 51

Theutenberg, ”U 137 – Folkrätt och neutralitetspolitik i tillämpning”, Kungliga Krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift, 1982, nr.2, s. 112. 52

Ibid. s.114f.

Ullsten meddelade samtidigt att det dåliga vädret kunde medföra problem och förskjutningar i tiden.

Vid en presskonferens kl. 16.30 offentliggjorde statsminister Fälldin att ubåten med stor sannolikhet var kärnvapenbestyckad. Det kan noteras att man fram till presskonferensen under en vecka lyckades förhindra att uppgifterna om mätningarna och den sannolika förekomsten av uran-238 blev kända.

Av general Lennart Ljungs dagboksanteckningar framgår att den ursprungliga tanken var att U 137 skulle vara på väg ut ur svenskt territorium när statsministerns presskonferens pågick. Bland annat till följd av det tämligen hårda vädret och att det redan skulle vara mörkt när presskonferensen började, beslutade ÖB att utbogseringen skulle inledas fredagen den 6 november kl. 7.00, vilket senare ändrades till kl. 8.00.

Kommendörkaptenen Karl Andersson skriver i sina minnesanteckningar att ubåten överraskande började kasta loss kl.16.30 varför han omedelbart gick ombord och beordrade att ubåten skulle förtöjas igen. Fartygsledningen sade sig ha fått besked av den sovjetiske marinattachén att ubåten skulle kunna gå efter kl. 15.00. Av Anderssons anteckningar framgår att fartygsledningen vid två tillfällen under torsdagseftermiddagen/-kvällen meddelats att avgång/utbogsering inte kunde ske förrän det blev ljust på fredagsmorgonen.

Fredagen den 6 november berordrade ÖB att ubåten skulle bogseras mot fritt hav med början kl. 8.00 för att på territorialgränsen överlämnas till sovjetiska myndigheter. På grund av hårt väder kunde ubåten endast bogseras tills den passerat skyddsområdesgränsen men följdes av svenska fartyg därifrån. Samtliga sovjetiska fartyg i området medföljde U 137 mot sovjetiskt territorium.

Utfrågningarna

Kontakter och utfrågningar av fartygsledningen samt undersökningar av ubåten ägde rum vid ett stort antal tillfällen. Vid utfrågningarna framfördes från sovjetisk sida att ubåten varit ute på

Lennart Ljungs dagbok, 1981-11-05; och Hirdman, ”Sverige och ubåtskränkningarna”, s. 152. 54

Ibid. 1981-11-05. 55

Karl Anderssons minnesanteckningar, Försvarsmaktens Högkvarter; samt Fst/Info 1981- 12-18.

uppdrag och ägnat sig åt utbildning under ca två veckor och de senaste dygnen bedrivit övningar i undervattensläge öster om Bornholm. Fartygschefen Gusjtjin uppgav att ubåten intagit ytläge ca två timmar före grundstötningen som enligt honom ägde rum kl. 19.57 svensk tid den 27 oktober. Han hävdade att han trott sig vara ca 130 km söder om Blekinge och att grundstötningen gjorts på den lilla danska ön Christiansö ca 25 km nordost om Bornholm.

De faktorer som samverkande bidrog till den oavsiktliga kränkningen var enligt fartygschefen: • felnavigering då pejlutrustning och ekolod var ur funktion. • efter grundstötningen hade man observerat att gyro-

kompassen haft stora fel. En timme före grundstötningen

hade en kontroll av gyrokompassen skett. Den visade då rätt. • befintlig magnetkompass och radar hade inte använts. Grova

fel i användandet av Decca- (navigations-) systemet hade

gjorts. Felaktiga optiska observationer hade också gjorts. • radiopejlen hade visat stora fel.

På svensk sida ställde man sig tveksam till de givna förklaringarna. I grundstötningsområdet fanns flera fyrar och andra ljuspunkter och med rådande sikt föreföll en felnavigering osannolik. Vid kontroll av ubåtens loggbok den 5 november 1981 framkom att vissa inskrivna kurser på gyrokompassen ändrats. Av handlingar ombord och besättningens berättelser kunde man inte finna någon rimlig förklaring till varför ubåten hamnat 130 km fel under de ca tio timmar det tog att tillryggalägga denna sträcka. Grundstötningen måste enligt den svenska sidan ha orsakats av manöver- eller navigeringsfel inne i skyddsområdet.

Navigationsutrustningen på U 137

Från sovjetisk sida uppgavs felaktigheter på olika navigationsutrustning. De svenska kontroller som gjordes gav följande resultat:

Gyrokompassen fungerade helt korrekt då kommendörkapten Karl Andersson kom ombord grundstötningsdagen, vilket med-

Fst/Info 1981-12-18. 57

För hela avsnittet om navigationsutrustningen på U 137 se, ÖB rapport till Regeringen, ”Överbefälhavarens sammanfattande rapport avseende kränkning av sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård”, 1981-11-04; SOU 1995:135, s. 130-137; samtal med Karl Andersson, 2001-09-11 och Roderick Klintebo, 2001-02-15.

gavs av fartygsledningen. Vid ett besök ombord någon dag senare medföljde en gyromontör från Karlskronavarvet för att kontrollera kompassen. Denne fann att gyrokompassen, som liknade en tysk Anschütz-kompass, fungerade. Senare beordrades fartygschefen genom signal från ett av de sovjetiska fartygen utanför territorialgränsen att uppge att gyrokompassen inte fungerade, samt att den skulle demonteras före den kommande svenska inspektionen av navigeringsutrustningen. Vid inspektionen den 2 november var gyrokompassen demonterad. Slutsatsen är därför att gyrokompassen med stor sannolikhet fungerade tillfredsställande vid grundstötningen.

Här måste dock observeras att man från sovjetisk sida redan den 28 oktober kl. 18.00, då den sovjetiska ambassadören gav den svenska sidan den första reaktionen från Moskva, meddelade att orsaken till grundstötningen var fel på gyrokompassen. Det förhållandet att man sedan måste instruera fartygschefen på U 137 att skylla på gyrokompassen tyder på att denna uppgift fabricerats hos sovjetiska hemmamyndigheter. Detta kan i sin tur tyda på att det där rådde osäkerhet om de verkliga förhållandena bakom grundstötningen, och att det inte fanns någon i förväg uppgjord plan i händelse av att ett planerat intrång i Gåsefjärden skulle gå fel.

Magnetkompassen sitter vatten- och trycksäkert i tornet och kan endast avläsas i yt- eller mellanläge. Trots detta faktum har magnetkompassens kurser skrivits in i bestickjournalen även då ubåten varit i u-läge. Dessa kursuppgifter måste rimligen härstamma från gyrokompassen. Den svenska sidan kontrollerade även magnetkompassen. Något fel kunde inte konstateras.

Decca-mottagaren var av en äldre modell som saknade automatisk lane-identifiering, vilket innebär att man måste, för att kunna ställa in mottagaren rätt, känna till det egna läget på ca +/- 5 nautiska mil (ca 9 250 meter). Detta läge bestämmer navigatören normalt genom bestickföringen, grundad på död räkning och eventuella andra positionsbestämningar som gjorts, eller genom att utnyttja radiopejlen. Om man trots detta inte kan bestämma läget tillräckligt noggrant kan navigatören genom att styra rak kurs, avläsa distansloggen och göra några Decca-avläsningar under en halvtimme, ta ut läget. I övrigt fungerade mottagaren. Det andra sjökort som en matros förde upp på bryggan vid kk. Anderssons första besök var ett Decca-kort. I området kring Utklippan ger den svenska Decca-kedjan goda lägen på något tiotal meter när.

Radiopejlen uppgavs vara trasig p.g.a. att ubåten kolliderat i u-läge med ett fiskefartyg, varvid mottagarantennen skulle ha skadats. De svenska inspektörerna kunde notera en mindre skada på räcket runt antennen samt någon obetydlig sådan på antennen. Anläggningen fungerade och var inställd på de svenska radiofyrarnas frekvenser, då kommendörkapten Karl Andersson provade den vid sitt andra besök ombord. När han slog på den hördes direkt igenkänningssignalen från radiofyren på Sandhammaren. Vid den svenska inspektionen av navigeringsutrustningen den 2 november gjordes samma konstateranden. Då ubåtens befäl tillfrågades huruvida man hade använt radiopejlen, vilken liksom Decca-systemet är ett passivt navigeringssystem, blev svaret ”endast efter grundstötningen”.

Radaranläggningen fick inte kontrolleras vid den svenska inspektionen, men sades fungera. Ubåtsbefälet uppgav att radaranläggningen endast fick användas i närheten av land eller om säkerheten för ubåten så krävde. Eftersom man trodde sig vara ute på öppna havet hade den inte använts.

Logg-anläggningen har inte nämnts särskilt. Utredningen har inte funnit någon kommentar om att pitotröret, som sticker ut genom undervattenskroppen, skadats vid grundstötningen. Detta tas normalt in när man kommer in i grunda vatten. Huruvida detta hade skett före inlöpandet kontrollerades aldrig. Från fartygsledningens sida finns inget påstående om funktionsfel på loggen. Med en fungerande logg är det märkligt hur man kunnat få ett så stort bestickfel som 56 nautiska mil.

Ekolodet uppgavs vara skadat. Trots detta finns korrekta djupsiffror inskrivna i bestickjournalen. Då ubåten stod på grund var det givetvis inte möjligt att kontrollera ekolodet. Vid kontrollen av navigeringsutrustningen den 2 november, då ubåten låg vid boj på Gåsefjärden, var djupet så ringa att någon säker kontroll av ekolodet kunde genomföras. Den svenska inspektionens bedömning var emellertid att ekolodet fungerade.

Tröghetsnavigeringssystem: Av samtalsuppteckningen från utfrågningen av fartygschefen Gusjtjin ombord på torpedbåten

Ett tröghetsnavigeringssystem ger kontinuerligt en tämligen korrekt position, såväl i undervattensläge som i ytläge. Tröghetsnavigeringssystem var, och är fortfarande, ett viktigt navigeringssystem på oceangående ubåtar, vilka skall kunna uppträda under lång tid – veckor och månader – i undervattensläge utan möjlighet att på annat sätt bestämma positionen. Då minst en av torpederna ombord på U 137 troligen var försedd med kärnladdningstridsdel skulle ubåten kunna, eller kunna ha, utnyttjas för operationer i Atlanten med exempelvis stora Nato-fartyg som mål. Det vore därför inte onaturligt om ubåten var utrustad med ett tröghetsnavigeringssystem.

Västervik den 2 november 1981 framgår att en replikväxling ägde rum vilken kan tolkas som en antydan om att ubåten kan ha varit utrustad med någon form av tröghetsnavigeringssystem. På fråga vid den svenska inspektionen senare samma dag svarade dock kommendören Avrukevitj att något sådan system ej fanns ombord.

Kärnvapen ombord

Försvarets forskningsanstalt mätte vid tre tillfällen den joniserande strålningen med instrument placerade intill ubåten. Mätningarna, efter korrektion för bakgrundsstrålningen, visade entydigt på förekomsten av uran-238. En kärnladdning måste dock innehålla andra klyvbara material, nämligen uran-235 eller plutonium. Det konstaterades att det förutom uran-238 fanns en källa till en kraftigt förhöjd annihilationsstrålning. Efter en noggrann analys av möjliga orsaker fastslogs att denna härstammade från neutroninducerade processer. Objektet strålade alltså neutroner och detta tillsammans med det säkerställda uranet utgjorde grunden för bedömningen att det med mycket stor sannolikhet rörde sig om en kärnladdning. Flera alternativa lösningar såsom isotopbatterier och reaktorer analyserades noggrant men de kunde alla avskrivas.

Ubåtskommissionen 1995 har uppmärksammat att ubåtens befälhavare Gusjtjin omnämnde förekomsten av kärnvapen ombord på U 137 i TV 3-programmet ”Dagar som skakade Sverige” från 1994.

Detta har sedermera enligt uppgifter som utredningen fått tillgång till bekräftats av andra källor.

Bottenundersökningar

En noggrann bottenundersökning genomfördes i Gåsefjärden och på andra platser. Några materielfynd av underrättelsevärde gjordes inte.

På kommendörkapten Karl Anderssons fråga vilka kompasser fartyget var utrustad med svarade Gusjtjin: ”Vi har en gyro- och en tröghetsnavigeringskompass.” Andersson frågande då om det inte också fanns en magnetkompass, vilket Gusjtjin bekräftade. Andersson konstaterade: ”Det är tre kompasser”, varvid den närvarande sovjetiske marinattachén bröt in och sade: ”Två”! Gusjtjin upprepade då: ”Två”! När Andersson senare under utfrågningen återvände till frågan, förnekade Gusjtjin att han över huvudtaget nämnt ”tröghetsnavigeringssystemet”. 60

SOU 1995:135, s. 51f. och 117f. 61

Fst/Info 1981-12-18.

Överbefälhavarens sammanfattande slutsats

ÖB bedömer det som mycket sannolikt att ubåten avsiktligt kränkt

svenskt territorium vid flera tillfällen och sammanlagt under lång tid

för att där bedriva otillåten verksamhet. Sammantaget bedömer Över-

befälhavaren att ubåten genomfört en planerad inträngning mot

Gåsefjärden och därvid grundstött under en för sen, snabb och kraftig

girmanöver.

Den svenska rättsprocessen om bärgarlön för lossdragningen

Efter U 137:s grundstötning följde 1985 en juridisk process där Karlshamns kommun krävde bärgarlön för lossdragningen av ubåten den 2 november 1981. Karlshamns bogserbåt, ”Karlshamn” hade tidigare hyrts för olika uppdrag och ersättning utgick alltid efter timtaxa, och förhyrdes denna gång med ett muntligt avtal för lossdragning. Örlogsbasen fakturerades och 180 759 kronor betalades till Karlshamns kommun.

Ett av de svenska kraven för överlämnandet av U 137 till Sovjetunionen var att svenska staten skulle ersättas för samtliga kostnader och nämnda belopp inkluderades i de ca 1 600 000 kronor som krävdes och betalades av Sovjetunionen.

Karlshamns kommun återkom en tid efter att ha erhållit betalningen och framförde att eftersom ubåten uppenbarligen befunnit sig i nöd, borde kommunen vara berättigad till bärgarlön. Kommunen hänvisade till uppgifterna att ubåten skjutit nödraketer och sänt nödsignalen MAYDAY. Militära företrädare förklarade att bogserbåten förhyrts genom avtal med örlogsbasen och att Karlshamns kommun också erhållit ersättning varför skäl för bärgarlön saknades. Kommunen vidhöll sitt krav, men då staten inte ansåg att det fanns grund för kravet på bärgarlön, stämde Karlshamns kommun Kronan.

I domen från den 23 maj 1985 tilldömdes Karlshamns kommun 2 500 000 kronor i bärgarlön, utöver redan utbetalad timersättning. Justitiekanslern, som företrädde Kronan, överklagade inte domen. Tingsrätten uttalade kritik mot Kronan för att man i den ersättning som hade krävts av Sovjetunionen inte hade inkluderat bärgarlön.

ÖB rapport till Regeringen, ”Överbefälhavarens sammanfattande rapport avseende kränkning av sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård”, 1981-11-04. 63

Karlshamns hamn distribuerade årligen information till ”kända kunder” om gällande taxor, etc.

Som framgår av redovisningen för händelseförloppet förelåg aldrig någon nödsituation och bärgarlön borde därför inte ha utdömts.

Konstitutionsutskottet

Frågan om hanteringen av U 137 behandlades av Konstitutionsutskottet (betänkande KU 1981/82:35) och det var främst två aspekter av regeringens handläggning som intresserade utskottet. Den första gällde handläggningen mot bakgrund av de regler och den organisation som finns i regeringskansliet för händelser av detta slag. Den andra aspekten avsåg frågan om ubåtens och ubåtsbesättningens immunitet.

Avseende handläggningen i regeringen noterade Konstitutionsutskottet att ÖB fick rapport om ubåtens grundstötning kort efter kl. 11 onsdagen den 28 oktober. ÖB bedömde händelsen som så allvarlig att inte bara utrikes- och försvarsministrarna omedelbart underrättades i enlighet med föreskrifterna i IKFN utan även statsministern. Konstitutionsutskottet menade att den fortsatta handläggningen av ubåtsaffären i regeringen kunde indelas i tre skeden. I det inledande skedet, som omfattade de två första dagarna den 28 och 29 oktober fastställde regeringen de riktlinjer som skulle gälla för behandlingen av frågan. Under det andra skedet, som sträckte sig mellan fredagen den 30 oktober och måndagen den 2 november, genomfördes ÖB:s utredning sedan Sovjetunionen gått med på de svenska villkoren för förhör med ubåtens befälhavare. Det tredje och avslutande skedet av ubåtsaffären omfattade tiden mellan den 3 november och dagen för ubåtens bogsering från svensk territorium, dvs. den 6 november.

I vad avsåg frågor om immunitet för statsfartyg, särskilt örlogsfartyg, som uppehåller sig på svenskt territorium, hävdade utskottet att immuniteten gällde både fartyg med vederbörligt tillstånd och fartyg som befunnit sig i nöd och av den anledningen uppsökt territoriet. I övriga fall, exempelvis oavsiktligt intrång, fanns en vittgående handlingsfrihet, varvid utrikespolitiska överväganden kunde komma att vara avgörande för handlingsmönstret.

Enligt utskottets mening var den kränkning av svenskt territorium och svensk militärt skyddsområde som ubåt 137 gjorde sig skyldig till allvarlig. Mot denna bakgrund ansåg utskottet det

KU 1981/82:35, kapitel 7 ”Ubåtsaffären”, samt bilagor.

tillfredsställande att ubåtsaffären kunde avvecklas så snabbt. Regeringens handlande präglades enligt utskottet av fasthet och konsekvens vilket ledde till att de svenska kraven i fråga om undersökning och bärgning av ubåten snabbt kunde genomdrivas.

Utskottet uttalade vidare att stats- och utrikesministrarna på ett mycket tidigt stadium hade orienterat ordförandena för socialdemokraterna och moderata samlingspartiet vilket hade bidragit till en gemensam syn mellan de fyra största riksdagspartierna på den uppkomna situationen. Utskottet noterade vidare att, som en konsekvens av erfarenheterna från incidenten, åtgärder i efterhand vidtagits för att snabbt samla regeringsledamöter liksom för snabba, förtroliga och avlyssningssäkra telekommunikationer mellan statsråd. Utskottet stödde koncentrationen av krishantering till statsministern och en liten krets statsråd. Vederbörande fackminister tillhörde med nödvändighet en sådan krets. Utskottet menade att det måste finnas särskilda skäl för att en fackminister inte skulle delta i hanteringen. Det hade därför varit lämpligt att försvarsministern Torsten Gustafsson avbrutit sitt Norgebesök som inträffat vid krisens inledning, för att direkt delta i utformningen av regeringens handläggning.

På fråga från länsåklagaren i Blekinge län om eventuellt inledande av förundersökning rörande misstänkt brottsligt förfarande i samband med U 137 inträngning hade Riksåklagaren den 29 oktober lämnat beskedet att förutsättningarna för inledande av förundersökning saknades. Med anledning av detta inkom klagomål mot riksåklagaren till Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Konstitutionsutskottet sammanfattade i sitt betänkande att varken JK eller JO fann anledning att rikta kritik mot riksåklagaren med anledning av detta uttalande. Av utskottets betänkande framgår även att Fälldin tyckte att det var befriande när riksåklagaren sade att det här inte kan vara ärenden för en länsåklagare. ”Jag är ännu mer tillfredställd när både JK och JO ansett att det inte finns några skäl att klandra RÅ för detta hans uttalande”, sade Fälldin.

Ubåtsskyddskommissionen 1983 och U 137

1983 års Ubåtsskyddskommission fokuserade på Hårsfjärdenincidenten och innehöll endast följande korta passus avseende U 137:

SOU 1983:13, s. 20f.

Den sovjetiska ubåten 137 stötte på grund på kvällen den 27 oktober

varefter följde den kedja av händelser som utmynnade i att ubåten

eskorterades ut på internationellt vatten den 6 november. Innan detta

skedde hade den svenska regeringen uttalat att ubåt 137 efter under-

sökning visat sig med till visshet gränsande sannolikhet ha kärnvapen

ombord. Vidare hade från regeringens sida uttalats att ubåt 137:s in-

trång i Gåsefjärden utgjorde den mest uppseendeväckande och

allvarliga kränkningen av svenskt territorium sedan det andra världs-

kriget.

Enlig gjorda observationer ingick ubåt 137:s inträngning i Gåse-

fjärden som en del i en större operation. Någon dag innan ubåten 137:s

grundstötning gjordes en observation strax utanför Karlskrona skär-

gård som tydde på en ubåt i området. Det rörde i sig i detta fall

sannolikt om en annan ubåt. Den 29 oktober, två dagar efter ubåt 137:s

grundstötning, fick en svensk helikopter dessutom kontakt med en

främmande ubåt söder om Utklippans fyr i det aktuella området. Det

kan således antas att ubåt 137 opererade tillsammans med en eller flera

andra ubåtar i samma område. Vidare kan inte uteslutas att ubåt 137

redan tidigare under denna operation kränkt svenskt territorium.

1995 års Ubåtskommission

Ubåtskommissionen pekar på att de svensk-ryska samtalen i ubåtsfrågan, som ägde rum under perioden januari 1992 till december 1994, till en del kom att röra omständigheterna kring U 137:s grundstötning i Karlskronas skärgård. Av den rapport över samtalen som överlämnades till regeringen i januari 1995 framgår bl.a. att U 137:s grundstötning enligt rysk uppfattning berodde på felnavigering. I samband med samtalen fick den svenska sidan del av vissa dokument, däribland sådana som uppgavs vara den sovjetiska Östersjömarinens företagsorder rörande ubåtens uppdrag, utdrag ur loggboken (krigsdagbok) och utdrag ur navigationsjournalen samt en rapport från en sovjetisk undersökningskommission.

SOU 1995:135, s. 113-138.

Ubåtskommissionen lät göra en rekonstruktion av U 137:s färdväg. På grundval av uppgifterna i ubåtens navigationsjournal lade två olika svenska experter ut den färdväg som slutade med grundstötningen. Uppgifterna betraktades som korrekta varför rekonstruktionen antogs ge en i huvudsak riktig beskrivning av U 137:s

färdväg dagarna före grundstötningen. Denna färdväg hade vid flera tillfällen givit möjlighet till så säkra positionsbestämningar att det enligt kommissionen fick betraktas som uteslutet att man kunnat tro att man befann sig i ett helt annat området än det aktuella. Detta gällde även om det, som den ryska sidan påstått, förelegat allvarliga fel på navigationsutrustningen. Att ubåtens besättning, som manövrerade ubåten i övervattensläge mellan öarna, inte rätt uppfattat fyrarna i området, de omkringliggande öarna med växtlighet och upplyst bebyggelse samt ljuset över Karlskrona var helt enkelt inte möjligt ansåg kommissionen. Ubåtskommissionen fann att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt. Kommissionen kunde också bekräfta tidigare bedömningar att U 137 var bestyckad med kärnvapen.

Utredarens bedömning

Den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning den 27 oktober 1981 i Gåsefjärden i Blekinge inte långt från Karlskrona kom för det officiella Sverige och den svenska allmänheten att bli den bekräftelse som man på många håll efterlyst. I och med detta ovedersägliga intrång på svenskt territorium föreföll det uppenbart för var och en att Sovjetunionen bedrev verksamhet i svenska vatten av en art som inte var förenlig med respekten för Sveriges suveränitet. Frågan om inträngningen var avsiktlig eller ej blev ingen fråga förrän senare. Den första reaktionen på många håll i både politiska och militära kretsar var snarast en av lättnad. Nu hade man fått det bevis man så länge saknat, något som förhoppningsvis skulle resultera i att ubåtskränkningarna skulle upphöra.

Här är det återigen anledning att erinra sig något av den atmosfär som då präglade det internationella klimatet under 1980talets första år och inte minst Östersjöregionen. Avspänningen mellan stormaktsblocken under 1970-talet hade fått en allvarlig knäck genom den sovjetiska invasionen i Afghanistan och Ronald Reagan hade tillträtt som president i Washington och gjort klart att Förenta Staterna skulle motsätta sig varje försök från sovjetisk sida att ytterligare flytta fram sina positioner. Det rådde upprorsstämningar i Polen och den stora frågan var om Sovjetunionen skulle företa en ny invasion som man gjort mot Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Östersjön hade utvecklingen de senaste åren också gått mot ökad spänning, med fortsatt intensifierad

sovjetisk marin närvaro, bl.a. omflyttningen dit av de visserligen äldre, men likväl kärnvapenbärande, Golfubåtarna och genomförande av omfattande sovjetiska marina manövrer, de största under hela efterkrigstiden.

Det behövdes vid den tiden inte mycket fantasi för att föreställa sig att Sovjetunionen låg bakom en stor del av vad som skedde eller syntes ske under vattnet i de svenska kustområdena, och här var nu ett otvetydigt bevis, i skyddsområdet runt Karlskrona-basen. Det är mot denna bakgrund man måste betrakta ÖB:s beslut att utan vidare diskussion och utan att underställa regeringen frågan agera som om det var en avsiktlig kränkning. Detta blev också styrande för det svenska agerandet krisen igenom.

Gåsefjärden-incidenten kan på sätt och vis betraktas som den svenska ubåtsjaktens största stund. Att kränkningen, trots att den ägde rum i ett militärt skyddsområde, inte upptäcktes av det svenska försvaret, utan av lokalbefolkningen, och detta först efter ett halvt dygn, blev aldrig någon fråga för kritisk granskning. Hanteringen av krisen som helhet har, trots att ubåten ej upptäcktes av den marina sjöbevakningen, värderats positivt, och det finns inte anledning ifrågasätta detta. Tvärtom kom incidenten att upplevas som ett i många avseenden lyckat exempel på en liten nations hantering av en svår kris, och en kris som innebar ett inte obetydligt hot mot nationens säkerhet, både omedelbart och på litet längre sikt. Detta hindrar inte att vissa principiellt motiverade frågetecken måste sättas för viktiga aspekter på hanteringen av incidenten.

Den faktor som kanske mer än andra bidrog till att det operativa agerandet i vad avsåg U 137-incidenten kom att betraktas som lyckat var den tydliga rollfördelning som här etablerades mellan politiker och militärer. Detta får kanske till dels tillskrivas de inblandade personligheterna, men berodde också sannolikt på yttre faktorer. Försvarsdepartementets ledning befann sig utomlands, ett förhållande i sig värt att notera, vilket gav ÖB en naturlig roll som partner direkt till statsministern och Utrikesdepartementets ledning. Upparbetade kanaler fanns redan med anledning av Polenkrisen. Det dramatiska händelseförloppet gav föga utrymme för onödigt positionerande aktörerna emellan.

Vissa aspekter av hanteringen som sådan tål likväl att diskuteras. Men innan så sker kan det vara skäl att understryka det förhållandet att uppfattningarna här befästs, att det här är fråga om en odiskutabelt skyldig förövare, och att denne också är just den man

väntade sig det skulle vara. Detta faktum blir styrande inte bara för ÖB:s omedelbara agerande, utan för den samlade politiska, diplomatiska och militära hanteringen av krisen och vad mera är, sannolikt för många år därefter.

Överbefälhavarens beslut i avsiktsfrågan kom att på ett avgörande sätt influera svaret på frågan om ubåten skulle betraktas som ett statsfartyg med immunitet som felnavigerat eller om den skulle klassificeras som inkräktare. Men medan Utrikesdepartementets folkrättsexpertis tvistade om detta hade saken alltså redan avgjorts av ÖB: Ubåten var en inkräktare och skulle behandlas som en sådan. Det är värt att notera att landets politiska ledning inklusive utrikesledningen var marginaliserad när detta för hela incidenten avgörande beslut fattas. I praktiken hade regeringen inget val annat än att acceptera det fullbordade faktum som ÖB:s beslut innebar även om det formellt givetvis varit möjligt att återta det. Att ubåten sedermera också till del kom att behandlas som ett statsfartyg med internationellrättslig immunitet, och att alltså besättningen inte internerades eller båten togs i beslag, var en konsekvens av realpolitiska bedömningar.

Avsiktsfrågan berördes men avsiktligheten togs för given i 1983 års utredning, medan 1995 års utredning genomförde en fördjupad granskning. I diskussionen om Gåsefjärden-incidenten har det framförts en rad fakta och uppgifter som kan bidra till att ifrågasätta avsiktligheten i inträngningen. Bland annat har anförts att ubåten gick i övervattensläge med föreskrivna skeppsljus tända, framdriven av bullrande dieselmotorer i god fart – cirka 8 knop, när tystgående eldrift var en möjlighet, med blåsta vattentankar genom grunda vatten som omöjliggjorde dykning, in i en fjärd där ubåten skulle haft stor svårighet att vända. Denna odyssé slutade med att ubåten körde upp på ett övervattensskär, tydligt markerat på det allmänna svenska sjökortet.

Utöver intrångets osedvanligt klumpiga karaktär, och det i sammanhanget otypiska agerandet, är motivet för inträngningen just i Gåsefjärden höljt i dunkel. Lika gåtfullt är högriskbeteendet att med kärnvapen ombord utföra ett inträngningsföretag med så stora möjligheter för misslyckande. Denna operation skilde sig på många sätt i genomförande från de gäckande, svårfångade och tysta ubåtsbesöken i territorialvattnen som vi tycktes uppleva både före och efter oktober 1981.

Bergström och Åmark (red.), Ubåtsfrågan (1999), s. 20-37; och Myhrberg, Ubåtsvalsen (1985), s. 51-75.

Utredningen har särskilt granskat ovan nämnda omständigheter. Att skeppsljusen var tända har uppgivits av fartygschefen vid förhören. Av dessa har också framkommit att ubåten gick i s.k. mellanläge, dvs. med ballasttankarna delvis fyllda. Sekonden uppgav att det vid grundstötningen fanns vatten kvar i tankarna. Detta framgår också av loggboken.

Vad beträffar uppgifterna om de bullrande motorerna kan konstateras att när ubåten satt fast på grundet och med egen kraft försökte ta sig loss, båda motorerna kördes på högsta effekt. Då uppstod givetvis ett kraftigt buller, kraftigare än vid motsvarande effektuttag då hela ubåten ligger i sjön. Orsaken till det förstärkta buller var att ljudet fortplantades direkt från skrovet till berggrunden samt att avgasutsläppen kommit närmare eller kanske t.o.m. över vattenytan. Ubåten var precis som svenska ubåtar av motsvarande modernitet (Hajen-klassen) utrustad med två relativt högvarviga dieselmotorer, vilka kunde driva fram ubåten i ytläge i upp till 18 knop. Under inlöpandet har farten uppgivits vara 6−8 knop varvid en motor använts för framdrivning och en för laddning av batterierna.

En uppfattning om hur mycket ubåten bullrar vid gång till sjöss erhölls i samband med utlöpandet den 6 november. Fartygschefen på Achilles, som bogserade U 137 från Gåsefjärden ut till skyddsområdesgränsen och som tidigare tjänstgjort många år på ubåt, har för utredningen uppgivit att när bogseringen avslutats U 137 gick om Achilles för att för egen maskin och i full fart gå ut mot territorialgränsen med bogserbåten ca 50 meter akter om U 137. Denne erfarne ubåtsofficer anser att motorljudet från U 137 i full fart inte var starkare än från en motsvarande svensk ubåt, som inte är anmärkningsvärt högt. Vid inlöpandet gick U 137 med måttlig fart, vilket innebär att motorljudet inte var särskilt högt. Ubåten gick dessutom i mellanläge med avgasutloppen djupare.

Samtal med fartygschefen på Achilles.

Att den grunda Gåsefjärden inte medger dykning är odiskutabelt och illustrerades av att, sedan ubåten dragits loss, ankrats och akterförtöjts vid en boj, man under materielkontroller fyllde tankarna varvid ubåten kom att ligga på botten med däcket över vattnet. Gåsefjärden är emellertid tillräckligt bred för att en ubåt av Whiskey-klass skall kunna vända med rimlig säkerhet. Fjärden medger inte rundgir, men väl vändning på stället med ”saxade propellrar”. Rätt utförd behövs ca tio minuter för en sådan manöver.

* * *

I utredarens granskning av Gåsefjärdenincidenten har framkommit uppgifter rörande U 137:s inträngning som tidigare inte redovisats och som tyder på att det verkligen rådde viss osäkerhet på sovjetisk sida om var ubåten egentligen befann sig när den körde fast. Information från svensk signalspaning har sålunda givit vid handen att U 137 sannolikt inledningsvis rapporterade en felaktig positionsbestämning till sina hemmamyndigheter, alternativt att det blev fel i mottagandet. Sovjetiska flygplan och fartyg dirigerades först till ett område öster om Bornholm ca 120 km söder om Karlskrona. Flygplanen spanade under mer än sex timmar i fel område uppenbarligen utan resultat.

Dessa uppgifter förefaller peka på att ubåtsledningen antingen visste var den befann sig när man rapporterade men att det blev något fel i rapporten, eller också inte visste och rapporterade vad man trodde var en riktig positionsbestämning. En variant av det senare fallet är att man inte visste och att det dessutom blev fel i rapporten hem. Skulle något av de två senare alternativen vara riktigt måste detta naturligtvis få konsekvenser för bedömningen av avsiktsfrågan. För den förstnämnda möjligheten talar att en i stort sett korrekt positionsuppgift skrivits in i loggboken redan en dryg timme efter grundstötningen. Under förutsättning av att denna positionsuppgift inte skrivits in i efterhand, reser det frågor om hemmabasens kontroll över operationen vilket inte heller det undgår att ha bäring på avsiktsfrågan. I händelse ubåten varit på ett hemligt specialuppdrag och rapporterat om grundstötningen så förefaller det något märkligt att hemmabasen efter mer än sex timmar fortfarande sökte i fel område och dessutom ute på öppna havet. Ytterligare en möjlighet är givetvis att ubåten medvetet rapporterade fel, liksom att sökningen med avsikt skulle ha dirigerats till en oriktig position i avledningssyfte, men båda dessa möjligheter förefaller något långsökta.

Den senare möjligheten förefaller stämma illa med det faktum att man från sovjetisk sida redan den 28 oktober i det första officiella svaret hävdade att gyrokompassen gått sönder kl. 6.30 samma dag. Om så var fallet, kan man rimligen inte samtidigt söka sprida föreställningen att båten varit i området öster om Bornholm. Då skulle den svårligen ha hunnit fram till Gåsefjärden till morgonen. Om det varit så att man med denna operation skulle ha velat ge en medvetet falsk bild av var man trodde att ubåten befann sig, skulle

man sannolikt också sett till att de uppgifter som man uppgav till den svenska sidan stämde med detta. Det tyder på att operationen öster om Bornholm var en genuin sökoperation, och att man på sovjetisk sida utgick ifrån att båten befann sig någonstans i ett patrulleringsområde öster om Bornholm.

Ett annat viktigt spörsmål är frågan om hur det kunde ha kommit sig att uppgifterna från signalspaningen inte uppmärksammats i tidigare redovisningar från Försvarsmakten och regeringen kring händelsen. Även om uppgifterna inte i alla avseenden är bekräftade och stödde den officiella svenska uppfattningen att intrånget var avsikligt, förefaller informationen vara av sådant intresse att den, i vart fall i efterhand, borde ha funnits med i underlaget för bedömningar av händelsens karaktär.

* * *

Ubåtskommissionen 1995 ägnade mycken energi och tid åt frågan om U 137:s inlöpande i Gåsefjärden och då särskilt frågan om avsiktligheten eller ej i inträngningen. Efter en utförlig diskussion av främst navigeringstekniskt slag kom kommissionen till samma resultat som ÖB 1981. Kommissionen fann att U 137:s infart i Gåsefjärden varit avsiktlig.

För denna utredning finns det inte anledning att ta definitiv ställning i avsiktsfrågan. Det räcker med att notera att Sverige efter incidenten politiskt och militärt agerade utifrån föreställningen om avsiktlighet. Detta bidrog till att skapa en presumtion om att andra konstaterade kränkningar och indikationer därom både före och efter Gåsefjärden-incidenten hade utförts av ubåtar och undervattensfarkoster från Sovjetunionen.

Man kan alltså fortfarande diskutera om hanteringen av U 137:s grundstötning vilade på riktiga premisser. Kvar står som ovan sagts att den politiska och militära hanteringen i sig, oavsett om den ägde rum på grundval av ett korrekt underlag eller ej, likväl måste betraktas med respekt. En fast och bestämd hållning från svensk sida var nödvändig, liksom en tydlig enighet utåt. Regeringen och Försvarsmakten höll sig också klart till denna linje. Oppositionen instämde i allt väsentligt, och oppositionsledaren Palme uttalade att han ansåg hela frågan väl handlagd, från såväl politisk som militär sida.

SOU 1995:135, s. 266.

Avseende den av konstitutionsutskottet påtalade frånvaron av försvarsministern i det inledande skedet av regeringens behandling av Gåsefjärden-incidenten finner utredaren anledning att instämma i kritiken från principiella utgångspunkter. Rent sakligt däremot innebar försvarsministerns frånvaro knappast någon försvagning av hanteringen dels därför att stats- respektive utrikesminister höll säker kontroll över utvecklingen, dels för att Försvarsdepartementets kompetente statssekreterare Hirdman snabbt infann sig och kunde företräda Försvarsdepartementet i samråden.

Ett par smärre randanteckningar kan möjligen göras dels beträffande frågan om inspektion av ubåten, dels beträffande båtens frisläppande och uttransport från svenskt territorium. Man kan kanske ifrågasätta om inte en inspektion av båten skulle ha haft större utsikter till framgång om kravet på inspektion drivits mer bestämt från början. Kanske borde man ha sökt genomföra en fullständig inspektion redan i nära anslutning till den första bordningen. Givet är att det hade varit att höja insatserna, åtminstone temporärt, men möjligen skulle man ha kunnat utnyttja den första inledande förvirringen.

När ubåten till sist skulle bogseras ut från svenskt vatten skedde uppenbarligen ett av de få missförstånd som ägde rum under hela incidenten. Man beslöt att på grund av dåligt väder uppskjuta utbogseringen av båten till påföljande dag. Alla som kunde tyckas beröras informerades om beslutet men av någon anledning, sannolikt ett misstag på sovjetisk sida, tycktes inte informationen ha trängt fram till fartygschefen. Denne beordrade på eftermiddagen den 5 november att ubåtens förtöjningar skulle lossas men operationen hejdades genom ett resolut ingripande från kommendörkapten Karl Andersson.

Mediamässigt hanterades incidenten på ett i allt väsentligt korrekt sätt. Försvarsmakten kontrollerade situationen från första början, och lyckades undvika de interna åsiktsskillnader om informationshanteringen som präglade Utö-incidenten. Den känsliga frågan om misstankarna om förekomsten av kärnvapen ombord läckte aldrig ut i förtid. Kärnvapenfrågan hanterades på en ”need to know” basis, dvs. hölls i en mycket begränsad krets. Detta ledde i sin tur till andra problem, som när ubåten skulle flyttas p.g.a. vädret. Förslaget om att ta den in till Karlskrona måste avvisas utan att de verkliga motiven varför detta vore olämpligt kunde avslöjas. Här aktualiseras frågan om en effektiv krishantering inte kräver en i vart fall internt relativt öppen

informationspolitik, för att alla delar av organisationen ska kunna fungera motiverat och optimalt. Dilemmat är givetvis risken för läckor, avsiktliga eller oavsiktliga, och därmed risken att förlora kontrollen över informationen utåt. Frågeställningen kommer igen i hanteringen av Hårsfjärden-incidenten.

Förhandlingarna med Sovjetunionen måste sägas ha klarats av väl, med tydlighet och bestämdhet. Den i och för sig hypotetiska frågan om förhandlingarna och det fortsatta diplomatiska agerandet vilade på korrekta premisser kan inte helt förbises i en granskning av hanteringen. Om så var fallet finns ingen anledning att diskutera den vidare behandlingen av frågan i relation till Moskva. Men om så inte varit fallet, nämligen om det verkligen skulle ha varit fråga om ett navigeringsfel, så bidrog sannolikt den skarpa svenska hållningen till en försämring i relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen som i så fall inte i alla delar hade varit nödvändig. Detta är idag något av en akademisk fråga, och det kan hävdas att en stat vars örlogsfartyg gör sig skyldiga till så allvarliga felnavigeringar som det i så fall var fråga om måste vara beredd att ta konsekvenserna härav. På sätt och vis kan också sägas att den svenska hanteringen gav ett visst utrymme för en mindre sträng tolkning av avsiktsfrågan. Genom att inte insistera på att genomsöka ubåten, och genom att tillåta fartyget lämna på sätt som skedde med komplett besättning visade Sverige delvis respekt för ubåtens legitimitet som statsfartyg ute i legalt ärende. Därmed undvek Sverige att spetsa till situationen ytterligare med risk för mer negativa konsekvenser för de svensk-sovjetiska relationerna än som verkligen blev fallet. Frågeställningen visar dock på vikten av att beslutsunderlaget håller och att den analys som görs är korrekt med tanke på de långtgående och vitt skilda konsekvenserna av olika utfall av analysen.

Sammanfattningsvis bör understrykas att Gåsefjärdenincidenten visserligen innebar en allvarlig kris som skakade den nationella säkerheten, men att den likväl isolerat måste ses som en säkerhetspolitisk incident. Om den hade förblivit en isolerad företeelse och inte följts av ytterligare kränkningar skulle denna incident i sig givetvis ha inneburit ett skärpt läge och en bekräftelse av tidigare misstankar. Men den skulle inte ha blivit den början till en långvarig och omvälvande nationell säkerhetspolitisk kris som blev fallet i och med att den följdes av Hårsfjärden-incidenten.

3.3¶Hårsfjärden-incidenten

Den ubåtsincident som har tilldragit sig den största uppmärksamheten, när den inträffade och därefter, är händelserna i Stockholms södra skärgård med tyngdpunkt den 1 till 14 oktober 1982. Incidenten var särskilt anmärkningsvärd eftersom den ägde rum i Hårsfjärden, som är huvudbas för kustflottan, och i vars närhet Muskö-anläggningen är belägen. En omfattande massmedial bevakning bidrog till att ge incidenten både nationell och internationell uppmärksamhet. Hårsfjärden-incidenten har i efterhand blivit föremål för omfattande granskningar och två statliga utredningar. Ubåtsskyddskommissionen 1983 vars rapport huvudsakligen baserades på denna incident och 1995 års Ubåtskommission vars rapport inrymmer en utförlig beskrivning och analys av incidenten. Icke desto mindre har hanteringen av händelserna i oktober 1982 föranlett journalister, fredsforskare och politiker att uttrycka skepsis och tvivel över den offentliga redovisningen. En rik flora av hypoteser har vuxit fram som gjort Hårsfjärden-incidenten till en

av de mest diskuterade och mytomspunna händelserna i 1980-talets ubåtshistoria.

Utifrån direktiven för innevarande utredning har det synts mig angeläget att göra en förnyad granskning av skeendet i Hårsfjärden, dock, till skillnad från de båda tidigare statliga utredningarna, med en särskild betoning av hur regering och försvarsmakt hanterat incidenten.

Händelseförlopp

De officiella beskrivningarna av Hårsfjärdenhändelserna har alla tagit som utgångspunkt den observation av periskop som gjordes den 1 oktober 1982 på Hårsfjärden, och som blev den utlösande faktorn för den stora ubåtsjaktoperationen. Dagarna omedelbart innan hade emellertid ett antal observationer gjorts i Stockholms mellersta skärgård, och även inne i Stockholms hamn.

En fiskare iakttog lördagen den 25 september vad han beskrev som ett ubåtsperiskop vid Södermöja. Observationen rapporterades dock inte förrän efter Hårsfjärden-incidenten.

Den 26 september observerades ett periskop på Stockholms ström inte långt ifrån amerikanska örlogsfartyg på besök i Stockholm. Den 29 september gjordes optiska observationer av vad som antogs kunna vara ett ubåtstorn vid Gåshaga utanför Lidingö, och samma kväll och natt uppfattades ett återkommande radareko vid Kyrkvikens mynning. Några timmar senare indikerade mineringen i närheten av Vaxholm, på morgonen den 30 september. Från den 29 och 30 september finns också ett antal indikationer både från Sandhamnsområdet och från Hårsfjärdenområdet.

Se bland annat de verk som författats av Hasselbohm (1984), Myhrberg (1985) och Lindfors (1996). 71

Se t.ex. SOU 1983:13, s. 23 och 83; samt SOU 1995:135, s. 140. 72

ÖrlB O krigsdagbok, 1982-09-25−30; och Mälstens krigsdagbok, 1982-09-25−30.

Fredagen den 1 oktober mitt på dagen observerade två värnpliktiga i en båt på relativt nära håll två ubåtsmaster – av vilka åtminstone en uppfattades som periskop – på Hårsfjärden utanför Berganäs. Masterna drogs ned efter ca en minut och försvann.

Chefen för Ostkustens örlogsbas med stabsplats på Muskö vidtog de åtgärder som enligt gällande bestämmelser var påkallade för att avvisa upptäckt ubåt. En ubåtsjaktutrustad helikopter fick ekokontakt inom tjugo minuter och en sjunkbomb fälldes. Åtgärder vidtogs för att försöka spärra av Hårsfjärden.

Av en orientering från militärbefälhavaren i Östra militärområdet framgick att sannolik ubåt indikerats i såväl Stockholms

SOU 1983:13, s. 83; SOU 1995:135, s. 140.

inre skärgård som i Hårsfjärdenområdet. Verksamhet med målet att identifiera och därefter avvisa ubåt skulle fortsätta minst intill den 4 oktober. Disponibla resurser skulle utnyttjas så att trycket mot de främmande ubåtarna blev relativt jämnt fördelat mellan de båda områdena.

Överbefälhavaren orienterade statssekreteraren Hirdman i Försvarsdepartementet och denne informerade statsminister Fälldin.

Överbefälhavaren ställde till örlogsbaschefens förfogande en marin analysgrupp med kommendörkapten Emil Svensson som chef.

Redan under eftermiddagen togs också frågan om ett presskvarter upp, och under kvällen beordrade försvarsstabschefen att man skulle förbereda för ett presskvarter för uppemot 500 journalister, och förberedelser härför sattes igång på Berga Örlogsskolor vid Hårsfjärden.

Lördagen den 2 oktober fortgick spaningsarbetet, och gav sådana indikationer att sjunkbomber fälldes på för- och eftermiddagen i Hårsfjärden respektive norra Nämndöfjärden. Sammanlagt fälldes fem sjunkbomber i dessa två områden. Oljestråk noterades och oljeprover togs. Försvarsstaben utfärdade sent på kvällen kl. 23.30 en kommuniké av innebörd att ubåtsspaning pågick sedan fredag eftermiddag i Stockholms södra skärgård och att under lördagskvällen sjunkbomber fällts i varningssyfte. Vidare nämndes i kommunikén att andra militära övningar, som inte hade med ubåtsspaningen att göra, pågick i området.

Söndagen den 3 oktober skedde kontinuerlig övervakning med olika spaningsmedel i Hårsfjärdenområdet. Olika former av provisoriska spärrar för inloppen till Hårsfjärden var då utlagda. Det södra inloppet hade spärrats med ett fartyg. På kvällen erhölls nya indikationer i form av sonarkontakter, och insats skedde med två sjunkbomber.

Måndagen den 4 oktober skedde en upptrappning av verksamheten. Ytterligare ansträngningar att förbättra avspärrningarna runt Hårsfjärden gjordes. Under natten och dagen erhölls indikationer i Hårsfjärdenområdet i form av radarekon, sonarekon, luftuppkok

MB Ö fjärrskrift, 1982-10-01. 75

ÖB Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-01 (handskrivna versionen); och MB Ö fjärrskrift, 1982-10-01. 76

Försvarsstabens Informationsavdelning (Fst/Info), Informationstjänsten i samband med ubåtskränkningarna i Stockholms södra skärgård under oktober 1982, 1983-04-26. 77

Fst/Info, 1983-04-26; och SOU 1983:13, s. 83. 78

Fst/Info, Ubåtsjaktverksamheten i Stockholms södra skärgård i oktober 1982, 1982-10-25; SOU 1983:13, s. 83; och MBÖ lägesrapport, 1982-10-03.

och skumstrimmor. Vissa av indikationerna gav doppler, vilket innebar att ett föremål varit i rörelse. Tolv sjunkbomber fälldes. En oljefläck 50x50 meter på vattenytan iakttogs.

En upptäckt av ubåt, som senare betecknades som säker, gjordes kl. 18.05 då en vågkam observerades i Sandhamnsområdet (Stora Hästskär), och kl. 19.00 då vad som rapporterades som tornet på en ubåt som med tända lanternor gick på nordlig kurs i farleden väster om Sandön. Patrullbåten Mode fick härefter sonarkontakt och anföll med sjunkbomber.

Av militärbefälhavarens i Östra militärområdet bedömande den 4 oktober framgick att en främmande ubåt sannolikt befann sig i Hårsfjärden, det s.k. södra området och att en ubåt möjligen uppehöll sig i det s.k. norra området, dvs. området innanför Sandhamn. Särskilt i södra området kunde det röra sig om en miniubåt eller eventuellt ett skenmål (detta var första gången man på allvar började överväga möjligheten av miniubåtar). Avseende det norra området bedömdes ubåten behöva utlöpa i närtid. I fråga om det södra området ansågs att en miniubåt till följd av begränsad uthållighet måste röja sig eller utlöpa inom kort. En konventionell ubåt ansågs ha lång kvarvarande uthållighet. Sannolikheten för att ubåt skulle finnas kvar i slutet av veckan bedömdes därför som liten.

Tisdagen den 5 oktober var spaningsintensiteten i Hårsfjärdenområdet hög och ett flertal indikationer i form av luftuppkok, oljefläckar och sonarekon erhölls. Indikationer ledde till att sammanlagt tolv sjunkbomber fälldes under dygnet. Avsikten var att en ubåt skulle tvingas till ytan och identifieras före avvisning. Risk för fritagningsförsök kunde inte uteslutas. Det fanns också en oro för att eventuella gisslansituationer skulle uppstå.

Enligt försvarsstabschefen Bror Stefenson skedde under dagen ”en massa händelser” på Hårsfjärden som pekade på att det var nära till ”att vi skulle lyckas, men en hel del ’spöken’ kan man nog säga att det fanns”.

Efter midnatt utsändes en presskommuniké från Försvarsstaben, vilken förtjänar att återges i sin helhet:

Fst/Info, 1983-04-26; SOU 1983:13, s. 83; och SOU 1995:135, s. 140. 80

MB Ö bedömande, 1982-10-04. 81

SOU 1983:13, s. 84; MB Ö Orientering 1982-10-03; samt Försvarsstabschefen Bror Stefensons dagbok, 1982-10-05. 82

Fst/Info, 1983-04-26.

Under måndagen har sådana indikationer erhållits, att man misstänker

att en främmande ubåt med stor sannolikhet uppehåller sig i Hårs-

fjärdområdet i Stockholms södra skärgård.

Indikationer har erhållits i form av radarekon, hydrofonekon, luft-

uppkok och skumstrimlor.

Vissa av indikationerna har givit doppler, vilket innebär att ett före-

mål varit i rörelse. Sjunkbomber har vid ett flertal tillfällen fällts på dessa indikationer.

Därutöver har förberedelser vidtagits för tänkbara händelseutveck-

lingar. Spaningarna fortsätter med oförminskad intensitet.

Marinstabens presschef Sven Carlsson har uppgivit för utredningen att informationsavdelningen i utkastet till denna kommuniké medvetet hade tagit med ett antal sakuppgifter, för att en del skulle kunna strykas i slutjusteringen, som brukligt var. Han hade emellertid blivit förvånad över att försvarsstabschefen i stället hade lagt till ytterligare element.

Den nattliga presskommunikén föranledde en stor uppmärksamhet. Försvarsstabschefen, som befann sig på Berga, blev på natten ”överfallen” av massmedia och gav några korta intervjuer varvid han bekräftade innehållet i kommunikén. Order om att upprätta ett presskvarter vid Berga hade givits under måndag eftermiddag, och avsikten var att detta skulle öppnas under natten eller påföljande dag. Med anledning av uppgifterna till pressen blev ett omedelbart öppnande i praktiken oundvikligt, och vid tvåtiden på natten släpptes de första journalisterna in. Ett presskvarter upprättades alltså tisdag morgon den 5 oktober. Under tiden fram till den 15 oktober då presskvarteret stängdes hade cirka 450 svenska och 200 utländska journalister ackrediterats.

Onsdagen den 6 oktober var spaningsintensiteten fortsatt hög. Ytterligare resurser tillfördes i form av minsvepare och ubåtsbärgningsfartyget Belos. En sjunkbomb fälldes under dagen i Hårsfjärden. Luftvärnsförband och militärpolis tillfördes också. På kvällen observerades skumstråk och luftuppkok, men sökning i området gav inget resultat.

Kraftsamling av verksamheten skedde till Hårsfjärdenområdet. Alla tänkbara arrangemang vidtogs för att försöka hålla en eventuell ubåt innesluten. Bottenundersökningar gjordes. Ett antal sjunkbomber fälldes mot kontakter som klassificerades som ”möjlig ubåt”.

Samtal med Sven Carlsson, 2001-09-12; Bror Stefensons dagbok, 1982-10-05; och Fst/Info, 1983-04-26.

Militärbefälhavaren i Östra militärområdet bedömde att i Hårsfjärden uppehöll sig sannolikt ytterligare en främmande ubåt. De vapeninsatser som gjorts kunde eventuellt ha skadat ubåten. Militärbefälhavaren utgick i det fortsatta agerandet ifrån att ubåt fanns instängd i Hårsfjärden tills annat bevisats. När en ubåt tvingats till ytan skulle den om så krävdes bemäktigas, om nödvändigt med vapenmakt. Ubåten skulle därvid införas till lämpligt belägen plats bl.a. för undersökning och förhör. Avvisning skulle ske enligt senare order.

Ett antal kontrollerbara mineringar bemannades under dagen.

Försvarsstabschefen noterade i sin dagbok att det började bli alltmer klart att det skulle bli en mycket svår operation och att satsningen på att få upp en ubåt kanske inte kunde ge resultat.

SOU 1983: 13, s. 84; MB Ö fjärrskrift 1982-10-06; och Bror Stefensons dagbok, 1982-10- 06.

Torsdagen den 7 oktober mitt på dagen erhölls indikationer i avspärrningsanordningarna i norra Hårsfjärden som kunde tyda på en utbrytning. Bland annat gavs utslag i nät som lagts ut i vissa sund för att indikera om en ubåt passerade. Näten förflyttade sig ca 50 meter. Utvecklingen föranledde stort pådrag, ÖB underrättades och han meddelade i sin tur statsministern. Insatser med flyg förbereddes. Senare på eftermiddagen fälldes en sjunkbomb på norra Hårsfjärden och sex sjunkbomber utanför den norra avspärrningen mot en indikation som bedömdes härröra från ubåt. Vapeninsatserna skedde med begränsningar. och med upprepade eldförbud för både helikoptrar och fartyg. Detta berodde på att man befarade att dykare kunde finnas i vattnet. Då någon taktisk ledare

ej var utsedd måste vapeninsatserna regleras av örlogsbaschefen. Militärbefälhavaren fick ÖB:s tillstånd att använda fasta mineringar.

Två minor sprängdes i närheten av Mälsten på eftermiddagen och en på kvällen. Efter den första sprängningen gav ÖB order om att utnyttjandet av mineringar endast fick ske under förutsättning att absolut säkerhet förelåg för övrig trafik. Ytterligare sjunkbomber fälldes. Vapeninsatserna gav dock inget resultat.

Senare på kvällen gav nätet i norra spärren åter utslag och flyttades ca 100 meter. Klockan 21.35 fick en helikopter söder om Oxnöudde sonarkontakt med ett eko som avlägsnade sig från sonaren. Ekot klassificerades ”möjlig ubåt”. Denna kontakt betecknades senare som säker. Kontakten hölls under närmare ett par timmar med omväxlande helikopter och fartyg. Eldgivningen reglerades i detalj från basen, och resultatet blev att fyra sjunkbomber fälldes. Överbefälhavaren beordrade sent på kvällen ”återhållsamhet med insats av sjunkbomber”, samt eldförbud för alla mineringar.

Det finns indikationer som talar för att en ubåt, om det fanns fler än en, kan ha tagit sig ut relativt tidigt, troligen denna dag och förflyttat sig nordostvart genom de tämligen djupa rännor som går igenom skärgården i nordostlig/sydvästlig riktning. De ubåtsindikationer, som senare gjordes på Jungfru- och Nämndöfjärdarna, förefaller tidsmässigt stämma med en sådan förflyttning.

Fredagen den 8 oktober erhölls i södra Hårsfjärden och utanför spärren indikationer, bl.a. i form av radarekon. Vissa höjningar av beredskapen och indragningar av permissioner vid förband inom Östra militärområdet under helgen beordrades. Passage för fartyg med mindre djupgående än 10 meter förbjöds i lotsleden väster om Mälsten.

Överbefälhavaren gick ut med ett internt meddelande rörande information till massmedia där uppmärksamheten fästes på att en mängd hemliga uppgifter om den pågående ubåts-incidenten

ÖrlB O krigsdagbok, 1982-10-07; Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-07; samt SOU 1983:13, s. 84. De resurser som örlogsbasen disponerade var en heterogen samling små fartyg och båtar, av vilka några var ur kustbevakningen och polisen. Huvuddelen bestod av ett antal okvalificerade enheter såsom bogserbåtar, torpedbärgare och SVK-båtar. De enda kvalificerade resurserna var helikoptrarna och några patrullbåtar. På övriga fartyg pågick besättningsbyten. Det fanns därför inga lämpliga förbandschefer som kunde utses till taktiska ledare. 86

Marina Analysgruppen, Incidentrapport 4, ”Rapport ubåtsincident 1982-09-30−10-15”, daterad 1982-10-29; SOU 1995:135, s. 140; ÖrlB krigsdagbok, 1982-10-07; samt ÖB fjärrskrift 1982-10-07.

sluppit ut bl.a. genom uttalanden från militära befattningshavare. Där påpekades att vissa militära talesmän knutna till Försvarsstabens informationsavdelning utsetts. Sekretessbedömning av informationen till pressen skulle göras i samband med uttalanden från dessa talesmän.

I ett bedömande från militärbefälhavaren noterades att på eftermiddagen den 7 oktober och natten den 7−8 oktober hade indikationer erhållits, som tydde på att eventuell ubåt kunde ha tagit sig ut genom den norra spärren. Militärbefälhavaren bedömde att sannolikheten för att eventuell ubåt alltjämt fanns kvar i Hårsfjärden minskade.

Lördagen den 9 oktober kompletterades de fasta spärrarna i Hårsfjärdenområdet för att öka den indikerande och hejdande effekten. Under dygnet hade några indikationer på ubåt erhållits, fortsatt undersökning gav dock negativt resultat.

Spaningarna fortsatte såväl innanför som utanför avspärrningsanordningarna vid Hårsfjärden. En kontrollerbar minering utlades som ytterligare förstärkning av den s.k. norra spärren. En senare som säker betecknad upptäckt av ubåt rapporterades efter kl. 15.00 då ett periskop observerades på Jungfrufjärden, och en timme senare gjordes två observationer av ett periskop öster om Nämndö.

Vid ett möte mellan ÖB, försvarsstabschefen, militärbefälhavaren och kustartilleriförsvarschefen diskuterades användning av minor vid ubåtsjakten. Överbefälhavarens beslut blev att minor fick utnyttjas dagtid under förutsättning av optisk sikt.

Söndagen den 10 oktober fortsatte spaningarna. Två indikationer rapporterades på eftermiddagen från norra Hårsfjärden. Sökning i området gav inget resultat. Arbetet med förstärkningar av spärranordningarna runt Hårsfjärden avslutades.

Måndagen den 11 oktober erhölls på morgonen sonarindikationer vid Mälsten. Vid elvatiden hördes en knall som senare visade sig vara en ljudbang från ett amerikanskt flygplan över Östersjön. Mitt på dagen sprängdes, efter indikation, en mina i Mälstenområdet. Efter minsprängningen uppträdde och fotograferades en grön fläck i vattnet utanför Mälsten. Förbud för obehöriga att vistas inom vattenområdet i och i anslutning till Hårsfjärden utfärdades.

SOU 1983:13, s. 84 ; ÖB fjärrskrift, 1982-10-08, Fst/Info, 1982-10-25. 88

MB Ö bedömande 1982-10-08. 89

MB Ö fjärrskrift 1982-10-09; SOU 1983:13, s. 84; SOU 1995:135, s. 140; och Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-09. 90

SOU 1983:13, s. 85.

Belos genomförde bottenundersökningar i området kring minsprängningen utan resultat. Under natten rapporterades hydrofonljud som av hydrofonisten uppfattades som reparationsljud, något som avvisades i senare analyser.

Området kring Mälsten

Tisdagen den 12 oktober fortsatte spaningarna i Hårsfjärdenområdet. På kvällen erhölls en sonarkontakt utanför Mälsten i Danziger gatt. Denna kontakt indikerades i en passiv sonar i form av propellerljud från en ubåt i undervattensläge. En del av indikationen spelades in på band. Denna kontakt bedömdes senare som ”ubåt”.

Denna natt hävdes det nattliga eldförbudet för mineringen i Danziger gatt.

Onsdagen den 13 oktober erhölls sent på kvällen och under natten till torsdagen starka ubåtsindikationer vid Mälsten i flera av varandra oberoende system. Med anledning av dessa indikationer ringde platschefen på ön direkt till försvarsstabschefen och begärde att det nattliga eldförbudet för minorna skulle hävas. Efter att ha

Fst/Info, 1983-04-26; SOU 1983:13, s. 85; Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-11; och Mälstens krigsdagbok, 1982-10-11. 92

SOU 1983:13, s. 85; SOU 1995:135, s. 140; MB Ö fjärrskrift, 1982-10-12.

inhämtat berörda chefers uppfattning beslutade försvarsstabschefen, till vilken ÖB den natten hade delegerat beslutanderätten ifråga om insats med minor, omkring kl. 1.00 att så skulle ske. Utanför mineringen hade då en ubåtsjakthelikopter erhållit en kontakt som klassificerades som ”möjlig ubåt”. Från en bevakningsbåt insattes anfall och två sjunkbomber fälldes.

Presskvarteret på Berga Örlogsskolor flyttades in till Stockholm.

Torsdagen den 14 oktober sökte Belos i Danziger gatt-området utan resultat. Beredskapen för vissa armé- och flygförband drogs ned. Under dagen erhölls ytterligare sonarindikationer utanför Danziger gatt.

Bedömningen gjordes att främmande ubåtar ej längre fanns kvar inne i svensk skärgård, medan främmande föremål kunde finnas kvar och det kunde finnas spår kvar på svensk botten som kunde avslöja ubåts nationstillhörighet eller dess verksamhet.

Tisdagen den 19 oktober insattes dykare för bottenundersökningar.

Torsdagen den 21 oktober tillsatte regeringen Ubåtsskyddskommissionen.

Måndagen den 1 november avbröts spaningarna.

Säkra upptäckter av ubåtar

1983 års Ubåtsskyddskommission gjorde ingen precisering av säkra kontakter.

Ubåtskommissionen 1995 refererade emellertid i sin redovisning av Hårsfjärdenepisoden fem fall av säkra upptäckter av ubåt som identifierats av den särskilda arbetsgrupp för granskning av ubåtsjaktverksamheten vilken tillsatts av Chefen för marinen och som letts av konteramiralen Gunnar Grandin. Dessa fem var följande:

Mälstens krigsdagbok, 1982-10-13. 94

Försvarsstaben/Und fjärrskrift, 1982-10-14, SOU 1983:13, s. 85. 95

Granskning av ubåtsjaktverksamheten mot bakgrund av händelserna i Stockholms skärgård, Slutrapport till Chefen för marinen från arbetsgrupp Ubåtsjaktverksamhet, daterad den 3 december 1982. (hädanefter benämnd som Grandin-rapporten). De fem säkra upptäckterna av ubåt finns också refererade i SOU 1995:135, s. 140.

5. En första observation gjordes av två värnpliktiga som

fredagen den 1 oktober 1982 mitt på dagen på relativt nära håll

siktade två ubåtsmaster – av vilka åtminstone en uppfattades

som periskop – på Hårsfjärden utanför Berganäs. Masterna

drogs ner och försvann.

6. Måndagen den 4 oktober, mellan kl. 18.00 och 19.00 gjordes

två på varandra följande optiska upptäckter, dels av en vågkam

som rörde sig, dels ett ubåtstorn med tända lanternor på

nordlig kurs i leden väster om Sandön (Sandhamn). Sjunk-

bombsanfall från patrullbåt (”Mode”) insattes efter sonar-

kontakt.

7. Torsdagen den 7 oktober på kvällen fick en helikopter vid

Hårsfjärden sonarkontakt med något som avlägsnade sig (låg

doppler) med en fart av 8 knop.

8. Lördagen den 9 oktober på eftermiddagen observerades ett

periskop på Jungfrufjärden och gjordes ytterligare två observa-

tioner av ett periskop öster om Nämndö.

9. Tisdagen den 12 oktober kl. 18.00 slutligen uppfattades i en

passiv hydrofon vid Mälsten i Danziger gatt sonareffekten av

propellerljud från en ubåt i undervattensläge.

3.3.1¶Operation Notvarp

En grund till oklarheterna runt Hårsfjärdsepisoden har varit att tidigare utredningar och information från Försvarsmakten inte redovisat de marina aktiviteter, som föregick den inledande observationen i Hårsfjärden den 1 oktober.

Sålunda genomförde marinen i månadsskiftet september/oktober 1982 en ”Operation Notvarp” , som inte dokumenterats i vanlig ordning utan tvärtom omgärdats med stor sekretess. Rykten om denna operation, som tidsmässigt råkade sammanfalla med ett amerikanskt örlogsbesök i Stockholm, har bidragit till spekulationer om en Nato-inblandning i Hårsfjärdenincidenten.

Information rörande Operation Notvarp är främst inhämtat från ÖrlB O krigsdagbok och genom samtal med Emil Svensson, 2001-04-18.

I marinen utvecklades sommaren 1982 en plan för att genomföra en ”agerandeoperation” i kontrast till de reaktiva operationer som var en följd av ubåtsjaktens natur. För att få ett stopp på de olovliga intrången i svenskt territorialvatten måste Försvarsmakten lyckas tvinga en kränkande ubåt att inta övervattensläge, så att den kränkande nationen kunde utpekas. Detta bedömdes kunna ske om initiativet låg på ubåtsjaktens sida.

Tanken på en agerandeoperation förefaller ha emanerat från marinstaben. Planeringen igångsattes, efter klartecken från Överbefälhavaren, inom marinstaben i nära samverkan med kustflottan, Ostkustens örlogsbas, Stockholms Kustartilleriförsvar samt första helikopterdivisionen. För att vidmakthålla hög sekretess och undvika läckor begränsades kretsen av informerade starkt. Den avgående försvarsstabschefen, viceamiral Schuback underrättades i ett sent skede, den likaledes avgående militärbefälhavaren för Östra militärområdet däremot inte. Den tillträdande försvarsstabschefen viceamiralen Stefenson, som var chef för kustflottan till och med den 30 september, informerades enligt uppgift inte förrän den 30 september på kvällen.

Den grupp som planerade Operation Notvarp leddes av kommendörkapten Emil Svensson. Verksamheten baserades i hög grad på muntliga order. Utgående från erfarenheter från tidigare ubåtskränkningar beslutades att operationen skulle genomföras i området Kanholmsfjärden – Sandhamn. Principen var att utlägga några specialtillverkade indikerande nät samt utgångsgruppera resurser för spaning och insats, så att det, om man fick indikationer på närvaro av främmande ubåt, skulle vara möjligt att göra en samlad insats utan tidsfördröjning. Örlogsbaschefen ledde verksamheten och rapporterade direkt till ÖB med kringgående av militärbefälhavaren i Östra militärområdet.

Ur kustflottan hade avdelats en patrullbåtsdivision om två patrullbåtar, en ubåt, en hydrofonbojgrupp samt ett par helikoptrar ur första helikopterdivisionen. Vissa delar av andra kustartilleribrigaden, som genomförde krigsförbandsövning i området, hade tilldelats särskilda uppgifter inom ramen för operationen.

Hemliga detaljanvisningar för skärpt tillämpning av IKFN beslutades av ÖB att gälla för Operation Notvarp. Tidpunkten för Notvarp och dess geografiska förläggning skall, enligt vad som uppgivits för utredningen av i planeringen deltagande personer, ha

Samtal med berörda personer. 98

Samtal med Emil Svensson, 2001-04-18.

beslutats med hänsyn till de erfarenheter som man fått fram från tidigare kränkningar. Värt att notera är dock att vid tidpunkten för Notvarp planerades och genomfördes ett amerikanskt örlogsbesök i Stockholm. Detta besök var givetvis känt i berörda staber.

Besöket ägde rum i Stockholm med början den 24 september och avslutning den 27 september. Robotkryssaren USS Belknap, fregatten USS Elmer Montgomery och tankfartyget USS Monongahela deltog i besöket. Fartygen medverkade i en Natoövning i Nordsjön och Östersjön under perioden den 22 september till den 3 oktober. Därpå följde ytterligare en Natoövning som avslutades den 15 oktober. Ett dygn efter utlöpandet från Stockholm befann sig fartygen tillsammans med skuggande sovjetiska örlogsfartyg sydost om Gotland.

I detta sammanhang framstår emellertid som intressant den rapporterade observationen kl. 14.00 den 26 september 1982 av ett periskop på Stockholms ström i närheten av de vid Stadsgårdskajen förtöjda amerikanska örlogsfartygen. Det kan i efterhand beklagas att denna märkliga observation inte föranledde en närmare kontroll och analys. Dock kan noteras att den omnämndes i Utrikesnämnden under nämndens behandling av Ubåtsskyddskommissionens betänkande.

Utredarens bedömning

Notvarp kan antingen beskrivas som ett misslyckande eller som en begränsad framgång i så måtto att en främmande ubåt faktiskt tycks ha uppenbarat sig på antagen tid, men vid fel plats, i Hårsfjärden strax söder om operationsområdet.

Utredaren vill dock sätta ett frågetecken för planeringen och genomförandet av Notvarpsoperationen. Den hemliga plan, som ingen i regeringen eller Försvarsdepartementet hade orienterats om, syftade till att fånga en främmande ubåt i en agerandeoperation och tvinga denna till ytan för identifiering. Om man lyckats i detta uppsåt skulle Sverige, i ett känsligt politiskt läge, ha ställts inför en direkt konfrontation med främmande makt. Vid Gåsefjärden-incidenten hade sovjetiska örlogsfartyg samlats utanför den svenska territorialgränsen, vilket skapat en

Möte i Utrikesnämnden, 1983-04-26. Mötet hölls kl.13.30, strax efter presskonferensen där Ubåtsskyddskommissionens betänkande presenterats. Lennart Ljungs dagbok, 1983-04- 26.

svårbedömbar säkerhetspolitisk situation. I vad avsåg Notvarpsoperationen hade såväl den avgående som den tillträdande försvarsstabschefen informerats i ett sent skede medan militärbefälhavaren för Östra militärområdet hade hållits utanför planeringen.

Politiskt kunde tidpunkten knappast ha varit sämre vald. Riksdagsvalet i september hade lett till ett regeringsskifte i Sverige. Den avgående regeringen hade karaktär av expeditionsministär och den nya som skulle tillträda den 7 oktober var ännu inte färdigbildad. Därtill kom att stora delar av den militära ledningen byttes den 1 oktober. Lämpligare hade därför varit att senarelägga denna operation, vilken kunde ha resulterat i att en kränkande ubåt tvingats till ytan. Att i detta läge söka sätta i verket en plan som skulle ha kunnat leda till en politisk konfrontation med en främmande makt måste bedömas som olämpligt. Ansvaret för denna risktagning måste ensamt falla på ÖB Lennart Ljung.

När Notvarpsoperationen efter beslut av örlogsbaschefen genom överflyttning av resurser den 1 oktober övergick i Hårsfjärden-operationen, engagerade sig den nytillträdde försvarsstabschefen vartefter incidenten utvecklade sig alltmer i den direkta taktiskt/operativa ledningen.

Vidare måste ifrågasättas den filosofi, som legat till grund för agerandeoperationen Notvarp, där ju tanken var att, om en kränkande ubåt tvingades till ytan, den kränkande staten skulle upphöra med sina ubåtsintrång. Resonemanget förefaller inte särskilt hållbart i skenet av Gåsefjärden-incidenten, vilken inte följdes av någon minskning av frekvensen av rapporterade kränkningar. Om nu hypotesen var att Sovjetunionen var den stat som varit ansvarig för huvuddelen av intrången borde Sovjetunionen efter Gåsefjärden ha upphört med dessa.

Mycket talar för att de kränkningar, som ägt rum, haft som motiv exempelvis operativa förberedelser i händelse av konflikt i Östersjön och/eller förebyggande åtgärder gentemot motsidan. Om skälen för den agerande staten vore tillräckligt tungt vägande torde denna stat inte avstå från sina operationer p.g.a. något enstaka misslyckande.

Det kan inte uteslutas att någon enhet ur det amerikanska örlogsbesöket, exempelvis kryssaren Belknap, kunde ha setts som ”lockbete” inom ramen för Notvarp-operationen genom att med

100

Se not 97. 101

ÖrlB O krigsdagbok.

sin närvaro attrahera en sovjetisk ubåt. Sett ur ett sovjetiskt perspektiv (om det nu var sovjetiska ubåtar som skulle lockas i en ”fälla”) borde emellertid ett sådant lockbete i skärgården knappast vara attraktivt eftersom en hydroakustisk avlyssning av Belknap skulle vara avsevärt lättare att genomföra utomskärs än inomskärs.

Som en ren hypotes har värderats om en amerikansk mindre undervattensfarkost skulle kunnat ha medförts i det tankfartyg som deltog i örlogsbesöket för att efter en dold sjösättning operera i Stockholms inre skärgård. Att bygga om ett tankfartyg så att det i skrovet kan härbärgera en undervattensfarkost är tekniskt fullt möjligt. Ett problem skulle emellertid vara att en miniubåt inte på egen hand skulle ha uthållighet att förflytta sig till södra Östersjön där de amerikanska fartygen kom att uppehålla sig efter besöket i Stockholm.

Notvarpsoperationen var ett sakligt tveksamt initiativ med risk för betydande och svårhanterade politiska konsekvenser. Det framstår som märkligt att ÖB Ljung godkände det operativa konceptet och än mer överraskande är att han godtog tidpunkten med åtföljande risk för en större säkerhetspolitisk konfrontation i den rådande politiska situationen i Sverige, karaktäriserad av ett pågående regeringsskifte. I vart fall kunde ÖB under hand tagit upp frågan med regeringen.

För en utomstående bedömare framstår karaktäriseringen av Notvarpsoperationen som en ”agerandeoperation” som tämligen långsökt. En annan sak vore om den planerats som en övning i ubåtsjakt, men planerarna har i samtal med utredaren insisterat att syftet med operationen var att gillra en fälla. Men en fälla utan ett särskilt lockbete, som skulle attrahera ubåtar som misstänktes regelbundet göra intrång, måste ha små utsikter att verka. Av synnerlig betydelse vid planering och genomförande av en sådan operation är att all information hålls hemlig. Läcker information om t.ex. tidpunkten och/eller valt område ut i förväg är risken för ett misslyckande stor. Av främst detta skäl maskerades denna operation som övningsverksamhet. Av Grandin-rapporten har framgått att tidpunkten, månadsskiftet september/oktober, baserades på den då tillgängliga kränkningsstatistiken samt att en av kustartilleribrigaderna, den med områdesansvar för Stockholms mellersta skärgård, då skulle krigsförbandsövas. Området för operationen gav sig därmed självt. Till bilden hör att huvuddelen av

de marina förbanden samtidigt deltog i en stor övning i södra Sverige.

Ubåtsskyddskommissionen orienterades om Operation Notvarp, men valde enligt uppgift av kommissionens sekreterare att bibehålla sekretessen, varigenom marinen skulle kunna använda konceptet vid senare tidpunkter.

Detta koncept, att försöka bedöma när och var den kränkande makten avsåg genomföra en ubåtsoperation på svensk territorium och sedan dolt gruppera enheter för spaning och insats i förväg, kom att under resten av 1980- och början av 1990-talen dominera den marina verksamheten. Årligen kom de marina förbanden att genomföra ett antal sådana ubåtsskyddsoperationer. Det operativa konceptet diskuteras i detalj i anslutning till behandlingen av ÖB:s rapport 1987, se nedan. Kritik bör i Notvarpsfallet inte i första hand riktas mot den operativa idén att planera och genomföra en agerandeoperation, utan främst mot den valda tidpunkten mitt under ett regeringsskifte samtidigt med en omfattande omflyttning inom Försvarsmaktens ledning.

Som framgår ovan genomförde några amerikanska örlogsfartyg ett s.k. rutinbesök i Stockholm under några dagar i slutet av september. Med anledning av de TV-program om ubåtskränkningar som sändes i mars 2000, och som var en av anledningarna till att Ubåtsutredningen tillsattes, och i vilket bl.a. den tidigare amerikanske försvarsministern Casper Weinberger gjorde några uppmärksammade uttalanden, har utredningen lagt ner avsevärd möda på att söka klarhet i om det finns någon reell substans bakom dessa uttalanden. Senare i betänkandet kommer Weinberger-intervjun att närmare granskas.

Det nämnda amerikanska örlogsbesöket i Stockholm har granskats särskilt. Från dem som deltog i planeringen av Operation Notvarp har förnekats att tidpunkten för operationen skulle ha påverkats av besöket. Det kan emellertid inte helt uteslutas att man från Warszawa-paktens sida hade ett visst intresse av att inhämta underrättelser om dessa fartyg. De amerikanska fartygen av vilket ett, USS Belknap, var relativt nytt, skulle då vara en anledning till en ubåtsoperation i Stockholms mellersta skärgård. Utredaren har emellertid inte kunnat bevisa några kopplingar mellan det amerikanska örlogsbesöket och Operation Notvarp.

102

Grandin-rapporten. 103

Intervju med Caspar Weinberger, Striptease, SVT, 2000-03-07.

3.3.2¶Hanteringen av Hårsfjärden-incidenten

Hårsfjärden var den mest omfattande, mest dramatiska och mest uppmärksammade ubåtsjaktoperationen i svenska vatten. Den började med en agerandeoperation, ”en fälla” under täckmantel av övningsverksamhet. Operativt var tidpunkten rätt bedömd men området ett annat än vad som bedömts sannolikt. Den utvecklade sig till en skarp operation av stor omfattning. Rader av indikationer av olika slag gav ett otvetydigt intryck av främmande undervattensverksamhet, och därtill av en art man på svensk sida ej var bekant med tidigare både i vad avser ubåtstyper, med mindre farkoster än konventionella ubåtar, och uppträdande, med påtagligt provokativt beteende i för det svenska försvaret synnerligen känsliga områden.

Trots att Försvarsmakten kunde reagera med anmärkningsvärd snabbhet, trots att vissa insatsberedda styrkor fanns omedelbart tillgängliga och gripbara och trots att ubåtshändelserna ägde rum i direkt anslutning till den svenska marinens huvudbas i Muskö, lyckades Försvarsmakten inte identifiera eller tvinga upp en ubåt, och enligt egen utsago och såvitt känt ej ens tillfoga någon inträngande undervattensfarkost nämnvärd skada.

Dessa förhållanden, också i förening med initialt optimistiska uttalanden från försvarsledningens sida, har föranlett en rad ifrågasättanden av marinens hantering inte bara i sak utan också av dess verklighetsbeskrivningar och analyser – vilka i alla väsentliga avseenden adopterades av den politiskt sammansatta, av förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson ledda, Ubåtsskyddskommissionen 1983.

De kritiska och skeptiska omdömena har kommit från en bred skara av intresserade observatörer – regeringsmedlemmar, partiledare, politiker, journalister, forskare − men även från militärens egna led. Kritiken har sträckt sig över ett brett register från tvivel om militärens, i synnerhet marinens, kompetens och Försvarsmaktens ledningsförmåga till hypoteser om att Nato-ubåtar med marinens goda minne svarat för en del eller alla intrång vid Hårsfjärden och annorstädes, om att försvarsledningen avsiktligt låtit kränkande ubåt oförhindrat lämna svenskt territorialvatten, eller om att inga främmande ubåtar alls, eller möjligen endast ett ringa fåtal, trängt in i svenskt inre territorialvatten. Det är med denna

104

Se t.ex. Lennart Bodström, Mitt i stormen (2000), s. 243ff; Ulf Adelsohn, Partiledare − Dagbok 1981−1986 (Gedins Förlag, Malmö, 1987); Hasselbohm, Ubåtshotet (1984); Bynander, ”The 1982 Swedish Hårsfjärden Submarine Incident”, Cooperation & Conflict, (1998); och Lars Hansson, ”Vi tvingades släppa rysk ubåt”, Tidningen Z, 1987:2.

kritik som utgångspunkt som utredningen gjort Hårsfjärdenhändelserna till föremål för särskild granskning.

Utredarens bedömning

För att göra en bedömning av den politiska och militära hanteringen av Hårsfjärden krävs en värdering av kvaliteten på underlaget för politiska och militära beslut, av analysprocess och beslutsprocess samt också av hur fattade beslut genomfördes.

Observationen den 1 oktober av två ubåtsmaster i Hårsfjärden föranledde örlogsbaschefen att avbryta den av honom ledda Notvarp-operationen och överföra de sålunda omedelbart gripbara ubåtsjaktresurserna till Hårsfjärden. Notvarpsoperationen planerades och leddes inte enligt de ledningsprinciper som då gällde, dvs. av militärbefälhavarna vilka under ÖB hade att leda den operativa verksamheten. Inom marinen gällde att utbildnings- och övningsverksamhet, med undantag för tillämpningsskedena av krigsförbandsövningar, leddes av de marina förbandscheferna direkt under Chefen för marinen (CM). Operation Notvarp var formellt en övning och så länge den inte utvecklades till en incident var det en verksamhet som örlogsbaschefen under CM ledde direkt genom ordergivning till deltagande förband. Då syftet med övningen var att försöka upptäcka och tvinga en kränkande ubåt till ytan borde självklart militärbefälhavaren varit i vart fall orienterad om verksamhetens uppläggning, avdelade resurser, etc. Skälet till detta är uppenbart; i det ögonblick en i operationen deltagande enhet erhållit en ubåtsindikation med så mycket substans att man på örlogsbasen gjort bedömandet att det var fråga om en incident måste militärbefälhavaren informeras. Dennes uppgift skulle då bli att i enlighet med IKFN och gällande order från ÖB överta den operativa ledningen av incidenten. Detta innebär emellertid inte med nödvändighet att militärbefälhavaren skall ”dra på” ytterligare resurser, etc.

Nu fick man under de få dygn som Operation Notvarp pågick ingen ubåtsindikation, som då bedömdes ha sådan substans, att militärbefälhavaren skulle involveras. Milostaben hade emellertid orienterats om de indikationer på närvaro av främmande ubåt som gjorts under de sista dagarna i september i innerskärgården. När Hårsfjärden-incidenten inleddes kopplades militärbefälhavaren, helt i enlighet med bestämmelserna, in i kommandostrukturen.

Misstaget under Notvarpsoperationen fick således inga direkta följder. Men hade en främmande ubåt tvingats till ytan, skulle militärbefälhavaren och milostaben ha varit i efterhand, då man inte visste vad som pågick, vilka resurser som var insatta, etc. Man bör också ha i bilden bytet av flera viktiga befattningshavare i månadsskiftet september/oktober, vilket som alltid innebar en viss nedgång i den omedelbara stabsberedskapen oavsett på vilken nivå byten sker.

Såsom redan Ubåtsskyddskommissionen 1983 konstaterat kännetecknades Hårsfjärdsoperationen understundom av förvirring i kommunikationskanalerna, vertikalt såväl som horisontellt inom organisationen. Som framgår av den ovan gjorda kronologiskt organiserade beskrivningen rådde särskilt i vad avsåg gällande order för vapeninsats, osäkerhet på förbandsnivån. Såväl restriktioner om eldtillstånd som eldförbud gavs tidvis med frångående av normala befälslinjer. Grandin-rapporten konstaterar: ”Vapeninsatsernas storlek reglerades i detalj kontinuerligt från högre myndighet.” Utredaren vill särskilt betona uttalandet i Grandinrapporten att centrala ingripanden – dvs. från ÖB och chefen för Försvarsstaben – ledde till att vissa insatser inte kom till stånd. Detta ledde enligt örlogsbasen och kustartilleriförband till att några av de bästa insatsmöjligheterna gick förlorade.

Taktisk ledning

För framgångsrika operationer till sjöss behövs en chef som på platsen samordnar och leder samtliga egna styrkor. I den svenska marinen kallas denne taktisk ledare. Det ingår i företagledarens, dvs. örlogsbaschefens uppgifter att utse en taktisk ledare. Vanligen är denne en kvalificerad förbandschef.

När Hårsfjärden-incidenten inträffade pågick besättningsbyten efter det att den stora försvarsmaktsövningen i södra militärområdet avslutats. I denna hade praktiskt taget alla flottans rustade enheter deltagit. Örlogsbaschefens kvalificerade resurser var därför enbart de två patrullbåtar, som var engagerade i Sandhamnsområdet. För ingripande mot den ubåt som observerats den 1 oktober disponerades därför – utöver helikoptrar – endast ett antal mindre kvalificerade militära och civila fartyg och båtar, men ingen

105

Grandin-rapporten.

förbandschef med stab som skulle ha kunnat fungera som taktisk ledare för verksamheten på Hårsfjärden med omnejd.

Insatta resurser som till stor del utgjordes av örlogsbasens egna fartyg och båtar måste följaktligen ledas direkt från örlogsbasens ledningscentral. Då man där inte kunde ha en minutaktuell bild av var fartyg, båtar, dykare och i synnerhet helikoptrar befann sig, var man tvungen att genom order om tidvisa eldförbud säkerställa att inga vådasprängningar skulle inträffa. Värt att hålla i minnet är att viss civil båttrafik också ägde rum, eftersom endast en del av Hårsfjärden ingick i det marina området.

De brister i hanteringen av Hårsfjärdsoperationen, i synnerhet de oklarheter som tidvis tycktes ha rått främst på förbandsnivå i fråga om avgivande av verkanseld, hade möjligen kunnat undanröjas om krigsorganisationens ledningssystem tillåtits fungera. Överbefälhavaren Lennart Ljung måste härvidlag bära huvudansvaret. Det har å andra sidan hävdats att krigsorganisationens ledningssystem inte var strukturerat för incidenter av typ ubåtsintrång, vilka är incidenter där kanske kortare ordervägar skulle ge mer utrymme för improvisationer, där operativa resurser är relativt begränsade och där politisk sensitivitet gör sig mer gällande än i mer tydliga krigsfall.

Frågan om eldförbud för minor

En av de frågor, som varit föremål för den mest intensiva debatten efter Hårsfjärden-incidenten, rör utnyttjandet av de fasta mineringarna kring Mälsten på södra Mysingen. Utredaren har därför noga granskat när och hur tillstånd att insätta mineld medgivits. Som utgångspunkt gällde i princip eldförbud. Eldtillstånd för minorna skall alltså ses som undantag.

Stabschefen i Östra militärområdet begärde omkring kl. 14.30 torsdagen den 7 oktober av ÖB, att fasta mineringar skulle få utnyttjas. Detta beviljades av ÖB. Kort därefter sprängdes de två första minorna. Försvarsstabschefen, som då befann sig på Muskö, rapporterade till ÖB att man misstänkte att minsprängningarna kunde ha orsakats av ett tekniskt fel. Överbefälhavaren gav då på förslag av försvarsstabschefen order att minor endast fick utnyttjas

106

SOU 1983:13, s. 50f. För två olika uppfattningar om hanteringen av eldförbudsfrågan se Hansson, ”Vi tvingades släppa rysk ubåt”, Tidningen Z, 1987:2; och Sven-Olof Kviman, Aftonbladet, 2000-03-08; respektive Bror Stefenson, Dagens Nyheter, 2000-03-11.

under förutsättning av absolut säkerhet för civil sjöfart. Efter överläggning med försvarsstabschefen och då örlogsbaschefen uttryckt ett önskemål att ”man borde lugna ner sig lite”, gav ÖB sent på kvällen order om ”återhållsamhet med insats av sjunkbomber; insats med salva skall ej ske”, samt att eldförbud gällde för samtliga mineringar.

Dagen därpå beordrade ÖB att mineringarna hade eldtillstånd under dager förutsatt att optisk sikt rådde. Beslut om insats av sjunkbomber i salva, delegerades till militärbefälhavaren, vilken i sin tur delegerade beslutsrätten till örlogsbaschefen. Ett dygn senare får man ett intryck att syftet med en eventuell insats av mineld skärpts, från att söka tvinga en ubåt till ytan till att hejda den. Överbefälhavaren preciserade nämligen efter ett möte med berörda chefer att vid ubåtspassage fick enstaka mina utlösas direkt under ubåten. Alltjämt gällde dock kravet på dagsljus och optisk sikt.

Perioden den 11−14 oktober kännetecknades av ett antal indikationer i minor och sonarer vid Mälsten. Vid middagstid måndagen den 11 oktober indikerade mineringen väster om Mälsten och en mina sprängdes, till synes utan att åstadkomma någon effekt. Försvarsstabschefen föreslog ÖB att mineringarna skulle beläggas med eldförbud tills dess en snabbutredning klarlagt vad som orsakade indikeringen. Överbefälhavaren beordrade i enlighet med förslaget.

På förmiddagen tisdagen den 12 oktober hävde ÖB eldförbudet och gav eldtillstånd under dager och optisk sikt. På kvällen rapporterades från Mälsten att man hade ubåtsindikationer i Danziger gatt. Detta föranledde kustartilleriförsvarschefen att anhålla hos militärbefälhavaren om eldtillstånd. Han framhöll därvid att tillfredsställande övervakning av vattenytan var säkerställd med förbättrad utrustning (nattkikare m.m.). Efter kontakt med Försvarsstaben beviljade militärbefälhavaren eldtillstånd för mineringen i Danziger gatt fast mörker var rådande. Någon indikation i mineringen erhölls emellertid ej.

Denna order om eldtillstånd gällde enbart natten 12/13 oktober. På morgonen den 13 oktober hade detta undantag från ÖB order följaktligen upphört att gälla. Vid mörkrets inbrott på kvällen den

107

Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-07. 108

Ibid. 1982-10-08 – 09. 109

Ibid. 1982-10-11; och Grandin-rapporten. 110

Mälsten krigsdagbok, 1982-10-12.

13 återinträdde alltså eldförbudet automatiskt. För att undanröja varje missförstånd och inskärpa att ÖB:s gällande order innebar eldförbud under dygnets mörka del, lät försvarsstabschefen repetera ÖB order. En särskild order om eldförbud för Mälsten mottogs där kl. 20.05, och försvarsstabschefen försäkrade sig personligen via flera kanaler om att eldförbud rådde.

På Mälsten erhölls under kvällen indikationer, som bedömdes innebära att en främmande ubåt var på väg att passera Mälsten i ett försök att löpa ut till sjöss. Styrkechefen på ön ringde då direkt till försvarsstabschefen, till vilken ÖB denna kväll delegerat beslutsrätten, och argumenterade för att mineringarna omedelbart skulle ges eldtillstånd. Inget eldtillstånd gavs dock vid tillfället. Klockan 23.00 blev det utslag i mineringen i Danziger gatt. Akustiken fick också kontakt med vad man bedömde som ett föremål med skadad propelleraxel.

Efter samtalet med chefen på Mälsten efterhörde försvarsstabschefen berörda chefers uppfattning, varefter han omkring kl. 1.00 på natten beviljade det begärda eldtillståndet. Han orienterade sedan ÖB om det fattade beslutet. Någon indikering i mineringarna erhölls dock inte vid denna tid eller senare denna natt. En helikopter som sänts ut till området utanför mineringarna fick emellertid kontakt, och ledde in två bevakningsbåtar mot vad man klassificerade ”möjlig ubåt”. Man fick tillstånd att sätta in två sjunkbomber och fällde dessa, efter viss förvirring i ordergivningen, där högre instans – oklart vilken – gick in med order om bara en sjunkbomb. Denna begränsande order, som finns dokumenterad i krigsdagbok, måste anses märklig, med tanke på de starka indikationer på ubåt som då förelåg. En annan sak är att analysgruppen dagen efter kom fram till att man ej kunde ge klassificeringen ”ubåt”, men då ordern gavs gällde den ursprungliga klassificeringen.

På eftermiddagen den 14 oktober ansåg ÖB att ytövervakningen var sådan att eldtillstånd kunde gälla också under mörker, förutsatt att ytan kunde optiskt övervakas. Detta gällde sedan fram till skymningen torsdagen den 21 oktober, då ÖB bedömde att någon främmande ubåt ej längre fanns kvar, varför det ej längre fanns anledning att mineringarna skulle ha eldtillstånd.

111

Ibid. 1982-10-13. 112

Ibid. 113

Bror Stefensons dagbok, 1982-10-13; Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-14; samt Marina Analysgruppen, Incidentrapport 4, ”Rapport ubåtsincident 1982-09-30—10-15”, daterad 1982-10-29.

Som framgår av ovanstående fattade ÖB personligen besluten om eldtillstånd/eldförbud, i samtliga fall troligtvis efter förslag från eller hörande av försvarsstabschefen och i några fall också marinchefen. Beslutsrätten delegerade ÖB vid ett tillfälle till försvarsstabschefen (natten den 13/14 oktober). Militärbefälhavaren fattade själv beslut om eldtillstånd för en minering under en natt den 12/13 oktober. Huruvida han kontaktat ÖB dessförinnan har ej gått att klarlägga; i vart fall var han i kontakt med Försvarsstaben innan ordern gick ut.

En egendomlig omständighet i detta sammanhang är att ÖB:s krigsdagbok saknar noteringar för eftermiddagen och kvällen/natten den 13 oktober. I både den handskrivna och maskinskrivna version som finns bevarad på Högkvarteret förefaller en eller ett par sidor vara borta.

Direkt efter det att ÖB den 7 oktober fattat beslut om att minor fick utnyttjas orienterade han statsministern, som gav sitt oreserverade stöd. Den tillträdande statsministern orienterades likaså och gav ÖB samma politiska stöd.

De oklarheter som uppgetts ha förelegat rörande eldtillstånd/eldförbud har troligtvis sin grund i två fakta. På förbandsnivå uppfattades säkerligen de omväxlande eldtillstånden/eldförbuden som oklarhet hos överordnade chefer om vad man ville. Inom minspärrförbanden var man van vid att eldtillstånd gällde för längre perioder och även under mörker. Denna uppfattning var baserad på reglementen för situationen i krig och erfarenheter från krigsförbandsövningar. Detta antyds också i Grandins uttalande att ”… den skärpning, som insatsordern till mineringarna [innebar], förde med sig vissa oklarheter tydligen på grund av att åtgärderna icke var genomspelade i förväg.” Bakgrunden till ÖB:s beslut, osäkerheten om minornas funktion och störbarhet, risken för tredje man och oviljan att media skulle blåsa upp situationen − en minsprängning går inte att dölja − var nog inte heller tillräckligt känd. Det andra skälet var att order om eldförbud/eldtillstånd ofta gavs direkt till förbandet för att ordern skulle tränga igenom snabbt. Överhoppade nivåer i ledningssystemet orienterades i efterhand.

Dygnsvis redovisning av eldtillstånd

Angivna klockslag, som är ungefärliga, avgränsar tidsperioder då av ÖB beordrat eldtillstånd gällt för minstationerna vid Mälsten. Under all övrig tid har eldförbud gällt. I några fall har styrkechefen på Mälsten tillfälligt inskränkt av högre chef medgivet eldtillstånd p.g.a. otillräcklig sikt. Dessa perioder finns ej redovisade nedan. Som exempel på de vid den tiden rådande ljusförhållanden kan nämnas att solen gick upp kl. 6.17 och ner kl. 16.56 den 10 oktober

1982 vid den nära liggande helikopterbasen vid Berga. Vidare började gryningen kl. 5.34 och skymningen slutade kl.17.39.

Tid för eldtillstånd Tidpunkt Anmärkning

Torsdag 7 oktober 14.00−16.00 Order gällde tills vidare

16.00−23.10 Efter order av C ÖrlB O, tills

vidare Fredag 8 oktober 08.30−17.15 Vid dager och optisk sikt Lördag 9 oktober 06.00−13.40 Vid dager och optisk sikt

13.40−17.15 En mina mitt under ubåten, vid

dager och optisk sikt Söndag 10 oktober 06.00−17.15 -”- Måndag 11 oktober 06.00−16.40 -”- Tisdag 12 oktober 09.30−17.15 -”-

21.20−24.00 Beordrat av MB Ö; när C ÖrlB O

begär eld (gällde endast Danziger gatt) Onsdag 13 oktober 00.00−06.00 -”- 06.00−17.15 Vid dager och optisk sikt, vid alla mineringarna Torsdag 14 oktober 01.00−03.10 När C ÖrlB O begär eld (gällde endast Danziger gatt) 03.10−06.00 I samråd med C ÖrlB O (gällde endast Danziger gatt)

06.00−16.45 Vid dager och optisk sikt (vid alla

mineringarna)

16.45−24.00 Vid optisk sikt (vid alla mine-

ringarna)

Fredag 15 oktober− Hela dygnet -”-

Onsdag 20 oktober

Torsdag 21 oktober 00.00−17.00 -”- Källa: Denna redovisning har sammanställts utifrån ett stort antal källor, bl.a. krigsdagböcker, signalorder och personliga dagböcker från inblandade aktörer.

Försvarsstabschefens handläggning har kritiserats, i synnerhet direktstyrningen av eldtillstånd. En uppfattning gör gällande att eldförbuden vid mineringarna möjliggjorde att en inkräktare kunde undkomma. I sammanhanget noteras en viss rivalitet mellan Flottan och Kustartilleriet. Chefen för Stockholms Kustartilleriförsvar sammanfattade sina erfarenheter efter operationen att vid tre olika tillfällen hade indikeringarna vid Mälsten varit av sådan omfattning och varaktighet att någon annan förklaring härtill än passage under vattenytan av ubåt eller annat större metallföremål inte rimligen kunnat påvisas. Därvid hade eld öppnats den 7 och 11 oktober medan det rådde eldförbud den 13 oktober.

De fredsutlagda mineringarnas uppgift var att man i händelse av ett överraskande anfall skulle ha möjlighet att snabbt kunna utlösa mineld mot fientliga övervattensfartyg, i första hand transporttonnage. Minornas primära verkansområde var därför mot mål på ytan. I ett beredskapsläge skulle dessa fredsutlagda minor kompletteras med minor mot ubåtar. Under Hårsfjärden-incidenten, liksom under flera påföljande, upptäcktes bl.a. att minornas indikeringsorgan kunde påverkas av olika störkällor. De betraktas därför som något osäkra indikatorer på närvaro av ubåt. I ljuset av dessa upptäckter modifierades minsystemen efter hand.

Varken ÖB, försvarsstabschefen eller marinchefen var beredda ge eldtillstånd för minor nattetid förrän man från minstationerna hade full visuell kontroll över vattenytan. Ubåtsskyddskommissionen 1983 underströk för sin del att det unika var att eldtillstånd utfärdats för minor, inte att eldförbud beordrades.

Militärbefälhavaren i Östra militärområdet verkade för en mindre restriktiv vapeninsats avseende sjunkbomber och stundtals även minor. Något av en dragkamp uppstod mellan ÖB och militärbefälhavaren. Den förre höll tillbaka, bl.a. med hänsyn till risken för vådautlösning mot egna eller civila fartyg och båtar. Uppmärksamheten från media hade också en inverkan.

Det kan som jämförelse konstateras att den dåvarande militärbefälhavaren vid Utö-incidenten 1980 intog en restriktiv hållning och sökte en inskränkning i ÖB, och regeringens, anvisningar om våldsanvändning. I Hårsfjärden-fallet var militärbefälhavaren alltså mer proaktiv än överordnad instans.

114

Samtal med Lars Hansson, 2001-03-20; och Sven-Olof Kviman, Aftonbladet, 2000-03- 08. 115

Ibid.

De första dagarnas sjunkbombsinsatser präglades av relativ återhållsamhet. Av det knappt femtiotal sjunkbomber som användes under incidenten, fälldes samtliga så när som på två mellan den 1 och 7 oktober då ett uppehåll gjordes för utvärdering av insatserna. Syftet var hela tiden att tvinga upp en ubåt, inte att sänka den, vilket medförde vissa begränsningar i hur vapeninsatserna gjordes. I sin utvärdering av gjorda insatser konstaterade Grandin att effekterna av sjunkbombsinsatserna var begränsade. Insatserna var alltför små och alltför utspridda. Hade gällande reglementen använts hade bl.a. insatsstorleken med sjunkbomber varit av acceptabel storlek, dvs. ett stort antal i fält. Sannolikheten för verkan i det gynnsammaste fallet var liten, hävdade Grandin. Enligt rapporten var salvfällning nödvändig för resultat, en bedömning som återkommer i Ubåtsskyddskommissionens rapport. Mot denna bakgrund förefaller de insatser av en eller två bomber som gjordes alldeles för blygsamma och därigenom utsikterna till verkan små.

En samlad utvärdering av besluts- och ledningsfunktionerna måste ta i beaktande den unika situation, som rådde i Hårsfjärden och som vidlåder varje militär operation, som kan få vidlyftiga säkerhetspolitiska konsekvenser. Utredaren anser därför att de ingripanden av i form av order från den centrala försvarsledningen direkt till förbandsnivån i syfte att snabbt få effekt var förståeliga. Vidare har noterats att överhoppade instanser orienterades i efterhand. Något fall där mellanliggande nivåer inte delgivits har utredningen inte kunnat påvisa. I likhet med Ubåtsskyddskommissionen anser jag att det hade varit effektivare om den normala organisationen fått fungera och de gällande befälslinjerna följts med förlitande på ansvarigt lokalt befäls kompetens att avgöra hur givna uppgifter konkret skulle lösas. Därtill bör än en gång understrykas att bristen på taktisk ledning under hela incidenten, försvagat ubåtsjaktens möjlighet att operera effektivt.

Indikationer och nationalitetsbestämning

En av de mer centrala frågorna i hela hanteringen av Hårsfjärden är frågan om en nationalitetsbestämning av en kränkande ubåt. Denna fråga stod sedan i fokus för mer än tolv års diskussioner om ubåtsfrågan till dess Ubåtskommissionen 1995 kom fram till att

116

Grandin-rapporten.

det inte fanns tillräcklig grund för de uttalanden i nationalitetsfrågan som gjorts. Ubåtskommissionen gjorde en grundlig genomgång av tillgängligt material. Denna utrednings uppgift är delvis dock en annan, att bedöma agerandet, analysera beslut och beslutsunderlag, och belysa hur dessa underlag tagits fram.

Bandupptagningar från sonaravlyssningen den 12 oktober har varit föremål för omfattande analys. De yttranden som härvidlag inhämtats från utländsk expertis har inte varit entydiga i vad avser nationalitetsbestämning. I de av kommendören Emil Svensson för svensk del ledda överläggningarna om ubåtsfrågan med Ryssland år 1994 kunde sidorna inte enas om en gemensam tolkning av granskad ljudupptagning, annat än att ljud på bandet härrörde från undervattensfarkost. (Se vidare avsnitt 6.4.)

Det är av betydelse att diskutera om de vid tiden rådande allmänna uppfattningarna kan ha spelat in också i utarbetandet av beslutsunderlagen, och om bestämda tankemönster rörande skeenden och aktörer kunde ha bidragit till att dessa underlag utformades på sätt som gjordes. Givet är att om grundmaterialet från början sätts in i ett tidigare etablerat mönster detta i viss grad kan påverka den slutliga bilden. Givet är också att brister i underlaget skapar utrymme för felaktigheter i besluten, och att dylika felaktigheter kan förstärkas av oklarheter i beslutsordningen. Härifrån är steget inte långt till en grogrund för både kritik och konspirationsteorier.

Det förtjänar här påpekas att iakttagelser och rapporterade indikationer är av mycket skiftande karaktär. Redan Grandinrapporten noterade att frekvensen av indikationer ökade när verksamheten intensifierades, och att antalet indikationer följde resurskoncentrationen. När resurserna koncentrerades till Hårsfjärden minskade också indikationsfrekvensen i det norra området, där Notvarp utspelat sig. Inom Hårsfjärden skedde motsvarande: kraftsamlingen den 4 och 5 oktober gav en motsvarande ökning av indikationerna, och när minstationerna kring Mälsten bemannades skedde en koncentration dit, påpekade Grandin.

Dessa områdesvisa och tidsmässiga korrelationer kan emellertid ha naturliga och logiska förklaringar. I samtal med utredaren förmedlade försvarsstabschefen Stefenson bedömningen att det

117

SOU 1995:135, s. 275-281. 118

Slutrapport Ubåtssamtalen, avslutande rapport från de svensk-ryska expertsamtalen i ubåtsfrågan, överlämnat 24 januari 1995. (hädanefter benämnd Slutrapport Ubåtssamtalen.) Se även tillhörande bilagor.

inte funnits någon ubåt i de inre vattnen efter ca den 7/8 oktober. Flera av de många indikationer som rapporterades från Mälsten, ansågs av analysgruppen, i ”Incidentrapport 4”, kunna avfärdas som orsakade av något annat än främmande ubåt.

3.3.3¶Några särskilda oklarheter i underlag och analysprocess

Här är inte platsen att göra någon ytterligare genomgång av alla observationer och händelser i Hårsfjärden. För att diskutera vissa oklarheter i underlagsmaterialet och analysprocessen skall dock några utvalda händelser belysas, nämligen minsprängningen väster om Mälsten den 11 oktober, bandinspelningen vid Mälsten den 12 oktober, eventuell utpassage i Danziger gatt den 13 oktober, samt föremål på botten utanför Mälsten. Dessa tillfällen är valda därför att de i mycket stått i centrum för diskussionerna om hanteringen av Hårsfjärden.

• minsprängningen väster om Mälsten

Ett av de mer dramatiska elementen i händelseförloppet under Hårsfjärden var minsprängningen vid Måsknuv väster om Mälsten den 11 oktober. Denna händelse var också en av de mer gåtfulla och omstridda enskilda händelserna under hela incidenten. Om det var en ubåt som utlöste minan, om denna ubåt blev skadad, och om den gröna fläck som därefter observerades på ytan var en signal från en ubåt är fortfarande utestående frågor, liksom frågan om varifrån denna ubåt i så fall kom.

Den Marina Analysgruppen gjorde värderingen att om en ubåt givit upphov till indikeringen var sannolikheten stor för att den blivit allvarligt skadad. Inga spår återfanns vid den efterföljande undersökningen. Slutsatsen var att bedömningen ”icke ubåt” gjordes. I en senare analys bedömdes i Grandinrapporten att en ubåt kunde ha blivit skadad vid tillfället, men inte nödvändigtvis så allvarligt att den tvingats inta ytläge eller sänkts. Grandin anslöt sig alltså inte helt till analysgruppen, som kom fram till att det inte var någon ubåt. Analysgruppen ansåg att den gröna fläcken för-

modligen var bottenslam. Denna slutsats återkommer i bl.a. Ubåtsskyddskommissionens betänkande.

Enligt krigsdagböckerna har vattenprov tagits på denna fläck, men något resultat av dessa vattenprover har inte gått att spåra. En helikopter beordrades också ta bilder, men inte heller dessa bilder finns kvar. Emellertid har utredningen funnit en skiss handritad av en person i helikoptern. Denna beskriver fläckens gradvisa utvidgning och förflyttning på vattenytan under timmarna efter minsprängningen. Vid utredningens samtal med personer som sett fläcken erinrades att fläcken uppstått relativt snabbt efter minsprängningen men att den inte hade samma karaktär som färgämnet i räddningsvästar. Bottenförhållanden på platsen var dock hård lera. Därför var fläcken sannolikt inte bottenslam.

Av personal som tjänstgjorde vid Mälsten har utredningen inhämtat att helt kort efter detonationen (inom tio minuter) en liten sammanhållen (”onaturligt grön”) fläck visade sig på vattenytan. Det noterades vid provtagning av fläcken att färgskiktet var tunt, att fläcken höll samman, flöt som en film på vattenytan i timmar, och att den utgjordes av finfördelad materia som inte blandades med vattnet. Expertis på FMV har på utredningens frågor inte kunnat ge någon annan förklaring till fläckens uppkomst än att den kan härröra från någon gammal behållare med färgämne som legat på botten och som förstörts vid minsprängningen.

Vad som gör att denna fråga är av visst intresse är att utsläpp av färgsignaler emellanåt används av ubåtar som metod att för omvärlden markera sin position. Både Nato och Warszawa-pakten hade sådana signalsystem. Bandinspelade undervattensljud upptagna i närområdet kort efter minsprängningen har tolkats som någon form av reparationsljud, medan andra ljudexperter inte gjort samma tolkning. Det förefaller mig långsökt att en främmande ubåt i svenskt territorialvatten skulle tydligt markera sin position och därmed underlätta den svenska ubåtsjaktens uppgift, om den inte var allvarligt skadad och behövde omedelbar svensk assistans. Utöver färgfläck och de bandinspelade ljuden hade inga andra indikationer observerats av styrkechefen och personalen som vid tillfället tjänstgjorde på platsen.

119

Analysgruppen, Incidentrapport 4, ”Rapport ubåtsincident 1982-09-30−10-15”, daterad 1982-10-29; Grandin-rapporten; och SOU 1983:13, s. 85. 120

Samtal med personal som vid tiden för Hårsfjärden-incidenten tjänstgjorde vid Mälsten samt analys av experter på FMV.

Vidare måste konstateras att vid bottenundersökningar efter incidenten inga spår av en sänkt eller skadad ubåt funnits och att de banduppspelningar av det påstådda reparationsljudet som utredaren tillsammans med ljudexpertis avlyssnat inte givit underlag för någon slutsats.

Jag tvingas, tyvärr inte för första gången under denna utredning, notera att fysiska bevis – i detta fall vattenprover och protokoll över provanalyser samt fotografier – inte hanterats av Försvarsmakten med den omsorg, som vore påkallad.

Minsprängningen den 11 oktober väster om Mälsten har emellertid givit underlag för spekulationer om att en ubåt – även möjligen en Nato-ubåt - kan ha skadats. Uppgifter i media, också stödda av förre arméchefen Nils Sköld, har angivit att en skadad ubåt från ett västland skulle ha observerats utpassera ur Östersjön via Öresund någon tid efter Hårsfjärden-incidenten, dvs. under senare delen av oktober eller början av november 1982, möjligen bogserad av en annan ubåt. Utredningen har genomfört en detaljerad undersökning och funnit bl.a. att den med säkerhet kan slå fast att det inte varit möjligt för en skadad eller bogserad ubåt att oupptäckt ta sig ut ur Östersjön genom Öresund. Chefen för Malmö Marina Bevakningsområde under 1982 kan inte erinra sig en sådan genomfart, som skulle vara svår att glömma. Ej heller de personer som vid tiden ifråga arbetade vid bevakningsområdets underrättelseenhet erinrar sig en sådan genomfart och i bevakningsområdets underrättelsearkiv finns inga rapporter om passage av skadad västubåt.

• bandinspelningen vid Mälsten Den bandinspelning av propeller- och hydraulikljud, som gjordes vid Mälsten den 12 oktober, är det tydligaste beviset på ubåt som framkom under hela Hårsfjärdenjakten. Detta band har blivit föremål för mycken uppmärksamhet och det blev också ett ämne vid ubåtssamtalen i Moskva 1992−1994. Olyckligtvis är den inspelade sekvens som finns på bandet kortvarig, oklart varför, och det finns olika tolkningar av vilken typ av ubåt som registrerats. Enligt analysen av bandet var den aktuella ubåten vid inspelningen på väg mot mikrofonerna, och om inspelningen fortsatt hade man sannolikt fått en avsevärt tydligare ljudbild av ubåten, en signatur, med vars hjälp det kanske hade varit möjligt att göra en tydlig

121

Dagens Industri, 1987-12-17.

typbestämning. Att någon fortsatt inspelning inte finns, får anses vara ett missgrepp i hanteringen av Hårsfjärden-incidenten, i vart fall från synpunkten möjlighet till nationalitetsbestämning.

Det aktuella bandet har alltsedan 1982 analyserats på en rad olika håll både i Sverige och utomlands. Bland annat skall bandet enligt ÖB Ljungs dagbok ha analyserats i Frankrike 1982. Den franska analysen föreföll peka mot att det var en sovjetisk ubåt. Ljung orienterade försvarsministern och något senare statsminister Palme om det franska preliminära resultatet. Någon uppgift om slutligt franskt analysresultat har dock ej stått att finna. I början av 1990talet analyserades detta band också i några andra länder, och resultaten från dessa analyser, som utredaren tagit del av, skiljer sig i vissa avseenden. En gemensam uppfattning är dock att kontakten var en ubåt, men att det ej går att fastställa typ eller nationalitet.

Sammanfattningsvis kan sägas att den uppfattning som från svensk sida framfördes i de svensk-ryska ubåtssamtalen 1992−1994, nämligen att det var fråga om en ubåt med två propellrar med fyra blad, inte tycks ha klart stöd i all den expertis som lyssnat på bandet ifråga. För en utförligare diskussion om band se avsnittet 8.4.

• eventuell utpassage i Danziger gatt

Natten mellan den 13 och 14 oktober erhölls flera indikationer av varierande styrka på ubåt i Danziger gatt av flera av varandra oberoende system: dels från den nyligen utlagda och en vecka tidigare idrifttagna fasta hydrofonanläggningen, FMV:s provanläggning, dels från utslag i mineringen och senare, från en helikopter som fick kontakt, vilken ombord på helikoptern klassificerades som ”möjlig ubåt”, men som av misstag kom att på radio rapporteras som ”ubåt”. På Mälsten bedömdes att en ubåt förberedde en utpassage. Klockan 23.00 gav mineringen fullt utslag då ett antal minor indikerade samtidigt. Några timmar tidigare hade det av ÖB beordrade, under mörker gällande, eldförbudet trätt i kraft. Två timmar efter utslaget på minlinjen hävdes eldförbudet, efter det att styrkechefen på Mälsten ringt direkt till försvarsstabschefen och argumenterat för eldtillstånd. Överbefälhavaren hade denna kväll delegerat till försvarsstabschefen att fatta beslut om eventuella eldtillstånd. Sedan försvarsstabschefen efterhört

122

Lennart Ljungs dagbok, 1982-11-18 och 1982-11-23. 123

Mälstens krigsdagbok, 1982-10-13.

berörda chefers uppfattning beordrade han eldtillstånd för mineringen kl. 1.00. Två av kustartilleriets bevakningsbåtar och en helikopter hade då redan sänts ut och två sjunkbomber fällts innan aktionen avbröts. Akustiken, dvs. de fasta mikrofonerna i Danziger gatt, hade enligt krigsdagboken kontakt fram till nästa dags förmiddag. Trots alla dessa indikationer kunde ledande företrädare för analysgruppen samma dag ej fastställa att den operativa bedömningen skulle vara ”ubåt”, man måste först invänta analysen av det vid detta tillfälle inspelade bandet innan ett sådant ställningstagande kunde göras. Denna analys påbörjades samma dags kväll. Denna kunde inte styrka de omedelbara klassificeringarna som gjorts på Mälsten. Den slutliga bedömningen blev ”ej ubåt”.

Av flera sidor i krigsdagböckerna om det dramatiska händelseförloppet kom endast enstaka noteringar om misstänkt sonarkontakt från en helikopter att kvarstå i analysgruppens rapport. Detta kan i efterhand framstå som något egendomligt, särskilt som indikationerna föranlett styrkechefen på Mälsten att ringa direkt till försvarsstabschefen och argumentera för att mineld skulle få användas.

• föremål på botten och bottenspår utanför Mälsten

Den närmaste tiden efter Hårsfjärden-incidenten gjordes bottenundersökningar på en rad platser i Stockholms södra skärgård, varvid bl.a. bottenspår av undervattensfarkoster påträffades. En av dessa undersökningar gjordes i Danziger gatt. Anledningen härtill var att man i FMV:s provanläggning uppfattat vissa högfrekventa signaler, som troddes möjligen komma från någon form av hydroakustisk sändare. Dykningarna genomfördes under stor sekretess och med iakttagande av största försiktighet. Det var känt att stormakterna hade dylika sändare i världshaven och att dessa kunde ha en nukleär kraftkälla. Ett föremål, som man trodde kunde vara sändaren lokaliserades och vissa förhoppningar fästes vid det cylinderformade föremål, som dykarna funnit och både ritat av och videofilmat. Det antogs att föremålet, som var fäst vid en platta och låg i direkt anslutning till några av de bottenspår som hittades samtidigt, skulle kunna vara bevis för att undervattensverksamhet bedrivits i anslutning till de utplacerade mikrofonerna. Överbefälhavaren fäste så stor vikt vid frågan att han inte bara skrev om den i sina dagboksanteckningar, utan också nämnde den

124

Bror Stefensons dagbok, 1982-10-13.

för statsministern. Vad som togs upp visade sig dock enbart vara gamla granater som troligtvis, tillsammans med annat metallskrot, dumpats för många år sedan. Bland dessa låg också det ca 30 cm långa cylindriska föremålet, som också bedömdes vara en granat, och även den kan ha legat där under en längre tid.

Eftersom mikrofonerna i FMV:s försöksanläggning hade utplacerats på sensommaren (arbetena avslutades den 14 september) hade den främmande undervattensfarkosten varit i området så sent som någon gång under andra halvan av september.

Av visst intresse är att några spår efter undervattensfarkost inte påträffades i närheten av minlinjerna. Antingen visste den främmande makten redan om minornas exakta lägen, eller också undvek man områden med fredsutlagda minor för att inte bli minsprängd. Dessa områden finns angivna på svenska sjökort. De indikerade högfrekvenssignalerna visade sig vara orsakade av kraftnätet på Mälsten.

Analysgruppens roll

En betydelsefull roll i framtagandet av viktigare beslutsunderlag hade den Analysgrupp ubåtsincident, som bildades efter Utö 1980 som en särskild utredningsgrupp med uppgiften att analysera och bedöma de indikationer som erhållits. Under Hårsfjärden-incidenten var gruppens roll central, och dess slutsatser och bedömningar fick naturligen ett betydande genomslag i berörda myndigheters bedömningar och uttalanden.

En genomgång av denna grupps hantering av inkomna uppgifter från krigsdagböcker och annan information ger vid handen att gruppen ofta hade att göra snabba värderingar i centrala frågor. Dess bedömningar blev i många fall avgörande för den vidare hanteringen av frågor av både operativ och analytisk karaktär. Inte sällan fattades beslut på ett förhållandevis magert underlag, och ibland innan underlaget hade analyserats färdigt. Också dylika beslut fick stort genomslag och ibland också livslängd. Formuleringar och tankar som i vissa fall tillkommit under trycket av operativa krav har inte sällan funnit vägen rakt in i Ubåtsskyddskommissionens rapport. Klart är att gruppen åtnjöt stor auktoritet och stor access, och att dess medlemmar hade en betydande roll för den uppfattning av skeendet, som också blev den länge förhärskande.

125

Lennart Ljungs dagbok, 1982-12-06 och 1982-12-14.

En granskning av analysgruppens ställningstaganden till olika observationer i samband med Hårsfjärden ger inte alltid intrycket att dessa bedömningar gjorts helt förutsättningslöst. När gruppen exempelvis analyserade den första optiska observationen i Hårsfjärden, den som säker ubåt redovisade periskopobservationen den 1 oktober vid Berganäs, gjord av två värnpliktiga, angavs också vilka ubåtstyper det kunde vara fråga om. Därvid namngavs på grundval av observationens art ett antal ubåtstyper enbart från Warszawa-pakten. Samma tendens gjorde sig märkbar när det gällde vissa andra observationer från Hårsfjärden. Så framkom exempelvis att de två tydligaste optiska observationerna i området under de aktuella dagarna båda gav intryck av ubåt med ett torn som är högre än det är brett. Ingen känd Warszawa-paktubåt vid denna tid hade torn av denna typ, utan de var alla låga och breda. Någon reflexion kring detta gjordes inte av analysgruppen, utan samtliga optiska observationer från denna tid klassades som Warszawa-paktens.

3.3.4¶Efter Hårsfjärden

Hårsfjärden-incidenten markerade både slutet på den formativa perioden och början på konfrontationernas tid. Referensramen för det svenska samhällets syn på ubåtsfrågan hade lagts fast med ubåtsintrånget i Gåsefjärden året innan, och befästs under den mellanliggande tiden. Frågan om vem som var skyldig till intrång på svenskt territorium antogs ha fått sin lösning. Huvudfrågan blev nu inte längre vem, utan varför. När Hårsfjärden-incidenten inträffade var politiker och allmänhet predisponerade i frågan om vilken nation som var ansvarig inkräktare. I media och i den offentliga debatten fanns föga tvivel. Detta kom att prägla de centrala politiska och militära aktörerna i frågan, däribland analysgruppen.

Inriktningen i tänkandet kan också beskrivas så att man i hanteringen av krisen bar med sig och lät sig styras av referensramen från U 137, dvs. man hade gärning, förövare och kanske också motiv. Hade man i stället tänkt i termer av Utö-incidenten, dvs. utan facit och med ett betydligt större mått av osäkerhetsfaktorer så hade kanske en del av utvärderingen och möjligen också delar av hanteringen, framför allt gentemot media, blivit annorlunda.

126

Jfr Fredrik Bynander, ”The 1982 Swedish Hårsfjärden Submarine Incident: A Decision- Making Analysis”, Cooperation & Conflict 1998, 33 (4): s. 381ff.

Hårsfjärden-incidenten skiljer sig emellertid från Utöhändelserna. I det senare fallet hade det inte varit fråga om en eller ett par ubåtar i territorialhavet, utan flera, enligt Ubåtsskyddskommissionen upp till sex ubåtar i inre vatten, och därtill mitt inne i den största svenska örlogsbasen. Här gällde det alltså inte bara att värna territoriet, utan att skydda de kanske viktigaste marina installationerna i det svenska försvaret. Ubåtsfrågan kom att upplevas som ett säkerhetspolitiskt hot som knappast kunde överskattas, och en säkerhetspolitisk krisfråga av högsta dignitet, en fråga som skulle plåga landet i mer än tio år framåt.

En faktor som hade betydelse för hanteringen av Hårsfjärden var att händelserna inträffade mitt under ett regeringsskifte. Detta förhållande bidrog dels till att politikerna kom att inta mer av en bakgrundsroll än vad som annars rimligtvis hade blivit fallet. Följden härav blev att ledande företrädare för Försvarsmakten blev odiskutabla huvudrollsinnehavare, och också att militärt operativa, taktiska och tekniska aspekter av skeendet kom att inta en relativt sett framträdande plats. Kanske kan denna relativa politiska frånvaro ha bidragit till en viss tveksamhet i agerandet på högsta nivå inom Försvarsmakten, och skapat utrymme för det aktiva entreprenörskap som inte minst marinen visade prov på. Detta kan i sin tur ha haft betydelse för det slutintryck som skapades av ett operativt tekniskt effektivt men taktiskt osäkert agerande, som politiskt och symboliskt gav ett mindre positivt resultat.

Konstitutionsutskottet företog i mars 1983 en granskning av regeringens hantering av Hårsfjärden-incidenten. Enligt utskottets uppfattning hade avvägningen av ansvarsfördelningen mellan regeringen och Försvarsmakten under incidenten varit naturlig och riktig. Försvarsmakten borde bära huvudansvaret för de operativa insatserna under en militär aktion av det slag som ubåtsjakten i Hårsfjärden utgjort. Ändringarna, som företagits i reglerna för Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningen av svenskt territorium under fred och neutralitet, IKFN, hade givit försvaret ökade befogenheter. Utskottet underströk i sin granskning vikten av att Överbefälhavaren på det sätt som skett före och under Hårsfjärden-incidenten inhämtade regeringens syn på åtgärder som vidtogs i sammanhanget och att detta var av stor betydelse för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Vidare konstaterade utskottet att Regeringsformen lämnade utrymme för regeringen att, som statsminister Palme uttalat den 22 oktober, beordra militären

127

KU 1982/83:30, s. 17ff. och bilaga 7.

att sänka en främmande ubåt i svenskt vatten. Utskottet hade slutligen funnit att kontakterna mellan regeringen och riksdagspartierna fungerat väl under ubåtsincidenten, vilket varit särskilt betydelsefullt mot bakgrund av att ett regeringsskifte inträffat då incidenten pågick.

Den mer djupgående granskning som denna utredning kunnat genomföra ger inte någon anledning avvika att från konstitutionsutskottets bedömning, en bedömning som dock begränsats till regeringens förhållningssätt till den operativa hanteringen och ÖB:s inhämtning av regeringens syn på åtgärder av relevans för utrikes- och säkerhetspolitiken. Andra aspekter på hanteringen kan inte lika självklart bedömas som helt tillfredsställande. Det gäller dels mediahanteringen, dels regeringens och andra politiska observatörers fortsatta behandling av frågorna om undervattenskränkningar och ubåtsjakt.

Försvarsmaktens hantering av media i samband med Hårsfjärden-incidenten belyses mer i detalj senare i detta betänkande men i detta sammanhang finns det anledning lyfta fram en särskild aspekt på mediahanteringen.

Traditionellt hade, intill det att Hårsfjärden-incidenten inträffat, nationellt och än mer internationellt, ubåtsoperationer, ubåtssamverkan och ubåtsjakt omgärdats av en betydande diskretion. Detta gäller internationellt än idag. Den svenska marinens och försvarsledningens mediahantering av Hårsfjärden-incidenten och flera av de därpå följande händelserna avvek påtagligt från detta internationella mönster. Inte minst insikten om att det skulle vara förenat med stora svårigheter och besvärande komplikationer att tvinga upp en främmande ubåt har föranlett andra nationer och i synnerhet deras marinledningar att hantera sina ubåtsaktiviteter utan någon offentlig insyn. Genom att söka ge stor publicitet till förmodade men osäkra undervattenskränkningar byggde i första hand marinen, i andra hand försvarsledningen, upp förväntningar om framgångsrik ubåtsjakt. När dessa förväntningar inte uppfylldes ådrog man sig negativ uppmärksamhet. Denna informationspolitik måste anses ha skadat den svenska marinens, och i viss mån också försvarets, internationella anseende för professionalitet.

Från ett rent nationellt perspektiv finns det visserligen anledning att uttrycka föreståelse för den inom marinen uppdämda besvikelsen och oron över de omfattande neddragningar av ubåtsjaktkapaciteten som statsmakterna trots marinens protester genomförde under 1970-talet. De mot slutet av 1970-talet alltmer

frekventa men ständigt obekräftade rapporterna från marinen om ubåtskränkningar hade haft svårt att vinna trovärdighet. Även inom övriga Försvarsmakten talades internt om marinens ambitioner att med hjälp av rapporterna attrahera en ökad andel av de samlade försvarsutgifterna.

Det skämtades om ”budgetubåtar” också i media. När det slutligen på morgonen den 28 oktober 1981 rapporterades att en sovjetisk ubåt strandat i Karlskrona skärgård blev den allmänna reaktionen inom Försvarsmakten en känsla av lättnad och tillfredsställelse; man ansåg sig nu ha fått bevis för att sovjetiska ubåtar uppträdde på svenskt territorium.

Det kan i efterhand tyckas märkligt att en sådan händelse, som kastade in Sverige i en kris som skulle komma att föra landet på gränsen till en direkt konflikt med den mäktigaste staten i Östersjön, skulle leda till lättnad i Försvarsmakten. Reaktionen speglade emellertid det dåvarande stämningsläget.

Ett allmänt intryck är att både politiskt och militärt hanterades de akuta incidenterna efter förmåga och resurser på ett i huvudsak kompetent sätt. Dock kan ÖB inte undgå kritik för den otillfredsställande ledningsorganisationen i vad avser Hårsfjärden-incidenten liksom för oklarheterna om verkanseld och eldförbud. Avsaknad av effektiv taktisk ledning är svårförklarlig och svårursäktlig. Därmed kom ÖB och Försvarsstabschefen att fatta taktiskt/operativa beslut och dels lämna order på för dem osäkra grunder och företagsbedömningar. Osäkerheten spred sig därför genom ubåtsjaktoperationen.

De båda incidenterna i Gåsefjärden och Hårsfjärden utvecklades till kriser som i grunden berörde den nationella säkerheten, medan övriga händelser närmast kom att bli isolerade incidenter, även om de sammantagna kom att utgöra element i en nationell säkerhetsfråga och en nationell säkerhetspolitisk kris. Det spända och allvarliga läge som uppstod vid U 137:s inträngning i Gåsefjärden 1981, och även den dramatiska utvecklingen i Hårsfjärden året efter, hanterades i de omedelbara krisskedena med ett stort mått av fasthet och ansvar. Den strikta rollfördelningen mellan politiker och militärer torde ha bidragit härtill. En bild tonade fram av enighet utåt och beredskap till bestämda insatser i allvarliga krislägen. Senare kom denna bild att skymmas, dels av den påtagliga mediafixeringen som kom att prägla inte minst den militära hanteringen, dels av den starka politiseringen av hela ubåtsfrågan, till den grad att denna blev en framträdande politisk markör i det svenska politiska landskapet.

4 1983 års Ubåtsskyddskommission

Den 21 oktober 1982 tillkallades en kommission med uppdraget att undersöka ubåtskränkningarna av svenskt territorium.

En av Olof Palme ledd socialdemokratisk regering hade efter septembervalet tillträtt mitt under Hårsfjärden-incidenten den 7 oktober. Beslutet att tillsätta Ubåtsskyddskommissionen blev en av den nya regeringens första åtgärder när det gällde att hantera frågorna om kränkning av svenskt territorium. Kommissionens uppdrag innehöll väsentligen två huvudkomponenter, dels att klarlägga, redovisa och bedöma händelser och utveckling när det gällde ubåtskränkningarna, dels bedöma om förstärkningar av Sveriges förmåga att hävda sitt territorium mot kränkande ubåtar var påkallade, samt lämna förslag härvidlag.

Till ordförande utsågs förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson och till ledamöter fyra riksdagsmän, Carl Bildt från moderaterna, Lars Eliasson, centerpartiet, samt socialdemokraternas Maj-Lis Lööw och Olle Svensson. Experter var Sven Hellman, Försvarsdepartementet och chefen för Försvarsstaben viceamiralen Bror Stefenson. Till kommissionens sekreterare utsågs departementssekreteraren Michael Sahlin, Utrikesdepartementet.

Ubåtsskyddskommissionen avlämnade sitt betänkande den 26 april 1983 (bilaga 1, SOU 1983:13).

Vad som i efterhand kommit att noteras från kommissionens slutliga betänkande är dels dess detaljerade beskrivning av inkräktarnas undervattensaktiviteter i Hårsfjärden med omnejd, dels den nationalitetsbestämning, nämligen Sovjetunionen, som betänkandet utmynnade i.

Ubåtsskyddskommissionen presenterade vad man kallar ”Det sannolika händelseförloppet”, vilket baserades på den information som bottenspåren tillhandahållit och på en omsorgsfull kart-

Se direktiven till SOU 1983:13, s. 3 och 7.

133

läggning av det stora antal observationer som inrapporterats, samt sågs mot bakgrund av annan kunskap om denna typ av ubåtsoperationer. Berörda militära myndigheter hade på kommissionens uppdrag ”redovisat en sannolik bild”. Denna sammanfattades i en beskrivning enligt vilken tre moderubåtar och tre miniubåtar opererade i Stockholms södra och mellersta skärgård.

Det framgår av de intervjuer och samtal som utredaren genomfört med de militärt ansvariga i dåvarande Försvarsstaben, Marina Analysgruppen, Grandingruppen, Stockholms Kustartilleriförsvar och marinstaben att det som kommissionen presenterat som ”det sannolika händelseförloppet” inte var annat än ett av flera möjliga skeenden som Försvarsstaben och Marina Analysgruppen tagit fram för kommissionens räkning. För dem som arbetat med flera möjliga scenarier blev det en överraskning att i kommissionsrapporten se ett av dessa som sannolikt händelseförlopp. Även Grandin-gruppen diskuterade liknande scenarier men konstaterade samtidigt: ”Någon möjlighet att med någon högre grad av sannolikhet analysera fram hur ubåtarna har rört sig inne i Stockholms skärgård förefinns ej”.

Ubåtsskyddskommissionens sekreterare, Michael Sahlin, har i samtal med utredningen också bekräftat att den företagsbeskrivning som redovisas i Ubåtsskyddskommissionens betänkande var en möjlig rekonstruktion, inte nödvändigtvis en verklighetsbeskrivning.

Problemet var att kommissionen i sitt arbete inte i tillräcklig grad iakttog distinktionen mellan företagsbedömning för militärt operativa ändamål och företagsbedömning för politiska ändamål. Försvarsmaktens företagsbedömningar är nödvändiga, ehuru ofta bristfälliga, på indikationer baserade provisorier, som möjliggör direkta militära beslut och operationer. För regeringen och en politiskt sammansatt grupp som Ubåtsskyddskommissionen liksom för media, måste redovisade företagsbedömningar ha en konkretion och precision som blir underlag för politiska ställningstaganden. De företagsbedömningar som kommissionen antog hade sålunda inte den stabilitet och verklighetsförankring som krävdes för ett balanserat politiskt ställningstagande.

Detta suggestivt beskrivna händelseförlopp tydde på att det i Hårsfjärden-incidenten inte var fråga om ett klumpigt och oskick-

2 Ibid. s. 25f. 3 Grandin-rapporten. Samtal med Michael Sahlin, 2001-05-14.

134

ligt, avsiktligt eller oavsiktligt, inträngande på svenskt territorium av den typ som året innan genomförts av ubåt U 137. Företagets omfattning tydde snarare på en direkt säkerhetspolitisk utpressning. Ubåtsskyddskommissionens utpekande av Sovjetunionen som den för kränkningarna ansvariga makten fick därför en omfattande politisk dimension som bidrog till att rubba en del av föreställningarna och förutsättningarna för den svenska utrikespolitiken. Kommissionen själv underströk allvaret i den nya situation som man själv tecknat nämligen att de upptrappade ubåtskränkningarna utgjorde ett hot och en utmaning mot trovärdigheten i Sveriges säkerhets- och neutralitetspolitik. Kränkningarnas omfattning, karaktär och inriktning visade att de måste betraktas som ett hot mot svensk säkerhet och svensk krigsavhållande förmåga. Mot bakgrund av utpekandet av Sovjetunionen som de kränkande ubåtarnas hemvist slog kommissionen fast att det inte var rimligt att anta att dessa operationer skulle utföras av militära myndigheter utan vetskap och sanktion från den ansvariga politiska ledningens sida.

Kommissionens resonemang som föregår utpekandet av Sovjetunionen är intressant, särskilt som det inleddes med iakttagelsen att det, trots omfattande undersökningar med olika tekniska hjälpmedel, inte påträffats några konkreta bevis i form av föremål eller fotografier, som kunnat styrka eller verifiera optiska observationer. Dock ansåg sig kommissionen genom skisser och noggranna intervjuer som uppföljning av optiska observationer ha fått information om ifrågavarande ubåtstyp. Kommissionen åberopade därtill efteranalysen av inspelade hydrofonljud som skulle ge indikationer som gav information om pakt- eller nationstillhörighet. Sedan anförde kommissionen: ”På liknande sätt är det möjligt att via signalspaning erhålla underlag för bedömningar av ubåtarnas nationella hemvist.” Vidare framhöll kommissionen att ingen observation erhållits som tydde på intrång av ubåt tillhörande Nato. Därtill fogades att förekomsten i svenska Östersjöskärgården av ett flertal tekniskt avancerade miniubåtar av experterna ansågs ge viktiga besked i nationalitetsfrågan.

Summan av dessa indicier tillsammans med kända operationsmönster i Östersjön gjorde det enligt de av kommissionen konsulterade militära och civila svenska experterna klart att kränkningarna vid Hårsfjärden utförts av ubåtar tillhörande

SOU 1983:13, s. 40.

135

Warszawa-pakten, vilket i sammanhanget var liktydigt med Sovjetunionen.

Kommissionen formulerade därpå sitt utpekande av Sovjetunionen på följande sätt: ”Kommissionen har efter ingående prövning anslutit sig till denna bedömning”.

Idag förefaller utpekandet av Sovjetunionen som osäkert grundat, indiciekedjan verkar inte stark och inget har senare framkommit som skulle ge ytterligare stöd åt kommissionens slutsats. Kommissionens militäre expert, viceamiralen Bror Stefenson, redogör i sin dagbok, som han vänligt delgivit utredningen, för sin föredragning hos statsministern den 21 oktober 1982, samma dag som Ubåtsskyddskommissionen tillsätts. Frånsett intrånget av ubåt U 137 hade Försvarsmakten enligt Stefenson inte några bevis om vem som genomfört kränkningarna, en slutsats som även Överbefälhavaren anslöt sig till. Därtill anmälde Stefenson för statsministern ”att det var politiskt ohållbart att använda sig av uteslutningsmetoden”. Detta till trots använde sig senare Ubåtsskyddskommissionen i sitt betänkande av uteslutningsmetoden när Nato, Polen och f.d. Östtyskland undantogs.

I intervju med Stefenson, bekräftade denne sin position i nationalitetsfrågan och nämnde att han blivit överraskad att kommissionen hade gått så långt som att utpeka Sovjetunionen. Stefenson avfärdade påståendet att signalspaningen entydigt skulle ha pekat på Sovjetunionen, eftersom det fanns felkällor. Det bästa underlaget hade varit passiv sonar, optiska observationer och bottenspåren. Stefenson hade emellertid när Hårsfjärden-incidenten inletts blivit alltmer skeptisk mot vissa indikationer. Om förekomsten av kränkningar i allmänhet, konstaterade han: ”Det förekom säkert ubåtar och de var fler än vad skeptikerna hävdade men färre än maximalisternas syn.” Stefenson bedömde att starka indicier pekade på Sovjetunionen som kränkande stat men han tvivlade samtidigt personligen på att bevisningen skulle vara tillräcklig. Han anslöt sig inte heller till scenariet om minst sex ubåtar utan betonade i samtal med utredningen sin skepticism mot vad han betecknade som maximalisterna.

Det har varit svårt att finna bekräftande underlag för kommissionens referens till signalspaningens roll för att fastställa

6 Ibid. 7 Försvarsstabschefen Bror Stefensons dagbok, 1982-10-21. Samtal med Bror Stefenson, 2001-04-19.

136

ubåtarnas hemvist. Utredaren har inte funnit något belägg för att signalspaning entydigt eller indikativt identifierat sovjetisk medverkan i Hårsfjärden-incidenten. Försvarets radioanstalt har förnekat att dess verksamhet avsatt någon sådan indikation. Utredningen har genom sin egen undersökning kommit fram till att övrigt signalspaningsunderlag hade en tveksam tillförlitlighet.

I detta sammanhang bör nämnas en promemoria daterad den 18 april 1983 om indicierna i Hårsfjärden 1982 från Försvarsstaben som överlämnats till Statsrådsberedningen varvid helt kort redovisas för signalspaningsmetoden och utsägs ”Resultatet av vår signalspaning visar entydigt att det är fråga om WP-ubåtar.” Det torde vara detta bestämda utlåtande som föranledde statsminister Palme att i samband med protesten till Sovjetunionen göra en stark markering av signalspaningens roll för utpekandet av Sovjetunionen (se nedan).

Det finns emellertid anledning att ställa sig tveksam till innehållet i promemorian. Sven Anderssons upprepade påståenden att man ej hade full bevisning tydde också på att denne inte fullt godtog detta kategoriska uttalande.

En överarbetad version av denna promemoria dyker upp sex månader senare den 10 oktober 1983 i form av en aide-memoire som överlämnas av statsminister Palme till den sovjetiske ambassadören. Ubåtskommissionen 1995 återger texten till denna promemoria där slutsatsen i vad avser signalspaning något modifierats, bl.a. har ordet ”entydigt” utgått. En ny försvarsstabspromemoria om Hårsfjärden den 9 januari 1986 återgavs av Ubåtskommissionen. Där har signalspaningsreferensen helt utgått, enligt uppgift till kommissionen p.g.a. erinringar från Försvarets radioanstalt om hållbarheten i signalspaningsindikationerna. I kommissionens betänkande 1995 återges ett brev den 14 mars 1988 från FRA:s dåvarande generaldirektör Pär Kettis till Försvarsdepartementet vari han fastslår att inga signaler registrerats av radioanstalten från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten, något man inte borde vänta sig eftersom inträngande ubåtar inte ger ifrån sig radiosignaler annat än i nödläge. Kettis har för övrigt i samtal med utredaren beklagat att Försvarsstaben inte tillräckligt utnyttjade möjligheten till stöd från FRA i operativa lägen, något som man var fullt villig att ge. Han underströk i sammanhanget att inget svar

Samtal med Pär Kettis, 2001-04-30. 10

PM från Försvarsstaben, ”Sammanfattning av indicier för bedömning av nationalitet Hårsfjärden – 82”, 1983-04-18.

137

FRA framfört till Ubåtsskyddskommissionen kunde läggas till grund för slutsatsen i kommissionens betänkande. Av ÖB Lennart Ljungs dagbok framgår emellertid att han inte alltid fann att samarbetet med FRA fungerade tillfredsställande.

Ubåtskommissionen 1995 granskade systematiskt allt tillgängligt material i frågan om Hårsfjärden-incidenten och ansåg sig kunna konstatera att undervattensverksamhet förekommit i anslutning till Hårsfjärdenområdet den aktuella tiden september/oktober 1982. Kommissionen 1995 hänvisade till bottenspår och sonarljud. Dessa indicier kunde däremot inte läggas till grund för säker nationalitetsbestämning. Informationen från signalspaning var alltför osäker för att möjliggöra några slutsatser om undervattensverksamhet ansåg kommissionen 1995. Övriga indikationer var sådana att de inte kunde ge någon säker nationalitetsbestämning.

Ubåtskommissionen 1995 betonade att Ubåtsskyddskommissionen 1983 på sin tid byggt sin slutsats i nationalitetsfrågan på indicier och därigenom kommit fram till att detta förutsatte kunskap om alla alternativa möjligheter. Den hade för sin del inte funnit så vara fallet. Därför bedömde Ubåtskommissionen att den inte kunde göra något uttalande om från vilket land de främmande undervattensfarkosterna, som kränkt svenskt vatten, kommit. Detta var en slutsats som kommissionen ansåg gälla alla övriga incidenter som man granskat, med undantag för det uppenbara fallet med U 137:s grundstötning.

Utrikesdepartementets interna promemoria

Till stöd för Ubåtsskyddskommissionens utredningsarbete hade kabinettssekreteraren i Utrikesdepartementet Pierre Schori låtit

För Sven Anderssons egna tvivel rörande bevisföringens hållbarhet, se Sverker Åström beskrivning i Svenska Dagbladet, 1996-01-10. Vad gäller frågan om signalspaningen som bevis i nationalitetsfrågan, se SOU 1995:135, s. 159−162, samt 279f. Ett exempel ur ÖB Lennart Ljungs dagbok är då försvarsstabschefen i samband med Hårsfjärden-incidenten på kvällen den 10 oktober 1982 rapporterade att en radioamatör bandat trafik där frågor av typen ”får jag gå upp till 8 meters djup?” förekommit. Ljung noterade att det i bästa fall kunde tyda på att en ubåt var på väg att med hjälp av ett ubåtsbärgningsfartyg ta sig över Östersjön. Dagen därpå skulle FRA utvärdera den bandade radiotrafiken. Inledningsvis rapporterade radioanstalten att banden inte var intressanta, men återkom lite senare och uppgav att banden trots allt kanske kunde ha ett visst intresse. Ännu lite senare på dagen tog FRA tillbaka det senaste påståendet och sade att trafiken inte gällde ubåtar. Ljung skriver att det sålunda är svårt att veta vad FRA egentligen menar. Han återkom i frågan den 12 oktober: ”Nu anser FRA på nytt att banden är ointressanta. Veligheten är betydande!”. Se Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-10−12.

SOU 1995:135, s. 275-281.

138

utarbeta en promemoria (daterad den 3 januari 1983) till vilken inhämtades ett antal kommentarer från utrikesförvaltningen i övrigt. I promemorian diskuterades ubåtsincidenterna, deras bakgrund, motiv och konsekvenser. Givetvis fanns i Utrikesdepartementet vid tiden för promemorians färdigställande inte tillgång till data och indicier om kränkningarna i Hårsfjärden, men promemorian gav kommissionsordföranden Sven Andersson en rik provkarta på tänkbara och sannolika motiv för kränkningarna. I promemorian diskuterades vidare endast de fyra nationer som hade ubåtar baserade i Östersjön, nämligen Sovjetunionen, Polen, Västtyskland och Danmark, och man nämnde sålunda inte exempelvis Storbritannien som någon eller några gånger årligen opererat med en ubåt i Östersjön.

Utgående från de existerande militära resurserna och de sannolika övervägandena och planerna skulle, enligt promemorian, mycket tala för att de inträngande ubåtarna var sovjetiska, men samtidigt påpekades möjligheten av västtyska kränkningar av svenskt vatten i södra Östersjön. Det grundläggande antagandet förblev dock att kränkningarna skett med sovjetiska ubåtar. Promemorieförfattarna hade emellertid vissa svårigheter att acceptera de definierade syftena som troliga mot bakgrund av vad som var känt om gängse sovjetiskt militärt uppträdande och militär doktrin. Utrikesdepartementet tyckte sig vidare ha sett en genuin sovjetisk önskan att radera ut kvarstående misshälligheter efter U 137, att stärka Sovjetunionens prestige som pådrivare i fredsfrågor, inklusive frågan om en nordisk kärnvapenfri zon.

Utrikesdepartementet menade att någon stor förändring av den sovjetiska marina bilden i Östersjön inte inträffat och konkluderade att intrången i Sveriges territorialvatten skett som en följd av Sveriges geografiska belägenhet och kunde sägas ha varit en ”normal” del av den militära planering som en stormakt som t.ex. Sovjetunionen ansett sig behöva bedriva.

I en intressant kommentar till promemorian från minister Lundvik vid ambassaden Moskva, understryks ytterligare normaliteten i att den svenska kusten – Sverige sedan gammalt den störste strandägaren i ett hav av ryska hegemoniaspirationer – har varit föremål för rysk uppmärksamhet alltsedan Peter den store lade grunden till den ryska sjömakten. Även om svårnavigerade farvatten ofta lade hinder i vägen för Peter den store fick Sverige

UD promemoria av Pierre Schori, 1983-01-03. UD promemoria av Jan Lundvik, 1983-01-25.

139

efterhand uppleva en rysk armé och flotta förlagd till östgötakusten 1743−1744 och ryska marina härjningståg 1719− 1721 och 1788−1790. Under 1808−1809 landsteg ryssarna på Gotland. Under första och andra världskriget hade tyskarna sjöherraväldet i Östersjön men det kunde inte uteslutas att sovjetiska ubåtar under andra världskriget emellanåt använde svenska kusten som fristad och som utgångspunkt för att sänka ett avsevärt antal fartyg i farlederna utefter den svenska kusten. I en framtida konflikt skulle rollerna sannolikt vara ombytta, framhölls i kommentaren, och ryssarna måste då räkna med att tyska ubåtar kunde söka skydd på svenskt vatten. Detta kunde leda till att det även för en defensiv sovjetisk planläggning vore angeläget att följa utvecklingen av det svenska ubåtsförsvaret och förbereda egna insatser.

Utrikesdepartementet gav sålunda Sven Andersson visst stöd för ett utpekande av Sovjetunionen men tonade påtagligt ned, till gränsen att eliminera, de i debatten framförda motiven, genom att lyfta fram normaliteten av ubåtsoperationerna.

Utredarens bedömning av Ubåtsskyddskommissionens betänkande

Det har under denna utrednings gång blivit allt klarare att Ubåtsskyddskommissionens ledamöter, och då i synnerhet dess ordförande Sven Andersson, någon gång i början av mars 1983 bestämde sig för att ett utpekande av Sovjetunionen var en nödvändighet, och det oberoende av bevisunderlaget. I Överbefälhavarens dagbok den 8 mars sägs att Sven Andersson då menade att så mycket var känt eller kunde antas vara känt i fråga om en Warszawa-paktsoperation att om man inte gjorde en tydlig bedömning av nationaliteten, skulle man komma att få en debatt med påståenden om att svenskarna avsiktligt inte gick ut i nationalitetsfrågan, vilket kunde komma att betraktas ”som att vi försökte att politiskt komma billigt undan”. Av samma dagboksanteckning framgår att för regeringens del försvarsminister Anders Thunborg oroade sig över en sådan utveckling av kommissionens tänkande i frågan om nationalitetsbestämning, och framhöll de många osäkerheter som fortfarande gällde. Den 8 april skriver ÖB att det nu föreföll klart att Ubåtsskyddskommissionen hade bestämt sig för

Lennart Ljungs dagbok, 1983-03-08.

140

att peka ut Sovjetunionen som den sannolike inkräktaren. Detta skulle enligt ÖB ske mot bakgrund av ett antal indicier och inte vara grundat på bevis.

Förre kabinettssekreteraren Sverker Åström har i intervju med utredaren berättat att Sven Andersson cirka tio dagar innan det att Ubåtsskyddskommissionen framlagt sitt betänkande, vilket skedde den 26 april 1983, kontaktat Åström rörande frågan om Sovjetunionens eventuella utpekande. Mot ett sådant talade att kommissionen inte var säker på grund av brister i bevisningen, men om ett utpekande inte skedde fanns det risk för en inrikespolitisk kris. Enligt Åström hade Andersson dock menat att kommissionen ”hade tillräckligt på fötterna (för ett utpekande), om än inte galoscher”. Åström har vidare i en tidningsartikel 1996 uppgivit att Sven Andersson månaderna före publiceringen hade hållit nära kontakt med Åström om de slutliga formuleringarna och slutsatserna. Sven Andersson hade enligt Åström varit ”tveksam om bevisningen var juridiskt bindande”.

Man kan inte undgå att se att Sven Andersson hade kommit till slutsatsen att Sovjetunionen måste utpekas som ansvarig för de konstaterade undervattenskränkningarna på andra grunder än en inte helt hållbar indiciekedja. Hans eget refererade uttalande till ÖB i mars månad och andra indikationer tydde på att Andersson såg ett utpekande av Sovjetunionen som en politisk nödvändighet. Liksom en stor del av svenska folket torde han efter Gåsefjärdens tydliga bevis vara övertygad om att flertalet kränkningar härrörde från Sovjetunionen. Politiskt instinktivt och som en ryggmärgsmässig reaktion var det Sovjetunionen som gällde. Hur litet indicier och fakta räknades för kommissionens ordförande och ledamöter illustreras av en notering i ÖB:s dagbok den 11 april – två veckor före framläggandet av det slutliga betänkandet där denne skriver att för att statsministern skulle ha tilltro till kommissionens bedömning ifråga om nationalitet det krävdes ”ett betydande detaljunderlag som nu inte finns redovisat av kommissionen” . Försvarsstaben var i färd med att ta fram detta. Det underlag Ljung refererar till är sannolikt den promemoria av Försvarsstaben den 18 april som nämnts tidigare.

ibid. 1983-04-08. 17

Samtal med Sverker Åström, 2001-06-27. 18

Svenska Dagbladet, 1996-01-10.

Lennart Ljungs dagbok, 1983-04-11.

141

Tyngre än tekniska detaljer och kanske även tyngre än utrikespolitiska tycks dock de inrikespolitiska bedömningar ha vägt som Sven Andersson själv gjorde. Mycket talar för att Andersson genom att ta på sig ansvaret för utpekandet avsåg underlätta för Palmeregeringen, inte minst för sin förre näre medarbetare, den nye försvarsministern Thunborg, att hantera både ubåtsfrågan och den säkerhetspolitiska debatten, om han talade klarspråk om det som alla redan trodde sig veta. Den politiska debatten och den däri framförda kritiken mot regeringen, och Olof Palme i synnerhet, för en alltför dogmatisk neutralitetspolitik med åtföljande försiktighet i förhållande till den sovjetiska stormakten och misstänkte inkräktaren, hade försatt regeringen i ett pressat läge. Andersson kunde med sitt betänkande öppna dörren för Palme och möjliggöra en bestämd hållning gentemot Sovjetunionen.

Med facit i handen är det tydligt att Sven Andersson och flertalet av Ubåtsskyddskommissionens ledamöter i ett centralt hänseende – nationalitetsbestämningen – fällde ett politiskt snarare än sakligt grundat avgörande. Regeringen – Olof Palme – hade själv genom att utse en politiskt sammansatt kommission snarare än en ämbetsmannautredning, bäddat för ett politiskt färgat betänkande. Olika versioner har givits om Carl Bildts roll och inflytande i utredningen. Han har själv avböjt att tala med utredaren. Flertalet initierade menar dock att Sven Andersson spelade en dominerande roll i kommissionen och att han inte behövde pressas till sin slutsats. Bildt själv har i mediasammanhang givit stöd för denna bedömning. En ledamot, Lars Eliasson, centerpartiet, motsatte sig emellertid i det längsta ett utpekande av Sovjetunionen som kränkande stat, under hänvisning till att indicierna var otillräckliga. Endast efter ett personligt ingripande på Sven Anderssons begäran av dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin, förmåddes Eliasson inrätta sig i kommissionens politiska fålla.

I sammanhanget bör påpekas det principiellt tveksamma i att utse viceamiralen Bror Stefenson som kommissionens ende militäre expert. Stefenson som under Hårsfjärden-incidenten var

Anders Thunborg, försvarsminister 1983-1985, menar att Carl Bildt var den ”starke mannen” i Ubåtsskyddskommissionen. Se Dagens Nyheter, 2001-05-06. Andra nära medarbetare anser dock att Sven Andersson var den dominerande. Hämtat från samtal med Jan Nygren, 2001-06-15 och Sten Andersson, 2001-06-13. Bildt själv har i officiella sammanhang anslutit sig till den senare bedömningen. Se Åke Ortmarks intervju med Carl Bildt, TV8, 10 maj 2001. Rörande ingripandet gentemot centerpartisten Lars Eliasson, samtal med Thorbjörn Fälldin, 2001-06-12.

142

operativt huvudansvarig och som sådan omtvistad, sattes sålunda att som militär expert medverka i utredningen av sin egen hantering av Hårsfjärden-operationerna. Detta var ett märkligt förfarande, som illustrerar Ubåtsskyddskommissionens unika karaktär i svensk utredningshistoria. En annan sak var dock att allt tyder på att Stefenson efter omständigheterna gjorde ett av Sven Andersson uppskattat arbete.

Regeringens hantering

Det framgår vid samtal med den dåvarande kretsen runt statsminister Palme att denne blev påtagligt upprörd när han den 12 april av Sven Andersson och formellt den 15 april, endast ett tiotal dagar före offentliggörandet, orienterades av försvarsministern Thunborg om betänkandets innehåll. Palme menade att han ställts inför ett fullbordat faktum och att Andersson inte förvarnat honom eller konsulterat om betänkandets innehåll och då i synnerhet utpekandet av Sovjetunionen.

Vid beredningen inom regeringen om hur man skulle reagera på betänkandet framgick att åtminstone två statsråd, utrikesminister Lennart Bodström och justitieminister Ove Rainer, ifrågasatte om regeringen, på grund av svag bevisning, skulle kunna godta Ubåtsskyddskommissionens nationalitetsbestämning. Olof Palme ansåg dock att det inte fanns något alternativ för regeringen än att acceptera kommissionens betänkande. Den inrikespolitiska situationen skulle ha blivit ohållbar om regeringen på svårförklarliga grunder ignorerade den respekterade Sven Andersson och en enig politisk utrednings bedömning.

I en protestnote den 26 april till Sovjetunionen, förberedd av Thunborg och Åström, berördes Ubåtsskyddskommissionens bedömning att ubåtarna hade varit sovjetiska och förklarade regeringen för sin del att den inte hade några uppgifter som motsade kommissionens slutsatser. Regeringen hade därför dragit slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar. De framförde därför i noten en skarp protest mot de grova kränkningar av svenskt territorium som den sovjetiska marinen gjort sig skyldig till. Man anförde vidare att kränkningarna utgjorde ett allvarligt brott mot

Lennart Ljungs dagbok, 1983-02-16. 22

Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (Hjalmarson & Högberg, Stockholm, 1999), s. 72; samt Lennart Ljungs dagbok, 1983-04-11.

Ibid, s. 73ff.

143

folkrättsliga regler och finge tolkas som led i avsiktliga och olagliga försök att utforska det svenska sjöterritoriet. Regeringen förklarade att denna verksamhet måste starkt fördömas. Man begärde slutligen av Sovjetunionens regering att den till den sovjetiska marinen gav sådana instruktioner att kränkningarna av svenskt territorium upphörde.

Det svenska sjöterritoriet har under senare år utsatts för allvarliga kränkningar. Främmande ubåtar har även gått in i svenskt inre vatten och vid upprepade tillfällen i militära skyddsområden. Vid ett tillfälle, hösten 1981, trängde en ubåt in på inre svenskt vatten i närheten av en svensk örlogsbas. Ubåten var sovjetisk och Sveriges regering protesterade kraftigt mot denna grova kränkning. Under hösten 1982 ägde en serie kränkningar rum i Stockholms skärgård – vid Hårsfjärden – i omedelbar närhet av en annan svensk örlogsbas. Det framgick att det rörde sig om fler än en ubåt. Den svenska försvarsmakten vidtog åtgärder i syfte att tvinga dem upp till ytan även med risk att de och deras besättningar skulle lida allvarlig skada. I anledning av dessa kränkningar tillsatte den svenska regeringen den 21 oktober 1982 en kommission med uppgift att klarlägga händelseförloppet samt att redovisa och bedöma utvecklingen då det gäller ubåtskränkningar av svenskt territorium samt diskutera tänkbara motiv för dessa. Kommissionen har idag den 26 april 1983 till regeringen överlämnat sin slutrapport. Av rapporten framgår att kommissionen efter en mycket noggrann genomgång av alla tillgängliga upplysningar gjort bedömningen att sovjetiska ubåtar kränkt svenskt område såväl i Hårsfjärden som i vissa andra områden. Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar. I anledning härav framför den svenska regeringen till Sovjetunionens regering sin skarpa protest mot de grova kränkningar av Sveriges territoriella integritet till vilka den sovjetiska marinen gjort sig skyldig. Kränkningarna utgör ett allvarligt brott mot folkrättsliga regler, vilkas upprätthållande är en förpliktelse och ett samfällt intresse för alla stater. De får tolkas som led i avsiktliga och olagliga försök att utforska det svenska sjöterritoriet. Denna verksamhet måste starkt fördömas. Den svenska regeringen begär av Sovjetunionens regering att den till den sovjetiska marinen ger sådana instruktioner att kränkningarna av svenskt territorium upphör. Den svenska regeringen vill i detta sammanhang erinra om att reglerna för den svenska försvarsmakten gällande skyddet av det svenska sjöterritoriet har skärpts. De tekniska och militära resurserna för att uppfylla dessa instruktioner håller på att förstärkas. De konsekvenser

144

som kan följa av de svenska militära myndigheternas ingripande får

helt bäras av den stat som bär ansvaret för kränkningarna.

Den svenska regeringen utgår från att de folkrättsliga regler som

utgör en grundförutsättning för fredlig samlevnad mellan suveräna

stater i fortsättningen respekteras.

Den svenska regeringen syftar med sin politik till att främja en

fredlig utveckling i norra Europa och att vidmakthålla det tillstånd av

lugn och stabilitet som där sedan länge har kunnat upprätthållas. Den

utgår från att alla berörda stater omfattar denna målsättning och avstår

från åtgärder som står i strid härmed”. (Källa: Utrikesfrågor 1983, Utrikesdepartementet, Stockholm.)

Till detta fogade statsministern vid sammanträffandet med den nye sovjetiske ambassadören i Stockholm, Boris Pankin, muntligen framförda kommentarer. Dessa berörde fyra punkter, nämligen sakunderlaget, en politisk karaktärisering av intrången, effekterna på Palmes strävanden att föra avspänningspolitik i Europa, och återverkningarna på de bilaterala förbindelserna.

Statsministern hade låtit sig övertygas genom för det första optiska iakttagelser där ett stort antal människor gjort ritningar av vad de sett, för det andra akustisk information, såsom ljud av ubåtar i sonarer, för det tredje signalspaning som visat på radiotrafik mellan ubåtarna och Kaliningrad, och för det fjärde ”spår vi funnit på havsbotten”. Beträffande de senare anförde statsministern att märkena av en liggande ubåt visade att ubåten haft en kraftig köl och tillade att varken egna eller västs ubåtar hade köl, varför det sålunda måste vara märke efter en sovjetisk ubåt. Det hade varit mot bakgrund av sådana indicier som ”vi kommit till vår slutsats”.

Statsministern noterade vidare att regeringen efter Gåsefjärdenincidenten och protesterna i anledning av denna hade väntat sig att någon dylik kränkning inte skulle upprepas men att kränkningarna genom Hårsfjärden och även därefter hade visat sig fortsätta. Detta utgjorde en arrogans från en stormakts sida mot en liten grannstat. Den svenska regeringen eftersträvade goda, förtroendefulla och stabila förbindelser och att vänskapligt samarbete med Sovjetunionen som en grannstat. Kränkningar av detta slag underminerade förbindelserna och kunde inte vara i någondera landets långsiktiga intresse.

UD promemoria, ”Överlämnande av note till den sovjetiske ambassadören med anledning av ubåtsskyddskommissionens rapport”, 1983-04-26.

Statsminister Palme hänvisade till regeringens ambitioner att arbeta för fred och avspänning i Europa. De inträffade händelserna skadade fredssträvandena och skadade även dem som arbetade för avspänning. De som ville sluta överenskommelse med Sovjetunionen skulle komma att få höra att detta inte var trovärdigt med hänsyn till vad som försiggick i Östersjön.

För de bilaterala relationerna slutligen innebar det inträffade en klar belastning, fortsatte statsministern. Om kränkningarna fortsatte skulle förbindelserna utsättas för svåra påfrestningar. Det var svårt att förstå att de begränsade vinster som kunde uppnås med dylika aktioner stod i någon proportion till förlusterna i fråga om vänskapliga förbindelser och förtroende som åstadkommits.

* * *

En observation som kan göras i sammanhanget, är att regeringen, i noten till Sovjetunionen, försöker hålla en dörr öppen genom att betona den sovjetiska marinens ansvar och att begära att den sovjetiska regeringen ger sådana instruktioner till marinen att kränkningarna upphör. Statsministern gör i sin muntliga framställning inte en sådan distinktion utan betonar stormaktens arrogans och understryker den politiska karaktären av Sovjetunionens aktioner i viss kontrast till noten som snarare understryker den folkrättsliga aspekten. Överhuvudtaget kan noteras att statsministern i sin muntliga framställning talar med en avsevärt hårdare ton än det mer diplomatiska språket i protestnoten.

Det är vidare värt att betona att regeringen i sin protestnote egentligen inte gjorde någon egen bedömning i sakfrågan. Den hänvisade till att Ubåtsskyddskommissionen bedömt att ubåtarna varit sovjetiska och tillade endast att regeringen för sin del inte hade uppgifter som motsade kommissionen. Går man sedan tillbaka till kommissionens betänkande finner man också att denna garderade sig i sak genom att hänvisa till ”civila och militära experters bedömning” till vilken ledamöterna anslöt sig.

Inte överraskande utnyttjade den sovjetiska regeringen i sitt formella svar det förhållande att den svenska argumentationen byggde på expertbedömningar och riktade ett skarpt angrepp på de personer som var skyldiga till att ha tagit fram ”falsifierade material och slutsatser”.

Det sovjetiska svaret kom den 5 maj i form av en muntlig demarsch av ambassadör Pankin till statsminister Palme. Sovjet-

unionen anförde bl.a. att den svenska regeringens ”deklaration” den 26 april inte hade något gemensamt med verkligheten och bedömdes i Sovjetunionen som en ovänlig handling, ägnade att underminera de goda grannskapsförhållandena. Exakta och omsorgsfullt kontrollerade uppgifter visade att sovjetiska ubåtar vid den angivna tidpunkten inte hade befunnit sig i svenska territorialvatten och inte gått närmare än 30 kilometer. Den sovjetiska regeringen avvisade bestämt den svenska protesten som saknade varje grund.

I sitt svar till den sovjetiske ambassadören betonade statsministern att ett stort antal experter och förtroendemän granskat kommissionens material och att dessa var helt eniga beträffande undervattenfartygens nationalitet. Han refererade därefter till den svenska noten den 26 april om att regeringen inte funnit något som motsade dessa uppgifter och därför dragit slutsatsen att de var riktiga. Palme upprepade sålunda inte de tunga politiska anklagelserna som han muntligen framfört under mötet den 26 april utan nöjde sig med att påminna om den skriftliga notens klart mer diplomatiska språkbruk.

Utredarens bedömning

Kritik har framförts mot Olof Palme för hanteringen av Ubåtsskyddskommissionens betänkande. Den har gått ut på att statsministern, medveten om bristerna i indiciekedjan i vad avsåg nationalitetsbestämningen, ändock formellt protesterade och detta troligen av inrikespolitiska skäl. Därmed hade han som landets statsminister eftersatt nationens bästa och låtit inrikespolitiska motiv och hänsyn styra en utrikespolitiskt och säkerhetspolitiskt ytterst känslig hantering av stor betydelse för nationen.

Utredaren har lyssnat till kommentarer av politiker över hela det politiska spektrumet, liksom till tjänstemän i denna fråga. Förståelsen för statsministerns handlande har därvid varit betydande. Trots detta måste från utredningens sida i genomförandet av dess uppdrag kritiken vägas noga.

Statsministerns och regeringens problem var att handlingsutrymmet minskade betydligt när betänkandet väl offentliggjordes. Redan när regeringens säkerhetspolitiska grupp sammanträdde den 15 april efter det att försvarsministern informerat statsministern

UD telegram till den svenska ambassaden i Moskva, 1983-05-05.

om Ubåtsskyddskommissionens nationalitetsbestämning, slog ordföranden, statsminister Palme, fast att om kommissionen var enig, måste dess resultat godtas, sakligt och politiskt. Ingen i gruppen, inklusive utrikesminister Bodström, ifrågasatte, på direkt fråga, kommissionens slutsatser. Med andra ord anslöt sig regeringen och regeringskansliets utrikes- och säkerhetspolitiska expertis till utpekandet.

Detta utesluter inte att ställningstagandet gjordes i en ovanlig situation, eftersom den svenska politiska scenen tiden efter den nya regeringens tillträde hösten 1982 präglades av en debatt om utrikespolitiken, av ett slag som i fränhet inte haft sitt motstycke under efterkrigstiden sedan Hjalmarson-affären 1959. De som sovjetiska, i den allmänna politiska atmosfären, upplevda ubåtskränkningarna hade av regeringens och i synnerhet Palmes, politiska motståndare i debatten tagits som intäkt för ett systemfel i svensk säkerhetspolitik, där regeringen föreföll ignorera de reella militära hoten mot landet och i närområdet till förmån för orealistiska försök att med neutralitetspolitiken som bas föra avspännings- och nedrustningspolitik i Europa och globalt. Trovärdigheten i säkerhetspolitiken tycktes nu genom ubåtskränkningarna ifrågasättas av främmande makt. Statsministern hade slagit hårt tillbaka mot sina kritiker. Media var så nära i uppror som svenska media kan vara.

När nu i denna situation en politiskt sammansatt, av regeringen själv utsedd, kommission ledd av en av landets mest respekterade äldre statsmän, därtill hemmahörande i regeringspartiet, framlägger ett enhälligt betänkande, fanns det i politiskt hänseende inget utrymme för att uttala tveksamhet i sakfrågan eller för att avstå från att associera sig med kommissionens bedömningar. Sannolikheten, utrikespolitiskt och militärt, var dessutom överväldigande för att de konstaterade kränkningarna var sovjetiska. Det fanns bara den irriterande lilla detaljen att detta inte var bevisat.

Jfr Olof Santesson, ”Ubåtsfrågan – misstroendeklyftan total”, Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 1999:6. 27

Den s.k. Hjalmarson-affären utspelade sig i slutet på 1950-talet och var en utrikespolitisk strid mellan högerledaren Jarl Hjalmarson och ledande politiker inom socialdemokratin, främst statsminister Tage Erlander. Denna strid kulminerade i och med den socialdemokratiska regeringens vägran, i juli 1959, att godkänna Hjalmarson som högerpartiets representant i den parlamentariskt sammansatta FN-delegationen. Bakgrunden till detta agerande var dock högerledarens kritik mot Chrusjtjovs planerade besök till Sverige och meningsskiljaktigheter rörande den svenska neutralitetens utformning. För en längre mer utförlig beskrivning se, Ulf Bjereld, Hjalmarson-affären. Ett politiskt drama i tre akter (Nerenius & Santérus, Stockholm, 1997).

Det kan alltså i efterhand sägas att det skulle ha varit statsmannalikt och principiellt riktigt av statsministern att inte reagera som skedde mot Sovjetunionen. Men det är inte svårt att föreställa sig den uppståndelse som skulle brutit ut politiskt och medialt om regeringen avvisat Ubåtsskyddskommissionens slutsats i frågan om nationalitetsbestämning.

Till detta kom att Palme i likhet med majoriteten av befolkningen personligen bedömde det som sannolikt att Sovjetunionen stod bakom kränkningarna. Även om indiciekedjan alltså föreföll tunn, vägde en sakuppgift tungt, som Palme själv betonade, nämligen Försvarsstabens försäkran i promemorian den 18 april att signalspaningen ”entydigt visat det är fråga om en Warszawapaktubåt”. Detta olyckliga påstående av Försvarsstaben visade sig, som ovan beskrivits, sedermera inte tåla granskning och utmönstrades gradvis. Parallellt med detta växte Palmes skepticism i vad avsåg de återkommande kränkningsuppgifterna. Palme hade emellertid initialt varit nöjd med det sätt på vilket Försvarsmakten hanterat Hårsfjärden-krisen, vilket snarast varit ägnat att stärka neutraliteten och han hade därför biträtt långtgående militära reaktioner i händelse av nya kränkningar. Den 22 oktober 1982, dagen efter Ubåtsskyddskommissionens tillsättande, hade Palme sålunda uttalat att regeringen hade möjlighet beordra militären sänka en främmande ubåt, och att den som övervägde en kränkning borde ta detta med i beräkningen.

Sven Andersson hade varit noga med att kommissionen inte skulle utsättas för politiska påtryckningar utan arbeta så konfidentiellt och oberoende som möjligt. Det blev därför aldrig fråga om att kommissionsordföranden skulle ge statsministern möjlighet att genom kontakt påverka innehållet i det kommande betänkandet. Att den inre kontrollen emellertid inte var vattentät framgår av att t.ex. centerpartiledaren Fälldin orienterades i förväg av Andersson, i det uppenbara syftet att pressa kommissionens centerledamot att ansluta sig till majoriteten i frågan om nationalitetsbestämning. Överbefälhavaren Ljung fick redan den 8 mars information om att kommissionens ordförande lutade åt att utpeka Warszawa-pakten och skrev i sin dagbok att försvarsminister Thunborg, som också måste ha varit informerad om dennes tänkande, var oroad över detta och ”sa sig skulle tala med Sven Andersson”. Av allt att döma tycks inget av detta ha läckt till statsministern som föreföll

Lennart Ljungs dagbok, 1982-10-22. 29

Ibid. 1983-03-08.

ovetande fram till den 12 april när han preliminärt orienterades av Andersson och den 15 april när försvarsministern gör sin föredragning.

Allt detta sammantaget gör det svårt att i en efterhandsbedömning ansluta sig till kritiken mot regeringens hantering av Ubåtsskyddskommissionens betänkande, och förebrå, än mindre klandra, statsministern för hans accept av slutsatserna i vad avsåg nationalitetsbestämningen i betänkandet. Inte minst signalspaningsinformationen som den ursprungligen presenterats hade i praktiken omöjliggjort för regeringen att inta en hållning som hade varit konträr mot kommissionens betänkande.

Däremot finns det anledning att närmare diskutera den nytillträdande socialdemokratiska regeringens politiska hantering i stort av ubåtskränkningarna. Det framgår av beskrivningen om regeringens problem med Ubåtsskyddskommissionens betänkande att den delvis hade tappat kontrollen över frågans bedrivande.

Frågan uppstår då om lämpligheten av att tillsätta Ubåtsskyddskommissionen, vilket skedde den 21 oktober 1982, endast två veckor efter regeringstillträdet. Därmed avhände sig regeringen kontrollen av ubåtsfrågan och därmed av den politiska utvecklingen och hanteringen i vad avsåg ett upplevt grundläggande hot mot svensk säkerhet. Det socialdemokratiska partiet hade i septembervalet fått ett tydligt mandat ta över regeringsmakten av en valmanskår som sedan ett par år haft anledning att oroa sig över rapporter om undervattenskränkningar. Varför tog då inte regeringen sitt ansvar och behöll kontrollen av frågan? Denna berörde så fundamentala aspekter på svensk säkerhet som trovärdigheten av den svenska neutralitetspolitiken, utformningen av säkerhets- och försvarspolitiken och kanske frågan om den valda utrikespolitikens funktionsduglighet. Statsministern såg undervattenskränkningarna som en följd av det nordeuropeiska områdets ökade strategiska betydelse. Han var väl medveten om den växande spänningen stormakterna emellan ”det andra kalla kriget”, och hur denna återspeglades på den europeiska scenen, där han för övrigt själv hoppades kunna bidra till att förhindra ett sammanbrott för den av den västtyske förbundskanslern Willy Brandt initierade hårt trängda avspänningsprocessen.

En politiskt sammansatt kommission skulle med nödvändighet bli beroende av det underlag Försvarsmakten skulle förse den med. Därtill måste statsministern ha förstått att Sven Andersson skulle bli lyhörd mot de militära myndigheterna och att knappast någon

av de övriga ledamöterna skulle kunna inta en mot ordföranden avvikande position eller hårdgranska den militära expertisens bedömning, möjligen med undantag för centerpartisten Lars Eliasson.

Givetvis hade regeringen, om den bibehållit kontrollen över ubåtsfrågan, varit beroende av de militära myndigheterna för sakinformation och professionell analys av kränkningarna. Men det hade ankommit på regeringen att i enlighet med sitt konstitutionella ansvar bedöma och behandla ubåtsfrågan i ett övergripande utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Det borde vara varje regerings skyldighet att hålla fast i frågor som sålunda kan få ett avgörande inflytande på landets förbindelser med främmande makt eller som kan kasta landet in i en kris eller konfrontation, vilket också framgår av Regeringsformen.

Ubåtsfrågan kom att starkt påverka svensk utrikespolitik under 1980-talet och komplicera ett rationellt angreppssätt på säkerhetsoch försvarspolitiken. Men orsaken till denna bekymmersamma utveckling var inte, som det hävdats, att regeringen anslöt sig till Ubåtsskyddskommissionens slutsatser, utan att statsministern och regeringen avhände sig kontrollen genom att tillsätta kommissionen.

Det måste alltså konstateras att statsministerns och regeringens tillsättande av Ubåtsskyddskommission innebar att regeringen fick svårt att leva upp till sitt konstitutionella ansvar. Den politiska utvärderingen och hanteringen av direkta utmaningar mot landets säkerhet måste vara en regerings huvuduppgift. Regeringen Palme hade i september 1982 fått väljarnas förtroende och skulle, om den behållit kontrollen av ubåtsfrågan, i synnerhet Hårsfjärdenincidentens tekniska och politiska uppföljning, kunnat leva upp till detta förtroende och det ansvar som åvilade den. Regeringens hantering av ubåtsfrågan i detta tidiga stadium kan sålunda inte karaktäriseras som fullt tillfredsställande.

5¶Politisk konfrontation och fortsatta kränkningar

5.1 ”Affärerna”

Hårsfjärden-incidenten och Ubåtsskyddskommissionens efterföljande utvärdering, i synnerhet dess utpekande av Sovjetunionen blev slutpunkten i den formativa perioden och följdes av en tid av konfrontation både utåt gentemot Sovjetunionen och än mer inåt i inrikespolitiken. I det senare avseendet blev den direkta och indirekta följden en rad s.k. affärer vars sakinnehåll i efterhand kan förefalla triviala, men vars undertext reflekterade djupgående principiella och politiska motsättningar i synen på svensk säkerhetspolitik. De lämnade också kvar bestående antagonismer i svenskt politiskt liv. I detta sammanhang ankommer det på utredningen att helt kort beröra de affärer som har haft en direkt koppling till ubåtsfrågan.

”Bildt-affären” rörde en kritik från statsminister Palme mot riksdagsman Carl Bildt, tillhörande moderata samlingspartiet, tillika ledamot av Ubåtsskyddskommissionen, för att denne kort efter offentliggörandet i april 1983 av kommissionens betänkande med dess utpekande av Sovjetunionen hade besökt Förenta staterna och att i Washington ha sammanträffat med bl.a. representanter för amerikansk underrättelsetjänst. Palmes kritik som han själv kallade ”reprimand” framfördes vid ett sammanträde i Utrikesnämnden den 20 maj 1983. Carl Bildt uttryckte offentligt sitt missnöje över statsministerns agerande i Utrikesnämnden. I ett unikt offentligt uttalande den 26 maj 1983 av den samlade socialdemokratiska regeringen riktades skarp kritik mot Bildt för vad som regeringen bedömde hade förekommit i form och innehåll under Bildts besök i Washington. Senare, när Carl Bildt kom till tals i konstitutions-

1 Flera av dessa affärer kommer att belysas utifrån principiella utgångspunkter i den säkerhetspolitiska utredningen som är under beredning parallellt med innevarande utredning. 2 Utrikesnämnden 20 maj 1983. Statsminister Olof Palmes uttalanden refererades dagen efter i Dagens Nyheter, 1983-05-21. Carl Bildt svarade följande dag i Dagens Nyheter, 1983-05-22.

utskottet, hävdade han att syftet med resan varit att diskutera de amerikansk-sovjetiska reaktionerna och läget i de olika nedrustningsförhandlingarna, och att syftet alltså inte varit att diskutera ubåtskränkningar.

Min bedömning av denna politiska kontrovers är att, eftersom det inte förelåg ett vare sig legalt eller formellt förbud om sådana kontakter som Bildt genomfört, frågan om hans resa borde ses som en lämplighetsfråga, där politiska partier kunde ha olika uppfattningar. Statsministern hade dragit slutsatsen att eventuella sovjetiska intrång möjligen kunde ha varit uttryck för sovjetisk misstro rörande stabiliteten och trovärdigheten av den deklarerade neutralitetspolitiken. Efter det att Ubåtsskyddskommissionen i sitt betänkande dels utpekat Sovjetunionen, dels givit förslag till stärkandet av ubåtsskyddet, hade uppgiften att stärka den svenska säkerhetspolitiken blivit tvåfaldig, nämligen att fördjupa neutralitetspolitikens trovärdighet och att bygga upp en robust ubåtsjaktskapacitet. Det senare uppdragets genomförande kunde inledas i relativ politisk enighet medan betydelsen och relevansen av det första blev omtvistad.

För den socialdemokratiska regeringen och i synnerhet för statsministern blev befästandet av den förda neutralitetslinjens trovärdighet det politiska medel som skulle minska det säkerhetspolitiska hotet och frekvensen av sovjetiska ubåtskränkningarna. I detta perspektiv och snart efter framläggandet av kommissionsbetänkandet befarades att en kontakt av en av Ubåtsskyddskommissionens mest prominenta ledamöter med amerikansk underrättelsetjänst skulle försvåra statsministerns politik att stärka neutralitetspolitikens trovärdighet i sovjetiska ögon. Moderata samlingspartiet hade uppenbarligen hyst en annan bedömning av den lämpligaste politiska hanteringen av det uppkomna läget. I efterhand är det svårt att dela regeringens kritik mot Bildts resa, i synnerhet som dess syfte skulle bl.a. ha varit att diskutera amerikansk-sovjetiska förbindelser i det skärpta läge som förelåg i början av 1980-talet, ett helt rimligt skäl. Eftersom grunden för denna tvist avsåg skilda angreppssätt på den politiska uppföljningen av kommissionsbetänkandet finns det liten anledning för utredaren att i efterhand ta ställning i konfliktens formella aspekter.

Kontroversen gav emellertid en tydlig illustration av två distinkt olika svar på den utrikespolitiska utmaning som ubåtskränk-

3 KU 1983/84:30, kapitel 12.

ningarna innebar. Den socialdemokratiska prioriteringen blev sålunda att söka stärka och förtydliga neutralitetspolitiken. Den borgerliga oppositionen och då i synnerhet moderata samlingspartiet, föreföll snarare vilja stärka den svenska säkerhetspolitikens verklighetsförankring genom att tydliggöra hotbilder och skarpare markera värdet i en orientering av och en avstämning med den förmodade kränkande statens ledande opponent.

Denna s.k. Bildt-affär är den principiellt mest intressanta av de många affärerna under 1980-talet. Även om polemiken, liksom en del av de politiska greppen, efter svenska förhållanden blev tämligen hård, alltför hård kan tyckas, bidrog konfrontationen till att lyfta fram de utrikespolitiska vägvalen. Den berörde den grundläggande frågan om neutralitetspolitiken som ett verksamt medel för svensk säkerhet. Om än försiktigt ifrågasatte moderata samlingspartiet om neutralitetspolitiken utgjorde en tillräcklig försvarslinje. Man menade istället att det svenska försvarets förmåga var helt avgörande för den nationella säkerheten. Enligt Carl Bildt fanns det ett systemfel i Sverige syn på Sovjetunionen och så länge detta systemfel fanns skulle Sveriges förmåga att möta hot från Sovjetunionen förbli bristfällig. Socialdemokraterna vidhöll mot detta att sovjetiska ubåtsintrång tvärtom motiverade en ytterligare betoning av fastheten och konsekvensen i utrikespolitiken och att någon radikal omprövning av säkerhetspolitiken till följd av kränkningarna inte var motiverad. Samtidigt enade sig dock sidorna om behovet av att förstärka förmågan att värna territoriet och avvisa kränkningar genom förbättring av ubåtsjaktsförmågan.

Dessa politiska meningsskillnader kom till förnyad behandling i den s.k. Ferm-affären. Denna hade sitt ursprung i de kontakter som Anders Ferm, Sveriges FN-ambassadör, på statsminister Palmes uppdrag tagit efter det att Ubåtsskyddskommissionens betänkande hade offentliggjorts i april 1983. Ferm var sekreterare i Palmekommissionen eller den Oberoende Kommissionen om Säkerhet och Nedrustning vilken under Palmes ordförandeskap åren 1980 till 1982 hade utarbetat en rapport betitlad Gemensam Säkerhet. Ferm hade i New York till den sovjetiske medlemmen av Palmekommissionen, Georgij Arbatov, chef för USA- och Kanadainstitutet vid den sovjetiska Vetenskapsakademien och medlem av kommunistpartiets centralkommitté, framfört klagomål mot ubåts-

4 Termen ”systemfel” finns beskrivet av Carl Bildt i Svenska Dagbladet, 1983-04-28. Se också Fredrik Braconier & Lars Christiansson, Vem värnar Sverige?: Striden om säkerhetspolitiken (Timbro, Stockholm, 1985), s. 33−42 och 185−194.

kränkningarna och bett Arbatov utöva sitt inflytande i Kreml för att få dem att upphöra. Samtidigt hade Ferm pekat på möjligheten av en s.k. back-channel, dvs. en informell och i princip hemlig kontakt för dialog i frågan. Genom denna kanal, föreslog Ferm, kunde svensk militär expertis lägga fram bevis om kränkningar. (I bilaga 3 återfinns en fullständig version av det s.k. Ferm-brevet. Brevet skickades av Anders Ferm från New York till statsminister Olof Palme i Stockholm och är daterat den 25 maj 1983.)

Ironiskt nog kom tio år senare Carl Bildt som statsminister att återuppliva tanken på expertkontakter i form av de svensk-sovjetiska ubåtskonsultationerna. Ferms samtal med Arbatov redovisades i en korrespondens direkt med statsministern. Oppositionen fångade upp informationer om Ferms aktivitet och hävdade att Ferm mildrat kritiken mot Sovjetunionen för ubåtsintrången. När sakinnehållet i kontakten redovisats reducerades affären emellertid till en diskussion om det formella agerandet.

Trots detta illustrerade Ferm-affären igen djupet i sakmotsättningarna i fråga om innehållet i utrikespolitiken. Regeringen syntes eftersträva att komma över misshälligheterna med Sovjetunionen och kanske på så sätt minska eller eliminera sovjetiska ubåtsintrången. Den borgerliga oppositionen, och då tydligast artikulerat av moderaterna, menade att Sovjetunionens agerande fört Sverige in i en säkerhetspolitisk kris som måste behandlas med fasthet både militärt med förstärkta resurser för ubåtsjakt, om vilket båda sidor var ense, och diplomatiskt, genom kyligare hantering av relationerna med Sovjetunionen. Bildt- och Ferm-affärerna bildar i detta perspektiv något slags antipoder när det gäller Sveriges stormaktsförbindelser. Slutligen, när de inrikespolitiska över- och undertonerna med tiden skärmats av från Ferm-affären, borde Palmes ansträngningar att utnyttja sin personliga kontakt med Arbatov som komplement till de diplomatiska kanalerna för att nå fram med budskap till Kreml snarast lovordas.

En allvarligare kontrovers blev den s.k. Bodström-affären, i så måtto att den kulminerade i februari 1985 i ett formellt yrkande i riksdagen om misstroendeförklaring mot utrikesministern i den socialdemokratiska regeringen, Lennart Bodström, från en samlad borgerlig opposition. Bakgrunden till yrkandet hade varit att

5 Rörande den s.k. Ferm-affären se protokoll från utfrågningen i Konstitutionsutskottet, KU 1983/84:30, s. 152ff. 6 Rörande den s.k. Bodström-affären se huvudpersonens egna memoarer, Lennart Bodström, Mitt i stormen (Hjalmarson & Högberg, Stockholm, 2000), s. 288-318; samt behandlingen av ärendet i Konstitutionsutskottet, KU 1983/84:30. Se också Bodströms

Bodström vid upprepade tillfällen skulle ha uttryckt tvivel över att sedan Hårsfjärden-incidenten några ubåtsintrång verkligen inträffat. Därvidlag hade Bodström, i jämförelse med övriga regeringsledamöter varit mer frispråkig i sin mot Försvarsmaktens ubåtsrapportering riktade skepticism. Särskilt uppmärksammad blev rapporteringen om vad Bodström skall ha anfört vid en middag i Stockholm med politiska korrespondenter från ledande nyhetsorganisationer. Några av de närvarande korrespondenterna publicerade samstämmiga versioner av hur utrikesministern uttryckt sitt tvivel om rapporterade intrång och hans karaktärisering av all uppmärksamhet som ubåtsjakten fått som ”ubåtshysteri”. Bodström själv har mot detta vidhållit att han vid detta och andra tillfällen hävdat att inga kränkningar efter Hårsfjärden-incidenten har kunnat nationalitetsbestämmas och att han inte förnekat att kränkningar av svenskt territorium av främmande ubåtar förekommit.

Man kan i efterhand starkt ifrågasätta om ett så tungt parlamentariskt instrument som den misstroendeförklaring som de borgerliga partierna sökte få till stånd mot Bodström verkligen stod i proportion till utrikesministerns påstådda tillkortakommanden. Därtill kom att sakunderlaget för yrkandet var illa underbyggt och overifierat. Enligt oppositionens yrkande hade utrikesministern genom sina uttalade tvivel på ubåtsintrången skapat osäkerhet om vilken linje Sverige verkligen höll. Nu avslogs visserligen yrkandet av riksdagens socialdemokrater och kommunister, men kvar stod en fördjupad misstro mellan de politiska blocken. Olof Palme summerade sålunda debatten i frågan med sin deklaration att broarna hade rivits när det gällde säkerhetspolitiken.

Lennart Bodström skulle möjligen kunna kritiseras av sin egen regering för en del uttalanden av tvivel om omfattningen av ubåtsintrången, och om hållbarheten i nationalitetsbestämningen, just när denna var upptagen med att med noter och demarcher söka nagla fast Sovjetunionen som ansvarig för intrången. Samtidigt måste i rättvisans namn noteras att Bodström inom regeringen redan i oktober 1983 hade ifrågasatt hållbarheten i Ubåtsskyddskommissionens indiciekedja för dess nationalitetsbestämning, en

främsta kritiker i anslutning till denna ”affär”, Braconier & Christiansson, Vem värnar Sverige?, s. 122-128. 7 Dagens Nyheter, 1985-02-03; och Svenska Dagbladet, 1985-02-03. 8 Lennart Bodström, Mitt i stormen (2000), s. 291ff. 9 Riksdagen, 1984/85:74, s. 50ff. Debatten hölls den 6 februari 1985.

hållning som sedermera får auktoritativt stöd av 1995 års Ubåtskommission som inte heller accepterar bevisningen för sovjetiska intrång som övertygande.

Den av statsminister Ingvar Carlsson år 1987 inom Statsrådsberedningen tillsatta granskningsgruppen avvisade likaså Försvarsmaktens indiciekedja i nationalitetsfrågan i vad avsåg perioden 1982−1987.

Nu gällde kritiken mot Bodström inte enbart frågan om nationalitetsbestämning utan även påståenden om att Bodström skulle ha uttalat tvivel på att ubåtskränkningar efter Hårsfjärden-incidenten överhuvudtaget förekommit, påståenden som Bodström alltid avvisat som osanna. Även härvidlag har resultatet av senare års analys av typljud och kavitationsljud från förmodad ubåt visat att många ljudinspelningar haft naturlig biologisk förklaring, t.ex. som härrörande från minkar och sillstim. Bodströms dåvarande skepticism framstår i dagens ljus som långt ifrån orimlig.

Bodström-affären illustrerar den hårda opposition som Palmeregeringens ansträngningar att återställa neutralitetspolitisk trovärdighet mötte. Utrikesministern var ju näst statsministern ansvarig för att främja dessa strävanden och blev tydligt exponerad i de inrikespolitiska kontroverserna.

5.2¶Fortsatta kränkningar

Alltmedan den politiska debattens vågor gick höga fortsatte rapporterna om undervattenskränkningar att strömma in. Redan samma dag som Ubåtsskyddskommissionen överlämnade sitt betänkande kom rapporter om observationer i Sundsvallsområdet. För hela år 1983 bedömde Överbefälhavaren att ett stort antal kränkningar ägt rum, med tyngdpunkten på tredje kvartalet. Därtill kom ytterligare ett antal fall som betecknades som möjliga kränkningar. Antalet observationer av ubåtar, ubåtsliknande föremål och av sådana havsfenomen som kunde tyda på närvaro av ubåtar, angavs av ÖB vara stort.

Den svenska politiken hade alltså inte givit det önskade resultatet, dvs. att kränkningarna skulle upphöra. Varken de politiska eller militära åtgärderna hade visat sig verkningsfulla. Politiskt hade grundtanken varit den, att protesterna skulle få den eller de

Fst/Info, Ubåtsincidenter sommaren 1983, 1983-09-16; Fst/Info, Sammanställning ubåtskränkningar hösten 1983, 1983-12-20. Se också SOU 1995:135, s. 37.

kränkande nationerna, dvs. Sovjetunionen och möjligen andra Warszawa-paktstater, att göra bedömningen att det politiska priset i form av försämrade förbindelser med Sverige inte var värt den förmodade nyttan av fortsatta kränkningar. Antingen överskattade man på svensk sida betydelsen av de egna skarpa politiska reaktionerna, eller så underskattade man den militära nyttan av fortsatta kränkningar. Allt givetvis under förutsättning att Sovjetunionen verkligen var den kränkande parten.

Militärt var målsättningen att de svenska motåtgärderna skulle göra fortsatta kränkningar för riskfyllda. Ursprungligen var förhoppningarna på svensk sida att om en ubåt tvingades upp till ytan och identifierades, detta skulle innebära en så stor politisk nesa för den kränkande makten att kränkningarna skulle upphöra. Med denna logik borde dessa som tidigare påpekats alltså ha upphört redan i och med U 137, återigen under förutsättning att förövaren var densamma. Likväl fortsatte detta att vara den huvudsakliga svenska målsättningen, som präglade tänkandet bakom Notvarps-operationen och hanteringen av Hårsfjärden. På det stadiet hade man heller inte blivit helt varse svårigheterna att tvinga en kränkande ubåt till ytan. Notvarps-operationen präglades uppenbarligen av vissa förväntningar härvidlag, förväntningar som i Hårsfjärden dagarna efter visade sig inte ha grund i verkligheten. När sedan kränkningarna fortsatte fick dessa förväntningar ytterligare skruvas ned.

Målsättningen förblev dock att med s.k. agerandeoperationer typ Notvarp förbättra möjligheterna till resultat. Termen agerandeoperationer är egentligen missvisande. Ubåtsjakt är en reaktiv verksamhet. Vad det egentligen var fråga om var att man på svensk sida skärpte beredskapen vid vissa platser och vid vissa tidpunkter, då man bedömde att sannolikheten för kränkningar skulle vara särskilt stora. Som grund för dessa bedömningar låg vad man uppfattat som mönster i tidigare kränkningar, samt egna övningsoch operationsmönster som ansågs kunna vara av intresse för den kränkande parten. En detaljerad redovisning för och granskning av agerandeoperationer lämnas under avsnittet nedan om 1987 års ÖB-rapport.

Under första kvartalet 1983 bedömde Överbefälhavaren att kränkningar hade ägt rum vid Mälsten och möjligen också i Hanöbukten. Under andra kvartalet ansågs tre säkerställda kränkningar ha inträffat, varav två i Sundsvallsområdet. För samma period bedömdes det vidare som sannolikt att ett fall inträffat i

Södra Kvarken, förutom flera möjliga kränkningar i bl.a. Stockholms skärgård. Under tredje kvartalet rapporterade ÖB att kränkningar ägt rum i 18 fall, bl.a. i Törefjärden, i Stockholms skärgård, vid Blekingekusten och i Öresund. Bara i september skulle kränkningar ha ägt rum i bl.a. Karlskronaområdet, Stockholms skärgård, utanför Östergötland vid Gotland och vid Norrlandskusten. Under det fjärde kvartalet redovisades två rapporter vilka tolkats som att undervattensverksamhet förekommit i Stockholms skärgård.

En rapport vari hävdades att främmande dykare uppträtt i anslutning till en kustartillerianläggning i Stockholms norra skärgård blev föremål för en särskild utredning, och incidenterna utanför Sundsvall, i Törefjärden och Karlskronaområdet rönte också stor uppmärksamhet.

Ibid. 12

Fst/Info, Dykarverksamhet i Stockholms skärgård september 1983, 1984-05-09; och SOU 1995:135, s. 196−198.

5.3¶Sundsvalls-incidenten 1983

Händelseförlopp

Incidenten kan sägas ha börjat med att en främmande ubåt rapporterades ha passerat Södra Kvarken lördagen den 23 april. Denna passage rapporterades till militärbefälhavaren i Nedre Norrlands militärområde först torsdagen den 28 april.

Den första observationen i Sundsvallområdet gjordes onsdagen den 27 april, då flera personer vid olika tillfällen från E 4-an söder om Sundsvall såg vad som förmodades vara periskop och överdelen av en ubåt. Dessa observationer rapporterades dock inte förrän fredagen den 29 april då massmedia rapporterat om ubåtsindikationer i området.

På kvällen torsdagen den 28 april gjorde ett drygt tiotal personer oberoende av varandra observationer av vad dessa bedömde som en ubåt i området. Sammanställs dessa erhålls bilden av en ubåt som förflyttat sig i undervattensläge i leden från Sundsvall. Denna serie av optiska observationer bedömdes av analysgruppen som ”möjlig ubåt – ubåt”.

Under fredagen den 29 april gjordes ytterligare en optisk observation av ”ett rör ca en meter över vattenytan”

I Alnösundet observerades lördagen den 30 april under ca en minut ett ”rör som rör sig genom vattnet”, och kort därefter en tornkam. Denna beskrevs detaljerat av observatören. Några master observerades då icke. Föremålet rörde sig på sydlig kurs. Analysgruppens bedömning av denna observation var att det med stor

Beskrivningen av Sundsvall-incidenten är baserad på krigsdagböcker, rapporter, utfrågningsprotokoll och interna handlingar. Ambitionen är att i görligaste mån redovisa de resterande källor som går att identifiera i den löpande texten.

sannolikhet var en miniubåt som observerats. Något senare observerades från andra sidan av Alnösundet ett rör, som rörde sig mot strömmen, dvs. på nordlig kurs, och observatören som bara var ca 50 meter från det förmodade periskopet kunde se dess övre böjda del vrida sig.

Under dagarna den 1−3 maj gjordes ett antal optiska observationer i området kring Alnön. Mot bakgrund av djupförhållandena bedömdes en av dessa vara en miniubåt.

Enligt ÖB Lennart Ljungs dagbok, 1983-05-03, ringde militärbefälhavaren för Nedre Norrland till Ljung kl. 10.00 samma dag och frågade om han kunde räkna med betydande resursförstärkningar under den närmaste tiden om det skulle behövas. Ljung svarade dock att med tanke på risken för ubåtskränkningar vid andra kustområden så var det för närvarande ”inte möjligt eller rimligt att göra en mycket stor kraftsamling till Sundsvalls området, såvida inte en mycket drastisk ändring i hotbilden (skedde).”

Onsdagen den 4 maj observerades ett ”rör i vattnet” utanför Essvik. Bedömningen var ”möjlig ubåt”. På kvällen rapporterade minspärrtroppen vid Alnön två optiska observationer. Vid den första siktades ett ”rör” och vid den andra två master. Vad som bedömdes vara en miniubåt gick nordvart. En ubåtsjakthelikopter kom snabbt på plats och fick ekokontakt men utan doppler. Föremålet undandrog sig helikoptern genom att öka djupet och lägga sig stilla på botten. Observationerna på kvällen bedömdes av analysgruppen som ”ubåt”.

Senare på kvällen indikerade två minor i den norra minlinjen i minspärrtroppen nordost om Alnön, varefter minorna avfyrades manuellt. Endast den ena minan detonerade emellertid. Det gjordes inga optiska observationer, ej heller hade någon mina i den södra linjen, som ubåten borde ha passerat innan den nådde den norra linjen, indikerat. Genomförda dykningar efter händelsen visade inte på att någon ubåt passerat. Denna händelse berörs mera i detalj nedan.

Tidigt på morgonen påföljande dag, torsdagen den 5 maj, erhöll en helikopter ekokontakt strax norr om den norra minlinjen. En sjunkbomb fälldes mot kontakten. Någon verkan observerades ej, och ej heller påvisade genomförd bottenundersökning att någon ubåt skulle ha befunnit sig där. Ytterligare en sjunkbomb fälldes på morgonen utanför Brämön mot en sonarkontakt som senare klassificerades som ”icke ubåt”.

Samma dag gjordes vissa optiska observationer i Ångermanälven, som av analysgruppen bedömdes som ”möjlig ubåt”.

Under lördagen den 7 maj gjordes observationer ute i Sundsvallsbukten av ”rör” och periskop. Militärbefälhavaren bedömde observationen som ”ubåt”, och den till området tillförda patrullbåtsdivisionen insattes tillsammans med helikopter. En helikopter fick ekokontakt sydost om Rödön. Kontakten klassificeras ”ubåt”. Ubåten sökte även denna gång undandra sig jakten genom att öka djupet. En patrullbåt fällde fem sjunkbomber. Mellan första och andra detonationsuppkastet observerades ett extra annorlunda färgat (luft)uppkok. Någon förnyad kontakt erhölls dock icke. Observationerna bedömdes

Ibid. 1983-05-04. Enligt Ljung ringde Försvarsstabschefen kl. 20.00 på kvällen den 4 maj och meddelade att militärbefälhavaren för Nedre Norrland nu begärt rätt att vid behov utlösa minorna. Eldtillstånd beviljades genast av ÖB under förutsättning att ”normala säkerhetsåtgärder” vidtogs. Cirka en timme senare tog Försvarsstabschefen återigen kontakt med ÖB och rapporterade att två minor hade utlösts nordost om Alnön (senare analys visade dock att endast en mina detonerat, se huvudtexten).

som ”möjlig ubåt – ubåt”. Senare samma dag fick en helikopter en ny ekokontakt sydost om Rödön. Sex sjunkbomber fälldes av en patrullbåt. Efteranalysen visade att ekot var ett botteneko (tvär klippkant).

Söndagen den 8 maj rapporterades en ubåt passera Grundkallen i Södra Kvarken.

Tisdagen den 10 maj trappades verksamheten ner och tillförda förband beordrades återgå.

Utanför Höga kusten gjordes under tiden torsdagen den 12 maj till tisdagen den 17 maj ytterligare några optiska observationer. Vid en av dessa observerades vid fyra tillfällen tornkam och periskop på några meters håll. Denna observation bedömdes som ”ubåt”.

Fredagen den 20 maj togs det indikerande ubåtsnätet som utlagts vid Alnön – Granön upp. Nätet visade sig ha ett stort hål med avslitet tågvirke i nätets underkant. Militärbefälhavaren ansåg att denna skada endast kunde ha åstadkommits av en ubåt.

Minsprängningen onsdagen den 4 maj

Minspärrtroppen hade bemannats den 28 april. Eldtillstånd var då ej givet och man hade således endast bevakningsuppgift. Av skäl, som inte framgår av den utredning som Chefen för marinen beordrat, tog den personal, som lämnade minstationen den 1 maj, med sig de tekniska beskrivningar, protokoll över minornas status, krigsdagbok och andra väsentliga handlingar. Den officer som på kvällen den 4 maj kom att föra befälet hade tidigare varit vid troppen endast tillfälligt. Strax före kl. 20.00 fick han på radio order från KA 5 i Härnösand att lämna den dykarverksamhet som han ledde, och omgående bege sig till minstationen.

Väl framme vid minstationen fick han per telefon av chefen NK/KA 5 personligen order om eldtillstånd ”spräng manuellt vid dubbel indikering!”. Officeren hade bara varit i stationen i ca 18 minuter, när han kl. 20.30 erhöll den första enkla indikeringen i den norra minlinjen. Först indikerade en mina och omedelbart därefter en andra mina. Troppchefen hann endast kontrollera att ytan var fri från fartyg och båtar, innan samma minor indikerade på samma sätt igen. Han hade således fått en helt normal dubbelindikering i två minor, varför han avfyrade manuellt. Efter några sekunder uppfattade han en helt normal sprängning. Då båda minornas säkringar hade utlösts, antog han att båda

minorna detonerat. Så var dock ej fallet; endast en mina sprängdes. Någon indikation i den sydliga minlinjen erhölls inte.

Av det protokoll över minornas status, vilket skulle ha funnits i minstationen, framgår att bl.a. de nämnda minorna inte hade godtagbara mätvärden vid senaste mättillfälle, som var så sent som den 30 april.

Den av Chefen för marinen beordrade utredningen av denna händelse visade på flera tekniska fel vad avsåg det sätt på vilket minspärrens olika komponenter sammankopplats. Vidare avslöjade genomförda dykningar att en kabel klämts av något flera ton tungt föremål, så att minor var satta ur funktion. Militärbefälhavaren framför i sin rapport till ÖB, att denna skada kan ha uppstått genom att kölen på en miniubåt pressat mot kabeln.

Vidare upptäcktes att två minor försvunnit från den ena minlinjen. En av dessa minor hade legat mitt framför den sprängda minan, varigenom en minfri ränna skapats genom de båda minlinjerna. Dessa två minor försvann någon gång mellan mars och september 1981, respektive mellan april 1982 och april 1983.

Militärbefälhavarens och analysgruppens redovisade erfarenheter och kommentarer

Under Sundsvall-incidenten mottogs omkring 250 rapporter. Analysgruppens bedömning var att endast ca 5 procent av dessa kunde hänföras till främmande ubåtsverksamhet. Att så många rapporter inkommit kan delvis bero på att i själva Sundsvallsbukten mynnar de stora älvarna Ljungan och Indalsälven, som under lång tid nyttjats för timmerflottning. Norr om bukten rinner Ångermanälven ut i Bottenhavet. Drivande stockar, sjunktimmer och s.k.”dykare” − stockar, som tidvis kan flyta upp från botten för att sedan åter sjunka − förekommer därför i avsevärd omfattning. Härtill kommer mängder av föremål som med vårfloden förs ut i havet.

Under incidenten bärgades två attrapper föreställande ubåtsperiskop, vilka bedömdes hade orsakat ett stort antal rapporter.

Analysgruppen anmälde i sin rapport att två märkliga indikationer i området runt Skallanskär, väster Åstön, ej kunnat förklaras. Vid detta skär upptäcktes med bottenkartograferings-

Rapport från militärbefälhavarens i Nedre Norrlands militärområde till ÖB; samt Marina Analysgruppens rapport till ÖB rörande Sundsvalls-incidenten, 1983-05-31.

hydrofon ett antal föremål med 2−3 meters diameter, vilka senare ej kunnat återfinnas. Cirka 250 meter norr om skäret erhöll ett inhyrt malmprospekteringsflygplan ett magnetiskt utslag. Vid senare flygning erhölls ej detta medan övriga utslag enligt tidigare kartläggning återkom.

Om den indikation av en ubåt som passerade Södra Kvarken den 8 maj var en utpassage och indikationen i samma område den 23 april var en inpassage i Bottenhavet och det var samma ubåt som indikerades, hade denna uppehållit sig i området under 15 dygn.

Analysgruppen bedömde sammanfattningsvis att en stor ubåt och en miniubåt hade opererat i Sundsvallsområdet mellan den 26/27 april och den 6/7 maj. Den optiska observationen den 17 maj utanför Norra Ulvön var dock så tydlig, att det enligt analysgruppen uppenbarligen funnits en [mini]ubåt även där.

Ifråga om vapeninsatser framhöll analysgruppen att sjunkbomber måste fällas i stora fält om de skall ha någon verkan. Fält om några få sjunkbomber gav ej mer än liten träffsannolikhet. Minsta insats borde vara betydligt större fält, vilket krävde att flera enheter måste passera i bredd över den anfallna ubåten.

Man pekade också på osäkerheten i de fasta minsystemen. Mineld var ett stort potentiellt hot mot en främmande ubåt. Visade det sig att de kontrollerbara minornas funktion var osäker fanns risk att detta hot försvann. Förtroendet för minsystemet hos politiker och allmänhet liksom inom Försvarsmakten måste bibehållas. Analysgruppen föreslog därför, i avvaktan på den tekniska utredningen av mineringarna att mineld skulle insättas endast då ubåt eller del av siktats optiskt, eller att ”ubåt” hade indikerats av två olika system innan mineld insätts.

I analysgruppens rapport pekades också på brister i sekretessen, t.ex. spreds information om att en ubåt indikerats passera Södra Kvarken den 23 april till en stor krets. Denna information bedömdes som känslig. Även massmedia fick sekretessbelagd information eller visade bilder från hemliga anläggningar. Media offentliggjorde fortlöpande av militära myndigheter vidtagna åtgärder, exempelvis var ubåtsnät utlades.

Utredarens bedömning

Sundsvalls-incidenten är intressant av flera skäl, bl.a. därigenom att det fanns ett stort antal personer som oberoende av varandra sett föremål, som bedömts vara (mini)ubåt.

Att två minor i en av de fredsutlagda mineringarna i Sundsvallsområdet vid två olika tillfällen förvunnit är anmärkningsvärt. Det skulle möjligen kunna bero på att någon velat skapa en minfri väg in i det skyddade området innanför Alnö. En annan anledning kan vara att minorna tagits i underrättelsesyfte för att utröna hur mintypen fungerar.

Den rapport om att en ubåt skulle ha passerat Södra Kvarken lördagen den 23 april som inte vidarebefordrades till militärbefälhavaren förrän flera dagar senare kom troligtvis från kustbevakningen. Den bästa leden för en ubåt som i undervattensläge vill gå upp i Bottenhavet går på finskt territorium. Omedelbart öster om den finska fyren Märket går en djup och rak ränna genom vilken en ubåt utan större navigatoriska problem kan passera. Om en ubåt gått den vägen kränktes såväl finskt territorium som Ålandskonventionen.

Den hydrofonbojgrupp som upprättades under Hårsfjärdenincidenten hade transporterats till Grundkallen och grupperats i själva fyren för att därifrån spana mot eventuellt passerande ubåt. Det var således därifrån som rapporten om en passerande ubåt söndagen den 8 maj erhölls. Ljuden inlyssnades uppenbarligen i endast en boj, och därmed kunde förflyttningsriktningen inte bestämmas. Bandet analyserades sedan på Berga varvid man ansåg sig kunna konstatera att ubåten framdrevs med två propellrar. Av okänd anledning har denna bandinspelning inte gått att återfinna. Detta förstärker intrycket av att hanteringen av dylika band (jfr Hårsfjärden) lämnade en del i övrigt att önska.

Beträffande vapeninsatserna kan noteras att Analysgruppen i sin efteranalys åter konstaterade att insatserna varit för små, vilket var en slutsats till vilken likaså Grandin-gruppen om Hårsfjärden anslutit sig till. Fält om ett fåtal sjunkbomber ger låg träffsannolikhet. Sjunkbomber borde fällas i stora fält för att verkan skall kunna uppnås.

Analysgruppens förslag att mineld, i avvaktan på teknisk utredning om mineringarna, skulle insättas endast då ubåt siktats optiskt, eller då det fanns indikationer i två olika system, grundade sig på osäkerheten om minornas funktion. Detta förslag kom att

ligga till grund för Chefens för marinen mera skärpta kriterier för klassificering av ubåtsindikationer och insats av mineld.

Resonemanget rörande vikten av att förtroendet för de fasta mineringarna ej undergrävdes genom minsprängningar på osäkra grunder är förståeligt. Reaktionerna i media efter de resultatlösa mindetonationerna under Hårsfjärden-incidenten manade till viss återhållsamhet, dvs. att enbart insätta mineld mot säker ubåt, till dess att problemen med falskindikeringar lösts. Detta tog några år.

Erfarenheterna från ubåtsincidenterna från 1980 och fram till maj 1983, särskilt dem i Hårsfjärden och Sundsvall, visade på att verkan av en enskild sjunkbomb var i det närmaste försumbar, för såvitt inte sjunkbomben detonerade i målets omedelbara närhet. För att uppnå en rimlig träffsannolikhet måste sjunkbomber fällas i fält.

Ifråga om de kontrollerbara minorna var situationen den motsatta. Osäkerheten om indikeringsorganens funktion och känslighet för inre och yttre störningar motiverade krav på indikation i två av varandra oberoende system för att mineld skulle få utlösas. Å andra sidan fanns inga andra restriktioner än att ytan skulle vara fri. Denna restriktiva inställning till utnyttjande av minor hade sannolikt sin grund i att såväl ÖB som fackmyndigheten Chefen för marinen − som en erfarenhet från incidenterna − ville undvika att massmedia skruvade upp stämningarna. Sprängning av en mina uppfattades av media, och kanske allmänheten, som en kraftigare och mera anmärkningsvärd vapeninsats jämfört med sjunkbombfällning, som nog allmänt associerades med ubåtsjakt.

Därmed hade alltså erfarenheterna från Hårsfjärden- och Sundsvall-incidenterna lett till slutsatsen att å ena sidan användningen av sjunkbomber borde utökas, eftersom dessas effekt inte var tillräcklig om de inte fälldes i salva, medan å andra sidan användningen av minor tills vidare borde begränsas i avvaktan på att de fasta minsystemen funktion blev kontrollerad, eftersom effekten av en mina kunde uppfattas som alltför kraftig. Detta dilemma belyser på ett pedagogiskt sätt den svenska ubåtsjaktens svårigheter och parametrar.

5.4¶Händelserna i Karlskrona-området februari – mars

1984 (”Karlskrona 2”)

Händelserna i Karlskrona-området under första kvartalet var svårtolkade och kom att efterlämna flera obesvarade frågor under den långa tid som undervattensverksamheten anses ha pågått.

Bakgrund

Under andra halvåret 1983 liksom under januari 1984 hade det i Karlskrona-området förekommit ett antal indikationer på främmande undervattensverksamhet. Även om en del av dessa hade betydande substans, ledde de inte till några mera omfattande beredskapshöjningar och ubåtsskyddsaktiviteter.

Händelseförlopp

På kvällen torsdagen den 9 februari erhölls vid två tillfällen utslag på en av spaningsslingorna i huvudinloppsleden till Karlskrona. Två timmar senare observerades kortvarigt två radarekon på Yttre

Beskrivningen av ubåtskränkningarna i Karlskrona våren 1984 är baserad på krigsdagböcker, rapporter, utfrågningsprotokoll och interna handlingar. Ambitionen är att i görligaste mån redovisa de resterande källor som går att identifiera i den löpande texten. 18

SOU 1995:135, s.163. Ubåtskommissionen (SOU 1995:135) har behandlat händelserna i Karlskrona i februari-mars 1984 på s.162-171. Här görs referenser till utredningen ledd av konteramiral Christer Kierkegaard, vars arbete inriktades på att försöka klargöra om och i vilken utsträckning främmande verksamhet ägt rum, samt att granska lämpligheten i de egna insatserna. Rapport avseende främmande undervattensverksamhet i Karlskrona-området februari-mars 1984, daterad 1984-05-03 (öppna versionen). Rapporten benämns hädanefter Kierkegaard-rapporten.

redden, vilka förflyttade sig med låg fart. Dessa senare bedömdes som ”icke ubåt”, medan slingutslagen bedömdes ”möjlig ubåt”. Indikationerna ledde till beslut om insats med beredskapsfartyg, bemanning av minspärrtroppen i Kungsholmsgattet, m.m. Detta blev inledningen till en av de längsta ubåtsincidenterna under 1980talet. Senare framkom, då incidenten uppmärksammats i media, att befälhavaren på ett vid Gränges-kajen på Verkö förtöjt fartyg redan vid 17-tiden observerat vattenrörelser ”som av en bogpropeller” vid denna kaj. På östra fjärden utlagda fisknät visade sig också ha trasats sönder.

Verksamheten under de därpå följande dygnen syftade till att få klarhet huruvida en främmande ubåt hade trängt in i ”Karlskronabassängen” dvs. vattenområdet innanför öbarriären. Spärrning med indikerande nät och/eller optisk övervakning av de mindre sunden in till området beordrades. Analysgruppen fick order av Chefen för marinen att bege sig till Karlskrona.

Påföljande dag erhölls åter slingutslag i Kungsholmsinloppet. Bedömningen av detta växlade mellan ”ubåt” och ”möjlig ubåt”. Militärbefälhavaren beslutade att man genom utökad spaning skulle söka klarhet i huruvida en främmande ubåt tagit sig in i Karlskrona-bassängen. Kustartilleriförsvarschefen bedömde att två miniubåtar fanns innanför öarna medan en stor ubåt uppehöll sig strax utanför Kungsholmsgattet. Länsstyrelsen informerades om situationen.

Överbefälhavaren medgav att mineld fick utnyttjas för att tvinga en främmande ubåt att inta övervattensläge, förutsatt att kompletterande indikation av annan typ än magnetisk erhållits, dvs. i enlighet med rekommendationerna efter Sundsvalls-incidenten. Order om insats av mineld kunde enligt militärbefälhavaren dock endast beslutas av honom eller milostabschefen personligen.

ÖB Lennart Ljungs dagbok, 1984-02-12.

På förmiddagen lördagen den 11 februari upptäcktes bottenspår på östra fjärden, sedan ännu en fiskare funnit sina nät sönderrivna. Dessa händelser bedömdes sammantagna som en bekräftelse på att främmande undervattensverksamhet pågick, eller hade pågått, i Karlskrona-bassängen. Sedan ytterligare resurser tillförts beslutade militärbefälhavaren på eftermiddagen att verksamheten nu skulle trappas upp, en ”låg profil” skulle inte längre tillämpas. I Karlskrona-bassängen befintlig främmande ubåt skulle inringas. Ordern innefattade också att de båda lägre regionala cheferna i Karlskrona skulle samgruppera på örlogsbaschefens stabsplats. ÖB beslutade om utökning av de typer av vapen, som fick användas för att tvinga främmande ubåt att inta övervattensläge.

Ibid.

Under söndagen den 12 februari inrapporterades den första observationen av främmande dykare.

Militärbefälhavarens bedömning på eftermiddagen måndagen den 13 februari var att främmande ubåt, som kunde ha varit inne i Karlskrona-bassängen den 9−10 februari, troligen hade lämnat området. Inriktningen var därför att avbryta operationen på kvällen nästa dag. Fortsatt bevakning skulle ske av främst Kungsdjupet.

Överbefälhavaren redovisade tisdagen den 14 februari samma värdering som militärbefälhavaren. Dock ville ÖB att resurser för vapeninsats skulle finnas beredda fram till den 20 februari.

På eftermiddagen fick såväl en helikopter som fartyg sonarkontakter på Yttre redden, och under relativt kort tid fälldes 14 sjunkbomber mot vad som bedömdes vara en miniubåt. Efteranalysen visade dock att såväl helikopterns som patrullbåtarnas aktiva sonarkontakter orsakats av andra jagande enheter (s.k. andrasvepsekon). Genomförda dykningar på platsen för dessa vapeninsatser påvisade emellertid bottenspår, vilka ansågs bekräfta att främmande ubåt uppträtt i området.

Vid Hasslö-bron gjordes under eftermiddagen vissa optiska observationer tydande på främmande dykare varvid handgranater och chockladdningar kastades i vattnet.

Sent på kvällen insatte en patrullbåt i samverkan med helikopter anfall mot en kontakt vid Verkö varvid åtta sjunkbomber fälldes. Klassificeringen ändrades följande dag från ”möjlig ubåt” till ”icke ubåt”.

Militärbefälhavaren bedömde nu att en eller flera miniubåtar fanns innanför öbarriären, samt att dessa skulle kunna försöka att i skydd av mörkret löpa ut via Kungsholmsgattet eller Djupasund. Samtliga inlopp till Karlskrona-bassängen skulle därför hållas spärrade och spaningsverksamheten kraftsamlas inomskärs. Operationen, som nu hade utökats betydligt, skulle kunna pågå i minst tio dygn.

Mitt på dagen den 15 februari observerades nordost om Hasslö (utanför Karlskrona-bassängen) under ca en halv minut två ubåtsmaster under rörelse. Dessa var av samma utseende, som observe-

Ibid. Se också generaldirektör Göran Steens utredning av de optiska observationerna under incidenten, som bland annat innehöll rapporter om främmande dykare. Rapport över utredning angående händelser i Karlskrona skärgård 1984-02-12−03-04, Utredning ledd av generaldirektören i statens haverikommission förre hovrättslagmannen Göran Steen, avgiven 1984-04-26. (hädanefter benämnd Steen-rapporten, 1984-04-26). 22

Lennart Ljungs dagbok, 1984-02-14. 23

Steen-rapporten, 1984-04-26. 24

Ibid.

rats vid två tillfällen under Sundsvall-incidenten våren 1983. Denna observation bedömdes ”ubåt”. En utanför skärgårdsområdet spanande svensk ubåt inlyssnade under eftermiddagen vissa sonareffekter som klassificerades ”möjlig ubåt”.

Påföljande dag fick den svenska ubåten på nytt kontakt med en främmande ubåt på svenskt territorialhav väster om Utklippan. Kontakten varade i en lång stund, och bedömdes som ”möjlig ubåt”. Inomskärs erhölls sydost Saltö en sonarkontakt, bedömd ”ubåt -”.

Överbefälhavaren beslutade att vapenmakt fick insättas utan föregående varning även inom territorialhavet utanför Karlskrona skärgård. Spärrandet av samtliga större in- och utlopp till/från Karlskrona-bassängen med nät eller minor slutfördes denna dag. Nätspärrarna kompletterades sedan successivt med minor eller chockladdningar.

Analysgruppen, som dagen innan underställts örlogsbaschefen, sammanfattade fredagen den 17 februari perioden från incidentens början med att konstatera att med stor säkerhet en ubåt inlöpt via Kungsholmsgattet den 9 februari. Två indikationer med stor substans gjordes inomskärs nordost Hasslö och sydost Saltö den 15 respektive 16 februari. Vidare hade två indikationer med relativt stor substans gjorts vid broarna över Djupasund respektive mellan Almö och V. Hästholmen den 12 och 14 februari. På territorialhavet utanför Blekinge-skärgården hade en konventionell ubåt indikerats under den 15 och 16 februari.

Lördagen den 18 februari erhölls ett antal nya indikationer. På eftermiddagen observerade ett antal av varandra oberoende personer från två olika platser, under ca 15 minuter två ubåtsmaster strax utanför Grängeskajen på Verkö. Observationen bedömdes ”möjlig ubåt +”.

På territorialhavet sydväst om Utklippan inlyssnade svensk ubåt under en dryg halvtimme sent på kvällen en snorklande ubåt, som bedömdes framdrivas med en fembladig propeller. Efter midnatt kunde denna kontakt på nytt följas i en knapp timme.

Lennart Ljungs dagbok, 1984-02-15. Ljung konstaterade, i samråd med försvarsminister Anders Thunborg, ”att det inte var möjligt att försöka att lägga någon form av stor återhållsamhet över de vapeninsatser som på låg nivå uppfattades som mycket berättigade.” Alternativet var att förbjuda insatser annat än i mycket speciella fall, menade Ljung, och ett sådant ”förbud skulle med säkerhet komma att åstadkomma mer negativ verkan än vad den nuvarande vapeninsatsen [kunde] komma att göra.”

Under de kommande dygnen erhölls ett antal indikationer med varierande substans. Bland annat gjordes optiska observationer av föremål och av vad som bedömdes vara ubåtsmaster.

På militärbefälhavarens begäran och efter erforderliga samråd utfärdade Länsstyrelsen söndagen den 19 februari förbud dels att vistas i eller passera vattenområdet mellan Aspö och Tjurkö, dvs. Kungsholmsgattet , samt förbud att bedriva icke-militär dykning i hela Karlskrona skärgård. En rörlig kontrollerbar minering utlades vid Hasslöbron.

Under måndagen 20 februari infördes sjötrafikreglering innebärande att örlogsbasens tillstånd krävdes för fartygsförflyttningar inom området. När civila fartyg skulle löpa in till eller ut ur Karlskrona-bassängen genom Kungsdjupet vidtogs särskilda åtgärder för att kunna indikera om en undervattensfarkost samtidigt sökte passera Försänkningen. Befintliga system medgav inte en absolut kontroll av att så ej skedde.

Dagen därpå beslutade militärbefälhavaren att operationen skulle pågå med oförändrad intensitet till den 2 mars, eventuellt längre. Innanför öbarriären befintlig ubåt skulle tvingas till röjande förflyttningar genom våra aktiva åtgärder. Denna dag redovisade analysgruppen bedömningen att två miniubåtar uppehöll sig i Karlskrona-bassängen. Det kunde också finnas en dykarfarkost i området. Länsstyrelsen utsträckte det tidigare förbudet till att gälla hela Karlskrona-bassängen.

På morgonen torsdagen den 23 februari fick en ubåtsjaktutrustad helikopter upprepade sonarkontakter på Karlskrona yttre redd. Kontakterna bedömdes ”möjlig (mini)ubåt”. Något senare observerade ett antal personer olika vattenrörelser samt ett ovalt långt svart föremål på nordlig kurs väster om Saltö. Observationerna bedömdes först som ”ubåt”, men visade sig efter utfrågning och kontroll med kanotklubben ha varit en kanotist. Under kvällen gjordes ytterligare observationer i Kungsdjupet. Bland annat dessa observationer ledde till bedömandet att ett utbrytningsförsök kunde vara nära förestående.

På eftermiddagen fredagen den 24 februari sprängdes en mina i den minlinje, som var utlagd tvärs huvudfarleden in till Karlskrona, efter upprepade slingutslag och inlyssnad sonareffekt. Man erhöll dock inte något resultat av vapeninsatsen.

Med stöd av kungörelsen 1964:810. 27

Med stöd av skyddslagen, 1940:358, och bevakningskungörelsen, 1940:383. 28

De utfärdade förbuden upphävdes den 19 mars 1984.

Ubåtsbärgningsfartyget Belos, som sedan den 18 februari låg till ankars innanför försänkningen och spanade med sin högfrekvenssonar, fick inte heller kontakt med någon ”utbrytande” ubåt eller undervattensfarkost.

I Bollösund observeras vid två tillfällen med en knapp timmes mellanrum tidigt på morgonen lördagen den 25 februari ett föremål, vilket bedömdes som möjlig dykarfarkost. Föremålet observerades utpassera mellan strandkanten och det nät som fanns utlagt i sundet. Eld öppnades med handeldvapen.

På eftermiddagen erhöll Belos sonarkontakter norr om försänkningen. Även slingutslag erhölls. Indikationerna bedömdes ”möjlig ubåt”. Sedan ett litet radareko upptäckts i närheten av Karlskrona angöringsboj fick en av de insatta ubåtsjakthelikoptrarna sonar-kontakter i området. Den slutliga bedömningen av dessa blev emellertid ”icke ubåt”.

På söndagen den 26 februari gjordes ett antal observationer kring Hasslöbron, såväl optiska som med sonar. Mot några av dessa kontakter kastades handgranater. Handgranater kastades även på flera andra platser, bl.a. i Bollösund, där ”möjliga dykare” observerats. Misstänkt dykarverksamhet vid Kungsholmen föranledde förnyad vapeninsats sent på kvällen då en chockladdning sprängdes. Någon verkan av dessa vapeninsatser kunde icke observeras.

På eftermiddagen fick Belos kontakt med vad som först bedömdes vara en undervattensfarkost, som med ½−1 knops fart uppfattades gå innanför försänkningen på sydlig kurs mot utloppet. Denna indikation blev inledningen till en av de mest spektakulära och omskrivna händelserna under hela incidenten. Tre minuter senare erhölls utslag i den norra slingan. Indikationerna pekade mot att en

miniubåt var på väg ut genom Kungsholmsgattet. Tillkallad ubåtsjakthelikopter kom snabbt på plats och kunde inom mindre än en halvtimme från den första indikationen sänka ner sin sonardom strax utanför försänkningen och börja spana med aktiv sändning. Helikoptern fick emellertid ingen kontakt av den typ som rapporterats av Belos. På sin sonar såg Belos att ekot girade nordvart. Bedömningen gjordes att den förmodade undervattensfarkosten uppfattade att helikoptern spanade aktivt med sin sonar, varför den girade nordvart och ånyo passerade den norra slingan på väg in i Karlskrona-bassängen. Belos kunde hålla kontakten under ytterligare några minuter. Minsveparen Styrsö fick något senare två ekon på sin högfrekvenssonar. Det ena klassificerades ”möjlig ubåt”, det andra var något större och mera diffust i kanterna. Det senare ekot bedömdes som fiskstim eller möjligen skenmål. Under några minuter fick Belos på nytt kontakt. Nu befann sig den befarande undervattensfarkosten något längre norrut, men alltjämt på nordlig kurs. Efter några minuter tappade Belos kontakten.

Att någon vapeninsats inte genomfördes berodde på att helikoptern inte fick kontakt och därigenom inte kunde dirigera vapenbärande fartyg till insats. Denna kontakt klassificerades/bedömdes inledningsvis som ”ubåt (liten undervattensfarkost)”, men efter noggrann efteranalys av hela händelsen ändrades bedömningen till ”möjlig miniubåt”.

Söndagens händelser föranledde militärbefälhavaren att måndagen den 27 februari göra följande bedömning:

• Minst en miniubåt hade sedan den 9 februari befunnit sig i

Karlskrona-bassängen. Dennas uthållighet antogs medge att

miniubåten kunde operera ytterligare en tid. Den skulle troligen

försöka ta sig ut via Kungsdjupet vid lämpligt tillfälle. Även om

det inte bedömdes sannolikt kunde en miniubåt ha utlöpt via

Kungsdjupet sent på kvällen den 26 februari. • Händelserna i Bollösund kunde ha indikerat utpassage av

dykare på undervattenstransportmedel natten den 25−26

februari. • Konventionell ubåt hade vid flera tillfällen indikerats på

territorialhavet söder om Karlskrona skärgård.

Tidigt på morgonen onsdagen den 29 februari observerade militär personal från Stumholmen ett rörligt föremål nordost om ön, dvs.

Kierkegaard-rapporten.

alldeles utanför Karlskrona. Senare på morgon mottogs en ny ÖBorder av vilken framgick att operationen med tillgängliga resurser skulle genomföras kraftfullt fram till preliminärt den 9 mars. Senare på dagen indikerades ånyo en ubåt på svenskt territorium sydväst om Utklippan.

På kvällen observerades dykare kliva upp ur vattnet vid Almö. Insatt spårhund följde spåret, som försvann i strandkanten. En dryg timme senare observerades verksamhet vid Hasslö-bron, vilket föranledde vapeninsats i form av handgranateld. Något resultat av denna kunde dock inte observeras.

Under de kommande veckorna inrapporterades vid ett stort antal tillfällen att dykare eller andra tecken på främmande undervattensverksamhet observerats. Vapeninsatser i form av finkalibrig eld, handgranater och chockladdningar gjordes många gånger i samband härmed. Några av dessa händelser redovisas i det följande.

Natten till torsdagen den 1 mars körde minsveparen Svartlöga på ett okänt föremål mellan Ivö och Tromtö. Vattendjupet på kollisionsplatsen var sju meter. Händelsen bedömdes som ”möjlig ubåt”, men visade sig ha varit en stock.

I Kungsdjupet fick Belos vid den norra spaningsslingan åter en kontakt, som klassificerades ”möjlig ubåt”. Under den därpå följande halvtimmen indikerades sändning samt förbryllande indikationer i vissa slingor i Kungsdjupet. Dessa bedömdes ha åstadkommits genom manipulation.

På svenskt territorialhav sydsydväst om fyren Gåsfeten, belägen utanför inloppet till Ronnebyhamn, rapporterade en fiskare vid 17tiden en observation av övre delen av tornet på en främmande ubåt. Denna observation bedömdes som ”ubåt”. En och en halv timme senare fick en helikopter sonarkontakt med en ”möjlig ubåt” närmare kusten i samma område.

Tidigt på morgonen två dagar senare fick en helikoptergrupp kontakt med ett som ”ubåt” klassificerat eko i samma område. Klockan 6.10 fälldes en sjunkbomb mot ekot sedan den antagna ubåten varnats med knallskott. Sjunkbomben, som fälldes som ”förstärkt varning” detonerade dock inte. Till följd av drivmedelsbrist måste helikoptrarna avbryta kort därefter. Vid nästa helikopterföretag i området, som inleddes ca 45 minuter senare, erhölls ingen kontakt. Efteranalysen resulterade i att kontakten bedömdes ”ej ubåt”.

SOU 1995:135, s. 168f.

Sent på kvällen inträffade ett tillbud då en patrullbåt var nära att utsättas för vådabeskjutning med handeldvapen från en observationspostering i land.

De många indikationerna på främmande dykare och till dessa kopplade vapeninsatser föranledde militärbefälhavaren att begära Överbefälhavarens tolkning vad avser bruk av vapenmakt mot dykare. Överbefälhavaren beslutade att främmande dykare, som uppträder i vattnet eller på stränderna i anslutning till område där dykeriförbud råder skulle betraktas som utländsk militär personal och förutsättas bedriva verksamhet som tyder på fientlig avsikt. Vapenmakt utan föregående varning skulle således tillgripas. På landområdet i övrigt och i tveksamma fall skulle varning avges.

Vid middagstid rapporterade egen ubåt att den under en längre tid med passiv sonar hållit kontakt med ”möjlig ubåt” på territorialhavet i området söder om Gåsfeten.

Måndagen den 5 mars erhölls utslag i två av slingorna i Kungsdjupet. De klassificerades ”möjlig ubåt”. Handgranater kastades mot förmodad dykare vid Björkeskär sydväst om Almö. Fyra chockladdningar fälldes mot ubåtsliknande föremål på Tummafjärden öster om Almö. Finkalibrig eld gavs i samma område mot vad som senare konstaterades ha varit fåglar.

Som en följd av de upprepade ubåtsindikationerna utanför Karlskrona-skärgården genomfördes en kraftsamlad fri ubåtsjakt under tisdagen den 6 mars inom området Tärnö − Utklippan. Några kontakter erhölls emellertid ej.

Länsstyrelsen och kustartilleriförsvarschefen utfärdade förbud för obehöriga att befinna sig inom vissa landområden och öar i västra delen av området.

Onsdagen den 7 mars upptäcktes fotspår och en isvak väster om Skällaön i östra delen av Karlskrona-bassängen. Dessa iakttagelser visade sig emellertid ha naturliga orsaker.

Analysgruppen redovisade följande sammanfattande analys och bedömning: • Den senaste säkra indikationen på främmande undervattens-

verksamhet inomskärs var tidigt på morgonen onsdagen

den 29 februari då en miniubåt observerats nordost om Stum-

holmen. Utomskärs var motsvarande indikation observationen

av en ubåt sydväst om Utklippan samma dags eftermiddag.

IKFN-förordningen § 9. 32

Där tillträdesförbud utfärdats med stöd av skyddslagen gäller ordinarie bestämmelser för vakttjänst.

• Miniubåt jämte eventuella andra undervattensfarkoster kunde

finnas kvar innanför öbarriären. Rörligheten torde dock vara

ringa. Man avvaktade troligen ett lämpligt tillfälle till att göra en

utbrytning. • Observationerna av okända dykare och dykarverksamhet i

området Almö − Hasslöbron gavs lägre trovärdighet än vad

generaldirektör Göran Steen och dennes grupp sedermera gav. • Falsklarmsfrekvensen kunde befaras bli hög som en följd av

förestående byten av förband och personal. • Om ej säkra indikationer erhållits inom ca en vecka föreslogs

verksamheten trappas ner till enbart bevakning av inlopps-

lederna och återgång till Grundberedskap. För att verksamheten

sedan skulle trappas upp till maxinsats måste flera oberoende

säkra indikationer först ha erhållits. Sådant beslut borde fattas

av ÖB. Systematiska bottenundersökningar borde genomföras.

Militärbefälhavaren bedömde torsdagen den 8 mars det vara uteslutet att en miniubåts uthållighet skulle sträcka sig längre än några veckor.

Söndagen den 11 mars fann man vid hemtagning av ett indikerande nät mellan Tromtö och Ivö att detta var sönderskuret, så att två stycken flera meter stora hål uppstått.

Under onsdagen den 14 mars såg tre varvsarbetare på Karlskronavarvet vid middagstid hur ett föremål bröt ytan och förflyttade sig ca 350 meter på sydlig kurs genom södra delen av Saltösund. Observationen bedömdes som ”möjlig ubåt”. Insatt helikopterspaning blev dock resultatlös.

Torsdagen den 15 mars bedömde Överbefälhavaren att en eller flera bemannade eller obemannade undervattensfarkoster/miniubåtar alltjämt kunde finnas kvar i Karlskrona-bassängen. Ubåtsskyddsoperationen skulle därför fortsätta med oförändrad kraft. På öarna och på fastlandet skulle särskild bevakning bedrivas i syfte att upptäcka och ingripa mot främmande personal, som sökte lämna eller ta sig in i området över land, till sjöss eller genom luften. Säkrande av bevis skulle prioriteras, bl.a. genom systematiska bottenundersökningar.

Fredagen den 16 mars konstaterade militärbefälhavaren att några säkra tecken på att en utpassage ägt rum inte fanns, även om det icke kunde uteslutas att så skett. Bedömningen var därför att miniubåten avvaktade ett lämpligt tillfälle att bryta ut eller återbemannas utifrån, när bevakningen försvagats. Inriktningen av

verksamheten skulle därför vara att bibehålla bevakningen, samt fortsätta avsökningen av området i syfte att finna inkräktaren, bottenspår eller andra bevis.

Analysgruppen presenterade samma dag följande bedömning: Med stor sannolikhet har främmande undervattensverksamhet ägt rum i Karlskrona-bassängen fram till den 20 februari. Verksamhet kan ha inletts före den 10 februari, och har sannolikt fortsatt till den 29 februari med en liten undervattensfarkost och dykare. Det är mindre sannolikt att verksamheten under denna tid även omfattat miniubåt.

I Bollösund skedde ett antal vapeninsatser på eftermiddagen lördagen den 17 mars. Under loppet av tre timmar kastades tre handgranater och utlöstes två drygt 100 kilos chockladdningar. Från helikopter fälldes också fyra chockladdningar. Dessa vapeninsatser föranleddes av en ekokontakt som erhållits med UDIsonar. Genomförd efteranalys och bottenundersökningar med dykare och sjöuggla kunde inte påvisa att främmande undervattensverksamhet förekommit. Sedan analysen av lördagens händelser i Bollösund slutförts beordrade militärbefälhavaren kustartilleriförsvarschefen att endast insätta chockladdningar mot eko som klassificerats ”ubåt /undervattensfarkost”.

Under de sista veckorna av mars minskade antalet indikationer markant. Tisdagen den 27 mars beordrade militärbefälhavaren att ubåtsskyddsoperationen skulle avbrytas.

Överbefälhavarens utredning av incidenten – den s.k. Kierkegaardrapporten

Överbefälhavaren tillsatte den 26 mars en utredning om händelserna i Karlskrona. Utredningen leddes av pensionerade konteramiralen Christer Kierkegaard och överlämnades till ÖB den 25 april. Den redovisade att ca 600 iakttagelser rapporterats under de ca åtta veckor, som incidenten varade. Ungefär hälften av dessa rapporter kunde hänföras till naturliga orsaker. Av återstående ca 300 ansåg man att ca 70 inte kunde förklaras på annat sätt än att de kunde härröra från främmande undervattensverksamhet, och dessa 70 analyserades närmare.

Förkortningen UDI, står för Underwater Detection Instrument, och är en aktiv högfrekvenssonar för klassificering på korta avstånd, som prövades på marinens helikoptrar. 34

Kierkegaard-rapporten. ÖB Lennart Ljung gör även referenser till en föredragning av Kierkegaard, där även Försvarsstabschefen närvarade. Lennart Ljungs dagbok, 1984-04-24.

Kierkegaardrapporten ansåg det klarlagt att miniubåt och annan undervattensverksamhet förekommit inomskärs i sju fall under perioden från mitten av februari till början av mars, och att främmande ubåt, sannolikt konventionell, uppträtt utomskärs på inre vatten och på territorialhavet under samma tid.

Rapporten kunde inte finna något konkret och entydigt tekniskt bevis i form av materiel, bottenspår eller dylikt, och kunde inte fastställa nationalitet på den främmande undervattensverksamheten.

Det konstaterades bl.a. också av utredningen att det tog relativt lång tid att bygga upp inloppsbevakning och införa sjötrafikreglering, samt att det fanns brister på vissa områden i hanteringen såsom rapportdelgivning, analysfunktion, samverkan och tillämpning av säkerhetsbestämmelserna, vilket man ansåg till del torde återfalla på ledningssystemet.

Åt generaldirektör Göran Steen uppdrogs att analysera och utvärdera vissa optiska observationer under incidenten. Dessa är redovisade i särskild rapport från Steen till ÖB den 26 april 1984. Genomgående får man intrycket att Steen, som biträddes av hovrättslagmannen Sigvard Mejegård och psykologen Kristina Pollack, främst sökt värdera trovärdigheten hos de personer, som förhörts om sina observationer. Hade vederbörande uppfattats som trovärdig hade också det vederbörande sett varit trovärdigt. Utredningen anförde att man lagt lika stränga krav på bevisning som skulle krävts i en domstol för en fällande dom. Likväl förefaller omfattningen av främmande dykare, som observerats vara orealistiskt stor, inte minst mot bakgrund av incidentens utsträckning i tiden.

Överbefälhavaren ställde sig bakom Kierkegaardrapporten efter att ha försäkrat sig om att alla deltagarna i utredningen delade uppfattningen som gruppen kommit fram till. Enligt Ljung var försvarsminister Thunborg oroad över situationen och osäker om hur resultatet skulle komma att uppfattas. Särskilt besvärande uppfattade försvarsministern avsaknaden av konkreta materiella bevis, signalspaningsrapporter eller bottenavtryck. Attityden från regeringens sida uppfattade Ljung som inledningsvis avvaktande, men försvarsministern förklarade sig till sist ställa sig bakom rapporten. En än större tveksamhet torde statsminister Palme haft,

Steen-rapporten, 1984-04-26.

men enligt Ljung hade Palme anfört att regeringen måste ta ett starkt intryck av att ÖB var övertygad.

Från borgerligt håll efterlyste särskilt oppositionsledaren, moderata samlingspartiets ordförande Adelsohn, en ny kommission, framför allt för att se på hur man skulle agera i framtiden såväl politiskt som militärt. Detta förslag avvisades dock från regeringens sida med motiveringen att en sådan knappast skulle kunna tillföra mera material än vad ÖB redan hade tagit fram.

* * *

I samband med händelserna i Kungsholmsgattet den 26 februari försökte man på Belos dokumentera de indikationer, som erhölls genom att fotografera indikatorn till den bildalstrande högfrekvenssonaren. Bilder av indikatorn togs med en småbildskamera.

Ubåtskommissionen angav att ett antal sonarbilder från 1984 skulle kunna bearbetas ytterligare med användning av modern bildbehandlingsteknik och att en sådan analys skulle kunna ha stor betydelse för en slutlig värdering av händelserna i Karlskrona 1984. Kommissionen föreslog att analysen skulle göras av utomstående expertis och att resultaten skulle redovisas till regeringen och offentliggöras.

Efter bemyndigande av regeringen uppdrog Försvarsdepartementet den 21 oktober 1996 åt professor Göran Granlund vid Linköpings universitet att göra en förstudie i syfte att utröna möjligheterna till en fortsatt och djupare analys av bildmaterialet. Förstudien resulterade i en bedömning att det med en mera ingående analys skulle finnas en god möjlighet att testa en hypotes om existensen av ett objekt som rör sig över bottnen. Detta skulle vara en mycket stark indikation på förekomsten av undervattensfarkost.

Regeringen uppdrog den 10 juli 1997 åt professor Granlund att genomföra en analys. I det fortsatta arbetet visade det sig emeller-

Lennart Ljungs dagbok, 1984-04-24. Se även ÖB:s sammanfattande rapport över Karlskrona-incidenten 1984. ”ÖB rapport över ubåtsskyddsverksamheten i Karlskronaområdet under februari-april 1984”, 1984-05-03. 37

Ulf Adelsohn, Partiledare − Dagbok 1981−1986 (Gedins Förlag, Malmö, 1987), s. 225 (1984-05-04). 38

SOU 1995:135, s.10 och s. 234. 39

Protokoll från Försvarsdepartementet, ”Uppdrag att genomföra en förstudie av bildmaterial m.m. från en sonarbild”, daterad 1996-10-21; samt Skrivelse från Gösta Granlund, ”Rapport över förstudie av bildmaterial från en sonarkontakt”, 1996-12-02.

tid att det inte gick att restaurera bildmaterialet så att man kunde använda det för en analys. Projektet avslutades därmed.

Utredarens bedömning

Först måste konstateras att det redan under händelsernas gång fanns en rad olika teorier om vad som egentligen utspelade sig. Olika aktörer ändrade också över tiden sina bedömningar. Överbefälhavaren var först något tveksam, men blev med tiden mer säker. Mer övertygade var åtminstone inledningsvis de lokala militära myndigheterna, samt i viss mån Försvarsstaben och analysgruppen. I takt med att inga konkreta resultat uppnåddes ökade tvivlen. Militärbefälhavaren försökte flera gånger avbryta operationen, men varje gång erhölls nya indikationer, vilka man inte ansåg sig kunna ignorera. Inte minst massmedia medverkade till att underblåsa uppfattningen att det alltjämt pågick undervattensverksamhet innanför öbarriären.

Att operationen blev så långvarig berodde också på inställningen att en eventuell instängd ubåt skulle tvingas ge upp på grund av bristande uthållighet. Denna förmodan delades uppenbarligen inte bara av militärledningen, utan också av den politiska ledningen. Enligt Ljung sade statsministern att han inte kunde se någon annan lösning än att fortsätta på sätt som pågick, men han underströk också att det var en militär operation.

Bedömningarna av vad som skedde baserades i mycket på vad den från Stockholm tillresta Marina Analysgruppen kommit fram till. En vecka efter dess ankomst beslutades att gruppen skulle underställas örlogsbaschefen. Dessförinnan hade den varit underställd Chefen för marinen, vilket lokala chefer var kritiska emot. Vissa har också i efterhand sagt att de tyckte det kom för mycket folk från Stockholm. Den lokala analyskapaciteten av band m.m. var emellertid begränsad. Lokalt kunde man göra en första audiell analys av inspelade band, men för mer utförlig efteranalys måste dessa sändas till Berga, vilket begränsade möjligheterna att snabbt få en kvalificerad bedömning.

Den förmodade undervattensverksamhetens karaktär var av den arten att snabba vapeninsatser måste göras, vilket ofta skedde på förhållandevis lösa grunder, något som också oroade ÖB. Vapen-

Regeringsbeslut 13, 1997-07-10, ställt till Gösta Granlund rörande, ”Fortsatt utredning av sonarbilder från 1984”.

insatserna omfattade ett brett spektrum: ett par dussin sjunkbomber och ett par dussin chockladdningar, en mina och inte mindre än 63 handgranater och ett femtontal insatser med handeldvapen, allt under en tidsrymd av fem veckor. Chockladdningar var större sprängladdningar som kunde läggas ut och användas ungefär på samma sätt som minor, alternativt vräkas överbord från helikoptrar och fartyg. En fördel med dessa var, i vart fall ur de lokala chefernas synvinkel, att de kunde sättas in utan att omfattas av gällande restriktioner i fråga om mineld.

Många av vapeninsatserna från landförband gjordes troligen på relativt lösa grunder. De observationsposteringar, som upprättades inom hela skärgårdsområdet, bemannades med soldater vilka inte var utbildade för att kunna spana efter tecken på främmande ubåtseller undervattensverksamhet. Det var säkert ingen brist på vilja att lösa ställda uppgifter, men att under det mörker, som råder vid barmark vintertid rätt bedöma och identifiera alla ”skuggor” på land, är svårt. Informationen att den ”motståndare”, som man var satt att söka fånga, troligtvis var elitsoldater från specialförband, skapade säkerligen dessutom en viss rädsla hos soldaterna. Dessa var dessutom i allmänhet knappast vana att rätt värdera sådana naturfenomen, som förekommer i våra skärgårdar och det är lätt att fantasin tar överhanden. Dessa förhållanden torde vara huvudorsaken till de många vapeninsatser som, sett i efterhand, förefaller omotiverade. Order om restriktivitet med insatser av nämnda typ kom först i operationens slutskede.

Insatserna av sjunkbomber skedde främst vid två tillfällen under samma dag. Vid det första tillfället fälldes 14 och senare 8 sjunkbomber. Detta tyder på att man tagit till sig kritiken efter både Hårsfjärden- och Sundsvalls-incidenterna om att sjunkbomber måste sättas in i viss kvantitet för att överhuvudtaget ha utsikter till verkan. Likväl påpekade militärbefälhavaren i sin bedömning att sjunkbombsfällning måste göras i rote för att någorlunda träffsäkerhet ska uppnås.

I detta sammanhang kan det ha sitt intresse att notera att företrädare för Sovjetunionen i samtal med chefen för Utrikesdepartementets politiska avdelning, som besökte Moskva under den aktuella tiden, frågat varför man på svensk sida inte satte in större vapenmakt mot det man trodde var ubåtar. Sovjetledaren Andropov bad också samma år den finske presidenten Koivisto

framföra ett budskap till statsminister Palme av liknande innebörd: bomba på bara!

Länsstyrelsen och andra civila myndigheter liksom lokalbefolkningen gav den militära verksamheten allt erforderligt stöd, trots att den bofasta befolkningen på öarna utsattes för i vissa fall betydande påfrestningar. I ivern att söka fånga en i Karlskronabassängen förmodad innestängd ubåt eller miniubåt och dess besättning, gjordes i flera fall onödigt bryska ingripanden gentemot ortsbefolkningen. Inte minst gällde detta de militära enheter som var satta att biträda polisen i kontrollerna av vägtrafik m.m. Sammanfattningsvis måste dock konstateras att samverkan mellan Länsstyrelsen, den lokala polisen och de regionala militära myndigheterna fungerade väl.

Regeringens avvaktande och något skeptiska inställning till vad som pågick torde åtminstone delvis ha sin grund i en motsvarande skepsis också bland medias representanter. Här var nu situationen en helt annan än under exempelvis Hårsfjärden-incidenten. I Karlskrona var det främst de lokala media, som visade ett stort intresse och underblåste spekulationerna. På andra håll i media, ställdes krav på bevis för att det verkligen var främmande ubåtar och dykare, som militären jagade. Detta ledde bl.a. till att inriktningen av ubåtsjaktsverksamheten i Karlskrona och därefter i allt högre grad blev att söka finna bevis för främmande undervattensverksamhet. Detta lyckades aldrig i Karlskrona och det kan möjligen ha sitt intresse att här notera att de båda lokala cheferna, för Örlogsbasen respektive för kustartilleriförsvaret, i samtal vid utredningens besök i Karlskrona sagt sig inte vara säkra på att det överhuvudtaget var fråga om någon ubåt innanför öbarriären.

5.5¶Kränkningar 1984−−−−1987

En ökande förtroendeklyfta i ubåtsfrågan och frågan om kränkningarnas karaktär och substans mellan å ena sidan Försvarsmakten och å andra sidan allmänhet, press och politiker började bli alltmer synlig. Denna förtroendeklyfta hade sitt ursprung i den resultatlösa upplösningen av Hårsfjärden, men blev efter Karlskrona fullt utvecklad. De ökade kraven på redovisning av bevis ledde till att

Mauno Koivisto, Witness to History- the memoirs of Mauno Koivisto, President of Finland 1982−1994 (Hurst & Company, London, 1997), s. 31. 42

Se t.ex. Lennart Bodströms beskrivning av Karlskrona 2-incidenten, Mitt i stormen (2000), s. 257f.

Försvarsmakten slog in på en alltmer restriktiv informationspolitik, präglad av en strävan att hålla igen mängden information om pågående verksamhet, och inte dra upp förväntningar, som sedan visade sig vara svåra att infria. Detta synsätt kom att prägla redovisningen av kränkningar för 1984 och framåt.

För 1984 ansåg Överbefälhavaren det klarlagt att undervattensverksamhet förekommit i Karlskronaområdet under februari – mars. Vid den s.k. Karlskrona 2-incidenten noterades ett stort antal indikationer, och det bedömdes att såväl större som mindre ubåtar, liksom dykarfarkoster och dykare förekommit i sammanhanget.

Under andra och tredje kvartalen ansåg ÖB att främmande undervattensverksamhet med betydande säkerhet förekommit i Stockholms och Östergötlands skärgårdar, och att sådan verksamhet också under dessa kvartal kunde ha förekommit i Karlskronaområdet. Under fjärde kvartalet bedömde man att undervattensverksamhet troligen förekommit, med samma tyngdpunkt som tidigare under året.

1985 var antalet rapporter om misstänkt undervattensverksamhet under det första kvartalet få. Några rapporter förekom från västkusten. Rapporter från västkusten registrerades även under de två följande kvartalen. Överbefälhavaren bedömde att undervattensverksamhet kunde ha förekommit där under andra kvartalet, och med mycket stor sannolikhet också under tredje kvartalet, bl.a. i Gullmarsfjorden, där man också tog ett foto av ett misstänkt föremål. Under andra kvartalet kunde sådan verksamhet också ha förekommit i Blekinge skärgård, samt med mycket stor sannolikhet i övre Norrlands kustområde. Enligt ÖB bedömdes att sådan verksamhet med stor sannolikhet förekommit under tredje och fjärde kvartalen i Stockholms skärgård, samt kunde förekommit i Sundsvallsområdet under fjärde kvartalet.

Även 1986 kom under första kvartalet ett antal rapporter från västkusten, och ÖB bedömde att undervattensverksamhet kunde ha förekommit. Under andra kvartalet kom också rapporter från västkusten och från Bottenviken. Under tredje kvartalet kom ett stort antal rapporter, från alla militärområden, men tyngdpunkten

SOU 1995:135, s. 37f. Se även Försvarsstabens Informationsavdelning: Incidenter m.m. under 2 och 3 kvartalet 1984, 1984-10-26; Incidenter under fjärde kvartalet 1984 samt kortfattad sammanställning av inträffade incidenter för hela 1984, 1985-01-31. 44

Ibid. s. 38. Se även orienteringar från Försvarsstabens Informationsavdelning: Incidenter m.m. under första kvartalet 1985, 1985-04-29; Incidenter m.m. under andra kvartalet 1985, 1985-07-08; Incidenter m.m. under tredje kvartalet 1985, 1985-10-17; och Incidenter under fjärde kvartalet 1985 samt kortfattad sammanställning för hela 1985, 1986-01-24.

låg på de norrländska kustavsnitten. Överbefälhavaren bedömde att främmande undervattensverksamhet hade bedrivits inom flera områden under kvartalet. Under fjärde kvartalet var antalet rapporter få, och ÖB bedömde att det inte med säkerhet kunde hävdas att främmande undervattensverksamhet förekommit.

Under första kvartalet 1987 var rapporterna också få, och inga indikationer föranledde bedömningen att undervattensverksamhet ägt rum. För andra och tredje kvartalet bedömde emellertid ÖB att främmande undervattensverksamhet förekommit eller varit sannolik vid ett flertal tillfällen. Verksamheten ansågs ha berört såväl Bottenviken (Törefjärden) och Sundsvallsområdet som Stockholms skärgård, Bråvikenområdet och västkusten. För fjärde kvartalet bedömde ÖB att undervattensverksamhet bedrivits i Stockholms skärgård vid flera tillfällen, och sannolikt även på västkusten.

Ibid. s. 38f. Se även orienteringar från Fst/Info: Incidenter m.m. under första kvartalet 1986, 1986-04-21; Incidenter m.m. under andra kvartalet 1986, 1986-07-08; Incidenter m.m. under första kvartalet 1986, 1986-10-20; Incidenter m.m. under tredje kvartalet 1986, 1986- 10-20; Incidenter m.m. under fjärde kvartalet 1986 och sammanfattning för året, 1987-01-27. 46

Ibid. s. 39f. Se även Fst/Info, Incidenter m.m. under fjärde kvartalet 1987, 1988-02-15.

5.6¶Töre-incidenten (juni – augusti 1987)

Tidigare incident i området

- Under perioden den 17 juli−19 augusti 1983 erhölls i Töre-om rådet ett femtiotal observationer, vilket ledde till att militärbefälhavaren i Övre Norrlands militärområde då genomförde en ubåtsskyddsoperation. Denna första Töre-incident blev resultatlös.

Enligt militärbefälhavarens beredskapsplan hade, mot bakgrund av erfarenheterna från incidenten 1983, beredskapsplutonerna vid militärområdets förband givits särskilt utbildning för incidentingripanden i samband med misstänkt främmande undervattensverksamhet.

Tekniska resurser för indikation av eventuell främmande undervattensverksamhet var emellertid blygsamma. Militärbefälhavarens plan för övervakning av Bottenvikskusten med dess grunda skärgårdar, som på flera platser sträcker sig långt in från havet, var således i allt väsentligt baserad på små grupper av armésoldater, vilka bedrev optisk spaning. En kontinuerlig övervakning av hela kuststräckan var inte möjlig, utan spaningen skulle bedrivas växelvis inom olika områden. Härtill kom samverkande enheter ur bl.a. Polisen, Kustbevakningen och Sjöfartsverket (lots- och fyrpersonal).

Törefjärden är belägen i Bottenvikens innersta del.

Händelseförlopp

En beredskapspluton var utgångsgrupperad i Töre-området när incidenten inleddes sent på kvällen torsdagen den 25 juni 1987. En värnpliktig, som till yrket var fartygsplåtslagare, observerade och fotograferade på Töre-fjärden ett föremål med skarpa kanter som bedömdes vara ett ubåtstorn. Att det kunde ha varit ett ubåtstorn bekräftades påföljande dag, fredagen den 26 juni, efter det att filmen analyserats av Försvarsstaben. Detta, tillsammans med en några dagar tidigare gjord iakttagelse av en fiskare, föranledde militärbefälhavaren att besluta om en ubåtsskyddsoperation.

Olika ubåtsnät sändes från Ostkustens örlogsbas, och började utläggas påföljande dag. Nät som ansågs kunna vara hindrande för såväl en undervattensfarkost som för en miniubåt utlades i mindre sund på Storö- och Rånöfjärdarna. Ett indikerande nät lades ut söder om Storö fyr.

Ytterligare observationer gjordes, och under de följande dagarna gjorde militärbefälhavaren en framställan till ÖB om att få disponera kustflottans ubåtsjaktstyrka. Denna framställan avslogs, men en jaktgrupp helikoptrar avdelades.

På morgonen måndagen den 29 juni kunde helikoptergruppen börja spana i området. Då ytterligare indikationer av olika slag, som oförklarliga svallvågor, oljefläckar, ekolodsutslag, motorljud, luftuppkok och sonarkontakter erhållits, gjorde militärbefälhavaren dagen därpå förnyad framställan till ÖB om att ubåtsjaktstyrkan skulle ombaseras.

De spaningsresurser, utöver beredskapsplutoner från militärområdets förband, som då disponerades var arméhelikoptrar, två bevakningsbåtar ur Kustartilleriet, varav en hade ombaserats från Härnösand, båtar från polis och kustbevakning, F 21:s skjutfältsbåt, hemvärn, m.m. Ett civilt flygplan inhyrdes också liksom några hydrofonutrustade fiskebåtar. Ytterligare en ubåtsjakthelikopter tillfördes några dagar senare.

Beskrivningen av Töre-incidenten är baserad på krigsdagböcker, rapporter, utfrågningsprotokoll och interna handlingar.

Olika indikationer rapporterades dagligen. I början av juli erhölls ubåtsindikationer i Norra Kvarken, vilket föranledde militärbefälhavaren att ge minspärrtroppen i området, som bemannats, eldtillstånd söndagen den 5 juli. Någon mineld insattes dock aldrig.

Militärbefälhavarens bedömning, att främmande undervattensverksamhet pågick i Töre-området, förändrades inte. Som svar på förnyade framställningar om kvalificerade ubåtsjaktresurser svarade ÖB, att helikopterjaktgruppen disponerades fram till kvällen den 13 juli.

Tisdagen den 7 juli bedömde militärbefälhavaren att främmande undervattensverksamhet pågick i såväl Töre-området, som i Norra

Kvarken. I det förstnämnda området hade dock få indikationer med substans erhållits efter den 3 juli. En undervattensfarkost kunde emellertid tänkas trycka i någon djup håla.

Två dagar senare, torsdagen den 9 juli, rapporterades flera olika observationer. Sålunda rapporterades att ett ubåtstorn observerats kl. 20.15. Dessförinnan hade också en sonarindikation och observation av periskop inrapporterats från Töre-områdets inre del. Beslut fattades att spärra av Törefjärdens inre del med ett timmersläp som förberetts härför. Ny begäran om resursförstärkning sändes till ÖB. Även denna begäran avslogs.

På kvällen lördagen den 11 juli bedömde militärbefälhavaren att en främmande undervattensfarkost kunde vara instängd på Törefjärden, dvs. innanför timmerspärren vid Sören.

På måndagen den 13 juli gjordes de första vapeninsatserna; fem handgranater kastades mot förmodade dykare, samt ytterligare två mot ”prickar” som syntes under ytan och som åstadkommit vågsvall.

En arméhelikopter fick nästa dag optisk kontakt med två föremål, som hade orsakat en vågbildning. På kvällen rapporterade militärbefälhavaren ånyo, att en främmande undervattensfarkost kunde vara instängd innanför timmerbröten. Bedömningen förändrades inte under de kommande dygnen.

På tisdagen den 21 juli utfärdade Länsstyrelsen förbud för obehöriga att beträda ett angivet område. Fotograferingsförbud infördes.

Militärbefälhavarens bedömning på kvällen onsdagen den 22 juli var att en miniubåt fanns innanför det avspärrade området och en annan enhet utanför. Ett par dagar senare redovisades bedömningen att en eller flera undervattensfarkoster fanns innanför timmerspärren och en − två enheter utanför, samt i Bottenviken en konventionell ubåt. Någon miniubåt bedömdes då ej längre finnas innanför spärren.

Måndagen den 27 juli återbaserade de sista ubåtsjakthelikoptrarna till södra Sverige. Dessas vistelse i Töre-området hade genom successiva ÖB-ordrar förlängts. Även den sonarbojgrupp, som under en tid spanat i området, återgick. En optisk observation av ett förmodat ubåtsperiskop inrapporterades.

Dagen därpå ändrades militärbefälhavarens bedömning igen; en miniubåt kunde nu finnas innanför det avspärrade området. En annan enhet kunde finnas utanför.

En ny bedömning rapporterades på tisdagen den 4 augusti; under dygnet gjorda observationer förstärkte militärbefälhavarens bedömning att en främmande undervattensfarkost alltjämt kunde vara instängd innanför timmerspärren. Dagen därpå rapporterade emellertid militärbefälhavaren att genomförd undersökning av Törefjärden visat att främmande undervattensverksamhet sannolikt ej längre förekom. Avvecklingen av timmerspärren skulle därför inledas nästa dag.

Mitt på dagen torsdagen den 6 augusti påbörjade ingenjörsoldater avlägsnandet av timmerbrötarna. Då observerades en V-formad vattenrörelse, som bedömdes vara orsakad av en främmande undervattensfarkost. Från en bevakningsbåt fälldes fyra sjunkbomber sedan man fått en sonarkontakt. Den senare visade sig dock ha varit ett botteneko. Två av sjunkbomberna detonerade icke, troligtvis p.g.a. för litet djup.

Dagen därpå avslutades den långdragna operationen i vilken sammanlagt ca 400 man hade varit involverade. Vapeninsatser av olika slag hade gjorts vid ett tjugotal tillfällen.

Utredarens bedömning

Analysen av det fotografi, som togs den 25 juni visade tydligt, att det som observerats och fotograferats var ett föremål av viss längd med skarpa kanter, definitivt inte något djur. En förväxling med befintliga skär i området kunde också uteslutas. Det fanns således viss grund för antagandet att främmande undervattensverksamhet då pågick.

Från detta datum och fram till den 7 augusti 1987 inrapporterades sammanlagt nära 200 observationer av misstänkt främmande undervattensverksamhet. Den helt övervägande delen av dessa var inte relaterade till ubåtsverksamhet eller var behäftade med fel och oklarheter. Det var enbart ett drygt dussin observationer som vid en noggrann efteranalys konstaterades ha någon substans. Sammanfattningsvis kunde dock inte fastslås att främmande undervattensverksamhet pågått, även om vissa tecken kunde tyda på detta.

Töre-incidenten är ett ytterligare exempel på den s.k. ”vaktposteffekten”, som i korthet uppstår på följande sätt: Genom högre chefs orienteringar liksom uppgifter i media, är såväl utplacerad militär personal som civila intalade, att undervattens-

verksamhet förekommer inom området. Alla spanar därför särskilt efter indikationer på att sådan verksamhet pågår. Utposterad militär personal, liksom också civila, vill då upptäcka sådana tecken. Medvetet eller omedvetet påverkas deras tolkning av gjorda observationer i den riktningen; man tror sig se det man vill se. Anmärkningsvärt är att, i likhet med incidenten i Sundsvall, två ubåtsattrapper påträffades, vilka förorsakade falsklarm.

Militärbefälhavaren gjorde upprepade framställningar till ÖB om att kvalificerade ubåtsjaktresurser skulle tillföras militärområdet, i första hand kustflottans ubåtsjaktstyrka. Överbefälhavaren avslog dessa framställningar. Skälen härför var flera. Under vårens planeringsarbete i Försvarsstaben hade frågan om semesterplaneringen för kustflottans personal övervägts. Antingen kunde halva styrkan ges semester i omgångar, eller också kunde hela styrkan beviljas semester samtidigt. I det senare alternativet skulle ubåtsjaktstyrkan inte vara disponibel under ca en månad, medan i det förstnämnda alternativet ubåtsjaktkapaciteten skulle vara halverad under en tvåmånadersperiod. Eftersom hela styrkan erfordrades för att kunna bedriva effektiv ubåtsjakt, beslutade ÖB att ge hela styrkan ledigt samtidigt. Att tillmötesgå militärbefälhavarens framställan om ubåtsjaktstyrkan skulle därför ha inneburit att all fast anställd personal hade måst återkallas från semester.

Det andra skälet var att ÖB bedömde det sannolikt att främmande ubåtsverksamhet skulle komma att äga rum också i Stockholms skärgård. Indikerad främmande undervattensverksamhet i norra Bottenviken kunde ha som motiv att dra kvalificerade resurser från detta område. Överbefälhavarens beslut blev därför att enbart tilldela militärbefälhavaren ubåtsjakthelikoptrar, som snabbt skulle kunna återgrupperas, om så skulle komma att erfordras.

Med all respekt för militärbefälhavarens vilja att hävda territoriets integritet och de regler och anvisningar som ges i IKFN och av ÖB, måste man ifrågasätta beslutet, att med de bristfälliga resurser som fanns disponibla, igångsätta en ubåtsskyddsoperation. Erfarenheterna från tidigare incidenter, som den i Karlskrona vårvintern 1984, borde manat till eftertanke. Att regla av ett vattenområde, så att en eventuell undervattensfarkost blir innestängd, kräver betydande materiella resurser, som måste vara väl förberedda så att stängningen sker snabbt. Utnyttjande av observationsposteringar bemannade med personal utan skärgårds-

Jfr Sundsvalls-incidenten, not 2.

vana skapar förutsättning för en vaktposteffekt. Mängden av osäkra observationer skapar en utdragen operation, som är svår att avbryta. Ett alternativt beslut hade varit att med en gång konstatera att förutsättningar saknades för en framgångsrik insats, och att någon ubåtsskyddsoperation därför ej skulle inledas.

Även om operationen visade exempel på vilja och uppfinningsrikedom, blev det bestående intrycket i media ett misslyckande. Militärbefälhavarens optimistiska uttalanden om att det skulle vara möjligt att medelst timmerbrötar innestänga en undervattensfarkost i Törefjärdens inre del, slutade med att inget fanns. Det finns anledning att också här erinra om bristen på kompetent stabspersonal. Marina officerare saknades i stort sett helt i denna del av landet.

Militärbefälhavaren uppskattade kostnaden för operationen till drygt 13 miljoner kronor.

6¶Omprövning av ubåtsfrågan

Den period som kan kallas omprövningens tid inleddes i och med hanteringen av 1987 års rapport. Denna period präglades säkerhetspolitiskt av en uppvärmning av stormaktsrelationerna och den begynnande upplösningen av Warszawa-pakten och i synnerhet av Sovjetunionens tilltagande svaghetstillstånd. Hotbilden ändrades också snabbt och intensiteten i de säkerhetspolitiska hoten avtog. Mer specifikt i ubåtsfrågan började sedermera tekniska analyser av inspelade ljudfenomen ge information om en radikalt ny bild av undervattenskränkningarnas kvantitativa omfattning. I fråga om bestämmandet av kränkande stats identitet gjordes med början år 1992 ambitiösa, ehuru inte framgångsrika, försök att i svensk-ryska expertsamtal få ökad klarhet.

6.1 1987 års ÖB rapport

6.1.1¶Bakgrund och innehåll

Den 18 december 1987 överlämnade Överbefälhavaren general Bengt Gustafsson till regeringen ett dokument redovisande främmande undervattensverksamhet och svenska motåtgärder för andra och tredje kvartalet 1987 samt fogade till detta en redovisning av det allmänna kunskapsläget sedan 1980-talets början om den främmande verksamheten. I den alltid lika känsliga frågan om kränkande nationers identitet skrev ÖB att ”materialet pekar på att det i allt väsentligt är Sovjetunionen som svarar för den främmande verksamheten på svenskt territorium. Något entydigt bevis för att fastställa inkräktares nationalitet finns dock ej.”

1 Rapport från Överbefälhavaren till Regeringen, Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten 1987, 1987-12-18 (hädanefter benämnd 1987 års ÖB-rapport).

Bakgrund och innehåll

Under sommaren och hösten 1987 beslöt man inom Försvarsstaben att i anslutning till den periodiska rapporteringen för perioden april – september 1987 uppdatera och redovisa kunskapsläget avseende verksamhetens karaktär. Denna utvidgade redovisning av kunskapsläge och bedömningar i stort var ett initiativ från Försvarsmakten, och alltså inget som beställts av regeringen. Den nye Överbefälhavaren Bengt Gustafsson önskade sätta sig in i ubåtsfrågorna, och överlät arbetet med rapporten åt försvarsstabschefen. Enligt missivet har rapporten utarbetats av en grupp inom Försvarsstaben med bred kompetens. Marina Analysgruppen spelade en viktig roll i analysarbetet. Därtill kom att Försvarsstaben för första gången i omfattande skala utnyttjade särskild operationsanalytisk expertis.

Gruppen kom fram till att den främmande undervattensverksamheten mot Sverige hade pågått under mycket lång tid, åtminstone 20 år. Omfattningen ansågs svårbedömbar före 1982, men ansågs därefter enligt rapporten ha haft i stort sett konstant omfattning och geografisk inriktning. Försvarsmakten tyckte sig nu börja få ett grepp om hur de främmande undervattensoperationerna bedrevs på svenskt territorium. Många indikationer ansågs uppvisa en likartad karaktär, vilket enligt rapporten talade för att det var samma system som användes och därmed en nation, som svarade för huvuddelen av kränkningarna. Materialet ansågs enligt vad som sägs i det av ÖB undertecknade missivet peka på att det ”i allt väsentligt” var Sovjetunionen som svarade för den främmande verksamheten på svenskt territorium. I den av arbetsgruppen författade bilagan anfördes i den inledande sammanfattningen att ”all vår tillgängliga information pekar på att det är Sovjetunionen som genomför den främmande undervattensverksamheten på svenskt territorium.” ÖB framhöll i missivet att något entydigt bevis inte finns för att fastställa inkräktarens nationalitet.

Försvarsmaktens bedömningar avseende främmande undervattensoperationer spelar en stor roll i rapporten. Dessa bedömningar, sägs det, bör liksom hittills användas för att reglera vår beredskap och verksamhet liksom uthålligheten i våra motåtgärder.

2 Samtal med Torsten Engberg, 2001-05-18; och missivet till 1987 års ÖB-rapport, som är undertecknad av ÖB Bengt Gustafsson och Försvarsstabschefen Torsten Engberg. 3 Se missivet till 1987 års ÖB-rapport.

I rapporten gavs först en beskrivning och analys av den främmande undervattensverksamheten under perioden april – september, fördelad på de olika militärområdena. Därefter lämnades en mer detaljerad beskrivning av kunskapsläge och bedömningar. Den geografiska utbredningen hade i stort sett varit konstant under den senaste tjugoårsperioden. En betydande ökning av antalet kränkningar hade skett under 1980-talet, dock att omfattningen sedan år 1982 varit nära nog konstant med vissa variationer årsvis. I ett längre perspektiv konstaterades att antalet företag och företagens längd hade ökat. Under en period omfattande minst april – november genomfördes årligen ett antal ubåtsföretag mot Sverige. Dessa ansågs med stor sannolikhet följa en i förväg uppgjord plan. Vid ett par tillfällen per år genomfördes flera företag samtidigt och på en stor geografisk bredd riktade mot flera militärområden. Vissa områden var mer utsatta än andra, anfördes det i rapporten.

Den verksamhet som riktades mot Sverige ägde rum med hjälp av ett system bestående av vanliga ubåtar, miniubåtar av olika typer samt dykare. Rapporten redogör i viss detalj för miniubåtarnas bedömda utseende enligt gjorda observationer och för deras prestanda och egenskaper. Vissa kunde närmast ses som ett transportmedel för personal och materiel långt in i skärgården, och hade begränsad uthållighet. Bland dessa fanns en miniubåt försedd med bandaggregat. Andra hade längre uthållighet och kunde själva genomföra företag mot våra kustområden. För en mer detaljerad redogörelse för uppfattningen om sovjetiska miniubåtssystem se avsnitt 9.2.

De olika företagen, dvs. verksamheten vid den svenska kusten, bedömdes pågå under längre perioder och vara riktade mot olika områden. Försvarsmakten ansåg sig dessutom ha fått en uppfattning om de olika företagens karaktäristika. Dessa karaktäristika ledde fram till slutsatser om uppträdande, taktik m.m. som i sin tur kom att påverka vår egen utveckling, såväl operativt/taktiskt som materielutveckling. Försvarsmakten ansåg sig också ibland kunna konstatera provocerande uppträdande, och att man navigerade med stor säkerhet inomskärs.

Det beskrivna undervattenssystemet ansågs i princip uppträda autonomt. Vidare krävdes enligt rapporten stödsystem, basfunktioner och givetvis byggnation.

Miniubåtar av de angivna typerna bedömdes ha uppträtt i svenska farvatten minst sedan mitten av sjuttiotalet, men dylika indikationer hade avfärdats före Hårsfjärden, sägs det. Bilden av

upprepade undervattensoperationer med samma typ av materiel under så lång tid ansågs tala för att det rörde sig om en kränkande pakt eller nation. Med tanke på att vår insyn var god i väst ansågs ingen enskild västlig nation kunna genomföra verksamheten. Mot bakgrund av den erforderliga nivån av tekniskt kunnande var slutsatsen att det endast var Sovjetunionen som kunde producera ett sådant system. Under de senaste åren hade också enligt rapporten många sovjetiska miniubåtssystem observerats, även om inget överensstämde med de svenska observationerna. Varken materiel, organisation eller baser ansågs vara identifierade på ett tillförlitligt sätt.

Den svenska ubåtsskyddsverksamheten var, sägs det, i princip av två slag, rutinmässig verksamhet, och större operativa insatser. De senare grundade sig på ett underrättelsebedömande, på aktuell resurstillgång och på rådande tidsförhållanden. Insatserna skedde antingen på förhand, dvs. på grund av en långsiktig bedömning av den främmande verksamheten, eller var reaktiva, dvs. de påbörjades när verksamhet indikerades. Syftet med insatserna kunde variera från underrättelseinhämtning och skydd mot inkräktarnas verksamhet, till kraftsamlat ingripande med kvalificerade ubåtsskyddsresurser.

Underrättelsebedömningar hade stor betydelse för effekten av ubåtsskyddet, betonades det i rapporten. För agerandeoperationer var prognostisering, dvs. långsiktig bedömning av tider och områden, för kommande kränkningar avgörande för operationernas framgång. För reaktiva insatser var det viktigt att kunna bedöma hur lång tid den främmande verksamheten skulle komma att fortsätta och om ytterligare kränkningar förekom samtidigt på andra håll. För den rutinmässigt pågående verksamheten var inriktning med hjälp av underrättelser också viktig för att man skulle kunna optimera utnyttjandet av resurser. I samtliga fall, konstaterades det, var således grunden för de svenska åtgärderna ett så långt möjligt korrekt underrättelsebedömande.

Det långsiktiga underrättelsebedömandet, prognosen, kunde jämföras med den i efterhand gjorda utvärderingen av den främmande undervattensverksamheten. Utfallet kunde användas som effektivitetsmått på denna del av vårt ubåtsskydd, framhölls det i rapporten. Under perioden april till september hade flertalet perioder varit rätt prognostiserade. Utfallet av prognoserna ansågs tyda på ett återkommande uppträdande hos inkräktaren. Slutsatsen var att gjorda prognoser under perioden utgjort ett gott stöd för

vårt ubåtsskydd. En risk var dock att den främmande makten upptäckte vår förmåga (att prognostisera) och ändrade sitt uppträdande.

Under rubriken rutinmässigt pågående verksamhet redogjordes i rapporten för de s.k. långtidsövningar om två till tre veckor som kustflottan gjort under perioden april till september. Av dessa övningar hade två övergått till ubåtsskyddsoperationer. Ytterligare två hade genomförts i områden med indikationer på främmande undervattensverksamhet.

Långtidsövningarna planerades som agerandeoperationer, som syftade till att vara på plats före kränkande ubåt. När indikationer uppträdde, vilket ofta blev fallet när resurser koncentrerats och beredskapen skärpts, inkallades ubåtsjaktsstyrkan och långtidsövningen övergick till en skarp operation, en ubåtsskyddsinsats. Enligt det redovisade materialet erhölls ofta tydliga indikationer efter ett par dygn med dold övervakning och ubåtsjaktsstyrka, och en övning övergick då till en insats.

Ett exempel på en aktivitet som utvecklades till en ubåtsskyddsoperation var den s.k. Töre-incidenten. Syftet med den operationen var enligt 1987 års rapport underrättelseinhämtning inklusive bottenundersökning samt bevakning med möjlighet till vapeninsats. Under operationens förlopp växlade operationsavsikten mellan underättelseinhämtning och bevakning beroende på erhållna indikationer. Militärbefälhavarens i Övre Norrland resurser förstärktes under en del av operationen med bl.a. ubåtsjaktsflygplan och ubåtsjaktshelikoptrar. Merparten av ubåtsjaktsstyrkans personal hade dock semester och återkallades inte.

I rapporten konstaterades att resultatet av åtgärderna inte kunde mätas utan måste uppskattas med avseende på om den främmande ubåtsjaktsverksamheten avbrutits, försvårats eller icke påverkats. Effektmåtten skilde sig också beroende på operationsavsikten, t.ex. ingripande med vapenmakt eller underättelseinhämtning. I det första fallet kunde avsaknaden av indikationer efter en första insats vara ett mått på att den främmande undervattensverksamheten avbrutits eller försvårats, till följd av svenska åtgärder. I det senare fallet var enligt rapporten antalet indikationer ett mått på effekten av spaningen.

Sammanfattningsvis konstaterades att större krav ställdes på underrättelser, bedömningar och analyser på alla områden och att detta underlag så långt möjligt skulle användas till i första hand

planerade ubåtsskyddsinsatser. Genomförandet skulle kännetecknas av flexibilitet och variation till tid och område i syfte att uppnå överraskning och insatserna fick inte vara för korta i tiden utan skulle ges en rimlig tidsutsträckning.

De flesta större insatser, som hade genomförts under året hade varit på förhand planerade operationer, där man försökt ta initiativet. Det var emellertid ett frågetecken om tillgängligt underrättelseunderlag hade utnyttjats optimalt eftersom insatserna i hög grad hade karaktäriserats av stark bundenhet till enskilda indikationer.

Försvarsplanen, som var fastställd 1985 då de kvalificerade resurserna var färre, gav med nödvändighet de svenska operativa insatserna en ryckighet genom att resurserna ej utnyttjades optimalt och att man i efterhand övergick till att reagera, dvs. Försvarsmakten tappade initiativet.

ÖB-order och inriktning för 1987 hade emellertid inneburit att insatserna inte fick vara för korta, och att flexibilitet och variation skulle eftersträvas så att möjligheterna till överraskning och kraftsamling skulle tillvaratas. Detta konstaterades på operativ nivå innebära att indikationer skulle användas snarare till att kontrollera att gjorda underrättelsesbedömningar stämde än som ett motiv för att påbörja, förlänga, förändra eller avsluta ubåtsskyddsinsatserna.

Målsättningen var att bli avhållande så att den främmande verksamheten upphörde. Detta sades innebära t.ex. att man vid en underrättelseinhämtande insats inte var styrd att vidta åtgärder för att tvinga upp eller avvisa vid en befarad eller konstaterad kränkning. Ett ingripande enligt IKFN kunde ibland motverka insatsens syfte och målet att på sikt bli avhållande. Även vid andra incidenter kunde det finnas fördelar med att inte omedelbart försöka tvinga upp eller avvisa.

Insatsbeslut på den operativa nivån borde således fattas på ett mera fullständigt underlag än det som fanns utrymme för i författningar och regelverk. Detta fick dock inte på lokal nivå förhindra att tillfälle utnyttjades där förutsättningarna för ett framgångsrikt ingripande var goda.

Huvudinriktningen för underrättelseverksamheten skulle vara att fortsätta att klarlägga hotbilden i alla dess aspekter.

I 1987 års rapport gjordes vidare en genomgång av främmande makts syften med verksamheten. Denna motivstudie genomfördes med utgångspunkt i en klar nationsbestämning. Utgående ifrån att det i huvudsak var Sovjetunionen, som svarat för kränkningarna

jämfördes ett antal hypoteser om tänkbara sovjetiska motiv, som anfallsförberedelser, positionsframflyttning, förhindra Nato-utnyttjande, och förberedelser för eget utnyttjande, med ett antal uppställda kriterier, såsom geografi i stort, geografi i detalj, tid och omfattning, intensitet, uppträdande och materiel, samordning med andra system, m.m.

Slutsatser av denna hypotesprövning blev att anfallsförberedelser var det dominerande syftet i Östersjön och Bottniska Viken, medan syftena att förhindra Nato och utnyttja skyddade platser var viktiga både i Västerhavet och i Östersjön. Den fredstida undervattensverksamhet, som dessa syften genererade, hette det vidare, kunde med sovjetiska ögon ses som en positionsframflyttning och efterhand som ett revirförsvarande. Felaktiga eller uteblivna signaler från Sverige kunde därmed ha gett en politisk dimension till de i övrigt militärt dominanta syftena, konkluderar rapporten i detta avsnitt.

Utredarens bedömning av ubåtsjaktens metodik

Den bild av ubåtsoperationerna i svenskt territorialvatten, som tonar fram i 1987 års ÖB-rapport ger intrycket att dessa genomförts på ett föredömligt logiskt, konsekvent och skickligt sätt. Ubåtskommissionen fann emellertid i sin granskning av ÖBrapporteringen att Försvarsmaktens företagsbedömningar hade givits en alltför kategorisk utformning. Det är svårt att inte dela denna värdering. Beskrivningarna av de olika företagen och den bild som framkom hade något av den spekulativa och hypotetiska karaktär som Ubåtsskyddskommissionens beskrivning av det sannolika händelseförloppet i Hårsfjärden hade omfattat.

Tidigare i betänkandet, särskilt i vad avser Marina Analysgruppens roll och i fråga om Ubåtsskyddskommissionens användning av för operativa syften framtagna företagsbedömningar, har utredaren pekat på de problem, som uppstår när militära operativt motiverade företagsbedömningar med något av automatik och utan noggranna överväganden översätts till företagsbedömningar, som skall tjäna till underlag för strategier eller politiska överväganden. I 1987 års ÖB-rapport föreföll igen liknande systemfel ha smugit sig in, dvs. de operativt nödvändiga, men ofrånkomligt provisoriska, företagsbedömningarna tycks i den samlade värderingen bli den

4 SOU 1995:135, s. 273−275.

nästan avgörande komponenten i den politiska företagsbedömningen. Det innebär att ett antal observationer, indikationer och hypoteser, flertalet var och en för sig osäkra, adderades till något som gjorde anspråk på en betydande grad av sannolikhet.

Ubåtskommissionen har visat på svagheter i den geografiska och tidsmässiga bild av upprepade undervattenskränkningar som Försvarsmaktens rapporter om företagsbedömningar beskriver. 1987 års rapport ger ett intryck av att bilden påverkats av de egna insatserna, något som också påpekats av reservanten i Ubåtskommissionen Anna Christensen: ”En hypotes om att ett ubåtsföretag pågår eller kommer att igångsättas på en viss plats och vid en viss tidpunkt leder till en ubåtsskyddsoperation. Denna följs i sin tur av ett antal observationer och dessa observationer anses visa att hypotesen var riktig. Det kan emellertid inte uteslutas att observationerna har framkallats av den insatta ubåtsskyddsoperationen.”

Den redovisning som presenterades i 1987 års rapport var sålunda inte begränsad till enskilda operationer. Fram tonade bilden av en hel verksamhet som levde något av ett eget liv, där man systematiskt genom agerandeoperationerna framkallade händelseförlopp, verkliga eller förmodade, som fortsatt motiverade ytterligare agerande och insatser av resurser. Navet i denna konstruktion blev prognosticeringen. Det var i första hand prognosticeringen som avgjorde var och när insatser skulle sättas in eller avslutas – inte nödvändigtvis enskilda indikationer – de kom ändå när man väl satt igång, vilket tydligt framgår av de exempel som ges i 1987 års rapport. Prognoserna gjordes av analysgruppen på basis av ett material, vars grundelement var tidigare erfarenheter, alltså statistik över var och när kränkningar kunde ha ägt rum, dvs. tidpunkter och platser för tidigare indikationer, kanske i sin tur framkomna i samband med tidigare agerandeoperationer.

En problematisk faktor var att inte endast prognosen utan också utvärderingen gjordes av analysgruppen. Den centrala frågan blev därvid om prognosticeringen varit riktig, dvs. om de egna insatserna varit rätt inriktade i tid och rum. De uppfångade indikationerna skulle användas snarare ”till att kontrollera att gjorda underrättelsebedömningar stämmer än som ett motiv för att påbörja, förlänga, förändra eller avsluta ubåtsskyddsinsatser”. Det egna informationsinhämtandet, behovet av att ”fortsätta att klarlägga hotet främst vad avser organisation, taktik inklusive detaljuppträdande, materiel och baser” blev ett huvudmål, till den

5 Ibid. s. 317.

grad att denna målsättning kunde ta över ingripanden enligt IKFN, jfr ovan – ”ett ingripande enligt IKFN kan ibland motverka insatsens syfte”. Följdriktigt konstaterades i rapporten att insatsbeslut på den operativa nivån borde fattas på ett mera fullständigt underlag än vad som fanns utrymme för i författningar och regelverk. Här tillades dock att detta inte fick förhindra att tillfällen lokalt utnyttjades där förutsättningarna för ett framgångsrikt ingripande kunde vara goda.

Man kunde även se andra fördelar med att inte omedelbart försöka tvinga upp eller avvisa ubåtar framhölls vidare i Överbefälhavarens rapport 1987. I rapporten beskrivs en metod som s.a.s. föder sig själv, eller den perfekta rundgången om man så vill – den egna sidan avgjorde själv var insatserna skulle sättas in oberoende av samtidiga indikationer. Målsättningen blev att samla in så mycket information som möjligt för att underbygga hypoteserna om de främmande systemen. Detta förutsatte att man inte skrämde bort den förmodade inkräktaren genom onödiga vapeninsatser. Utvärderingen gjorde man själv med hjälp av de systeminbyggda indikationer, som nästan undantagslöst visade att man haft rätt.

En risk låg enligt ÖB:s rapport i att den främmande makten fick insyn i ubåtsjaktens prognosticering och ändrade sitt beteende. I rapporten oroade man sig för de sekretessmässiga nackdelar som kunde uppstå om undrrättelseunderlaget för en bedömning delgavs/diskuterades i en alltför stor krets. Därför måste man hålla en hög grad av sekretess om vad man gjorde. Den i sammanhanget centrala aktören, analysgruppen, måste sålunda dölja sig bakom omfattande sekretess för att utan störande insyn kunna prognosticera och utvärdera vidare. Därmed hade man skapat ett system inom systemet, en inre cirkel som styrde den yttre verksamheten med huvudinstrumenten prognosticering och utvärdering. Med ett sådant slutet system riskerade man att förlora kontakten med verkligheten. Kanske kan en del av den förtroendeklyfta som otvivelaktigt var på väg att uppstå mellan å ena sidan Försvarsmakten, och å andra sidan regering, media och allmänhet, ha sin förklaring i dylika metoder.

Särskilt anmärkningsvärt är att några av kränkningarna som indikerats inte föranledde insatser enligt IFKN utan att ubåtsjaktens prognosticeringsbehov i stället gavs förtur. Enligt ÖB-rapporten 1987 kunde som ovan redovisats en insats enligt IKFN ibland motverka syftet med en underrättelseinhämtande insats.

6 1987 år ÖB-rapport.

Det framstår för utredaren som svåracceptabelt att de operativt ansvariga ansåg sig ha frihet att åsidosätta sin skyldighet att avvisa en kränkande ubåt i syfte att på lång sikt verka avhållande. För det första framgår det av rapporteringen att ett sådant långsiktigt avhållande tog lång tid att realisera och för det andra fanns det i IKFN inget utrymme för ett sådant systematiskt åsidosättande av reglerna för direkta åtgärder mot intrång och främmande undervattensfarkoster.

Ehuru marinens ansträngningar att sålunda med prognosticering och ”agerande-operationer” söka skapa en långsiktigt avhållande effekt hade delvis principiellt tveksamma inslag och metodmässigt svaga komponenter, bör konstateras att kapacitetsutbyggnaden och ubåtsjaktsinnovationerna efterhand började avsätta resultat. Hävringe-incidenten 1988, som detaljerat beskrivs nedan måste ses som en styrkemarkering för ubåtsjaktens del. En snabb insats av ubåtsjaktsresurserna, som en konsekvens av omsorgsfull förplanering, god kommandostruktur och kraftfulla eldinsatser kunde till en kränkande nation signalera att risknivån för intrång i svenskt territorialvatten radikalt höjts sedan åttiotalets början. Detta kan enligt min bedömning ha bidragit till att den långsiktiga avhållande strategin började få effekt. Den förmodade minskningen av antalet kränkningar mot slutet av åttiotalet ned mot nollnivån i början av nittiotalet, kan sålunda ha varit en effekt av skärpt ubåtsjaktkapacitet, även om den samtidiga utvecklingen av det kalla kriget och Sovjetunionens sönderfall sannolikt spelade en större roll.

6.1.2¶Hanteringen

Överbefälhavaren slog alltså fast att entydig bevisning saknades för att fastställa nationaliteten. När han emellertid formulerade sin hypotes om Sovjetunionen som kränkande tog han som utgångspunkt Ubåtsskyddskommissionens betänkande och dess, också av regeringen endosserade, utpekande av Sovjetunionen. Detta måste bedömas som en inte helt orimlig position år 1987, långt innan 1995 års Ubåtskommission torpederar Ubåtsskyddskommissionens nationalitetsbestämning.

Enligt statsminister Ingvar Carlsson och dåvarande försvarsstabschefen Engberg hade Överbefälhavaren i början av december

till regeringen framfört sin uppfattning att det var tid att offentligt redovisa en nationalitetsbestämning, dvs. Sovjetunionen.

I den rapport som ÖB den 18 december överlämnat till regeringen underströk ÖB att entydigt bevis saknades för ett utpekande av Sovjetunionen, bl.a. sades att det tillgängliga underlaget inte medförde att man kunde göra en hundraprocentigt säker nationalitetsbestämning. För en sådan skulle fordras att materiel och personal identifierades, eller att organisation och baser kunde identifieras på tillförlitligt sätt. I stället redovisades i dokumentet ett antal faktorer, som sammanfattningsvis pekade på att det var Sovjetunionen, som genomförde den främmande undervattensverksamheten.

Statsministern ville emellertid inte nöja sig med att utan vidare acceptera vad han uppfattat som försvarets propåer om utpekande. Han tillsatte i stället en egen granskningsgrupp i kanslihuset med uppgift att granska den analys som på ÖB:s order genomförts av en arbetsgrupp från Försvarsstabens operationsledning och marinstaben med visst tekniskt bistånd av Försvarets Forskningsanstalt. I granskningsgruppen ingick enligt Ingvar Carlsson, ambassadören i Statsrådsberedningen Hans Dahlgren, chefen för Utrikesdepartementets politiska avdelning Jan Eliasson, och generalmajoren Bengt Wallroth i Försvarsdepartementet. Försvarsstabschefen, generallöjtnant Torsten Engberg skall också ha varit associerad med gruppen. Gruppen prövade systematiskt de olika elementen i utkastet till rapport och kom till slutsatsen att det inte fanns något hållbart underlag för att peka ut en viss nation eller pakt. Granskningsdokumentet utgör en värdefull sammanfattning av en seriös kritisk prövning av argument och indicier i nationalitetsfrågan och bl.a. följande kan här redovisas från detta. Granskningsgruppen noterade det stora antalet observationer och konkluderade att det föreföll osannolikt att alla skulle vara felaktiga. Det övervägande antalet rapporter baserades på optiska observationer varav flertalet från civila observatörer. Fotografiska eller andra entydiga bevis saknades. Det konstaterades att iakttagelserna påvisade att ett flertal olika typer av undervattensfarkoster varit i

7 Samtal med Ingvar Carlsson, 2001-04-04; och samtal med Torsten Engberg, 2001-05-18. Se även Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (1999), s. 91. 8 Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (1999), s.92f. 9 Samtal med Torsten Engberg, 2001-05-18. 10

”Undervattensverksamhet – förekomst, omfattning och inriktning tidsmässigt och geografiskt (det s.k. ’mönstret’ i verksamheten) samt nationalitetsbestämning”, ej daterad. Dokumentet överlämnades till utredaren den 5 april 2001 av Hans Dahlgren. Promemorian i fråga färdigställdes troligen i januari 1988.

bruk vilket kunde indikera att dessa hade olika ursprung. Gruppen anmärkte att rapporter om optiska observationer endast i ett fåtal fall stöddes av tekniskt baserade indikationer. Granskningsgruppen sammanfattade att förekomsten av ubåtar hade varit sannolik men att man inte blivit övertygad om den Marina Analysgruppens beskrivning av kränkningarnas mönster och omfattning.

Granskningsgruppen övergick därefter till att diskutera olika faktorer, som i rapporten ansågs peka på Sovjetunionen som kränkande makt. Granskningsgruppens resonemang i urval återges här.

Likformigheten i det operativa mönstret under en lång period skulle enligt ÖB-dokumentet tala för en kränkande nation (pakt). Granskningsgruppen menade till detta att kränkningarna täckte relativt stora delar av den svenska kusten. Detta förhållande gjorde att det operativa mönstret inte sade någonting om vem som kränkte, så länge flera nationer hade förmåga. Ett visst operativt mönster var inte heller ett tillräckligt argument, eftersom detta kunde vara känt av andra nationer. I ljudfrågan anmärkte granskningsgruppen att inga bevis fanns för att inspelade hydrofonljud härrörde från en ubåt, än mindre kunde ljudet som inspelats vara nationsbestämmande.

Ifråga om bottenspår i Kappelhamnsviken 1987 och deras likhet med spår som upptäckts i Hårsfjärden 1982 m.fl. platser hävdade granskningsgruppen att utseende (dubbelspår) och mått var likartade men inte lika. Mellan de olika spårfynden fanns betydande skillnader i bredder mellan spåren. ÖB-dokumentets argument att verksamheten kunnat hållas dold och att det därför var Sovjetunionen som låg bakom avvisade granskningsgruppen med att flera länder hade högt ubåtstekniskt kunnande och god förmåga att dölja förhållanden för omvärlden. Det fanns ej belägg för att endast en nation eller pakt skulle kunna genomföra hemliga operationer. Sverige hade 1987 ingen information om basering eller andra system på den sovjetiska kusten för stöd för en omfattande undervattensverksamhet.

Granskningsgruppen påpekade att ingen av de faktorer som redovisats utgjorde ett hållbart belägg, inte ens tillsammans med de andra faktorerna. De framlagda faktorerna samverkade inte som indicier i en indiciekedja. De utgjorde endast påståenden som var och ett för sig kunde indikera Sovjetunionen som inkräktare. Däremot kunde faktorerna sammantagna leda till hypotesen om

Sovjetunionen som inkräktare. Gruppen konkluderade att denna hypotes ännu inte kunnat bevisas men ej heller motbevisas eftersom inkräktarens nationalitet inte kunnat fastställas.

Försvarsstaben tycks ha tagit intryck av granskningsgruppens kritik och modifierade sina slutsatser i nationalitetsfrågan på det sätt som kom att återges i dokumentet den 18 december 1987. Med 1987 års ÖB-rapport kan konfrontationens tid sägas vara förbi och tiden för omprövning inleds.

Utredarens bedömning av den politiska hanteringen

Utredaren finner den politiska hanteringen av 1987 års ÖB-rapport vara av intresse ur principiell synvinkel. De slutsatser, som ÖB framförde till regeringen nämligen att all tillgänglig information pekade på att Sovjetunionen låg bakom den främmande undervattensverksamheten, var produkten av ett flerårigt analysarbete med en tyngdpunkt på den tekniska bevisningen. De representerade den samlade kunskapen inom Försvarsmakten. Enligt statsminister Carlsson hade ÖB låtit förstå att han inför regeringen avsåg framhålla att det enligt hans mening fanns tillräckligt med indicier för att Sverige skulle kunna peka ut Sovjetunionen som ansvarig. ÖB, Bengt Gustafsson, har dock för utredningen framhållit att han inte till regeringen framfört något önskemål om utpekande.

Det är i detta sammanhang betydelsefullt att hålla i åtanke att med Försvarsmaktens analys också följde dess begränsningar. Som ÖB framhöll i missivet hade dokumentet utarbetats av Försvarsstabens operationsledning och marinstaben. Försvarsstabens analys tenderade genom fokusering på omedelbart operativa och vapeninriktade aspekter att skärma av storstrategiska dimensioner, motiv och utrikespolitik.

Clausewitz diktum att krig är förlängningen av politik med andra medel har även i nutid sin relevans. Genom att utsätta För-

Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (1999), s.93. Se också artiklar av Anders Mellbourn i Dagens Nyheter, 1988-01-16 och 1988-01-17. 12

Ibid. s. 91ff; och samtal med f.d. ÖB Bengt Gustafsson. 13

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz har presenterat sina tankar i det klassiska verket, Om kriget (ursprungligen publicerat 1832), som finns i svensk översättning, sammanställt av Hjalmar Mårtenson, Klaus-Richard Böhme och Alf W Johansson (Bonniers, Stockholm, 1991). Idén om kriget som en förlängning av politiken med andra medel finns främst beskrivet i första boken, första kapitlet (s. 29−44) samt i åttonde boken, sjätte kapitlet (s. 614−621).

svarsmaktens, utifrån försvarets utgångspunkter i och för sig rimliga analys för en granskning styrd från Statsrådsberedningen behöll statsministern den politiska kontrollen av frågan. Därmed möjliggjordes också en avvägning av strategiska och säkerhetspolitiska dimensioner.

Även om Sovjetunionen alltjämt bestod var det kalla kriget år 1987 i färd med att avvecklas. Sveriges förhandlingar med Sovjetunionen om uppdelningen av Östersjön i ekonomiska zoner pågick i ett känsligt skede och ett svensk-sovjetiskt högnivåmöte förbereddes. Ett förnyat utpekande av Sovjetunionen på begränsat underlag, förutom att det var sakligt svårt att underbygga, hade otvivelaktigt inneburit ett tungt hypotek för den svenska utrikespolitiken bl.a. genom att påtagligt begränsa handlingsutrymmet.

Erfarenheten från år 1982 är relevant i detta sammanhang. Regeringen Palme lämnade då ifrån sig kontrollen av ubåtsfrågans hantering till en parlamentariskt sammansatt kommission och befann sig därefter, när kommissionsbetänkandet offentliggjorts, med händerna politiskt bakbundna och utan möjlighet att effektivt influera konsekvenserna av kommissionens löst grundade nationalitetsbestämning. Detta fick vittgående konsekvenser för den svenska utrikespolitikens bedrivande och inte minst för statsministerns egna ambitioner att på en plattform av respekterad och trovärdig neutralitetspolitik spela en aktiv roll för att i det kalla krigets Europa verka för avspänning och försoning mellan maktblocken. År 1987 däremot, behöll regeringen den övergripande kontrollen av ubåtsfrågans hantering och därmed av dess politiska konsekvenser.

6.2¶Kränkningar 1988−−−−2000

Indikationerna om främmande undervattensverksamhet fortsatte om än med avtagande intensitet till långt in på 1990-talet. Under 1988 var antalet indikationer med bedömt högt substansinnehåll färre än under 1987. Allmänt var bilden liknande den under 1987. Överbefälhavaren bedömde att undervattensverksamhet förekommit på ostkusten och västkusten under senare delen av maj och

Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (1999), s. 92 och 94ff. För en kommentar om 1987 års ÖB-rapport, den av regeringen uppsatta granskningsgruppen, samt det känsliga förhandlingsläget med Sovjetunionen om gränsdragning i Östersjön se även Carl Bildt, ”Ubåtskränkningarna mot Sverige – bakgrund, mönster, motiv ”, Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 1991:1, s. 47f.

början av juni, samt på Norrlandskusten under augusti. Sannolikt hade kränkningar förekommit även på sydkusten.

Främmande undervattensverksamhet hade sannolikt också riktats mot ostkusten vid ytterligare några tillfällen. Sydkusten och västkusten bedömdes också sannolikt ha berörts under april. Det ansågs inte uteslutet att svenskt sjöterritorium berörts också vid ett antal andra tillfällen. Vid minst tre olika tillfällen fanns indikationer på att undervattensverksamhet förekommit innanför Vaxholm ända in mot Lidingö.

Vapeninsatser gjordes vid flera tillfällen, bl.a. med sjunkbomber och minor. Sådana insatser gjordes bl.a. i juni utanför Oxelösund, i närheten av fyren Gustaf Dalén, och i månadsskiftet augusti-september i Stigfjorden på västkusten.

I nationalitetsfrågan säger Försvarsmaktens öppna årliga incidentrapport: ”Under 1988 har inga bevis erhållits vad gäller inträngande enheters nationalitet.

1989 var antalet rapporter rörande misstänkt undervattensverksamhet betydligt färre än under de närmast föregående åren, och mindre än fem hundra. Fördelningen av anmälda observationer under året hade dock likheter med föregående år. Antalet rapporter var således högre under årets första del.

Huvuddelen av rapporterna kom från ostkusten, men rapporter kom från samtliga kustavsnitt. Inga rapporter med högre bedömning fanns från västkusten. Från ostkusten härrörde sig rapporterna huvudsakligen till januari och till maj−oktober, med geografisk tyngdpunkt till Stockholms och Södermanlands skärgårdar. Även detta år berörde ett antal rapporter området innanför Vaxholm.

Rapporterna från Norrlandskusten kom huvudsakligen från sommarmånaderna och berörde området Kalix – Luleå samt kuststräckan Örnsköldsvik – Hudiksvall. Från det södra militärområdet kom rapporterna främst från området Oskarshamn- Västervik samt Blekingekusten, och avsåg tiden början av mars, senare delen av maj, samt september.

Sammanfattningsvis framhöll ÖB att indikationerna rörande något enskilt tillfälle inte kunde läggas till grund för påstående att kränkning konstaterats. Enligt ÖB hade dock främmande under-

SOU 1995:135, s. 40; och Fst/Info, Incidenter 1988, 1989-02-16. 16

Ibid. 17

SOU 1995:135, s. 40f. Se även Fst/Info, Incidenter m.m. under 1989, 1990-03-08.

vattensverksamhet sannolikt förekommit vid ett tiotal tillfällen inom områden och tider som angivits ovan.

Försvarsmaktens öppna årliga rapport ”Incidenter m.m. under 1989” säger: ”Med de höga beviskrav som tillämpas på observationer och indikationer så kan inte vid något enskilt tillfälle konstaterad kränkning anses föreligga under 1989.” I nationalitetsfrågan sägs ”Under 1989 har inga bevis erhållits vad gäller inträngande enheters nationalitet”.

Under 1990 uppgick det totala antalet rapporter till knappt 600, dvs. något fler än året innan men färre än 1988 och 1987. Rapporterna avsåg observationer och tekniska indikationer på såväl territorialhavet som inre vatten.

I början av februari kränktes svenskt territorialhav av en västtysk ubåt nordost om Simrishamn. Händelsen, som inte kunde verifieras av svensk övervakning, anmäldes av tyska myndigheter, som även framförde ett beklagande av det inträffade.

Förutom denna händelse kunde inga konstaterade kränkningar anses föreligga för 1990.

Sammanfattningsvis bedömde dock ÖB att främmande undervattensverksamhet med hög sannolikhet förekommit vid några tillfällen under året. På ostkusten skulle så ha skett under slutet av februari, i månadsskiftena maj−juni och juli−augusti, samt under september. Därutöver bedömde ÖB att undervattensverksamhet kunde ha förekommit vid flera tillfällen på sydkusten, huvudsakligen vid Blekingekusten, och i Östergötlands skärgård, samt vid ostkusten och Norrlandskusten, främst området Örnsköldsvik- Hudiksvall.

Vapeninsatser genomfördes vid fem tillfällen. Insatserna gav dock inga påvisbara resultat. Det visade sig att tre av insatserna gjorts mot klippformationer eller vrak, som ej varit utmärkta på sjökortet.

Försvarsmaktens öppna årliga incidentrapport konstaterade om indikationerna under året att de inte var av den art att nationalitet kunde fastställas.

Under 1991 minskade antalet rapporter till totalt ca 400.

Sammanfattningsvis bedömde ÖB att främmande undervattensverksamhet sannolikt hade förekommit vid fem tillfällen. Verksamheten ansågs ha förekommit på ostkusten, på såväl inre vatten som

Ibid. 19

SOU 1995:135, s. 41f. Se även Fst/Info, Incidenter m.m. under 1990, 1991-03-27. 20

Ibid.

på territorialhavet. Övriga kustavsnitt bedömdes inte ha varit föremål för intrång. Inte vid något tillfälle hade ubåtstyp eller nationalitet kunnat fastställas.

Enligt ÖB kunde därutöver ha förekommit minst tre tillfällen, varvid ett företag skulle kunna ha riktats ända in mot Stockholmsområdet. Tidsmässigt låg tyngdpunkten i den misstänkta verksamheten under maj-september. ÖB ansåg bl.a att en främmande ubåt sannolikt uppträtt i området kring fyren Gustaf Dalén i slutet av september.

Under 1992 minskade antalet rapporter ytterligare. Cirka 30 procent av rapporterna detta år var från militära källor, omfattande både observationer och tekniska indikationer.

Överbefälhavaren framhöll i sin rapportering att det under året gjorts ett flertal tekniska registreringar av bedömt hög kvalitet som givit möjlighet till ingående analys. Dessa tekniska indikationer avsåg det s.k. typljudet (se avsnitt 6.5.1.) som hade registrerats vid ett antal tillfällen under året. Indikationerna avsåg även s.k. kavitationsljud, ett propellerljud, som tidigare registrerats vid endast ett fåtal tillfällen (se avsnitt 6.5.2). Kavitationsljudet hade registrerats vid sex tillfällen under 1992, och kom att knytas till främmande undervattensverksamhet.

Överbefälhavaren ansåg att karaktären och omfattningen av det som bedömdes vara främmande undervattensverksamhet i allt väsentligt varit oförändrad i jämförelse med de närmast föregående åren. Verksamheten hade främst varit riktad mot kustområdet mellan Öland och Ålands hav.

Överbefälhavaren konstaterade att svenskt sjöterritorium hade kränkts vid minst tre tillfällen (denna bedömning ändrades året efter med anledning av utredningen av kavitationsljudet till att ingen konstaterad kränkning kunde påvisas för 1992). Inte vid något tillfälle hade ubåtstyp, ubåtsklass eller nationalitet kunnat fastställas.

Den händelse under året som tilldrog sig störst massmedialt intresse var ubåtsjaktsinsatser mot vad som bedömdes vara konstaterad undervattensverksamhet i området utanför Oxelösund i september. Flera vapeninsatser gjordes, dock utan resultat.

SOU 1995:135, s. 42; och Fst/Info, Incidenter m.m. under 1991, ej daterad. 22

SOU 1995:135, s. 42f; och Fst/Info, Incidenter m.m. under 1992, 1993-02-15. 23

Ibid.

1993 infördes en femgradig skala för klassificering inom ubåtsjaktstyrkan av tekniska indikationer.

”Ubåt (U)”

”Sannolik ubåt (SU)”

”Möjlig ubåt (MU)”

”Tänkbar ubåt (TU)”

”Icke ubåt (IU)”

Under året minskade antalet rapporter med närmare 30 procent till under 300. Andelen rapporter av militärt ursprung ökade dock till ca 40 procent. De under året inrapporterade optiska observationerna var betydligt färre än tidigare år, och ansågs ha lägre substans. Endast enstaka observationer hade varit av sådant slag att de givits högre slutbedömning. Inga rapporterade observationer hade heller detta år dokumenterats fotografiskt så att de kunde knytas till undervattensverksamhet. Däremot ansågs de tekniska indikationerna hålla hög kvalitet. Det s.k. typljudet hade registrerats vid ett tiotal tillfällen. Det s.k. kavitationsljudet, som då ansågs härröra från främmande undervattensfarkost, registrerades även under 1993 vid ett flertal tillfällen.

Överbefälhavaren redovisade sammanfattningsvis att främmande undervattensverksamhet, riktad mot svenskt sjöterritorium, hade fortsatt även under 1993, och att kränkningar konstaterats vid minst tre tillfällen. (Denna bedömning ändrades 1995 med anledning av utredningen om kavitationsljudet till att ingen konstaterad kränkning kunde påvisas för 1993.) Underlaget byggde enligt ÖB på tekniska indikationer av hög kvalitet, dvs. kavitationsljudet. Säkerheten i analysarbetet ansågs vara betydande och inte lämna utrymme för andra möjligheter än att dessa indikationer hade knytning till främmande ubåt.

Under 1994 fortsatte antalet rapporter om främmande undervattensverksamhet att minska och var nu drygt två hundra (227). Rapporterna utgjordes såväl av iakttagelser som av tekniska indikationer.

Från det södra militärområdet hade 16 rapporter inkommit. Huvuddelen av dessa avsåg observationer på långa avstånd. Dessa observationer ansågs alltför vaga för att kunna knytas till främmande undervattensverksamhet. De flesta rapporterna hade kunnat

SOU 1995:135, s.43f. Se även Fst/Info, Incidenter m.m. under 1993, 1994-03-01. 25

Ibid.

ges en naturlig förklaring. En rapport fick en högre slutlig bedömning.

Från det mellersta militärområdet hade i likhet med året innan över två hundra rapporter inkommit. Rapporterna kom huvudsakligen från Östergötlands skärgård under april–maj, och från Stockholms mellersta skärgård under juli. En stor del också av dessa rapporter avsåg observationer på långa avstånd. Dessa bedömdes vara för vaga för att med någon större grad av säkerhet kunna knytas till främmande undervattensverksamhet. Kvar stod dock ett visst antal rapporter som hade givits en högre bedömning.

Händelserna i Östergötlands skärgård på våren 1994, som redovisas närmare under avsnitt 6.5.2, föranledde en omfattande analys av operationen i syfte att klarlägga vad som orsakade de många indikationerna. Samtidigt fortsattes i MAna:s regi det utredningsarbete som inletts tidigare under året. Lösningen på frågan om det komprimerade kavitationsljudets ursprung kom i slutet av juli, då en simmande mink observerades i sonarbojens närhet. Därefter genomförd utredning visade att det angivna ljudet i många fall genererats av simmande mink. Detta innebar att ljudeffekten i fråga ansågs ha inget eller ringa bevisvärde avseende koppling till främmande undervattensverksamhet.

Försvarsmaktens sammanfattande slutsats för 1994 blev därför att främmande undervattensverksamhet inte kunnat konstateras på svenskt sjöterritorium. Med ändring av vad som tidigare rapporterats för 1993 bedömdes också att inte heller för det året kränkningar kunde konstateras. Med ändring av vad som tidigare rapporterats för 1992 bedömdes också att två av de tre tillfällen då konstaterad kränkning anmälts under 1992 inte längre kunde hävdas. Detta innebar att det 1994 kunde slås fast att den av ÖB senast konstaterade kränkningen genom främmande undervattensverksamhet ägt rum utanför Oxelösund i september 1992.

Denna slutsats har stått sig sedan dess. För åren 1995–2000 har inte någon händelse rapporterats som utgör tillräcklig grund för att konstatera att främmande undervattensverksamhet pågått på svenskt sjöterritorium.

1995 inkom totalt ca 75 rapporter om misstänkt främmande undervattensverksamhet. Av dessa hade andelen militära rapporter nu ökat till 45 procent. Antalet rapporterade observationer från civila hade alltså gått ned till ett fyrtiotal, att jämföra med närmare

SOU 1995:135, s.44f. Se även Fst/Info, Incidenter under 1994 m.m., 1995-02-10. 27

Ibid.

åtta hundra under 1987. Av de 75 rapporterna 1995 hade ett trettiotal efter utredning och analys givits bedömningen sannolikt naturlig förklaring.

Ett antal rapporter var dock av den karaktären att misstanke om främmande undervattensverksamhet förelåg, enligt ÖB. Det gällde både inom milo S och inom milo M. Inom milo S gällde det en högt bedömd optisk rapport i juni, och flera tekniska indikationer under september. Inom milo S rapporterades under augusti och september ett antal tekniska indikationer. Därutöver fanns under september/oktober ett antal optiska rapporter från Stockholms skärgård. Huvuddelen av de tekniska rapporterna utgjordes av det s.k. typljudet.

Försvarsmaktens sammanfattande slutsats för 1995 var att ingen händelse utgjorde tillräcklig grund för att kunna konstatera kränkning av svenskt sjöterritorium.

Under 1996 inkom totalt ca 100 rapporter om misstänkt främmande undervattensverksamhet. Fördelningen civila/militära rapporter var densamma som året innan, dvs. något fler militära. Antalet rapporter med högre slutlig bedömning utgjordes av ett tiotal optiska observationer och tekniska indikationer. Av dessa avsåg en typljudet.

Inom milo S rapporterades under juni en högt bedömd teknisk indikation och under juli en högt bedömd optisk rapport. Inom milo M redovisades högt bedömda optiska rapporter i september och november. På grundval av dessa rapporter ansåg Försvarsmakten att misstanke om främmande undervattensverksamhet förelåg.

Den sammanfattande slutsatsen var att ingen händelse under 1996 givit tillräcklig grund för att kunna konstatera kränkning av svenskt sjöterritorium.

1997 fortsatte antalet rapporter att ligga på samma låga nivå som de närmaste åren innan, dvs. kring 100. Rapporterna utgjordes främst av optiska iakttagelser från mestadels civila personer, men till en del även tekniska indikationer från militära system. De flesta rapporterna bedömdes som ”ej främmande undervattensverksamhet” eller som alltför vaga eller ofullständiga för att knytas till sådan verksamhet.

Fst/Info, Försvarsmaktens incidentrapport 1995, 1996-02-15. 29

Fst/Info, Försvarsmaktens incidentrapport 1996, 1997-02-17.

Under året hade ingen händelse rapporterats som utgjorde tillräcklig grund för att kunna konstatera att främmande undervattensverksamhet pågått på svenskt territorium.

Under 1998 och 1999 låg antalet rapporter på en mycket låg nivå jämfört med tidigare år, totalt ca 30, och utgjordes främst av optiska iakttagelser av civila personer. De flesta av rapporterna bedömdes liksom året innan som ”ej främmande undervattensverksamhet” eller som för vaga eller ofullständiga. Endast ett par optiska rapporter för vardera året gavs högre bedömning, medan inga tekniska indikationer blev högt bedömda.

År 2000 var bilden liknande, med ett drygt trettiotal rapporter. Antalet tekniska indikationer var något större, men samtliga dessa, liksom de optiska, erhöll lägre bedömning.

Inte något av åren rapporterades någon händelse som utgjorde tillräcklig grund för att kunna konstatera att främmande undervattensverksamhet pågått på svenskt sjöterritorium.

Av ÖB:s årliga rapportering om bedömd främmande undervattensverksamhet framgår att den i 1987 års ÖB-rapport redovisade indiciekedjan för att det är Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, som ligger bakom de misstänkta undervattensföretagen mot Sverige omnämns fram t.o.m. årsrapporten 1996. Det sägs också i rapporteringen att dessa indicier förstärktes under åren. Överbefälhavaren anser dock att tillräckliga bevis för att det förhåller sig på detta sätt saknas.

Fst/Info, Incidenter under 1997 m.m., 1998-02-27. 31

Fst/Info, Försvarsmaktens årsredovisning 1998 (Incidenter under 1998 m.m.), 1999-02-25; samt Fst/Info, Försvarsmaktens årsredovisning 1999 − Incidenter m.m. under 1999, 2000- 03-01. 32

Fst/Info, Försvarsmaktens årsredovisning 2000 − Incidenter m.m., 2001-02-22.

Statistik rörande observationer och kränkningar

Ubåtskommissionen 1995 redovisade för perioden 1981−1994 antalet rapporter uppdelat på den bedömning som gjorts. I betänkandet har emellertid uttrycket klassificering använts.

I nedanstående tabell redovisas inom ram samma tabell som finns i Ubåtskommissionen. Siffrorna i kolumnhuvudena avser den sexgradiga bedömningsskalan.

(1) Undervattensverksamhet (2) Sannolik undervattensverksamhet (3) Möjlig undervattensverksamhet (4) Undervattensverksamhet kan ej uteslutas (5) Undervattensverksamhet bedöms ej ha förekommit (6) Underlaget kan ej ligga till grund för bedömning

Anmärkning: Med undervattensverksamhet avses alla former av sådan.

Längre fram i Ubåtskommissionens betänkande anges att ett 80tal typljudseffekter registrerats. De har alla bedömts som ”undervattensverksamhet (1)”. En del av dessa kontakter har erhållits på fritt hav. De ingår därför inte i den högra kolumnen, vilken redovisar de typljudskontakter på svenskt territorium som åsatts bedömningen (1). För perioden 1981−1994 uppgår antalet till 54 stycken. År 1995 erhölls på svenskt territorium ytterligare sju typljudskontakter som alla då bedömdes som (1). Sammanlagt skall således 61 typljudskontakter ej längre bedömas som (1) utan ges lägre bedömning, dvs. (4), (5) eller (6). Det sammanlagda antalet indikationer som givits bedömningen ”Undervattensverksamhet (1)” under perioden 1981−2000 är således 64.

Den i Ubåtskommissionens betänkande redovisade tabellen har kompletterats med inrapporterade observationer under perioden 1995−2000 och får då följande utseende:

Som framgått av avsnitt om Utö-incidenten används uttrycket klassificering på förbandsnivå medan bedömningar görs på högre nivåer. 34

SOU 1995:135, s. 211.

Inrapporterade observationer 1981−−−−2000

(1) (2) (3) (4) (5) (6) S:a Varav

Typljud

Bed (1)

1981 2	2 14 1	1	1 21 0
1982 11 19 118 9		11 11 179 0
1983 7	58 238 71 9		68 451 0

1984 22 32 134 34 117 113 452 1 1985 10 37 165 87 96 53 448 1 1986 9 61 185 177 154 71 657 1 1987 11 93 276 305 137 134 956 8

1988 7	53 266 330 82 111 849 6
1989 1	27 129 235 62 39 493 1
1990 4	15 70 347 58 98 592 3
1991 2	8	46 207 97 43 403 2
1992 21 6		23 229 54 43 376 20
1993 10 0		11 110 88 44 263 10
1994 1	0	15 79 80 52 227 1

S:a 118 411 1690 2221 1046 881 6367

1995 7	1	7	16 32 11 74 7
1996 0	4	8	29 52 11 104 0
1997 0	0	3	32 35 22 92 0
1998 0	0	2	7	16 5	30 0
1999 0	0	3	15 15 5		38 0
2000 0	0	0	8	23 3	34 0
S:a 7	5	23 107 173 57 372

Det bör framhållas, att en indikation på främmande undervattensverksamhet som givits bedömningen (1) i samband med den analys, som görs i nära anslutning till varje rapporterad indikation, inte innebär att Försvarsmakten i t.ex. årsrapport rapporterar denna som konstaterad kränkning. För att så skall ske krävs ytterligare noggranna efteranalyser. Man kan således inte använda antalet indikationer, som givits bedömningen (1) som ett mått på antalet konstaterade kränkningar.

Sammanfattningsvis kan sägas att Försvarsmaktens uppfattning om antalet konstaterade kränkningar i stort överensstämmer med det antal som redovisats i Ubåtskommissionens betänkande.

Konstaterade kränkningar enligt

Ubåtskommissionen Försvarsmakten

1981 U 137 1981 U 137 1982 Hårsfjärden (Anm 1) 1982 Hårsfjärden (Anm 1) 1986 Klintehamn 1987 Kappelhamnsviken 1987 Kappelshamnsviken (Anm 2) 1988 Hävringe 1988 Hävringe 1990 Simrishamn (Anm 3) 1990 Simrishamn (Anm 3) 1992 Hävringe 1992 Hävringe

Anm 1. Händelserna under Hårsfjärden-incidenten kan innefatta mer än en kränkande ubåt (bottenspår på flera platser och sonarindikationen utanför Danziger Gatt), men har betraktats och redovisats som en kränkning. Anm 2. Denna händelse rapporterades ej till regeringen som konstaterad kränkning vid tidpunkten för händelsen, men räknas nu som konstaterad kränkning. Anm 3. Västtysk ubåt som efter att konstaterat att den kommit in på svenskt territorium, rapporterade felnavigeringen. Västtyskland har på diplomatisk väg beklagat kränkningen. Anm 4. Utöver ovan redovisade konstaterade kränkningar redovisade Ubåtskommissionen att en främmande undervattensfarkost med stor sannolikhet kränkt svenskt inre vatten på västkusten 1988.

Ubåtskommissionen framhåller också att konstaterade skador på militär materiel, som utlagts i vattnet ”visar på avancerad och planerad skadegörelse riktad mot det svenska försvaret”. I hur många fall eller när detta skett har ej preciserats.

Försvarsmakten har också till regeringen redovisat ett antal troliga eller sannolika kränkningar. Tillräckligt hållfast underlag har dock inte funnits för att redovisa dessa händelser som konstaterade kränkningar.

6.3¶Hävringe 1988

Händelseförlopp

På våren 1988 beordrade militärbefälhavaren i Östra militärområdet en operation med syftena att intensifiera bevakningen mot ubåtar och inhämta underrättelser. Operationen bedrevs inledningsvis i Stockholms norra och mellersta skärgård och med utnyttjande av örlogsbasens och kustartilleriförsvarets resurser. Vissa indikationer erhölls, bl.a. i området mellan Ornö och Utö där en mina sprängdes den 30 maj. Något resultat kunde emellertid ej konstateras.

Egna ubåtar erhöll kontakt med främmande ubåt(ar) utanför Huvudskär den 24 maj och några dagar senare, mitt på dagen den 30 maj, en ny sådan på svenskt territorialhav söder om fyren Landsort. Denna senare kontakt klassificerades ”ubåt” och föranledde insats med en jaktgrupp helikoptrar. Dessa fick vid 13tiden på samma plats sonarkontakt med ett stillaliggande eko. Kontakten klassificerades ”möjlig ubåt”.

Dessa kontakter föranledde beslut om kraftsamling av operationen till området Landsort–Hävringe. Under natten mellan den 30 och 31 maj bedrevs spaning i området. På morgonen den 31 maj fick en svensk ubåt åter en som ”ubåt” klassificerad kontakt sydost om fyren Gustaf Dalén. Denna kontakt bedömdes som bekräftelse

Beskrivningen av ubåtsjakten i Hävringe 1988 är baserad på krigsdagböcker, personliga dagböcker, rapporter, utfrågningsprotokoll och interna handlingar. Ambitionen är att i görligaste mån redovisa de resterande källor som går att identifiera i den löpande texten.

på att ett främmande ubåtsföretag pågick i området. Ubåtsjaktstyrkan påbörjade nu ubåtsjakt.

Nästa dags morgon, dvs. den 1 juni, fick samma ubåt ånyo kontakt med en främmande ubåt sydväst om Öja, på vars sydspets fyren Landsort står.

Klockan 7.15 den 2 juni fick minjaktfartyget Koster med sin bildalstrande högfrekvenssonar ett eko, som först klassificerades ”möjlig ubåt” och sedan ”ubåt”. Den indikerade ubåten bedömdes vara 20–30 m lång. Ekot uppfattades ha tydlig metallklang.

Området kring Gustaf Dalén.

Den taktiske ledaren beordrade den till minjaktfartyget anslutna patrullbåtsroten att insätta anfall med full vapeninsats mot den kontakt, som Koster höll. Rätten att fatta beslut om verkanseld utan föregående varning var delegerad till honom. Från patrullbåtarna avfyrades kl. 7.40 två salvor om 36 antiubåtsgranater (ELMA) och fälldes ett fält om 32 sjunkbomber. Minjaktfartyget kunde på sonaren se att del av antiubåtsgranatsalvorna låg över det i det närmaste stillaliggande målet, samt att sjunkbombfältet låg rätt i sida. Några sjunkbomber detonerade först på botten. Efter anfallet kunde Koster inte återfinna kontakten, som följaktligen inte kunde ha varit ett botteneko.

Knappt 20 minuter efter den sista sjunkbombdetonationen observerades från såväl Koster som från en hovrande helikopter ett kraftigt luftuppkok. Helikoptern rapporterade att luftuppkokets radie var 20−30 meter. Det omrörda vattnet i luftuppkoket var klart och helt fritt från partiklar, dvs. utan bottenslam. Ett par av de fällda sjunkbomberna hade ej detonerat vid den tidigare fällningen under anfallet. Någon detonation från någon av dessa blindgångare förekom inte, vilket efteråt kunde verifieras från FOA:s seismologiska mätstation i Nyköping. Denna hade

ELMA är namnet på en antiubåtsgranat. Sådana skjuts ut i en svärm för om det jagade fartyget. Syftet är att minst en granat skall träffa målet och genom riktad sprängverkan åstadkomma ett hål i ubåtens skrov. Skadan är av sådan allvarlighetsgrad att ubåten förhoppningsvis tvingas inta ytläge (s.k. incidentvapen).

registrerat de tidigare sjunkbombdetonationerna. De icke detonerade sjunkbomberna återfanns vid senare bottenundersökningar.

Efter senare analyser och prov kunde möjligheten att luftuppkoket skulle ha orsakats av gasutsläpp från botten avfärdas. Det hade med stor sannolikhet kommit från en främmande ubåt (avluftning av sjunktank med tryckluft).

Patrullbåtsrotens anfall vid Gustaf Dalén. Målekot i centrum av ringen.

Natten mellan den 4 och 5 juni inlyssnade en sonarbojgrupp vissa ljudeffekter i Örsbaken. Dessa klassificerades på morgonen inledningsvis som ”möjlig ubåt” och ett minjaktfartyg beordrades ansluta. Klockan 10.15 gjordes från detta en optisk observation. Samtidigt fick man på sonaren ett distinkt eko med skarp och tydlig skugga. Ekots bedömdes som miniubåt. Tio minuter senare gjordes en ny optisk observation. Ekot klassificerades nu ”ubåt”

SOU 1995:135, s. 229f.

och minjaktfartyget anföll med antiubåtsgranater. Av salvans 36 granater, som avfyrades kl. 10.30, observerades ett antal gå endast 20–30 meter. I övrigt låg salvan ca 15 meter hitom målet. Målet uppfattades sätta fart nästan omedelbart efter antiubåtsgranatsalvan och styrde på nordvästlig kurs in mot Örsbaken.

En patrullbåt dirigerades nu in av minjaktfartyget och fällde ett fält om 16 sjunkbomber kl. 10.36. Kontakten förlorades vid den första sjunkbombdetonationen. Salvan uppfattades emellertid ha legat relativt rätt.

Senare på dagen – kl. 15.40 − erhöll en helikopter en ekokontakt på svenskt territorialhav sydost om den bottenfasta fyren Gustaf Dalén. Kontakten klassificerades ”möjlig ubåt”. Möjlighet att avdela minjaktsfartyg för noggrannare klassificering fanns icke. I stället beordrades en patrullbåt att anfalla målet. Patrullbåten leddes in av helikoptern och genomförde vapeninsats utan föregående varning med 12 antiubåtsgranater och lika många sjunkbomber. Efteranalys visade att anfallet insatts mot ett botteneko (klippformation).

Nästa kontakt erhölls på morgonen den 6 juni i samband med att ett minjaktfartyg genomförde bottenundersökning vid Falkens Grund sydväst om Oxelösund i leden in mot Bråviken. Ekokontakten, som var mycket lik den som fartyget hade i Örsbaken dagen innan, kunde hållas i endast omkring två och halv minut. Ekots kurs var ostlig och farten bedömdes till sex−sju knop.

Nästa dags morgon, dvs. den 7 juni, fick samma fartyg åter en liknande ekokontakt på Örsbaken. Ekot rörde sig med låg fart på sydostlig kurs, tappades tillfälligt men återfanns för en kort stund för att sedan förloras.

Operationen avbröts den 8 juni utan att några ytterligare kontakter erhållits.

Chefens för kustflottan utvärdering av Hävringe-incidenten

En mycket noggrann utvärdering av incidenten och de genomförda vapeninsatserna gjordes på order av ÖB. Sammanlagt sköts under tiden den 2 - 5 juni 84 antiubåtsgranater och 60 sjunkbomber vid tre tillfällen.

Ett antal bottenundersökningar gjordes i syfte att klarlägga om tecken fanns på att en främmande ubåt skadats, samt om bevis på

Chefen för Kustflottans utvärdering av Hävringe-incidenten 1988.

främmande undervattensverksamhet kunde säkerställas. Därvid kunde avtryck av vad som då bedömdes ha varit en liten främmande ubåt upptäckas och dokumenteras i form av ett ca 250 meter långt spår med skarpa kanter. Även groparna efter detonerade sjunkbomber kunde identifieras. Genom att ett par icke detonerade sjunkbombers lägen kunde fastställas, liksom dessa sjunkbombers serienummer var det möjligt att fastställa tämligen exakt hur det samordnade sjunkbombfältet legat i förhållande till det ovannämnda bottenspåret. Sjunkbombkratrar kunde återfinnas ca 160 meter sydost om spåret och ca 150 meter västnordväst om detsamma. Spårets huvudriktning var nordostlig.

I rapporten från den genomförda analysen framhålls att en av orsakerna till att en så noggrann efteranalys har kunnat göras var att betydelsen av detaljerad dokumentation hade inskärpts hos all berörd personal. Teknisk utrustning för dokumentation hade också tillförts.

Den samlade bedömningen efter utvärderingen var att en större och en mindre miniubåt under angiven tidsperiod hade opererat i området Landsort − Hävringe.

Bottenspårets ursprung granskades på Ubåtskommissionens uppdrag av docenten Ingemar Cato och sjökaptenen Bengt-Åke Larsson. Deras slutsats var att spåret var ett ankringsspår.

Utredarens bedömning

Kustflottans analys utgick från att det upptäckta bottenspåret hade åstadkommits av en liten ubåt. Som nyss redovisats har senare värdering av detta spår resulterat i slutsatsen att spåret åstadkommits av ett fartygsankare. Även om något spår av en ubåt inte påträffats i området, måste de ovannämnda kontakterna och iakttagelserna anses ha sådan validitet att chefens för kustflottan slutsats att minst en och troligen två utländska miniubåtar hade uppträtt i farvattnen utanför Oxelösund och Bråvikenmynningen ej ändras av denna upptäckt.

Läget på det kraftiga luftuppkok som kom upp ca 20 minuter efter patrullbåtarnas anfall låg av allt att döma i förlängningen av spårets sydvästra del och således relativt nära det område där vapeninsatsen gjordes. Vattendjupen i området varierar i betydande grad, men är omkring 70 meter där vapeninsatsen gjordes. Detta

SOU 1995:135, s. 255−259.

innebär en förhållandevis lång tid från det en sjunkbomb fällts tills den når inställt detonationsdjup. Med tanke på att en liten ubåt är stryktålig, vilket kräver att sjunkbombdetonationerna sker på kort avstånd från denna för att ha någon effekt, har en sådan ubåt en klar chans att hinna förflytta sig ur den omedelbara riskzonen när fällande fartyg inleder vapeninsatsen.

Hävringe-incidenten i månadsskiftet maj/juni 1988 kom att bli marinens sannolikt bästa tillfälle till framgångsrik insats under den tidsperiod som utredningen är satt att granska. De omfattande arbetsinsatser, som marinens personal nedlagt på att återta den förlorade ubåtsjaktförmågan, var nära att resultera i att en främmande [mini]ubåt hade tvingats till ytan. Det går inte att i efterhand beräkna exakt hur nära eller långt ifrån målet den närmaste sjunkbomben eller antiubåtsgranaten slog ner. Det är dock sannolikt att så nära att bli skadad har knappast någon kränkande ubåt varit, varken tidigare eller senare. En sjunkbombdetonation eller nedslag med antiubåtsgranat något närmare målet hade med stor sannolikhet åstadkommit allvarlig, kanske sänkande verkan.

Ubåtsjakt i Östersjöns bräckta och skiktade vatten är svårt; att göra det i de starkt kuperade och grunduppfyllda skärgårdsområdena är än svårare, i all synnerhet när motståndaren är en liten och genom sin litenhet troligtvis stryktålig ubåt. Från ett dåligt materiellt och kunskapsmässigt utgångsläge vid 1980-tales början, hade Försvarsmakten och då främst marinen genom omfattande insatser i form av forskning, materielanskaffning, utbildning och taktikutveckling lyckats uppnå en sådan förmåga att jaga ubåt, att det ej längre var riskfritt för en främmande makt att bedriva undervattensverksamhet på svenskt territorium.

En så massiv vapeninsats som patrullbåtsroten genomförde på morgonen den 2 juni mot en miniubåt, som med låg fart förflyttade sig nära botten sydost om fyren Gustaf Dalén, varvid 36 antiubåtsgranater och 32 sjunkbomber fälldes i ett anfall, har veterligen aldrig gjorts i fred. Erfarenheterna från tidigare incidenter hade nu omsatts i handling. Nu fälldes ej längre enstaka sjunkbomb efter varning, utan ett helt fält, dubbelt så stort som vad Grandingruppen rekommenderade efter Hårsfjärdenincidenten. Det fanns ej heller någon tveksamhet eller oklarhet ifråga om rätten att insätta vapenmakt; den taktiske ledaren hade rätt att insätta verkanseld utan föregående varning, vilket han också gjorde.

Se t.ex. Fst/Info, Incidenter 1988, 1989-02-16.

Under hela denna flera dagar långa situation fungerade allt såsom det var tänkt. Närvaron i området av främmande ubåt hade indikerats av egna spanande ubåtar. Ubåtsjaktstyrkan samlades dolt till det område där den eller de indikerade ubåtarna bedömdes komma att försöka tränga in i skärgården. Ett minjaktfartyg kunde upptäcka ubåten och sedan överlämna kontakten till patrullbåtsroten, som genomförde ett väl samordnat anfall. Samverkan mellan ubåtar, helikoptrar, minjaktfartyg, kustkorvetter och patrullbåtar fungerade väl. Alla involverade enheter leddes av en chef på platsen, den taktiske ledaren. Att detta fungerade så precis enligt läroboken var ett resultat av den intensiva utbildningsverksamhet som bedrivits, samt att personal i nyckelbefattningar hade tjänstgjort under ett par år, och nu kände varandra väl. Det enda som saknades var en träff med en antiubåtsgranat eller sjunkbomb i den kränkande ubåten.

En annan slutsats är att de gamla taktiska principerna om överraskning, och att samla disponibla resurser till tid och rum för kraftsamlad insats, gäller också vid ubåtsskyddsoperationer i fred. Genom att vara i förhand, dvs. dolt ha utgångsgrupperat ubåtsjaktstyrkans enheter till det område, och vid den tidpunkt man genom en noggrann analys kommit fram till att en främmande ubåt kunde bedömas komma att uppträda, kunde det tidsmässiga mellanrummet från indikation till vapeninsats nedbringas till så korta värden att målet inte skulle hinna försvinna. Ubåtsjaktstyrkan skulle då få ett relativt begränsat sökområde. Implementeringen av denna princip innebar att ubåtsjaktstyrkan bedrev övningsverksamhet, givetvis med spaning mot eventuellt förekommande främmande undervattensverksamhet som huvudsaklig aktivitet, inom det utvalda kustområdet. Då indikation med substans erhållits att främmande undervattensverksamhet pågick i området, övergick övningsverksamheten på ÖB:s order direkt i en ubåtsskyddsoperation.

Konceptet att bedriva övningsverksamhet, där man bedömer att främmande undervattensverksamhet kan komma att äga rum, utnyttjades första gången vid genomförandet av Operation Notvarp i september 1982. Från och med 1983, då kustflottans uppgift och verksamhet, samt delvis även struktur, förändrades i betydande grad som en följd av de inträffade ubåtskränkningarna, kom det att årligen utnyttjas vid ett antal s.k. långtidsövningar. Områden och tidsperioder för långtidsövningarna beslutades av ÖB efter en årlig planeringsprocess i Försvarsstaben/Högkvarteret med ett under-

rättelsebedömande som grund. Sekretessen kring dessa uppgifter var av naturliga skäl hög.

Hävringe-incidenten som agerandeoperation skiljer sig alltså fördelaktigt från det mönster för agerandeoperationer som diskuterats tidigare, främst genom att ÖB tillsåg att IKFN tillämpades fullt ut.

En motsvarande förändring av verksamhet och organisation genomfördes inom kustartilleriet. Runt de två viktigaste basområdena − Karlskrona och Muskö/Hårsfjärden − byggdes fasta bevakningssystem vilka var bemannade dygnet runt. De s.k. ubåtsskyddskompanierna bedrev såväl optisk spaning, som övervakning av inloppslederna med tekniska medel.

Hävringe-incidenten 1988 kan på sitt sätt betecknas som en brytpunkt. Indikationerna på intrång av främmande ubåt började nu minska i antal, även om misstänkta kränkningar inte började komma ner mot noll förrän ett antal år senare. Samtidigt kunde konstateras att den kränkande makten tvingades till ett mera försiktigt agerande; man hade blivit medveten om att det nu fanns en uppenbar risk att den svenska marinen skulle kunna tvinga upp eller rent av sänka en kränkande ubåt.

6.4¶De svensk −−−− ryska expertsamtalen

Bakgrund och innehåll

Hösten 1991 diskuterades ubåtsfrågan i diplomatiska kontakter mellan Sverige och Sovjet. På sovjetisk sida hade man redan 1983 föreslagit en gemensam svensk-sovjetisk kommission för att avhandla ubåtsfrågan, ett förslag som Sverige alltid avvisat bl.a. med tanke på att man ville undvika att riskera att behöva lämna ut känslig information. Hösten 1991 gjorde emellertid den svenska regeringen informella framställningar till den sovjetiska regeringen om ubåtsfrågan där man bl.a. framhöll att ubåtskränkningarna fortsatte. I Moskva gjordes en intern utredning i frågan vilken inte gav något konkret resultat. Emellertid uttryckte den ryska sidan önskemål om svensk hjälp för att belysa sakfrågorna. Gradvis växte tanken fram om svenskt expertbesök i Moskva, och i januari 1992 inleddes bilaterala samtal på expertnivå i syfte att pröva möjligheterna att få klarhet i frågan om ubåtskränkningarna i Sverige. Dessa samtal pågick till december 1994. Sammanlagt genomfördes

ett tjugotal möten. Flertalet ägde rum i Ryssland men några i Sverige.

Samtalen leddes på svensk sida av kommendören 1.gr. Emil Svensson, som under största delen av den aktuella tiden var knuten till den säkerhetspolitiska analysgruppen i statsrådsberedningen. Den ryska delegationen leddes av en marinofficer. Fr.o.m. augusti 1994 tog en rådgivare till den ryske presidenten över ordförandeskapet på rysk sida.

De sakfrågor som behandlades i förhandlingarna var U 137:s grundstötning i Karlskrona 1981, en sonarinspelning från Hårsfjärden den 12 oktober 1982 vid Mälsten i Danziger gatt, Hävringe-incidenten 1988, samt en bandinspelning från Stockholms skärgård 1992, med en s.k. komprimerad kavitationseffekt som registrerats då. I samtalen berördes vidare frågan om kränkande ubåtars nationalitet. En del av det material som presenterades under samtalen har redovisats av 1995 års Ubåtskommission.

I januari 1995 överlämnade Emil Svensson en rapport över samtalen till regeringen. Denna rapport har till stora delar offentlig-

42 43 gjorts. Ubåtskommissionen sammanfattar rapporten som följer: ”Av rapporten framgår att den ryska sidan inte medgivit några intrång av sovjetiska ubåtar sedan år 1946 och att grundstötningen av U 137 enligt rysk uppfattning berodde på felnavigering. Utöver en redovisning av samtalen innehåller rapporten Emil Svenssons egna synpunkter på olika frågor i ämnet.”

Samtalen som genomfördes från januari 1992 till 1994 redovisades genom dels Emil Svenssons slutrapport, dels Svenssons avrapportering för envar av samtalsomgångarna, dels samtalsuppteckningar gjorda av i samtalen medverkande tjänstemän från svenska Moskva-ambassaden.

Samtalens förlopp

Vid den första samtalsomgången, den 28−29 januari 1992, redovisades från svensk sida händelsen vid Hävringe 1988, bl.a. i form av en videoupptagning av en sjunkbombsattack, luftuppkok, och

SOU 1995:135, s. 60f. 42

Slutrapport Ubåtssamtalen, avslutande rapport från de svensk-ryska expertsamtalen i ubåtsfrågan, överlämnad 24 januari 1995. Se även tillhörande bilagor. 43

SOU 1995:135, s. 61. 44

Se Slutrapport Ubåtssamtalen för referat från de olika samtalen.

bottenspår. Från rysk sida redovisades dokument som sades visa alla sovjetiska konventionella ubåtars rörelser under den aktuella perioden. Detta ansågs av den svenska sidan vara av mindre intresse då det rörde sig om en miniubåt. Den ryska sidan hävdade att det vid den tiden inte fanns några sådana farkoster inom sovjetmarinen. Man redovisade också projektet med miniubåten Pyranja, som sades ha tagits i bruk 1988 och som fanns i två exemplar.

Också frågan om intrånget av U 137 togs upp under den första samtalsomgången. Från rysk sida vidhölls att ubåten hamnat fel till följd av felnavigering, men det framhölls också att det inte varit något fel på gyrokompassen, utan att det tekniska fel som varit avgörande rörde radiopejlen, vars antenn blivit skadad.

På svensk sida ansågs att den väsentligaste uppgiften som kommit fram under samtalsomgången rörde de kränkande ubåtarnas basering. Den ryska sidan sade sig, på grundval av de uppgifter man fått, dela uppfattningen att slutsatsen kunde dras att ”dessa var små och inte kunde röra sig på långa avstånd. Alltså måste de vara baserade i Östersjön.”

Den andra omgången samtal rörde U 137. Sammanfattningsvis var man från den svenska sidan inte nöjd med de förklaringar som gavs från rysk sida, utan den svenska uppfattningen om avsiktligt intrång kvarstod. På fråga från svensk sida om han betraktade den redovisade versionen som särskilt sannolik bekräftade den ryske delegationsledaren detta med hänvisning till dokument och till ”den ryska själen”, med en ung fartygschef på ett för hans framtid avgörande uppdrag, och som därför tvekade att rapportera hem om den skadade radiopejlen, med åtföljande konsekvenser.

Från rysk sida önskade man göra ett gemensamt uttalande, men detta avvisades från svensk sida bl.a. eftersom man var angelägen om att inte ge intryck av att det var fråga om någon gemensam kommission, utan enbart expertsamtal. Mötet avslutades utan att någon gemensam syn kunde uppnås.

Den tredje omgången handlade också den om U 137, och dominerades enligt Svenssons rapport av den svenska sidans påtalande av motsägelser som fanns i dokumenten rörande U 137 och den bristande logiken i den ryska argumenteringen. Svenssons rapport talar om en ”halsbrytande” argumentering från rysk sida, och att ”några särskilt märkliga omständigheter förklarades av den ryska själen.” Av det senare finns dock inga spår i samtalsuppteckningen från denna omgång, utan referensen återfinns endast i redovisning-

en från den andra samtalsomgången som ovan beskrivits. Detta nämns här därför att Svensson i sin rapport gör en stor sak härav och inför den fjärde samtalsomgången talar om att ”oändliga diskussioner om ryska själar tilltalade inte den svenska sidan”, en beskrivning som inte är helt rättvisande för den sakliga atmosfär och innehåll som genomgående präglade samtalen. Nämnas bör också att den ryska sidan upprepade gånger instämde i svenska konstateranden att ubåt U 137:s agerande var obegripligt.

Den fjärde samtalsomgången diskuterades en av den svenska sidan i förväg överlämnad bandinspelning från maj 1992 med kavitationsljud. Enligt Svenssons rapport påvisade den första ryska analysen av bandet entydigt att det fanns ett bullrande föremål, med största sannolikhet förfärdigat av mänsklig hand. Det fanns dock ingen möjlighet att med givna ingångsvärden fastställa att det var en ubåt eller ett övervattensfartyg. Den ryska sidan var angelägen att påpeka att ljudet inte hade några likheter med karaktäristika från ryska ubåtar eller övervattensfartyg. Noteras bör här att det aktuella bandet återgav den ljudeffekt som senare skulle komma att konstateras i många fall ha sitt ursprung i biologiska källor.

Delegationerna enades om att först söka fastställa om ljudet kom från en undervattensfarkost, och därefter varifrån denna kom. Den svenska sidan tog också upp möjligheterna att besöka miniubåtarna typ Pyranja och få tillgång till dessa farkosters ljudbild. På rysk sida ställde man sig i princip positiv, men framförde ett antal administrativa svårigheter.

Den femte och sjätte omgången samtal ägnades åt fortsatt diskussion av bandet från 1992 och en svensk analys av detta som gjorts av FOA. Den ryska sidan godtog initialt det svenska materialet. Enligt den ryske delegationschefen skulle det kunna röra sig om en undervattensfarkost om högst 10 meters längd.

Från svensk sida eftersträvades att få ett underskrivet dokument som verifierade förekomsten av en undervattensfarkost i Stockholms skärgård i maj 1992, på grundval av det överlämnade bandet. Ett problem för den ryska sidan var att man på grund av brister i sin utrustning inte kunde analysera det överlämnade originalbandet, utan endast ett av svenskarna överlämnat band, som analyserats audiellt, dvs. utan att kunna göra instrumentanalys. Den svenska utrustningen visade sig i tekniskt avseende överlägsen den ryska.

Ryssarna fastställde likväl, inte utan viss tvekan, vilken klart framgår av samtalsuppteckningen, att ljudeffekten var ett rörligt föremål som passerade inspelningsplatsen i undervattensläge på ett djup av 20–40 meter och på ett avstånd av 100–200 meter från inspelande hydrofon. Från svensk sida ansågs detta vara ett genombrott. ”För första gången hade ryska myndigheter officiellt godtagit att det fanns främmande undervattensfarkoster på svenskt inre vatten”, skriver Svensson i sin rapport.

Den svenska sidan överlämnade ytterligare ett ljudband, från den 12 oktober 1982 i Danziger gatt. I samband med ett s.k. ordförandemöte någon vecka senare fick den svenska sidan del av en preliminär rysk analys av detta band. Denna analys verifierade varvtalet på propellern, men uteslöt att det kunde vara fråga om en sovjetisk ubåt. Den svenska sidan hävdade att det var fråga om ett objekt med fyra blad och två axlar, men enligt den ryska sidan var det fråga om tre blad och en axel. Inga sovjetiska ubåtar hade färre än fem blad, framhölls från rysk sida.

Under den sjunde samtalsomgången formulerades ett gemensamt uttalande i vilket fastslogs enighet kring ett antal tekniska parametrar. Ryssarna medgav enligt Svenssons rapport att en viss frekvens som fanns i bandet från 1992 inte ingick i den naturliga bakgrunden och att den bara uppträdde tidsmässigt anpassat till undervattensfarkostens passage.

Under större delen av den tid som samtalen varat hade man på båda sidor både till viss grad spelat med och varit besvärad av media. Avsikten var att samtalen skulle hållas diskreta, men trots detta hade ett antal läckor, sannolikt från båda sidor, ägt rum. I detta skede var man särskilt på rysk sida mycket irriterad över den pressbevakning med påstått triumfatoriska inslag som hade förevarit i svenska tidningar i samband med statsminister Bildts besök i Moskva i februari 1993 och den gemensamma svensk-ryska deklarationen i anslutning till detta besök.

Efter det sjunde mötet, som ägde rum i mars 1993, skedde ett långt uppehåll till november samma år, föranlett av tvekan på rysk sida om det meningsfulla att fortsätta samtalen. Det hade alltsedan de första samtalsomgångarna varit klart att man på rysk sida ansåg att den svenska sidan var inflexibel, och inriktad på att i vad man stundtals uppfattade som någon slags domstolsförfarande slå fast den ryska sidans skuld.

Ett ordförandemöte ägde rum i september, och enligt Svenssons rapport hade den hårda ryska hållningen då mjuknat betydligt.

Detta öppnade för den åttonde samtalsomgången, som enligt Svenssons rapport blev den dittills hårdaste. Man enades till sist om ett gemensamt uttalande, där den ryska sidan bl.a. instämde i att det på bandet från 1982 fanns ljud från en rörlig undervattensfarkost, under förutsättning att ytan var fri, med en hastighet väsentligt understigande tio knop.

Inför den nionde omgången hade man från svensk sida insisterat på ett möte med en representant för den ryska underrättelsetjänsten, som i media sagt att sovjetiska ubåtar bedrivit underrättelseverksamhet i svenska vatten under 1940- och 50-talen. Ett sådant möte kom också till stånd, och representanten för underrättelsetjänsten bekräftade vad han tidigare sagt. Enligt samtalsuppteckningen från detta möte försökte man från svensk sida få vederbörande att gå längre men han höll fast vid att han talade om 1940- och 50-talen (fram till 1956 nämndes), och att verksamheten upphört i början av 1960-talet. I Svenssons rapport sägs att informationen framfördes på ett sätt som inte uteslöt att det även efter 1960-talet kunde finnas andra uppgifter för ubåtar i svenska vatten. Samtalsuppteckningen ger inte något klart stöd för ett sådant påstående.

Ett ytterligare resultat av denna omgång blev klartecken för besök vid konstruktionskontor och varv i St Petersburgsområdet, vilket också ägde rum i anslutning till den tionde samtalsomgången. Inför denna omgång avsåg man från svensk sida att ”främst pröva möjligheterna att få information om de sovjetiska miniubåtssystem som ej tidigare erkänts av den ryska delegationen”.

Inför samtalen i St Petersburg gavs från svensk sida intrycket att man möjligen kunde överväga en inhandling, vilket av samtalsuppteckningarna att döma ledde till vissa missförstånd. Representanter för konstruktionsbyrån Malachit framhöll att man där konstruerat alla ubåtar i den aktuella storleksklassen, att ingen mindre sovjetisk ubåt utom Pyranja, som började testas 1987, hade varit i Östersjön, och att några farkoster med larvfötter inte fanns i Ryssland. Pyranja byggdes på uppdrag av marinens underrättelsestyrelse med syfte att bära medlemmar av diversionsförband.

I Svenssons rapport sägs att det blev klarlagt att ubåtar typ 641 ”teoretiskt” mycket väl kunde bära miniubåtar på däck, samt att den yttersta gränsen för detta skulle kunna vara miniubåtar av storleksklass Pyranja. Denna senare uppgift finns inte avspeglad i samtalsuppteckningen.

I ytterligare en samtalsomgång diskuterades åter U 137, och båda sidor upprepade tidigare positioner. Vidare framhölls från rysk sida att den ryska marinen inte instämde i vad som tidigare sagts från underrättelsetjänsten om kränkningar under efterkrigstiden. Marinen förnekade att några kränkningar i underrättelsesyfte ägt rum efter 1946, och underrättelsetjänsten hade nu i ett brev till det ryska utrikesministeriet instämt i detta.

Vid ett nytt s.k. ordförandemöte den 30 juni diskuterades samtalens framtid. Från rysk sida ansåg man U 137 vara ett avslutat kapitel. Inte heller i de andra frågorna framkom några öppningar. Beträffande andra tänkbara alternativ i nationsfrågan sades från rysk sida att man betraktade det som ”orealistiskt att systemet (med miniubåtar) varit gömt på den korta västtyska Östersjökusten”. På fråga från svensk sida om spekulationer om ”att en stor amerikansk Lafayette-ubåt tagit in miniubåten” tyckte den ryske ordföranden att också denna variant kunde uteslutas.

Vid ett möte med president Jeltsins säkerhetspolitiska rådgivare Baturin samma dag uttryckte denne kritik mot vad han uppfattade som skuldpresumption från svensk sida, och bristande paritet i informationsutbytet. Ytterligare tre möten ägde rum med Baturin, varvid denne allmänt visade en konstruktiv och förhandlingsvillig inställning. Samtidigt blev det i diplomatiska kontakter uppenbart att man på rysk sida var klart irriterad över vad man uppfattande som bristande flexibilitet på svensk sida, och den svenska sidan anklagades för att med ”istadigheten i ubåtsfrågan” äventyra och bromsa Östersjösamarbetet i sin helhet. På ryska utrikesministeriet var man också klart irriterad över vad man uppfattade som svenska försök att öppna ”back-channels” i frågan, och man varnade uttryckligen för detta.

Den tillträdande socialdemokratiska regeringen i Sverige hade i sin regeringsförklaring meddelat att en nationell utredning av ubåtskränkningarna skulle genomföras. Sedan beslut om detta fattats ägde inga särskilda ytterligare bilaterala samtal rum i frågan mellan Sverige och Ryssland.

Utredarens bedömning

Det viktigaste resultatet av samtalsprocessen sägs i Svenssons rapport vara att det totala kunskapsläget förbättrats så att det skapats ”tekniska” möjligheter till en bilateral lösning av stora delar av

frågan. Det är med tvekan man kan instämma häri. Samtalen kan knappast i några andra avseenden sägas väsentligt ha fört sakfrågan framåt, samtidigt som de i viss mån inneburit en i och för sig naturlig och förståelig belastning för de svensk-ryska relationerna.

Det första initiativet till en gemensam svensk-sovjetisk undersökning framfördes på sin tid av ambassadör Pankin till statsminister Palme. Det var därför inte onaturligt för Pankin att i sin roll som utrikesminister 1991 återkomma till denna tanke. På svensk sida kvarstod dock de principiella betänkligheterna till någon form av gemensam kommission, varför samtalen fick utformningen av expertsamtal. Farhågorna på svensk sida var bl.a. att man skulle tvingas lämna ut material som skulle kunna utnyttjas av motparten. Som samtalen utvecklade sig kan det i viss mån sägas ha blivit en balans mellan vad de båda sidorna fick ut av varandra i informationshänseende. Som framgår av den ovan gjorda sammanfattningen av överläggningarna finns i rapporteringen uppgifter som inte till fullo bekräftas av de detaljerade samtalsuppteckningarna. Detta innebär att rapporten från samtalen emellanåt måste avstämmas med de vid mötena gjorda samtalsupptecknigarna.

Däremot är det svårt att hävda att de båda sidorna kommit närmare varandra i sak. Uppfattningarna om karaktären av U 137:s infart i den svenska skärgården förblev diametralt motsatta. Inga ”erkännanden” gjordes från rysk sida beträffande ubåtsintrång under 1980- och 90-talet, och inga uppgifter som vare sig bekräftar eller ens indikerar förekomsten av den typ av miniubåtssystem, som man på svensk sida föreställde sig låg bakom kränkningar av svenska vatten kan sägas ha framkommit.

Från svensk sida sades avsikten med samtalen ha varit att om möjligt komma till en lösning av frågan om främmande ubåtsverksamhet på svenskt territorium. Arbetet sägs i Svenssons rapport ha utgått ifrån att den främmande verksamheten förekommit i enlighet med Överbefälhavarens rapportering till regeringen, som utan att det sägs rent ut likväl utgår ifrån att det är Sovjetunionen/Ryssland som är den kränkande nationen. Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att några resultat inte kunnat uppnås på denna väg. Att förvänta sig att ryssarna skulle acceptera svensk teknisk bevisning, som i sig inte var vare sig entydig eller oomstridd, och som mot förhandlingarnas slutskede i viktiga avseenden direkt undergrävdes av nya tekniska rön på svensk sida, var förhoppningsfullt i överkant.

Samtidigt måste här erinras om att sovjetmakten var i ett sönderfallsskede, och i färd med att ersättas av ett Ryssland, som i vart fall vid denna tid uppvisade en hög grad av öppenhet också beträffande vissa militära frågor. Bedömningen att det gällde att ta tillvara denna som det skulle visa sig unika historiska period, och de möjligheter till uppgörelser med det förflutna som denna innebar, kan knappast kritiseras. Däremot kan man ha synpunkter både på det sätt på vilket detta gjordes, och de förhoppningar som låg bakom det svenska agerandet, i vart fall som detta kom att utveckla sig.

Ett förhållande värt att notera vad gäller uppläggningen av samtalen på svensk sida är att de hölls i en starkt begränsad krets. I regeringen var det endast statsministern och i viss mån utrikes- och förvarsministrarna som hölls i bilden. På Utrikesdepartementet sköttes hanteringen personligen av kabinettssekreteraren i kontakt med Moskvaambassadören. På försvarsdepartementet var ingen inkopplad även om försvarsminister Anders Björck av Emil Svensson informerades om resultatet av varje samtalsomgång, och förhandlaren själv satt i statsrådsberedningen. Detta hade säkert sina fördelar i sekretesshänseende, även om en del läckor förekom till pressen på båda sidor, men frågan kan ställas om inte en bredare beredningsprocess från svensk sida skulle ha givit samtalen en både bredare förankring och innehållsmässigt ett vidare perspektiv. Kabinettssekreteraren och ambassadören i Moskva kunde som det nu var hålla ett vakande öga på skeendena och tack vare ingripanden ett par gånger rädda processen från att spåra ur. Men till sist hjälpte inte heller detta. Resultatet av denna diplomatiskt något originella process måste sägas ha blivit en svensk ansiktsförlust, som dock kom att barmhärtigt skylas över av statsministerns eget agerande.

6.5¶Ljudfrågan

Efterhand som den svenska ubåtsjaktskapaciteten utvecklades ökade betydelsen av ljudupptagningar som medel för upptäckt av ubåtar. Sådana ljudupptagningar fick också växande politisk betydelse i och med att mycket av den svenska politiska hanteringen kom att bygga på Försvarsmaktens ljudanalyser. Utredningen har

Samtal med Anders Björck, 2001-10-30. Informationen rörande kontakterna mellan kabinettsekreteraren och ambassaden i Moskva är hämtade från dokument i UD:s arkiv.

därför sett det angeläget att närmare granska denna aspekt på ubåtsjakten.

Ubåtskommissionen gjorde en granskning av frågorna om typljud och komprimerad kavitation som dock inte kunde leda till fullständiga slutsatser. Utredaren har kunnat fördjupa och komplettera denna granskning. Utifrån utredningens mandat, har det därvid varit särskilt angeläget att definiera de tidpunkter när tveksamhet, sannolikhet, respektive klarhet uppstått om ljudens karaktär. Det har därvid framgått att processerna i vad avser klargörande om de båda olika slagen av ljudinspelningar skett i skilda faser, varför utredningen sett ett värde i att göra sammanfattande redovisningar av de båda inspelningsfenomenen.

6.5.1¶Typljudet

År 1985 registrerades den sonareffekt, som kom att kallas typljudet från en ubåt. Vid analysen av denna inspelning upptäcktes att samma eller liknande ljudeffekt återfunnits på en registrering från

maj 1984 som inspelats i Stockholms norra skärgård av en boj grupp . I anslutning till att 1984 års passiva sonareffekt inlyssnats hade en optisk observation med kikare av ett föremål gjorts, ett föremål som hann fotograferas sekunder innan det försvann under ytan. Två timmar senare hade en aktiv sonarkontakt (fartygsbaserat sonarsystem) erhållits med ett objekt som var ca 30 meter långt och som befann sig på ett djup mellan 10 och 25 meter. Kombinationen av optisk observation, fotografi av objektet, och aktiv och passiv sonarindikation, ledde till en bedömning att det inregistrerade ljudet hade orsakats av en dittills okänd miniubåt. Denna observation hade bedömts som ”ubåt (1)”. Likheten mellan 1985 och 1984 års registrerade ljudeffekt ledde analytikerna till att beteckna denna som ”typljudet”.

Typljudet kom under resten av 1980-talet att registreras vid ett tjugotal tillfällen. Ljudet inlyssnades och registrerades av främst

SOU 1995:135, s. 211−229. 47

Utredaren har bl.a. haft tillgång till Referensutredningen om ”typljudet” som presenterades 1998, samt även flera samtal med Rolf Andersson, Bengt Granath, Arne Åsklint, Bertil Jonsson och Erland Sangfeldt m.fl. Se även en studie inom ramen för CRISMART (Nationellt Centrum för Krishanteringsstudier) vid Försvarshögskolan av Annika Brändström, Minkar eller ubåtar i svenska ubåtsjakten (ÖCB, Stockholm, 2000). 48

SOU 1995:135, s. 211ff. 49

En bojgrupp bestod av ett bojfartyg med mottagarutrustning. Till denna överfördes ljud som registrerats i ett antal utplacerade sonarbojar.

svenska ubåtar men också, fast i mindre omfattning, av sonarbojar och fasta sonarsystem. Typljudet har vid tillfällen uppträtt i samband med andra iakttagelser. I maj 1988 uppfattade en svensk ubåt innanför territorialgränsen en sändning, möjligen från ett ekolod, samtidigt som den erhöll en tydlig indikation på typljudet när den passerade över kontakten. Vid ett annat tillfälle visade det sig möjligt att räkna fram ett målspår som typljudets källa antagits ha följt och i samband därmed också en realistisk fart på ljudkällan. Typljudet har över åren främst registrerats i Östersjön men inspelningar har också gjorts i både Bottenhavet och Västerhavet, såväl inom det svenska sjöterritoriet som på fritt hav. De flesta registreringarna av typljudet gjordes under dygnets ljusa del under månaderna maj till oktober. För det mänskliga örat låter typljudet som ett kvittrande. Tekniskt beskrivs det som ett bredbandigt buller utan ett karaktäristiskt frekvensspektrum, som kunde knytas till något tidigare känt objekt.

Det faktum att typljudet alltså emellanåt registrerades i nära anslutning till indikationer på främmande undervattensverksamhet gjorde att Försvarsmakten bestämde sig för att taktiskt klassificera typljudet som ”ubåt”, även om en otvetydig koppling inte kunde påvisas.

Överbefälhavaren rapporterade sålunda år 1989 att typljudet inte kunnat kopplas till någon identifierad ubåt, men att typljudet, ”efter omfattande analyser”, bedömdes härröra från en mindre ubåt. Överbefälhavaren vidhöll denna bedömning under följande år. Sålunda skrev ÖB i sin rapport år 1992 att ”ytterligare information har nu erhållits som än tydligare kan knyta typljudet till ubåt”. Samtidigt tillade han att arbetet med att finna ett slutgiltigt svar på frågan om hur typljudet genererades skulle fortsätta. Och år 1993 slog ÖB fast att genomförda analyser av händelser där typljudet registrerats talade med ”mycket stor sannolikhet” för närvaro av främmande ubåt vid dessa tillfällen.

Det bör i sammanhanget fastslås att det från Försvarsmaktens sida har framhållits att ingen kränkning har kvalificerats som konstaterad på basis enbart av registrerat typljud. Exempelvis har uppgifter om aktiva sonarkontakter kompletterat typljudsindikationer.

Trots att Försvarsmakten sålunda rapporterade sin övertygelse om sambandet mellan typljudet och främmande ubåtsvaksamhet, fortsatte arbetet inom Försvarsmakten att söka verifiera typljudets ursprung. Bland annat föranstaltades om undersökning huruvida

ljudet kunde härröra från zoologiska fenomen. Fiskeriverket spelade år 1992 in ljud från vissa fiskarter men Marinens Undervattenssensoranalyscentral (MUSAC) fann ingen likhet mellan dessa ljud och typljudet.

Försvarsmakten sökte med jämna mellanrum genomföra analyser av typljudet i utlandet med hjälp av där befintlig expertis. Ljudexperter i ett land kom efter upprepade analyser från mitten av 1980-talet, samt därefter 1989, 1991 och 1994 av typljudsinspelningar fram till tre hypoteser om typljudets ursprung, varav undervattensfarkost var en. Mot denna hypotes talade att man inte trodde att tidens ubåtsteknik lyckats hålla ljudnivån så låg som det ljud som inspelats av den svenska marinen.

Expertis i ett annat land ansåg sig dock efter analyser 1991, 1994 och 1995 kunna uttala att typljudet sannolikt var ubåtsrelaterat, även om man inte kunde utesluta annan, dvs. biologisk orsak.

Efter hand blev meningarna delade inom Försvarsmakten. Marina Analysgruppen och MUSAC förblev benägna att klassificera typljudet som ”ubåt”. Typljudet skulle taktiskt klassificeras ”ubåt”. Dock har utredningens intervjuer givit vid handen att vissa chefer inom marinen samt vissa ubåtsförband blev tveksamma över sambandet mellan typljud och ubåtar. Ett av skälen därtill var att då en inspelande svensk ubåt närmade sig typljudet detta plötsligt upplöstes och försvann. Liknande tveksamhet förekom också inom Försvarsstabens underrättelsekontor. Även den dåvarande försvarsstabschefen Torsten Engberg och därefter Owe Wiktorin intog en restriktiv hållning. Så sent som år 1993 anförde dock Marina Analysgruppen i en promemoria den 31 augusti 1993 att typljudet entydigt kunde kopplas till förekomsten av ubåt.

Även om alltså tvekan om typljudets länk till ubåt växte inom Försvarsmakten kunde man inte utan ytterligare undersökningar fastställa typljudets ursprung. Ubåtskommissionen bad sålunda Försvarets forskningsanstalt hösten 1995 genomföra en analys av ett tiotal typljudsinspelningar. Försvarets forskningsanstalt fann sig nödsakad att med ändring av sin tidigare bedömning om sambandet mellan typljud och undervattensfarkost, konstatera att typljuden hade alstrats av en utspridd mängd källor. Ett mer omfattande arbete av en sommaren 1995 tillsatt referensutredning under ledning av Marina Analysgruppen i vilken ingick expertis från MUSAC, FOA, FMV, Statens skeppstekniska provningsanstalt, Stockholms universitet och Fiskeriverket, ledde år 1998 till rekommendationen att typljudet inte längre skulle

klassificeras som säker ”ubåt” utan endast ”möjlig ubåt (MU)”, en rekommendation som samma år antogs av marinen.

I referensutredningens fortsatta arbete genomfördes fältförsök vid vilka konstaterades att fiskstim understundom kunde alstra ljudsekvenser som tidigare fastställts som typljud. Referensutredningen genomförde insamling av data under sommaren 1999. Vid analys av de inspelade ljudeffekterna visade det sig entydigt att de hade åstadkommits av stim av sill eller möjligen skarpsill. Samtidigt konstaterade referensutredningen att fisk kunde vara en tänkbar och helt rimlig förklaring till samtliga tidigare typljud. Den hade inte funnit belägg för att typljudet hade alstrats av utländsk ubåt, vilket inte behövde betyda att typljud eller typljudsliknande ljudsekvenser inte kunde ha annan orsak än fisk. Emellertid sammanfattade referensutredningen att det med nuvarande kunskap kunde vara mindre rimligt att ubåt skulle utgöra förklaring till typljudet.

Medlemmarna av Ubåtskommissionen generaldirektören Kerstin Fredga och professor Göran Grimvall anslöt sig i februari 2000 till utredningens utlåtande och konstaterade bl.a. att fisk var en helt rimlig förklaring till samtliga tidigare inspelade typljud och att det inte fanns belägg för att typljudet alstrats av utländsk ubåt.

6.5.2¶Komprimerad kavitation

År 1992 tog marinen i bruk ett förbättrat system för passiv spaning i skärgårdsområdena. Ljuden från ett ökat antal sonarbojar kunde samlas upp samtidigt och analyseras på ett fartyg för ändamålet, en bojbåt. Det nya systemet möjliggjorde också att betydligt svagare ljud än tidigare kunde detekteras och registreras.

Redan år 1992 avlyssnades vid sex tillfällen ljud, som bedömdes härröra från en undervattensfarkost i rörelse. Ljudeffekten uppfattades som ett registrerbart varvtal och innehållande komprimerad kavitation. Marina Analysgruppen gjorde i samtliga fall, efter att ha inhämtat MUSAC:s analys, bedömningen att ljudet med säkerhet härrörde från en ubåt, ”ubåt (1)”.

Kavitation är en fysikalisk process och uppstår genom tryckförändringar i vattnet då en fartygspropeller roterar. Först uppstår ett undertryck som, om det understiger ångtrycket, åstadkommer att vattnet övergår i små bubblor av ånga. När så trycket stiger över ångtrycket kollapsar (imploderar) de små ångbubblorna med lokalt

SOU 1995:135, s. 222ff.

mycket höga tryck, och åstadkommer då ett detekterbart ljud. Kraften i de kollapsande ångbubblorna korroderar samtidigt metallen i propellerbladen. Faktorer som inverkar på om kavitation skall uppstå är propellerns utformning och rotationshastigheten. Med lämplig bladutformning och lågt varvtal uppstår ej kavitation. Propellrar på såväl övervattensfartyg som ubåtar kaviterar. Befinner sig en kaviterande propeller på djup överstigande 7–8 meter låter kavitationsljudet annorlunda. Man talar då om komprimerad kavitation (från engelskans ”compressed cavitation”). Om inget fartyg finns på ytan och det karakteristiska ljudet från en kaviterande propeller inlyssnats, har detta tolkats som ett tydligt tecken på närvaro av en ubåt i undervattensläge.

För att få närmare stöd för den egna analysen sökte Försvarsmakten hjälp i utlandet med granskning av den komprimerade kavitationseffekten. Experter i ett land gjorde i ett utlåtande år 1992 bedömningen att inspelade ljud sannolikt härrörde från kaviterande propeller men med reservationen dels att den egna expertisen var otillräcklig inom vissa områden, dels att inspelningarna saknade någon form av det lågfrekventa ljud (0−500 Hz) som en ubåt normalt ger ifrån sig. Knappt två år senare erbjöd sig en annan institution att analysera några nya inspelningar av den komprimerade kavitationseffekten. Utlåtandet denna gång, sommaren 1994, formulerades försiktigt genom att erinra svenskarna om att ”i vattnet finns det många biologiska ljudkällor”. Men redan då fanns vissa vaga misstankar, som framgår nedan.

På svensk begäran genomfördes i ett annat land sommaren 1992 och våren och sommaren 1993 analyser av inspelade band. Den första analysen resulterade i ett svar att ljudkällan med 80 procents sannolikhet härrörde från en liten ubåt eller undervattensfarkost med komprimerad eller lätt kavitation från en fyrbladig propeller. Våren 1993 uttryckte man sig försiktigare – möjligen en liten undervattensfarkost med fembladig propeller, medan ett annat band sades ha ljud som hade likheter med maskinkomponenter på ryska undervattensfarkoster. Några månader senare ansågs det dock osannolikt att de inspelade ljuden härrörde från undervattensfarkost eftersom de saknade andra karaktäristika såsom lågfrekventa ljud. I stället bedömde man att det kunde röra sig om en biologisk källa till ljuden.

En analys i ett tredje land år 1993 av inspelningarna ledde till bedömningen att ljuden härrörde från propellerförsedd undervattensfarkost i undervattensläge.

Försvarets forskningsanstalt engagerades under hösten 1992 för att särskilt förbereda de svensk-ryska expertsamtalen i ubåtsfrågan. Ett kassettband med registrerad komprimerad kavitation från Stockholms skärgård 1992 överlämnades sommaren 1992 till den ryska sidan och diskuterades i överläggningar med ryssarna under perioden oktober 1992 till november 1993. FOA, som hade analyserat bandinspelningen, deltog i samtalen 1993.

I ett gemensamt svensk-ryskt uttalande – för svensk del undertecknat av en forskare från Försvarets forskningsanstalt – konstaterades att den inspelade ljudeffekten hade orsakats av ett konstgjort bullrande föremål som utgjordes av en undervattensfarkost och som passerade inspelningsplatsen på ett djup av 20−40 meter. Ryssarna påpekade dock i samtalen att deras avspelningsapparatur inte var lika sofistikerad som den svenska.

Överbefälhavaren för sin del hävdade om händelserna 1993 i sin rapport till regeringen i mars 1994 att den komprimerade kavitationseffekten registrerats vid sex tillfällen och efter analys bedömts härröra från en säker ubåt. Tre av incidenterna rapporterades av ÖB som konstaterade kränkningar under år 1993.

I december 1993 tog Marina Analysgruppen initiativ till bildandet av en teknisk analysgrupp. Denna leddes av marindirektören 1:a gr. Mats Nordin, som var ubåtsingenjör vid FMV. I den gruppen medverkade bl.a. expertis från FOA. Uppgiften var att genom fördjupade tekniska analyser söka • erhålla ytterligare teknisk och taktisk underrättelseinformation • beräkna konstruktionen av de ljudkällor som alstrade typljudet

och det komprimerade kavitationsljudet.

Inom FOA, som 1993 hävdat att det komprimerade kavitationsljudet orsakats av en undervattensfarkost på 20−40 meters djup, började man tidigt våren 1994 hysa vissa tvivel om detta var riktigt. Teoretiska beräkningar pekade mot att ljudkällan kunde befinna sig närmare vattenytan. Misstankarna var dock vaga.

I april och maj genomförde kustflottan årets första långtidsövning, som avslutades den 16 maj. Under övningen, som genomfördes i Östergötlands skärgård, erhölls ett 30-tal sonarbojskontakter. Det stora antalet, som inte gav ett logiskt mönster, var förbryllande. Chefen för kustflottan lät göra en särskild analys av operationen, vilken inkluderade företag med den svenska miniubåten Spiggen för att få referensmaterial. Beräkningar gjordes vilka visade att minst två miniubåtar borde ha uppträtt inom skär-

gårdsområdet. En slutsats av analysen var att besättningarna ännu inte hade uppnått tillräcklig färdighet.

Försvarsmaktens ledning hölls informerad och olika hypoteser om varför ett så stort antal kontakter erhållits diskuterades. Olika tekniska förklaringar prövades, t.ex. att det skulle finnas något systematiskt tekniskt fel på bojsystemet, att bojarna manipulerats genom signalpåverkan utifrån, etc. Det angelägna i att få klarhet i frågan var uppenbar för försvarsmaktsledningen.

Inom den Nordinska tekniska gruppen intensifierades arbetet. I ett handskrivet meddelande framförde FOA-representanterna några funderingar om konstigheter i materialet från bojgrupperna och några idéer hur man skulle kunna gå vidare. Bland annat ville man, mot bakgrund av att beräkningarna antydde att ljudkällan kunde befinna sig närmare ytan, undersöka om det kunde finnas någon biologisk orsak, trots att kavitationsljudet var regelbundet och stabilt. Närmast till hands låg att ljudet skulle ha åstadkommits av rådjur, eftersom sådana finns i skärgården. FOA underrättade vid midsommartid MAna, att man avsåg genomföra försök med simmande rådjur vid FOA:s försöksanläggning i Grindsjön.

Den 27 juni redovisades kustflottans utredning om händelserna för ÖB, försvarstabsschefen m.fl. Det stora antalet indikationer var förbryllande och man kunde inte peka på någon säker orsak till vad som orsakat dessa. Att det skulle kunna ha varit djur, som åstadkom ett kavitationsliknande ljud, kunde ingen föreställa sig. Två dagar senare, den 29 juni gjordes under försvarsstabschefens ledning, samma redovisning för statsminister Bildt och försvarsminister Björk. Dessa hade löpande hållits i bilden genom Emil Svensson i Statsrådsberedningen.

I den informella grupp, som bildades i samband med Polenkrisen, och i vilken bla. kabinettsekreteraren, statssekreterarna i Försvars- och Justitiedepartementen samt försvarsstabschefen och C MUST ingick, gavs regelbundet orienteringar om inträffade undervattenshändelser. Även här uttrycktes betänksamhet och tvivel om vad som orsakat det stora antalet indikationer.

I juli samma år bedrevs spaning i Stockholms skärgård varunder en sonareffekt som liknade komprimerad kavitation registrerades. Det inspelade bandet insändes omgående till MUSAC för analys. MUSAC bedömde effekten som ”ubåt (1)”. Samtidigt med inspelningen hade emellertid i direkt anslutning till inspelningsområdet observationer gjorts av simmande mink. Denna upptäckt gjordes den 28 juli och Marina Analysgruppen orienterade omgående

Statsrådsberedningen, kommendören 1. Emil Svensson, som i sin tur informerade statsministern samma dag. Försvarsmakten genomförde under hösten 1994 prov med simmande mink och även om resultaten inte ansågs helt avgörande kunde det konstateras att simmande mink stundom kunde avge kavitationsljud. Försvarets forskningsanstalt genomförde 1994/95 en förnyad granskning av de sedan 1990-talet inspelade kavitationsljuden vilka ledde till rapporter om att forskningsanstalten i inget fall kunde bekräfta misstanken om ubåt.

Försvarsmakten gjorde också för egen del en särskild analys av tidigare rapporter om kavitationsljud. I MUSAC:s arkiv hade funnits registreringar av kavitationsljud så tidigt som år 1985 och 1989. Av de 42 rapporterade händelserna som granskats kunde endast en bedömas som sannolik ubåt, en kunde ej bedömas och 14 hänfördes till biologiskt ljud, medan i 26 fall slutsatsen blev att främmande undervattensverksamhet inte kunde uteslutas.

Överbefälhavarens samlade rapport för 1994 konkluderade att den komprimerade kavitationseffekten hade ”inget eller ringa bevisvärde avseende en koppling till främmande undervattensverksamhet”. Överbefälhavaren tvingades därmed helt ompröva sin rapport om 1993 års påstådda kränkningar, och konstaterade därmed att ingen av de tre rapporterade kränkningarna kvarstod.

Även om, som nämnts, vissa chefer inom marinen ställde sig frågande till den stora mängden typljuds- och kavitationsljudsindikationer, bedömdes dessa i de flesta fall av MUSAC som ”ubåt” (1). Då det inom landet bara fanns en analyscentral kom den bedömning, som MUSAC gjorde att i flertalet fall bli styrande för högre chefers bedömning, ytterst ÖB:s.

Analyserna av ljudupptagningarna, som för Försvarsmaktens räkning genomförts också vid utländska institutioner, hade långt ifrån varit samstämmiga eller entydiga. Uppfattningarna ändrades även mellan analystillfällena. Från svensk sida lutade man sig mera mot en institutions uppfattning dels för att denna bedömdes ha en större kunskap i ämnet, dels därför att den i mindre grad än vid en annan tillfrågad institution trodde att ljuden hade ett biologiskt ursprung.

Enligt vad utredningen har förstått har MUSAC bemannats med säkert skickliga hydrofonister, något som omvittnats även utomlands. MUSAC:s bedömningar grundades på den analys av inspelade band, etc. som sänts in till analyscentralen från de förband

där registreringarna gjorts. Analyserna utmynnade i en bedömning enligt den sexgradiga skalan. Några djupare taktiska eller systemorienterade analyser har uppenbarligen inte förekommit, inte heller ett ifrågasättande av realismen i gjorda indikationer. Exempelvis, när en effekt som klassificerats som typljud, plötsligt upplöstes och försvann, borde detta ha väckt en betydande osäkerhet huruvida effektens ursprung verkligen kunde vara ubåtsrelaterad. Tveksamhet borde rimligtvis ha förekommit när man under en kort tidsperiod i ett begränsat område fick ett trettiotal kavitationsljud; även om det skulle gå att med ledning av dessa många indikationer konstruera förflyttningsvägar, är det svårt att föreställa sig att enstaka miniubåtar skulle kunnat ha förorsakat så många indikationer.

6.6¶Brevväxlingen Bildt −−−− Jeltsin

Statsminister Carl Bildt anförde i brev i ubåtsfrågan den 25 maj

1994 till president Boris Jeltsin att det låg nära till hands att tro att ansvaret för kränkningar av Sveriges territorialvatten kunde ligga i olika kvarvarande ex-sovjetiska strukturer eller aktionsmönster. Nedan återges de avsnitt i brevet som rör ubåtsfrågan:

…Till de frågor vi diskuterade vid vårt sammanträffande i februari

förra året hörde frågan om de kränkningar av Sveriges territorialvatten

av främmande undervattensfarkoster som våra militära myndigheter

konstaterat och vars förekomst efter noggranna studier bekräftats

också av ryska militära experter. Vi var eniga om att göra vårt yttersta

för att söka sanningen också om dessa kränkningars ursprung.

När vi nu går mot en situation där det är min förhoppning att de

återstående säkerhetsfrågorna i Östersjöområdet kan komma att regle-

ras, är det av stor vikt att inse betydelsen som denna fråga har.

Dessvärre har svenska militära myndigheter rapporterat till mig om

att viss verksamhet av denna art på vårt territorialvatten förekom även

förra året. Den tekniska bevisningen för detta är övertygande.

Det säger sig självt att de fortgående kränkningarna utgör ett oros-

moment som lätt kan få mer vittgående konsekvenser. Det skulle vara

orätt att inte informera Er om detta. Mot bakgrund av de erfarenheter

vi haft med sovjetiska ubåtar under tidigare år ligger det dessutom nära

till hands att tro att ansvaret för denna verksamhet kan ligga i olika

kvarvarande ex-sovjetiska strukturer eller aktionsmönster.

Brev från statsminister Carl Bildt till president Boris Jeltsin, daterat 1994-05-25. Se även Konstitutionsutskottets behandling av ärendet i 1994/95:KU30, s. 107ff. och tillhörande bilaga A 11.3 och bilaga B 18.

De gemensamma expertsamtalen mellan ryska och svenska marina

experter i denna fråga har fortsatt och kännetecknas av stor profes-

sionell kompetens och respekt. De svenska experterna har dock fått ett

successivt allt starkare intryck av att de ryska representanterna inte har

instruktioner eller befogenheter att gå utöver en viss gräns i öppenhet

och information. Detta är beklagligt.

I ljuset av den betydelse denna fråga måste tillmätas skulle jag en

gång vilja be Er, herr President, att med alla de befogenheter Ni har

söka få klarhet i denna fråga. Jag har även nämnt den för utrikes-

minister Kozyrev, som väl torde inse dess långsiktiga betydelse.

Om intresse finns är jag beredd att låta chefen för den svenska

marina expertgruppen, Kommendör 1 Emil Svensson, i denna fråga

sammanträffa med Edra personliga säkerhetspolitiska representanter

för närmare diskussioner.

Det är min övertygelse att ett klarläggande av denna fråga enbart kan

få positiva konsekvenser för utvecklingen av goda relationer mellan

Sverige och det demokratiska Ryssland. Det gamlas vanor får inte

tillåtas att begränsa framtidens förtroende.

Ubåtskommissionen uppger att ÖB:s rapport till regeringen i mars 1994 om kavitationseffekten i hög grad påverkade utformningen av statsministerns brev. Som tidigare nämnts hade ÖB rapporterat tre konstaterade ubåtskränkningar år 1993. Dock hade ÖB inte utpekat Sovjetunionen.

Av det material denna utredning kunnat redovisa framgår att ett lands expertis redan 1992 haft vissa reservationer beträffande kavitationsljud och att man efter analysen av kavitationseffekten sommaren 1994 erinrat svenska Försvarsmakten om att det fanns många biologiska ljudkällor i vattnet och att expertis i ett annat land, som granskat inspelningar av förmodad komprimerad kavitation, redan sommaren 1993 hävdat att det var osannolikt att de inspelade ljuden härrörde från undervattensfarkost. Tidigt våren 1994 fann Försvarets forskningsanstalt inom ramen för Försvarsmaktens utredning om kavitation skäl att misstänka att ljudkällan låg nära vattenytan, vilket skulle innebära att ljudet inte härrörde från undervattensfarkost. Dessa betänkligheter framfördes dock vid detta stadium endast informellt till Marina Analysgruppen − i en handskriven notering av FOA-experten Erland Sangfelt. Vid midsommartid 1994 informerades Marina Analysgruppen om FOA:s misstankar om att kavitationen kunde ha biologiskt ursprung, misstankar som bekräftades under sommaren 1994. De s.k. typljuden fick aldrig samma bevisvärde, som den komprimerade

SOU 1995:135, s. 62. Se också KU betänkande 1994/95:KU30, s. 110.

kavitationseffekten. Den utländska expertisen var inte entydig och delvis skeptisk. Visserligen fanns det inom marinen vissa chefer som ställde sig tvivlande till främst det tämligen stora antalet typljuds- och kavitationsljudsindikationer. MUSAC:s analyser hade emellertid lett till bedömningen ”ubåt” (1).

Konstitutionsutskottet genomförde 1995 en granskning av frågan om beredningen av statsministerns brev i maj 1994 till Rysslands president (1994/95:KU30). Utskottet, utskottsmajoriteten, uttalade som sin mening att statsministern borde ha överlagt med Utrikesnämnden i detta ärende och att hans underlåtelse att så göra var olämpligt. Reservanterna (m) konstaterade att det åtgärder som vidtagits vid handläggningen av brevet varit korrekta från konstitutionell synpunkt. I vad avsåg beredningen av brevet uppgav Bildt för konstitutionsutskottet att förutom Statsrådsberedningen och Utrikesdepartementet även Försvarsdepartementet informerats. Utskottet hade emellertid i sin granskning av arkivmaterialet kommit fram till att Försvarsdepartementet inte vid något tillfälle deltagit i beredningen av brevet den 25 maj. Bildt hade dock enligt egen uppgift hållit dåvarande försvarsministern Anders Björck informerad.

Enligt utskottets redovisning skulle en av de viktigaste faktorerna bakom statsministerns brevinitiativ ha varit trögheten i de svensk-ryska ubåtssamtalen våren 1994 och ett därav följande behov att ”växla upp” samtalen på en högre, politisk nivå. En annan faktor hade varit ÖB:s rapport den 1 mars 1994 om fortsatta intrång i svenska farvatten under 1993.

Utredarens bedömning

Man måste redan mot denna bakgrund sätta ett frågetecken för statsministerns initiativ i maj månad 1994 att tillskriva Rysslands president med direkta anklagelser om undervattenskränkningar. Statsministern som till Statsrådsberedningen hade knutit en av Försvarsmaktens främsta experter på ubåtsjakt, Emil Svensson, borde rimligen i maj 1994 ha varit medveten om att den av Nordin ledda tekniska gruppen fått förlängt mandat för fortsatt utredningsarbete och att därför ett slutgiltigt resultat från gruppen

SOU 1995:135, s. 211-229. 54

1994/95:KU30. 55

Ibid.

skulle dröja. Det borde därför ha funnits anledning till eftertanke och ett avvaktande av gruppens rapport.

Det framstår som märkligt att statsministern och Statsrådsberedningen inte orienterats om att resultaten från försvarets egna analyser gav anledning till tvivel om kavitationsindikationerna och att just under våren dessa tvivel ökade för att under sommaren mogna till visshet om dessas biologiska ursprung. Inom Försvarsmakten fanns redan 1993 tillgång till resultaten av en utländsk analys som entydigt klassificerade indikationerna som orsakade av biologiska fenomen. Typljudsindikationerna var som nämnts också ifrågasatta, inte minst av marinens operativt ansvariga. MUSAC:s analysresultat hade accepterats som underlag för rapporter och politiska ställningstaganden utan taktisk eller systemorienterad prövning. Med alla dessa oklarheter måste sedan ÖB:s rapport från mars 1994 om den främmande undervattensverksamheten i svenskt territorium under året 1993 betecknas som alltför långtgående, vilket dock inte kan frita statsministern från direkt ansvar. Frågan bör i sammanhanget ställas om de många tecknen från Försvarsmakten verkligen beaktats med tillräcklig omsorg av statsministern och hans närmaste medarbetare eller om statsministern hållits ovetande om resultaten av det nationella och internationella analysarbetet. Det bör därtill i sammanhanget anmärkas, att i denna rapport ÖB, liksom i föregående årsrapporter, slog fast att något bevis för att nationsbestämma kränkningarna inte förekommit.

Försvarsministern Anders Björck borde därtill ha haft ett visst ansvar. Det har dock för utredaren framhållits att statsministern inom regeringen personligen hade förbehållit sig hanteringen av undervattenskränkningarna, varför det är svårt att klandra försvarsministern för brister i de interna kommunikationerna i dessa frågor.

I vad först ankommer på konstitutionsutskottets uttalanden att statsministern borde ha överlagt med Utrikesnämnden i ärendet och att denna underlåtenhet var olämplig har utredaren ingen anledning hysa någon avvikande mening. Dock är det osäkert om statsministern nödvändigtvis hade haft en konstitutionell skyldighet att innan brevet den 25 maj 1994 avsändes informera nämnden. Regeringen har en grundlagsenlig rätt, för att inte säga skyldighet, att självständigt hantera utrikes- och säkerhetspolitiken. Statsministern bör normalt ha handlingsutrymme att utan föranmälan eller förhandsgranskning förtroligt kommunicera med politiska ledare i andra länder, även om i ärenden av ”stor vikt” en redo-

visningsskyldighet för Utrikesnämnden kan anses påkallad. I detta fall där direkta anklagelser av ett så allvarligt slag skulle riktas mot en annan stat, att denna varnades för ”vittgående konsekvenser”, borde regeringen ha diskuterat frågan i Utrikesnämnden innan brevet sändes. En sådan redovisning i nämnden skulle för övrigt ha skapat både rådrum och möjligheter för att politiska betänkligheter bland nämndens ledamöter skulle ha kunnat kyla ned stämningen och förmå statsministern att avstå från detta svagt underbyggda initiativ.

I vad avser beredningen av ärendet hade expertis inom Statsrådsberedningen och Utrikesdepartementet bidragit medan det är oklart i vilken utsträckning Försvarsdepartementet och försvarsmyndigheterna varit engagerade. Emellertid var en av Försvarsmaktens experter på ubåtsjakt, Emil Svensson, knuten till Statsrådsberedningen, vilket väl måste delvis ha kompenserat för den förmodade bristen på kontakt med Försvarsdepartementet och Försvarsmakten i övrigt i beredningen av brevet den 25 maj 1994.

Statsministerns starka personliga engagemang i fråga om undervattenskränkningar av svenskt territorium bör lovordas. Men därmed kan han inte heller undandra sig ansvar för frågornas hantering. Expertöverläggningarna med Ryssland hade letts från Statsrådsberedningen, genom Emil Svensson, under statsministerns direkta insyn. Det måste dock mot den bakgrunden anses märkligt att statsministerns brev till Rysslands president avsändes innan det sex månader tidigare inledda interna analysarbetet avslutats. Den av marindirektören Nordin ledda arbetsgruppen om den komprimerade kavitationseffekten hade sålunda i maj 1994 vid det första rapporteringstillfället inte kunnat lämna en fullständig redovisning utan fått förlängt mandat till slutet på året för att kunna genomföra en slutlig bedömning. Redan detta borde ha föranlett uppskov med varje diplomatiskt initiativ riktat mot främmande makt.

Inom ramen för arbetsgruppen fanns dessutom som nämnts betänkligheter hos FOA redan under våren 1994, även om dessa inte tycktes ha rapporterats uppåt. Vidare fanns inom Försvarsmakten, och troligen också i Försvarsdepartementet, kännedom om att analyser genomförda av olika utländska institutioner pekat i riktning mot den biologiska naturen av i synnerhet typljud men också av den komprimerade kavitationseffekten. Därtill ansåg som nämnts operativt ansvariga inom marinen att typljuden som indikation på undervattensfarkost var suspekta. Det är svårt att tro att

inget av detta trängt fram till de i ämnet sakkunniga i Statsrådsberedningen och vidare via dem till statsministern. Och om så ej skett, handlade det om en påtaglig brist i organisation och beredning från vilken statsministern inte kan frånta sig ansvaret.

Överbefälhavarens rapport om 1993 års kränkningar som färdigställts i mars 1994 borde i högre grad än som blev fallet ha innehållit något om den utländska expertisens varningssignaler, liksom om den egna marina expertisens växande skepticism. Nu blev rapporten alltför långtgående och entydig. Med hänsyn till den utrikespolitiska expertis som fanns tillgänglig för statsministern borde det ha framstått som kontraintuitivt att Ryssland skulle fortsätta, och i förhållande till år 1992, även trappa upp omfattningen av undervattenskränkningar av svenskt territorium. Även om redan osäkerheten om förekomsten av undervattenskränkningar ger anledning sätta frågetecken för statsministerns initiativ att tillskriva Rysslands president finns det anledning resa än allvarligare betänkligheter mot att statsministern på otillräcklig grund gör en nationalitetsbestämning i vad avser de undervattenskränkningar han tror sig ha bevis för.

Redan 1987 års granskningsgrupp tillsatt av statsminister Carlsson hade konkluderat att inga hållbara bevis för sovjetiska kränkningar efter Hårsfjärden-incidenten 1982 fram till år 1987 hade kunnat företes. Granskningsgruppens konklusioner borde ha varit kända av expertisen i Statsrådsberedningen och manat till försiktighet i frågan om nationalitetsbestämningen. Ubåtskommissionen 1995 kom att gå än längre genom att efter en ingående granskning av rapporter och indicier och särskild underrättelseorientering, fastslå att någon nationalitetsbestämning av konstaterade kränkningar, med undantag av Gåsefjärden-incidenten, inte kunnat göras. I de svensk-ryska expertsamtalen hade den svenska sidan utan medhåll från motparten sökt övertyga denna om att ljudinspelningen den 12 oktober 1982 utanför Mälsten uppfångat ljudet av två propellrar vilket skulle kunna ha tytt på sovjetisk ubåt. Den ryska sidan hade ihärdigt avvisat detta. Ubåtskommissionen 1995 noterade i sitt betänkande att inspelningen inte gav underlag för något säkert uttalande i frågan och att det inte fanns tillräcklig grund för de uttalanden om nationalitetstillhörighet som gjorts i 1983 års Ubåtsskyddskommissions betänkande. Utredaren har för egen del, efter att ha konsulterat hydroakustisk expertis, anslutit sig till Ubåtskommissionen. Ubåtskommissionen fastslog därtill att det inte heller i de övriga fall, där den funnit klarlagt att

främmande undervattensfarkoster kränkt svenska vatten, funnit underlag för något uttalande om från vilket land de främmande undervattensfarkosterna kommit.

Ubåtskommissionen grundade sitt ställningstagande på FOA:s analyser 1993, dvs. material som var tillgängligt när statsministern formulerade sitt brev i maj 1994.

Statsministern hänvisade sålunda i brevet till Rysslands president, att det, mot bakgrund av Sveriges erfarenheter med sovjetiska ubåtar under tidigare år, låg nära tillhands att tro att ansvaret för denna verksamhet kunde ligga i olika havererade ex-sovjetiska strukturer eller aktionsmönster.

Till detta fogade statsministern alltså en varning av innehåll att fortsatta kränkningar lätt skulle få mer vittgående konsekvenser.

Det är värt att notera att statsministern inte redovisade någon form av indicier för att belägga sina långtgående påståenden om ryskt ansvar för förmodade kränkningar utan nöjde sig med att hänvisa till erfarenheter, med sovjetiska ubåtar (obs pluralformen) under tidigare år.

På denna grund riktade sedan statsministern en uppmaning till Rysslands president att utnyttja ”alla de befogenheter Ni har” för att söka klarhet.

Detta brev innehållande 1. ett sakligt icke underbyggt påstående om ryskt ansvar för svagt

grundade farhågor om undervattenskränkningar, 2. en genomskinlig insinuation att Rysslands president och den

politiska ledningen hade tappat kontrollen över den egna för-

svarsmakten, 3. en varning till Ryssland om vittgående konsekvenser om

kränkningarna fortsatte, 4. en uppmaning till Rysslands statsöverhuvud att utnyttja alla

sina befogenheter, kan knappast betecknas som ett diplomatiskt mästerstycke.

Det var därför inte förvånande att president Jeltsin i sitt svarsbrev den 4 juli 1994 deklarerade att han sårats av statsministerns tanke på att presidenten skulle sanktionera kränkningar av Sveriges suveränitet, något som omöjligen kunde hända utan statschefens vetskap. Presidenten fick därtill möjlighet att som ”milt talat

Brev från president Jeltsin till statsminister Bildt, daterat 1994-07-14.

naivt” avvisa påståendet om ”kvarlämnade ex-sovjetiska strukturer” utanför presidentens kontroll.

Statsministerns precisa formulering om ”de kränkningar av Sveriges territorialvatten av främmande undervattensfarkoster som våra militärer konstaterat och vars förekomst efter noggranna studier bekräftats också av ryska militärer” gav Rysslands president tillfälle till riposten att ”de ryska experterna inte bekräftat faktum om aktiviteter i svenskt territorialvatten av undervattensapparater; de har endast inte uteslutit en sådan möjlig tolkning av de av den svenska sidan framlagda ljudinspelningarna – under vissa antaganden”. Jeltsin betecknade som obegripligt den av det svenska brevet genomsyrade övertygelsen om Moskvas ansvar för ”ubåtskränkningar i svenska territorialvatten”.

Presidenten var beredd att låta expertsamtalen fortsätta under förutsättning att den svenska sidan framlade nya uppgifter, annars vore, hävdade han, kanske tiden kommen att överlämna ubåtsdossiern för en internationell granskning t.ex. under ESK:s, Östersjörådets eller Internationella domstolens överinseende.

En så långtgående åtgärd som att rikta en anklagelse mot en annan stat för grovt kränkande av det egna landets territorium bör företas endast efter noggrann beredning. Anmärkningsvärt är redan det förhållandet att detta skedde mot bakgrund av att Överbefälhavaren rapporterat att bevisning saknades för nationsbestämning. I vad avser brevet den 25 maj 1994 är det som framgår av ovan gjorda redovisning uppenbart att detta i sak inte beretts med tillräcklig omsorg. I vad avsåg de utrikespolitiska och diplomatiska aspekterna hade Carl Bildt i februari 1995 som f.d. statsminister i samband med framträdande i konstitutionsutskottet hävdat att brevet varit föremål för beredning bl.a. med den svenska ambassaden i Moskva. Ambassaden skulle sålunda i en skrivelse i april 1994 till Utrikesdepartementet pressat för behovet att behålla dynamiken i de svensk-ryska överläggningarna. I skrivelsen hade vidare dåvarande Moskva-ambassadören Örjan Berner anfört att hänvisningar till Sovjettiden skulle göra det lättare för Jeltsin att erkänna felsteg. I övrigt hade han dock framhållit att det troligen vore bättre att framföra budskapen inom ramen för de pågående expertsamtalen. Redan i 1983 års protestnote till Moskva hade den socialdemokratiska regeringen försökt en försiktig antydan om att den sovjetiska försvarsmaktens agerat på egen hand utan politiskt klartecken. Denna antydan hade inte fått något gensvar. Det kan ha varit statsministerns avsikt år 1994 att på liknande sätt hålla

dörren öppen för att lägga ansvaret på en oreformerad försvarsmakt i Ryssland. Det är inte förvånande att detta påstående tycks ha upplevts som förolämpande för Jeltsin, som ju själv nästan egenhändigt stått för dekonstruktionen av Sovjetunionen.

Det återstår alltså att konstatera att brevinitiativet blev ett misslyckande sakligt och politiskt. ÖB hade med sin kategoriska rapport om ubåtskränkningarna 1993 inte tillräckligt avlyssnat tendenserna i forskningsarbetet. Samtidigt hade, som Ubåtskommissionen också framhållit, Försvarsmakten varit för senfärdig med att anlita utomstående expertis när det gällde olika former av ljudanalys och bandavlyssning. Jeltsin hade med sitt förslag om en internationell granskning politiskt satt Sverige på defensiven. Statsministern tycks, driven av en inre övertygelse om det sovjetisk/ryska ansvaret för undervattenskränkningarna, inte haft tålamod att avvakta utfallet av det omfattande interna analysarbetet. I enlighet med Moskva-ambassadens rekommendationer i april 1994 kan statsministern ha velat söka skapa dynamik i de praktiskt taget resultatlösa svensk/ryska expertöverläggningarna för att rädda dem från ett komplett misslyckande. Den ambitionen utvecklades till ett problem som kom att överskugga de utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden som för Sveriges del borde ha stått i centrum.

7 1995 års Ubåtskommission

Förslag om en ny utredning av ubåtsfrågan hade förekommit ända sedan mitten av 1980-talet, men det var först under början av 1990talet som det fick en konkret form. Socialdemokraterna hävdade under sin tid i opposition åren 1991−1994 att en ubåtskommission borde tillsättas. Förslaget avvisades dock av dåvarande statsminister Carl Bildt med hänvisning till de svensk-ryska expertsamtalen.

Under sommaren 1994 började regeringen Bildt att överväga frågan, men den kom att aktualiseras på allvar först i samband med den nya regeringen Carlssons regeringsförklaring. Under hösten krävde också Medborgargruppen i Ubåtsfrågan att en oberoende undersökningskommission skulle tillsättas.

I och med att Emil Svensson den 24 januari 1995 överlämnade sin rapport om de svensk-ryska expertsamtalen till regeringen fanns det ingen anledning att längre skjuta på frågan om en oberoende utredning. När Försvarsmakten den 9 februari 1995 presenterade resultatet av den särskilda granskningen av kavitationseffekten blev en ny ubåtskommission oundviklig.

Den 23 februari 1995 bemyndigade regeringen chefen för Försvarsdepartementet, försvarsminister Thage G. Peterson, att tillkalla Ubåtskommissionen.

Av kommissionens utredningsuppdrag framgick att mot bakgrund av den uppmärksamhet som ubåtsfrågan rönt samt de delade meningar som fortfarande fanns om vilka slutsatser som kunde dras, det fanns behov av att granska vad som förevarit. Den huvudsakliga uppgiften för kommissionen var att granska och offentligt redovisa en samlad bild av vad som förekommit. Kommissionen skulle i sitt arbete i första hand specifikt granska den ubåtsverksamhet som rapporterats. Enligt direktiven skulle underlaget för kommissionens arbete utgöras av de rapporter om den främmande undervattensverksamheten, som försvarets myndigheter lämnat till

regeringen, de samtalsuppteckningar som gjorts i de expertsamtal som Sverige fört med Ryssland i syfte att vinna ökad klarhet om den främmande undervattensverksamheten som försvarets myndigheter lämnat till regeringen, tidigare utredningar på området samt det material i övrigt från berörda myndigheter som kommissionen ansåg sig behöva för sitt arbete.

Kommissionen skulle också beakta undervattensverksamheten och ubåtsskyddsverksamheten både i dess historiska och dess säkerhets- och försvarspolitiska sammanhang. Granskningen skulle däremot inte omfatta den säkerhetspolitik som Sverige fört och inte heller utmynna i konkreta förslag till framtida åtgärder inom försvaret. Eftersom betänkandet inte omfattade någon bredare säkerhetspolitisk analys har kommissionens förhållningssätt ibland beskrivits som naturvetenskapligt-tekniskt.

Ubåtskommissionen avvisade, som tidigare nämnts, 1983 års Ubåtsskyddskommissions värdering i nationalitetsfrågan. Den ansåg sig inte kunna göra något uttalande om från vilket land de främmande undervattensfarkoster, som kränkt svenska vatten, kommit. Detta gällde såväl Hårsfjärdenhändelserna som övriga incidenter.

Kommissionen fann att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt och att ubåten var kärnvapenbestyckad.

Ubåtskommissionen redovisade statistik rörande observationer och kränkningar under perioden 1981−1994. Uppgifterna har kompletterats i denna utredning med observationer under perioden 1995−2000.

Ubåtskommissionen pekade på två frågor som borde utredas vidare. Det gällde möjligheten att med modern bildbehandlingsteknik göra analyser av fotografier i samband med den s.k. Karlskrona-incidenten år 1984. Den andra frågan gällde det s.k. typljudet.

Statsminister Ingvar Carlsson räknade med en svår debatt sedan kommissionen lämnat sitt betänkande. Carlsson ansåg emellertid att han sällan så totalt felbedömt reaktionerna på ett dokument och de konsekvenser som skulle följa. Han ansåg sig vidare oavsiktligt ha bidragit till intrycket att Ubåtskommissionens slutsatser inte

1 SOU 1995:135, s. 21ff. 2 Bo Huldt, "Ubåtskränkningarna- Frågor om bakgrund och motiv”, Internationella Studier, 1996:1. 3 SOU 1995:135, s. 7ff. 4 Ibid. s. 32-45. 5 Ibid. s. 10−12, samt 211−234.

var särskilt märkvärdiga. ”Tydliga militära och politiska slutsatser drogs inte efter kommissionens rapport. På något underligt sätt rann det hela ut i sanden”.

Carl Bildt fann att ubåtskommissionen bekräftat ”den bild av kontinuerliga kränkningar till i alla fall hösten 1992 som de militära myndigheterna och jag ibland antyddes ha hittat på alldeles själva. Och i nationalitetsfrågan har man trasslat in sig i en situation där alla vet vad det är vi vet och bedömer, men där man inte vågar eller inte vill säga detta öppet”.

6 Ingvar Carlsson, Ur skuggan av Olof Palme (1999), s. 113. 7 Carl Bildts veckobrev v5, 1996-01-29.

8¶Kapaciteten på svensk sida

8.1¶Det rättsliga instrumentet −−−− IKFN

Grund för rätten att i fred insätta vapenmakt återfinns i regeringsformen 9 §, i vilken stadgas:

− − −

Regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet

med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets

territorium i fred eller under krig mellan främmande stater.

I regeringens förordning om verksamheten inom Försvarsmakten hade Försvarsmakten ålagts att ”i fred också ha förmåga att upptäcka och avvisa kränkningar av svenskt territorium”. I samma förordning ålades Överbefälhavaren särskilt ”att ingripa mot kränkningar av svenskt territorium”. Någon sådan uppgift fanns ej angiven i tidigare instruktion för ÖB.

1994 utfärdade regeringen en ny instruktion för Försvarsmakten, Förordningen med instruktion för Försvarsmakten som formulerade uppgiften: ”Försvarsmakten skall i fred övervaka och hävda Sveriges territoriella integritet i luften, till sjöss och på marken”.

I motsvarande nu gällande förordning avspeglar sig det förändrade säkerhetspolitiska läget av i dag i den kortare frasen: ”Försvarsmakten skall hävda Sveriges territoriella integritet.”

Regeringens instrument för att för ÖB och Försvarsmakten klarlägga de gränser för och förfaranden vid våldsanvändning vid hävdandet av rikets territoriella integritet, som regeringen på politiska grunder ansåg skulle tillämpas, är IKFN.

Den första versionen av IKFN – ”Instruktion för krigsmakten vid hävdandet av rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt

1 SFS 1983:276. 2 SFS 1994:642. 3 SFS 2000:555.

under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt” − fastställdes den 23 januari 1951. Överbefälhavarens tillämpningsföreskrifter fastställdes kort därefter. Denna första version, IKFN 1951, ersattes av 1962 års utgåva. Nya utgåvor av IKFN kom sedan 1967, 1984 och 1995.

IKFN består i princip av två delar, anvisningar för hävdandet av rikets integritet under allmänt fredstillstånd, och under neutralitet. Nedan behandlas endast bestämmelser rörande främmande ubåtar under allmänt fredstillstånd.

De författningar, kungörelser och tillämpningsföreskrifter, vilka tillsammans utgör IKFN, har i huvudsak varit och är alltjämt öppna handlingar. De upprepade ubåtskränkningarna under 1980och 90-talen har emellertid ställt allt större krav på att detaljer rörande våra taktiska metoder och åtgärder för att hävda rikets integritet hålls hemliga, varigenom en kränkande makt ej så lätt skall kunna bedöma vår ubåtsskyddsförmåga och förutse våra intentioner. Att sådana detaljföreskrifter blev nödvändiga berodde också på att syftet med ett ingripande mot en kränkande ubåt blev allt mera sofistikerat. Hemliga detaljanvisningar har därför utgetts av Överbefälhavaren liksom av Chefen för marinen.

Regeringens primära syfte med IKFN 1951 var att ge anvisningar för militära chefers agerande i händelse av ett överraskande angrepp. I takt med att kränkningar av sjöterritoriet och luftrummet blivit alltmer frekvent förekommande under 1960-, 70- och 80talen, dvs. under den epok som betecknats det kalla kriget, har emellertid IKFN kommit att i första hand uppfattas som regeringens och ÖB föreskrifter och anvisningar för hur olika former av incidenter i fred skall hanteras.

Andra viktiga författningar är Tillträdesförordningen och IKFN-förordningen, lagen om Sveriges sjöterritorium, Skyddsområdeskungörelsen och Sjötrafikkungörelsen.

Bestämmelserna rörande utländska örlogsfartygs uppträdande på svenskt sjöterritorium sammanhänger till del med sjöterritoriets indelning i inre och yttre vatten. Den gamla tillträdeskungörelsen från 1925 medgav oskadlig genomfart utan någon form av anmälan av såväl yttre som inre territorialvatten.

4 Fö/FKE nr.204. 5 Fst Avd M nr.49:11. 6 Tidigare Tillträdeskungörelsen, SF nr.467/1925; SFS 1982:756; SFS 1966:374; SFS 1967:10; och SFS 1967:115.

1951 försvann rätten till sådan genomfart av det inre territorialvattnet. Som en följd av 1965 års baslinjeutrednings förslag , baserat på 1958 års havsrätt, bestämdes år 1967 i lag utsträckningen av inre och yttre vatten, baserat på räta linjer mellan baslinjepunkter. Den ökande marina aktiviteten från Warszawa-paktstaternas sida föranledde regeringen att samma år kräva på diplomatisk väg gjord anmälan före oskadlig genomfart av territorialhavet.

När det stod klart att FN:s havsrättskonferens skulle komma att enas om tolv nautiska mil som territorialhavsbredd, beslutade Sverige att fr.o.m. den 1 juli 1979 utsträcka territorialhavet till tolv nautiska mil (22 224 meter) utanför baslinjerna.

Från den 1 juli 1994 upphävdes kravet på diplomatisk anmälan före oskadlig genomfart; endast anmälan till regional ledning inom Kustbevakningen krävdes nu. Ett halvt år senare försvann också detta krav. Dessa förändringar bör ses i ljuset av den förändrade säkerhetspolitiska situation som uppstått i och med Sovjetunionens sammanbrott, demokratiseringsprocessen i de forna öststaterna och det ökade internationella marina samarbetet, t.ex. övningsverksamhet inom Pff:s (Partnerskap för fred) ram.

För utländsk ubåt som genomför oskadlig genomfart har hela tiden gällt att den skall framföras i övervattensläge och ha nationsflagga hissad.

En främmande ubåt som i undervattensläge inkommit på svenskt territorialvatten skulle enligt IKFN 1951 på lämpligt sätt ”uppmärksamgöras” på förhållandet. Om då ubåten inte omedelbart genom sin manöver visade att den ämnade lämna territoriet, skulle vapenmakt tillgripas. Ubåten skulle om möjligt tvingas till ytan innan den avvisades.

Marinen fick sedan 1960-talet årligen någon eller några tydliga indikationer på att främmande ubåtar uppträdde på svenskt sjöterritorium. Den grundläggande bestämmelsen i IKFN 1962 blev mer koncis:

Främmande undervattensbåt, som i undervattensläge påträffas inom

svenskt territorialvatten skall avvisas därifrån, om så erfordras med

vapenmakt.

Vidare infördes i IKFN 1962 att Överbefälhavaren självständigt kunde fatta beslut att vapenmakt utan föregående varning skulle tillgripas mot en främmande ubåt. Denna rättighet gällde inom hela sjöterritoriet, således inom både territorialhavet och inre vatten.

7 SOU 1965:1.

1967 års upplaga av IKFN innebar ingen förändring i sak ifråga om rätten att beordra vapenmakt utan föregående varning. Bestämmelserna hade emellertid blivit mera detaljerade i och med att syftet med verkningselden angavs till att tvinga ubåten inta övervattensläge så att dess nationalitet kunde klarläggas innan den avvisades.

Den ändrade militärterritoriella indelningen i sex militärområden, som infördes per den 1 juli 1966, innebar att militärbefälhavarna under ÖB fick ett odelat operativt ansvar i såväl krig som fred, således också för incidentverksamheten, vilket lades fast i IKFN 1967. Genom tillkomsten av milo-organisationen uppstod ännu en nivå i befälskedjan. Den operativa lydnadslinjen vid t.ex. en ubåtsincident gick således från Överbefälhavaren via berörd militärbefälhavare till cheferna på den lägre regionala nivån, dvs. örlogsbaschef och kustartilleriförsvarschef. Det tog ett antal år innan milostaberna hade byggt upp en tillräcklig personell kapacitet att hantera olika former av incidenter. Med tiden förbättrades givetvis situationen, men den marina befälskadern kom aldrig att bli tillräckligt stor för att kunna bemanna alla nivåer med tillräckligt kompetenta officerare. Det är knappast en överdrift att påstå att miloorganisationen aldrig blev helt ändamålsenlig vad avser hanterandet av undervattenskränkningar. Det fanns givetvis också andra skäl till detta, exempelvis bristen på snabbt och effektivt sekretesskyddat samband.

Militärbefälhavarna gavs i ÖB tillämpningsbestämmelser en viktig roll i incidentverksamheten. De fick också rätt att utfärda kompletterande regionala föreskrifter.

Hanteringen av media i IKFN-sammanhang behandlades för första gången i ÖB tillämpningsföreskrifter. Grundprincipen, vilken kom att gälla framgent, var att all information till media skulle lämnas av Överbefälhavaren, dvs. av Försvarsstabens Informationsavdelning.

Innan nästa utgåva av IKFN fastställdes utökades territorialhavsbredden den 1 juli 1979 från fyra till tolv nautiska mil. Denna förändring kan ha varit en bidragande orsak till vissa konstaterade i tiden utdragna kränkningar av främmande ubåtar. Således inträffade ett antal av de kontakter, som svenska enheter hade under incidenterna 1980, både på senvintern utanför inloppet till Karlskrona och utanför Utö i september, med ubåt som inte ville låta sig avvisas i området mellan den tidigare territorialgränsen och

den nya. Det vill säga ubåten ansåg måhända att den lämnat svenskt territorium när den passerat ut över den tidigare territorialgränsen.

Den utökade territorialhavsbredden ledde också till ett ökande antal genomfarter utan föranmälan av utländska örlogs- och statsfartyg. Det övervägande antalet av dessa gjordes givetvis av övervattensfartyg, men det förekom också att ubåt utförde sådan genomfart, dock i övervattensläge. Bland annat genomförde en brittisk ubåt av Oberon-klass en genomfart utan föranmälan i Öresundsområdet i juni 1982, vilket föranledde en svensk protestnote. Denna tillbakavisades dock av Storbritannien, som i likhet med USA inte accepterade det svenska kravet på föranmälan.

Det utökade svenska territoriet var en av orsakerna till att en helt ny utgåva fastställdes, IKFN 1984. Serien av omfattande och i tiden utsträckta ubåtskränkningar hade nu inletts, vilket klart kan märkas genom skärpningarna av skrivningarna i regeringens förordningar och ÖB tillämpningsbestämmelser, där föreskrifterna rörande ingripande mot ubåtar sammanförts i ett särskilt avsnitt ”Ubåtsregler”.

Sålunda ställde nu statsmakterna krav på att Försvarsmakten inte bara skulle avvisa kränkningar utan också upptäcka sådana. Den senare uppgiften ställde krav på olika former av aktiva åtgärder. För att kunna klarlägga en kränkande ubåts nationalitet lade regeringen fast att ett utländskt fartyg inom svenskt territorium fick anropas, prejas och visiteras.

Sedan regeringen utgivit en ny IKFN-förordning i juni 1982 att gälla fr.o.m. den 1 juli 1983, inträffade Hårsfjärden-incidenten, under vilken Ubåtsskyddskommissionen tillsattes. Denna föreslog i februari 1983 att IKFN-förordningen skulle skärpas ytterligare; på svenskt inre vatten skulle vapenmakt insättas utan föregående varning i syfte att tvinga en kränkande ubåt till ytan. Regeringen bemyndigade i början av maj ÖB tillämpa kommissionens förslag redan innan den skärpta förordningen börjat gälla.

I 1982 års IKFN-förordning gjorde regeringen en klar åtskillnad mellan ingripande på inre vatten och på territorialhavet både vad avser syftet med ingripandet och graden av våld. En utländsk ubåt som påträffats i undervattensläge på territorialhavet skulle avvisas, om så erfordrades med vapenmakt. Befann sig däremot ubåten på inre vatten skulle den tvingas till ytan så att dess nationalitet kunde klarläggas. Vapenmakt utan föregående varning skulle utnyttjas om det var nödvändigt. Vid ingripande på inre vatten hade regeringen delegerat rätten att insätta vapenmakt utan föregående varning till

den chef som gjorde insatsen, medan sådan insats på territorialhavet först kunde ske sedan ÖB fattat beslut därom.

Av ÖB:s tillämpningsbestämmelser framgick att genomförd vapeninsats på inre vatten fortsatte på territorialhavet, om ubåten lämnat det inre vattnet. Syftet var då alltjämt att avslöja ubåtens nationalitet. Även vid vapenmakt mot en ubåt på territorialhavet föreskrev ÖB att ubåten om möjligt skulle tvingas inta övervattensläge.

I de olika versionerna av IKFN har regeringen givit ÖB rätt att besluta om allt kraftfullare insatser såsom insättande av verkanseld utan föregående varning och utnyttjande av sänkande vapen som kontrollerbara minor, sjunkbomber i salva och målsökande ubåtsjakttorpeder. ÖB hade inledningsvis en restriktiv inställning till att sätta dessa undantagsparagrafer i tillämpning. Men under ”Operation Notvarp” som inleddes kort före Hårsfjärden-incidenten 1982 hade ÖB beslutat tillämpa de mera skärpta bestämmelser som utarbetats i Försvarsstaben. Dessa bestämmelser, som var sekretessbelagda, kom att under åren följas av en lång rad kompletterande hemliga föreskrifter till IKFN.

Från den 1 juli 1988 skärpte regeringen syftet med ingripande mot kränkande ubåt på inre vatten; ubåten skulle nu hindras att där bedriva fortsatt verksamhet. Utöver att vapenmakt skulle insättas utan föregående varning, angav regeringen att, om så erfordrades, sådana vapen fick insättas som medförde risk för att ubåten sänktes eller gjordes manöveroduglig. Detta var en betydande skärpning i regeringens inställning vad avser utnyttjande av vapenmakt; regeringen angav explicit att ubåten fick sänkas med allt vad det skulle kunna innebära i form av skadad eller omkommen utländsk personal, miljöförstöring, risk för tredje man, etc., samt inte minst vad avser relationerna till den kränkande nationen.

Ifråga om ingripande mot en kränkande ubåt på territorialhavet kvarstod huvudsyftet, att få ubåten att lämna svenskt territorium. Försvarsmakten gavs emellertid också rätt, att då särskilda förhållanden så krävde, tillgripa vapenmakt utan föregående varning i syfte att förhindra fortsatt verksamhet. Här sades dock ej att sådana vapen fick insättas som kunde ha sänkande verkan, fastän det var uppenbart att skulle ett ingripande mot en ”motsträvig” ubåt ha förutsättning att bli framgångsrikt, måste vapeninsatsen göras på ett sådant sätt att risken för att ubåten skadades allvarligt eller sänktes var stor.

8 SFS 1988:826.

I den senaste och alltjämt gällande versionen av IKFN, Handbok IKFN, från 1995 finns ej längre grundläggande bestämmelser från regeringen och Försvarsmakten intagna i sin helhet, utan endast i utdrag, något som måste anses vara en brist. Föreskrifterna har i stället blandats kapitelvis.

En tydlig observation är att föreskrifterna för ingripanden mot statsfartyg, dvs. statsägda fartyg som inte är örlogsfartyg och som brukas i icke-kommersiellt syfte, har fått ett avsevärt utökat utrymme, troligtvis som en följd av det starkt ökade antalet dylika fartyg från främst Warszawa-pakts-länderna, som uppträdde runt våra kuster under 1980- och början av 1990-talet, och som bedömdes i många fall ha en knytning till annan otillåten verksamhet.

De omfattande organisatoriska förändringarna som genomförts inom Försvarsmakten sedan början av 1992, vilka bl.a. resulterat i nedläggning av såväl militärbefälhavarna med milostaber som marinkommandocheferna med staber per den 30 juni 2000, gör att den från 1995 och alltjämt gällande Handbok IKFN i vissa avseenden nu blivit inaktuell.

8.2¶Svensk ubåtsjaktförmåga 1980 och framåt

Ubåtskommissionen 1995 redovisade läget i marinen 1980 vad avser förmågan att detektera och ingripa mot en kränkande ubåt. I betänkandet redovisades även den uppbyggnad av ubåtsskyddet, som inleddes efter Utö-incidenten 1980. Redovisningen omfattar

9 SOU 1995:135, kapitel 6 och 10.

tiden fram till 1995. Nedanstående framställning är främst att se som en komplettering till nämnda betänkande.

Övervattensfartyg

Marinens patrullbåtar utrustades från början med en enkel skrovfast sonar vilken vid mitten av 1980-talet utbyttes mot effektivare sådan. Kustkorvetterna, som började tillföras marinen några år in på 1980-talet, försågs redan från början med såväl skrovfasta sonarer som släpsonarer, VDS (Variable Depth Sonar). Senare anskaffades också TAS (Towed Array Sonar) som bogseras efter fartyget. Kustkorvetterna fick härigenom möjlighet att även detektera lågfrekventa ubåtsljud.

De nya minjaktfartygen, som blev operativa ungefär samtidigt som kustkorvetterna, visade sig vara en viktig komponent i ubåtsskyddsverksamheten. Genom att utnyttja fartygens bildalstrande högfrekvenssonar, vars egentliga uppgift var att detektera minor, blev det möjligt att upptäcka även ubåtar och undervattensfarkoster som försökte undandra sig ubåtsjakten genom att lägga sig på eller nära botten, något som kan sägas vara ett naturligt försvarsuppträdande i den starkt kuperade undervattensterrängen i våra skärgårdsområden.

Tidigt väcktes tanken att utveckla s.k. incidentvapen, dvs. icke sänkande vapen. De första incidentvapnen var antiubåtsgranater (ELMA), vilka sköts ut i en svärm för om det jagande fartyget. Kastare för sådana granater fanns sedan mitten av 1980-talet på patrullbåtar, kustkorvetter och minjaktfartyg. Försök har gjorts att installera augranatkastare också på den senaste typen av kustartilleriets bevakningsbåtar.

Utveckling av en styrbar och målsökande incidenttorped forcerades och några år in på 1990-talet kunde kustkorvetterna utrustas med sådana torpeder.

Ubåtar

Fram till 1980-talets början var ubåtarnas huvuduppgift anfallsföretag, dvs. att som ett element i det marina djupförsvaret med torpeder anfalla och sänka i första hand en angripares invasionstonnage. Den andra viktiga uppgiften var att lägga ut framskjutna mineringar. Förmågan att uppträda dolt innebär att en ubåt också

kan utnyttjas som en viktig framskjuten underrättelsekälla. Spaningsuppgiften ingick därför i alla ubåtsföretag.

Ubåtarnas system för spaning och vapeninsats var konstruerade för att på bästa sätt möjliggöra lösandet i krig av nämnda uppgifter. Sonarsystemen var följaktligen optimerade för de frekvensområden, där huvudparten av de ljud, som alstras av övervattensfartyg, förekommer. Möjligheterna att lyssna i det lågfrekventa området, där ljud alstrade av en konventionell ubåt under tyst elektrisk drift förekommer, var inte lika goda. Det hade givetvis varit tekniskt möjligt att anskaffa sonarer med god kapacitet också inom det lågfrekventa området (1 − ca 500 Hertz), men till ett högre pris.

Ubåtarnas huvudvapen var tunga torpeder (53 cm diameter). Under 1970-talet vidareutvecklades för ubåtarna det trådstyrningssystem, som sedan senare delen av 1950-talet fanns på övervattensfartygen. Men det var endast under vissa betingelser man kunde skjuta utan periskopobservationer. En mindre målsökande s.k. ubåtsjakttorped utvecklades inledningsvis utan trådstyrning, men blev inte operativ förrän vid mitten av 1980-talet. En förbättrad ubåtsjakttorped tillfördes ubåtarna i början av 1990-talet.

I och med Utö-incidenten 1980 stod det klart att våra ubåtars sonarsystem snarast möjligt måste modifieras med målet att kunna spana också mot främmande konventionell ubåt i uläge under tyst elektrisk drift.

Chefen för marinen beordrade en omfattande modernisering av ubåtarnas sonarsystem med målet att kunna utnyttja våra ubåtar i ubåtsskyddsverksamheten. Det tog flera år att byta ut och/eller komplettera de tidigare sonarsystemen varigenom ubåtarna erhöll sådana materiella resurser, att dessa kunde göra såväl LOFAR- som DEMON-analyser (LOw Frequency Analysis and Recording respektive DEMOdulation of Noise) av registrerade sonareffekter. En mycket viktig fråga var också att ge ubåtsofficerare och sonaroperatörer adekvat utbildning. Viss personal sändes utomlands för utbildning, främst till Storbritannien. Periodvis tjänstgjorde också utländska instruktörer vid ubåtsförbandet.

Utvecklingen av spanings- och analysförmågan krävde även omfattande insatser för att reducera ubåtarnas alstrade egenbuller, t.ex. från olika utrustningar inombords. Detta gav ökade spaningsräckvidder samtidigt som risken för upptäckt minskade.

En viktig komponent i utvecklingen av systemet i stort var tillskapandet av en analyscentral.

Ungefär vid mitten av 1980-talet hade ubåtarna försetts med flera olika moderna sonarsystem, och satsningarna på bullerreducering och på utbildning började ge effekt. Omkring 1985−1986 hade ubåtssystemet nått en acceptabel nivå och ingick som en betydelsefull komponent i ubåtsskyddsverksamheten.

Ubåtarna utrustades således med ytterst känsliga sonarer, vilket möjliggjorde att man i slutet av 1980- och början av 90-talet även började kunna uppfatta och registrera de synnerligen svaga undervattensljud som t.ex. alstras av fiskar. Man visste att tätt sammanhållna fiskstim kan ge eko vid sökning med aktiv sonar. Men att det också skulle vara möjligt att detektera ljud från fiskar, var okänt. När ett tidigare okänt ljud registrerades, bedömdes det av MUSAC och MAna härröra från en då okänd liten ubåt. Även expertis i några andra länder som konsulterats ansåg inledningsvis, att ljudet skulle kunna ha alstrats av en dittills okänd liten ubåt eller undervattensfarkost.

Bojgrupper

För passiv spaning inomskärs organiserades under Hårsfjärdenincidenten en bojgrupp. Den bestod av en äldre minsvepare i vilken avlyssningsapparatur m.m. installerats och ett antal sonarbojar. Dessa förankrades på lämpliga platser och transmitterade den information som uppfattades i bojarnas mikrofoner till bojfartyget. Personal på bojfartyget kunde såväl lyssna på de sonareffekter som fångades upp av bojarna, som spela in dessa på band. Banden kunde sedan analyseras iland.

Denna första provisoriska bojgrupp utvecklades, och blev ett förband i Kustflottans ubåtsjaktstyrka. Effektivare sonarbojar och avlyssningsapparatur anskaffades. 1992 hade ett nytt bojsystem blivit operativt. Ljud från ett större antal sonarbojar kunde samtidigt registreras. Bojarnas känslighet var också förbättrad i betydande grad.

En i princip med ubåtarna likartad situation uppstod i och med att de nya och känsligare bojarna hade införts i organisationen. Känsligheten hos dessa nya bojar var så stor att de registrerade de ytterst svaga ljud som en simmande mink åstadkommer. Ljudet konstaterades vid analys låta som s.k. komprimerad kavitation. Då det var mycket regelbundet ansågs det inte kunna ha något bio-

logiskt ursprung. Även vissa experter utomlands biträdde till en början denna uppfattning.

Helikoptrar

Efter det att flygvapnets tunga helikoptrar (HKP 4) överförts till marinen och modifierats disponerade marinen från 1992 14 stycken ubåtsjaktutrustade HKP 4 som kunde genomföra insatser i alla ljus- och väderförhållanden.

Helikopter 4 är utrustad med radar och en aktiv sonar. Mot slutet av 1990-talet påbörjades ett utbyte av hälften av sonarerna till en ny, effektivare sonar med digital signalbehandling, SONAR 214. År 2001 var det nya sonarsystemet infört.

De tunga helikoptrarnas vapenutrustning består av sjunkbomber och torpeder samt även antiubåtsgranater (ELMA). Sjunkbomberna utgörs av två modeller, en mindre sjb 11 med begränsad verkan och en större sjb 51 med omfattande verkan. Sjb 51 har under åren lidit av flertal tekniska felutfall men är efter vissa modifieringar fortfarande den sjunkbomb man använder. Helikoptrarna är utrustade med ett trådstyrt och målsökande 45 centimeters torpedsystem. De torpedprov som genomfördes samtidigt som U 137 befann sig i området kring Utklippan avsåg denna torpedtyp, torped 422. Torpedtypen ersattes under 1990-talet av torped 451 som har en avsevärt bättre målsökarfunktion.

Ubåtsjaktflygplan

Marinens ubåtsjaktflygplan anskaffades 1986. Flygplanet utnyttjas för spaning mot ubåtar i första hand utanför skärgårdarna med radar, framåttittande värmespanare, FLIR (Forward Looking InfraRed) och sonarbojar. Bojsystemet är i stort av samma typ som används av bojgrupperna, dvs. mikrofonen i bojen fångar upp förekommande undervattensljud och transiterar dessa till en mottagare i flygplanet.

Se avsnittet 6.5 om ljudfrågan. 11

Marinens ubåtsjaktflygplan är av typen CASA 212, med den svenska beteckningen SH 89.

Landbaserade ubåtsskyddsystem

Händelserna under Hårsfjärden- och Sundsvallsincidenterna påvisade vissa osäkerheter vad avser de fredsutlagda mineringarnas indikerande funktion ifråga om ubåtar. Att det fanns vissa brister hos några minsystem var känt, och kontroller av hur systemen fungerade under längre tidsperioder pågick sedan slutet av 1970talet. Erfarenheterna från nämnda incidenter föranledde Chefen för marinen att genomföra vissa modifieringar av minsystemen, samt kontrollera installationerna. Enligt marinens funktionsplan för ubåtsskyddsverksamheten skulle de fredsutlagda mineringar, där indikeringsorganen baserades på magnetik, kompletteras med andra typer av sensorer.

Utöver att indikeringsorganen på minorna modifierades för att i görligaste mån förhindra påverkan av olika störkällor, utlades dels spaningsslingor på ömse sidor om minlinjerna, dels utplacerades bottenfasta sonarer. Principen var att en passerande undervattensfarkost eller ubåt skulle indikeras av slingor, minor och sonarer. Villkor för att en passage skulle klassificeras som ”ubåt” var att två olika indikeringsorgan skulle indikera, och att det skulle vara en logisk tidseparation mellan indikationerna.

Högupplösande närspaningsradarstationer och mörkersiktmedel anskaffades.

Fasta bevakningssystem byggdes upp kring de marina basområdena i Karlskrona och Hårsfjärden − Muskö. I anslutning till Vaxholms kustartilleriregemente (KA 1) anordnades fast ubåtsbevakning också i inloppsleden till Stockholm. Från omkring 1984 var dessa system under stora delar av året i drift dygnet runt. Utöver indikerande slingor och bottenfasta sonarer utlades olika former av nät och andra hinder i sund ledande in till basområdena. En intensifierad utbildnings- och övningsverksamhet bedrevs. Liksom i kustflottan prioriterades ubåtsskyddsåtgärder före invasionsförsvarsuppgiften. Samordning och samverkan med kustflottans ubåtsjaktstyrka fördjupades.

Under senare delen av 1980-talet organiserades rörliga ubåtsskyddsförband, utnyttjande personal och materiel från kustjägaroch rörliga spärrförband. Samtliga fem kustartilleriförsvar disponerade därefter ett rörligt ubåtsskyddskompani. Även vissa prioriterade minspärrtroppar utanför områdena med fast ubåtsbevakning försågs med kvalificerade sonar- och/eller slingsystem under de sista åren på 1980-talet.

Kartering

Redan under Utö-incidenten, då flera bottenekon erhölls, insåg man att dåtidens sjökort inte innehöll tillräcklig information om bottentopografin i och utanför våra skärgårdsområden. En främmande ubåt hade goda möjligheter att undandra sig ubåtsjakten genom att på olika sätt dra fördel av den kuperade havsbottnen. En viktig förutsättning för framgångsrik ubåtsjakt var följaktligen bättre kunskap om bottentopografin, dvs. bättre sjökort.

I ett samarbete mellan Sjöfartsverket och marinen inleddes ett omfattande arbete med att kartera havsbottnarna runt landets kuster. Som ett resultat av detta finns i dag förbättrade sjökort, men framför allt, i datorerna på ubåtsjaktstyrkans fartyg, lagrade data som möjliggör att bottentopografin direkt kan åskådliggöras tredimensionellt.

Arbetstidsfrågan

Redan i början av 1960-talet inleddes försök med att arbetstidsreglera Försvarsmaktens militära personal. Regeringens beslut sedan den fleråriga försöksperioden avslutats var att också militär personal skulle ha reglerad arbetstid.

Arbetstidsregleringssystemet undergick vissa förändringar över tiden, men principen om 40 timmars arbetsvecka kvarstod. Arbetstid därutöver räknades som övertid, vilken skulle gottgöras genom friställande eller kontant ersättning. För verksamhet, som inte kunde tidsplaneras, t.ex. tillämpade förbandsövningar, fanns särskilda regler.

I händelse av krig eller beredskapstillstånd förutsattes systemet sättas ur spel och andra regler gälla.

Även om arbetstidsregleringen av flertalet chefer upplevdes som en byråkratisk och oftast kostsam pålaga, så hade Försvarsmakten funnit former att bedriva verksamheten inom dess ramar. Fördelen med systemet för det enskilda befälet var att man visste i förväg när man skulle tjänstgöra och när man skulle vara ledig.

Då ubåtsincidenterna började bli frekventa under 1980-talets första år visade sig systemet vara svårt att tillämpa i den uppkomna icke förutsedda situationen. Efter det att sakinnehållet i ett tänkt avtal utarbetats i förhandlingar mellan Försvarsstaben, Marinen, m.fl. å ena sidan och de båda befälsförbunden å den andra kunde Statens Arbetsgivarverk och de centrala arbetstagarorganisationerna 1983 sluta ett insatsavtal (”I-avtalet”).

Genom I-avtalet blev det möjligt att ta ut övertid utöver skyldighetsavtalets tak på 200 timmar. Endast ÖB och militärbefälhavare hade rätt att beordra insatsdygn (”I-dygn”), varigenom I-avtalet sattes i tillämpning. Den enskilde erhöll särskild ersättning för varje I-dygn.

Erfarenheterna från tillämpningen av I-avtalet uppenbarade ett annat problem. Sedan indikationer på främmande undervattensverksamhet erhållits, krävdes betydande arbete för att klarlägga huruvida det fanns sådan substans i dessa första indikationer, att en samlad bedömning skulle föranleda ÖB eller berörd militärbefälhavare att besluta om I-avtalets ikraftsättande. För att kunna genomföra fortsatt spaning med syftet att klarlägga hur starka indikationerna på främmande undervattensverksamhet var, erfordrades oftast omedelbara resurser.

Detta problem löstes genom ett särskilt arbetstidsavtal för marinen (”LÖ-avtalet”), som underskrevs av SAV och de centrala arbetstagarorganisationerna 1988. Avtalet innebar att marinen årligen kunde genomföra nio s.k. långtidsövningar (LÖ). För kustflottans del innebar avtalet att kontinuerlig övningsverksamhet kunde bedrivas till sjöss i två veckor. De två följande veckorna utnyttjades för materielunderhåll och för att ge personalen kompensationsledighet.

Genom att genomföra övningsverksamheten i ett sådant LÖkoncept, och genom att man inför varje långtidsövning också var beredd till omedelbar skarp insats, eliminerades det ovan nämnda problemet med ikraftträdandet av I-avtalet. Arbetstidsmässigt betraktades verksamheten under en eventuell incidents inledningsskede formellt som övning i t.ex. tillämpad ubåtsjakt. Operativ chef kunde samtidigt genomföra erforderligt stabsarbete, medveten om att ubåtsjaktförbanden i avvaktan på order och ikraftsättande av I-avtalet, övade ubåtsjakt i aktuellt område. 1988 hade också IKFN och eldtillståndsreglerna utvecklats så att man inte behövde förlora tempo; mot kränkande ubåt på inre vatten kunde verkanseld insättas direkt, dvs. utan föregående varning.

För varje långtidsövning fanns således en övningsorder och en bereddorder för agerandet vid en eventuell insats. Varje chef visste därför vad han skulle göra i den händelse sådana indikationer erhållits, att det var motiverat att övergå från den övningsverksamhet som fartyget bedrev till incidentingripande. Detta krävde ej ikraftträdande av I-avtalet utan kunde ske inom långtidsövningens ram. Visade det sig vid fortsatt incidentverksamhet att klassificeringen av erhållen indikation varit för hög, kunde man återgå till verksamhet enligt övningsordern.

Ett antal ytterligare åtgärder inom personalsektorn vidtogs också, bl.a. genom att i Värnpliktslagen angiven tid för repetitionsutbildning för flottans värnpliktiga lades i direkt anslutning till grundutbildningstiden, varigenom de värnpliktigas tjänstgöringstid ombord blev ett helt år.

Ett kvarstående problem var sommarsemestrarna. För insats med ubåtsjaktstyrkan erfordras under denna period att befälet återkallas från ledighet.

Samtal med Per Wahlberg (f.d. ordf. i Officersförbundet), 2001-10-25.

Utredarens bedömning

Fram till år 1982 var såväl kustflottans som kustartilleriförbandens verksamhet i första hand inriktad på att utbilda personal för krigsorganisationens förband, vars huvuduppgift ända sedan andra världskriget var invasionsförsvar. Från och med 1983 prioriterades ubåtsskyddsverksamheten på bekostnad av utbildning mot invasionsförsvarsuppgiften. Förmågan att delta i invasionsförsvaret medgavs nedgå. Ekonomiska resurser satsades på att återuppbygga ubåtsskyddsförmågan genom omprioriteringar av medelsfördelningen såväl inom marinen som inom Försvarsmakten. Ytterligare medel avdelades också av statsmakterna. Medlen användes till forskning, materielanskaffning och intensifierad utbildning, samt inte minst till ökad närvaro till sjöss.

Den målmedvetna satsningen på att återskapa förmågan att jaga ubåt innebar såväl utveckling av nya taktiska metoder, som satsningar på utbildning. Målet var att få samtrimmade förband. Detta kom att innebära bl.a. längre tjänstgöringsperioder för befäl placerade ombord liksom tjänstgöringstiden för flottans värnpliktiga. Principen ”ett fartyg, en besättning, ett år” knäsattes. Gångtidsuttagen för kustflottans fartyg blev också väsentligt högre. För vissa fartyg innebar detta en mer än trefaldig ökning av antalet timmar till sjöss. För de särskilt organiserade ubåtsskyddskompanierna kom spaning och bevakning mot främmande undervattensverksamhet att pågå 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan.

Alltsedan det fast anställda befälet fick reglerad arbetstid på 1960-talet har arbetstidsfrågorna fått en i vissa avseenden helt styrande inverkan på Försvarsmaktens verksamhet i fred. Genom att såväl myndighetsföreträdare som representanter för de fackliga organisationerna ville förbättra möjligheterna för Försvarsmakten att upptäcka och avvisa kränkande ubåtar, kunde sådana avtal förhandlas fram som såväl tillgodosåg regeringens och Försvarsmaktens krav på att incidentverksamheten ej skulle hämmas av arbetstidsbestämmelser, som arbetstagarorganisationernas berättigade krav för skälig gottgörelse till engagerad personal.

Årligen genomfördes ett antal långtidsövningar. I motsats till vad som gällde under Operation Notvarp kom berörd militärbefälhavare att delta i planläggningsarbetet. Detta möjliggjorde att en sådan övning utan tidsfördröjning kunde gå över i skarp verksamhet under militärbefälhavarens operativa ledning, så fort ubåts-

skyddsstyrkan erhållit klara indikationer på att främmande undervattensverksamhet pågick inom aktuellt kustområde. Fram till denna tidpunkt gällde normala lydnadsförhållanden, dvs. ubåtsjaktstyrkans förband var underställda Chefen för kustflottan (CKF), som i sin tur var underställd Chefen för marinen. För att övergången till ubåtsskyddsoperation skulle kunna ske snabbt och smidigt var del av Flaggen (CKF stab) redan från början samgrupperad med berörd örlogsbasstab.

Den omfattande ubåtsskyddsverksamheten medförde en växande och fördjupad samverkan mellan sjögående enheter och landgrupperade sådana. Härtill bidrog också sammanslagningen av örlogsbaser och kustartilleriföresvar. Från den 1 juli 1990 hade antalet lägre regionala marina myndigheter reducerats till fyra, nämligen marinkommandona på syd-, väst-, ost- och Norrlandskusten. Ubåtsskyddsverksamheten kan således sägas ha drivit på integrationen mellan flottan och kustartilleriet.

Sammanfattningsvis måste konstateras att de satsningar som gjordes inom alla områden med syftet att snarast möjligt återuppbygga en effektiv och trovärdig förmåga att hävda rikets territoriella integritet började bära frukt mot 1980-talets slut och början av 1990-talet. Inom de ekonomiska ramar som tilldelats kunde marinen organisera en utbildad ubåtsjaktstyrka, som var den enda kvalificerade resurs, som ÖB kunde ställa till operativ chefs förfogande för ingripande mot främmande undervattensverksamhet. Härtill kom de fasta ubåtsskyddsförband som bevakade basområdena i Blekinge och Stockholms södra skärgård samt inloppet till Stockholm. Resurserna var emellertid otillräckliga för att kontinuerligt ha en komplett ubåtsjaktstyrka gripbar eller att samtidigt genomföra två ubåtsskyddsoperationer.

Med tiden insåg man också betydelsen av att kunna dokumentera och analysera genomförda insatser bättre, varigenom gjorda misstag kunde identifieras och korrigeras. Effektivitet och förmåga förbättrades som en följd härav.

Utredningen kan således konstatera att kapaciteten att upptäcka och ingripa mot främmande ubåt hade förbättrats i avsevärd grad som ett resultat av de prioriterade satsningarna på att förbättra ubåtsskyddet som gjorts. Den mer eller mindre ständigt pågående verksamheten ändrade också såväl struktur som ”verksamhetsidé” inom marinen. Den tidigare fredsmarinen, som främst utbildade förband för krigsorganisationen, övergick till att vara en ”beredskapsmarin”, med karaktär av stående förband under de tre isfria

kvartalen. Detta var en förutsättning för att ubåtsskyddsverksamheten skulle bli så effektiv, att främmande makt skulle uppfatta riskerna för ett avslöjande som så stora, att man upphörde med kränkningarna. En avhållande effekt hade då uppnåtts.

8.3¶Försvarsmaktens analyskapacitet

Grundläggande för all ubåtsjaktsverksamhet är en väl utvecklad analysförmåga och -kapacitet. De olika indikationernas natur ställer utomordentligt höga krav på både insamling, bearbetning och analys. Dessa krav är av både teknisk och analytisk karaktär. Inte minst viktig är förmågan att sätta in olika indikationer i ett sammanhang och kunna urskilja eventuella mönster i grundmaterialet. Dessa behov uppmärksammades på ett tidigt stadium av den svenska marinen.

Före Utö-incidenten fanns ingen organisatoriskt avskild särskild analysfunktion för ubåtsincidenter inom den svenska försvarsmakten. En av de första åtgärderna som Chefen för Marinen vidtog efter Utö-incidenten var att tillsätta en arbetsgrupp för att göra en snabbanalys av vad som skett. Denna grupp blev embryot till vad som senare skulle bli en permanent analysfunktion som skulle komma att spela en central roll under de följande årens ubåtsincidenter. De bedömningar, som denna grupp gjorde och de slutsatser om ubåtsverksamheten, som den kom fram till fick ett betydande genomslag i alla berörda myndigheters bedömningar och uttalanden.

Ubåtskommissionen 1995 redovisade hur indikationer om misstänkt undervattensverksamhet rapporteras, bearbetas och analyseras. Kommissionens redovisning äger i stor utsträckning giltighet också idag.

Rutinerna för rapportering av befarad främmande undervattensverksamhet har utvecklats över åren. Klassificeringsuttryck och bedömningssteg har också förändrats. Bearbetning och analys av inkomna rapporter sker vanligen i flera steg med början vid aktuell marin myndighet.

SOU 1995:135, kapitel 6.

Marina Analysgruppen

Efter Utö-incidenten 1980 beordrade ÖB Chefen för marinen (CM) att genomföra en ”snabbanalys” av inträffade händelser. Denne tillsatte då en tillfällig särskild utredningsgrupp, ”Analysgrupp ubåtsincident”, som fick i uppgift att bedöma händelser av större omfattning eller betydelse. I och med att antalet ubåtsincidenter ökade under 1980-talets första år blev ”Analysgrupp ubåtsincident” närmast permanent. Den kompletterade inkomna incidentrapporter med en egen analys samt gjorde underlag till periodiska rapporter till regeringen.

Gruppen, som rapporterade till CM, spelade en betydande roll för värderingen av olika indikationer och annan information under de första åren på 1980-talet. Gruppens medlemmar deltog i varierande grad i de flesta incidenter under perioden. Gruppens förste chef, kommendörkapten Emil Svensson, knöts under Bildtregeringen några år senare till Statsrådsberedningen.

Efter utredning av Chefen för MUST (Militära Underrättelseoch Säkerhetstjänsten), ersattes ”Analysgrupp ubåtsincident” 1985/86 av ”Marina Analysgruppen, MAna”, som fick en permanent ställning i Högkvarteret. Gruppen har sedan dess letts av en sjöofficer och i övrigt bestått av två officerare ur flottan och en ur kustartilleriet, med goda kunskaper i ubåtsjakt, ubåtstjänst samt av kustartilleriets undervattenssystem. MAna fick dubbla lydnadslinjer, dels under CM som ansvarade för delar av ubåtsskyddsverksamheten, dels under Chefen för MUST i Försvarsstaben. Huvuddelen av arbetet bedrevs inom MUST:s ansvarsområde. MAna hade där som främsta uppgifter att lämna underlag till MUST:s bedömningar avseende utveckling av undervattensverksamheten grundat på händelser som rapporterats från svenskt territorium, och till MUST underlag till ÖB:s periodiska rapporter. MAna tog också fram utbildningsunderlag och genomförde viss utbildning. Underlaget utnyttjades av militärbefälhavare och berörda chefer på lägre nivåer. Vid vissa tillfällen utnyttjades MAna för att förstärka marinkommandonas analyskapacitet. MAna ingår i MUST sedan den 1 juli 1998.

SOU 1995:135, s.89f.. 15

Ibid.

MAna idag

Samtliga inträffade enskilda händelser – såväl observationer som tekniska indikationer – rapporterades i det operativa systemet till MAna för analys och bedömning. I samband med analys vid MAna genomfördes vid behov ytterligare utredningar. En komplex, omfattande eller principiellt viktig rapport kunde komma att utredas av flera instanser parallellt. Ubåtskommissionen har redovisat att metodiken avseende arbetet inom MAna var att ”någon i gruppen inte skall direkt delta i utredningsarbetet utan i stället kunna fungera som en ”djävulens advokat”.

Exempel på externa instanser som utnyttjades av MAna vid behov var Försvarets materielverk, Försvarets forskningsanstalt, numera Totalförsvarets Forskningsinstitut, Försvarets radioanstalt, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Fiskeriverket, Sveriges geologiska undersökning, Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI), Polisen, Naturhistoriska riksmuseet, Biologiska museet, Kolmårdens djurpark och Havsfiskelaboratoriet.

MUSAC

Tekniska indikationer (främst hydroakustik och magnetik) analyserades av Marinens Undervattens Sensor Analys Central (MUSAC) vars kapacitet och kompetens under åren successivt byggts upp. MUSAC har alltsedan tillkomsten vid mitten av 1980talet varit belägen på Berga örlogsskolor invid Hårsfjärden och ingår idag i Marintaktiskt kommando (MTK). MUSAC har hela tiden lytt under MAna i vad avser analysverksamhet rörande befarad undervattensverksamhet på svenskt territorium. Vid behov utnyttjade MUSAC den specialistkompetens i olika tekniska avseenden som fanns utanför Försvarsmakten såsom vid Försvarets materielverk, Totalförsvarets Forskningsinstitut och Försvarets radioanstalt.

Under början av 1980-talet, innan MUSAC bildats, genomfördes analyserna av inspelade ljudband eller videoband där den största kompetensen bedömdes finnas − vid förband eller skolor, Försvarets materielverk eller Försvarets Forskningsanstalt.

SOU 1995:135, s. 89f. 17

Ibid.

Dokumentation av tekniska indikationer utgörs av fastställda protokoll jämte krigsdagböcker, plott, bandinspelningar och motsvarande vilka arkiveras vid MUSAC. Vid MUSAC förvaras också källmaterialet för tekniska indikationer avseende hydroakustik och magnetik. Vissa luckor finns från början av 1980-talet innan MUSAC etablerats fullständigt.

Aktiv och passiv hydrofonspaning spelades in av spanande enheter enligt särskilda anvisningar för respektive hydrofonsystem. När hydrofoneffekter hade registrerats på audioband eller videoband upprättades rapport enligt särskilda anvisningar. Sådana band med tillhörande rapportblankett insändes på snabbaste sätt direkt till MUSAC, där analys av de hydroakustiska indikationerna skedde. För att underlätta analysverksamheten fanns såväl marinens egna som andra fartygs hydroakustiska signaturer registrerade vid MUSAC s.k. ljudbibliotek, liksom även informationer om aktiva hydrofonsystem, som utnyttjas av egna enheter.

Registrering från slingsystem skedde med såväl skrivare som bandspelare och, i de fall så var möjligt, lagrades signalen på optodisk. Preliminär utvärdering av pappersregistrering skedde omgående på platsen för registreringen. Vid osäkerhet beträffande utvärderingen insändes denna samt rapporteringsblankett till MUSAC. Originalskrivarpapper, protokoll samt audioband och optodisk insändes likaså till MUSAC.

Vid indikering i minsystem upprättas indikeringsprotokoll. Detta jämte kopia av störningsprotokoll insänds genast tillsammans med incidentrapporten.

Signalspaning m.m.

Signalspaningsinformation framtagen genom marina, fartygs- eller landburna anläggningar rapporterades i nära realtid och så att den kunde utnyttjas för egen vapeninsats, egen störinsats eller för invisning av annan spaning. Samarbete med Försvarets radioanstalt i bearbetnings- och analysverksamheten skedde när så ansågs påkallat.

Försvarets radioanstalts stationer hade möjlighet att rapportera direkt till ett marinkommando när så bedömdes lämpligt, t.ex. av

SOU 1995:135, s.107ff. 19

Ibid.

tidsskäl. Stationerna biträdde även med identifieringar med utnyttjande av sådan direktsamverkan.

Rapporteringen från inhämtningsstationerna skedde dock i allmänhet till radioanstalten centralt för bearbetning och analys. Därifrån delgavs informationen i bearbetad form till bl.a. Försvarsmakten flera gånger om dygnet. Särskilt viktiga informationer rapporterades direkt till Försvarsmakten och vissa fall även till regeringen.

Uppgifter om skador och bottenundersökningar rapporterades i den ordinarie, operativa kanalerna till MAna. Där skedde bearbetning och analys. Vid behov utnyttjade expertis från t.ex. Statens kriminaltekniska laboratorium vad avsåg skador, och från Sjöfartsverket och Sveriges geologiska undersökning.

För analys av fotografier och filmer fanns särskilda resurser i Försvarsstaben/Högkvarteret. Dit sändes följaktligen fotografiskt material varvid upprättat fotoprotokoll medsändes.

Inledande analyser, vilka skedde löpande redan på marinkommandonivå, syftade till att klarlägga huruvida främmande undervattensverksamhet pågick eller ej. Därigenom gavs beslutsunderlag för ingångsättning, fortsättning eller avbrytande av eventuella ubåtsskyddsinsatser. Rapportunderlaget användes för ytterligare bearbetning inom ramen för s.k. företagsanalys. Sådan genomfördes i flera steg och med olika delsyfte. Företagsanalys utfördes på central nivå av MAna.

Periodiska analyser syftade till att skapa underlag för långsiktig inriktning av Försvarsmaktens ubåtsskyddsverksamhet och för rapportering till regeringen.

I Försvarsmaktens årliga rapport till regeringen redovisades såväl bedömd förekomst av främmande undervattensverksamhet som en allmän översikt av kunskapsläget avseende sådan verksamhet.

Utredarens bedömning

Marina Analysgruppen kom på många sätt att utgöra kärnan i Försvarsmaktens ansträngningar att utröna vad som skedde i svenska vatten. Analysgruppens medlemmar hade utvalts med särskild omsorg med avsikt att inom gruppen samla all tillgänglig kunskap och insikt om ubåtsintrångens teknik och metoder.

Gruppens bedömningar fick därför stort genomslag och styrde i inte ringa grad de uppfattningar som Försvarsmakten kom att föra

vidare till den svenska regeringen, och som regeringen i sin tur kom att lägga till grund bl.a. för sitt utrikespolitiska agerande.

Ubåtskommissionen har redovisat att analysgruppen, i syfte att erhålla ett så objektivt och sakriktigt utredningsresultat som möjligt, inom sig använde sig av systemet med en ”djävulens advokat”. Gruppens bedömningar kan detta till trots dock knappast sägas ha genomgående präglats av någon särskilt påtaglig kritisk hållning gentemot det material den hade att hantera.

Som nämnts ovan gav analysgruppens ställningstagande under Hårsfjärden-incidenten inte alltid intrycket av att dess bedömning gjordes helt förutsättningslöst. Sålunda tycktes gruppen utan vidare granskning eller analys ha utgått från den i och för sig inte orimliga tanken att Sovjetunionen ensam ansvarade för de observerade kränkningarna. Därigenom underlät man att göra en systematisk bedömning av nationalitetsfrågan.

Gruppens behandling av olika indikationer under Hårsfjärdenincidenten uppvisar med ett par noterbara undantag mönstret att uppförstora snarare än att kritiskt pröva det inrapporterade materialet. En konsekvens blev att gruppen kom att framföra hypoteser om ett stort antal intrång under incidenter, hypoteser som idag saknar trovärdighet.

Även under följande incidenter är det svårt att komma ifrån intrycket att analysgruppen genomgående inte tillhörde dem inom Försvarsmakten som ställde sig mest prövande till olika indikationer. Snarare verkade bilden från hanteringen av Hårsfjärden bekräftas: analysgruppens bedömningar blev vägledande, och dessa bedömningar låg oftare åt ett maximalistiskt än ett minimalistiskt håll.

Analysgruppen spelade en viktig roll i framtagandet av 1987 års rapport. I denna beskrivs systemet av prognosticering och utvärdering, där kärnan i mångt och mycket var just analysgruppens metod. Jag har i granskningen av metodfrågor, som de presenterats i 1987 års ÖB-rapport, pekat på tendenser att man skapat ett system inom systemet, där en inre cirkel styrde den yttre verksamheten med huvudinstrumenten prognostisering och utvärdering, och särskilt på faran för att ett dylikt slutet system riskerade att förlora kontakten med verkligheten. Utan att på något vis underskatta ubåtsjaktens komplicerade natur, och kanske särskilt den svåra tolkningen av ofta mångtydiga indikationer, måste man, när nu verksamheten kan granskas i efterhand, konstatera att det var

just vad som till stora delar skedde. Analysen förlorade kontakten med verkligheten.

Analysgruppen kom att presentera en tolkning av rapporterade incidenter och observationer som innebar att ett stort antal intrång av främmande ubåtar, flertalet av Warszawapaktsursprung, hade genomförts. Dessa intrång skedde årligen vid regelbundna tider på ett sätt som gjorde dem förutsägbara. Först i början av 1990-talet blev det tydligt att denna värld i mycket var en fantasivärld, genererad av den svenska skärgårdens naturliga biologiska invånare. Analysen innehöll grundläggande fel.

Att så blev fallet kan inte lastas de enskilda utomordentligt kompetenta experter, som svarade för analysverksamheten. Men förutom att materian i sig var svår att förstå och hantera, var metoden för analysverksamheten alltför sluten. Metoden gav inte utrymme för inslag av utrikes- och säkerhetspolitisk analys och för genomarbetade motivgranskningar.

Det kan inte uteslutas att om det svenska analyssystemet sålunda systematiskt inkorporerat säkerhets- och utrikespolitisk kompetens, och öppnare linjer mellan bl.a. regerings- och Försvarsmakten, en mer nyanserad bild skulle ha kunnat skapas på ett tidigare stadium.

8.4¶Hanteringen av band från hösten 1982

Med anledning av den diskussion om banden från hösten 1982 som har förekommit har jag funnit det angeläget att klargöra så mycket som går av sakförhållandena kring dessa band. Inte minst är hanteringen av banden värd att belysas.

Emellertid är det viktigt att framhålla att Analysgruppens verksamhet ledde till klart förbättrade och koncentrerade operationer, och verksamt bidrog till att dessa mot slutet av 1980-talet genomfördes med god professionalism och teknisk precision.

Detta avsnitt är huvudsakligen baserat på samtal med Rolf Andersson, Bengt Granath, Arne Åsklint, Bertil Jonsson m.fl.

Försöksanläggningen på Mälsten

De tidigare bottenhydrofonstationerna, vilka ingick i Marinens Kustbevakning, avskaffades i slutet av 1950-talet. Då planerades ej någon ersättning. Utö-incidenten i september 1980 och U 137:s inträngning i Karlskrona skärgård ett år senare föranledde emellertid Chefen för marinen (CM) att överväga återanskaffning av fasta undervattensbevakningssystem.

Ett sådant försökssystem hade på CM order upphandlats i Norge och utlagts i Danziger gatt av Försvarets materielverk. Anskaffningen syftade till att öka kunskaperna om fast undervattensspaning som underlag för en eventuell framtida anskaffning av sådana system. Försökssystemet var således inte avsett för operativ användning.

Systemet bestod av fem omnidirektionella, dvs. ej riktningsbestämmande, undervattensmikrofoner utlagda i en linje, som sträckte sig i östlig riktning från Mälstens sydostudde. Mikrofonlinjen nådde inte fram till den i sjökortet markerade segelleden, som går ungefärligen mitt i Danziger gatt.

I en stuga på Mälsten, som hyste avlyssningsutrustningen, fanns en bandspelare med sju kanaler. Banden för denna typ av bandspelare var dyra, och tillgången begränsad. Vid normal bandhastighet räckte ett band till ca en timmes inspelning. För att kunna avlyssna och analysera högre frekvenser måste högre bandhastighet utnyttjas. Bandbyte måste då ske oftare. Spelade man över en tidigare inspelning, raderades ej denna, utan den nya registreringen överlagrades på den gamla. Sålunda ”dubbelexponerade” registreringar kunde inte analyseras. En separat avmagnetiseringsutrustning erfordrades för att kunna återanvända banden.

Utläggningen av mikrofonerna skedde under sensommaren 1982 och avslutades den 14 september. Systemet var klart för kalibrering, avprovning och godkännande den 6 och 7 oktober 1982. Två norrmän från leverantören var då på Mälsten tillsammans med FMV:s representanter. Under arbetet med att kalibrera anläggningen spelades ett, eller möjligen två, band in (kallade ”band 99”, respektive ”band 0”). Några sonareffekter − ubåtsljud − finns ej inspelade på dessa band.

Bandinspelningarna och analysen av inspelade band

Styrkechefen på Mälsten ringde på kvällen den 7 oktober till en av FMV:s hydroakustikexperter, och begärde att denne skulle bemanna provanläggningen. Återkommen till Mälsten började denne lyssna efter ubåtsljud. Den 12 oktober blev han avlöst av en hydrofonist från Kustflottan. Under de kommande dagarna bemannades försöksanläggningen av en och tidvis två hydrofonister.

Eftersom det var ont om inspelningsband, och dessa bara medgav en timmes inspelning, startades inspelningsapparaturen då hydrofonisten bedömde att den effekt, som han hörde var intressant och stoppades så snart effekten upphört. Hydrofonisten kunde på en särskild kanal på bandet tala in kommentarer. Av särskild vikt var att på bandet tala in tidpunkten för varje start av bandspelaren. Denna viktiga åtgärd glömdes dock ofta bort, vilket försvårade analysarbetet.

De två första banden inspelades under den 12 oktober. Dessa båda band transporterades till FOA i Stockholm, där de analyserades under eftermiddagen och kvällen av hydroakustisk expertis från FOA, FMV och Berga Örlogsskolor. Sammanfattningsvis kunde analysen bekräfta den som ”ubåt” klassificerade effekt, som inlyssnades röra sig sydost om mikrofonlinjen i Danziger gatt. Tyvärr är längden på denna inspelning inte mer än tre minuter och 47 sekunder.

Nästa band inspelades under den 13 oktober. Detta band helikoptertransporterades till FOA dagen därpå och analyserades på kvällen. Analysen kunde inte bekräfta, att de effekter som vid inspelningstillfället bedömdes komma från en ubåt, verkligen var ubåtsljud. Ljuden ansågs snarare indikera ett begynnande elektronikfel i provanläggningen.

Ett fjärde band med inspelningar från natten mellan den 13 och 14 oktober anlände till FOA den 18 oktober och analyserades samma dags eftermiddag. På Mälsten hade man under inspelningen fått uppfattningen, att de effekter som hördes kom från en ubåt eller undervattensfarkost, som ansatsvis försökte ta sig ut genom Danziger gatt, och som på vägen kolliderade med och förstörde en av de fem mikrofonerna. Analysen av denna episod kunde inte påvisa annat än att det nämnda elektronikfelet utlöste en säkring till mikrofonen i fråga, vilken upphörde att fungera. Den var efter förstärkarbyte åter i funktion några dagar senare. Något ljud som

skulle kunnat bekräfta närvaron av en ubåt fanns icke registrerat på bandet.

Ytterligare ett antal band spelades in under den fortsatta incidenten, men någon sonareffekt, som skulle kunna hänföras till ubåt, finns inte registrerad på något av dessa band. Den enda som ”ubåt” klassificerade effekten under hela incidenten registrerades således den 12 oktober.

Bandens förvaring

Efter det att banden analyserats överlämnades de i slutet på november från FOA till FMV, där de placerades i ett förvaringsskåp. Banden blev uppenbarligen liggande där i flera år. Först när Analysgruppen av annan anledning sökte efter bandinspelningarna i början av 1992, kom man att hitta de tre första banden, vilka då, i enlighet med Chefens för marinen anvisningar, överfördes till MUSAC på Berga Örlogsskolor. Det ovannämnda avsnittet med klassificerad ”ubåt” kopierades och användes vid Moskva-samtalen.

Övriga band uppgavs ha varit försvunna. I samband med utredningens arbete påträffades de saknade banden dock i juni 2001 i ett skåp på FMV, och kunde överlämnas till MUSAC. På utredningens uppdrag har samtliga band på nytt analyserats vid MUSAC. Av analyscentralens redovisning framgår att banden åldrats, men att MUSAC i dag inte kommer fram till annat analysresultat, än det som gjordes 1982, även om vissa svaga effekter sannolikt försvunnit.

Utredarens bedömning

Mikrofonsystemet som inrättades i Danziger gatt sensommaren 1982 var en ren försöksanläggning, som anskaffats för att börja återuppbygga kunskaperna om fasta undervattensspaningssystem. Genom att ubåtsincidenten i Hårsfjärden inletts var det naturligt, att man i spaningen efter en kränkande ubåt ville utnyttja all utrustning som stod till buds. Att försöksanläggningen ianspråktogs för spaning mot ubåt redan på kvällen den 7 oktober var därför naturligt.

Vad man då inte tänkte på var avsaknaden av kunskap om den ”hydroakustiska normalbilden” i Danziger gatt. I ett sådant område finns mängder av olika hydroakustiska ljud, t.ex. från

bojkättingar, stenar som rör sig i strandkanten till följd av sjöhävningen, ljud alstrade i elektriska system i land eller motorljud från båtar och fartyg. Innan man har denna normalbild helt klarlagd är det svårt att med säkerhet klassificera alla inlyssnade ljud. Det är således en viss skillnad att spana efter ljud ombord på en ubåt i undervattensläge långt ute till sjöss och på en landbaserad försöksanläggning med omnidirektionella mikrofoner utplacerade i ett område med många andra ljud- och störningskällor.

Hårsfjärden-incidenten hade, när spaningen inleddes, pågått en vecka. Det massmediala intresset var högt och såväl Försvarsmaktens som allmänhetens förväntningar, att marinen skulle tvinga en främmande ubåt till ytan, var ytterligt uppskruvade. De många indikationer, som erhölls i minorna, och de redan genomförda minsprängningarna och sjunkbombfällningarna, liksom de olika antaganden och bedömanden om en förestående ”utbrytning”, som gjordes på olika nivåer, inverkade troligen också på hur ljuden tolkades.

Genomförda efteranalyser av bandinspelningarna, såväl i tidsmässig anslutning till inspelningarna som nu ca 20 år senare, kan endast påvisa en säkert klassificerad ubåt under de tider bandinspelningar gjordes, nämligen ubåten som befann sig utanför Danziger gatt strax före kl. 18.00 den 12 oktober.

Utredningen har inte funnit att banden utsatts för manipulering. Det var inte tekniskt möjligt att spela in annan information över en tidigare gjord inspelning, utan att detta direkt skulle avslöjas genom att bandet blev ”dubbelexponerat”. Banden transporterades med helikopter och bil från Mälsten till Stockholm, och var därigenom aldrig i ”orätta händer”.

Att inspelningen av den enda verkliga ubåtskontakten den 12 oktober avbröts efter tre minuter och 47 sekunder berodde uppenbarligen på att bandspelaren genom ett beklagligt misstag hade råkat stängas av. Den startades senare och ytterligare ljud spelades in.

Antagandet att en ubåt skulle ha seglat på mikrofon nummer 5 och släpat den med sig saknar grund. Sedan denna mikrofons förstärkare bytts, fungerade mikrofonen normalt.

I anslutning till händelserna kring Mälsten mellan den 7 oktober, då den första minsprängningen ägde rum, och den 16 oktober uppstod rykten av olika slag, att regeringen beordrat att en ubåt – ömsom var den från Nato, ömsom från Warszawa-pakten – skulle

släppas ut, att en ubåt brutit sig ut, att en ubåt skadats genom minelden, att besättningen höll på att reparera ubåten på havsbotten, osv. Till en del kan dessa rykten ha sitt ursprung i de ”optimistiska” bedömningar av inlyssnade ljud, som gjordes av dem, som satt i stugan på Mälsten och lyssnade på ljuden, och vars bedömningar av ledningsgruppen på ön rapporterades vidare i den militära organisationen.

Det är klarlagt att det gjordes en kopiering till ett kassettband av det avsnitt som registrerats som innehållande ljud från en klassificerad ”ubåt” som spelades in 12 oktober, och att detta kassettband genom konteramiralen Gunnar Grandins försorg kom till Frankrike för analys kort efter det att inspelningen gjordes. Analyssvaret var att det var en ubåt som inlyssnats, och att denna förmodligen var sovjetisk.

I början av 1990-talet genomfördes analyser i flera länder. Analyssvaren indikerar att det är en ubåt som inlyssnats. Åsikterna går emellertid isär i frågan huruvida det går att fastlägga om denna ubåt hade en eller två propelleraxlar. Som nämnts ansågs denna distinktion viktig eftersom flertalet sovjetiska ubåtar – exempelvis ”Whiskey”-typen – var försedd med två propellrar.

Kritik måste riktas mot det sätt banden hanterades. Dessa var ju potentiellt viktigt bevismateriel, och borde som sådant ha registrerats omgående, och sedan hanterats och förvarats som registrerade hemliga handlingar.

8.5¶Optiska observationer

Optiska observationer behandlades i 1995 års kommissions betänkande. Kommissionen redovisade i sin bedömning att Försvarsmakten från mitten av 1980-talet, då den s.k. Romaregruppen tillsatts, tillämpat strängare kriterier för att optiska observationer skulle kunna ges en hög bedömning. Romaregruppen genomförde noggranna utfrågningar, ofta på plats, för att i den omfattning så var möjligt söka klarlägga vad som observerats. De stränga kriterier som då började tillämpas innebar, enligt Ubåtskommissionen, att tidigare bedömning ofta sänktes ett steg. Kommissionen skrev också att Försvarsmakten i allmänhet hade varit medveten om de osäkerheter, som kunde vara förknippade med rapporter om optiska observationer.

SOU 1995:135, s. 84-90, 173-200, samt 270-273.

Ubåtskommissionens slutsats rörande sådana observationer är ”att det har förkommit trovärdiga iakttagelser av främmande undervattensverksamhet”. Kommissionen ansåg dock att det inte var möjligt att ange antalet trovärdiga observationer och dra en gräns mellan dessa och andra observationer.

En ledamot av kommissionen, professor Anna Christensen, hade i en reservation till betänkandet anfört att observationsmaterialet inte håller; den stora mängden observationer av miniubåtar och andra undervattensfarkoster kunde inte läggas till grund för bedömningen att det förekommit främmande undervattensverksamhet. Hon ansåg att sådan verksamhet är ”mycket osannolik och att det finns en annan, troligare förklaring till den stora mängden av observationer, nämligen att de framkallats och påverkats av den både skrämmande och fantasieggande bild som givits av ubåtskränkningarna och som spridits och förstärkts genom massmedia, de dramatiska och uppmärksammade ubåtsskyddsoperationerna, den hemlighetsfulla och fantasieggande karaktären av undervattensfenomenen över huvud samt slutligen svårigheten att på ett riktigt sätt uppfatta de olika fenomen som kan uppträda i skärgården.”

Jag kan inte helt dela professor Christensens uppfattning. Det ligger en hel del sanning i att människor suggereras av pågående ubåtsskyddsverksamhet och att iakttagelser många gånger påverkas av olika faktorer, t.ex. av media. Den s.k. vaktposteffekten har säkerligen förekommit under många incidenter. Av de incidenter som denna utredning har granskat särskilt är de i Karlskrona i februari−mars 1994 och den i Töre sommaren 1987 exempel härpå.

Men det finns också exempel på incidenter där antalet observationer med substans var tämligen stort. Ett sådant exempel är händelserna utanför Sundsvall på våren 1983. Ett antal personer gjorde då oberoende av varandra sådana observationer som sammantaget gav ett intryck av att främmande undervattensverksamhet pågick i området.

Det finns också i analysgruppens arkiv en betydande mängd optiska observationer där observatören redovisat sådana detaljer, som rapporterats tidigare men som inte är kända utanför en liten krets, och som följaktligen inte kan vara påhittade av observatören. Det finns även händelser där ett antal personer samtidigt gjort iakttagelser av föremål, som inte har kunnat ges en naturlig förklaring.

SOU 1995:135, s.273. 23

Ibid. s.135

Som en utgångspunkt bör tas att svenska medborgare, som säger sig ha observerat något som de uppfattat som främmande undervattensverksamhet, inte gör det för att lura Försvarsmakten, utan för att man som medborgare inte kan acceptera att främmande makt kränker svenskt territorium. Det finns få fall av medvetna försök till falsk rapportering. En annan sak är att det som observatören trott sig se, dvs. en ubåt, i många fall visat sig ha en naturlig förklaring. Genom att utfrågningsmetodiken utvecklades, utfrågarna blivit mera rutinerade och främst efter det att Romaregruppen tillkommit, blev bedömningarna av de rapporterade iakttagelserna alltmera realistiska.

Sammanfattnings kan jag biträda vad Ubåtskommissionen anfört, nämligen att ett antal trovärdiga iakttagelser av främmande undervattensverksamhet inrapporterats, och att observationsmaterialet tillsammans med andra indikationer stöder slutsatsen att främmande undervattensverksamhet förekommit på svenskt vatten. Det bör även framhållas att ingen konstaterad kränkning rapporterats med optisk indikation som enda grund.

9¶Den internationella bilden

9.1¶Andra länders erfarenheter

Det är känt att undervattenskränkningar ägt rum också i andra länder. Inställningen till att informera allmänhet och media om dessa incidenter avviker i dessa länder oftast från den öppna inställning till Försvarsmaktens verksamhet som i allt högre grad gällt i vårt land. Säker information rörande dessa incidenter är därför svår att erhålla i allmänt tillgängliga källor. Nedan ges exempel på vad som uppfattats som främmande undervattensverksamhet i några oss närliggande länder. Att framställningen begränsas till våra nordiska grannländer skall emellertid inte tolkas som att det bara är i dessa som undervattenskränkningar förekommit; sådana har indikerats också i fjärran länder som Brasilien och Japan.

Flera rapporter om främmande undervattensverksamhet har förekommit i Norge. Så sent som i mitten av oktober 2001 rapporterade tidningen Verdens Gang att bottenspår hittats på norskt territorialvatten i Bugöyfjorden nära gränsen mot Ryssland den 12 oktober. De två sportdykare, som upptäckte spåren, uppgav för tidningen att det var tydliga spår av larvfötter på ca 12 meters djup. Spåren, som var helt färska, var ca 50 cm breda, och uppgavs inte kunnat ha åstadkommits genom något stort fartyg. Avståndet mellan spåren var ca 2,5 meter.

Det finns även rapporter om ubåtsintrång i norska fjordar under 1980-talet. Då dessa fjordar som regel är djupa, är de väl lämpade för operationer med konventionella ubåtar. Relativt smala passager mellan de branta stränderna möjliggör för de norska ubåtsjaktstyrkorna att utplacera olika former av indikeringsanordningar. Mest känd är troligen ubåtsjakten i Hardangerfjorden den 27 april−6 maj 1983, då inte mindre än 24 antiubåtsgranater och ett

TT-telegram, 2001-10-17.

291

antal sjunkbomber insattes under en 24-timmarsperiod mot en optiskt siktad ubåt.

För den tidsperiod, som denna utredning omfattar, har ytterligare ubåtskränkningar rapporterats äga rum i detta område, nämligen i november 1980 och januari 1983. Under de kommande åren uppgavs kränkningar ha ägt rum vid Andöya i juni 1983, och i Tysfjorden i slutet av februari 1984 varunder sjunkbomber fälldes mot en som sannolik ubåt (”probable”) klassificerad kontakt. I maj−juni 1985 pågick en större ubåtsjaktoperation i Sognefjorden.

Som framgått ovan har man från norsk sida huvudsakligen haft indikationer på och jagat konventionella ubåtar. Enligt forskaren Milton Leitenberg har den norska regeringen 1985 tillbakavisat påståenden om att man påträffat bottenspår eller att miniubåtssystem varit inblandade. Den ovannämnda färska informationen från Kirkenes indikerar dock att miniubåtssystem nu kan vara inblandade i mot Norge riktad undervattensverksamhet.

Från Danmark finns relativt få rapporter om främmande undervattensverksamhet, något som inte bör anses förvånande med tanke på djupförhållandena runt de danska öarna.

Leitenberg redovisar en kränkning, då en ubåt intog ytläge i Disco Bay på Grönlands västkust i juli 1983. Ubåten kom upp bara ca 25 meter från den båt varifrån observationen gjordes.

Skärgårdsområdena i Finland påminner om svensk skärgård och kan ha varit av begränsat operativt intresse för såväl Sovjetunionen som Nato. Från andra världskriget vet vi att sovjetiska ubåtar utnyttjade skärgårdsområdena både i Finska Viken och runt Åland.

Det finns få öppna redogörelser för i Finland inträffade ubåtskränkningar. I juni 1982 gjorde emellertid ett kustbevakningsfartyg en vapeninsats mot en indikerad främmande ubåt på finskt inre vatten i Ålandsarkipelagen. Händelsen inträffade innanför fyren Märket väster om Eckerö.

Utanför Hangö upptäckte och avvisade finska örlogsfartyg i oktober 1991 en främmande ubåt i undervattensläge. En annan ubåtsincident inträffade i november 1995 i samma område, varvid

Milton Leitenberg, Soviet Submarine Operations in Swedish Waters 1980-1986 (1987), s. 18 3 Ibid. s. 18ff. 4 Ibid. s. 17f. 5 Ibid. s.23; och Jussi Lähteinen, ”Ubåtars territorialkränkningar – erfarenheter I Sverige och Finland, Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 1997:4, s. 117.

292

en sjunkbombsinsats gjordes. Analysen av det inspelade ljudbandet tydde på att det varit en ubåt som indikerats.

Enligt finska pressuppgifter hade sjöbevakningen sommaren 1997 larmats för att undersöka ett område utanför Borgå ca 30 km öster om Helsingfors där en ljuspunkt observerats slå ner i vattnet. Sjöbevakningen bedömde att fenomenet åstadkommits av fallande rymdskrot. En kvällstidning menade att en främmande ubåt eventuellt varit i området för att leta efter nedfallna delar av en satellit.

Även sommaren 2001 rapporterades ubåtsindikationer i skärgårdsområdet utanför Borgå. Sjöbevakningen uppgavs vid midsommartid ha letat efter en ubåt. Efter denna händelse uttalade chefen för Finska Vikens sjöbevakning att indikationen troligen rörde sig om ett djur, då det skulle vara ytterligt svårt för en ubåt att ta sig fram i området, då vattendjupet på platsen endast är ca 20 meter. Ytterligare ubåtsindikationer rapporterades i juli och augusti. I synnerhet en av dessa föranledde tämligen omfattande spaningar, vilka involverade flera fartyg från såväl sjöbevakningen som marinen, en helikopter och ett flygplan. Några resultat eller kommentarer från dessa spaningsinsatser har inte redovisats.

Främmande ubåtar har vid flera tillfällen efter 1980 indikerats på svenskt territorium i Bottniska Viken (de tidigare i betänkandet redovisade incidenterna i Sundsvall och Töre är ett par exempel). Dessa ubåtar måste för att komma upp i Bottenhavet kränka antingen svenskt eller finskt territorium, förutsatt att passagen förbi Understen ej skett i övervattensläge som ”oskadlig genomfart”. Här bör observeras att finskt sjöterritorium i området Understen − Märket ingår i den demilitariserade zonen. Även en passage i övervattensläge innebär därför en kränkning av Ålandskonventionen. Vidare bör framhållas att den djupaste och från navigatorisk utgångspunkt enklaste vägen för en ubåt, som i undervattensläge avser passera genom Ålandsförträngningen, går strax öster om den finska fyren Märket.

9.2¶Sovjetiska miniubåtssystem

I 1995 års Ubåtskommissions betänkande beskrivs några miniubåtssystem . Sådana finns i både väst och öst för olika ändamål,

Lähteinen, ”Ubåtars territorialkränkningar…”, KKrVAHT, s. 117f. 7 Rapport från försvarsattachén i Helsingfors, 2001-08-27. 8 SOU 1995:135, s. 69-77.

293

såsom militära, ubåtsräddning, off shore-verksamhet, vetenskaplig forskning och turism. Till dessa ändamål bör man med stor säkerhet också lägga brottsliga. En enkel miniubåt eller dykarfarkost kan vara ett transportmedel för t.ex. smuggling av narkotika eller dyrbart stöldgods, som klyvbart material. Även smuggling av människor är ett tänkbart användningsområde. Näraliggande är också dold transport av agenter för underrättelseinhämtning eller för terroristhandlingar.

Här skall särskilt redovisas viss tillgänglig information om sovjetiska miniubåtssystem. Anledningen härtill är att man inom Försvarsmakten och bland en del experter anser att det varit sovjetiska miniubåtssystem, som legat bakom en stor del av de rapporterade kränkningarna av svenska vatten under 1980- och 90talen.

Öppen information om miniubåtssystem som kan ha utnyttjats i det forna Sovjetunionen, och som kan finnas kvar i dess efterföljare är relativt sällan förekommande. Detsamma gäller för liknande system, som kan finnas i andra främmande länders underrättelse- och liknande organisationer. Om miniubåtar och dykarfarkoster, som används i rent kriminella sammanhang, liksom om det finns bevis för att sådana har använts i terroraktioner, är litet känt.

Försvarsmaktens kunskap om sovjetiska miniubåtssystem med militär användning omgärdas av hög sekretess. Ett är att främmande makt inte skall ha kännedom om vad man vet eller inte vet på svensk sida och hur denna kunskap erhållits. Därmed sammanhänger att den främmande makten ej skall kunna förutse vilka motåtgärder vi vidtar utifrån den kunskap vi har skaffat oss. Ett annat skäl är att Försvarsmakten inte vill att en person, som gjort en optisk observation av något som skulle kunna vara en ubåt, skall påverkas av vetskap om hur olika typer av miniubåtar ser ut. Försvarsmakten har emellertid delgivit utredningen viss hemlig information om sovjetiska miniubåtssystem.

I uttrycket miniubåtssystem avses här såväl små ubåtar dvs. konventionella ubåtar under ca 250 ton, miniubåtar på ca 50 ton och dykarfarkoster. I en dykarfarkost sitter dykarna antingen inne i farkosten eller rider utanpå den. Det finns också s.k. undervattensmopeder.

Den sekretess som omfattade den sovjetiska militären i synnerhet dess underrättelsetjänst och dess system för specialoperationer, gör det svårt att ur öppna källor finna information om var man

294

sökt utveckla miniubåtssystem, var sådana kan ha baserats, hur berörda förband kan ha varit organiserade, hur kommandostrukturen kan ha utformats, hur personal kan ha uttagits och utbildats, samt hur miniubåtar kan ha förflyttats till avsedda operationsområden, etc. Av detta följer att också information om själva miniubåtarna är svåråtkomlig.

I Sovjetunionen fanns, liksom i dagens Ryssland, ett välutvecklat system av inre vattenvägar. Många av floderna är till stora delar segelbara, och kanaler förbinder dem på olika ställen. Dessa inre vattenvägar förbinder Norra Ishavet med Östersjön, Svarta Havet och Kaspiska Havet, något som möjliggör att även relativt stora fartyg kan förflyttas utan att detta kan upptäckas av andra västerländska underrättelsekällor än fotosatelliter. Eftersom miniubåtssystem omfattar små farkoster är det möjligt att utveckling och tillverkning skett inne i Sovjetunionen i något av de många stängda områden som fanns där. För operationer i t.ex. Östersjön kunde ubåtar antingen förflyttas för egen maskin eller transporteras på ett flodfartyg. Det sovjetiska järnvägsnätet möjliggjorde också landtransport av mindre typer som dykarfarkoster. Fullt tänkbart är också järnvägstransport av en isärtagen miniubåt, som senare satts ihop och sjösatts.

Olika teorier har framförts rörande miniubåtssystems organisatoriska hemvist. En i väst förekommande uppfattning är att de marina diversionsförbanden, ”spetsnaz” innehöll underenheter som utnyttjade såväl miniubåtar som dykarfarkoster. I var och en av de fyra sovjetiska marinerna ingick en spetsnaz-brigad. Uppgifterna för denna var genomförande av olika former av sabotageaktioner, underrättelseinhämtning och liknande typer av specialuppdrag. Spetsnaz-förbanden bemannades med utvald personal som genomgick en krävande militär utbildning, inriktad inte bara på fysisk styrka utan också på att i små grupper kunna lösa svåra uppgifter. Liknande enheter i väst är exempelvis de brittiska SAS-förbanden och amerikanska flottans ”Navy Seals”.

9 Victor Suvorov, Soviet Military Intelligence (Hamish Hamilton, London, 1984), s. 147− 154; Victor Suvorov, ”Spetsnaz: the Soviet Union’s Special Forces”, International Defense Review, March 1984; Marc J. Berkowitz, ”Soviet Naval Spetsnaz Forces”, Naval War College Review, 1988; samt David R. Kohler, ”Spetsnaz”, US Naval Institute Proceedings, August 1987. Wilhelm Agrell har på goda grunder ifrågasatt huruvida pseudonymen Victor Suvorov verkligen var en genuin sovjetisk avhoppare med förstahandskunskaper om spetsnaz-förband och deras användning av miniubåtar. Suvorovs alster bär karaktäristiska drag av analys från västlig underrättelsetjänst snarare än som kommande från en avhoppare med egna upplevda erfarenheter. Se Agrell, Fred och Fruktan (2000), s. 241. 10

De fyra sovjetiska marinerna var den Norra Marinen, Östersjömarinen, Svarta Havsmarinen, och Fjärran Östernmarinen.

Det kan emellertid i sammanhanget vara av intresse att nämna vad som framgår av Warsawapaktens i Berlin kvarlämnade planeringsdokument att det i paktens planering för angrepp mot Danmark ankom på östtyska attackdykarförband att genomföra de inledande diversionsoperationerna och att Östtyskland skulle svara för utbildning av diversionsförband.

I Sovjetunionen fanns flera underrättelse- och säkerhetsorganisationer. Mest kända är KGB och den militära underrättelsetjänsten, GRU, men det fanns också andra. Liksom i väst kunde dessa ianspråkta militära resurser för särskilda uppdrag. Det är därför inte omöjligt att någon sådan organisation utnyttjade miniubåtar för viss hemlig verksamhet. Därom vet vi dock litet.

Miniubåtars uthållighet är begränsad. Under andra världskriget genomfördes djärva operationer, där miniubåtar bogserades av en konventionell ubåt över långa sträckor för att komma till avsett operationsområde. Det brittiska angreppet mot det i Norge baserade tyska slagskeppet Tirpitz är ett känt exempel. En sådan undervattensbogsering var osäker och flera miniubåtar gick förlorade. Det finns i dag säkrare metoder att förflytta en miniubåt till lämpligt utgångsläge för en operation. Att bygga om ett konventionellt civilt fartyg, så att det i skrovet kan härbärgera en miniubåt, är tekniskt sett relativt enkelt. Ubåten kan på så sätt dolt transporteras till avsett område, och där sjösättas utan att det kan upptäckas. På överenskommen tid och plats kan ubåten sedan docka in i moderfartyget, och därefter återtransporteras till sin bas. Som exempel kan nämnas att det sovjetiska forskningsfartyget Akademik Aleksey Krylov, som gjorde sin första resa 1982, kunde i ett särskilt utrymme inombords transportera en miniubåt. Denna sjösattes genom en stor lucka i fartygssidan.

Vad är då känt om själva ubåtarna? Som nämnts är det relativt sparsamt med öppna uppgifter. Viss information kan dock hämtas ur öppna källor eftersom det då och då förekommer artiklar om miniubåtssystem i öppen press. Oftast är det emellertid omskrivningar av tidigare artiklar med utnyttjande av samma källor. På utställningar och mässor har stundom visats modeller och beskriv-

Richard Compton-Hall, ”Re-emergence of the Midgets”, Military Technology, 1987:10; och Submarine Warfare- Monsters & Midgets (Blandford Press, Dorset, 1985), s. 135−144. (av samma författare) 12

Jane’s Fighting Ships 1993-94; och Lähteinen, ”Ubåtars territorialkränkningar…”, KKrVAHT, s. 90. 13

Massimo Annati, ”Underwater Special Operation Craft”, Military Technology, 1996:3; och Richard Compton-Hall, Submarine versus Submarine- the tactics and technology of underwater confrontation (David & Charles Publishers, London, 1988), s. 86−101.

ningar av främst undervattensfarkoster för forskning och off shore-verksamhet. Ett sovjetiskt − och alltjämt fungerande − företag i St Petersburg är konstruktionsfirman ”Malachit”, som marknadsför olika undervattensfarkoster för civila ändamål och som också konstruerade miniubåten Pyranja.

Denna miniubåtstyp, som i Jane´s Fighting Ships också benämns ”Losos”, byggdes endast i två exemplar, enligt vad konstruktionsbyråns chefsingenjör anförde till den svenska delegationen, som inom ramen för de svensk-ryska expertsamtalen besökte St Petersburg i januari 1994. Därvid framkom också att Pyranja var kravspecificerad och beställd av marinens underrättelsestyrelse. Representanten för Malachit hävdade vidare att konstruktionsbyrån utvecklat alla mindre sovjetiska ubåtar, och att ingen annan förekommit i Östersjön. Före 1987 då provturerna inleddes hade ingen sådan funnits. Från rysk sida har man förnekat att man haft några andra miniubåtar för militärt bruk än Pyranja.

Det första exemplaret av Pyranja levererades 1987. Uppnådda prestanda var emellertid, enligt Malachit, inte till belåtenhet. Den tornförsedda miniubåten, som uppges ha ett skrov av titan, är 29 meter lång och 5 meter bred. Maximalt tillåtet dykdjup är 200 meter. Ubåten framdrivs av en propeller och kan med fyra knops fart gå 1 000 nautiska mil. Pyranja har fyra mans besättning och kan dessutom härbärgera upp till sex dykare som kan lämna miniubåten genom en sluss. Miniubåten kan transportera två minor på utsidan av skrovet, alternativt två stycken dykarfarkoster av den nedan beskrivna typen ”Sirena”. Ytterligare utrustning kan fraktas i behållare utanför skrovet. Uthålligheten antas vara ca tio dygn.

Den mest utförliga beskrivningen som veterligen finns publicerad på svenska av sovjetiska miniubåtssystem gavs av Carl Bildt i ett anförande på krigsvetenskapsakademien i december 1990. Han beskrev där två huvudtyper av miniubåtar, och angav som källa en artikel av journalisten Jack Anderson i Washington Post i maj samma år, i vilken två miniubåtstyper, Argus och Zbuk omnämndes i samband med ubåtsoperationer mot Sverige.

Bildt beskrev den mindre typen, ”den som ubåtsskyddskommissionen konstaterade i Hårsfjärden”, som ”en miniubåt med en

Lähteinen, ”Ubåtars territorialkränkningar…”, KKrVAHT, s. 91ff. 15

Slutrapport ubåtssamtalen. 16

Ibid. 17

Carl Bildt, ”Ubåtskränkningarna mot Sverige – bakgrund, mönster, motiv ”, Kungliga Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 1991:1. 18

Washington Post, 1990-05-06.

längd kring 10 m, okonventionell utformning och en sannolik besättning på 3−4 man. Den används för transport av vapen och personal långt in i skärgårdarna och har en relativt lång uthållighet även om den knappast klarar av operationer på egen hand tvärs över Östersjön. ” Enstaka exemplar av denna miniubåt var försedda med larvband för att med stor precision kunna utföra vissa arbeten på botten, t.ex. mot kablar i förbindelse- eller minsystem.

En större typ av miniubåt hade enligt Bildt ”en längd kring ca 30 meter, tjänar som bas och stöd för de mindre miniubåtarna, har stor aktionsradie och kan ha en uthållighet på över en månad. Här finns sannolikt en besättning på 6−7 man, och dessutom kan ubåten medföra besättning och personal till de två mindre ubåtarna, som den kan föra fram mot operationsområdet.”

Bildt nämnde i sammanhanget att t.ex. åtta ubåtar av den större och fjorton av den mindre typen skulle kunna ha sammanhållits i ett förband. Han ansåg det rimligt att anta att detta förband årligen skulle ha kunnat genomföra två − tre större operationer mot Sverige och då på stor bredd med utnyttjande av halva förbandet.

I boken ”Submarine warfare today and tomorrow” beskrev två pensionerade brittiska sjöofficerare två möjliga typer av miniubåtar. Detta skedde genom att skissera de krav, som den sovjetiska Östersjömarinen skulle kunna tänkas ställa på dels en miniubåt, dels på en bandförsedd undervattensfarkost. De talade alltså i rent hypotetiska termer, och nämns här närmast som exempel på den typ av spekulativt material, som kännetecknar mycket av vad som skrivits om sovjetiska miniubåtar för militärt bruk.

Konstruktionsbyrån Malachit har även konstruerat två typer av dykarfarkoster. Den ena, kallad ”Sirena” kan enklast beskrivas som en ca åtta meter lång elektrisk torped, försedd med två sittbrunnar, i vilka de två dykare, som den kan transportera, sitter. Dykarna sitter således i vattnet och måste andas genom mask eller snorkel. Den främre delen av Sirena kan utgöras av en losstagbar sprängladdning, eller en behållare för annan utrusning. Räckvidden är begränsad och antas uppgå till omkring tio nautiska mil med två knops fart.

En annan av Malachites:s produkter är en droppformad dykarfarkost, kallad ”Triton”. Den påminner om den dykarfarkost, benämnd ”R 2”, som svenska marinen köpte från Jugoslavien i mitten av 1980-talet. I Triton sitter de två dykarna bredvid varandra i far-

J.E. Moore & R. Compton-Hall, Submarine warfare today and tomorrow (Michel Joseph, London, 1986). Se också referat från denna bok i Svenska Dagbladet, 1987-11-22.

kostens främre del, men skyddade av farkostens plexiglasfönster. Triton väger ca 1 600 kg och har ett största dykdjup på 40 meter. Maxfarten uppges vara 6 knop. Räckvidden förmodas uppgå till ca 35 nautiska mil.

Malachit marknadsför också en miniubåt kallad ”Triton 2”. Den uppges vara avsedd för militära ändamål såsom utplacering av minor och transport av upp till sex attackdykare. Triton 2 är nästan 10 meter lång och väger 5 700 kg. Maximala dykdjupet är 40 meter, räckvidden ca 80 nautiska mil och högsta fart 6 knop.

Olika typer av ”undervattenstransportmedel” förekommer också. Dessa består i princip av en släde försedd med en batteridriven propellermotor. På eller efter släden kan en dykare ligga eller bogseras och på så sätt ta sig fram snabbare och utan att ödsla kraft än om han skulle behövt simma. Uthålligheten rör sig om enstaka timmar.

Inom ubåtsräddningsområdet finns ett system som består av en moderubåt och två ubåtsräddningsfarkoster. ”India 2”, som denna ubåtsräddningsfarkost benämns i västliga marinkalendrar, transporteras på en ubåt av typ ”India” till platsen för en befarad ubåtsolycka. India 2 kan gå ner till stora djup, men ej, som den svenska ubåtsräddningsfarkosten URF, rädda en hel ubåtsbesättning. Ett sådant system ingår i Norra marinen och ett i Stilla Havsmarinen. Det har dock veterligen aldrig opererat i Östersjön.

Utöver ovan nämnda uppgifter om sovjetiska miniubåtssystem har ett antal olika projekt avsedda för civil användning presenterats vid mässor och utställningar. Det är inte känt hur många av dessa som verkligen tillverkats och kommit att användas kommersiellt. Av presenterade ritningar och bilder av modeller förefaller dessa inte vara särskilt lämpade för den typ av militär verksamhet, som har bedömts ha förekommit på svenskt territorium. Men förhållandet indikerar att det fanns − och sannolikt alltjämt finns − en avsevärd kunskap om miniubåtssystem, en kunskap som också kan användas för utveckling och tillverkning av militära applikationer. Sådan verksamhet kan, som framhållits inledningsvis, genomföras undandraget våra möjligheter till insyn.

Lähteinen, ”Ubåtars territorialkränkningar…”, KKrVAHT, s. 91ff. Se även Jane’s Fighting Ships 1993-94. 21

Ibid. 22

Se Jane’s Fighting Ships 1993−94; samt SOU 1995:135, s. 69.

Sammanfattningsvis kan sägas att det knappast tycks vara en i internationell ubåtslitteratur allmänt omfattad syn att Sovjetunionen hade utvecklat miniubåtssystem av den typ som beskrivits. Och att sådana system skulle ha framtagits enbart för att sättas in mot Sverige får anses föga sannolikt. Mycket återstår alltså att utforska på detta område.

9.3¶Samverkan med andra länder

Frågan om samverkan med andra länder har i debatten i mycket koncentrerats på möjligheten att samordning skett mellan den svenska marinen och andra länder. Därutöver har i denna utredning på andra håll behandlats teknisk samverkan, exempelvis gällande avlyssning av band samt utbyte på underrättelseområdet. Dessa områden behandlas ej vidare här.

Debatten huruvida den svenska marinen genomfört samövningar på svenskt territorialvatten med örlogsfartyg från olika Natoländer blossade upp i samband med ett uttalande av den f.d. amerikanske försvarsministern, Casper Weinberger, framfört i tv-programmet Striptease, den 7 mars 2000. Även en f.d. brittisk marinminister, Sir Keith Speed, antydde i ett senare program att samövningar hade skett mellan den svenska och brittiska marinen. Intervjun med Weinberger och den efterföljande debatten föranledde Försvarsdepartementet och ÖB att igångsätta var sin snabbutredning som båda kom fram till slutsatsen att påstående om samövning på svenskt vatten varit grundlösa, med vissa smärre och obetydliga undantag. I enlighet med direktiven för innevarande utredning har jag granskat påståenden om samövning mellan svenska marinen och väststatsflottor eller flottenheter.

Nedan följer beskrivningar av dels vad utredningen funnit i amerikanska arkiv om en samövningsfråga, dels vissa uttalanden på amerikanskt håll, dels Weinberger-intervjun, i vilka fall frågor om eventuell samövning eller beredskapstester diskuterades. Bland annat presenteras en händelse som tidigare inte varit känd för allmänheten och som möjligen ger en inblick i hur påstådda marina övningar av den karaktär som beskrivits ovan kan ha gått till. De övriga fallen är kända sedan tidigare men förtjänar likväl att återupprepas för att ge en så heltäckande bild som möjligt av denna fråga.

Sommaren 1960 planerades besök av den amerikanska jagaren USS Barry i den svenska huvudstaden och i Göteborg på västkusten. Av en tillfällighet får en diplomat på den amerikanska ambassaden i Stockholm reda på att en samövning ("joint exercise”) mellan Barry och svenska ubåtar planerats. Övningen, som skulle ha baserat sig på en informell överenskommelse mellan marinchefen Stig H:son Ericson och den amerikanska marinattachéen Captain Roenigk, var tänkt som en demonstration av ett modernt amerikanskt sonar-system (”latest SONAR gear”) där svenska ubåtar avsågs tjäna som målubåtar. Diplomaten i fråga, ambassadrådet B.E.L. Timmons, fann detta vara en olämplig och synnerligen riskabel idé med tanke på att frågan inte behandlats på politisk nivå vare sig i USA eller Sverige och anmälde ärendet till ansvarig tjänsteman, Robert M. Brandin, vid avdelningen för Northern European Affairs, State Department i Washington. Brandin, i egenskap av representant för State Departement, förde frågan vidare till Department of Navy och Department of Defence, som gav klartecken till övningen under förutsättning att den svenska regeringen samtyckte. Värdet med övningen sades vara att det var viktigt för amerikanska örlogsfartyg att regelbundet uppträda i Östersjön för att demonstrera att området var en del av det fria havet. Det ansågs dock som nödvändigt att övningen skulle skötas diskret, men inte hemligt (”discreet, but not secretive”) och i det fall pressen fick nys om något var man av åsikten att relevant information skulle redovisas öppet.

Captain Roenigk förmedlade därefter de amerikanska önskemålen till den svenska marinchefen, som i sin tur ämnade inhämta ett godkännande via sin normala kanal vid den svenska utrikesförvaltningen, polchefen Sverker Åström. Det framkommer inte, från det material som utredningen har haft tillgång till, huruvida denna kontakt togs eller om Utrikesdepartementet godkände att övningen verkställdes. Åström säger sig inte ha något minne av att en sådan kontakt tagits. Följande citat finns att läsa i en uppslagsbok över amerikanska örlogsfartyg: ”Under juni månad [1960], när hon [Barry] besökte Nederländerna, Finland, Sverige, Danmark och Belgien, fann jagarens besättning att de regionala flottorna var angelägna om att diskutera både tekniska och säkerhetsmässiga frågor. Och, under det att Barry genomförde fyra sonar-demonstrationer till sjöss med ubåtar från vänligt sinnade länder, var de utländska marinofficerarna imponerade av amerikansk marinteknologi.” (egen översättning) Var övningarna skedde

eller med vilka länder, har utredningen inte kunnat klarlägga. Noterbart är dock att varken Finland eller Belgien har några ubåtar. Avslutningsvis kan konstateras att frågan huruvida övningen verkligen genomfördes måste sägas vara av mindre intresse än det faktum att den planerades över huvudtaget.

Slutligen är det viktigt att notera att episoden ägde rum redan år 1960 och att utredaren inte funnit någon dokumentation som skulle bekräfta att sedan dess ytterligare samövningar ägt rum.

Våren 1998 gjordes en del uppseendeväckande uttalanden av en hög amerikansk tjänsteman vid namn Dov S. Zakheim, som bland annat tjänstgjort som säkerhetspolitisk expert i Pentagon under perioden 1981−1987. Yttrandena gjordes vid ett seminarium med titeln ”The Nordic Countries in the Shadow of the Cold War” vid det Danska Utrikespolitiska Institutet (DUPI) i Köpenhamn. Zakheims grundläggande tes var att norra Europa aldrig dominerat det amerikanska säkerhetspolitiska tänkandet på toppnivå, men att regionen varit betydelsefull på den operativa nivån, i egenskap av flankområde till Nato och speciellt ur marin synvinkel. I sin beskrivning av de säkerhetspolitiska relationerna mellan USA och Sverige karaktäriserade han detta förhållande som en ”hemlig allians” (secret alliance) och att det inom ramen för denna allians ingick topphemligt utbyte av information mellan de båda försvarsmakterna, besök av amerikanska officerare i det svenska försvarets mest känsliga anläggningar, samt genomförande av ”mycket diskreta gemensamma utbildningsövningar” (very low key joint training exercises). Zakheim poängterade att denna typ av kontakter vanligtvis sköttes på ett informellt sätt, dvs. muntligt, och att man därför inte kunde förvänta sig att hitta sådan information i några arkiv. Slutligen var man från den amerikanska

Timmons to Brandin, 17 June 1960; Timmons to Brandin, 21 June 1960; samt Brandin to Timmons, 30 June 1960: Records relating to Sweden 1957-75, Lot File 72 D 339, Box 2, RG 59, National Archives 2, College Park, MD, USA. Samtal med Sverker Åström, 2001-08-15. Dictionary of American Naval Fighting Ships, Volume I – Part B (erhållet den 19 juli 2001 via internet-adressen: www.history.navy.mil/branches/baryhist.htm). Utdrag från uppslagsboken på originalspråket: ”Before the end of June [1960], Barry visited Portsmouth, England and Kiel, Germany, to conduct naval reviews and in-port sonar demonstrations. During July [1960], when she visited the Netherlands, Finland, Sweden, Denmark and Belgium, the destroyer’s crew found the regional navies were eager to discuss both technological and security concerns. And, as Barry conducted four at-sea sonar demonstrations with friendly submarines, that foreign naval officers were impressed with U.S. naval technology.” Rörande det faktum att varken Belgien och Finland har ubåtar, se Svenska Flottans Marinkalender, 1970. Det som gör fallet med USS Barry intressant är att nämnda källor, på ett detaljerat sätt, beskriver ett specifikt fall samt att några av källorna har författats oberoende av varandra. En kuriosoitet i sammanhanget är slutligen att Barry idag ligger förtöjd i Washington Navy Yard och är öppen för allmän visning.

militärens sida noga med att hålla detta samarbete hemligt för det egna State Department.

I den väl ansedda tidskriften Cooperation & Conflict lämnade Zakheim en reviderad version som också den väckte ett visst intresse. Bland annat konstaterades att ”den låga nordiska profilen medgav ett visst skydd rörande det betydande samarbete som fanns med USA, något som inte ens skapade någon uppmärksamhet i den amerikanska regeringen, med undantag av Pentagon.” (egen översättning) Det sägs vidare att från sent 1950-tal till en bra bit in på 1970-talet fanns ”ett speciellt förhållande till Sverige som inkluderade topphemliga orienteringar av den svenska marinchefen till den amerikanska marinchefen, besök till hemliga svenska anläggningar, utbyten av muntliga åtaganden rörande vilken strategi och taktik som skulle användas i händelse av en sovjetisk attack, (samt) mycket diskreta gemensamma utbildningsövningar.” (egen översättning). Det senare var ett citat från ett brev skrivet av den tidigare amerikanske marinchefen, amiral Elmo Zumwalt, daterat februari 1998 till nämnde Zakheim. Amiral Zumwalt sägs också ha slagit fast att den amerikanska marinen vanligtvis inte informerade State Department om dessa politiskt känsliga aktiviteter. Den amerikanska f.d. marinchefen (1970−1974) är en förhållandevis viktig källa i sammanhanget eftersom han enligt uppgift sägs ha haft goda relationer med svenska marinofficerare och skall i anslutning till sitt besök i Sverige sommaren 1971 ha bidragit till att avsevärt fördjupa relationerna mellan den svenska och amerikanska marinen.

De yttranden som i praktiken utlöste debatten om svenska samövningar med marina enheter från Nato och tester av det svenska kustförsvarets beredskap, av från Nato tillhörande enheter, var den TV-intervju som gjordes med den amerikanske f.d. försvars-

Dov S. Zackheim, ”The United States and the Nordic Countries during the Cold War”, föredrag den 6 mars 1998, vid DUPI i Köpenhamn. Seminariet som helhet, organiserat av International Studies Association, och där även andra föreläsare deltog, hade titeln ”The Nordic Countries in the Shadow of the Cold War”, 5−7 mars 1998. För ett referat från Zakheims föreläsning se Strategiska Institutionens (FHS) Nyhetsbrev, Nr.1 (1998), s. 12f. Hans föreläsning ledde senare till en något mer försiktig artikel (med samma namn) i Cooperation & Conflict, 1998, Vol. 33(2), s. 115−129. Citatens ordalydelse på originalspråket är: ”the low Nordic profile did offer a degree of cover, however, to significant cooperation with the United States that did not even attract much attention within the United States government outside the Pentagon.” samt ”a special relationship with Sweden that involved top secret briefings by Swedish Chiefs of Naval Operations (CNO) to U.S. CNOs, visits to Swedish classified facilities; exchange of verbal commitments as to how we would conduct strategy and tactics in the event of a Soviet attack; very low key joint training exercises.”

ministern Caspar Weinberger i samhällsprogrammet Striptease den 7 mars 2000. Intervjun verkar bland annat ha inspirerats av ett amerikanskt nyhetsprogram från 1984 (ABC-news), där, baserat på hemliga källor från Pentagon, det hävdats att USA:s ubåtar ofta kränkte andra nationers territorialvatten (även vänligt sinnade länder) i samband med insamling av militära underrättelser. På en direkt fråga till Weinberger, som upprätthöll posten som försvarsminister åren 1981−1987, huruvida Nato hade testat också det svenska försvaret, svarande han att ”de testade alla försvar då och då för att se om det fanns luckor som kunde täppas till, speciellt efter den sovjetiska ubåtskränkningen [U 137].” När reportern undrade om det inte fanns risker med att gå in i svenska vatten, eftersom marinen släppte sjunkbomber, menade amerikanen att det troligen hade skett efter konsultationer med den svenska statsmakten (”government-to-government”) och att så vitt han visste man aldrig genomfört några intrång utan att svenskarna hade blivit informerade i förväg. Inte heller hade Weinberger erfarit att det någonsin inträffat någon typ av konfrontation mellan Sverige och Nato-styrkor i dessa sammanhang. Han beskrev vidare att det inte fanns några avtal i formell mening för denna övningsverksamhet utan att det snarare var konsultationer av mer informell karaktär (”consultations or understandings”) mellan de båda ländernas mariner.

På frågan om miniubåtar hade använts i dessa intrång, svarade han att han inte visste vilken nivå eller vilka instrument som utnyttjades, men att USA hade alla typer av ubåtar och att den amerikanska marinen var ”tvungen att veta var Sovjets ubåtar var vid alla tidpunkter. Och vi hade kapacitet att göra det.” Weinberger konstaterade avslutningsvis att han inte kände till vilka typer av ubåtar som använts eller hur regelbundet dessa tester hade skett, i Östersjön eller på andra platser, utan endast att detta genomförts i tillräcklig utsträckning för att vi skulle ”vara säkra på att våra försvarsplaner var uppdaterade och tillräckliga…för att vi skulle vara kapabla att motstå alla förändringar i sovjetisk styrka och sovjetisk kapacitet. Det gjordes regelbundet. Det gjordes inte bara till sjöss, det gjordes mot flygvapnet, landförsvaret, det gjordes för att förhindra möjlig[a] landstigningsområde[en].”

Som uppföljning till intervjun med Caspar Weinberger gjorde Striptease-redaktionen på Sveriges Television, fem veckor senare, den 11 april 2000, ett nytt program vilket innehöll ett bandat

Intervju med Caspar Weinberger, Striptease, SVT, 2000-03-07.

samtal med en f.d. brittisk marinminister (1979−1981) vid namn Sir Keith Speed. Speed, utifrån en brittisk horisont och från egna erfarenheter, bekräftade här den allmänna beskrivning av diverse beredskapstester från Natos sida som Weinberger gjort gällande. I likhet med sin amerikanska kollega betonade Speed att dessa tester uteslutande utförts med den svenska motpartens godkännande, dock utan att nämna någon specifik tid och plats för sådana övningar. Ett tänkbart scenario (utifrån brittiska erfarenheter) var enligt honom att en principöverenskommelse träffades på politisk nivå, förslagsvis mellan de olika utrikesförvaltningarna, via försvarsministrarna ner till marinstaberna som arbetade ut detaljerna och verkställde beredskapstesterna. Testerna utspelade sig sedan genom att brittiska fartyg, på överenskommen tid, men på obestämd plats, försökte penetrera det svenska territorialvattnet i syfte att kontrollera beredskapen hos det svenska försvaret. Speed konstaterade vidare att under hans egen tid vid posten som marinminister, dessa tester aldrig förorsakade några problem eller föranledde klagomål från de inblandade länderna, inklusive Sverige.

På frågan varför sådana beredskapskontroller genomfördes var svaret, enligt honom, att detta var effektiva metoder att testa de förvarningssystem som alla försvarsmakter var beroende av för sin säkerhet, och ett utmärkt sätt att träna personal och militär material i det egna försvaret. Det faktum att man inte kände till varandras operativa mönster gjorde att övningarna blev mer realistiska än om de utförts av egna förband. Detta gällde även de samövningar som skedde mellan örlogsfartyg med olika nationaliteter i samband med örlogsbesök. På den direkta frågan huruvida sådana beredskapstester eller marina övningar hade utförts av brittiska örlogsfartyg, inklusive ubåtar, i svenska vatten slog den f.d. marinministern fast att han skulle bli mycket förvånad (”very surprised indeed”) om sådan operationer inte hade genomförts gemensamt av den svenska och brittiska flottan. Rörande miniubåtar, slog Speed fast, att det inte ingick några sådana farkoster i den brittiska marinen och att de ubåtar som användes för operationer i Östersjön var dieseldrivna ubåtar av Oberon-klass.

Intervju med Sir Keith Speed, Striptease, SVT, 2000-04-11.

Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens utredningar

Som en konsekvens av intervjun med Caspar Weinberger beslutade regeringen tämligen omgående att frågan om Natoubåtar i svenska vatten skulle snabbutredas av berörda myndigheter. Inom Försvarsdepartementet genomfördes detta av expeditions- och rättschefen Ingvar Åkesson, som efter samtal med tidigare försvarsministrar och statssekreterare, samt en genomgång av handlingar i det egna departementets arkiv med anknytning till ubåtsfrågan 1980-1995, inte fann något stöd ”för påståendet att man från svensk sida skulle ha tillåtit utländska ubåtar att på svenskt territorium testa det svenska försvaret.” Ytterligare en utredning genomfördes av generallöjtnant Hans Berndtson och chefsjurist Stefan Ryding-Berg vid Försvarsmakten. Syftet med deras granskning var att ”så långt möjligt klargöra sanningshalten i massmediapåståenden om icke sanktionerade övningar och kontakter inom ubåtsområdet mellan Försvarsmakten och andra nationer.” Detta uppdrag utfördes med hjälp av ”ett stort antal intervjuer” och man kom till slutsatsen att det inte fanns någon grund för påståendena att ”Försvarsmakten skulle ha träffat avtal med Nato om att testa Sveriges förmåga att bl.a. upptäcka främmande undervattensfarkoster på svenskt territorialhav.” Man konstaterade rent av att detta var en ”i det närmaste…osannolik tanke.” Dock fanns det uppgifter som framkommit, menade man, som tydde på att ”vissa övningar med främmande makt” hade skett ”där formellt regeringstillstånd synes ha saknats.” Detta gällde bland annat ett tidigare fall med brittiska Oberon-ubåtar, samt ett par tillfällen när svenska ubåtar deltagit i finska ubåtsskyddsövningar (den finska marinen har inga egna ubåtar). I dessa fall hade det varit frågan om övningar inom ramen för av regeringarna godkända örlogsbesök, vilka genomförts utanför svenskt territorialvatten.

Det bör i sammanhanget tillfogas att det amerikanska försvarshögkvarterret på formell svensk förfrågan maj 2000 kategoriskt förnekat att amerikanska örlogsfartyg utan svenskt medgivande beträtt svenskt territorialvatten. Ett liknande svar inkom från Försvarsministeriet i London.

PM från Försvarsdepartementet, ”Frågan om Natoubåtar i svenska vatten”, 2000-03-30; och ÖB till Regeringen, ”Förberedande undersökning avseende vissa uppgifter i massmedia”, 2000-03-31, samt Berndtson/Ryding-Berg till ÖB, ”Redovisning av utredningsuppdraget”, 2000-03-30.

Den internationella bilden

Utredarens bedömning

För att man skall kunna dra några slutsatser från beskrivningen av fallen ovan är det på sin plats att diskutera ett antal källkritiska och

metodologiska spörsmål. För det första innehåller intervjun med Caspar Weinberger ett antal tveksamheter vilket till viss del undergräver hans trovärdighet som källa eller kanske snarare ger vid handen att hans uttalanden feltolkats alternativt övertolkats. På frågan vilka nationers ubåtar som varit inblandade i operationer gentemot Sverige, svarar Weinberger att amerikanska och brittiska ubåtar definitivt utfört sådana uppdrag, men troligen inte Tyskland, eftersom man inte bidrog nämnvärt till Natos marina styrkor. Detta påstående är, vad gäller marin verksamhet i Östersjön, inkorrekt med tanke på att Västtyskland i detta område var den

överlägset största marina aktören på Nato-sidan. Det finns två förklaringar till denna fadäs: antingen är det en ren felsägning eller också har Weinberger svårt att skilja på Nordsjön och Östersjön, kanske inte geografiskt men likväl geopolitiskt och militärstrategiskt.

Hur går man då tillväga för att studera dessa frågor i det svenska sammanhanget, trots de metodologiska problem som finns t.ex. vad gäller källor? För det första bör man fokusera sin uppmärksamhet på de örlogsbesök till svenska hamnar som regelbundet genomfördes av diverse Natoländer under efterkrigstiden, främst USA, Storbritannien och Västtyskland. I samband med dessa besök fanns ett intresse från den svenska och det besökande fartygets sida att testa kapaciteten på ny utrustning och öva under mer realistiska förhållanden, dvs. övning i främmande vatten (för den ena parten) och mot främmande enheter (för att inte taktiska operationsmönster, i lika stor utsträckning, skulle vara kända för motparten). I dessa sammanhang kan för bästa resultat krigsdagböcker och loggböcker användas som källor och speciellt stor potential finns i de fall källor från de båda sidorna kan studeras sida vid sida och jämföras. Om man därmed vet tiden och platsen för ett amerikanskt örlogsbesökt till Sverige, samt fartygens namn (information som finns tillgänglig på UD:s arkiv) är det oftast möjligt att finna information om örlogsfartygens aktiviteter under dessa dagar i de enskilda loggböckerna. Här finns också möjligheten att jämföra positioner, som därmed kan sammanfalla. De flesta krigsdagböcker och loggböcker för amerikanska örlogsfartyg finns att tillgå i National Archives (för tillfället fram t.o.m. 1967), samt i den amerikanska flottans arkiv, Naval Historical Center (för tiden efter 1967, som till viss del fortfarande är hemligstämplade). En annan utmärkt källa på den amerikanska sidan, för mer allmän information om enskilda örlogsfartyg, är uppslagsverket Dictionary of American Naval Fighting Ships som ibland kan innehålla referenser till aktiviteter i anslutning till olika flottbesök. Motsvarande information på den svenska, brittiska och tyska sidan är svårare att komma åt. I Sverige hålls sådana källor hemliga i 40 år även om undantag ibland kan ske och i Storbritannien, enligt uppgift från Public Records Office, minskar möjligheterna snabbt att studera dessa frågor när man kommer in på 1950-talet. Situationen i Tyskland torde vara i stort sätt densamma.

Den förre västtyska biträdande marinattachén i London, F.U. Kupferschmidt, har bedömt den västtyska marinens närvaro i Östersjön till ungefär 75 procent av Natos totala styrka i området. Samtliga marina stridsflygplan, med Östersjön som operationsområde, anses också härröra från Västtyskland. Se F.U. Kupferschmidt, ”A German View”, i Geoffrey Till (red.), Britain and NATO’s Northern Flank (Macmillan Press, London, 1988), s.107.

Vidare hänvisar han till ambitionen att ständigt vara uppdaterad rörande den sovjetiska marinens kapacitet samt ha förmågan att fastställa vid varje tillfälle var de sovjetiska ubåtarna var lokaliserade. Detta låter mer som en beskrivning av USA:s och Nato:s operationer på Atlanten och i Norska Havet, än de som oss veterligen genomfördes i Östersjön. Här finns en reell chans att Weinberger inte har uppmärksammat de nyansskillnader som finns i svenska och t.ex. norska marina, geopolitiska och militär-strategiska förhållanden. Därtill måste konstateras att han genomgående talar i generella termer, medan den svenske reportern ställer specifika och Sverige-inriktade frågor. Weinbergers generella svar kan alltså vara ett tecken på att han antingen inte har tillräcklig kunskap för att ge specifika svar eller att han medvetet väljer att ge generella beskrivningar eftersom dessa, enligt honom, också är en korrekt beskrivning av den svenska situationen. Enligt min mening är det tydligt att Weinberger inte diskuterar utifrån insikt och konkreta fall utan att han helt enkelt presenterar en välkänd amerikansk politik och praktik, nämligen att inga infarter i allierade eller vänligt sinnade staters territorium sker utan föregående konsultation med vederbörande stat. En annan sak är att sådana förhandsgodkännanden ur amerikanskt perspektiv inte behöver lämnas formellt på diplomatisk väg utan kan ske genom informell överenskommelse mellan berörda marinmyndigheter (”navy-to-navy”) eller även mellan lokalt marint befäl och chef för besökande marin enhet.

Lika tydligt är enligt min mening att Weinberger, vilken som chef för den amerikanska försvarsmakten under sin ämbetsperiod hade världsvida ansvar, inte rimligen kan ha haft någon anledning att orientera sig om något så för den globala säkerheten så marginellt som eventuella amerikanska aktiviteter i vänligt sinnade Sveriges territorium, så länge etablerad politik och praktik följdes. De uttalanden som gjorts av den brittiske marinministern Speed, står sig dock bättre vid en källkritisk granskning eftersom hans påståenden är mer detaljerade och det faktum att Speed, som brittisk politiker och försvarsexpert i allmänhet torde ha större kännedom om Sverige och Östersjön. Kvar står dock att eventuella övningar i territoriet genomförts med svenskt godkännande. Utredningen har inte funnit att någon princip- överenskommelse på diplomatisk nivå träffats med Storbritannien rörande beredskapstester. I Försvarsmaktens ovan nämnda snabbutredning år 2000 avvisas helt möjligheten av ett avtal med Nato om sådana tester.

Detta utesluter inte informella övningar med t.ex. Storbritannien i samband med Oberon-ubåtarnas återkommande rundfarter i Östersjön.

Zakheim, på amiralen Zumwalts uppgifter delvis baserade resonemang, har här redovisats eftersom det flitigt citeras i svensk debatt. Det något dramatiska språkbruket till trots (”hemlig allians”) tycks Zakheim inte ha mycket annat i åtanke än Sveriges, i och för sig omfattande, samarbete med exempelvis Förenta Staterna om försvarsmaterial- och underättelsefrågor. I den kommande säkerhetspolitiska utredningen avser jag ge en mer utförlig redovisning av sak- och principförhållanden när det gäller samarbete med västmakter.

* * *

Vilka slutsatser kan man då dra utifrån det sakunderlag som presenterats och de källkritiska resonemang som förts? Det finns inga bevis som påvisar ett mönster av omfattande och regelbundna samövningar och beredskapstester mellan den svenska marinen och diverse Natoländers flottor, uppgjorda genom muntliga överenskommelser på politisk nivå. Ej heller finns det några indikationer från svensk sida att tester eller samövningar med främmande makt överhuvudtaget ägt rum, annat än möjligen vid enstaka tillfällen, exempelvis i samband med örlogsbesök. Betydelsfullt är om möjlig verksamhet skett på svenskt eller internationellt vatten. I det senare fallet kan det ha rört sig om informella aktiviteter, vänskapligt sinnade marinstrykor emellan.

10¶Medias roll

Mediernas roll i ubåtsfrågan kan knappast överskattas. Den starka position som politisk aktör – både direkt och indirekt – i det svenska samhället som tidningar, TV och radio redan vid 1980talets början erhållit, gjorde sig gällande också i ubåtsfrågan. Medierna kom att bli av stor betydelse för hanteringen av frågan, både som forum, språkrör och förstärkare för politiker och militärer, och som egen aktör som i sin tur genom den offentliga debatten påverkade regeringen och försvarsmakten.

Nedanstående korta diskussion om medias roll berör bl.a. följande frågor: Hur har kränkningar och indikationer om kränkningar utnyttjats − eller inte utnyttjats − i debatten? Har massmedia varit pådrivande för mer militant agerande? Har politiker och militärer påverkats att prestera mer i form av insatser för att tillfredsställa media? Har medias uppmärksamhet i vissa fall verkat hämmande på militära insatser? Har media bidragit till att skapa ”rundgång” i systemet, med rapporter som dramatiserats och agerats på med ytterligare upphetsade stämningar som följd och därav följande grogrund för nya och fler rapporter?

Det har ibland hävdats att Försvarsmakten, och särskilt marinen, i ett tidigt skede sökte använda sig av media för att främja egna syften. Med tiden kom emellertid mediernas roll att bli helt central. I vissa skeenden blev intrycket till och med att det var media som utnyttjade Försvarsmakten för sin egen nyhetsjakt och därmed byggde upp förväntningar om framgångar i ubåtsjakten. När så förväntningarna upplöstes i intet lämnades försvarets talesmän i bakgrunden och utsattes Försvarsmakten för hård kritik för misslyckade operationer.

Samtidigt hade med medias hjälp och aktiva agerande föreställningen skapats om långvariga och envetna ubåtskränkningar, som pågått under lång tid och som genomförts av en enda makt, Sovjetunionen. Som händelserna utvecklade sig krävdes det inte mycket för att acceptera denna bild, och det krävdes både mod och uppfinningsrikedom att i det klimat som rådde framföra alternativa förklaringsmodeller.

I takt med svikna förväntningar på resultat i kampen mot inkräktarna eller de förmodade inkräktarna växte det emellertid under 1980-talet fram en förtroendeklyfta mellan å ena sidan Försvarsmakten, och å andra sidan media, politiker och allmänhet. Genom 1990-talets upptäckter av mink och sillstim som orsak till indikationer om ubåtskränkningar kom en stor del av både den hotbild och de föreställningar om skeendet som byggts upp att tillsammans med en stor del av sina upphovsmän i det militära och politiska etablissemanget påverkas av denna klyfta. Hur kunde det komma sig att en ursprungligen så stark mediaposition som Försvarsmakten hade i ubåtsfrågan kunde vändas till en i flera avseenden pinsam reträtt. Vilken roll hade media i detta, och hur kom Försvarsmaktens hantering av media att medverka härtill?

Den tid som utredningen ska granska börjar 1980. Före 1980 hade ubåtsfrågan uppmärksammats, men i begränsad utsträckning. Rapporter om ubåtskränkningar hade förekommit i Sverige under hela efterkrigstiden. Men dessa hade fram till 1980 endast rönt begränsad uppmärksamhet. Under 1960-talet började det talas allmänt om budgetubåtar. Det antogs att militärledningen och särskilt marinen vid lämpliga tillfällen släppte ut uppgifter om ubåtskränkningar och främmande ubåtar i syfte att understryka behovet av större anslag. ”Ubåtskränkningarna skulle alltså vara en del av en konstruerad hotbild, uppfunnen av de svenska militärerna”, skrev forskaren Wilhelm Agrell 1986.

1972 års försvarsbeslut innebar att den ubåtsjaktkapacitet som den svenska marinen hade gradvis rustades ned. Marinen, som ända sedan 1958 års försvarsbeslut sett sig förfördelad i fråga om anslag, antogs därmed ha ett motiv att omvärdera de marina hoten. Som Agrell visat finns det emellertid inte stöd i statistiken för misstanken om fabricerade incidenter, rapporterna är tämligen jämnt fördelade över tiden och visar ingen koncentration kring försvarsbesluten. Däremot var det inte otänkbart att myndigheternas

1 Wilhelm Agrell, Bakom ubåtskrisen (1986), s. 13.

informationspolitik kunde ha påverkats ”med ett upplevt behov att i vissa lägen understryka behovet av t.ex. marina resurser”.

Här anmäler sig en frågeställning som kommit att följa ubåtsfrågan från 1980 och fram till idag, nämligen hur kränkningar och uppgifter om kränkningar behandlats och utnyttjats i den offentliga debatten. Att ubåtsfrågan kom att bli en politisk markör i det svenska politiska landskapet har tidigare berörts, liksom att Försvarsmakten på olika sätt sökte utnyttja frågan. Men problemställningen var vidare än så – förekomsten av ubåtar i svenska vatten kom att bli en faktor som inverkade på uppfattningarna om det kalla krigets natur; den togs på många håll till intäkt för sovjetmaktens aggressiva avsikter gentemot väst, och blev till en del av de spänningshöjande mekanismer som tillsammans skapade en situation av skärpt konfrontation mellan militärblocken.

En första delfråga här är i vad mån den i Sverige förhållandevis öppna inställningen till media och till att inför media redovisa myndigheternas, inklusive militärmyndigheternas, förehavanden kan ha spelat in. Denna inställning präglade redan vid början av åttiotalet det svenska samhällsklimatet, om än inte lika tydligt som idag. Ett faktum är att ubåtskränkningarna i Sverige mediamässigt behandlades mycket öppnare och utförligare än exempelvis i våra nordiska grannländer. En bidragande orsak härtill kan ha varit att flera incidenter tilldrog sig i tätt befolkade skärgårdsområden med små möjligheter att inför allmänheten dölja vad som ägde rum.

En andra fråga är i vad mån Försvarsmakten genom att förstora omfattningen och innebörden av det inrapporterade materialet bidragit till att ge hela frågan större proportioner än vad som egentligen hade varit motiverat. Ubåtskommissionen har som ett sammanfattande omdöme konstaterat att ”Försvarsmaktens behandling av observationerna i regel genomförts på ett ansvarsfullt sätt”. Detta hindrar inte att det kunde finnas systematiska felkällor både i rapporteringen och i tolkningen av materialet, samt att detta ibland hanterats och utnyttjats på ett sätt som var ägnat att främja vissa teser och föreställningar framför andra.

Denna utredning har pekat på det förhållandet att referensramen för det svenska samhällets uppfattning om ubåtsfrågan och därmed också för hela hanteringen av frågan utmejslades och fick sin form under det tidiga 1980-talet, och att de föreställningar som då skapades blev styrande för lång tid framöver. Den första i raden av formativa händelser var Utö-incidenten 1980. Här fokuserades för

2 Agrell, Bakom Ubåtskrisen (1986), s.17

första gången på allvar den offentliga debattens strålkastarljus på ubåtsfrågan. Att så blev fallet var delvis utslag av en medveten politik från försvarsmaktens sida att ge offentlighet åt ubåtsincidenter, även om det fanns olika uppfattningar inom försvaret om vilken informationsapolitik man skulle ha.

Före Utö-incidenten hade rapporter om ubåtskränkningar mötts med närmast förstrött intresse. Utö blev den väckarklocka som kom att skaka om både försvarsmakten, media, regering och allmänhet. Incidenten tilldrog sig gradvis ökande intresse från de olika nyhetsorganisationernas sida. Marinen spred information om kränkningen och de åtgärder som sattes in. Försvarsmakten hade vid den tiden ett fast grepp om informationsflödet, och avgjorde till stor del vad som skulle hamna där. Försvaret hade något av policymonopol genom att dels vara i en position att kunna definiera företeelserna, dels vara den kunskapsproducerande aktören.

Det rådde en allmän uppfattning att marinens syfte med den öppna informationspolitiken var att demonstrera hur begränsade statsmakternas anslag till ubåtsförsvaret var. Det talades till och med om en konflikt mellan försvarsgrenarna om mediapolitiken. I tidningarna skrevs om hur politiker, ÖB och Försvarsstaben ”gjort sitt yttersta för att lägga locket på” , och uppgifter förekom att Försvarsstaben vid tidigare incidenter meddelat att kränkande ubåt lämnat svenskt vatten, alltmedan marinen fortsatte sin ubåtsjakt. Också vid Utö-incidenten skrevs det om att Försvarsstaben stoppat ett av marinen förberett pressmeddelande och information till massmedia.

Medias rapportering om Utö-incidenten var till en början genomgående positiv. Den kom dock att alltmer representera militanta tongångar och ställde uppfordrande frågor till försvarsmakten om varför man inte gjorde mer. Detta bidrog till att höja insatserna i det politiska spelet i frågan. Inte minst regeringen torde ha känt av trycket från media, och detta kan ha påverkat försvarsminister Krönmarks starka önskan om att marinen skulle nå resultat. Försvarsministern sökte pressa ÖB till skärpning av ubåtsjakten och ingrep därmed i hanteringen av incidenten på ett tydligare sätt än vad kanske någon politiker gjort under alla år av incidenter. Det normala var annars att en strikt rollfördelning upprätthölls mellan politiker och militärer.

3 Fredrik Bynander, ”Ubåtshotet och säkerheten”, i Johan Eriksson (red.), Hotbildernas politik (Utrikespolitiska Institutet, Stockholm, 2001), s. 51ff. 4 Dagens Nyheter, 1980-09-26.

Under det politiska trycket från försvarsministern sökte ÖB i sin tur påverka militärbefälhavaren att agera mer resolut. Därmed kan sägas att nyhetsmedias förväntningar på konkreta resultat av ubåtsjakten fortplantade sig ut i det konkreta militära agerandet på fältet. Utö-incidenten blev därmed exempel på hur media utnyttjades, men också i sin tur påverkade skeendet.

U 137:s strandning i Gåsefjärden året efter blev det ”bevis” som man saknat. Därmed var för media och en stor del av den svenska allmänheten skuldfrågan avgjord både för denna, tidigare och följande kränkningar. Nu var det inte längre något ironiskt tal om budgetubåtar. Händelsen tilldrog sig ett stort massmedialt intresse inte bara i Sverige utan även internationellt.

Försvarsmaktens hantering av mediafrågorna i anslutning till Gåsefjärden-incidenten var också i allt väsentligt korrekt och väl skött. Nu var situationen givetvis fördelaktig – man hade i alla avseenden kontroll över både objektet, medias representanter och informationen. Att exempelvis ingenting läckte ut i den känsliga frågan om förekomsten av kärnvapen måste anses vara tecken på en god hantering.

Incidenten kom att få stor betydelse inte bara för allmänhetens uppfattning om ubåtsfrågan, utan för synen på Sovjetunionen och på relationerna med Sovjetunionen i allmänhet. På frågan om man såg Sovjetunionen som ett hot mot Sverige svarade i opinionsmätningar under sjuttiotalet mindre än tio procent av svenskarna ja, medan hösten 1981 denna siffra tog ett rejält kliv med tjugo procentandelar upp till 34 procent, för att under våren 1982 sjunka tillbaka, men efter Hårsfjärden-incidenten i oktober samma år parkera sig kring 40 procent, där den sedan låg kvar i flera år.

Försvarsviljan hos svenskarna låg under hela efterkrigstiden på en hög nivå, men fick även den en topp under åttiotalet, och andelen svenskar som ansåg att totalförsvaret hade för liten styrka steg från 22 procent 1980 till 42 procent 1981. Också andelen svenskar som ansåg att försvarsutgifterna borde ökas steg, om än inte i samma takt.

Dessa förändringar i opinionsklimatet återspeglades i media. När Hårsfjärden-incidenten inträffade engagerade sig media med om möjligt ännu större intresse än under U 137 intrånget året dessförinnan. Detta intresse kunde Försvarsmakten och marinen utnyttja för att argumentera för en förstärkning av ubåtsjaktförmågan. Med en blandning av en något valhänt hantering och en önskan om resultat skapade man mer eller mindre avsiktligt högt

ställda förväntningar på resultat. De direkta insatserna med sjunkbomber och minor gick inte att dölja. Dramatiken i skeendet, parad med optimistiska förutsägelser från Försvarsmaktens talesmän skapade ett betydande massmediatryck, som till sist ledde till upprättandet av ett presskvarter inne på Berga örlogsskolor. Åtgärden att mitt i natten släppa en presskommuniké misstolkades som en signal om snara resultat av ubåtsjakten. När dessa uteblev vändes den positiva uppmärksamheten till kritisk granskning.

Det kan i sammanhanget ha sitt intresse att notera de motsättningar som vid denna tid fanns mellan försvarsgrenarna i spåren av Jas-beslutet i juni 1982 och som fick omfattande nedslag i media. Marinen såg sina resurser minska ytterligare, och före Hårsfjärden hade marinen och flygvapnet hamnat i öppen strid i medierna om resursfrågor. Marinofficerare pekade på det växande ubåtshotet och att extra resurser måste tillföras ubåtsjakten. Även inom marinen fanns dock meningsskiljaktigheter grupperade kring den traditionella motsättningen mellan flottan och kustartilleriet. Kustflottan ville satsa på helikoptrar och hydrofonutrustning, medan kustartilleriet ville satsa på sina fasta installationer i form av minlinjer och magnetiska övervakningssystem. ÖB lutade åt kustartilleriets tolkning, vilket ledde till diskussioner både i anslutning till och efter Hårsfjärden. Det kan heller inte uteslutas att dessa olika synsätt på resursfrågan låg bakom den tidvis heta interna debatten om minornas användning, funktion och pålitlighet.

Hanteringen av media hade i och med Hårsfjärden-incidenten blivit något av en huvudsysselsättning för de ledande aktörerna på den militära sidan. Både ÖB och försvarsstabschefen ägnade en stor del av sin tid åt att agera visavi media. Hur media skulle uppfatta olika uttalanden och åtgärder var en ständigt närvarande problematik. I avsnittet om Hårsfjärden har beskrivits hur tankarna på ett presskvarter togs upp redan vid middagstid den första dagen, alltså bara någon timme efter det att den första periskopsobservationen gjorts utanför Berganäs. Detta visar vilken mental beredskap på mediatäckning man hade i försvarsledningen – kanske som en konsekvens av förväntningarna om att operation Notvarp skulle ge resultat. Redan under kvällen den 1 oktober beordrade försvarsstabschefen att man skulle förbereda för ett presskvarter för uppemot 500 journalister – han tycktes alltså redan på detta tidiga stadium klar över möjligheten att det hela

5 Bynander, ”Ubåtshotet och säkerheten”, s. 58f.

skulle kunna utvecklas till en stor incident, fullt i klass med och t.o.m. större än U 137.

När händelserna fortsatte att utveckla sig i dramatisk riktning var man från Försvarsmaktens sida angelägen om att gå ut i media, och den första presskommunikén sändes ut kl. 23.30 en lördagskväll. Massmedias intresse ökade successivt, och förberedelserna för ett presskvarter fortgick. Även nästa presskommuniké sändes ut vid en så ovanlig tidpunkt som kl. 0.08 på morgonen den 5 oktober. Detta val av tidpunkt indikerade att ett avgörande närmade sig och det blev oundvikligt att omedelbart upprätta ett presskvarter. Också den livliga skildringen i presskommunikén, som, enligt vad marinens presstalesman Sven Carlsson uppgivit för utredningen, breddes på av försvarsstabschefen själv, bidrog till intresset.

När sedan förväntningarna upplöstes i intet, slog media tillbaka mot Försvarsmakten och marinen. Den svenska marinens förmåga eller brist på förmåga kom att förlöjligas i Sverige och internationellt. I de mediala besvikelsernas spår grodde snabbt allehanda rykten och konspirationsteorier om vad som egentligen tilldragit sig. Det hela utvecklade sig till ett massmedialt bakslag och blev ett skolexempel på vad en ogenomtänkt informationspolitik kan leda till.

Ubåtsskyddskommissionen kom delvis att fylla funktionen av att söka reda upp i de oklarheter som skapats. Kommissionens betänkande blev till stora delar en hårt argumenterande försvarsskrift gentemot de konspirationsteorier som lanserats, och utpekade Sovjetunionen som ansvarig för ubåtsintrången. Betänkandet blev något av ett politiskt dokument med klart normativa inslag, och dess slutsatser blev nästan en dogm, som alla med politisk självbevarelsedrift anslöt sig till och där tvivlen på slutsatserna a priori kom att stämplas som ”majestätsbrott”.

Efter det att ubåtsskyddskommissionen sålunda fällt avgörandet i nationalitetsfrågan kom media att i mycket av sin nyhetsbevakning vaka över att politikerna, inte minst regeringsmedlemmarna, höll sig till den av Ubåtsskyddskommissionen, utstakade synen på kränkningarna. Bodström-affären blev ett exempel på denna vakthundsroll media åtagit sig.

Det politiska spelet under denna tid har analyserats på annan plats, och skall inte upprepas här. Alla rapporter om fortsatta

6 Samtal med Sven Carlsson, 2001-09-12. 7 Agrell, Bakom ubåtskrisen (1986), s. 17.

kränkningar bidrog till att ge hela frågan en alltmer problematisk karaktär. De blev alltmer svårtolkade. Efter Karlskrona-incidenten, som också den utvecklade sig till en informationsmässigt mindre lyckad operation, slog de militära myndigheterna in på en annan och betydligt mer restriktiv informationspolitik. Detta, i förening med observationernas alltmer mångtydiga karaktär, bidrog till att skapa en förtroendeklyfta mellan å ena sidan Försvarsmakten, och å den andra media, politiker och allmänhet, som blev svår att överbrygga.

Denna förtroendeklyfta späddes på av Försvarsmaktens alltmer restriktiva informationspolitik, och ledde till att många började ifrågasätta dittills allmänt accepterade föreställningar. Försvarsmaktens tentativa försök år 1987 att söka få till stånd ett förnyat utpekande att Sovjetunionen som ansvarig för intrången torde ha syftat till att återskapa den entydighet i ubåtsfrågan som hade rått under åren närmast före det att Ubåtsskyddskommissionens betänkande hade offentliggjorts. Regeringen Carlssons motstånd mot detta, och beslutsamhet att återta den politiska kontrollen av frågan, blev något av en vändpunkt. Det var inledningen till en förnyad granskning av ubåtskränkningarna och en delvis omprövning som med tiden i den allmänna opinionens föreställningsvärd skulle leda nästan ända till frågan om det överhuvudtaget förekommit några kränkningar, i vart fall efter Hårsfjärden-incidenten.

I och med den borgerliga regeringens tillträde 1991 fick ubåtsfrågan nytt liv också i ett mediaperspektiv. Statsminister Carl Bildt som satte frågan högt på den politiska dagordningen, tog initiativ till expertsamtal i ubåtsfrågan med det nya Ryssland och sökte på politisk och diplomatisk väg få klargöranden från Moskva. Men det var framför allt genom avslöjandena om att minkar eller sillstim kunde ha orsakat många av de ljudindikationer som tidigare bedömts som säkra tecken på ubåtar, som frågan gick mot en ny höjdpunkt i medialt hänseende. Dessa avslöjanden försatte Försvarsmakten i en ny krissituation, där informations- och mediapolitiken blev central.

Nu var man på ett annat sätt än under det tidiga åttiotalet medveten om vikten av en god mediahantering, och när försvaret under tidig vår 1994 informerades om grundade misstankar om den biologiska karaktären av typljud definierades krisen redan inledningsvis som ett informationsproblem och ett uppkommande tro-

värdighetsproblem för Försvarsmakten. När den nya informationen om biologiskt framkallade ljud under sommaren blev ett faktum önskade ÖB att man snarast skulle gå ut med informationen. Det enda som höll tillbaka var att man ville lämna interninformation först, bl.a. av hänsyn till alla dem som arbetat med ubåtsjakt under perioden i fråga, och som skulle komma att ”köras över” när det arbete de lagt ned förkastades i media utan förvarning. Balansering av dessa intressen ledde emellertid till att offentliggörande skedde relativt tidigt. Resultatet blev att avslöjandet inte gav några stora rubriker i pressen och att ingen djupgående debatt följde tiden direkt efter, trots att det hela kom mitt i en valrörelse.

Olika teorier har framförts om varför den mediala uppmärksamheten denna gång inte blev större. En delförklaring kan vara att frågan kom att tas över av information om brevväxlingen Bildt- Jeltsin. En annan förklaring till den relativa mediala tystnaden under hösten 1994 kan ligga i att den bild som media tidigare bidragit till att upprätthålla nu fick en ny vändning. Media hade enligt många spelat en alltför okritisk roll gentemot de rapporterade ubåtskränkningarna, och ”visade en tendens att alltför mycket följa den inriktning de gavs av försvaret, och när sen bevisningen föll eller informationen ändrades så svängde media och följde med i den nya riktningen”.

När ÖB i februari 1995 i samband med Försvarsmaktens rapportering till regeringen avseende 1994 valde att mer officiellt tillkännage och verifiera minkteorin blossade emellertid debatten upp, och en stor del av den tidigare ubåtsjakten kom att ifrågasättas. I detta sammanhang tillkännagav den nya socialdemokratiska regeringen att man beslutat tillsätta 1995 års Ubåtskommission. När denna sedermera i december samma år presenterade sitt betänkande rönte det emellertid till dels samma öde i media som minkfrågan, dvs. uppmärksamheten blev begränsad.

Med tiden kom enstaka självkritiska röster fram, som exempelvis SvD:s Sune Olofson, som 1997 under rubriken ”Marinens ubåtsmaterial inte kritiskt nog” efterlyste en ”mer avspänd” ubåtsdebatt. Olofson ställde frågan om riksdag och regering kunde lita på marinen, och lyfte som särskilt oroande fram Ubåtskommissionens

8 Annika Brännström, Minkar eller ubåtar i svenska ubåtsjakten (ÖCB, Stockholm, 2000), s. 39. 9 Ibid. s. 52. 10

Ibid. s. 51. 11

Orden kommer från Olof Santesson, som är citerad i ibid.

påståenden om svag och otillräcklig källkritik i marinens analysgrupper. I en artikel året efter ”Marinen måste förklara”, ifrågasatte Olofsson också om journalisterna varit för okritiska och skrev att de få journalister som försökte att resa motbilder närmast betecknades som landsförrädare, och att Ubåtskommissionens ”svidande kritik mot marinens källkritik nästan helt nonchalerades av media”.

Det skulle dröja till våren 2000, och de nya påståendena om att Nato-ubåtar varit inblandade, innan frågan åter kom högt på den politiska och mediala dagordningen. Denna gång var det media, närmare bestämt TV, som var ledande och ställde dagordningen.

Sammanfattningsvis kan sägas att media som tidigare framhållits spelat en central roll, och att denna roll inte alltid var den i alla avseenden kritiske betraktarens. TV, radio och press förefaller inte sällan ha blivit utnyttjade eller låtit sig utnyttjas av olika aktörer. Det är ingen överdrift att säga att också nyhetsmedia rycktes med av de dramatiska skeendena och själva stundtals framträdde som aktörer i sig. Först på senare år har media till dels återtagit en kritiskt granskande roll. En mer tydlig rollfördelning mellan media och andra aktörer har åter etablerats.

Svenska Dagbladet, 1997-01-26 och 1998-03-12.

11¶Perspektiv på ubåtsfrågan

11.1¶Motivfrågan

En motivdiskussion är ofrånkomlig. En förbättrad förståelse av en inkräktares motiv kan bidra till att kasta ljus på frågan om vem som stod bakom intrången. Samtidigt kan det förefalla nära nog illusoriskt att genomföra en analys av motiv utan att inledningsvis ha identifierat den agerande Försvarsmaktens nationstillhörighet. Detta gäller särskilt politiska motiv. Militäroperativa motiv kan ge en viss ledning om nationalitetstillhörigheten men samtidigt finns där en logisk fälla. Med att välja ett motiv av flera möjliga finns risken att valet medvetet eller omedvetet gjorts på basis av en förutfattad mening i nationalitetsfrågan. Därför bör en diskussion om motiv i görligaste mån rensas från nationalitetsdimensionen och koncentreras på objektiva kriterier. En sådan bearbetning av frågan skulle sålunda kunna ge ett bidrag till bedömning om varifrån inkräktaren kommit.

Diskussionen om de bakomliggande orsakerna för ubåtsintrången har inte slutförts i svensk intern debatt. De flesta analytiker tycks inta en ganska öppen hållning avseende vilka motiv som var de sannolikaste. För denna utrednings syfte är 1983 års Ubåtsskyddskommissions resonemang av särskilt intresse eftersom dess betänkande kom att väga tungt i den politiska hanteringen av ubåtsfrågan.

I sin prövning av möjliga orsaker för ubåtskränkningarna avvisade sålunda kommissionen politiska förklaringsgrunder, bl.a. sådana som att en främmande makt skulle kunna ha sökt provocera Sverige att förstärka ubåtsskyddet för att på så sätt åstadkomma ett förbättrat skydd för egna marina styrkor mot den andra sidans offensiva möjligheter. Kommissionen avfärdade sålunda som både

1 SOU 1983:13, Att möta ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik, Betänkande av Ubåtsskyddskommissionen (Liber/Allmänna förlaget, Stockholm, 1983), s. 57-63.

ologiskt och otroligt att någon skulle vilja ta en så komplicerad väg att uppnå ett säkerhetspolitiskt mål. Kommissionen ställde sig vidare tveksam till andra tänkbara politiska motiv såsom signaler till Sverige om krav på specifika ändringar i den förda försvars- och säkerhetspolitiken.

I vad avser militäroperativa motiv är det intressant att notera att kommissionen inte tycktes tro på att skälet för intrång var allmän utbildning och övning (eller ”examensprov”). Det har ju i debatten om motiv för Gåsefjärden-incidenten hävdats att just sådana orsaker skulle ligga bakom ett så dumdristigt och svårförklarligt inträngande. Kommissionen anmärkte om detta motiv att det vore orimligt att någon skulle anse en sådan verksamhet som i sig så angelägen att den kunde leda till det politiska och militära risktagande som verksamheten trots allt innebar.

Därför återstod endast motiv av militär, operativ karaktär. Kommissionen ansåg därvid att tanken att intrången ytterst skulle vara riktade mot den andra alliansen, fick ”anses äga mycket låg sannolikhet”, bl.a. för att det var svårt att se vilka taktiska vinster utnyttjandet av de svenska skärgårdarna för baseringsändamål skulle ge. Kommissionen hade svårt att se att en sådan basering skulle erbjuda några större fördelar för den eller de makter som kunde komma ifråga, eller ens vara i praktiken realiserbart. Enligt Ubåtsskyddskommissionen återstod därför huvudintrycket att ubåtsverksamheten representerade förberedande skeden i en militär operativ planering och därmed också möjligen övning och utprövning av ny teknik inom ramen för en sådan planering.

Jag delar Ubåtsskyddskommissionens tvekan ifråga om de anförda politiska motiven för intrången.

Det strategiska perspektiv som inledningsvis redovisats är av särskild vikt. Enligt min uppfattning talar det tidsmässiga sambandet mellan å ena sidan introducerandet av en ny strategisk dimension i Östersjön under andra hälften av sjuttiotalet och å den andra sidan införandet av ett nytt mönster för inträngning och frekvens med början 1980, för att kränkningarna var länkade till Östersjöns växande strategiska roll snarare än ett mot Sverige primärt riktat hot. Det kan inte förbises att ubåtsintrången i detta nya mönster i tid sammanfaller med utbrottet av det ”andra kalla kriget” dvs. den allvarliga försämringen av stormaktsrelationerna och det hårdnande internationella klimatet, som inträffade med

början år 1979. Viktigt att notera i sammanhanget är vidare att den västtyska marinen enligt Nato-beslut sommaren 1980 tilldelades utvidgade operationsområden i Nordsjön och Östersjön. Det förhållandet, att en intensifiering av undervattenskränkningarna tidsmässigt uppträder samtidigt som både en introduktion av ett nytt strategiskt perspektiv i Östersjön och ett hårdnande av det politiska klimatet inträffar är signifikativt. Åtskilligt talar därmed för att kränkningarna är länkade till rivaliteter och motsättningarna mellan blocken. Ett förhållande som inte heller får förbises är att Sverige år 1979 utvidgade territorialgränsen från 4 till 12 sjömil.

Jag är medveten om att jag därvid något avviker från Ubåtsskyddskommissionens bedömning att kränkningarna utgjorde förberedelser i en militär operativ planering riktad mot Sverige. När betänkandet utformades våren 1983 var medvetenheten om det strategiska omtänkandet i vad avsåg Östersjön ännu inte central att döma av försvarsutredningarna. Den häftiga debatten om stationering av medeldistanskärnvapen i Europa hade klart överskuggat det faktum att de båda maktblocken var i färd med att planera för en konventionell storkonflikt där uthållighet och logistik väl skulle kunna fälla utslaget. Sovjetunionen hade just avslutat en av försvarsstabschefen marskalk Ogarkov inspirerad förnyelse av sin konventionella kapacitet och Nato hade antagit sitt beslut om årliga treprocentiga påslag på försvarsbudgetarna. På det storpolitiska planet hade med Sovjetunionens Afghanistaninvasion det s.k. andra kalla kriget brutit ut år 1979.

Mot bakgrund av den hårdnande kalla krigsatmosfär som rådde i början av 1980-talet, talade mycket för att de båda stormakterna var inriktade på varandra som primärmål. Sverige kunde endast bli ett sekundärmål. Men i stormaktsrivalitetens namn såg Nato sannolikt Sverige som en tillgång, som något av en strategisk förterräng, medan Sovjetunionen inte torde ha hyst tvivel om Sveriges allmänna karaktär av strategiskt hinder mot sovjetisk positionsframflyttning.

Denna förutsättning kan ha bidragit till att viss militär expertis tolkade de sovjetiska prioriteringarna så, att en inte obetydlig del

2 Ett standardverk om det ”andra kalla kriget” är Fred Halliday, The Making of the Second Cold War (Verso, London, 1986), andra upplagan. 3 Jay Wagner, West German Naval Policy on the Northern Flank: Determinants and Perspectives 1955−1988, NUPI rapport, nr. 117 (juli 1988), s. 290−295. 4 Jfr Bo Johnson Theutenbergs artikel, Dagens Nyheter, 2000-04-01. 5 Bo Huldt, ”Ubåtskränkningarna: Frågor om bakgrund och motiv”, Internationella Studier, 1996:1.

av Warszawa-paktens militära resurser i Östersjön skulle kunna komma att sättas in mot Sverige på ett tidigt stadium av en storkonflikt i Europa. Endast i andra hand skulle styrkorna engageras som flankstöd i en konflikt i Centraleuropa. Som redovisats talar emellertid starka skäl för att prioriteringarna var de omvända. Detta stöds exempelvis av de dokument om Warszawapaktens krigsplanering som sedermera blivit tillgängliga, där bl.a. angreppsfallet över Danmark var prioriterat och, som påpekats, logistik och truppförsörjning för centralfrontens behov var dominerande. Utredningen har i kontakt med internationella forskare sökt utröna om man i Warszawapaktens militärarkiv funnit planer om direkta angrepp mot Sverige. Inga spår av sådana planer har återfunnits.

Ubåtskommissionens betänkande 1995 hade koncentrerats på att i enlighet med kommissionens direktiv granska och offentligt redovisa en samlad bild av vad som förekommit ifråga om intrång. Därmed avstod kommissionen från en fördjupad motivgranskning. Den säkerhetspolitiska granskning av ubåtskränkningarna som inom Utrikesdepartementet genomfördes år 1996 under ledning av ambassadör Lars-Erik Lundin har därför blivit ett värdefullt komplement till Ubåtskommissionens strängt faktainriktade betänkande. I Lundinrapporten, som blev offentlig handling hösten 2000, analyserades i första hand motiven för kränkningarna, och i andra hand gjordes försök att med ledning av de identifierade motiven diskutera frågan om kränkande nation.

Lundinutredningen bedömde med utgångspunkt från 1995 års Ubåtskommissions betänkande att antalet rapporter om kränkningar svårligen kunde ligga till grund för ett fastställande hur antalet ubåtsföretag varierat över tiden. För egen del bedömde gruppen att antalet företag under den av Ubåtskommissionen definierade tiden 1980-92 pendlat mellan ett fåtal och aldrig mer än fem eller sex per år.

6 Se t.ex. Beatrice Heuser, ”Warsaw Pact Military Doctrines in the 1970s and 1980s: Findings in the East German Archives”, Comparative Strategy, Vol.12, s.437-457; Christoph Bluth, Offensive Defence in the Warsaw Pact: Reinterpreting Military Doctrine, The Journal of Strategic Studies, Vol.18, No.4 (December 1995); Lothar Rühl, ”Offensive defence in the Warsaw Pact”, Survival, Vol.33, No.5 (September/October 1991); Carl-Axel Gemzell, ”Warszawa-pakten, DDR och Danmark: Kampen för en maritim operationsplan”, Historisk Tidsskrift (Köpenhamn), 1996:1, s.32-84; och Carl-Axel Gemzell, ”’Doorkeeper’- Kontinentalmakten och Danmark”, i Henrik Dethlefsen & Henrik Lundbak (red.), Fra mellemkrigstid til efterkrigstid: Festskrift til Hans Kirchhoff og Henrik S. Nissen på 65årsdagen oktober 1998 (Museum Tuschlanums Forlag, Köpenhamn, 1998), s. 765-808. 7 Samtal med professor Carl-Axel Gemzell och fil dr. Michael Ploetz. Se också brev från professor Beatrice Heuser till utredningen, 2001-09-18.

Ett så litet antal kränkningar gjorde det enligt Lundin svårt att föreställa sig hur operationerna kunde ha ingått i förberedelser för mer omfattande landsättningar i Sverige av personal och utrustning.

Lundin föreföll sålunda ansluta sig till forskaren Michael MccGwire att sådana motiv för kränkningarna som invasionsförberedelse var osannolika. Lundin lyfter i stället fram som centralt motiv övningar, teknikutövning och kartläggning för att förbättra den kränkande maktens möjligheter att operera mot fientliga fartyg i händelse av krig.

Lundin menade vidare att det fanns en permanens i de grundläggande militära och politiska stormaktsmotiven och anmärkte att permanensen i de militära motiven hade undervärderats. Därmed delar Lundin den tanke som kom till uttryck i Utrikesdepartementets promemoria 1983 som understrukit normaliteten i det militära intresset för svenskt territorialvatten. Detta uteslöt inte att den ökande internationella politiska spänningen mellan stormaktsblocken (”det andra kalla kriget”) i början av 1980-talet hade ökat angelägenheten hos antagonisterna att operera i det svenska skärgårdsområdet. Lundin nämner också som möjligt militärt motiv en ambition att i händelse av krig låsa fast svenska resurser i fredstida basområden, och refererar till Ubåtsskyddskommissionens betonande av kränkningarna som element i förberedelse för insättande av specialförband (spetznazförband) och aktioner mot minor och observationer av svenska marinövningar och materielprov.

I vad slutligen avser möjliga politiska motiv för kränkningarna är Lundingruppen påtagligt försiktig och obenägen att endossera någon av förekommande teorier. Den till och med antyder att politiska motiv skulle tala emot kränkningar eftersom sådana snarast skulle motverka tänkbara politiska intressen. Samtidigt pekar dock Lundin på att bakom en militär operativ planering torde finnas överväganden som kan betecknas som politiska.

Lundin anmärker i nationalitetsfrågan att det finns flera motiv för väst/Nato att genomföra intrång i svenska farvatten. Särskilt nämns tekniskt motiverad närvaro och behovet av uppehållsområden i krigstid. Men sammanfattningsvis anses östsidan ha

8 Lundin-rapporten, s.6 och 9; För Michael MccGwires tankar som lyfts fram av Milton Leitenberg, se Leitenberg, Soviet Submarine Operations in Swedish Waters, 1980-1986, s. 140−154. 9 Lundin-rapporten, s. 13; och UD-promemoria från Pierre Schori, 1983-01-03. 10

Ibid. s. 8f. och 22; samt SOU 1983:13, s. 61ff.

starkare motiv och denna asymmetri gör att det sannolika ansvaret för intrången måste läggas på öst.

* * *

För att summera: om intrången nu i efterhand sätts in i den säkerhetspolitiska och strategiska miljö som Östersjön utgjorde från slutet av 1970-talet till det kalla krigets slut, är det svårt att komma till någon annan konklusion än att de främsta aktörerna Sovjetunionen (Warszawa-pakten) och Nato måste ha uppfattat Östersjön som ett vitalt flankområde i en grundläggande antagonistisk konfrontation. Operationerna i regionen måste sålunda primärt ha varit motiverade av denna allt överskuggande motsättning. Sverige kunde i denna mäktiga konfrontation ses endast som marginellt och som ett strategiskt sekundärmål.

Forskaren Ingmar Dörfer betonar i en artikel om Östersjön denna för analysen så centrala prioritering. Som ovan noterats delar sådana internationella auktoriteter som MccGwire och Leitenberg detta resonemang. Lundin har som nämnts utifrån ett kvantifieringsresonemang också kommit fram till samma slutsats nämligen att kränkningarna inte kan ha varit ett led i invasionsförberedelser mot Sverige. Enligt min bedömning är det vidare mot bakgrund av denna prioritetsanalys högst tveksamt om den andra av Försvarsstaben och Ubåtsskyddskommissionen drivna hypotesen, om kränkningarna som förberedelse för insättande av diversionsförband, bör tillmätas större vikt i en samlad motivbedömning. Sådana operationer är egentligen avsedda för att i sin tur utgöra förberedelser för landstigningar och större invasionsföretag, dvs. den typ av operationer som kunde förmodas ha låg prioritet för Sovjetunionen och inget intresse alls för Nato. Däremot vill jag inte ha sagt att insättandet av diversionsförband i begränsad omfattning inte kunde vara motiverade för sabotage mot exempelvis svenska radar- och signalspaningsanläggningar och det svenska luftförsvaret.

Kränkningarna kunde sålunda troligen inte motiveras primärt som aktioner direkt riktade mot Sveriges säkerhet. De torde snarast ha utgjort element i den bilaterala konfrontationen mellan

Ibid. s. 10 och 16. 12

Ingemar Dörfer, ”Östersjöns geopolitiska betydelse”, Svensk Tidskrift, 1989:8-9 samt 1990:1. 13

SOU 1983:13, s. 61f.

maktblocken, där kännedom om och tillgång till uppehållsområden, fasta och andra signalsystem, minlinjer och dylikt i en väpnad konflikt, kunde komma att bli av stor vikt för möjligheten att säkra logistik, truppförsörjning och framskjutna operationer i en konflikt i Centraleuropa (eller i lika mån störa och hindra den). Denna sannolika motivkrets stöds också av resonemangen utifrån utrikespolitiska utgångspunkter om normalitet eller permanens som Lundin noterat.

Denna slutsats är viktig eftersom den har relevans för denna utrednings uppdrag att värdera hanteringen av ubåtsfrågan. Vad först ankommer på hypotesen om Sverige som primärmål för operationer i Östersjön anser jag att, när denna utsätts för en granskning utifrån utrikes- och säkerhetspolitiska utgångspunkter, den inte är alltigenom hållbar. Det hör emellertid till sakens natur att Försvarsmaktens uppgift är koncentrerad till omedelbara och direkta hot mot svenskt territorium. Försvarsmaktens motivanalys bör därför rimligen basera sig på operativa förhållanden och även om Försvarsmakten inte förbiser bredare säkerhetspolitiska perspektiv, är dess primära uppgift att avvärja hot mot Sverige. Det ankommer på regeringen och kanslihuset, främst Utrikes- och Försvarsdepartementen att söka sätta in ubåtsoperationerna i ett vidare säkerhets- och utrikespolitiskt sammanhang.

Den socialdemokratiska regeringens beslut efter Hårsfjärdenincidenten 1982 att avhända sig ansvaret för och kontrollen av utvärderingen av kränkningarna fick sålunda en direkt saklig konsekvens genom att det blev Försvarsmaktens klart fokuserade synsätt som kom att dominera utvärderingen av ubåtskränkningarna. Den företagsbedömning, som av operativa skäl var nödvändig för försvarets hantering av ubåtsintrången och ubåtsjakten, omsattes inom Ubåtsskyddskommissionens ram till en utrikespolitisk företagsbedömning. Detta strukturella felgrepp gjorde att en särskild företagsbedömning som underlag för regeringens utrikespolitiska agerande aldrig formulerades.

11.2¶Regeringsansvaret

En återkommande bedömning av hanteringen av flertalet av de stora undervattenskränkningarna är att rollfördelningen mellan militärer och politiker, mellan försvarsledning och regering, har varit tydlig. Regeringarna har som regel undvikit att söka ingripa i

den operativa hanteringen. Denna har överlämnats till försvarsledningen. Undantaget som bekräftar regeln kan möjligen sägas vara försvarsministern Krönmarks aktiva inblandning i Utö-incidenten, och detta till ÖB:s tydliga förtrytelse. De missgrepp och missbedömningar som kan ha gjorts faller genom politikernas frånvaro från den operativa processen nästan uteslutande på försvarets olika organ. De olika regeringarnas statsministrar, försvarsministrar och ibland utrikesministrar och deras högsta tjänstemän har nästan undantagslöst stött ÖB när denne velat återförsäkra sig politiskt. Dessa fall har normalt varit frågor om vapenanvändning. Mönstret är tydligt – politikerna har snarare legat på framkant i dessa frågor. Intrycket blir ibland att det är militären som bekymrar sig för möjlig blodsutgjutelse medan politikerna tycks se våldsanvändning nästan uteslutande som en abstrakt uttrycksform för politiska ställningstaganden och markeringar. Därför tenderar politikerna att inta en mindre restriktiv hållning till vapenanvändning.

Regeringarna tycks alltså som regel ha hållit sig på armslängds avstånd från själva konflikthanteringen. Givetvis löper de därför en liten risk för att begå misstag.

Det finns snarast skäl att fråga om inte de regeringsansvariga har varit alltför modesta och varit alltför ivriga att överlåta åt ÖB och Försvarsstaben att ta ansvaret i politiskt känsliga frågor. ÖB:s eget beslut vid Gåsefjärden-incidenten att kvarhålla U 137 och att inte ge ubåten den assistans som folkrättsenligt kan begäras av ett statsfartyg i sjönöd eller som felnavigerat, har redan diskuterats. Jag delar uppfattningen att ÖB:s beslut i sak var korrekt bl.a. för att mycket tydde på att intrånget (sannolikt) var avsiktligt, något som ÖB vid beslutstillfället dock inte kunde avgöra. Dock kvarstår att ÖB, utan att konsultera regeringen, tog ett beslut som fick betydande utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser och ledde till en krissituation utan motsvarighet under senare delen av kalla kriget. Eftersom ett visst rådrum fanns hade det varit möjligt för statsministern att tillsammans med landets säkerhetspolitiska ledning fatta avgörandet om ett kvarhållande skulle ske. Nu hemkallades inte ens försvarsministern från en tjänsteresa i Norge. Ehuru inte lika tydligt som i Gåsefjärdenfallet är detta ett mönster som återkommer. Olika militära myndigheter och aktörer tar initiativ och börjar agera varpå den svenska politiken reaktivt växer fram.

Konsekvensen blir att regeringarna i det vällovliga syftet att inte utöva ministerstyre eller ta operativt ansvar förlorar kontrollen över det politiska utfallet. Intrycket blir en politisk handfallenhet i kontrast till ÖB:s handlingskraft. Försvarsmakten agerar medan regeringsmakten reagerar. Ett undantag från detta är dock statsminister Fälldins beslut att vid Gåsefjärden-incidenten när rapporter inkommer om att sovjetiska örlogsfartyg var på väg att överskrida territorialgränsen avge order om att gränsen inte fick kränkas. Hårsfjärds-incidenten ger emellertid en hel provkarta på huvudregeln.

Redan vid den inledande Notvarps-operationens planering ansåg ÖB att det inte var påkallat att notifiera regeringen trots att målsättningen var att tvinga en främmande ubåt att inta ytläge med de oöverskådliga utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser en sådan händelse skulle ha. Till yttermera visso förlades operationen mitt under ett regeringsskifte, där den utgående regeringen i praktiken upphört fungera och den inkommande regeringens sammansättning inte ens beslutats. Den planerade operationen sammanföll vidare tidsmässigt med en sedan länge förutsedd rotation på centrala poster inom Försvarsmakten. Den 1 oktober inträdde i tjänst bl.a. nya chefer för Försvarsstaben, Östra militärområdet och kustflottan.

När Notvarp den 1 oktober förvandlades till Hårsfjärdenincidenten presenterade försvaret inledningsvis relativt rutinmässiga optiska observationer i ett dramatiskt ljus. Därmed skapades en mediasituation baserad på förväntningar om omedelbart förestående framgång i ubåtsjakt som Försvarsmakten blev oförmögen att hantera. Försvarsstabschefen, som uppenbarligen med ÖB:s goda minne tagit över den operativa ledningen, hade inledningsvis deklarerat en betydande optimism om möjligheten att fånga en ubåt. Efter ett par dagar fick han slå till reträtt och medge att ubåt sluppit ut.

Sverige blev därmed först med att öppet redovisa främmande undervattenskränkningar och visade samtidigt sin oförmåga att hantera dem. Myter och hypoteser, också florerande inom försvaret, blev gångbara: antingen hade Försvarsmakten varit helt inkompetent eller också hade någon föranstaltat om ett avsiktligt utsläpp av kränkande ubåt.

På den politiska sidan fick den utgående regeringen nöja sig med att stödja ÖB och den nye försvarsstabschefen. I övrigt förhöll den sig passiv. Den nya regeringen, som tillträdde mitt under inciden-

ten den 8 oktober, blev liksom den föregående distanserad och medialt nästan frånvarande. De praktiska och politiska skälen för detta var förståeliga. Men detta innebar att regeringen släppte ifrån sig möjligheten att påverka de utrikespolitiska konsekvenserna av denna medialt högoktaniga internationella händelse.

Det ankom på Försvarsmakten att tolka motiv och lämna förklaringsgrunder till händelserna. Därmed lades grunden för hur allmänhet och politiker skulle förstå vad kränkningarna betydde. Genom att tolkningen gjordes av den operativt ansvariga Försvarsmakten kom också försvarets tankemönster och professionella kultur att prägla förklaringarna, samtidigt som andra dimensioner såsom utrikespolitiska, historiska, diplomatiska och politiskt strategiska tankevärldar och förklaringsmönster tenderade att negligeras.

I vad avser Hårsfjärden-incidenten fick tillsättandet av Ubåtsskyddskommissionen till effekt att de preliminära och tentativa militära förklaringsgrunderna kodifierades. När Marina Analysgruppen sålunda angav ett av ett halvdussin inträngningsscenarier som möjligt omvandlades detta i kommissionsrapporten till ett sannolikt skeende. Försvarsmaktskulturens dominans i efterhandsanalysen ledde likaså till att motivet för kränkningen förklarades vara operativ förberedelse för angrepp mot Sverige, återigen en möjlighet bland andra som Ubåtsskyddskommissionen gjorde till sin egen. Därmed blev presumptionen i nationalitetsbestämningsfrågan tydlig eftersom sannolikheten för ett angrepp från Nato-stat mot Sverige måste anses vara mikroskopisk. Till detta kom att Ubåtsskyddskommissionen i frågan om nationalitetsbestämning antog den militära expertisens diskutabla metod att foga fristående incidenter till en bindande indiciekedja.

När regeringen till sist med kommissionens betänkande fick frågan i sitt knä i april 1983 hade tolkningar och förklaringar låsts. Det fanns ingen politisk möjlighet för regeringen att avvisa kommissionens slutsatser ifråga om motiv och nationalitetsbestämning.

För statsminister Palme blev kommissionsrapporten inte bara inrikespolitiskt utan också utrikespolitiskt bekymmersam. Kommissionsbetänkandet gav berättigat underlag för tvivel om Sveriges förmåga att skydda sitt territorium. Vad värre var, betänkandet kunde leda till tvivel på neutralitetspolitikens trovärdighet eftersom ubåtsintrången visade att neutraliteten inte respekterades.

Hade regeringen hållit en fastare hand över utvärderingen av Hårsfjärden-incidenten skulle den försvarsmaktskoncentrerade

analysen troligen inte dominerat utfallet så starkt som den kom att göra. Svagheten i indiciebevisningen och i konstruktionen av möjliga scenarier har redan nämnts och belysts i andra sammanhang, särskilt i Ubåtskommissionens betänkande. Till detta kom Försvarsmaktens (och Ubåtsskyddskommissionens) naturliga fixering vid hypotesen om kränkningarna som förberedelse för mot Sverige riktade invasionsföretag eller inträngande på svenskt territorium. Med en sådan presumtion kunde det inte finnas något alternativ till kränkande stat än Sovjetunionen, indiciekedja eller ej. Den mer sofistikerade bedömning av motiven, som i efterhand blivit möjlig, hade kunnat bredda underlaget för en säkerhetspolitisk utvärdering. En utrikespolitiskt mer sammansatt bild av kränkningarnas motiv och miljö hade förmodligen möjliggjort en kyligare hantering av själva kränkningarna, en försiktigare behandling och bedömning av indikationerna, inklusive typljud m.m. och en mer återhållsam mediapolitik. Likaså hade sannolikt ubåtskränkningarna blivit mindre av en utrikespolitisk snubbeltråd och en bitter inrikespolitisk konfrontation kunnat dämpas.

Den svenska förvaltningstraditionen innebär en tydlig markering av det särskilda myndighetsansvaret. Regeringens enskilda statsråd och departement har en konstitutionell skyldighet att respektera denna rågång mellan politik och förvaltning. På försvarsområdet upprätthålls i enlighet därmed ÖB:s oberoende ställning och ansvar, en ordning som allmänt anses fungera väl. På Utrikesdepartementets ansvarsområde råder emellertid andra regler, detta givetvis beroende på utrikesfrågornas särskilda natur. Utrikesministern och Utrikesdepartementet har, utöver de traditionellt ministeriella och departementala uppgifter, också ett myndighetsansvar när det gäller genomförandet av politiken. Utlandsmyndigheter såsom ambassader och delegationer är direkt underställda utrikesministern och arbetar på dennes direkta instruktioner. Skälet för detta är uppenbart. Frågor om förbindelser med främmande makt utgör ett nödvändigt element i regeringsansvaret.

I regeringens uppdrag att styra riket (RF 1 kap 6§) ingår att företräda landet i mellanfolkliga frågor. Det föreligger en anmälningsskyldighet för alla statsmyndigheter när frågor uppkommer som är av betydelse för förhållandet till annan stat (10 kap 8§ RF).

Denna regel har till syfte att åstadkomma en samlad bedömning från regeringens sida av frågor av utrikespolitisk betydelse.

Vad ankommer på säkerhetspolitikens bedrivande med förankring i både utrikesdepartement och försvarsdepartement blir det fråga om en avvägning. Enligt min mening är det naturligt att operationer som kan komma att direkt influera Sveriges säkerhet och Sveriges förbindelser med främmande makt eller som berör krig eller fred borde hanteras och ledas av regeringen eller skötas i nära kontakt med regeringen. Ubåtsjaktsfrågor kan i vissa lägen leda till djupgående säkerhetspolitiska kriser, där regeringen till sist måste ta sitt ansvar. De återkommande kriserna på 1980-talet bör ha lärt oss att ÖB:s roll kan bli avgörande och att hans handlande kan få långtgående konsekvenser för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Detta är inte sagt som kritik mot ÖB:s hantering av de kriser som uppstått, vilken i flertalet fall varit berömvärd. Det är snarare för att understryka att de politiskt ansvariga i frågor om krig och fred, och om kriser, konflikter och konfrontationer med omvärlden måste axla det ansvar som givits dem. Passivitet och handlingsförlamning från politisk sida kan på både kort och lång sikt få allvarliga konsekvenser.

Ubåtsincidenterna har ställt på sin spets frågan om separationen mellan det operativa ansvaret och den politiska hanteringen. I allt väsentligt har Sverige funnit vad som måste anses vara en rimlig balans. Politikerna måste förstå att respektera ÖB:s och Försvarsmaktens kompetens och ansvar samtidigt som det inte får råda någon tvekan om att regeringen har ett primäransvar för utformningen av utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den år 1982 tillträdande socialdemokratiska regeringen, liksom för övrigt de föregående borgerliga regeringarna, torde av sina erfarenheter ha funnit det klokt att till ÖB och Försvarsmakten överlämna det operativa ansvaret och att i görligaste mån ge allt det stöd som försvaret önskade. När det gällde motiv, utvärdering och nationalitetsbestämning med de utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser dessa kunde ha, lärde sig statsminister Palme snabbt vådan av att inte ha full kontroll och styrningsmöjligheter. Det blev Försvarsmaktens politiska utvärdering som kom att konstituera verklighetsbilden och avvikelser därifrån kom att straffa sig, som exempelvis utrikesminister Bodström fick erfara.

10 kap 8 § i Regeringsformen lyder: ”Chefen för det departement till vilket utrikesärendena hör skall hållas underrättad, när fråga som är av betydelse för förhållandet till annan stat eller till mellanfolklig organisation uppkommer hos annan statlig myndighet.”

Statsminister Ingvar Carlsson drog emellertid nytta av dessa erfarenheter och tog själv ett fast grepp över ubåtsfrågans politiska dimensioner. Detta visade sig särskilt värdefullt år 1987 när Försvarsmakten på basis av sitt eget utredningsarbete tycktes önska ett offentligt utpekande av Sovjetunionen som kränkande nation. Statsministern föranstaltade omedelbart om en granskning styrd från Statsrådsberedningen av ÖB:s slutsatser, och lyckades avstyra ett dåligt underbyggt utpekande som dessutom skulle ha blivit skadligt i ett vid den rådande tidpunkten känsligt läge i relationerna med Sovjetunionen.

Statsminister Carl Bildt i sin tur tog ett om möjligt än fastare grepp om ubåtsfrågan än sin omedelbare företrädare genom att till Statsrådsberedningen knyta en särskild ubåtsexpert och, som det föreföll, själv handlägga de politiska aspekterna på ubåtsproblematiken. Därigenom förhindrades effektivt Försvarsmakten från utrikespolitiska extraturer men det kan ifrågasättas om inte statsministern med sin fixering vid ubåtsproblematikens olika aspekter, där inga råd vare sig från övriga regeringen, eller egna partivänner, föreföll välkomna, riskerade göra politiska missgrepp.

11.3¶Sakförhållandena

Som utredare har min uppgift, som flera gånger framhållits, varit att främst värdera hur regering, politiker och försvarsmakt hanterat förmodade och konstaterade kränkningar. Detta medför med nödvändighet att de faktiska sakförhållandena som ju måste utgöra basen för de ledande aktörernas agerande, i görligaste mån måste belysas.

Ubåtskommissionen 1995 genomförde en högkvalitativ och noggrann genomgång av sakförhållandena. Dess betänkande har därför utgjort en självskriven utgångspunkt för detta betänkande.

Emellertid har det visat sig möjligt att under utredningens gång finna och analysera en stor mängd information som kastat nytt ljus över incidenter, ubåtsjakt och relevanta säkerhetspolitiska förhållanden. Viktigast härvidlag har varit genomförandet av ett stort antal intervjuer med militär personal som på olika nivåer i fält och i staber varit direkt engagerade i ubåtsfrågan och som lämnat oss omfattande mängd ny information. Den militära underrättelsetjänsten har, i synnerhet i utredningsarbetets slutskede, varit i hög

grad behjälplig med kvalificerad hemlig information. En del av denna var likaså tillgänglig för Ubåtskommissionen.

Emellertid har viktiga nya underrättelsedata kunnat göras tillgängliga för utredningens räkning. Denna information har givetvis influerat de bedömningar som jag redovisat men kan av lätt förstådda skäl inte redovisas fullt ut i detta betänkande. Internationellt har omfattande dokumentation av betydelse för utredningen blivit tillgänglig. Analysen av motivfrågorna har sålunda avsevärt underlättats av att dokument om Warszawa-paktens krigsplanering blivit tillgängliga för forskningen. Den parallellt med denna utredning genomförda säkerhetspolitiska utredningen har givit underlag för en internationell säkerhetspolitisk miljöbeskrivning som bidragit till att sätta ubåtsdramatiken i ett internationellt perspektiv.

Utredningen har därför kunnat genomföra förnyad granskning av samtliga större incidenter och i praktiskt taget samtliga fall kunnat redovisa en rad hittills okända sakförhållanden och omständligheter.

I sakhänseende är det två huvudfrågor som har belysts:

1. I vilken omfattning har undervattensintrång ägt rum? 2. I händelse av konstaterade intrång − vilken stat eller vilka stater

är ansvarig(a) för intrång?

I vad avser den första av frågeställningarna framgår av utredningsdirektiven att frågan om kränkningar överhuvudtaget förekommit är utredd och alltså inte behöver behandlas vidare. Som framgår har det emellertid för mig varit möjligt att göra en systematisk granskning på ett bredare underlag än vad även 1995 års Ubåtskommission haft tillgång till.

De nyförvärvade insikterna om den biologiska orsaken till många registrerade ljudfenomen och medvetenheten om möjligheterna till övertolkning av optiska iakttagelser har vägt åt ett håll. Åt det andra hållet har vägt fördjupad och samlad analys och utsagor, tekniska indikationer och nytillkommen information av underrättelsekaraktär. Den samlade slutsatsen är att främmande undervattensverksamhet förekommit i svenskt territorialvatten under 1980-talet och fram till och med 1992. Med utnyttjande av allt tillgängligt material är det min bedömning att helt säkra kränkningar under hela tjugoårsperioden är färre än tio. Därutöver kan ett trettiotal incidenter anses ha en sådan substans att möjligheten av kränkning i dessa fall bör tas på allvar.

I vad ankommer frågan om nationalitetstillhörigheten har det inte varit möjligt att identifiera hållbara bevis. Undervattensoperationer är till sin natur svårupptäckta, samtidigt som traditionellt ubåtsaktiviteter omgärdas av en särskild sekretess. Med det uppenbara undantaget för Gåsefjärden-incidenten har det inte i något fall varit möjligt att konstruera en hållbar indiciekedja som skulle ha bundit en nation till kränkningarna. Denna utredning har i sin motivgranskning kanske mer bestämt än andra utredningar konkluderat att motiven för undervattensintrången i väsentliga avseenden har varit tämligen jämnt fördelade mellan öst- och väst. Det går alltså inte att med uteslutningsmetod binda en stat eller allians till konstaterade kränkningar. Ofrånkomligt är dock att, Sveriges deklarerade neutralitetspolitik till trots, Moskva i sin planering kallt måste ha kalkylerat med att Sverige i en storkonflikt med implikationer i Östersjön skulle komma att inta en mot västmakterna politiskt sympatisk hållning och att, om frågan om ett uppgivande av neutraliteten skulle bli aktuell, alldeles övervägande skäl talade för att Sverige skulle sluta upp på västmakternas sida. Sovjetunionen som den numerärt klart största sjömakten i Östersjön, kan därför ha ansett sig ha skäl att göra intrång på svenskt territorium.

Dessa premisser talar för att Sovjetunionen knappast kan uteslutas som möjlig kränkande makt, men att det inte i något enskilt fall, med undantag för Gåsefjärden, har varit möjligt att göra en formell nationalitetsbestämning, bl.a. för att undervattensfarkoster från väst inte kunnat uteslutas vid något av de konstaterade eller förmodade ubåtsintrången.

11.4¶Avslutande betraktelse

Vid decennieskiftet mellan sjuttio- och åttiotalen blev ett antal förändringar märkbara i den internationella säkerhetspolitiska miljön. Dessa fick påtagligt genomslag i vad avsåg Östersjöns strategiska roll. Det s.k. andra kalla kriget utbröt efter ett decennium av avspänningspolitik stormakterna emellan. Sovjetunionen beredde sig med en omfattande konventionell styrkeuppbyggnad för en storkonflikt i Europa, samtidigt som de Nato-allierade i Europa, efter år av försvarsförsummelser enade sig om årliga treprocentiga höjningar av de nationella försvarsbudgetarna. Danmarks strategiska roll som lås för Östersjön och för den sovjetiska

Östersjömarinens möjligheter att via Östersjöinloppen tränga ut i Atlanten accentuerades. Södra Östersjön hade i planeringen för storkonflikter i Europa blivit nyckelområde som transport- och försörjningsled till stöd för operationerna i Centraleuropa och för flankangrepp mot Danmark i den potentiella storkonflikten. Samtidigt med det hårdnande maktpolitiska klimatet och en uppgradering av Östersjön från ett regionalt uppladdningsområde till en strategiskt signifikant flank för den centrala öst-väst-konflikten, rapporteras från de svenska skärgårdsområdena indikationer på omfattande intrång av främmande undervattensfarkoster. Även om det i dag är uppenbart att omfattningen av indikationerna inte motsvarade vad som antogs vid 1980-talets början, är det svårt att inte se de tilltagande intrången i svenskt territorialvatten som en funktion av de strategiska förändringarna i Sveriges närområde.

Motiven för de kränkningar som förekommit förefaller därför främst att vara kopplade till de säkerhetspolitiska motsättningarna mellan maktblocken, Nato och Warszawapakten. Som framgår av analysen skulle en sådan motivbild kunna ge skäl för att intresset av insyn och kunskaper i den taktiskt viktiga svenska skärgården, skulle kunna vara jämnt fördelat mellan de båda pakterna. Om däremot mot förmodan det ledande motivet skulle ha varit operativa förberedelser för angrepp mot Sverige, måste rimligen sannolikheten av intrång från Nato-stat reduceras till nära noll. Detta illustrerar motivanalysens betydelse för en samlad bedömning av ubåtsfrågan.

Upplevelsen av att under 1980-talet Sveriges territorium tycktes vara föremål för omfattande och systematiska kränkningar av främmande makt förde vårt land in i något som i det närmaste måste betecknas som en säkerhetspolitisk kris. De oklara sakförhållandena i vad avsåg kränkningarnas karaktär och omfattning undergrävde och försvårade ett pragmatiskt och rationellt hanterande. Politiker, Försvarsmakt, medier och samhällsforskare, alla hade att finna logik och sammanhang i de rapporterade motsägelsefulla skeendena i det svenska territorialvattnet. Den vanliga svenska samhällsmodellen och sociala ingenjörskonstens grepp kunde inte tillämpas på något som inte kunde vare sig beskrivas eller kvantifieras. En rationell behandling blev svår när faktabasen saknades. I stället fick man formulera hypoteser som underlag för militärt och politiskt agerande och för den säkerhetspolitiska analysen. Att

agerandet utifrån så osäkra förutsättningar sällan blev framgångsrikt, bör ses med förståelse.

Med denna utredning har jag sökt samla, beskriva och analysera alla tillgängliga relevanta och publicerbara data för att därmed ge ett så stabilt sakunderlag som möjligt. Det säger dock sig självt att det inte ens i dag är möjligt att ge en komplett bild. Men så mycket är nu känt att en samlad värdering av hur politiker och Försvarsmakt har hanterat sina uppgifter borde kunna inledas.

Försvarsmakten – från försvarsledning till enskilda operatörer i aktuella situationer – genomförde generellt sett sina uppgifter med stor professionalism och ansvarskänsla. När detta är sagt måste noteras att Försvarsmakten år 1980 var illa förberedd att möta de utmaningar som ubåtshotet utgjorde, såväl i vad avsåg utrustning, träning som organisation. Marinen hade utrustats och övat för att agera i krigsfall. Bemötandet av intrång i fredstid av ubåtar av okänt nationellt ursprung var politiskt känsligt och krävde en omsorgsfull avvägning av insatser, metoder, beväpning, organisation och ledningsstruktur. En komplicerad anpassningsprocess i alla dessa avseenden från krigsuppgifter till fredstida krishantering tog större delen av 1980-talet i anspråk. Ledningsproblematiken visade sig särskilt svår att hantera. Överbefälhavaren och Försvarsstabens ledning, medvetna om ubåtsjaktens säkerhetspolitiska känslighet, tenderade tidvis att engagera sig direkt i den operativa hanteringen på ett sätt som inte alltid befrämjande effektiviteten. Detta var särskilt tydligt vid Hårsfjärden-incidenten hösten 1982, när någon taktisk ledning inte utsågs. Ordergivningen från högsta ledningen upplevdes av de operativa enheterna som både förvirrande och motsägelsefull.

Vidare tycktes såväl flottan som kustartilleriet i början av åttiotalet haft en diffus uppfattning om sjunkbombers verkan. De enstaka sjunkbombsfällningar som företogs vid de inledande incidenterna Utö och Hårsfjärden visade sig ineffektiva och först när större salvor utnyttjades tyckte man sig ha utsikt till verkan.

Samverkan med Försvarets radioanstalt (FRA) fungerade inte alltid tillfredsställande. Hanteringen efter Hårsfjärden-incidenten av signalspaningsdata sköttes sålunda på ett otillfredsställande sätt. Såväl Ubåtsskyddskommissionens ledamöter som regeringen informerades felaktigt om att signalspaningen ”entydigt” visade att det var fråga om Warszawapaktsubåtar. Överbefälhavaren Lennart Ljung måste bära huvudansvaret för denna vilseledande informa-

tion, som torde ha vägt tungt såväl för Ubåtsskyddskommissionen som för regeringens slutliga ställningstagande i nationalitetsfrågan.

Ett genomgående problem för försvarets verksamhet var att man, medveten om att bindande bevisning saknades, utgick från premissen att kränkande makt var Sovjetunionen. Detta påverkade både den operativa inriktningen och analysen och blev styrande för försvarets motivbedömningar. Försvarsmakten borde ha dragit nytta av möjligheten att utnyttja utrikes- och säkerhetspolitisk sakkunskap för att bättre belysa undervattenskränkningarnas motiv och omfång. Brister i dessa avseenden bidrog också till att Försvarsmakten alltför sent förstod att mångfalden indikationer och observationer i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet inte, som man i det längsta vidhöll, var konsekvenser av omfattande sovjetiska undervattenskränkningar utan att många av dem kunde ha en biologisk förklaring.

En annan faktor av betydelse för ubåtsjaktens inriktning var den centrala roll den Marina Analysgruppens spelade. Denna grupp fick ett slags monopol på allt analysarbete, och arbetade under sekretess och i slutna former, vilket emellanåt tycks ha inneburit att den blev oemottaglig för information från andra delar av försvaret. Sålunda tycks man inte ha fångat upp ifrågasättanden från ljudindikationer som senare visade sig ha biologiskt ursprung. Ubåtskommissionen menar också att engagemanget av FOA i ljudanalysarbetet borde ha gjorts tidigare. Lika problematiskt är emellertid att den operationsanalytiska modell, som analysgruppen utnyttjade, så fokuserades på att utveckla en bild av ubåtsintrången, att dess bearbetning och förfining någon gång tycktes kunna innebära att ingripande mot indikerad kränkning enligt IKFN:s regler inte vidtogs, eftersom detta kunde motverka den långsiktigt avhållande effekt som eftersträvades. Det är min bedömning att den kombination av prognostisering, underrättelseinhämtning och utvärdering som karaktäriserade den Marina Analysgruppens verksamhet ledde till klart förbättrade och koncentrerade operationer och verksamt bidrog till att dessa mot slutet av 1980talet genomfördes med god professionell och teknisk precision. Svagheten med Försvarsmaktens analysverksamhet å andra sidan var att den blev alltför bunden av sina modeller, inte var lyhörd nog gentemot avvikande signaler och information, vare sig det gällde motivanalyser eller ljudfrågor.

Den speciella ljudanalysgruppen, MUSAC, som tilldelats förnämlig ljudanalyskapacitet, både personellt och tekniskt, ställdes

inför nya möjligheter och utmaningar när sonarkapaciteten efterhand förstärktes med förbättrad teknologi. Det innebar att många ljud, som tidigare inte kunnat uppfångas, nu kunde inlyssnas. Eftersom MUSAC emellertid var sammansatt av främst teknisk sakkunskap snarare än av operativ marin personal reagerade man inte i tid på anomalier som genererades i den rika ljudfloran. Inte heller MUSAC kunde därför upptäcka att man hamnat på fel spår i ubåtsjakten.

Utredaren måste också påtala ett svårförlåtligt slarv med bevarande av ljudband. Ett antal vid Hårsfjärden i oktober månad 1982 inspelade band försvann och återfanns av denna utredning i juni 2001 i ett skåp på Försvarets materielverk. Likaså har vid upprepade tillfällen prover, provtagningsprotokoll och fotografier inte omsorgsfullt arkiverats utan försvunnit i hanteringen.

Gåsefjärden-incidentens långsiktiga betydelse blev frågan om U 137-intrånget skett avsiktligt. Den nya informationen som jag kan presentera i detta betänkande pekar på att en oavsiktlig felnavigering kan ha skett. Som signalspaning indikerat hade nämligen sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm innan fartygen några timmar senare omdirigerades till en position utanför Karlskrona. Därmed är inte sagt att jag kunnat fastställa att intrånget var oavsiktligt, dvs. ett resultat av en ytterligt grov felnavigering. Kvar står att Sverige efter incidenten politiskt och militärt agerade utifrån föreställningen om avsiktlighet.

Som framgår av betänkandet har mediafrågan tidvis kommit att spela en betydande roll inte bara i fråga om perceptionen utan även för Försvarsmaktens agerande. Mediahanteringen vid Hårsfjärdenincidenten framstår som mindre lyckad – förväntningarna byggdes upp och grusades, vilket gav negativa utfall. Marinens och Försvarsmaktens agerande i mediafrågorna avvek påtagligt från internationell praxis, där ubåtsoperationer såväl som ubåtsjaktoperationer omgärdas av en slöja av djup sekretess. Den högprofilerade, och därtill misslyckade, ubåtsjakten i Sverige avsatte utomlands i diplomatiska och militära kretsar ett intryck av bristande professionalism. När Försvarsmakten, enligt min mening klokt nog, mot slutet av 1980-talet lade om mediapolitiken till att sköta ubåtsjakten diskret och med låg profil, skapade det åter en viss misstro i nyhetsmedia som vant sig vid öppenheten. De politiska ”affärer” som hade ubåtsanknytning och som redovisas i detta betänkande var delvis också mediainspirerade.

Viktigare var dock att dessa, i synnerhet den s.k. Bildt-affären, reflekterade vissa djupt liggande principiella frågeställningar och motsättningar avseende svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Efter Ubåtsskyddskommissionens (och som följd därav) regeringens utpekande av Sovjetunionen som kränkande stat år 1983 stod Sverige inför något av ett vägval. Den sittande Palme-regeringen valde att söka återställa förtroende i Moskva för utrikes- och säkerhetspolitiken och den därmed förknippade neutralitetsavsikten i förhoppningen att sovjetiska kränkningar skulle upphöra. Det moderata samlingspartiet genom partiledaren Ulf Adelsohn och utrikespolitiske talesmannen Carl Bildt tycktes däremot vilja göra den svenska politiken mindre neutralitetsdogmatisk och stärka den säkerhetspolitiska verklighetsförankringen med tydligare hotbilder och en närmare politisk avstämning med väst, i synnerhet Förenta Staterna. Även om debatten, på typiskt svenskt manér skulle jag vilja tillägga, kom att handla om formalia snarare än substans, fanns sålunda under ytan en principiellt viktig frågeställning vilken kommer att få en fördjupad granskning i den kommande säkerhetspolitiska utredningen.

Det anmärkningsvärda förhållandet att Ubåtskommissionen 1995 avvisade 1983 års betänkande av Ubåtsskyddskommissionen i vad avser den centrala frågan om Sovjetunionens ansvar för ubåtsintrång i Hårsfjärden har föranlett mig att dels detaljgranska Hårsfjärden-incidenten på nytt, dels pröva Ubåtsskyddskommissionens betänkande, i synnerhet dess utpekande av Sovjetunionen. I vad avser den senare frågan framstår det med all önskvärd tydlighet att kommissionsordföranden, förre utrikes- och försvarsministern Sven Andersson, tidigt beslutade sig för att, även i avsaknad på fullständig och hållbar bevisning, på basis av en politisk bedömning utpeka Sovjetunionen som kränkande makt. Som framgår av betänkandet var Överbefälhavaren Lennart Ljung honom behjälplig i detta med bl.a. illa underbyggda uppgifter om signalspaning. Till utpekandet bidrog kommissionens motivbedömning – förberedande skeden i en militär operativ planering – som inte lämnade utrymme för något annat alternativ än Warszawa-paktsstat som ansvarig för kränkningar. Ubåtsskyddskommissionens enhälliga betänkande gav inte den av Olof Palme ledda regeringen något annat alternativ än att acceptera dess slutsatser och att avleverera en skarp protest mot Sovjetunionen.

Även om regeringen skulle ha kunnat klandra Sven Andersson och hans kommission för något av den säkerhetspolitiska kris som utbröt, är det min bedömning att regeringen inte kan undandra sig ansvaret för det dilemma den hamnat i. Olof Palme tillträdde som regeringschef medan Hårsfjärden-incidenten pågick. Det var redan i det läget uppenbart att Sverige var utsatt för en allvarlig säkerhetspolitisk utmaning. Regeringens beslut att utnämna en politiskt sammansatt kommission för att granska incidenten och föreslå åtgärder för att stärka ubåtsjaktkapaciteten, betydde att regeringen i realiteten avhände sig kontrollen av denna svåra säkerhetspolitiska kris. Detta var inte enbart ett tvivelaktigt politiskt handgrepp, utan också ett abdikerande från regeringsansvaret enligt Regeringsformen. Den politiska utvärderingen och hanteringen av direkta utmaningar mot landets säkerhet måste vara en del av det konstitutionella ansvaret, en regerings huvuduppgift. Om regeringen år 1982 förbehålligt sig den politiska uppföljningen, hade den kunnat förebygga många av de problem som kom att belasta Sveriges utrikespolitik under det kommande decenniet. Det måste som generell slutsats konstateras att regeringen inte hanterade uppföljningen av Hårsfjärden-incidenten på ett sätt som fullt ut motsvarade dess konstitutionella ansvar.

Olof Palmes efterträdare som statsminister, Ingvar Carlsson, kan ha haft sin företrädares dilemma i åtanke när han på hösten 1987 informerades om, att Överbefälhavaren efter Försvarsmaktens samlade bedömning av frågorna om undervattensintrången tycktes avse att utpeka Sovjetunionen som ansvarig för kränkningarna. Även om uppgifterna om ÖB:s intentioner inte bekräftats, kvarstår statsministerns hantering av frågan som intressant och är väl värd att begrunda. Statsministern tillsatte inom Statsrådsberedningen en grupp av utrikes- och säkerhetspolitisk expertis med uppgift att granska och utvärdera Försvarsmaktens material och bedömningar. Efter ett par veckors arbete kom gruppen till resultatet att tillräckligt underlag inte fanns för att göra en entydig nationalitetsbestämning i något fall (med det uppenbara undantaget för Gåsefjärden-incidenten).

Statsministerns beslut att inte släppa ifrån sig denna för nationens säkerhet vitala fråga, bidrog till att han kunde undvika att hamna i en politisk tvångssituation på samma sätt som sin företrädare. Därmed skapade han också utrymme för en bred analys av ubåtsfrågans politiska dimensioner med möjlighet för öppnare hantering av motivfrågan och säkerhetspolitiska miljöaspekter. En

frigörelse från Försvarsmaktens till synes färdigstöpta och orubbliga motivbedömning var dessutom nödvändig för en nyanserad utvärdering av frågan om nationalitetsbestämning.

Carlssonregeringens behandling av den komplexa ubåtsfrågan måste karaktäriseras som väl avvägd. Åt ÖB och Försvarsmakten överlämnades sålunda att bära det fulla operativa ansvaret, medan regeringen förbehöll för sig själv den politiska analysen och den utrikespolitiska hanteringen.

Den borgerliga regeringen åren 1991 till 1994 engagerade sig fullt ut i ubåtsfrågan. Statsminister Carl Bildt tog personligen, med utnyttjande av särskild expertis i Statsrådsberedningen, ledningen i ansträngningarna att få ett slut på de kränkningar som upplevdes fortgå under 1990-talets första år. Eftersom regeringen delade Försvarsmaktens grundhypotes att Sovjetunionen ansvarade för huvuddelen av kränkningarna, koncentrerade statsministern sin diplomati på att utifrån en dialog med Rysslands statschef Jeltsin och med hjälp av från Statsrådsberedningen ledda expertsamtal söka nå fram till en situation där Ryssland kunde förmås erkänna undervattenskränkningarna och i konsekvens därmed upphöra med dem.

I min kritik av den socialdemokratiska regeringens hantering 1982−1983 av ubåtsfrågan har jag pekat på vådan av att Försvarsmakten av politikerna lämnandes att på egen hand definiera uppgiften att komma till rätta med kränkningarna utan stöd av utrikes- och säkerhetspolitisk analys och lämplighetsbedömningar, som kunde genereras av en politisk ledning med tillgång till Utrikes- och Försvarsdepartementens civila expertis. Metodmässigt finns det därför ingen anledning att klandra Bildtregeringens engagemang, tvärtom.

Premisserna för politiken var emellertid osäkra i två avseenden. Dels hade flertalet, om inte nästan alla, rapporterade indikationer om kränkningar i början av 1990-talet orsakats av biologiska fenomen, något som dock inte blev allmänt känt förrän under regeringens sista dagar vid makten, dels var motivbilden, som denna utredning visat, inte sådan att nationalitetsbestämning av tidigare konstaterade kränkningar kunde utesluta alternativ till Sovjetunionen.

Det kan förefalla som statsminister Bildt tog en kalkylerad risk när han, utan att kunna offentligt presentera någon ny bevisning, och i medvetande om att ÖB rapporterat att inga bevis fanns, i sin korrespondens med Jeltsin i maj 1994 utpekade Sovjetunionen. Det

avvisande svaret borde inte ha kommit som en överraskning vare sig för statsministern eller hans utrikespolitiska rådgivare. Tanken kunde ha varit att klart demonstrera att regeringen under sin första mandatperiod gjort allt vad som rimligen kunde göras för att bringa klarhet i ubåtsfrågan. Vad som skulle vunnits diplomatiskt eller utrikespolitiskt med denna svårförklariga aktion är dock alltjämt höljt i dunkel.

Att sedan den svenska positionen, endast ett par månader efter framstöten i Moskva, kom att undergrävas genom klargöranden i slutet av juli att kavitationsljuden hade biologiskt ursprung, ledde till ytterligare förlägenheter för svensk del.

Jag har i en annan del av detta betänkande utifrån diplomatiska och utrikespolitiska utgångspunkter kritiskt granskat utformning av brevet till Jeltsin.

I retrospektiv framstår det alltjämt som förbryllande att Försvarsmakten, inte tidigare än som nu skedde, misstänkte att vad som karaktäriserats som kavitations- och typljud kunde ha andra förklaringar än ubåt. Överbefälhavaren Bengt Gustafsson har för utredningen deklarerat att så sent som när han avgick från sin tjänst den 1 juli 1994, han inte hade någon avgörande information om denna möjlighet. Dock fanns det otvivelaktigt ”inom systemet” varningssignaler men eftersom hanteringen av frågorna var koncentrerad till en liten grupp analytiker tycks dessa spridda signaler inte trängt fram till dem och ej heller, synes det, till Försvarsdepartement och Statsrådsberedningen.

Samverkan mellan regeringen och Överbefälhavaren i de operativa situationerna var under hela perioden praktiskt taget felfri. De olika regeringarna respekterade ÖB:s operativa ansvar och undvek sorgfälligt att ingripa med direktiv eller synpunkter på Försvarsmaktens hantering. Som utredare skulle jag möjligen vilja i vissa lägen ha velat efterlysa mer av en utrikespolitisk insats och bidrag med politiska utvärderingar som stöd till analysarbetet inom Förvarsmakten. I en politiskt känslig situation skedde just detta år 1987, på ett sätt som måste bedömas som positivt. Under den borgerliga regeringsperioden 1991−1994 finns det inget att klaga på i detta avseende.

Som beskrivits i viss detalj i betänkandet inträffande understundom att ÖB, utan att konsultera med eller förvarna regeringen, vidtog åtgärder som kunde få långsiktigt säkerhetspolitiska konsekvenser. Inga allvarliga misstag gjordes, men det är enligt min mening viktigt att ÖB i operativa lägen noga beaktar att rege-

ringens exklusiva ansvar för utformandet av utrikes- och säkerhetspolitiken inte träds för nära.

Slutligen, i vad avser sakförhållandena, har jag som framgår av betänkandet, efter granskning kommit fram till att antalet med säkerhet fastställda kränkningar av svenskt territorialvatten under tolvårsperioden med början år 1980 understiger tio. Därtill kommer ett trettiotal starka indikationer. Dessa tal bör begrundas i samband med en motivgranskning. Om de faktiska kränkningarna skulle ha varit så få som siffrorna anger, skulle dessa volymmässigt vara otillräckliga som stöd för hypotesen att en främmande makt genomfört kränkningarna som en del i systematiska operativa förberedelser för insats av diversionsförband och än mindre som förberedelser för eventuellt påföljande större landsstigningsoperationer mot Sverige.

Denna slutsats understryker också tesen om Sverige som sekundärmål vid en öst-väst-konfikt, där primärmålen för Sovjetunionen i Östersjön var de danska öarna för öppnandet av Östersjöutloppen och Jylland som basområde för operationer söderut. Det förbises ofta att det var det svenska försvarets relativa styrka som verkade avhållande och som bidrog till att Sverige kunde betraktas som sekundärmål i den potentiella storkonflikten. Motivbilden klarnar därmed ytterligare. Övervägande skäl talar sålunda för att motiven för undervattenskränkningarna var funktioner av en operativ planering inför en storkonflikt i Centraleuropa, och att därför motiven i vad avser intresset av intrång på svenskt vatten kunde väga jämnt mellan pakterna. Den i Östersjön kvantitativt dominerande sjömakten Sovjetunionen måste rimligen komma i åtanke när det gällde frågan om kränkande makt. Utifrån Sveriges allmänt sett västvänliga hållning och samarbete med i synnerhet Förenta Staterna i krigsmaterielfrågor torde Moskva i sina kalkyler ha räknat med att om Sverige under en konflikt i Europa skulle komma att uppge sin neutralitet, landet skulle ha anslutit sig till Nato-sidan. Sovjetunionen kan därför knappast uteslutas som möjlig kränkande makt.

Dock kvarstår att ingen nationalitetsbestämning i vad avser undervattenskränkningar har kunnat göras.

Litteraturförteckning

Denna sammanställning täcker de källor som utredningen funnit behjälpliga i studiet av ubåtsfrågan. Syftet med denna bibliografi har varit att hjälpa intresserade läsare med uppslag om litteratur och rapporter i ämnet. Noteras bör dock att sammanställningen nedan inte omfattar det totala forskningsunderlag som utredningen tagit del av, utan endast de öppna delarna.

Otryckta källor

Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek • Olof Palmes arkiv • Ingvar Carlssons arkiv

Krigsarkivet • Lennart Ljungs dagböcker, 1978-1986

Riksarkivet • Ola Ullstens arkiv • Ubåtsskyddskommissionens arkiv • Ubåtskommissionens arkiv

Tryckta källor

Officiella skrifter

Beredskapsnämnden och ubåten: En rapport om vissa studier, Bered-

skapsnämnden för Psykologiskt Försvar, Per-Axel Landahl,

Nr. 95, mars 1982. Den främmande undervattensverksamheten på svenskt territorium

under perioden 1980-1995 sedd ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv,

Från Referensgruppen under ledning av Lars-Erik Lundin till

chefen för utrikesdepartementet, daterad den 22 november

1996. Granskning av ubåtsjaktverksamheten mot bakgrund av händelserna i

Stockholms skärgård, Slutrapport till chefen för marinen från

arbetsgrupp Ubåtsjaktverksamhet (under ledning av Gunnar

Grandin), daterad den 3 december 1982. Försvarsstabens Informationsavdelning, Ubåt 137 på svenskt

vatten, daterad den 18 december 1981. Försvarsstabens Informationsavdelning, Informationstjänsten i

samband med ubåtskränkningarna i Stockholms södra skärgård

under oktober 1982, daterad den 26 april 1983. Försvarsstabens Informationsavdelning, Dykarverksamhet i Stock-

holms skärgård september 1983, daterad den 9 maj 1984. Försvarsstabens Informationsavdelning, Särskild orientering om

nationalitetsbestämning vid ubåtsskyddsverksamhet, daterad den

24 januari 1986. Konstitutionsutskottet 1981/82: 35, ”Ubåtsaffären”, Stockholm:

Riksdagstrycket. Konstitutionsutskottet 1982/83: 30, ”Ubåtsincidenten i

Hårsfjärden” Stockholm: Riksdagstrycket. Konstitutionsutskottet 1983/84: 30, ”Riksdagsledamoten Carl

Bildts resa till USA” och ”Viss utrikespolitisk rapportering”,

Stockholm: Riksdagstrycket. Konstitutionsutskottet 1994/95: KU 30, ”Brev till Rysslands

President”, Stockholm: Riksdagstrycket. Rapport avseende främmande undervattensverksamhet i Karlskrona-

området februari-mars 1984, utredning ledd av konteramiral

Christer Kierkegaard, daterad 1984-05-03. Rapport över utredning angående händelser i Karlskrona skärgård

1984-02-12−03-04, utredning ledd av generaldirektören i statens

haverikommission förre hovrättslagmannen Göran Steen, av-

given 1984-04-26. Slutrapport Ubåtssamtalen, avslutande rapport från de svensk-ryska

expertsamtalen i ubåtsfrågan, överlämnat 24 januari 1995. SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet: Ubåtskränkningarna och svensk

säkerhetspolitik. Betänkande av Ubåtsskyddskommissionen.

Stockholm: Liber/Allmänna förlaget. SOU 1985:23. Svensk säkerhetspolitik inför 90-talet. Rapport från

1984 års försvarskommitté. Stockholm: Liber/Allmänna

förlaget.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981−1994. Betänkande av Ubåts-

kommissionen. Stockholm: Norstedts. Undervattensverksamheten som riktas mot vårt land, läge hösten

1987, Rapport från Överbefälhavaren till Regeringen, daterad

den 18 december 1987.

Allmänna böcker och artiklar

Agrell, W. 1986. Bakom ubåtskrisen: Militär verksamhet, krigsplan-

läggning och diplomati i östersjöområdet. Stockholm: Liber. Agrell, W. 2000. Fred och Fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska

historia 1918−2000. Lund: Historiska Media. Andrén, N. (ed.) 1982. Fredens hav − vredens hav. Stockholm:

Centralförbundet Folk och försvar. Andrén, N. 1986. ”Not only Submarines: A Perspective on

Swedish-Soviet Relations”, International Relations, May. Bergström, L. & Åmark, K. (red.) 1999. Ubåtsfrågan. Uppsala:

Verdandi Debatt. Berner, Ö. 1985. Sovjet & Norden − Samarbete, säkerhet och

konflikter under femtio år. Stockholm: Bonnier Fakta. Braconier, F. & Christiansson, L. 1985. Vem värnar Sverige?

Striden om säkerhetspolitiken. Stockholm: Timbro. Bynander, F. 2001 ”Securitizing the Submarine Threat: The

Framing of Underwater intrusions in Sweden 1980-83” i

Eriksson, J. (red.) Threat Politics. London: Ashgate. Folke, I. & Hansson, L. 1987. …med alla till buds stående medel.

Stockholm: Prisma. Leitenberg, M. 1987. Soviet Submarine Operations in Swedish

Waters 1980−1986. New York: Praeger. Lindfors, T. 1996. Under ytan. Ubåtar och svensk säkerhetspolitik.

Göteborg: Daidalos. Lähteinen, J. 1997. ”Ubåtars territorialkränkningar – erfarenheter I

Sverige och Finland, Kungliga Krigsvetenskapsakademins Hand-

lingar och Tidskrift, Nr.4. McCormick, G.H. 1990. Stranger than Fiction: Soviet Submarine

Operations in Swedish Waters. A Project Air Force Report.

Santa Monica: RAND Coorporation. Myhrberg, I. 1985. Ubåtsvalsen: en motbok till rapporterna från ÖB

och Ubåtsskyddskommissionen. Göteborg: Haga.

Folkrättsliga aspekter

Ahlin, P. 1993. Folkrätten i svensk säkerhetspolitik. (Doktors-

avhandling.) Stockholm: Juristförlaget. Bring, O. 1985 ”Immunitet och ubåtar än en gång” i Svensk

Juristtidning, Nr.1. Bring, O. 1990. ”Ubåtsoperationer och folkrätt” i Festskrift till Lars

Hjerner. Studies in International Law. Stockholm: Norstedts. Cramér, P. 1989. Neutralitetsbegreppet. Stockholm: Norstedts. Cramér, P. 1999. Neutralitet och europeisk integration. Stockholm:

Norstedts. Detter de Lupis, I. 1985. ”U-båtsspionaget och folkrätten” i Svensk

Juristtidning, Nr.2. Johnson Theutenberg, B. 1982. ”U 137 – Folkrätt och neutralitets-

politik i tillämpning”, Kungliga Krigsvetenskapsakademins

Handlingar och Tidskrift, Nr.2. Johnson Theutenberg, B. 1986. Folkrätt och Säkerhetspolitik.

Stockholm: Norstedts.

Motivfrågan

Bildt, C. 1991. ”Ubåtskränkningarna mot Sverige – bakgrund,

mönster, motiv” i Kungliga Krigsvetenskapsakademins Hand-

lingar och Tidskrift, Nr.1. Bruzelius, N. 1995. ”Ett motiv till ubåtskränkningarna” i Tidskrift i

sjöväsende, Nr.1. Huldt, B. 1996 ”Ubåtskränkningarna: Frågor om bakgrund och

motiv”, Internationella Studier, Nr.1. Tunberger, J. 1983. ”Ubåtarna, zonen och ’sanningen som den

borde vara’”, i Fred och Säkerhet, Debatt och Analys 1982−1983.

Utrikespolitiska Institutet: Akademilitteratur. Oldberg, I. 1982. Fredskampanj och ubåtar – Sovjets politik mot

Sverige. Världspolitikens dagsfrågor 1982:11. Stockholm: UI.

Strategiska aspekter

Archer, C. 1988. The Soviet Union and Northern Waters. London:

Routledge. Dörfer, I. 1989-1990. ”Östersjöns geopolitiska betydelse” två

artiklar i Svensk tidskrift, Nr. 8−9 (1989), samt Nr. 1 (1990).

Jansson, N-O. 1988. ”Östersjöns strategiska betydelse”, Tidskrift i

Sjöväsende, Nr. 2. Rystad, G., Böhme, K. & Carlgren, W. 1995. In Quest of Trade and

Security: The Baltic in Power Politics 1500−1990. Volym 2:

1890-1990. Stockholm: Probus. Skogan, J. & Brundtland A. (red.) 1989. Soviet Seapower: Facts,

Motivations, Impact and Responses. Oslo: NUPI. Sontag, S. & Drew, C. 1998. Blind Man’s Bluff. The Untold Story of

American Submarine Espionage. New York: Public Affairs. Tamnes, R. 1991. The United States and the Cold War in the High

North. Oslo: Ad Notam forlag. Tunander, O. 1987. Norden och USA:s maritima strategi. FOA

rapport. Stockholm: FOA. Tunander, O. 1989. Cold Water Politics: The Maritime Strategy and

Geopolitics of the Northern Front. London: Sage (PRIO). Viitasalo, M & Österlund, B. 1996. The Baltic – Sea of Changes.

Helsingfors: Försvarshögskolan.

Enskilda incidenter

Bynander, F. 1998. Crisis Analogies: A Decision Making Analysis of

the Swedish Hårsfjärden Submarine Incident of 1982. Research

Report 29. Stockholm: Utrikespolitiska institutet. Bynander, F. 1998. ”The 1982 Swedish Hårsfjärden Submarine

Incident: A Decision-Making Analysis.”, Cooperation &

Conflict 33(4): 367-407. Forsman, L. 2001. ”U 137. Från örlogsbasens horisont”, Flottans

Män, Nr. 3, s. 3−9. Hasselbohm, A. 1984. Ubåtshotet − En kritisk granskning av Hårs-

fjärden-incidenten och ubåtsskyddskommissionens rapport. Stock-

holm: Prisma. Hellberg, A. & Jörle, A. 1984. Ubåt 137: Tio dagar som skakade

Sverige. Stockholm: Atlantis. Hirdman, S. 1991. ”Sverige och Ubåtskränkningarna”, i Insikt och

Beslut: Studier Tillägnade Leif Leifland. Stockholm: Militärhis-

toriska Förlaget. Hansson, L. 1987. ”Vi tvingades släppa rysk ubåt”, Tidskriften Z,

Nr. 2. Leifland, L. 1982. ”U137, U238 och Fredens hav”, Kungliga

Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, Nr. 2.

Stefenson, B. (red.) 1992. Krishantering: U 137-krisen. Stockholm:

Kungliga Krigsvetenskapsakademin. Stern, E. K. & Sundelius, B. 1992. ”Managing Assymetrical Crisis:

Sweden, the USSR and U-137”, International Studies Quarterly,

36, 213−239. Stern, E.K. 1990. The U-137 Incident: A Study in Swedish Crisis

Management. Masters thesis, Stockholm: International Graduate

School Stockholm University.

Ubåtsjakt i svenska och internationella sammanhang

Brännström, A. 2000. Minkar eller ubåtar i den svenska ubåtsjakten.

Stockholm: Överstyrelsen för civil beredskap. Daniel, D.C. 1986. Anti-submarine Warfare and Superpower

Strategic Stability. London: Macmillan. Friedman, N. 1983. ”Tactical ASW: old problems, new solutions”,

International Defense Review, Nr.1. Friedman, N. 1985. ”A Survey of Western ASW in 1985”,

International Defense Review, Nr.10. Holmberg, C. 1995. ”Ubåtsjakt − en subjektiv oförmåga”, Vårt

försvar nr 4. Larsbrink, G. 1995. ”Svenska ubåtsjakt i ett internationellt

perspektiv”, Tidskrift för sjöväsende, Nr. 2. Larsson, C. 1987. ”Den stora ubåtsfällan”, Ny Teknik, Nr. 21. Wilkes, O. 1979. ”Strategic anti-submarine warfare and its

implications for a counterforce first strike”, World Armaments

and Disarmament: SIPRI Yearbook 1979. London: Francis &

Taylor Ltd. Wit, J.S. 1981. ”Advances in Antisubmarine Warfare”, Scientific

American, Vol. 244, Nr. 2.

Memoarer/Biografier

Adelsohn, U. 1987. Partiledare − Dagbok 1981−1986. Malmö:

Gedins Förlag. Bodström, L. 2000. Mitt i stormen. Stockholm: Hjalmarson &

Högberg. Carlsson, I. 1999. Ur skuggan av Olof Palme. Stockholm:

Hjalmarson & Högberg. Elmbrant, B. 1989. Palme. Stockholm: Författarförlaget.

Elmbrant, B. 1991. Fälldin. Stockholm: Fischer & Co. Hofsten, von H. 1993. I kampen mot överheten. Stockholm: Fisher

& Co. Fälldin, T. 1998. En bonde blir statsminister. Stockholm: Bonniers. Schori. P. 1992. Dokument Inifrån − Sverige och storpolitiken i

omvälvningarnas tid. Stockholm: Tidens Förlag. Svensson, O. 1993. Maktspel synat − På Erlanders, Palmes och

Carlssons tid. Stockholm: Norstedts.

Summary in English

This summary deals mainly with the conclusions presented by the investigator, as well as the most important reasons for these conclusions, and some background information.

The assignment

On October 5, 2000 the Government decided to appoint a special investigator to analyse the political and military conduct of the submarine question from 1980 until today. The investigator’s assignment was to describe and evaluate how the Government, the Armed Forces and other competent authorities dealt with established and apparent underwater violations of Sweden’s territorial waters since the early 1980s.

The security environment

The submarine violations to which Sweden was subjected in the 1980s and 1990s should be considered in their broader security context. The inquiry therefore starts with a description of the strategic and security environment in the Baltic Sea region. This was one of the coldest periods of the Cold War, when the world came closer to nuclear war than for a long time. It was followed by a détente and political liberation in Eastern Europe and the emergence of a completely new political and strategic landscape.

The most frequent incidence of submarine violations occurred at the beginning of this period. During the post-war period the Soviet Baltic Fleet was the dominant military factor in the Baltic Sea region, although Sweden, and later West Germany, maintained significant naval capacity. Interest in the North Atlantic and Northern Europe increased as a result of strategic developments.

The rapid naval buildup of the Soviet Union under Admiral Gorshkov created a new strategic situation. The expansion and modernization of the Soviet submarine force played a key role. However, the USA maintained technological and qualitative superiority, which the Soviet Union sought to offset by quantity.

The shift to a forward American naval strategy at the start of the 1980s increased the pressure, in particular, on the Soviet submarine fleet, and the areas immediately adjacent to Scandinavia in the North Atlantic and the approaches to the Baltic Sea emerged as points of intersection in terms of naval strategy.

Due to the increased emphasis on the possibility of a major conventional conflict on the continent, the need of military transports along the southern Baltic coast became an important factor. At the same time, NATO showed growing interest in the possibility of disrupting the Warsaw Pact’s troop movements and logistics transports through the southern Baltic to the central front. From the Soviet point of view, the Baltic Sea became a top priority strategic area, and the transport and supply routes in the southern Baltic were key components. As a result, the Soviet side upgraded the military significance of Sweden’s territory.

During World War II Sweden’s archipelagos had sometimes been used by the submarines of belligerent states as ‘safe havens’. During the Cold War the Soviet Baltic Fleet had to take into account the possibility that in the event of war West German submarines might try to use Sweden’s territory. For this reason the Soviet Union might have considered it important to monitor the development of Sweden’s anti-submarine defence and to take steps to prevent NATO (West German) submarines using Sweden’s archipelagos for operations directed against the Warsaw Pact.

Two decades of submarine problems

The period 1980-82 may be called the formative period, when Sweden’s frame of reference for dealing with the submarine question took shape. The main issue at that time was: which state is responsible for the violations? After the Hårsfjärden incident there was a period of political confrontation and continued violations. The main issue was: why are the violations continuing? From 1987 onwards a gradual reappraisal of the situation took place and the

conventional wisdom was increasingly challenged. The main issue now was: to what extent did violations actually occur?

The formative period 1980−−−−82

As a result of the 1972 Defence Resolution a significant part of the navy’s submarine hunting capability was abolished. When international tension increased, this meant that the Swedish navy was ill-equipped to meet an increasingly serious submarine threat.

The Utö incident

The Utö incident in 1980 seemed to mark the beginning of a new pattern of submarine violations since the violating submarine did not immediately leave Sweden’s territory after being detected. The handling of the incident was marked initially by some restraint in the employment of weapons. The Minister of Defence called for more resolute action. This was one of the few occasions on which the Government sought to involve itself directly.

The Utö incident was something of an alarm bell and led to a limited review of Sweden’s submarine hunting resources.

It was not possible to establish the nationality of the submarines involved in the violations. The Supreme Commander of the Armed Forces referred to several indications that pointed in the direction of the Warsaw Pact, including signal intelligence. However, this is open to doubt, and the remaining evidence consists of an optical observation at a distance of 300 metres. The behaviour of the submarine or submarines was thought to indicate that it was either a modern Soviet submarine type that had not previously been observed in the Baltic Sea or a West German submarine. However, both these alternatives were rejected. The general view was that they were Soviet submarines, and the possibility of a West German intrusion was not taken seriously.

U 137

The intrusion of the Soviet submarine U 137 into Gåsefjärden Bay on October 27, 1981 confirmed to the Swedish authorities and the Swedish public that Soviet submarines were violating Swedish

territory. The incident attracted considerable attention, both nationally and internationally.

The handling of the U 137 incident was in many ways a successful example of a small nation’s management of a serious crisis, not least thanks to the clear division of roles between politicians and the military. The Supreme Commander’s decision to proceed on the assumption that the violation was deliberate, without discussing it with the Government, set the tone for Sweden’s conduct throughout the crisis.

The unusually clumsy nature of the intrusion and the submarine’s atypical behaviour raised questions as to whether or not the intrusion was deliberate. It has come to the knowledge of the inquiry that the Soviet side searched for the submarine for six hours in its designated patrolling area east of the island of Bornholm before realizing that the submarine was on Swedish territory. This has been known to the Swedish Armed Forces ever since the incident. However, the 1995 Submarine Commission concluded that, in view of the navigation and visibility conditions at the time of the incident, the intrusion must have been deliberate.

The investigator has not found it necessary to take a definite stand on the question of whether or not the violation was deliberate. Sweden’s political and military conduct after the incident was based on the assumption that it was deliberate. Whether or not this assumption was correct, the crisis was handled firmly and the deterioration of relations between Sweden and the Soviet Union may be regarded as a consequence for which the violating state must be prepared, regardless of whether the violation was deliberate.

The Hårsfjärden incident

The Hårsfjärden incident was preceded by Operation Notvarp, a secret Swedish operation whose purpose was to capture a submarine and force it to the surface. Notvarp was the first proactive Swedish operation and it has not previously been disclosed. Together with an American naval visit and large-scale NATO manoeuvres in the Baltic Sea both before and after the Hårsfjärden incident, the operation was part of the naval environment in which the incident occurred.

Perhaps one could say that Operation Notvarp achieved results at the right time but in the wrong place. Nevertheless, the planning of this operation may be questioned, particularly in view of the fact that it was carried out during an ongoing change of government in Sweden and replacements among the chiefs of staff. Had Notvarp produced results, this could hardly have come at a time when Sweden was less well-prepared.

The handling of the Hårsfjärden incident was marked by hesitation and confusion, not least as regards orders. Due to an obvious lack of tactical leadership and central intervention from the military leadership, there was a failure to take action and opportunities were missed. This gave rise to a number of rumours and speculative hypotheses: for example, that some or all the intrusions were made by NATO submarines with the tacit consent of the Swedish Navy, that the chiefs of staff deliberately allowed submarines to violate Swedish territory, that submarines were released with the tacit consent of the Government, etc. The inquiry has not found any factual basis for these rumours and concludes that they may be attributable to a confused chain of command.

The handling of tapes and other evidence, in particular, must be criticized. The tapes recorded during important events were not carefully stored, the results of water samples and oil analyses, as well as photographs, were not preserved, and data were found to be missing from the Supreme Commander’s military diary.

The investigator agrees with the assessment of the Parliamentary Standing Committee on the Constitution that the division of responsibilities between the Government and the Armed Forces was normal and appropriate. Other aspects, such as relations with the media and the Government’s handling of the situation that arose, were not equally satisfactory.

The 1983 Submarine Defence Commission

The Submarine Defence Commission presented what it called ”the probable course of events”. However, this was only one of several possible scenarios that the Armed Forces and the Analysis Group presented to the Commission. The problem was that the Commission did not make a sufficiently clear distinction between assessments of missions for military operational purposes and assessments of missions for political purposes. The Commission’s

assessments were not sufficiently reliable and realistic to provide guidance for balanced political decisions.

Today, the evidence advanced for identifying the Soviet Union as responsible for the violations does not seem conclusive. The Commission’s chairman, Sven Andersson, and its members made a political rather than an objective judgement. They considered the identification necessary regardless of the evidence. The same goes for the Government’s decision to endorse the Commission’s conclusions although, in view of the prevailing political situation, it seems unreasonable to criticize this decision.

However, the Government’s decision to appoint the Submarine Defence Commission meant that it ceded control of the political outcome of this key issue, and it must therefore be questioned. The submarine issue had a great impact on Sweden’s foreign policy during the 1980s and made a rational approach to security and defence policy difficult. The reason for this unfortunate development was not that the Government agreed with the conclusions of the Submarine Defence Commission, but that it ceded control by appointing the Commission in the first place.

Political confrontation and continued violations

After the Hårsfjärden incident the submarine question became a political divider in Swedish politics and triggered a succession of political ”affairs” – the Bildt affair, the Ferm affair and the Bodström affair – while reports of new violations poured in. Neither political nor military measures seemed capable of putting an end to the violations. This situation eroded the confidence of the media and the public in the Armed Forces.

The Sundsvall incident, 1983

The Sundsvall incident in 1983 occurred at the same time as the Submarine Defence Commission presented its report to the Government. It was interesting for several reasons, one of which was the large number of optical observations that were made. Tapes that were recorded in connection with this incident were subsequently lost.

The Analysis Group concluded in its analysis that the action taken was on too small a scale and that depth charges must be dropped in large fields to have any effect.

The experiences of the Hårsfjärden and Sundsvall incidents led to the conclusion, on the one hand, that more depth charges should be used since they had not had sufficient effect, but on the other hand that mines should only be used restrictively until the functioning of the systems had been properly checked, since their effect might appear excessive. This dilemma is an instructive illustration of the parameters of Sweden’s submarine hunting efforts.

The Karlskrona incident, 1984

The events in the Karlskrona area during the first quarter of 1984 were difficult to understand and gave rise to several unanswered questions. Even while these events were unfolding a number of theories were suggested as to what was happening. The Supreme Commander was initially somewhat doubtful about the validity of the reported indications, but became more certain as time went on. The local military authorities, and to some extent the Defence Staff and the Naval Analysis Group, seemed more convinced. Assessments of what happened were to a large extent based on the conclusions of the Analysis Group.

Weapons were rapidly employed on rather uncertain grounds. The reliability of observations and indications varied, and most of the military personnel had no training for such activities.

The Government assumed a cautious and somewhat sceptical attitude, as did the media. In connection with the investigator’s visit to Karlskrona both local military commanders stated that they were no longer certain whether a submarine had in fact been inside the island barrier.

Violations 1984−−−−87

A widening credibility gap between the Armed Forces on the one hand and the public, press and politicians on the other, became increasingly apparent. This gap was a result of the inconclusive outcome of the Hårsfjärden incident and became wider still after Karlskrona. As a result of increasing demands for evidence, the

Armed Forces adopted a more restrictive information policy, which was a feature of reporting about violations in 1984 and afterwards.

The Töre incident, 1987

The Töre incident was one further example of the ”sentry effect”, i.e. people see what they want to see. There were indications that a foreign power was engaged in underwater operations, but they could not be confirmed.

The commander of the area repeatedly requested that the submarine hunting force should be sent up to Töre. These requests were not granted, partly due to staff holidays, but also due to the suspicion of submarine activities in other places.

Although the operation demonstrated the will and ingenuity of the Armed Forces, the lasting impression was one of failure. Instead of launching such an operation, it would have been better to recognize that there was no prospect of a successful operation.

Reappraisal of the submarine question

A process of reappraisal of the submarine question appears to have started in response to the Supreme Commander’s report in 1987. Perceptions of the threats changed, and technical analyses subsequently threw new light on the extent of the violations.

The Supreme Commander’s report, 1987

The Supreme Commander’s 1987 report described the general state of knowledge since the early 1980s. The description of submarine hunting operations presented in the report was not confined to individual operations. A picture emerged of self-perpetuating activities. Proactive operations provoked events that provided justification for further action and use of resources.

At the centre of this setup were the forecasts made by the Analysis Group. These forecasts, rather than individual indications, decided where and when operations were to be undertaken or concluded. The crucial question was whether the forecasts were correct, i.e. whether the action taken was appropriate in terms of

space and time. Information gathering became an end in itself and sometimes took precedence over interventions that should have been undertaken in accordance with the ”Armed Forces Instructions in Peacetime and Wars in which Sweden is Neutral” on the grounds that such interventions might ”prejudice the aims of the action”.

The report describes a self-perpetuating method: Sweden itself decided where to take action regardless of whether there were any indications of violations. The aim was to gather as much information as possible in order to substantiate hypotheses about the alien systems. It was therefore important not to frighten off the intruder by unnecessary use of weapons. Evaluations were carried out with the help of the indications generated by the internal system, which almost always showed that the hypotheses were correct.

Since the level of secrecy had to be high, a system within the system was set up, an inner circle that directed the anti-submarine operations mainly on the basis of forecasts and analyses. Such a system entails an obvious risk of losing touch with reality.

The investigator finds it difficult to accept the idea that those responsible for operations felt free to ignore the obligation to repel submarines under the Armed Forces Instructions with a view to maintaining a long-term deterrent. Although these methods were dubious, it must be said that the buildup of capacity and innovative submarine hunting methods gradually achieved results, and the reduction of the number of assumed violations towards the end of the 1980s may in part be due to enhanced submarine hunting capability.

With his 1987 report the Supreme Commander sent the Government a signal that there were grounds for publicly identifying the Soviet Union as the violating state. However, the Supreme Commander himself stated that there was no conclusive evidence, and instead the report once again mentioned a number of factors that were considered links in a chain of circumstantial evidence pointing to the Soviet Union.

The Prime Minister appointed an inquiry group from the Government Offices for the purpose of examining the Armed Forces’ analysis. The group concluded that there was no valid basis for identifying any nation or military alliance as responsible for the violations.

By subjecting the Armed Forces’ analysis to an inquiry overseen by the Prime Minister’s Office, the Prime Minister retained political control of the issue. This also made it possible to strike a balance between the strategic and security dimensions. Unlike the situation in 1982, the Government retained full control of the submarine question and thus of its political consequences.

Violations 1988−−−−2000

There continued to be indications of underwater operations conducted by a foreign power, although at a lower level, well into the 1990s. Following a reappraisal of the material in 1994 on the basis of an analysis of the cavitation effect, it was declared that the last violation established by the Supreme Commander had taken place in 1992. There is no conclusive evidence of continuing alien underwater operations in Swedish territorial waters during the years 1995-2000.

As regards the nationality of the violating submarines, the Supreme Commander continued in his reports up to 1996 to refer to the chain of circumstantial evidence set forth in the 1987 report that identified the Soviet Union, now Russia, as responsible for the suspected underwater missions against Sweden and stated that the indications were even stronger than before. Nevertheless, the Supreme Commander pointed out that there was insufficient hard evidence.

The Hävringe incident, 1988

The analysis of the Hävringe incident was considered to have established conclusively that at least one and probably two submarines were present in the area.

This incident offered perhaps the navy’s best chance of a successful operation. A foreign submarine was almost forced to the surface by massive use of depth charges. This demonstrated that the submarine hunting capability of the Swedish navy was now such that foreign powers could no longer conduct underwater operations on Swedish territory with impunity.

The Swedish-Russian expert talks

The Swedish-Russian expert talks that took place in 1992-94 can scarcely be said to have clarified the points at issue. This is not surprising. The Russians could hardly be expected to accept Swedish technical evidence which was neither clear-cut nor uncontroversial, and which in the final phase of the negotiations was significantly undermined by new technical findings by the Swedes themselves.

The talks were held against the background of a former Soviet Union in a state of collapse. While the view that it was appropiate to make use of this opportunity to come to terms with the past is understandable, the ends and means that were chosen were perhaps not the most appropriate.

Sound recordings −−−− submarine ”type sounds”, the cavitation

effect and the correspondence between Bildt and Yeltsin

The Armed Forces had been in regular contact with foreign experts for the purpose of analysis of the”type sound”. One country’s acoustic experts concluded in 1994, after repeated analyses, that there were three possible hypotheses for the origin of this sound; one of these was that it came from a submarine, but it was not believed that the submarine technology of the time would have been capable of keeping the sound level as low as that recorded by the Swedish navy. Experts from another country were more sympathetic to the Swedish analysis, but they could not exclude the possibility of biological causes. Differences of opinion gradually emerged in the Armed Forces itself and there were growing doubts about the connection between these sounds and submarines.

Foreign expertise also questioned at an early stage the Swedish analysis of the compressed cavitation effect. Some experts had their reservations as early as 1992. Analysts in another country became gradually more sceptical, and in 1993 they considered it unlikely that the recorded sounds came from a submarine. Instead, they thought they could be caused by a biological source. Experts in a third country were more in favour of the idea of a submarine, and even the Russian side accepted this assessment in the Swedish- Russian talks although, like experts from other countries, they

expressed their doubts due to the absence of certain low-frequency sounds that a submarine normally sends out.

Despite all these doubts, and despite the fact that the analyses carried out in Sweden were increasingly sceptical, the Supreme Commander’s report on violations in 1993, which was presented in March 1994, contained no warning signals. In the spring, doubts increased in the Armed Forces, and in May the mandate of the Working Group on the Cavitation Effect was extended.

However, none of this seemed to penetrate into the Prime Minister’s Office, which prepared a letter concerning the violations from Prime Minister Bildt to the Russian President Yeltsin. Although the Supreme Commander mentioned the absence of sufficient evidence ever since 1987, and despite the uncertainty of the evidence, the Soviet Union/Russia was identified as the violating state.

The Prime Minister presented no direct evidence for his farreaching claims of Russian responsibility, but referred to Sweden’s experience of Soviet submarines in previous years and to ex-Soviet structures. He also added a warning that continued violations might well entail more far-reaching consequences.

The writing of this letter was a mistake, both in objective and political terms. With his proposal that the matter be subjected to international political scrutiny Yeltsin had put Sweden on the defensive. The attempt to rescue the Swedish-Russian expert talks became a problem that in time overshadowed the foreign and security policy aspects on which Sweden should have concentrated.

The 1995 Submarine Commission

The question of appointing a new Submarine Commission had been discussed ever since the mid-1980s. The proposal was rejected for many years on account of the ongoing Swedish-Russian talks. Now that a final report on these talks had been submitted to the Government, there was no longer any reason to postpone the matter. And when the Armed Forces presented the results of the study of the cavitation effect in February 1995, a new Submarine Commission became inevitable.

The Submarine Commission rejected the 1983 Submarine Defence Commission’s assessment of the nationality of the violating submarines. It also confirmed that U 137’s intrusion into

Gåsefjärden was deliberate. Furthermore, it established that Swedish territory had been violated by foreign submarines on at least eight more occasions and that violations had probably taken place on several other occasions.

However, the Swedish Government found no reason to withdraw its protest note of 1983 on these grounds.

Sweden’s capacity −−−− the Armed Forces Instructions

The Armed Forces Instructions were adopted in 1951. Their main purpose was to provide guidelines for action in the event of a surprise attack. As violations of Sweden’s territorial waters became more frequent, the Instructions were increasingly viewed as guidelines for the handling of incidents in peacetime.

On July 1, 1979 Sweden extended its territorial waters from 4 to 12 nautical miles. This made it necessary to issue a new edition of the Instructions, which were tightened up as a result of the submarine incidents. Even more stringent guidelines were laid down in subsequent editions.

Sweden’s submarine hunting capability

The Submarine Commission described developments in the navy up to 1995. Further development has taken place since then. Significantly more sensitive sonar devices have made it possible to record underwater sounds that were not previously known, and this has made it possible to classify the submarine type sound and the compressed cavitation sound. Developments have also taken place with respect to weapons.

The navy’s activities changed radically when submarine activities were given precedence over training in invasion defence. These changes led to much longer patrol times for ship units and roundthe-clock surveillance duties for land-based anti-submarine units. The navy became a ‘contingency navy’. Tactical methods and the capacity for analysing completed operations were improved.

Among other significant developments the navy has, together with the Swedish Maritime Administration, carried out a survey of the seabed in the Swedish archipelagos. The submarine incidents made it necessary to relax the rules on working hours. Agreements were negotiated with the trade union organizations that made it

possible to carry on anti-incident activities without being hampered by the rules on working hours.

The Armed Forces’ analysis capacity

The Navy Analysis Group became in many ways the nucleus of the Swedish Armed Forces’ capacity for assessments of events in Swedish waters. The members of the Analysis Group represented a body of expertise that could not be challenged either within or outside the Armed Forces.

The Group’s assessments gained wide acceptance and greatly influenced the views presented by the Armed Forces, on which the Government based its conduct of foreign policy.

The Analysis Group’s treatment of various indications during the Hårsfjärden episode showed, with one or two notable exceptions, a tendency to exaggerate rather than critically examine the material that was reported. The Group’s assessments during the following incidents made it clear that it was not on the side of those elements in the Armed Forces that were most sceptical to various indications.

The Group also played an important part in the preparation of the 1987 report. It was often at the centre of the system within the system that is described in the section on the report, where the risk of such a closed system losing touch with reality was also pointed out.

This was not the fault of the highly professional individual analysts who were responsible for the analyses. But the system would have worked better if broader foreign policy expertise had been given a place in these activities. At the same time, it should be emphasized that the work of the Analysis Group contributed greatly to a marked improvement and concentration of operations and to submarine hunting operations of high professional and technical precision.

Handling of the tape recordings made in autumn 1982

The handling of the tapes must be criticized. They represented potentially important evidence and as such they should have been registered immediately and then handled and stored with all due care.

The international picture −−−− other countries´ experiences

Underwater violations have also taken place in other countries. However, in these countries the attitude to informing the public and the media about these incidents is considerably more restrictive than in Sweden.

Soviet midget submarine systems

Since the Swedish Armed Forces and some experts consider that the Soviet midget submarine system was responsible for a large number of the reported violations of Swedish waters, the inquiry describes some of the available information about these systems.

For various reasons this material is not very extensive. The Russian side has denied having had any midget submarines for military use other than the Piranha class submarines which were launched in 1987, and were mentioned in the Swedish-Russian talks.

Other information has, for example, been presented by Carl Bildt in a speech in which he described two different types of Soviet midget submarines that were involved in operations against Sweden.

Similar information has also been presented by two retired British naval officers, who outlined the specifications that the midget submarines might be required to meet for the needs of the Soviet Baltic Fleet.

It is a moot point whether the Soviet Union developed midget submarine systems of the type described by Carl Bildt. It cannot be considered very likely that such systems would have been developed specifically for use against Sweden.

Cooperation with other countries

The inquiry mentions an episode in 1960 which suggests that informal agreements on joint exercises between Sweden and other countries may have occurred. However, no evidence was found for the pattern of coordination and preparedness tests described, inter alia, by the American former Secretary of Defence Caspar Weinberger.

The media

The media played a key role. This role was not always that of the critical observer; TV, the radio and the press often seem to have been used, or have let themselves be used, by various players. The media, like everyone else, were carried away by the dramatic events and sometimes became directly involved in shaping them. Only in recent years have the media resumed their critical, analytical role, and a clear division of roles between the media and other players has been established.

Perspectives on the submarine issue −−−− motives and facts

There is plenty of evidence that the violations were linked to the Baltic Sea’s growing strategic role and to rivalries and conflicts between the military blocs. The significance of Sweden’s extension of its territorial boundary from 4 to 12 nautical miles in 1979 must also be taken into account.

The violations could probably not be motivated as actions directed primarily at Sweden’s security. Rather, they should be seen in the context of the bilateral confrontation between the power blocs. Knowledge about and access to safe areas and fixed and other signal systems, mine lines, etc. could in the event of a conflict be of great importance when it came to securing logistics, troop supplies and forward operations in a conflict in Central Europe.

The submarine operations must consequently be seen in a broader security and foreign policy context.

The overall conclusion is that alien underwater operations occurred in Swedish waters during the 1980s and up to and including 1992. The number of established violations during the

period 1980-2000 is less than ten. Apart from this, the possibility of violations should be taken seriously in the case of about thirty other incidents.

There is no solid evidence that allows any conclusions to be made about the nationality of the violating submarines.

It is not unlikely that the Soviet Union, as the largest naval power in the Baltic Sea, may have had reasons for intruding on Swedish territory. The Soviet Union can therefore scarcely be excluded as a possible violating state. Nor can the possibility of intrusions by Western submarines be excluded. Nevertheless, the fact remains that it has not been possible to identify the nationality of any of the submarines.

Bilaga 1

SOU 1983:13; Ubåtsskyddskommissionens sammanfattning

2¶Sammanfattning

”Ubåtsskyddskommissionen har enligt direktiven haft i uppdrag att, främst med anledning av ubåtskränkningen i Hårsfjärdenområdet i oktober 1982, redovisa och bedöma utvecklingen då det gäller ubåtskränkningar av det svenska territoriet och diskutera tänkbara motiv för dessa. Det har vidare varit kommissionens uppgift att kartlägga och bedöma den samlade svenska ubåtsskyddskapaciteten och därvid ta ställning till frågan om huruvida ytterligare resurser erfordras för att möta ubåtshotet. Därvid har kommissionen givits uppdraget att ta ställning till om reglerna för ingripande mot inkräktande ubåtar enligt den nya IKFNförordning som skall träda i kraft den 1 juli 1983 är lämpliga och tillräckliga.

I fråga om Hårsfjärden-incidenten som sådan har det varit kommissionens uppdrag att klarlägga händelseförloppet, utvärdera de operativa, taktiska och tekniska erfarenheter som vunnits, samt utvärdera formerna för informationsgivning.

Av redogörelser som i betänkandet lämnas på grundval av detta uppdrag framgår att de ubåtskränkningar som skett är av en utomordentligt allvarlig natur, med betydande konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.

Kommissionen redovisar att det med fullständig säkerhet konstaterats att främmande ubåtar uppehöll sig i området i oktober månad. I rapporten redovisas att det i Stockholms skärgård den aktuella tiden torde ha uppehållit sig sex ubåtar, varav tre var miniubåtar av ditintills okänd karaktär. Bottenspåren, som kontrollmätts och avbildats, visar att det rörde sig om två olika typer av delvis bottengående miniubåtar, den ena efterlämnade bandspår, den andra spår efter bl.a. kölstråk. Fyndet av dessa spår och den kunskap som detta lett fram till om dessa miniubåtars sannolika

egenskaper har dels öppnat möjligheter att rekonstruera ett händelseförlopp kring Hårsfjärden-incidenten, dels föranlett förnyad granskning av tidigare incidenter som i vissa avseenden kunnat te sig förbryllande, dels understrukit allvaret i det ubåtshot som riktas mot Sverige.

I den redovisning av det sannolika händelseförloppet som lämnas betonas att av de sex främmande ubåtar som kan ha deltagit i den samlade operationen fyra ubåtar – varav två miniubåtar – var inblandade i intrånget i Hårsfjärden, medan den tredje stora ubåten och miniubåten uppträdde i Stockholms mellersta skärgård. Sannolikt befann sig som mest en stor ubåt och två miniubåtar samtidigt inne i själva Hårsfjärden. Den stora ubåten torde dock ha lämnat området tämligen omgående efter upptäckten den 1 oktober. Den ena av de två miniubåtarna antas ha tagit sig ut ur Hårsfjärden efter några dagar. Däremot fanns den andra, bandgående miniubåten sannolikt kvar under en längre tid och föranledde flertalet av de indikationer som erhölls inne i Hårsfjärden i början av oktober.

Kommissionen redovisar härutöver att bevis säkrats för att inträngning med miniubåt i närheten av Hårsfjärden åter skedde i början av november. Ytterligare ett flertal säkra observationer har visat att den främmande ubåtsverksamheten på svenskt territorium fortsatt även efter Hårsfjärden-incidenten.

Kommissionen konstaterar att det under 1982 ägt rum en brant ökning av antalet ubåtskränkningar. Det framstår som sannolikt att miniubåtar förekommit vid tidigare ubåtskränkningar under året och att den främmande ubåtsverksamheten delvis organiserats i ett antal större, samordnade operationer. Sett över en längre tidsperiod kan konstateras att ubåtsverksamheten kännetecknas av en tendens till ökande omfattning, ökande benägenhet för intrång på svenska inre vatten och ett provocerande uppträdande samt en spridning till en större del av året och en större del av den svenska Östersjökusten, inklusive Norrland.

Kommissionen understryker det för Sverige och svensk säkerhets-, försvars- och neutralitetspolitik synnerligen allvarliga och oacceptabla i dessa kränkningar. I kapitlet om säkerhetspolitiska aspekter ställs frågan om tänkbara motiv för de upprepade kränkningarna. Det är därvid enligt kommissionens bedömning möjligt att starkt ifrågasätta vissa motiv som förekommit i den offentliga debatten och peka på sannolika motiv av militärt operativ karaktär.

En säkerhetspolitisk bedömning av ubåtskränkningarna kan naturligtvis inte göras isolerat från den grundläggande frågan om ubåtarnas nationalitet. Kommissionen fastslår på denna punkt att varken bottenundersökningarna eller andra undersökningar resulterat i bevis i form av föremål eller dylikt som skulle kunna binda en viss nation vid kränkningarna. Emellertid har för kommissionen redovisats en stor mängd observationer av skilda slag som sammantaget tydligt utvisar att det rör sig om ubåtar tillhörande Warszawa-pakten, dvs. väsentligen sovjetiska ubåtar. Kommissionen ansluter sig till den av experter gjorde bedömningen att det i Hårsfjärden, liksom tidigare under 1982 och, åtminstone i helt dominerande grad, under 1980-talet som helhet, rörde sig om kränkningar genom sovjetiska ubåtar.

Ingen observation har erhållits som tyder på intrång på svenskt territorium av ubåt tillhörande Nato.

Kommissionen konstaterar således att kränkningarna är helt oacceptabla och att de fortsatt trots kraftfulla svenska protester. Redan den 7 februari 1982 föreslog kommissionen i en särskild skrivelse till försvarsministern en ytterligare skärpning av IKFNreglerna jämfört med innehållet i den förordning som skall träda i kraft den 1 juli 1983. Innebörden i kommissionens förslag, som regeringen godtog genom beslut den 3 mars, är att vapenmakt skall tillgripas utan föregående varning mot främmande ubåtar i svenska inre vatten.

Kommissionen konstaterar inledningsvis att ubåtsskyddet prioriterats lågt i svensk försvarsplanering, under 1960- och 1970talen, men att 1982 års försvarsbeslut som påverkats av incidenterna vid Utö och Gåsefjärden 1980 och 1981 präglades av en större medvetenhet om ubåtshotet. Kommissionens beskrivning och värdering av de befintliga och planerade resurserna för ubåtsskydd ger vid handen att den förbättring av det svenska ubåtsskyddet som är på väg i och för sig är riktig men inte kan anses tillräcklig för att möta det mycket påtagliga hot mot den svenska säkerhetspolitiken som kränkningarna utgör. Med utgångspunkt från de brister som kan konstateras föreligga även vid genomförandet av nu planerade åtgärder och det faktum att dessa i allmänhet får effekt först om flera år föreslår kommissionen ytterligare förstärkningar som berör många delar av det framtida ubåtsskyddet. De förslag till åtgärder som lämnas, bl.a. anskaffning av ytterligare fyra kvalificerade ubåtsjakthelikoptrar, innebär att ubåtsskyddet måste tillföras ytterligare 200–250 mkr under

innevarande försvarsbeslutsperiod. Detta bör ses som ett etappmål vars tillräcklighet får bedömas utifrån syftet: att förhindra fortsatta ubåtskränkningar.

Kommissionen har slutligen även utvärderat vissa specifika erfarenheter av utbåtsjaktsoperationen i Hårsfjärden. I detta sammanhang avfärdar kommissionen ryktena om att ubåtarna undkom med medveten svensk hjälp som helt grundlösa. Det konstateras att ubåtarna undkom på grund av att miniubåtarnas egenskaper inte var kända, att de svenska resurserna var alltför begränsade och bristfälliga, och att vapeninsatserna var alltför försiktiga. Svårigheterna att använda tillgängliga vapen för uppgiften att tvinga upp ubåtar var stora. De eldförbud som beordrades av försvarsledningen för minspärrarna hade godtagbara skäl.

Beträffande formerna för information under incidenten framhålls, efter en jämförelse med informationstjänsten vid Gåsefjärden-incidenten, att erfarenheterna denna gång inte var entydigt positiva. Att den massmediala uppmärksamheten i hög grad kom att koncentreras på det faktum att ubåtsjaktoperationen misslyckades får uppenbarligen ses mot bakgrund av de förväntningar som skapades. Kommissionen betonar härutöver det angelägna i att regeringen och försvarsmakten drar upp riktlinjer för en informationspolitik syftande till att säkerställa yttrande- och informationsfriheten även i kris och krig.”

Bilaga 2

SOU 1995:135; Ubåtskommissionens sammanfattning

”Sammanfattningen berör huvudsakligen de bedömningar kommissionen gjort samt redovisar de viktigaste motiven för dessa. Därutöver lämnas viss bakgrundsinformation.

Regeringen tillsatte den 23 februari 1995 en kommission med uppgift att utvärdera och analysera de undervattenskränkningar och de indikationer om sådana som förekommit sedan början av 1980-talet samt den ubåtsskyddsverksamhet som bedrivits.

Kommissionen skall redovisa sin samlade bild av vad som förekommit och därvid diskutera hållbarheten i de slutsatser som dragits om undervattenskränkningarnas karaktär. Den skall också behandla de svenska insatsernas effektivitet och därvid diskutera dels de förutsättningar som förelegat för att kunna uppnå resultat, dels vilka resultat som faktiskt uppnåtts i den båtsskyddsverksamhet som bedrivits.

Chefen för Försvarsdepartementet statsrådet Peterson förordnade den 23 februari professor Hans G. Forsberg som ordförande, professor Anna Christensen, generaldirektör Kerstin Fredga, professor Göran Grimvall och förbundsordförande Curt Persson som ledamöter samt f.d. generaldirektör Bengt Wallroth som huvudsekreterare i kommissionen. Den 3 mars 1995 förordnades föredraganden i riksdagens konstitutionsutskott Ingvar Åkesson som sekreterare i kommissionen.

Kommissionen, som arbetade under namnet Ubåtskommissionen lämnade sin rapport den 20 december 1995. (Det finns anledning påpeka att en annan kommission benämnd Ubåtsskyddskommissionen tidigare studerat ubåtskränkningar, främst i anledning av incidenter i Hårsfjärden 1982. Ubåtsskyddskommissionen tillsattes i oktober 1982 och avslutade sitt arbete i april 1983.)

Utgångspunkten för Ubåtskommissionens arbete har varit Överbefälhavarens rapportering till regeringen rörande

konstaterad och befarad undervattensverksamhet åren 1981−1994. Kommissionen har studerat underlag för dessa rapporter samt annat bakgrundsmaterial. Granskningen har omfattat ett synnerligen omfattande material, huvudsakligen från Försvarsmakten. Kommissionen har även gått igenom arkiv hos Statsrådsberedningen, Utrikesdepartementet och Rikspolisstyrelsen.

Försvarsmakten har vid föredragningar presenterat material av betydelse för kommissionens arbete. Genom besök vid marina anläggningar och fartyg har ytterligare informationer inhämtats. Kommissionen har färdats på ett av marinens fartyg under samma betingelser som rådde då U 137 gick på grund i Gåsefjärden år 1981 i Blekinge skärgård. Färden arrangerades på kommissionens begäran.

Vid besök på Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping har underlaget för vissa utlåtanden studerats. Besök har också ägt rum på Försvarets radioanstalt.

Kommissionen har anlitat utomstående expertis för granskning av material om vissa bottenspårsfynd samt inom ämnesområdena psykologi och säkerhetspolitik. En forskargrupp på Försvarets forskningsanstalt har utfört hydroakustiskt analysarbete för kommissionens räkning.

Även andra forskare vid FOA och svenska högskolor har kontaktats av kommissionen.

Kommissionen har haft 25 sammanträden. Muntlig information har lämnats av personer som har varit engagerade i ubåtsfrågorna på politisk och administrativ nivå.

Åren 1981-1994 har över 6 000 enskilda rapporter om misstänkt eller konstaterad främmande undervattensverksamhet registrerats. Ett stort antal rapporter avfärdas emellertid på lokal nivå och blir därför inte registrerade. Detsamma gällde allmänt under de första åren under 1980-talet.

Den övervägande delen av rapporterna baseras på observationer till skillnad från tekniska indikationer, t.ex. hydroakustiska inspelningar. De tekniska indikationerna uppgår genomsnittligt till ca 20 % av totalantalet rapporter.

Från ganska få (under 100) registrerade rapporter år 1981 stiger antalet efter hand till närmare 1 000 år 1987. Därefter sjunker antalet ned till ett par hundra rapporter år 1994. Andelen högt värderade observationer sjunker markant från år 1987 under det att andelen högt värderade tekniska indikationer är markant högre från år 1991 jämfört med tiden dessförinnan.

Under den tid som stått till vårt förfogande har det inte varit möjligt att gå igenom allt underlag i detalj och att därmed ge en heltäckande och säker beskrivning av allt som kan ha förekommit.

Vi lägger i denna rapport fram material som tidigare inte varit tillgängligt för allmänheten. När det gäller frågan om okänd eller främmande undervattensverksamhet har vi valt att utförligt redovisa vissa fall där materialet, på tekniska grunder, gör det möjligt att dra säkra slutsatser.

Kommissionen har avstått från att diskutera frågan om motiven bakom undervattensverksamheten.

Kommissionens bedömningar

U 137

År 1981 gick den sovjetiska Whiskey-ubåten U 137 på grund i Gåsefjärden i militärt skyddsområde i Blekinge skärgård. Ubåten fick lämna svenskt territorium efter det att befälet ombord förhörts. Den svenska bedömningen blev att ubåten avsiktligt kränkt svenskt territorium för att där bedriva otillåten verksamhet. Det resulterade i en skarp svensk protest. Sovjetunionen hävdade att ubåten gått på grund av misstag till följd av felnavigering. Ubåtens kapten uppgav att man trodde att man befunnit sig i ett område mer än 100 km söder om grundstötningsplatsen.

Vår bedömning: På grundval av uppgifterna i ubåtens navigationsjournal har två olika svenska experter lagt ut den färdväg som slutade med grundstötningen. Uppgifterna betraktas som korrekta varför denna rekonstruktion antas ge en i huvudsak riktig beskrivning av U 137:s färdväg dagarna före grundstötningen. Denna färdväg har vid flera tillfällen givit möjlighet till så säkra positionsbestämningar att det får betraktas som uteslutet att man kunnat tro att man befann sig i ett helt annat område än det aktuella. Detta gäller även om det, som den ryska sidan påstått, förelegat allvarliga fel på navigationsutrustningen. Att ubåtens besättning, som manövrerade båten i övervattensläge mellan öarna, inte rätt uppfattat fyrarna i området, de omkringliggande öarna med växtlighet och upplyst bebyggelse samt ljuset över Karlskrona är helt enkelt inte möjligt. Denna slutsats grundar vi även på egna iakttagelser under den färd som företogs under i huvudsak samma betingelser som de som rådde vid U 137:s grundstötning. Vi har också kunnat

bekräfta tidigare bedömning att U 137 var bestyckad med kärnvapen.

Vi finner alltså att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt och att ubåten var kärnvapenbestyckad.

Skador på militär materiel

Ett flertal rapporter finns om skador av olika slag på militär materiel där omständigheterna är sådana att man misstänkt anknytning till främmande undervattensverksamhet. Här redovisas två sådana fall.

I mitten av 1980-talet upptäcktes att en minering på Norrlandskusten utsatts för skadegörelse. Efter undersökning av Statens kriminaltekniska laboratorium konstaterades bl.a. att utrustning för elektriska anslutningar visade skador efter upprepade slag med ett hårt föremål, att fästskruvar saknades, att en anslutningsledning var avsliten och att en tätningsring saknades. Den skadade materielen låg på stort djup. För att få upp den till ytan krävdes flera man eller ett fartyg med spel.

Ett annat exempel på skadegörelse härrör från 1986. Då konstaterades att ett nät i ett av sunden som leder in till det marina basområdet i Hårsfjärden, var skadat. Nätet var avsett att indikera inträngande ubåtar. Nätet var förankrat med tyngder som sammanlagt vägde 3-5 ton. Skadan bestod i att ett stort hål skurits upp i nätet. Analys utförd av Statens kriminaltekniska laboratorium visade att skadan förorsakats av ett eggvasst verktyg.

Vår bedömning: Skadornas art och det djup på vilka föremålen fanns visar på avancerad och planlagd skadegörelse riktad mot det svenska försvaret.

Bottenspår

Kommissionen har låtit utomstående expertis utföra en undersökning av vissa bottenspår som har anknytning till Hårsfjärdenhändelserna hösten 1982 samt spår som upptäcktes vid Klintehamn år 1986, i Kappelshamnsviken år 1987 och i Hävringebukten år 1988. Experterna bedömde att flera av de spårbildningar som rapporterats från Hårsfjärdenområdet åstadkommits av bottengående farkoster. Vissa av spåren utanför det egentliga Hårsfjärdenområdet ansågs av experterna orsakade även av farkoster

som inte är bottengående. Experterna bedömde vidare att spåren vid Klintehamn och Kappelshamnsviken orsakats av bottengående farkoster under det att spåren i Hävringebukten härrör från ankring.

Vår bedömning: Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfjärdenområdet även förekommer spår efter farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Passiva sonarkontakter

Av rapporterade passiva sonarkontakter har vi ägnat särskilt intresse åt en hydrofonindikation i samband med Hårsfjärdenhändelserna hösten 1982. Indikeringen registrerades den 12 oktober vid Mälsten i Danziger Gatt. Genom dokumentationens omfattning och tillförlitlighet intar den en särställning. Kommissionen har haft upprepade kontakter med specialister inom området hydroakustik vid Försvarets forskningsanstalt (FOA) och där tagit del av och prövat det material som föreligger i det aktuella fallet. Granskningen har visat att en ubåt passerat i Danziger Gatt den 12 oktober.

Vår bedömning: En främmande undervattensfarkost har vid tillfället i fråga kränkt svenskt inre vatten.

Aktiva sonarkontakter

Två aktiva sonarkontakter i Hävringebukten åren 1988 och 1992 är särskilt väldokumenterade vad avser omfattning och tillförlitlighet. Genom studier av de videogramupptagningar som gjordes av varje eko, och av bilder som framställts på grundval av upptagningarna, har vi kunnat konstatera att föremålet i båda fallen rörde sig i förhållande till bottnen och indikerade en ca 30 meter lång ubåt.

Från en incident i Karlskronaområdet 1984 finns även inspelningar från aktiva sonarkontakter, som är möjliga att analysera

ytterligare. Kommissionen har emellertid inte haft tid att ombesörja detta.

Vår bedömning: Vid de båda tillfällena i Hävringe har svenskt territorium kränkts av främmande undervattensfarkoster med en bedömd längd av ca 30 meter, dvs. mindre än en konventionell ubåt.

Magnetiska indikationer

Tillförlitligheten och dokumentationen är sämre beträffande magnetiska indikationer än vad som gäller de exempel på passiva och aktiva sonarindikationer som berörts ovan. En händelse i maj år 1988 i Göteborgs södra skärgård har kommissionen dock studerat särskilt. I anslutning till en minering registrerades då vad som bedömdes vara ett passerande föremål först i en magnetslinga och därefter i två intilliggande minlinjer.

Vår bedömning: Vi finner att en främmande undervattensfarkost vid tillfället i fråga med stor sannolikhet kränkt svenskt, inre vatten.

Den komprimerade kavitationseffekten

Under åren 1992-1994 registrerades med passiv sonar ett stort antal fall av komprimerad kavitation (propellerljud) vilket inledningsvis bedömdes vara en säker ubåtsindikation. Det klarlades senare att vissa av registreringarna orsakats av simmande mink.

Vår bedömning: Vår granskning av materialet ger inte anledning till annan bedömning. Mycket talar för att även övriga registreringar av den aktuella ljudeffekten kan förklaras på samma sätt. Inga sådana registreringar kan därför läggas till grund för påståenden om främmande undervattensverksamhet.

”Typljudet”

Ett hydrofonljud som Försvarsmakten sedan år 1985 fäst stort avseende vid är det s.k. typljudet. Försvarsmakten har ansett att ljudet med mycket stor sannolikhet kan knytas till främmande

undervattensverksamhet. Vid tillfällen där kommissionen bedömt att närvaron av främmande undervattensfarkost är säkerställd genom aktiv sonarkontakt, har ubåtsjaktinsatserna föregåtts av bl.a. typljudsindikationer, vilket skulle kunna tyda på ett samband mellan typljud och undervattensfarkost. Vissa analyser tyder på att typljudet kommer från en utspridd mängd ljudkällor, vilket skulle kunna tyda på en biologisk förklaring. Det råder således en betydande osäkerhet om vad som förorsakar ljudet. Försvarsmakten har i juni 1995 beslutat om ytterligare utredning om ljudets ursprung.

Vår bedömning: Även om vissa tecken tyder på att typljudet kan vara ubåtsrelaterat saknas underlag för påståendet att typljudet med mycket stor sannolikhet kan knytas till en undervattensfarkost. Undersökningen om ljudets ursprung bör enligt vår mening genomföras så skyndsamt som möjligt. Resultatet av undersökningen bör offentliggöras.

Signalspaning

Indikationer genom signalspaning har tillmätts stor betydelse främst vid tidigare bedömningar av Hårsfjärdenhändelserna i oktober 1982. Huvuddelen av dessa indikationer kommer från s.k. PQ-observationer (pejling av radarsändningar, i de aktuella fallen från ubåt). Kommissionens undersökningar har visat att osäkerheten beträffande sådana indikationer är stor. I synnerhet var detta fallet i början av 1980-talet med den spaningsutrustning som då disponerades av marinen. Det är möjligt att dra säkra slutsatser om sändande radarstationer endast om kunskap rörande ett flertal parametrar föreligger. Om så inte är fallet, kan signalerna misstolkas. I de aktuella fallen förelåg inte de nödvändiga informationerna. Även övriga registrerade signalspaningsindikationer har visat sig sakna betydelse.

Vår bedömning: Den tillgängliga informationen om signalspaningsindikationer kan inte läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.

Observationer

Det största antalet indikationer utgörs av observationer, främst från allmänheten. Under åren 1981−1994 rapporterades närmare 4 700 observationer, de flesta av bedömt ubåtsrelaterade föremål av olika slag. En annan stor grupp är vågrörelser men även dykare, ljud- och ljusfenomen hör bl.a. till det som rapporteras. Antalet rapporter om observationer beskriver en stigande kurva från 1980talets början. Den når sin kulmen 1987 med ca 700 rapporter. Därefter går antalet registrerade observationer ner och var under år 1994 ca 120. Säkerheten i indikationerna bedöms i en skala från 1 till 6, där 1 betecknar den högsta graden av säkerhet, ubåt eller undervattensverksamhet. Bedömningen 2 betecknar sannolik och 3 möjlig ubåt (motsvarande) samt 4 att sådan inte kan uteslutas. Bedömningen 5 betecknar att man funnit en (möjlig) naturlig förklaring till det som rapporterats under det att 6 betecknar att underlaget inte kan läggas till grund för bedömning.

Det är inte möjligt för oss att på grundval av observationsmaterialet i efterhand avgöra om en kränkning ägt rum i ett enskilt fall. Sakriktigheten i en observation kan inte bedömas med ledning endast av det bevarade skriftliga materialet.

Det finns många olika föremål och förhållanden som kan tolkas som sammanhängande med undervattensverksamhet. Det framgår av det stora antal rapporter där man funnit en naturlig förklaring. Till detta kommer att massmedial fokusering på indicier eller ubåtsskyddsverksamhet medför en ökning i antalet observationsrapporter.

Vår bedömning: Vi bedömer att det förekommit trovärdiga iakttagelser av främmande undervattensverksamhet. Enligt vår mening är det inte möjligt att ange antalet trovärdiga observationer och därmed dra en gräns mellan dessa och andra observationer. Vi anser dock att observationsmaterialet, särskilt mot bakgrund av tidigare redovisade spårfynd och tekniska indikationer, ger stöd för slutsatsen att främmande undervattensverksamhet har förekommit på svenskt vatten.

Företagsbedömningar

Som underlag för bedömning huruvida undervattensföretag, dvs. undervattenskränkningar, har förekommit gör man inom Försvars-

makten företagsbedömningar. Företagsbedömningar går i princip till så att man förenar enskilda observationer och tekniska indikationer som man anser har ett logiskt samband med varandra. Metodiken används även i andra underrättelsemässiga sammanhang. Man söker arrangera ett antal observationer och indikationer så att de om möjligt skapar en förståelig bild. Företagsbedömningarna kan då inte ge några säkra besked om vad som verkligen har förekommit. De är ändå av stor betydelse för Försvarsmakten eftersom de ligger till grund för underrättelse- och ubåtsskyddsåtgärder. Företagsbedömningarna kan betraktas som hypoteser om vad som kan tänkas ha förekommit. Det är nödvändigt att i Försvarsmaktens verksamhet ställa upp sådana hypoteser, men de får inte förväxlas med bekräftade slutsatser.

Det är vidare stor skillnad i betydelse mellan företagsbedömningar som används internt inom Försvarsmakten och sådana som förs fram till regeringen. Inom Försvarsmakten utgör företagsbedömningarna underlag för operativ verksamhet. De företagsbedömningar som redovisas för regeringen används däremot inte i operativ verksamhet utan kan utgöra underlag för utrikespolitiska, säkerhetspolitiska och ekonomiska åtgärder. De ligger också till grund för den öppna orientering som massmedierna och allmänheten får del av. Detta ställer särskilda krav på hur företagsbedömningarna utformas i rapporteringen till regeringen.

En summering av antalet fall i rapporteringen där kränkningar anges ha förekommit eller bedöms ha förekommit ger för tiden 1981-1984 ett tjugotal kränkningar (därtill kommer 18 preliminärt bedömda). Motsvarande tal för tiden 1985−1993 är minst 20. (Fem av dessa har sedermera bortfallit eftersom de alstrats av mink.) Till dessa kan vidare läggas ett betydande antal fall där det anges att kränkningar sannolikt har ägt rum eller kan ha ägt rum.

När vi har studerat företagsbedömningarna i Försvarsmaktens rapportering till regeringen har vi noterat den stora mängden indikationer. Vissa av dem kan ha bedömts starkare än andra, men passar kanske ändå inte in i den bild man söker skapa. De kan ligga utanför, tidsmässigt eller geografiskt. Detta kan leda till att man bortser från starka indikationer för att få fram en bild som man bedömer vara rimlig. Det kan också medföra att man fäster större avseende vid svagare indikationer än man i andra sammanhang skulle vara beredd att göra.

Det finns en underliggande osäkerhet i hur hypoteserna bildas vid företagsbedömningarna. Hypoteserna grundar sig också till

stor del på information som i sig är osäker. Vi anser att företagsbedömningarna i rapporteringen till regeringen måste utformas så att dessa förhållanden klart framgår. I annat fall kan feltolkningar och missförstånd uppkomma. Detta är viktigt också med hänsyn till att rapporteringen ligger till grund för en öppen orientering till massmedierna och allmänheten.

Vår bedömning: Enligt vår mening har rapporteringen inte uppfyllt dessa krav utan många gånger givits en alltför kategorisk utformning, trots att den varit baserad i större utsträckning på hypoteser än på verifierade händelser.

Nationalitetsfrågan

Utöver det uppenbara fallet med U 137:s grundstötning har en nation utpekats som ansvarig för undervattenskränkning endast vid ett tillfälle. Det skedde i samband med Ubåtsskyddskommissionens betänkande i slutet av april år 1983. Bakgrunden var undervattensverksamhet som i oktober 1982 förekom i, och i anslutning till, det marina basområdet i Hårsfjärden utanför Stockholm. Händelserna utreddes av den inledningsvis nämnda Ubåtsskyddskommissionen, som kom till slutsatsen att en omfattande undervattensverksamhet förekommit med utnyttjande av bl.a. miniubåtar, vilka även lämnat spår på bottnen.

Ubåtsskyddskommissionen ansåg att starka indicier pekade mot att Sovjetunionen var skyldig till kränkningarna. Regeringen fann ingen grund för annan mening. Följden blev en skarp protest mot Sovjetunionen, som bestred påståendet.

Av betänkandet och promemorior framgår att det var optiska observationer, bottenspår, hydrofonindikationer och signalspaningsindikationer som hade betydelse för de bedömningar som gjordes.

Vi har tagit del av allt tillgängligt material i ärendet. Som tidigare redovisats har vi kunnat konstatera att undervattensverksamhet förekommit i och i anslutning till Hårsfjärdenområdet den aktuella tiden. Bottenspår och hydrofonljud utvisar att så var fallet. De kan däremot inte läggas till grund för säker nationalitetsbedömning. Vi har vidare bedömt att signalspaningsinformationer är alltför osäkra för att läggas till grund för några slutsatser om undervattensverksamhet. Även övriga indikationer är sådana att de inte kan ge någon säker nationalitetsbestämning.

Ubåtsskyddskommissionen bygger sin slutsats i nationalitetsfrågan på indicier och kommer fram till att Sovjetunionen varit ansvarig för kränkningarna. Förutsättningen är då att det föreligger kunskap om alla alternativa möjligheter. Vi har inte funnit att så var fallet.

Vår bedömning: Vi anser oss inte kunna göra något uttalande om från vilket land de främmande undervattensfarkoster, som kränkt svenska vatten, kommer. Detta gäller såväl Hårsfjärdenhändelserna som övriga incidenter.

Försvarsmaktens hantering av rapportmaterialet

Vår bedömning: Försvarsmaktens behandling av observationerna har enligt vår mening i regel genomförts på ett ansvarsfullt sätt. När det gäller de tekniska indikationerna är vårt intryck att Försvarsmakten inte har tvekat att vända sig till utomstående expertis när det gällt frågor utanför det egna kompetensområdet. Även på ämnesområden där kompetens finns inom Försvarsmakten borde man emellertid tidigare, än som i vissa fall skett, sökt stöd från och bättre ha beaktat synpunkter från expertmyndigheter. Försvarets forskningsanstalt vad avser hydroakustiska frågor och Försvarets radioanstalt vad avser signalspaning är exempel på detta.

Ubåtsskyddsverksamheten

Efter det att resurserna för ubåtsskyddet nedgått under 1970-talet blev det aktuellt att förstärka det till följd av händelserna i början av 1980-talet. Under åren 1980−1994 tillfördes marinen ca 1 250 miljoner kronor utöver ordinarie anslagsram för ubåtsskyddsåtgärder. Därutöver har medel omfördelats inom marinens ramar och från armén och flygvapnet. Inberäknat de särskilt tillförda medlen bedöms totalsumman för ubåtsskyddsåtgärder uppgå till 3 miljarder kronor för åren 1980−1994. Marinens totala kostnader var för perioden ca 65 miljarder kronor av de totala kostnaderna för det militära försvaret som under samma tid uppgick till ca 400 miljarder kronor.

De satsningar som gjorts har lett till väsentliga förbättringar. Stora framsteg har gjorts materiellt. Bevakningsförmågan i de viktigaste, marina basområdena samt i inloppen till Stockholm har förbättrats. En ubåtsjaktstyrka kan organiseras och därutöver finns

kompletterande resurser för ändamålet i form av fartyg och ubåtsjakthelikoptrar. Vapenutrustningen har förbättrats. Förutsättningarna för teknisk utvärdering har förbättrats avsevärt genom anskaffning av lämplig utrustning.

Vår bedömning: Vi har inte funnit att väsentlig annan och lämpligare utrustning varit tillgänglig än den som anskaffats. Vår helhetsbedömning är att disponibla medel utnyttjats på ett lämpligt sätt.

Kommissionens förslag

Kommissionen anser att det finns starka skäl att utnyttja tillgängliga resurser för att snabbt få klarhet i det s.k. typljudet genom att vända sig till hydroakustisk expertis utanför Försvarsmakten.

Kommissionen anser vidare att inspelningarna från aktiva sonarkontakter i Karlskronaområdet 1984 bör analyseras ytterligare.

I båda fallen bör resultaten redovisas för regeringen och offentliggöras.

Reservation

Professor Anna Christensen har fogat en reservation till rapporten. Hon har sammanfattat den enligt följande:

”Min bedömning av ubåtshändelserna skiljer sig från majoritetens i två

viktiga avseenden.

Utgångspunkten för min bedömning är den bild som har skapats om

ubåtskränkningarnas omfattning och karaktär, nämligen att Sverige

åtminstone sedan 80-talets början varit utsatt för systematiska och

omfattande kränkningar av främmande ubåtar, miniubåtar och andra

undervattensfarkoster, som trängt långt in i den svenska skärgården.

Jag har på grundval av material som utarbetats inom försvarsstaben och

marinen beskrivit hur denna bild vuxit fram. Jag anser att kom-

missionen måste försöka besvara frågan om denna bild av ubåts-

kränkningarna vilar på någon hållbar grund. Såvitt jag kan finna har

kommissionens majoritet inte besvarat denna fråga.

Mitt svar på den ställda frågan är ett klart Nej. Observations-

materialet håller inte. Företagsbedömningarna håller inte. Stora delar av

den tekniska bevisningen håller inte heller. De undervattens-

kränkningar som kan konstateras är inte av sådant slag och av sådan

omfattning och karaktär att de kan ligga till grund för de bedömningar

som gjorts.

Den andra viktiga skillnaden gäller bedömningen av observationerna. Enligt min uppfattning kan den stora mängden observationer av miniubåtar och andra undervattensfarkoster inte läggas till grund för bedömningen att det verkligen förekommit främmande undervattensverksamhet av detta slag i den svenska skärgården. Jag grundar min uppfattning på att jag finner en sådan verksamhet mycket osannolik och att det finns en annan, troligare förklaring till den stora mängden av observationer, nämligen att de framkallats och påverkats av den både skrämmande och fantasieggande bild som givits av ubåtskränkningarna och som spridits och förstärkts genom massmedia, de dramatiska och uppmärksammade ubåtsskyddsoperationerna, den hemlighetsfulla och fantasieggande karaktären av undervattensfenomen över huvud samt slutligen svårigheten att på ett riktigt sätt uppfatta de olika fenomen som kan uppträda i skärgårdsvattnen. Slutligen anser jag att Emil Svenssons sammanfattande redogörelse för resultatet av de svensk-ryska ubåtssamtalen bör offentliggöras.”

Bilaga 3

Det s.k. Ferm-brevet

Samtal med Giorgi Arbatov och Mikhail Milstein – handbrev från ambassadör Anders Ferm till statsminister Olof Palme den 25 maj 1983.

Här följer en skriftlig sammanfattning av mina samtal här i New York med Giorgi Arbatov och Mikhail Milstein. Sammanfattningen är gjord på grundval av samtidigt förda anteckningar. 1. Jag träffade Milstein första gången på morgonen den 27 april. Han var på väg till Denver tillsammans med Arbatov. Denne, som dagarna innan hade besökt Washington, hade fått visum på villkor att han ej beviljade några intervjuer. Det var Milstein som tog upp u-båtarna. N Y Times hade haft en artikel härom. Milstein ansåg det vara viktigt att undersöka om vi kunde göra något för att lösa de problem som uppkommit i de svensk-sovjetiska relationerna. Om några u-båtar varit inne på svenskt vatten och dessa varit sovjetiska, sa Milstein, så berodde det på felnavigering. Det är mycket lätt att navigera fel, både med båtar och flygplan. Jag genmälde att vi kommit till slutsatsen att det inte kunde röra sig om felnavigering; man kan göra fel en gång, men här var det fråga om upprepade tillfällen. Vi var oroliga för att vårt budskap om hur allvarligt vi såg på kränkningarna inte når fram till dem som har politiskt ansvar. Vi vill vara säkra på, att någon politiker tillräckligt högt upp tar del av vår protest, fattar ett beslut om att kränkningarna ska upphöra och ser till att beslutet genomförs. Sverige vill ha en signal om att ett sådant beslut har fattats.

Milstein lovade att ta upp saken med Arbatov under resan till Denver. Han fick den engelska texten till vår note samt den engelska sammanfattningen av u-båtskommissionens slutsatser, och vi kom överens om ett nytt samtal när de återkommit till New York. Detta redovisade jag för Dig vid vårt telefonsamtal den 28 april. Jag fick då instruktioner av Dig rörande vad jag skulle framföra till Arbatov. 2. Den 2 maj träffade jag Arbatov på en mottagning för honom som Oleg Trojanovski ordnat. Arbatov var på gott humör, slog ut

med armarna, omfamnade mig och tackade för Din hälsning. Under vårt samtal framförde jag att Du var allvarligt bekymrad och upprörd över u-båtsincidcenterna. Vi fruktar att budskapet inte gått fram och att man i Sovjet inte tar saken på tillräckligt allvar. Om incidenterna fortsätter så kommer de antisovjetiska stämningarna i Sverige att öka starkt. Halva svenska folket kommer att i sommar befinna sig på eller invid Östersjön och vid varje larm kommer de att påminnas om Sovjet. Ett alternativ är att vi sänker en u-båt, − ”och Olof säger att nu kommer vi att försöka göra det” – och då får vi se lik från sjömän flyta omkring i vattnet. Det vore en katastrof. Den svenska regeringen önskar att dess budskap tränger fram till någon politiskt ansvarig, att man beslutar upphöra med kränkningarna samt att vi får en signal härom.

Arbatov kände inte till några detaljer i ärendet, men han sa att han hyste allvarligt tvivel på att vi hade rätt ifråga om u-båtarnas nationalitet. Vi skulle inte glömma ambassaden i Stockholm, Pankin var en utmärkt person, sa Arbatov. Arbatov lovade dock att se till att vårt budskap nådde fram till rätt ställe. Han försäkrade mig om att man också på sovjetisk sida var intresserad av goda relationer med Sverige. ”Hälsa Olof”, sa Arbatov, ”att så fort jag kommer till Moskva skall jag personligen ta upp detta – och jag skall undersöka om jag kan sända ett meddelande redan härifrån New York”.

Jag underströk våra synpunkter ytterligare en gång när jag lämnade mottagningen och sa adjö till honom. Arbatov skämtade inte om detta, han visade inte ett spår av arrogans. Tvärtom såg han mycket allvarlig ut under vårt samtal.

Detta har jag också redovisat för Dig vid vårt telefonsamtal den 3 maj. Du sa då att Sverige önskar bindande försäkringar i någon form från Sovjet om att de 1) respekterar Sveriges gränser, 2) respekterar Sveriges neutralitet och 3) att de ej medvetet kommer att sända u-båtar till svenska vatten.

3. Arbatov reste tillbaka till Moskva på morgonen den 4 maj. På kvällen den 3 maj träffade jag ånyo Milstein och han bekräftade då att ett telegram samma dag hade gått från Arbatov till Moskva där han enligt löfte tagit upp de svenska synpunkterna. Han hade för Milstein upprepat att han också personligen skulle ta upp saken i Moskva. Milstein sa: ”This will have an effect in Moscow, perhaps not immediately, but it will have an effect”.

4. Vid mina fortsatta samtal med Milstein har denne sagt att Sverige ur sovjetisk synpunkt är ett land av mycket marginell betydelse. Det finns så många andra länder, och problem, som ur sovjetisk synvinkel är så oerhört mycket viktigare. Sverige kommer normalt aldrig med i övervägandena. Men på vilken nivå avgörs en sådan fråga som den om u-båtarna, har jag frågat. Det finns ett Östersjökommando i Leningrad och det finns ett kommando i Kallingrad, men ett beslut om att sända u-båtar till Sverige måste underställas politbyrån – särskilt gäller detta efter händelserna i Karlskrona skärgård. Men Milstein hävdar alltså att ett sådant beslut inte kan ha fattats, om u-båtar har varit i svenska vatten så beror det på felnavigering.

Vi har även diskuterat hur man skulle kunna etablera en ”backchannel” om u-båtsincidenterna. En möjlighet vore att mycket diskret sända en representant till Moskva tillsammans med en militär expert och där lägga fram och diskutera de bevis som vi har på att det varit u-båtar i Hårsfjärden. Meningen med detta skulle vara att övertyga ryssarna om att Sverige menar allvar; att vi inte är ute i propagandistiska avsikter. Möjligen finns det på sovjetisk sida en tveksamhet om våra intentioner. Milstein har emellertid gjort klart att man på sovjetisk sida inte skulle vidgå några gränskränkningar ens om bevisen var otvetydiga. Jag har förhållit mig avvaktande inför det meningsfulla med en sådan åtgärd. Kanske man istället skulle inbjuda en sovjetisk representant till ett diskret besök i Sverige?

Detta är i sammanfattning vad som hänt och med utelämnande av ryktena om Arbatovs framträdande i Washington. Milstein är f.n. i Minnesota, men jag får tillfälle att träffa honom igen i New York i början av juni.

Till slut vill jag åter påminna om vikten av att skriva till Ponomarev för att försäkra oss om Arbatovs och Milsteins medverkan i Alger. Deras närvaro där skulle ju ge Dig tillfälle att personligen tala med Arbatov.

Jag skulle vara tacksam om Du ville förbjuda kopiering av detta brev. Det skulle vara utomordentligt obehagligt om ett privatbrev från mig till Dig mångfaldigades och cirkulerade bland tjänstemännen i utrikesförvaltningen för att till slut hamna på någon tidningsredaktion.

Igår träffade jag Ulf Nilsson från Expressen. Han berättade för mig att han i Stockholm på redaktionen med egna ögon sett en

fotokopia av Washingtonambassadens telegram av den 30 april om Arbatovs uttalanden på Carnegiestiftelsen….” Anders Ferm