Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesteroch arbet stid slagstift ningen m. m.

Socialutskottets betänkande nr 7 år 1974

Nr 7

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesteroch arbet stid slagstift ningen m. m.

Motionerna

I motionen 1974:65 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om en generell arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan att börja genomföras från 1975.

1 motionen 1974:161 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen uttalar sig för en ändring av gällande semesterlagstiftning innebärande en till 30 dagar förlängd betald semester och hemställer hos regeringen att skyndsamt utarbeta förslag om härav föranledda lagtextändringar.

1 motionen 1974:162 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av semesterlagens kvalifikationskrav.

I motionen 1974:212 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) hemställs, såvitt här är i fråga (yrkande A),

A. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om omedelbar sänkning av arbetstiden för:

1. kontinuerligt skiftarbete till 33,6 timmar i veckan per arbetsvecka samt att för berörda anställda vid storhelgsdrift tillerkänna driftsavbrott under minst 24 timmar,

2. två- och treskiftsarbetare till en 35 timmar i veckan sänkt arbetstid,

3. underjordsarbetare en till 35 timmar per arbetsvecka sänkt arbetstid,

4. arbetare inom transportnäringen sysselsatta i oregelbundet arbete, jämförbart med skiftarbete, en till 35 timmar sänkt arbetsvecka.

Ett i motionen framställt yrkande om åtgärder för att begränsa skiftarbete (yrkande B) behandlas i SoU 1974:4.

I motionen 1974:214 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att riksdagen beslutar om omedelbart slopande av kvalifikationskravet på åtta dagar för semester och att anställda berättigas till semester efter arbetad tid.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1974:214 finns i motionen 1974:253.

I motionen 1974:284 av herr Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om förkortning av arbetstiden till 36 timmar per vecka för dem som är sysselsatta i kontinuerlig drift.

SoU 1974:7

1 Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 7

SoU1974:7

2 I motionen 1974:285 av herr Fransson m. fl. (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag om införande av minimisemester om 30 dagar.

1 motionen 1974:430 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den aviserade utredningen för översyn av semesterlagen även ges i uppdrag att lägga fram förslag om rätt till längre sammanhängande ledighet i enlighet med i motionen anförda riktlinjer,

2. att riksdagen uttalar att det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen bör vara sex timmars arbetsdag.

I motionen 1974:715 av herr Wiklund m. fl. (s) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av arbetstidslagstiftningen.

I motionen 1974:1323 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om att 10 § allmänna arbetstidslagen angående tillåten övertid begränsas till följande stadgande: ”När synnerliga skäl föreligger får arbetarskyddsstyrelsen medge övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.”

1 motionen 1974:1334 av fru tredje vice talmannen Nettelbrandt m. fl. (fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning angående möjlighet till att utnyttja långledighet (sabbatsperiod) under den aktiva perioden enligt de riktlinjer som angivits i motionen.

Gällande ordning

Semester m. m.

Enligt 7 § semesterlagen (1963:114) utgår semester med två dagar för varje månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i semestern inte inräknas söndagar — i princip fyra veckor. Arbetsdagarna behöver inte hänga samman utan kan infalla under olika perioder under kalendermånaden. Med arbetsdag förstås inte bara dag med full arbetstid utan även sådan dag under vilken arbetstagaren endast del av dagen, exempelvis någon eller några arbetstimmar, haft arbete för arbetsgivarens räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad är således berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju hela dagar under en månad. I detta sammanhang kan erinras om att LO och SAF i den år 1974 träffade preliminära överenskommelsen antagit en rekommendation till medlemsförbunden angående deltidsarbete, innebärande bl. a. att där så är praktiskt möjligt arbetstiden skall bestämmas så att den enskilde blir berättigad till vissa sociala förmåner, expempelvis semester.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs.

SoU1974:7

ledighet med lön, dels särskild semesterlön för okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband med anställnings upphörande. Semester skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter överenskommelse åtnjutas tidigare. Går semesteråret till ända utan att arbetstagaren beviljats semester, erhåller han i stället rätt till ersättning.

Semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning, och arbetstagare kan genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen föreskriver. I fråga om semesterns längd är sådana avtal inte ovanliga till förmån för statligt och kommunalt anställda.

På det statliga området gäller enligt allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) att om semestern, som enligt avtalet skall utgå under kvalifikationsåret, ej kunnat utfås under kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner skäl därtill, semestern får åtnjutas under tiden den 1 januari—den 31 maj året därefter. Således finns viss möjlighet för en statstjänsteman, som avstått från semester ett år, att påföljande år åtnjuta en relativt lång ledighet om han bereds tillfälle att ta ut semestern för båda åren i en följd.

I fråga om annan ledighet för arbetstagare än semester saknas generella regler.

Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och lagen (1945:844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap och havandeskap m. m. är manliga och kvinnliga arbetstagare berättigade att i samband med havandeskap och barnsbörd i princip vara lediga sex månader från arbetet och därunder uppbära föräldrapenning. Föräldrapenning utgår under havandeskapet till modern. Efter barnets födelse kan föräldrarna själva bestämma vem av dem som skall stanna hemma och sköta barnet och därigenom bli berättigad till föräldrapenningen. Motsvarande rättigheter tillkommer foster- och adoptivföräldrar, dock längst till den 240:e dagen efter barnets födelse. Föräldrapenningen utgår med samma belopp som sjukpenningen, dock lägst med 25 kr. om dagen.

Vid årets riksdag har beslutats (SfU 1974:5) att ersättningstiden för föräldrapenningen fr. o. m. den 1 januari 1975 skall förlängas från sex till sju månader.

Enligt AST har statliga tjänstemän möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla lönen under tjänstledighet för enskild angelägenhet. Nämnas kan också att kvinnlig tjänsteman äger rätt till tjänstledighet med full lön under 180 dagar i samband med havandeskap och barnsbörd. Vid vård av adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget fosterbarn erhåller adoptiveller fostermodern lön med B-avdrag längst t. o. m. 90:e dagen efter den då barnet kom i hennes vård.

Arbetstid

I vissa av de i detta betänkande behandlade motionerna tas upp frågor om arbetstiden för skiftarbetare och om övertid. I en motion tas upp vissa särskilda spörsmål i arbetstidslagstiftningen, bl. a. om dygnsmaximum, begränsningsperiodens längd, privilegierad frånvaro, jourtid och

1* Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 7

SoU 1974:7

beredskapstjänstgöring. Med anledning härav kan inledningsvis lämnas en redogörelse för vissa begreppsbestämningar.

I arbetstidskommitténs betänkande (SOU 1968:66) Allmän arbetstidslag lämnas följande definitioner på skiftarbete.

Med skiftarbete förstås sådant arbete där två eller flera arbetslag regelbundet avlöser varandra på bestämda tider varje fullt arbetsdygn. För att skiftarbete skall anses föreligga krävs att det arbete som varje skiftlag utför ingår som ett led i en enhetlig och sammanhängande arbetsprocess. Skiftarbetet skall också vara av viss beständighet.

Vid tvåskiftsarbete bedrivs arbetet med två arbetslag, varav det ena som regel arbetar på förmiddagen och det andra på eftermiddagen. Arbetstiden är vanligen förlagd till fem dagar i veckan och endast undantagsvis till sön- och helgdagar.

Vid treskiftsarbete bedrivs arbetet med tre eller flera skiftlag som avlöser varandra på sådant sätt att arbetet pågår dygnet runt. Treskiftsarbete kan antingen vara diskontinuerligt eller intermittent, varvid uppehåll i arbetet görs på söndagar och i vissa fall även på helgdagar, eller också kontinuerligt, varvid arbetet pågår utan söndagsuppehåll och i många fall utan helgdagsuppehåll.

Med jourtid avses tid, varunder arbetstagare står till arbetsgivares förfogande på arbetsstället för att när behov uppkommer kunna utföra arbete.

Med jourtid skall ej förväxlas s. k. beredskapstid, varvid arbetstagaren skall vara anträffbar i sin bostad eller annorstädes för att då så särskilt behövs inställa sig på arbetsplatsen och utföra arbete.

Med anledning av att i motionen 1974:615 uttryckts önskemål om att begreppet privilegierad frånvaro skall införas vid registrering av övertid kan framhållas att enligt semesterlagen frånvaro av vissa anledningar inom angivna gränser jämställs med utfört arbete. De privilegierade frånvaroanledningarna är - förutom semester — yrkesskada, sjukdom, havandeskap samt militär- och civilförsvarstjänstgöring. I arbetstidslagen saknas regler om privilegierad frånvaro.

Hnligt allmänna arbetstidslagen (1970:103) får fr. o. m. år 1973 den ordinarie arbetstiden uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. Som arbetstid räknas all tid under vilken arbetstagaren är skyldig att uppehålla sig på arbetsplatsen. Beredskapstid räknas således ej in i arbetstiden. Regeln om 40-timmarsarbetsveckan är liksom motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen konstruerad som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan kan tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskild åtgärd i anledning av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor.

Kompletterande bestämmelser om arbetstiden lämnas bl. a. i kollektivavtal, andra överenskommelser, tjänstereglementen m. m. Sedan lång tid tillbaka har för olika avtalsområden eller arbetstagargrupper avtal träffats om kortare ordinarie arbetstid än som maximalt medges. I detta

SoU 1974:7

sammanhang finns skäl att särskilt nämna att i början av 1950-talet — då maximiarbetstiden var 48 timmar i veckan — skiftarbetare i kontinuerlig drift tillerkändes 42 timmars arbetsvecka. Vidare kan erinras om att enligt den preliminära överenskommelse som träffats mellan LO och SAF den 25 januari 1974 förhandlingsorganisationerna rekommenderat berörda förbund att uppta förhandlingar om förkortning av arbetstiden för arbetare i kontinuerlig och intermittent treskiftsdrift samt i underjordsarbete. Parterna är enligt överenskommelsen ense om att målet för dessa förhandlingar skall vara att arbetstiden i genomsnitt per helgfri vecka och år skall vara 36 timmar för underjordsarbetare och för skiftarbetare i kontinuerligt treskiftsarbete samt 38 timmar för skiftarbetare i intermittent treskiftsarbete. Vidare rekommenderas att arbetstidsförkortningen skall genomföras successivt under perioden fr. o. m. respektive avtals ikraftträdande år 1975 t. o. m. respektive avtals utlöpningsdag år 1977 om inte förbundsparterna överenskommer annat.

Arbetstidslagstiftningen medger i och för sig att arbetsgivaren tar ut 40 timmar per vecka av sina anställda året om. Den omständigheten att en helgdag infaller under veckan föranleder inte något undantag från denna regel. Skulle en helgdag inträffa på en veckodag, som normalt utgör arbetsdag, har arbetsgivaren enligt gällande bestämmelser möjlighet att — för det fall arbete inte pågår på helgdagen — kompensera sig för arbetstidsbortfallet genom att förlänga arbetstiden de övriga arbetsdagarna i veckan. Denna ordning för uttag av arbetstid brukar man sammanfatta under begreppet hård arbetsvecka. Av avtal eller sedvänja följer emellertid ofta att helgdagar liksom söndagar i princip skall vara arbetsfria utan att arbetstiden övriga dagar i veckan förlängs, mjuk arbetsvecka.

Hård arbetsvecka är relativt ovanlig bland det stora flertalet arbetstagare. Den mjuka arbetsveckan är helt dominerande och förekommer även till övervägande del i arbete som pågår kontinuerligt (utan söndagsuppehåll). Arbetstagare tillerkänns i senare fall kompensation i form av fritid för helgdagar under vilka de arbetat.

De elva helgdagar som firas här i landet och som kan infalla på en vardag anses motsvara i stort sett 1 timme 30 minuter per vecka i genomsnitt under ett år.

Utöver den ordinarie arbetstiden kan enligt allmänna arbetstidslagen en arbetstagare åläggas att fullgöra jourtid och övertid. Jourtid får uttas om det är nödvändigt på grund av verksamhetens natur med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Som jourtid anses inte tid då arbetstagaren utför arbete för arbetsgivarens räkning. Övertid kan förekomma i fyra former, nämligen övertid för nödfallsarbete, övertid för förberedelse- eller avslutningsarbeten, allmän övertid och extra övertid.

Övertid för nödfallsarbete får tas ut i obegränsad omfattning då i lagen närmare angiven nödfallssituation föreligger (8 §). Till förhindrande av missbruk åläggs arbetsgivaren viss anmälnings- och ansökningsskyldighet.

SoU 1974:7

6 Övertid för nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten får uttas med högst sex timmar i veckan eller — om fyra veckors begränsningsperiod i fråga om arbetstiden tillämpas — med högst 24 timmar under en tid av fyra veckor (9 §). Allmän övertid får förekomma när särskilda skäl påkallar det i högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 150 timmar om året (10 § första stycket). Extra övertid får tas ut när synnerliga skäl föreligger efter dispens av arbetarskyddsstyrelsen med högst 150 timmar om året (10 § andra stycket).

Från begränsningsreglerna beträffande jourtid och allmän övertid får avsteg göras genom kollektivavtal.

Den dagliga arbetstidens förläggning regleras i 19 och 20 §§ i arbetarskyddslagen (1949:1). Arbetstagare äger i princip rätt till ledighet för nattvila, i vilken ledighet skall ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Från huvudregeln får avvikelse ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid eller eljest å tid efter kl. 24 eller före kl. 5. Om särskilda skäl påkallar det får arbetarskyddsstyrelsen medge att arbetstagare användes till arbete mellan kl. 24 och 5 i vidare utsträckning än nyss sagts. Undantag kan också medges efter framställning från arbetstagarhåll.

Enligt 21 § äger arbetstagare rätt till minst 24 timmars sammanhängande veckovila, vilken såvitt möjligt skall förläggas till söndag och till samma tider för alla med ett arbetsställe. Undantag härifrån kan medges av arbetarskyddsstyrelsen efter hörande av arbetsgivare och arbetstagare. Görs inskränkning i veckovilan skall motsvarande ledighet från arbete såvitt möjligt beredas.

Historik

Semester m. m

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1973:2 behandlade utskottet bl. a. motioner som tog upp frågor om förlängning av den lagstadgade semestern och om semesterförmåner för deltidsarbetande. Motionerna avstyrktes. Utskottet hänvisar till nämnda betänkande såvitt avser historik och internationellt samarbete.

Även frågan om rätt för arbetstagare till en längre sammanhängande ledighet behandlades av utskottet år 1973 i betänkandet SoU 1973:16. Utskottet avstyrkte motionen i fråga och riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Utskottet hänvisar till detta betänkande såvitt avser vissa bestämmelser om semester och annan ledighet m. m. samt såvitt avser ledighet för vuxenstudier, studiefinansiering, kartläggning angående semester och längre ledighet och tidigare riksdagsbehandling.

Arbetstid

Vid 1973 års riksdag behandlade socialutskottet motioner vari framställdes i huvudsak samma yrkanden om sänkning av den generella

SoU1974:7

arbetstiden och av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper som i de nu förevarande motionerna 1974:65, 1974:212 och 1974:284. I en motion yrkades också att de som arbetar i storhelgsdrift för varje arbetad helgdag skulle erhålla en ledig dag jämställd med semester. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1973:14 avstyrkte utskottet bifall till motionerna. I betänkandet lämnas en redogörelse för förarbetena till arbetstidslagen och tidigare riksdagsbehandling av frågor angående arbetstidssänkning, vartill utskottet hänvisar.

I samband med prop. 1970:5 med förslag till den nu gällande allmänna arbetstidslagen behandlade andra lagutskottet motioner angående begränsning av den ordinarie arbetstiden per dygn och om övertid. I två motioner yrkades sålunda att i enlighet med vad som föreskrevs i då gällande arbetstidslag arbetstiden per dygn skulle maximeras till nio timmar, och i en motion yrkades att arbetstiden skulle få uppgå till högst åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. I två motioner ville man — i överensstämmelse med yrkandet i motionen 1974:1323 — slopa möjligheterna att ta ut allmän övertid.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (2 LU 1970:1) avstyrkte andra lagutskottet motionerna och anförde därvid följande beträffande frågan om dygnsmaximum.

En förutsättning för lagstiftningens utvidgning till så gott som alla verksamhetsområden är att lagstiftningen i betydande omfattning medger en längre dygnsarbetstid än 9 timmar. Arbetstidskommittén har prövat olika alternativ till liberaliserande bestämmelser. Kommittén har emellertid konstaterat att en arbetstidslagstiftning med tillämpning på i princip all verksamhet och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lagstiftningen alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per dygn. Eftersom arbetarskyddslagen innehåller regler om nattvila och veckovila samt enskilda anställningsavtal, reglementen m. m regelmässigt innehåller bestämmelser om den dagliga arbetstidens förläggning och längd, har kommittén föreslagit att arbetstidslagen inte skall uppta några regler som begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn. Departementschefen har följt kommitténs förslag, varvid han uttalat att slopandet av bestämmelserna om dygnsmaximum inte får tas till intäkt för att förlänga dygnsarbetstiden inom områden där det hittills funnits begränsningar i lagstiftningen.

Utskottet kan för sin del också ansluta sig till arbetstidskommitténs förslag. Enligt utskottets uppfattning står man inför ett val antingen att ha kvar en dygnsreglering av arbetstiden och på grund därav låta åtskilliga arbetstagare stanna kvar utanför arbetstidslagens tillämpningsområde eller att slopa dygnsregleringen och ge lagen en allmängiltig omfattning. I detta val ansluter sig utskottet av många skäl till den sistnämnda lösningen. Eventuella skyddsaspekter på frågan bör enligt utskottets bedömande tillgodoses genom arbetarskyddslagens bestämmelser. De med stöd av ingångna avtal och utfärdade tjänstgöringsreglementen sedan lång tid etablerade arbetstidsförhållandena ute på arbetsplatserna talar också för att slopandet av dygnsregleringen inte kommer — allra minst som den ordinarie arbetstiden samtidigt minskat — att leda till en för arbetstagarsidan negativ utveckling mot en oskälig anhopning av den dagliga arbetstiden. Liksom departementschefen vill utskottet understryka att avsaknaden av dygnsmaximum inte får tas till intäkt för ett

1** Riksdagen 1974. 12 sami. Nr 7

SoU1974:7

regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som gäller i dag. Det kan bli en uppgift för den förutskickade utredningen angående arbetarskyddslagen att särskilt uppmärksamma denna fråga.

Beträffande frågan om slopande av möjligheten att ta ut övertid anförde utskottet:

Uppenbarligen måste man även i framtiden lämna utrymme för uttag av övertid i viss omfattning vid sidan av den ordinarie arbetstiden. Inom alla verksamhetsområden inträffar från tid till annan tillfälliga behov av ökat arbetstidsuttag då särskilda omständigheter föreligger. Att i alla dessa fall hänvisa arbetsgivaren att söka dispens hos arbetarskyddsstyrelsen för uttag av övertid skulle medföra en omotiverad byråkratisering. Genom föreskriften att allmän övertid får tas ut endast då särskilda skäl föreligger har man på ett tillfredsställande sätt sörjt för att övertid skall betraktas som ett extraordinärt inslag i arbetstiden. Arbetsgivarens skyldighet att föra anteckning om uttag av övertid garanterar också att tillsynsmyndigheten får praktiska möjligheter att kontrollera bestämmelsens efterlevnad.

I propositionen 1970:5 tog föredragande departementschefen upp frågan om begränsningsperiodens längd (s. 108). Han uttalade därvid att han fann kommitténs lösning, vilken innebar en huvudregel om en veckas begränsningsperiod samt kompletterande regel om utsträckning till fyra veckor i vissa fall, tillfredsställande. Enligt departementschefen gav den jämfört med dåläget avsevärt förbättrade möjligheter till rörligt arbetstidsuttag utan att den på arbetstagarhåll önskade veckobegränsningen uppges där så inte behövs. Kravet på enhetlighet i regleringen tillgodosågs också så långt som möjligt. Genom att förutsättningarna för specialbestämmelsens tillämpning angavs i en allmän formulering undvek man svårigheterna med en tyngande uppräkning av de många arbetsformer eller verksamheter som borde medges förlängd begränsningsperiod. Departementschefen framhöll vidare att några större problem inte torde behöva uppstå då det gäller att fastställa när arbetsförhållandena är sådana att en längre begränsningsperiod än veckan skall få tillämpas.

Även frågan om beredskapstjänstgöring berördes av departementschefen, som fann att bundenhet till arbetsstället med fördel kunde tjäna som kriterium på att arbetstid förelåg. Just genom förefintlig skyldighet att vistas på arbetsplatsen begränsades som regel arbetstagarens handlingsalternativ så att det tedde sig främmande att tala om fritid. Generellt sett rådde enligt departementschefen en helt annan och större personlig frihet för arbetstagaren vid sådan beredskap som fullgjordes i hemmet eller i övrigt utanför arbetsstället.

Departementschefens uttalanden i fråga om begränsningsperiodens längd och beredskapstjänstgöring lämnades utan erinran av andra lagutskottet.

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion, vari bl. a. begärdes utredning om fyra dagars arbetsvecka med utgångspunkt från en oförändrad nettoarbetstid av 40 timmar i veckan. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971:34 avstyrkte utskottet motionen och redovisade

SoU 1974:7

därvid utförligt vad 1963 års arbetstidskommitté anfört i fråga om den dagliga arbetstidens längd. Utskottet hänvisar till nämnda del av betänkandet.

Pågående översyn m. m.

Semester m. m,

Efter uppdrag av Nordiska socialpolitiska kommittén framlade ett ämbetsmannautskott med ledamöter från Sverige, Danmark, Finland och Norge en utredning om möjligheterna till samordning av semesterreglerna i enlighet med en rekommendation av Nordiska rådet år 1965. Rapporten utmynnar i förslag om att ändringar i lagstiftningen på ett antal punkter bör övervägas i ett eller flera av länderna.

Enligt direktiven till den år 1972 tillkallade semesterutredningen (S 1972:03) skall utredningen överväga lämpligheten av lagändringar på grundval av den genomgång som skett i den nordiska rapporten. I direktiven framhålls att de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som främst berörs av rapporten är reglerna om rätt till semester för korttidsoch deltidsanställda. I detta avseende ifrågasätts i rapporten om inte varje anställning i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning bör kvalificera för semesterrätt i vart fall i form av rätt till ekonomisk gottgörelse.

Den 1 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av semesterlagstiftningen. I utredningsdirektiven anförs bl. a. att de uppgifter som framgår av semesterutredningens direktiv bör tas över av de sakkunniga. De sakkunniga bör vidare utreda förutsättningarna för att vid lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade semestern från fyra till fem veckor. I direktiven framhålls att olika förslag rörande uttag av en femte semestervecka har nämnts i debatten. Bl. a. har Svenska metallarbetareförbundet fört fram tanken på att arbetstagaren bör ha möjlighet att spara en intjänad femte semestervecka till en längre tids sammanhängande ledighet. De sakkunniga bör undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en femveckorssemester. I direktiven anförs vidare att semesterförmånerna för deltids- och korttidsanställda redan nämnts i samband med semesterutredningens direktiv. Det finns emellertid också problem för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden samt för arbetstagare som byter anställning. En viktig uppgift för de sakkunniga blir att närmare undersöka behovet av och möjligheterna att förbättra semesterrätten för olika kategorier av arbetstagare som med gällande regler inte får semesterförmåner som svarar mot vad de enligt rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen bör överväga en årlig minimisemester för i princip alla arbetstagare. En annan möjlighet som kan bidra till att lösa vissa problem och därför kan behöva undersökas närmare är att ändra kvalifikationsåret.

Med anledning av motionsyrkandena om en längre sammanhängande ledighet kan erinras om att familjepolitiska kommittén i sitt utbyggnads -

SoU 1974:7

program för familjepolitiken (SOU 1972:34) föreslog att den tid under, vilken föräldrapenningen utgår skulle byggas ut till åtta månader.

Den 4 januari 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att utreda vissa frågor inom föräldraförsäkringen. I direktiven anförs bl. a. följande.

Den sakkunnige bör, med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs förslag, närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Därvid bör undersökas möjligheterna att förlänga ersättningstiden på ett sådant sätt att försäkringen underlättar för förälder att förvärvsarbeta med reducerad arbetstid under en viss period efter det rätten till hel föräldrapenning upphört. Vid bedömningen av denna fråga bör den sakkunnige, förutom de tekniska och administrativa förutsättningarna, även pröva erfarenheterna och de pedagogiska förutsättningarna beträffande småbarnsgrupper i daghem. Vidare bör prövas möjligheterna att få anställning med reducerad arbetstid av nämnda slag liksom återverkningarna av ett sådant system på småbarnsföräldrarnas ställning på arbetsmarknaden.

Vidare kan framhållas att vissa andra ledighetsformer är föremål för utredning. Med anledning av en hemställan från LO och TCO om lagreglering av de grundläggande förutsättningarna för arbetstagarnas ledighet för studier tillsattes år 1973 en interdepartemental arbetsgrupp under ledning av statsrådet Lidbom. Gruppen beräknar att under våren 1974 framlägga ett förslag till generell lagstiftning. Man förutsätter att parterna på arbetsmarknaden kompletterar de särskilda lagreglerna med avtalsbfestäm melser.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades i januari 1974 en sakkunnig (Jo 1974:1) för att utreda frågan om ett avbytarsystem inom jordbruket med inriktning på att bereda jordbrukarna möjlighet till ledighet.

Slutligen kan erinras om att den år 1970 tillsatta pensionsålderskommittén (S 1970:40), som prövar frågan om ökad flexibilitet i pensionssystemet, avlämnat ett delbetänkande (SOU 1974:15) med bl. a. förslag om sänkning av den lagstadgade pensionsåldern till 65 år fr. o. m. den 1 januari 1976.

Arbetstid

Den år 1970 tillsatta arbetsmiljöutredningen (S 1970:35) skall företa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen med sikte på en helt ny lag som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Enligt direktiven fordrar bl. a. spörsmålen som gäller arbetstidens förläggning en grundlig genomgång, och skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser. På grundval av förslag, som framlagts av arbetsmiljöutredningen i delbetänkandet SOU 1972:86 fattade statsmakterna år 1973 beslut om ändringar i arbetarskyddslagen, vilka innebar att de anställdas inflytande på de lokala skyddsfrågorna väsentligt utökades genom att bl. a. skyddsombudens lagfästa befogenheter utvidgades, samt om ut -

SoU1974:7

byggnad och förstärkning av den offentliga tillsynsorganisationen på arbetarskyddets område.

Frågor rörande de anställdas inflytande på arbetsmiljön har också nära samband med spörsmålet om arbetsledningsrätten, som f. n. utreds av arbetsrättskommittén (In 1971:03). Enligt direktiven bör utredningsarbetet i första hand inriktas på att skapa förutsättningar för ett verkligt arbetstagarinflytande på områden som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen. Förhandlingsrätten bör enligt direktiven emellertid vara än mer vidsträckt så att förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika beslutsnivåer.

Arbetstidsfrågor har också stor betydelse för sysselsättningen i landet. Kungl. Maj:t har helt nyligen bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en parlamentarisk utredning om den långsiktiga sysselsättningspolitiken. 1 direktiven framhålls att det krävs betydande insatser för att skapa en ökning i antalet arbetstillfällen, vilka svarar mot medborgarnas förväntade anspråk på sysselsättning. En allmän expansion av efterfrågan på arbetskraft är emellertid inte tillräcklig för att åstadkomma arbete åt alla. Departementschefen redovisar en rad områden på vilka förändringar kan behöva ske för att en bättre anpassning skall kunna uppnås på arbetsmarknaden. När det gäller arbetstiden kan förändringar övervägas som gör arbetslivet mera lättillgängligt. Som ett exempel nämns tanken på att möjliggöra en kombination av deltidsarbete och delpension för äldre arbetstagare. Över huvud taget — fortsätter föredragande departementschefen — har tanken på större individuell frihet i valet mellan å ena sidan arbetstidens förläggning och å andra sidan studier, semester, pension och andra ledighetsperioder vunnit allt större aktualitet under senare år. Vad gäller arbetstidens längd delar departementschefen den av arbetstagarorganisationerna framförda uppfattningen att den framtida arbetstidsförkortningen bör genomföras genom att dagarbetstiden reduceras. För en sådan lösning talar både sociala och sysselsättningspolitiska skäl. Enligt direktiven bör de sakkunniga ge en översiktlig bedömning av behovet av åtgärder för att förändra arbetslivet efter människornas krav. Över huvud taget bör det undersökas hur företag och förvaltningar genom lämpliga åtgärder skall kunna stimuleras att i sin anställningspolitik och interna personalpolitik medverka till att förverkliga det sociala och samhällsekonomiska målet att upprätthålla stadig sysselsättning inte endast för den mest attraktiva personalen utan även för dem som under nuvarande förhållanden har en svagare ställning på arbetsmarknaden. Det är här fråga om att utarbeta riktlinjer för att systematiskt bryta ned olika typer av förvärvshinder och därigenom öka utbudet av arbetskraft samtidigt som företagens efterfrågan skall påverkas så att den bättre svarar mot individernas krav och förutsättningar.

SoU 1974:7

12 Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett flertal motioner, som syftar till att bereda arbetstagarna kortare arbetstid eller längre semester eller till att eljest åstadkomma förbättringar för dem genom ändringar i den lagstiftning som gäller på områdena.

Den standardhöjning som resurstillväxten i samhället bereder utrymme för kan tas ut på olika sätt, exempelvis i form av ökad fritid eller bättre kontantlöneförmåner. Vilket av de nämnda alternativen eller av andra möjliga alternativ som skall väljas är en fråga om prioritering mellan olika aktuella behov. Liksom hittills är det i första hand arbetstagarnas sak att göra denna avvägning. Detta gäller även frågan om en ökad fritid skall tas ut i form av längre semester eller kortare arbetstid eller — om frågan ses i ett längre perspektiv - vilken kombination av dessa alternativ som skall väljas. 1 det aktuella läget har arbetstagarnas organisationer gett förtur åt en förlängning av semestern. Samtidigt måste framhållas att under senare tid arbetstidsfrågorna kommit att alltmer dra till sig uppmärksamheten såväl på fackligt håll som i den allmänna debatten. Detta är bl. a. en följd av det intresse som finns att skapa jämställdhet i samhällslivet mellan män och kvinnor. Även starka sociala och familjepolitiska skäl har bidragit till att arbetstidsfrågorna uppmärksammats. Åtgärder som siktar till att förändra arbetstiden är av stor betydelse för möjligheterna att göra arbetslivet mera lättillgängligt. Sådana åtgärder är också av betydelse för sysselsättningen. Kungl. Maj:t har helt nyligen bemyndigat chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en parlamentarisk utredning om den långsiktiga sysselsättningspolitiken. Enligt direktiven skall utredningen bl. a. ge en översiktlig bedömning av behovet av åtgärder för att förändra arbetslivet efter människornas krav. I direktiven redovisas en rad områden på vilka förändringar kan behöva ske för att en bättre anpassning skall kunna uppnås på arbetsmarknaden, bl. a. arbetstidens längd och förläggning. Över huvud taget bör utredningen undersöka hur företag och förvaltningar skall kunna stimuleras genom lämpliga åtgärder att i sin anställnings- och personalpolitik medverka till att förverkliga det sociala och samhällsekonomiska målet att upprätthålla stadig sysselsättning inte endast för den mest attraktiva personalen utan även för dem som under nuvarande förhållanden har en svagare ställning på arbetsmarknaden.

I det följande behandlar utskottet i skilda avsnitt de i motionerna upptagna spörsmålen om semester m. m. och arbetstid.

Semester m. m.

Som en bakgrund till de motionsyrkanden som berör semesterrätten vill utskottet erinra om följande. På uppdrag av Nordiska socialpolitiska kommittén framlade ett nordiskt ämbetsmannautskott år 1971 en rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning, vari föreslogs vissa ändringar i lagstiftningen. Efter bemyndigande av Kungl. Majit tillkallades år 1972 en sakkunnig för att på grundval av

SoU 1974:7

rapporten överväga lämpligheten av ändringar i semesterlagstiftningen (semesterutredningen). Därefter — i mars månad i år — har chefen för arbetsmarknadsdepartementet likaledes efter Kungl. Maj:ts bemyndigande och innan den sakkunnige avslutat sitt utredningsarbete tillkallat särskilda sakkunniga för en allmän översyn av lagstiftningen om semester. Enligt utredningsdirektiven bör de uppgifter som framgår av semesterutredningens direktiv tas över av de sakkunniga.

Enligt 1963 års semesterlag har en arbetstagare rätt till semester med två dagar för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete hos arbetsgivaren i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande, och den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse för frågan om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär således att den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar blir berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. En arbetstagare som arbetat hela året har rätt till 24 dagars semester eller, eftersom i semestern inte inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Under semesterdagarna skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare, exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens lön i anställningen under kvalifikationsåret.

I motionen 1974:161 av herr Hermansson m. fl. (vpk) och motionen 1974:285 av herr Fransson m. fl. (c) framställs yrkanden som går ut på att den lagstadgade minimisemestern skall förlängas till 30 dagar.

1 de tidigare nämnda direktiven som utfärdats i år för en allmän översyn av semesterlagstiftningen anförs att de sakkunniga bör utreda förutsättningarna att vid lämplig tidpunkt förlänga den lagstadgade semestern från fyra veckor till fem veckor. Någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna 1974:161 och 1974:285 är således inte erforderlig.

1 två motioner tas upp frågor angående semesterrätten för korttidsoch deltidsanställda, nämligen motionen 1974:162 av herrar Hörberg (fp) och Jonsson i Alingsås (fp), vari begärs en översyn av semesterlagens kvalifikationskrav, och motionen 1974:214 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari yrkas att kvalifikationskravet på åtta dagars arbete för semester omedelbart slopas samt att de anställda berättigas till semester i förhållande till arbetad tid.

Det tidigare nämnda nordiska ämbetsmannautskottet föreslog i sin rapport att varje anställning borde i princip, oberoende av arbetsuppgifternas omfattning, kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av ekonomisk gottgörelse. I direktiven till den år 1972 tillkallade semesterutredningen, som skulle överväga lämpligheten av ändringar i semesterlagstiftningen på grundval av rapporten, anförs att de bestämmelser som främst berörs av förslaget är reglerna om semester för korttids- och deltidsanställda. Semesterlagens kvalifikationskrav berörs även i direktiven till den nyligen tillkallade utredningen på området. Föredragande departementschefen framhåller att det finns problem i semesterhän -

SoU 1974:7

seende inte blott för korttids- och deltidsanställda utan även för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden samt för de arbetstagare som bytt anställning. Enligt direktiven är det en viktig uppgift för de sakkunniga att undersöka behovet av och möjligheterna att förbättra semesterrätten för olika kategorier av arbetstagare som med gällande regler inte får semesterförmåner som svarar mot vad de enligt nu rådande allmän uppfattning bör ha. Utredningen bör överväga en årlig minimisemester för i princip alla arbetstagare. En annan möjlighet som kan bidra till att lösa vissa problem och därför kan behöva undersökas närmare är enligt direktiven att ändra kvalifikationsåret så att det sammanfaller med semesteråret.

Då således den i motionerna upptagna frågan kommer att prövas av utredningen är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna inte erforderlig. Utskottet vill tillägga att även utgången av årets avtalsuppgörelse mellan LO och SAF kan antas bli av viss betydelse för de korttidsoch deltidsanställdas semesterförmåner. I avtalet finns nämligen en rekommendation till medlemsförbunden om att arbetstiden för deltidsarbetande där så är möjligt skall bestämmas så att den enskilde blir berättigad till vissa sociala förmåner, bl. a. semester.

I motionen 1974:430 (yrkande 1) av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att den nytillsatta utredningen för översyn av semesterlagen även skall ges i uppdrag att lägga fram förslag om rätt till längre sammanhängande ledighet i enlighet med i motionen anförda riktlinjer. I motionen pekas på möjligheten att låta den som vill spara den femte semesterveckan i flera år få en längre sammanhängande ledighet. Utredningen bör enligt motionärerna också ges i uppdrag att utarbeta förslag som ger den anställde rätt att under den aktiva yrkesperioden kunna ta ut en betydligt längre sammanhängande ledighet än som kan uppnås genom att spara semesterveckor samt att varva studier med yrkesarbete.

Även i motionen 1974:1334 av fru tredje vice talmannen Nettelbrandt m. fl. (fp) framställs önskemål om en längre sammanhängande ledighet under den aktiva perioden. Motionärerna anser att det bör ges möjligheter för den enskilde att själv få bestämma hur arbetstiden skall fördelas över hela levnadsperioden. Samma totala arbetstid fastän annorlunda fördelad skall enligt motionärerna kunna fullgöras till samma samlade förmån av lön och pension. En sådan längre ledighet skulle kunna användas för bl. a. studier och förkovran i yrket, för skötsel av hem och barn eller för återhämtning i ett stressat yrke med hårt tempo. Med hänsyn till att problemen med en sådan ledighet är komplicerade och vittomfattande bör utredningsarbetet enligt motionärerna sättas igång snarast.

Motioner om en längre sammanhängande ledighet, sabbatsperiod, har upprepade gånger prövats av riksdagen och härvid avslagits, senast år

1973 (SoU 1973:16). Som skäl för riksdagens ställningstagande har åberopats bl. a. dels att om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och lämpligt att arbetstagare beredes en längre sammanhängande ledighet detta torde som hittills kunna lösas genom överens -

SoU 1974:7

kommelser, dels att ett allmänt genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som motionärerna åsyftade skulle medföra mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en sådan ledighet måste betecknas som mindre angelägen.

Enligt utskottets mening äger de tidigare åberopade skälen alltjämt giltighet. Utskottet vill också hänvisa till att syftet med de nu aktuella motionerna kan komma att bli delvis tillgodosett som resultat av nu pågående utredningsverksamhet. Sålunda håller en interdepartemental arbetsgrupp under ledning av statsrådet Lidbom på att med anledning av en hemställan från LO och TCO utreda frågan om en lagreglering av de grundläggande förutsättningarna för arbetstagarnas ledighet för studier. Enligt vad utskottet inhämtat kommer arbetsgruppen att under våren

1974 framlägga ett förslag till generell lagstiftning. Det förutsätts att parterna på arbetsmarknaden kompletterar de särskilda lagreglerna med avtalsbestämmelser. Vidare bör nämnas att efter Kungl. Majrts bemyndigande en sakkunnig tillkallats innevarande år för att utreda vissa frågor inom föräldraförsäkringen. Den sakkunnige skall bl. a. med utgångspunkt i familjepolitiska kommitténs förslag om att föräldrapenning skulle utgå under åtta månader närmare pröva frågan om ersättningstidens längd. Här bör slutligen framhållas att i debatten om hur en femte semestervecka skall kunna uttas bl. a. Svenska metallarbetareförbundet har fört fram tanken på att arbetstagaren bör ha möjlighet att spara en intjänad femte semestervecka till en längre tids sammanhängande ledighet och att enligt direktiven till den tidigare omnämnda utredningen för en allmän översyn av semesterlagstiftningen de sakkunniga bör undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en femveckorssemester.

Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:430 i här aktuell del och motionen 1974:1334.

Arbetstid

I motionen 1974:65 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs en generell förkortning av arbetstiden till 35 timmar i veckan därvid förkortningen skall börja genomföras nästa år. I motionen 1974:430 (yrkande 2) av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen uttalar att det långsiktiga målet för en arbetstidsförkortning bör vara sex timmars arbetsdag. Motionärerna ser det som ett av de viktigaste argumenten för kortare arbetsdag — jämfört med alternativet att få ytterligare en ledig dag i veckan — att förvärvsarbetande föräldrar får mera tid över för den dagliga tillsynen av hemmet och för samvaro med barnen. Enligt motionärerna bör riksdagen som sin mening uttala att den stegvisa förkortning av arbetstiden som blir möjlig genom resurstillväxten bör tas ut som en förkortning av arbetsdagen i stället för som förkortning av arbetsveckan till fyra dagar.

Enligt allmänna arbetstidslagen är arbetstiden fr. o. m. år 1973 högst 40 timmar i veckan. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan

SoU 1974:7

i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Frågan om en förkortning av arbetstiden till 35 timmar i veckan prövades av riksdagen förra året i anledning av en motion. 1 sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1973:14) avstyrkte socialutskottet motionen och framhöll därvid att liksom då det gäller frågan om förlängning av semestern frågan om förkortning av arbetstiden i första hand är att se som en fråga om samhällsekonomisk prioritering. Utskottet erinrade om att 1973 års riksdag uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern och ansåg sig inte kunna förorda en förkortning av den ordinarie arbetstiden enligt allmänna arbetstidslagen och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar för arbetstagarna. Vad utskottet sålunda anfört är alltjämt bärande. Med hänsyn härtill och med beaktande av att pensionsålderskommittén helt nyligen framlagt ett i denna del enhälligt förslag om sänkning av pensionsåldern till 65 år fr. o. m. år 1976 och att frågan om förlängning av semestern med en vecka f. n. är föremål för utredning avstyrker utskottet yrkandet i motionen 1974:65 om en förkortning av arbetstiden till 35 timmar, vilken reform skulle börja genomföras redan nästa år.

Vad härefter angår det i motionen 1974:430 aktualiserade spörsmålet vill utskottet erinra om att gällande arbetstidslag saknar bestämmelser om begränsning av arbetstiden per dygn. Lagstiftningen utgör således inte hinder för att fördela arbetstiden på fyra dagar i veckan. Under förarbetena till arbetstidslagen övervägde 1963 års arbetstidskommitté noga frågan om huruvida en regel om den maximala arbetstiden per dygn skulle införas i arbetstidslagen i enlighet med vad som tidigare gällde. Kommittén stannade för att inte införa en sådan regel och åberopade därvid i främsta rummet att ett slopande av regler om dygnsmaximum framstod som nödvändigt om den nya lagstiftningen skulle kunna omfatta huvudparten av arbetstagarna. Kommittén underströk starkt att avsaknaden av dygnsmaximum inte fick tas till intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som då gällde och ansåg att en utveckling mot en arbetstidsförläggning med tio timmar om dagen under fyra dagar i veckan framstod som klart olämpligt. Vid 1971 års riksdag väcktes en motion som syftade till att inom ramen för gällande nettoarbetstid införa fyra dagars arbetsvecka. I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971:34 avstyrkte socialutskottet motionen. Utskottet anslöt sig därvid helt till de synpunkter arbetstidskommittén — med utgångspunkt i en 40 timmars arbetsvecka — anfört mot att fördela arbetstiden på endast fyra dagar i veckan. Utskottet framhöll att även om det för vissa arbetstagargrupper med ett intressant och stimulerande arbete skulle vara möjligt att göra en sådan arbetstidsfördelning utan några egentliga nackdelar måste en sådan utveckling som åsyftades i den då aktuella motionen anses stå i strid mot de strävanden som fanns då det gällde arbetstidens förläggning för de stora arbetstagargrupper som har ett både fysiskt krävande och stressande arbete. Utskottet erinrade även om att låginkomstutredningen kort tid dessförinnan framlagt en rapport av vilken det framgick att många

SoU 1974:7

arbetstagare framför allt i storstadsområdena redan med nuvarande arbetstidsförhållanden — då arbetstiden normalt är fördelad på fem dagar i veckan — har mycket lång frånvarotid från hemmet. Enligt utskottet upplevs detta som ytterst pressande.

De skäl som tidigare åberopats mot införande av en fyradagarsarbetsvecka om 40 timmar har i viss mån aktualitet även när det gäller frågan om en framtida arbetstidsförkortning skall tas ut genom en minskning av antalet arbetstimmar per dag eller av antalet arbetsdagar i veckan. Motionens syfte stämmer därför väl överens med utskottets tidigare ställningstagande. Enligt utskottets mening bör det liksom hittills ankomma på arbetstagarna att föra fram önskemål i fråga om hur en framtida förkortning av arbetstiden skall ske liksom när det gäller spörsmålen i övrigt om formerna för uttag av standardhöjningar för arbetstagarna. Utskottet vill även erinra om att det åligger den inledningsvis omnämnda sysselsättningsutredningen att ge en översiktlig bedömning av behovet av åtgärder för att förändra arbetslivet efter människornas krav. I direktiven redovisar departementschefen en rad områden på vilka förändringar kan behöva ske för att en bättre anpassning skall kunna uppnås på arbetsmarknaden och nämner därvid bl. a. en förkortning av den dagliga arbetstiden.

Mot nu angivna bakgrund anser utskottet att det inte förligger skäl att i anledning av motionen 1974:430 göra ett principuttalande om det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen. Utskottet avstyrker alltså motionen 1974:430 i förevarande del.

I motionen 1974:212 (yrkande A) av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) och motionen 1974:284 av herr Fransson m. fl. (c) tas upp frågor om arbetstiden för vissa arbetstagargrupper. I den förstnämnda motionen föreslås att riksdagen skall begära förslag om att arbetstiden omedelbart skall sänkas för skiftarbetare i kontinuerlig drift till 33,6 timmar per arbetsvecka och att berörda anställda vid storhelgsdrift skall tillerkännas skiftavbrott under minst 24 timmar. Motionärerna vill vidare att riksdagen skall begära förslag om omedelbar sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan för två- och treskiftsarbetare, underjordsarbetare samt arbetare inom transport- och servicenäringar med oregelbunden arbetstid som är jämförbar med skiftarbete. I motionen 1974:284 yrkas att riksdagen skall begära förslag om förkortning av arbetstiden till 36 timmar i veckan för dem som är sysselsatta i kontinuerlig drift.

I båda motionerna åberopas i främsta rummet skyddsskäl till stöd för motionsyrkandena. Det framhålls att den fysiska och psykiska pressen som arbetstagarna utsätts för motiverar ett ökat utrymme för vila och rekreation.

Riksdagen har ettvart av åren 1971-1973 haft att pröva motioner vari framställts yrkanden om förkortning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper, bl. a. skiftarbetare och underjordsarbetare. Motionerna har avslagits på hemställan av socialutskottet. Utskottet har hänvisat till statsmakternas ställningstagande i frågan vid arbetstidslagens tillkomst år 1970. Som då uttalades bör i arbetstidslagen inte införas undantagsregler

SoU 1974:7

för tillgodoseende av skyddssynpunkter. Skyddsaspekterna på arbetstidsområdet bör i stället beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen, vilken f. n. är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen. Som utskottet framhöll förra året kan det förutsättas att utredningen kommer att beakta de särskilda problem som uppkommer vid skift- och underjordsarbete samt annat därmed jämförligt arbete (SoU 1973:14). Utskottet vidhåller vidare sin tidigare uppfattning att de differentierade anställningsförmåner som kan vara motiverade med hänsyn till att olika arbeten är olika krävande liksom hittills i första hand bör lösas avtalsvägen. I anslutning härtill finns det skäl att erinra om att i årets avtalsuppgörelse mellan LO och SAF en rekommendation till berörda förbund intagits om successiv förkortning under avtalstiden av arbetstiden för arbetare i kontinuerligt treskiftsarbete och i underjordsarbete till 36 timmar i veckan samt för arbetare i intermittent treskiftsarbete till 38 timmar i veckan. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:212 i här aktuell del och motionen 1974:284.

I motionen 1974:715 av herr Wiklund m. fl. (s) tas upp flera problemställningar inom arbetstidsområdet. Motionärerna pekar på att den nuvarande arbetstidslagens avsaknad av regler om dygnsmaximum för arbetstiden starkt kritiserats från arbetstagarhåll under remissbehandlingen av förslaget till arbetstidslagen. Vidare framhåller motionärerna att utformningen av den regel, som medger en längre begränsningsperiod för arbetstiden än en vecka, gör det möjligt för arbetsgivarna att ensidigt bestämma att den längre begränsningsperioden skall tillämpas. Motionärerna ifrågasätter detta tolkningsföreträde och hänvisar till att tolkningsföreträdet avskaffats i vissa delar av arbetarskyddslagstiftningen. Även begränsningsperiodens längd kritiseras av motionärerna. De framhåller vidare att vissa betydande missförhållanden skulle kunna elimineras om begreppet privilegierad frånvaro infördes vid registrering av övertid. Motionärerna pekar också på ett problem från arbetstidssynpunkt som uppstår då arbetstagare efter tjänstgöring utomlands återkommer till landet. Enligt motionärerna påkallar även andra förhållanden en översyn av arbetstidslagen, bl. a. att restiden inte inräknas i arbetstiden, att beredskapstjänstgöring inte regleras i lagen och att jourtid tas ut på ett sätt som inte varit avsett. Yrkandet går ut på att riksdagen skall begära en översyn av arbetstidslagstiftningen.

Allmänna arbetstidslagen trädde i kraft år 1971 och innebar en radikal omgestaltning av tidigare gällande lagstiftning på arbetstidsområdet. För att lagen skulle kunna anpassas till det moderna arbetslivets krav måste ett helt nytt synsätt anläggas i grundläggande frågor. Till grund för arbetstidslagen låg ett förslag från arbetstidskommittén som i allt väsentligt godtogs av statsmakterna (prop. 1970:5, 2 LU 1970:1). Flera av de i motionen upptagna spörsmålen, bl. a. om dygnsmaximering av arbetstiden och om begränsningsperiodens längd, var föremål för noggranna överväganden under förarbetet till lagen.

Enligt vad utskottet inhämtat kommer en arbetsgrupp att tillsättas inom arbetsmarknadsdepartementet med uppdrag att göra en allmän

SoU1974:7

analys av utvecklingen på arbetstidsområdet under de tre år som allmänna arbetstidslagen varit i kraft. Därjämte skall gruppen göra en kartläggning av bl. a. utvecklingen i fråga om begränsningsperiodens längd, dygnsarbetstiden, övertid, jourtid och beredskapstjänstgöring. Flertalet av de i motionen aktualiserade spörsmålen kommer således att omfattas av arbetsgruppens uppdrag. Eftersom resultatet av gruppens arbete uppenbarligen blir av väsentlig betydelse för en bedömning av behovet av en översyn av arbetstidslagen — samt inriktningen och omfattningen av en sådan översyn — bör gruppens arbete avvaktas innan slutlig ställning tas till den i motionen upptagna frågan. Med hänsyn härtill och då utskottet utgår från att arbetsgruppen kommer att arbeta med skyndsamhet bör motionen 1974:715 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1974:1323 av herr Hagberg i Borlänge m. fl. (vpk) tas upp en fråga om övertid. Enligt 10 § första stycket allmänna arbetstidslagen får övertid förekomma när särskilda skäl påkallar det i högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad. Den totala övertiden under ett år får dock inte överstiga 1 50 timmar. Från begränsningarna får enligt tredje stycket avsteg göras genom kollektivavtal. Vidare stadgas i 10 § andra stycket att när synnerliga skäl föreligger arbetarskyddsstyrelsen får medge ytterligare övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår.

I motionen yrkas att paragrafen skall ändras så att uttag av övertid endast får ske under de i paragrafens andra stycke angivna förutsättningarna.

I anslutning till propositionen med förslag till allmänna arbetstidslagen behandlade andra lagutskottet en motion med samma syfte som den nu aktuella motionen. Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2 LU 1970:1), att man även i framtiden uppenbarligen måste lämna utrymme för uttag av övertid i viss omfattning vid sidan av den ordinarie arbetstiden. Enligt utskottet skulle det medföra en omotiverad byråkratisering att hänvisa arbetsgivarna till att söka dispens för uttag av övertid i alla de fall då tillfälliga behov av ökat arbetstidsuttag av särskilda skäl föreligger. Utskottet hänvisade även till att arbetsgivarens skyldighet att föra anteckning om uttag av övertid garanterar att tillsynsmyndigheten får praktiska möjligheter att kontrollera bestämmelsens efterlevnad.

Vad andra lagutskottet sålunda anförde är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Utskottet vill också hänvisa till att, liksom när det gäller arbetstidens längd, eventuella skyddsaspekter bör beaktas inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen vilken f. n. är föremål för översyn av arbetsmiljöutredningen. I detta sammanhang bör också erinras om att den i det föregående omnämnda arbetsgruppen inom arbetsmarknadsdepartementet bl. a. skall göra en undersökning av arbetstidslagens regler om övertid. På grund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:1323.

SoU 1974:7

20 Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. beträffande semesterns längd att riksdagen avslår motionen 1974:161 och motionen 1974:285,

B. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav att riksdagen avslår motionen 1974:162 och motionen 1974:214,

C. beträffande längre sammanhängande ledighet att riksdagen avslår motionen 1974:430 yrkande 1 och motionen 1974:1334,

D. beträffande den ordinarie arbetstidens längd att riksdagen avslår motionen 1974:65,

E. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen att riksdagen avslår motionen 1974:430 yrkande 2,

F. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper att riksdagen avslår motionen 1974:212 yrkande A och motionen 1974:284,

G. beträffande översyn av arbetstidslagstiftningen att riksdagen avslår motionen 1974:715,

H. beträffande allmän övertid att riksdagen avslår motionen 1974:1323.

Stockholm den 2 april 1974

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), fru Skantz (s)*, herrar Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), Signell (s), fru Wigenfeldt (c), fru Troedsson (m), herrar Karlehagen (c) och Hagberg i Borlänge (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1974:7

21 Reservationer

1. beträffande semesterns längd (punkt A i hemställan) av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som börjar med ”1 de” och slutar med ”inte erforderlig” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill erinra om att den nuvarande semesterlagen är utformad som en skyddslagstiftning. Den skall vara ett skydd mot överansträngning och förtida förslitning. Den skall garantera en ekonomiskt tryggad arbetsfri period av sådan längd att tillfälle kan ges till fullständig avkoppling från arbetet.

Utvecklingen inom arbetslivet för med sig allt snabbare förslitning av människorna. Rationaliseringar baserade på effektivitetsjakt skruvar upp arbetstempot. Allvarliga hot skapas mot de arbetandes fysiska och psykiska hälsa. Dessa förhållanden måste givetvis bekämpas med flera åtgärder. En sådan åtgärd är en förlängning av semestern.

En femte semestervecka är — liksom en förkortning av arbetstiden — en anpassning till utvecklingen på arbetslivets område. Utskottet anser därför att det är hög tid att förlänga den lagstadgade minimisemestern till 30 dagar. I enlighet med vad som anförs i motionen 1974:161 bör därför förslag om en femte semestervecka skyndsamt utarbetas och föreläggas riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. beträffande semesterns längd att riksdagen i anledning av motionerna 1974:161 och 1974:285 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav (punkt B i hemställan) av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dete att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 14 som börjar med ”Då således” och slutar med ”bl. a. semester” bort ha följande lydelse:

Önskemålet i motionen 1974:214 om att slopa kvalifikationskravet på åtta dagar för semester och att i stället semester skall utgå i förhållande till arbetad tid skall liksom en minim isemester utredas. Emellertid har under flera år deltidsarbetet ökat och problemen vida brett ut sig. Medan antalet heltidsanställda minskar anställs allt fler tillfälligt och på allt kortare arbetstid. Denna utveckling gör att många inte ens får några sociala förmåner.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet för sin del att kvalifikationskravet på åtta dagars arbete i månaden för semester snarast möjligt bör slopas och att de anställda bör berättigas till semester efter arbetad tid. Förslag till lagstiftning i frågan bör föreläggas riksdagen i höst. Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1974:214 bör ges Kungl. Maj:t till känna. Ställningstagandet innebär att någon annan riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1974:162 inte är erforderlig.

SoU 1974:7

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav att riksdagen i anledning av motionen 1974:162 och motionen 1974:214 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande längre sammanhängande ledighet (punkt C i hemställan) av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med ”Motioner om” och slutar på s. 15 med ”motionen 1974:1334” bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i yttrande över motioner med i huvudsak samma innehåll som de aktuella, nämligen att frågan om möjligheter för enskilda individer att få en längre sammanhängande ledighet än semestern är av stort intresse. Bland annat dagens höga tempo i arbetslivet och den koncentrerade tätortsmiljön utsätter människor för sådana påfrestningar att en längre tids vila och miljöbyte kan vara av stort värde.

Utskottet erinrar om att möjligheter till långledighet av åsyftad art införts i allt fler länder. De utländska erfarenheterna är enligt utskottets mening värda att noga studeras.

I Sverige ökar anslutningen, inte minst från fackligt håll, till tankegången om en längre återhämtningsperiod under det aktiva livet.

Nuvarande professorn i arbetsmarknadspolitik Gösta Rehn har under flera år pläderat för samma tankegångar som motionärerna framför och därvid bl. a. anfört följande:

På alla områden av arbetslivet kommer vi att möta oemotståndliga krav på ökad flexibilitet, ökade valmöjligheter, variabilitet i varje särskilt arbete och ökad differentiering av arbetstidernas längd och förläggning, både per dag, per vecka, per år och per liv. För att vi skall kunna skapa denna rörlighet krävs det att vi bygger upp eller rättare sagt komponerar ihop, alla de försäkringsanordningar, tvångssparandeanordningar och alla de skatteuttag som för närvarande görs för att klara utbildning av ungdom och utbildning av äldre, för att klara kanske också semester, för att klara pensionerna.

Enligt Gösta Rehn skulle finansieringen ske genom någon form av dragningsrätter. Sett över en tidsperiod skulle systemet egentligen inte föranleda några kostnader utan endast en större flexibilitet i arbetstiden över skilda perioder.

Utskottet kan i huvudsak instämma i vad Gösta Rehn anfört och vill erinra om att riksdagen förra året uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern samt om att pensionsålderskommittén helt nyligen framlagt förslag om en sänkning av pensionsåldern till 65 år. Man kan härvid inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas människor som vill och förmår kvarstå i produktionslivet efter uppnådd pensionsålder men som kan vara intresserade av att i ett tidigare skede av sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig åt aktiviteter som den i

SoU 1974:7

motionerna förordade långledigheten är avsedd att ge utrymme åt. Enligt utskottets mening bör en sådan ledighet om den skall fylla sin uppgift kunna vara av betydligt längre varaktighet än vad som kan bli möjligt genom sparande av en femte semestervecka.

Även om arbetstidsfrågor i första hand bör lösas av arbetsmarknadens parter, torde när det gäller frågan om möjligheten till en längre sammanhängande ledighet staten böra träda in om möjligheten skall stå öppen för alla på en rörlig arbetsmarknad och om, som påpekats i tidigare motioner i ämnet och antytts av Gösta Rehn, någon form av samordning med den allmänna försäkringen erfordras.

I enlighet med det anförda anser utskottet att frågan om en längre sammanhängande ledighet för arbetstagarna bör utredas nämare. Med hänsyn till att enligt direktiven till den tidigare omnämnda utredningen för en allmän översyn av semesterlagstiftningen de sakkunniga bör undersöka olika lösningar med avseende på utformningen av en femte semestervecka anser utskottet det lämpligt att de sakkunniga även tar upp den näraliggande frågan om en längre sammanhängande ledighet. Utskottet förordar således att utredningen ges tilläggsdirektiv att framlägga förslag som gör det möjligt för de anställda att under den aktiva yrkesperioden kunna ta ut en längre sammanhängande ledighet.

En rad viktiga frågor måste därvid noga undersökas. Det kan exempelvis vara motiverat att fastställa en viss karenstid innan rätt eller möjlighet till sammanhängande ledighet kan föreligga. Formerna för arbetsgivarens medbestämmanderätt måste också utredas. Vidare måste önskemålet om en sammanhängande ledighet kunna förenas med funktionsdugligheten på skilda arbetsområden. Det är också väsentligt att frågan inte får en sådan lösning att arbetskraften binds till ett visst avtalsområde genom att man ”samlar ihop” ledighet som endast kan tas ut inom detta område.

dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. beträffande längre sammanhängande ledighet att riksdagen i anledning av motionen 1974:430 yrkande 1 och motionen 1974:1334 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande den ordinarie arbetstidens längd (punkt D i hemställan) av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 15 med ”Enligt allmänna” och slutar på s. 16 med ”nästa år” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att flera åtgärder måste vidtas för att förbättra lönearbetarnas arbetsvillkor, bl. a. en förkortning av arbetstiden. Arbetstidslagen är — liksom semesterlagen — den lag som reglerar arbetarens arbetstid. Lagstadgad arbetstid om 40 timmar i veckan var genomförd den 1 januari 1973. Detta hade skett i etapper. Emellertid har utvecklingen inneburit att det allmänt anses som alltför lång arbetstid,

SoU 1974:7

främst med tanke på den stigande arbetsintensiteten. Det är därför mycket som talar för en arbetstidsförkortning.

Det viktigaste skälet för kortare arbetstid är naturligtvis att arbetsförhållandena kräver detta. Men från fördelningssynpunkt kommer även in frågan om att lönearbetarna måste få en betydligt större del av den tekniska utvecklingens landvinningar. Vinsterna av de tekniska framstegen tas till större delen av arbetsköparna. Visserligen har många av arbetslivets tunga och arbetskrävande processer försvunnit, men i stället har jäkt och stress kommit att alltmer dominera arbetslivet. Rationaliseringar görs för att öka effektivitet och lönsamhet. Följden blir att varje arbetare belastas hårdare, samtidigt som ett stort antal tvingas vara arbetslösa eller undersysselsatta. Arbetstidsförkortningen har inte följt den takt som den tekniska utvecklingen haft. Arbetarrörelsens gamla målsättning var att med teknikens utveckling skulle det bli bättre arbetsförhållanden. Maskinerna skulle överta en stor del av jobbet, arbetstakt och arbetstid kunde minskas och alla skulle få ett arbete. Det är dags att förverkliga dessa målsättningar.

Inte minst viktig är en arbetstidsförkortning för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Både män och kvinnor måste i sitt förvärvsarbete få sådana förhållanden och arbetstider som ger möjlighet att gemensamt ta del av hemarbete och barnens uppfostran.

Utifrån dessa ståndpunkter talar allt för att arbetstidsförkortningen tas ut som en förkortning av dagarbetstiden. Men även utifrån de förhållanden som råder på arbetsplatserna — med hög arbetsintensitet — är en förkortning av dagarbetstiden den mest lämpliga. Det är därför angeläget att 35 timmars arbetsvecka med 7 timmars arbetsdag genomförs senast 1977.

Arbetstidsförkortningen bör insättas i en plan där:

35 timmars arbetsvecka med 7 timmars arbetsdag genomförs senast 1977, 30 timmars arbetsvecka med 6 timmars arbetsdag genomförs i början på 1980-talet.

Utskottet ansluter sig därför till önskemålet i motionen 1974:65 om att förslag bör föreläggas riksdagen om en arbetstidsförkortning till 35 timmar i veckan, vilken skall börja genomföras 1975 och vara helt genomförd 1977. Vad utskottet anfört borges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under D bort ha följande lydelse:

D. beträffande den ordinarie arbetstidens längd att riksdagen i anledning av motionen 1974:65 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

5. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen (punkt E i hemställan) av herr Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 17 som börjar med ”De skäl” och slutar med ”förevarande del” bort ha följande lydelse:

Samma skäl som åberopas mot införande av en fyra dagars arbetsvecka om fyrtio timmar talar för att den framtida arbetstidsförkortningen tas

SoU 1974:7

ut genom en minskning av antalet arbetstimmar per dag. Enligt utskottets mening är en förkortning av den dagliga arbetstiden, i stället för en minskning av antalet arbetsdagar i veckan, motiverad framför allt för att ge förvärvsarbetande föräldrar mer tid för den dagliga samvaron med barnen och för att ge både män och kvinnor möjlighet att svara för sin del av de gemensamma uppgifterna i hemmet. En kortare daglig arbetstid skulle också minska uttröttningen och därmed risken för olycksfall i arbetet. En förkortning av arbetsdagen skulle även underlätta en jämnare spridning av arbetstiderna över dagen, och därmed möjliggöra ett bättre utnyttjande av trafikmedel, vägar m. m. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna, att den framtida arbetstidsförkortning som blir möjlig genom resurstillväxten i samhället inte bör tas ut genom en minskning av antalet arbetsdagar i veckan utan bör vara inriktad mot en reducering av den dagliga arbetstiden därvid målet bör vara sex timmars arbetsdag. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Majit till känna.

dels att utskottets hemställan under E bort ha följande lydelse:

E. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen att riksdagen med bifall till motionen 1974:430 yrkande 2 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper (punkt F i hemställan) av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 17 med ”Riksdagen har” och slutar på s. 18 med ”motionen 1974:284” bortha följande lydelse:

Nuvarande arbetstidslag är utformad som en normlag vilket innebär att inga särskilda hänsyn tas till de problem som skift- och underjordsarbetare samt därmed jämförliga arbetare har. Detta förhållande innebär att dessa grupper, som gör en stor uppoffrande arbetsinsats, inte har stöd i lagstiftningen för en kortare arbetstid. I stället är de utelämnade till förhandlingar där kompromisser försämrar de resultat som vore önskvärda.

1 den avslutade avtalsrörelsen mellan LO och SAF utgick en rekommendation om kortare arbetstid. Resultatet av den uppgörelsen är bristfällig. Resultaten på de olika förbunden är ojämn. Likaså har den så viktiga arbetstidsförkortningen förskjutits något år i framtiden. Tvåskiftsarbetarna berörs inte alls av arbetstidsförkortningen. Med dessa brister i förhållandena för skift- och underjordsarbetarna och jämförbara grupper bör riksdagen begära av regeringen att dessa gruppers arbetstid regleras i arbetstidslagen för att därmed uppnå de rättmätiga krav som dessa grupper har.

Utskottet anser därför att förslag bör föreläggas riksdagen om omedelbar sänkning av arbetstiden för:

1. kontinuerligt skiftarbete till 33,6 timmar i veckan per arbetsvecka

SoU 1974:7

samt för berörda anställda vid storhelgsdrift driftsavbrott under minst 24 timmar;

2. två- och treskiftsarbetare till en 35 timmar i veckan sänkt arbetstid;

3. underjordsarbetare en till 35 timmar per arbetsvecka sänkt arbetstid;

4. arbetare inom transportnäringen sysselsatta i oregelbundet arbete, jämförbart med skiftarbete, en till 35 timmar sänkt arbetsvecka.

Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1974:212 i här aktuell del bör ges Kungl. Maj:t till känna. Utskottets ställningstagande innebär att yrkandet i motionen 1974:284 blir tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under F bort ha följande lydelse:

F. beträffande sänkning av arbetstiden för vissa arbetstagargrupper att riksdagen i anledning av motionen 1974:212 yrkande A och motionen 1974:284 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

7. beträffande allmän övertid (punkt H i hemställan) av herr Hagberg i Borlänge (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 19 som börjar med ”1 anslutning” och slutar med ”motionen 1974:1323” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att om en arbetstidslag skall få den effekt den avser, övertid inte får utnyttjas annat än i undantagsfall. Accepterande av termen ”allmän övertid” är att se övertiden som något normalt. Detta synsätt får negativa konsekvenser. Det finns exempel på att företag räknar med övertid som något normalt i produktionen och planerar arbetet därefter.

Övertiden måste i arbetstidslagen få en ny innebörd. Övertid skall bara kunna tillgripas som nödfallsarbete, där eljest fara skulle hota person eller egendom. Övertidsparagrafen skulle därmed kunna begränsas till att medge rätt till att ”då synnerliga skäl föreligger” arbetarskyddsstyrelsen får medge övertid med högst 150 timmar om året. Regler kan även utarbetas som reglerar övertid vid nödfallsarbete. Utskottet ansluter sig därför till önskemålet i motionen 1974:1323 om att övertiden måste begränsas och anser att förslag om lagändring snarast bör föreläggas riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under H bort ha följande lydelse:

H. beträffande allmän övertid att riksdagen i anledning av motionen 1974:1323 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. beträffande semesterlagens kvalifikationskrav (punkt B i hemställan) av herrar Romanus (fp), Åkerlind (m) och fru Troedsson (m) som anfört:

SoU 1974:7

27 Semesterlagens kvalifikationsregler medför att många korttids- och deltidsanställda ej blir berättigade till semester eller också får en alltför kort semester. Alltsedan år 1969 har i riksdagen framförts krav om ändring av den nuvarande semesterlagen i syfte att förbättra semesterförmånerna för dessa arbetstagargrupper. År 1971 fann riksdagen för gott att i anledning av kraven begära en översyn av reglerna om semesterförmåner för korttids- och deltidsanställda. År 1972 tillkallades en sakkunnig för att bl. a. göra en sådan översyn. Utredningens uppgifter har i år övertagits av särskilda sakkunniga som tillkallats för att göra en allmän översyn av hela semesterlagstiftningen. Sistnämnda utredningsuppdrag är såvitt nu kan bedömas tidskrävande och kan således befaras ytterligare försena en angelägen lösning av semesterproblemen för de korttids- och deltidsanställda. Enligt vår mening bör därför frågan om semesterrätten för de korttids- och deltidsanställda utredas med förtur.

2. beträffande det långsiktiga målet för arbetstidsförkortningen (punkt E i hemställan av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Andreasson i Östra Ljungby (c), fru Wigenfeldt (c) och herr Karlehagen (c) som anfört:

Enligt vår mening bör man vid en framtida förkortning av arbetstiden prioritera en förkortning av arbetstiden per dag framför fyradagarsvecka. I familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar — vilket blir allt vanligare — ger en kortare arbetsdag större möjlighet till familjeliv och samvaro med barnen. Minst lika viktigt är det för ensamföräldern att få större möjligheter till mera daglig samvaro med sina barn. En minskning av den dagliga arbetstiden skulle också innebära att den tid per dag då barnen vistas på daghem kunde minskas, vilket är angeläget, särskilt för små barn. De möjligheter till ökade kontakter mellan föräldrar och barn som skapas genom en kortare arbetsdag är av ovärderlig betydelse. När det gäller en eventuell förkortning av arbetstiden genom en ytterligare semestervecka synes opinionen vara splittrad, och många prioriterar även här en förkortning av den dagliga arbetstiden framför den femte semesterveckan.

GOTAB 74 7157 S Stockholm 1974