Med anledning av motioner om vissa handikappfrågor

SoU 1975/76:10

Socialutskottets betänkande 1975/76:10

med anledning av motioner om vissa handikappfrågor Motionsyrkandena

I motionen 1975:494 av herr Rask m. fl. (s, c) hemställs

att riksdagen i skrivelse till regeringen begär att åtgärder vidtas i syfte att skolmyndigheter och andra institutioner uppmärksammar de speciella hänsynstaganden som förekomsten av färgblindhet påkallar.

I motionen 1975:777 av herr Mellqvist (s) hemställs

1. att de s. k. förskolorna för hörselskadade i fortsättningen officiellt skall benämnas förskolor för döva och hörselskadade,

2. att i allt officiellt språkbruk personer som är beroende av teckenspråk skall benämnas döva.

Vad som anförs i motionen 1975:777 åberopas i motionen 1975:814, vari bl. a. begärs att de s. k. specialskolorna för hörselskadade skall byta namn och i fortsättningen benämnas specialskolor för döva. Denna motion har hänvisats till utbildningsutskottet.

I motionen 1975:1260 av fru Ingvar-Svensson (c) och herr Gernandt (c) hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller

1. att anvisningskort för identifiering, omhändertagande och första hjälp till vissa sjuka och handikappade standardiseras och görs lätt igenkännbara,

2. att kortens utseende och användning bekantgörs hos allmänheten genom skolor, apotek och massmedia.

I motionen 1975:1284 av herr Ringaby m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begära» handikapputredningen får i uppdrag att skyndsamt framlägga förslag till förbättring av de handikappades ställning i utbildnings-, bostads-, arbetsmarknads- och kommunikationshänseende i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begära» handikapputredningen får i uppdrag att utarbeta förslag till statsbidrags- och byggnadsnormer som kan bidra till att yttre och inre miljöer - särskilt i offentliga institutioner - görs mer handikappvänliga.

I motionen 1975:1292 av fru Swartz (fp) och herr Strömberg i Botkyrka (fp) hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära utredning om bättre åtgärder för barn med lindrig hjärnskada i enlighet med vad som anförts i motionen.

1 Riksdagen 1975/76. 12 sami Nr 10

SoU 1975/76:10

2 De handikappades situation Motionen

I motionen 1975:1284 av herr Ringaby m. fl. (m) påpekas bl. a. att oaktat de stora insatser av ekonomisk art som görs för de handikappade det måste konstateras att man i dagens samhälle inte lyckats särskilt väl att tillgodose kraven på att de handikappade så långt möjligt ges samma levnadsbetingelser som de icke-handikappade åtnjuter.

Motionärerna framhåller bl. a. att det för många handikappade barn är viktigt att de bereds tillfälle att gå i skolan tillsammans med andra barn, som inte är handikappade men att det är minst lika viktigt för de senare att lära sig inse att handikapp ändå är en "normal" företeelse och ingenting som man måste rygga för eller skrämmas av. Det som emellertid i dag gör det svårt att nå fram till en önskvärd integrering är enligt motionärerna knappast de icke-handikappade barnens reaktioner, utan i högre grad bidrar olämpliga, illa planerade skolbyggnader och i någon mån färdtjänstproblem. Ett större problem är det, framhåller motionärerna, att lärarutbildningen ingalunda förbereder lärarna i önskvärd utsträckning att ta hand om handikappade adepter, och detta är en svår brist, som måste rättas till, dels genom utvidgad förberedande utbildning, dels genom fortbildning.

Motionärerna anför att då det gäller bostäder för handikappade har det inte heller nåtts några resultat av generell betydelse utan ständigt byggs nya hyresfastigheter, som är klart olämpliga och t. o. m. helt otillgängliga för rörelsehandikappade. Det framhålls att det emellertid finns möjligheter att tillgodose t. ex. rullstolsbundnas behov av bostäder om man satsar på ett nytänkande inom byggnadssektorn och att begåvade och fantasifulla tekniker har antytt flera lösningar. Vissa sådana lösningar beskrivs i motionen.

I fråga om arbetsmarknaden anför motionärerna bl. a. att den i dag präglas av segregation med hänsyn till människors fysiska och psykiska förutsättningar. Motionärerna kritiserar att begreppen arkivarbete och arkivarbetare finns kvar. Ännu mer kritiska är motionärerna mot de villkor som arkivarbete erbjuder. Det påpekas att dessa villkor är långt sämre än på den öppna marknaden och är stötande för den enskilda människan. Motionärerna anför bl. a. att en naturlig strävan måste vara att i stället kunna erbjuda människor med handikapp av olika slag förvärvsarbete i den öppna marknaden när så är möjligt och att de inte kan finna annat än att samhället måste träda in och stötta näringslivet i syfte att tillgodose de handikappades intressen. Samtidigt understryker motionärerna att näringslivet även frånsett detta stöd måste göra betydande insatser med detta syfte. Motionärerna påpekar bl. a. att en ibland försvårande omständighet på arbetsmarknaden är de icke-handikappade arbetskamraternas reaktioner och beteende i umgänget med de handikappade. Det framhålls att detta är ett problem som skolan måste ta på sig att förebygga, men att en allmän information bör

SoU1975/76:10

givetvis ges, liksom också intern information och utbildning på arbetsplatserna i syfte att komma till rätta med sådana svårigheter.

I fråga om kommunikationsservice för handikappade framhåller motionärerna bl. a. att man bör noggrant följa färdtjänstens utveckling i de olika kommunerna under innevarande år, för att på basis av gjorda erfarenheter rätta till de skevheter som det nya statsbidraget skulle kunna ge anledning till. Motionärerna anför härefter att oavsett om kommunerna prioriterar färdtjänsten aldrig så högt, kommer den inte inom rimlig tid - om ens någonsin under nuvarande förhållanden - att täcka behovet, varför de vill förorda att man söker utnyttja enskilda resurser i sammanhanget. Den motorburna ungdomen borde, påpekas det, till ersatt självkostnad och genom kommunal clearing med t. ex. kommunal radiokommunikations- och/eller telefonservice kunna ges tillfälle att erbjuda transportjänster. Motionärerna påpekar härefter en rad problem för rullstolsbundna handikappade vid utnyttjande av tåg. Vidare framhålls önskemål från de handikappade om tillgängligheten till buss-, tunnelbane- och järnvägsstationer och olägenheter med det tempo m. m. som - såsom det sägs - dessa persontransportgrenar präglas av.

När det gäller institutioner dit allmänheten har tillträde - såsom teatrar, biografer, konsertlokaler eller postanstalter och banklokaler - anförs att tillgänglighet och handräckning saknas liksom utrustning.

Motionärerna påpekar i fråga om gatuväsendet problem med höga trottoarkanter och anför att sådana statsbidragsbestämmelser borde utarbetas att de medförde att bidrag till kommunal gatubyggnation inte utgick om inte dessa problem inom rimlig tid löstes. Vidare påpekas problem för synskadade med - som det sägs - de ofta förrädiska hinder som blockerar trottoarer och andra för allmänheten avsedda passager.

Motionärerna anför avslutningsvis följande.

Sammanfattningsvis vill vi hävda att de flesta av alla de problem som vi i denna motion tangerat ännu inte tycks vara nära sin lösning. Tyvärr torde samma sak gälla mycket av det vi inte berört, t. ex. de psykiskt handikappade. Men allt tyder på att hanteringen av dessa frågor i utredningar och hos myndigheter och förvaltningar inte ger önskvärda resultat inom rimlig tid. Möjligen skulle det vara befogat med en förstärkning härvidlag. Somliga har t. o. m. lanserat tanken på ett särskilt departement för handikappfrågor. Vi vill emellertid inte nu föreslå något sådant. Däremot anser vi att frågor av den art vi här aktualiserat bör tas upp till prövning i lämpligt utredningssammanhang skyndsamt och målmedvetet.

Utredningsverksamhet på handikappområdet

Handikapputredningen

Handikapputredningen (S 1966:38) tillkallades år 1965 för att utreda frågan angående omvårdnaden om handikappade, varmed avsägs ”personer, som

SoU 1975/76:10

av fysiska eller psykiska skäl möter mera betydande svårigheter i sin dagliga livsföring". Enligt direktiven av år 1965 avsåg utredningsuppdraget frågor om hjälpmedel, frågor om stöd till anskaffning av motorfordon och om andra åtgärder för att bryta handikappades isolering, frågor om samordning av åtgärder för handikappade och om information och rådgivning samt frågor om utbildning.

Handikapputredningen har under årens lopp avgivit fem betänkanden. I det följande anges betänkandena samt uppgift om Kungl. Maj:ts och riksdagens behandling av desamma m. m.

Det första betänkandet, (SOU 1967:53) Kommunerna och den sociala omvårdnaden, avsåg frågan om samhällets ansvar för den enskildes omvårdnad och behandlades i prop. 1968:74 och i andra lagutskottets utlåtande 1968:38.

Det andra betänkandet, (SOU 1967:60) Bättre hjälpmedel för handikappade, avsåg frågor om hjälpmedel och behandlades i prop. 1968:41 och i statsutskottets utlåtande 1968:88.

Det tredje betänkandet, (SOU 1969:35) Bättre utbildning för handikappade, omfattade utbildningsfrågor och behandlades i prop. 1970:1, bil. 7,s. 193-197 och i statsutskottets utlåtande 1970:5, s. 25.

Det fjärde betänkandet, (SOU 1970:64) Bättre socialtjänst för handikappade, avsåg frågor om resor och transporter för handikappade, om samordning, samverkan och information i handikappfrågor samt om statsbidrag till handikapporganisationer.

I sistnämnda betänkande lades bl. a. fram förslag om statligt stimulansbidrag till färdtjänst för handikappade. Kungl. Maj:t beslutade i december 1971 överlämna betänkandet i denna del till den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 tillkallade kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08) för prövning i samband med denna utrednings behandling av frågor rörande statliga stimulansbidrag. Kommunalekonomiska utredningen föreslog i betänkandet (SOU 1974:41) Statsbidrag till kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet att ett nytt statsbidrag till kommunal färdtjänst för handikappade skulle införas. Kommunalekonomiska utredningens förslag behandlades i prop. 1974:141 och i socialutskottets betänkande SoU 1974:41.

I betänkandet framhöll handikapputredningen bl. a. att det kunde finnas anledning att genom en särskild arbetsgrupp mera samordnat klarlägga behoven av och möjligheterna till ytterligare anpassning av kommunikationsväsendet till de handikappades behov. Med anledning härav tillkallades med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1973 sakkunniga (K 1973:03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov (HAKO-utredningen). Denna utredning har - som närmare redovisas i det följande - nyligen avgivit ett betänkande.

Förslagen i betänkandet Bättre socialtjänst för handikappade om samordning, samverkan och information i handikappfrågor avsåg bl. a. förslag

SoU 1975/76:10

om inrättande i varje kommun av ett kommunalt handikappråd och i varje län av ett länets handikappråd samt viss ombildning av statens handikappråd. Dessa förslag ledde till att Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet i skrivelser våren 1971 rekommenderade primärkommunerna och landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd respektive länshandikappråd. Vidare fattade Kungl. Maj:t i juni 1971 beslut om organisationen m. m. av statens handikappråd.

Handikapputredningens förslag i förenämnda betänkande i vad avser statsbidrag till handikapporganisationer anmäldes i prop. 1972:1 bil. 7 s. 189-192 och behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1972:5 s. 38-40.

År 1970 uppdrog Kungl. Maj:t åt handikapputredningen att i samråd med bostadsstyrelsen utreda frågan om en vidgning av tillämpningsområdet för invalidbostadsbidrag till att omfatta andra handikappade personer än som angavs i då gällande bidragsbestämmelser. Handikapputredningen framlade sina förslag i anledning av detta uppdrag år 1972 i sitt femte betänkande (SOU 1972:30) Bostadsanpassningsbidrag. Handikapputredningens förslag anmäldes i prop. 1973:1, bil. 13, s. 162-175 och behandlades av civilutskottet i betänkandet CU 1973:19.

Sedan socialutskottet i det av riksdagen i denna del godkända betänkandet SoU 1973:12 uttalat att utredningsarbete om ekonomiska och andra åtgärder till stöd för flerhandikappade borde komma till stånd har Kungl. Maj:t i maj 1973 överlämnat betänkandet i denna del till handikapputredningen för att prövas vid fullgörandet av handikapputredningens uppdrag.

I april 1974 avgav handikapputredningen skriften Hinder för kultur, en berättelse från konferenser med handikappade, vilka ordnats av utredningen tillsammans med handikapporganisationerna och Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Utredningen överlämnade vidare i juli 1974 till chefen för utbildningsdepartementet en promemoria med förslag angående De blindas förenings bibliotek. Handikapputredningen avser att i ett betänkande innevarande budgetår redovisa förslag i vissa kulturfrågor.

Sedan socialutskottet vidare i det av riksdagen i denna del godkända betänkandet SoU 1974:33 uttalat att frågorna om befogenhet att besluta om särskoleelev skall bo i elevhem samt tillsyn över elevhem m. m. borde utredas, har Kungl. Maj:t genom beslut i november 1974 överlämnat även dessa frågor till handikapputredningen för att prövas vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

A netra utredningar med handikappanknytning

Inom statens handikappråd har i februari i år upprättats en förteckning över statliga utredningar med handikappanknytning, vilka pågår under år 1975. De i förteckningen upptagna utredningarna - av vilka vissa numera slutfört sina uppdrag - anges nedan i den ordning de upptagits i den till skrivelsen 1975:4 fogade kommittéberättelsen 1975.

SoU 1975/76:10

6 J ustitiedepartementet

Nordiska upphovsrättskommittén (Ju 1970:62)

1971 års utredning (Ju 1971:08) om behandling av psykiskt avvikande Delegationen (Ju 1973:03) för jämställdhet mellan män och kvinnor

Socialdepartementet

Handikapputredningen (S 1966:38)

Socialutredningen (S 1969:29)

1968 års barnstugeutredning (S 1969:31)

Samarbetskommittén (S 1970:31) för social forskning Hjälpmedelsgruppen (S 1970:33)

Pensionsålderskommittén (S 1970:40)

Yrkesskadeförsäkringskommittén (S 1971:01)

Socialpolitiska bidragsutredningen (S 1972:02)

Barnomsorgsgruppen (S 1973:07)

Barnmiljöutredningen (S 1973:08)

Familjestödsutredningen (S 1974:01)

Medicinalansvarskommittén (S 1974:02)

Utredningen (S 1974:03) angående översyn av besvärsorganisationen inom socialförsäkringen m. m.

Delegationen (S 1974:05) för social forskning Pensionärsundersökningen (S 1974:06)

Utredningen (S 1974:08) angående översyn av hälsovårdsstadgan

Kommunikationsdepartementet Trafikbullerutredningen (K 1970:33)

Kommittén (K 1971:01) för utredning om kollektivtrafik i tätorter Trafikpolitiska utredningen (K 1972:07)

Sakkunniga (K 1973:03) med uppdrag att utreda vissa frågor rörande det allmänna kommunikationsväsendets anpassning till de handikappades behov (HAKO-utredningen)

Finansdepartementet Kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08)

Sakkunnig (Fi 1974:05) med uppdrag att utreda frågan om den statliga personalutbildningens fortsatta inriktning och organisation.

Utbildningsdepartementet

Kommittén (U 1969:51) för studiestöd åt vuxna (SVUX) Kommittén(U 1970:56) för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) Utredningen

(U 1970:63) om skolans inre arbete (SIA)

Utredningen (U 1971:13) angående den fortsatta verksamheten med radio och television inom utbildningsväsendet.

SoU1975/76:10

7 Studiereseutredningen (U 1972:03)

Utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna (SSK) Folkhögskoleutredningen (U 1972:08)

1974 års skolhälsovårdsutredning (U 1974:01)

1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04)

Radioutredningen (U 1974:08)

Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen (In 1968:14) för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor Yrkesskadestatistikutredningen

(S 1972:04)

Sysselsättningsutredningen (A 1974:02)

Organisationskommittén (A 1974:03) för skyddat arbete Utredningen (A 1974:04) om den yrkesinriktade rehabiliteringen 1974 års utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring

Bostadsdepartementet Boendeutredningen (In 1970:36)

Kommundepartementet Länsberedningen (C 1970:28)

Utredningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin

Vissa av utredningarna har under innevarande år slutfört sina utredningsuppdrag. Härvid må särskilt nämnas att HAKO-utredningen i september i år till chefen för kommunikationsdepartementet avgivit betänkandet (SOU 1975:68) Handikappanpassad kollektivtrafik med förslag om anpassningsåtgärder avseende färdmedel, terminaler m. m. som syftar till förbättring av de handikappades rese- och kontaktmöjligheter.

Utformning av lokaler m. m.

Gällande bestämmelser

Enligt 42 a 5 byggnadsstadgan (1959:612) gäller att utrymmen i byggnad, som allmänheten har tillträde till eller som utgör arbetslokal, i skälig omfattning skall utformas så, att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer, vilkas rörelse- eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, invaliditet eller sjukdom. Byggnadsstadgans föreskrifter kompletteras av anvisningar, rekommendationer och informationsåtgärder från statens planverk, byggnadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning och handikappinstitutet m. fl.

Härutöver beaktar myndigheter och olika företag på olika sätt de handikappades situation. På vägområdet sker detta i anslutning till statens väg -

SoU 1975/76:10

verks befattning med frågor om gatunormer och om anvisningar för utformning av trafikanordningar av skilda slag, vid verkets granskning av kommunala anläggningsprojekt från statsbidragssynpunkt, vid behandling av dispensfrågor m. m.

Statens vägverks gatusektion utgav år 1968 ett meddelande (nr 4) om reducerad kantstenshöjd vid övergångsställen. Vidare har statens vägverk år 1973 utfärdat riktlinjer för gators geometriska utformning (RIGU 73), vari bl. a. frågor om kantstenshöjd på trottoarer behandlas. Vid arbetet med RIGU 73 beaktades de handikappades problem. Bland annat remitterades utkast till RIGU 73 till handikapporganisationer.

y/ssa utredningar

Byggnadslagstiftningen är för närvarande föremål för översyn.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1968 tillkallade bygglagutredningen (K 1969:55), som haft i uppdrag att göra en översyn av byggnadslagstiftningen, framlade till slutförande av sitt arbete år 1974 principbetänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande för remissbehandling och som underlag för det fortsatta utredningsarbetet. I betänkandet anförs (s. 25) bl. a. att i en ny lagstiftning bör finnas krav på att lokaler, till vilka allmänheten eller arbetstagare har tillträde, skall vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1974 har tillkallats rådgivande expertgruppen (B 1974:02)för översyn av byggnadslagstiftningen för att biträda vid det fortsatta arbetet inom bostadsdepartementet med översyn av byggnadslagstiftningen.

Anvisningskort för vissa sjuka och handikappade

Motionen

I motionen 1975:1260 av fru Ingvar-Svensson (c) och herr Gernandt (c) påpekas att för blinda, döva, diabetiker, epileptiker, hjärtsvaga med pacemaker, blödarsjuka m. fl. kan uppstå akuta nödsituationer då ett snabbt ingripande kan vara av värde. Motionärerna anför att det i dag för blinda och döva finns olika igenkänningstecken som är väl kända och väl synliga, såsom armbindlar och dylikt, men att det också finns andra symboler i form av små märken, att bäras t. ex. på rockuppslaget. Mindre känt är emellertid att vissa handikappade och sjuka även har kort av olika typer och färger som ger skötselanvisningar Det påpekas att dessa kort dock inte alltid är så lätta att återfinna och känna igen bland den hjälpbehövandes övriga handlingar.

SoU 1975/76:10

9 Motionärerna anför härefter bl. a. följande.

En snabbare och säkrare hjälpinsats skulle säkerligen kunna åstadkommas av medmänniskorna om anvisningskortet är standardiserat och till sitt utseende känt. Det bör utföras i huvudsak som ett vanligt legitimationskort men med speciellt framträdande utseende - t. ex. ränder i varningsfärg. Texten bör även vara avfattad på engelska för att medge användning på resor.

I samband med den särskilt framträdande texten beträffande sjukdomens eller handikappets art bör den symbol som representerar respektive sjukdomsart även finnas på kortet.

Förekomst av medicinska sjukdomssymboler, m. m.

Medicinska sjukdomssymboler

Socialstyrelsen har i ett cirkulär i december 1974 om förekomsten av medicinska sjukdomssymboler för upplysning vid akuta sjukdomsfall (Medicinalväsendets författningssamling 1974:105) gett information om märken och identitetskort som kan bäras av personer med allergi, blödarsjuka, sockersjuka- (diabetes) och epilepsi samt av hjärtsjuka och hörselskadade personer. Detta cirkulär ersatte ett cirkulär i samma ämne av år 1971.

Medicinalväsendets författningssamling utsänds dels till befattningshavare, sjukhus och myndigheter m. fl. inom hälso- och sjukvården samt till vissa myndigheter m. fl. härutöver enligt en fast distributionslista, dels till andra mottagare, vilka utses från fall till fall.

Vissa anvisningar för polisväsendet

I syfte att bl. a. underlätta polispersonalens bedömning av frågan huruvida en person som påträffas omtöcknad är omtöcknad av alkohol och tabletter eller lider av sjukdom som medför ett tillstånd som liknar berusning av alkohol har rikspolisstyrelsen år 1966 utfärdat särskilda anvisningarom omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer (Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet 253-1).

I anvisningarna har - i samråd med socialstyrelsen - bl. a. redogjorts för symtom på några sjukdomar som lätt kan förväxlas med tillståndet hos en alkoholförgiftad person. Det har även angivits vilka förstahandsåtgärder som bör vidtas med en person som på grund av sin sjukdom är ur stånd att ta hand om sig själv. 1 anvisningarna har även medtagits beskrivning av identitetskort och märken som olika organisationer framtagit för att bäras av personer som lider av epilepsi, diabetes samt olika slag av hjärtsjukdomar. Anvisningarna är för närvarande föremål för revidering.

Informationsfolder utgiven av statens trafiksäkerhetsverk

Statens trafiksäkerhetsverk producerade år 1973 en folder med information om hur man hjälper en handikappad i trafiken. I foldern har bl. a. avbildats

1* Riksdagen 1975/76. 12 sami. Nr 10

SoU 1975/76:10

märken och identitetskort för personer som lider av allergi (astma), blödarsjuka, diabetes och epilepsi samt för personer med inopererad pacemaker. Av en upplaga på ca 600 000 exemplar har hittills ca 450 000 exemplar på olika vägar distribuerats till allmänheten.

Visst utredningsarbete hos och utredningsförslag av Handikappförbundens centralkommitté (HCK) m. m.

HCK, som är ett samarbetsorgan på riksplanet för 19 handikappförbund med ca 220 000 medlemmar, tillsatte i maj 1973 en arbetsgrupp för översyn av handikappades identitetskort och identitetsbrickor. Under utredningsarbetet konstaterades bl. a. att det visat sig mycket svårt att föra ut information om identitetskorten m. m. Det påpekades att trots intensiva annonskampanjer i såväl press som TV man i stort sett endast hade lyckats nå personalgrupper som arbetade med rehabiliteringsfrågor medan den breda allmänheten hade förblivit okunnig om handikappmärkenas existens.

I en skrivelse till socialstyrelsen i november 1974 om identitetskort för handikappade anförde HCK mot bakgrund av utredningsarbetet bl. a. att informationshindren upplevdes som så stora att det var meningslöst att ordna flerupplysningskampanjer. 1 skrivelsen redovisades överväganden om fördelar och nackdelar hos alternativ till det rådande systemet med handikappmärken och identitetskort. Mot bakgrund av att risken ansågs stor att bara de handikappade själva samt eventuellt vårdpersonal och anhöriga skulle känna till identitetshandlingar som begränsades till enbart handikappade föreslog HCK att möjligheterna skulle undersökas för införande av ett allmänt medborgarkort med persondata, uppgifter om eventuella handikapp, om blodgrupp och om behandlande sjukhus, vilket skulle utgöra ett komplement till identitetskortet och vilket skulle utfärdas för alla medborgare.

Visst informationsprojekt hos socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning

Inom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning övervägs för närvarande frågan om utgivande av en informationsfolder, eventuellt också en plansch, med avbildningar av befintliga identifikationsmärken och -kort för handikappade och vissa sjuka. Detta informationsmaterial skulle kunna bli ett komplement till socialstyrelsens cirkulär om förekomsten av medicinska sjukdomssymboler för upplysning vid akuta sjukdomsfall. Finansieringen av projektet kan dock inte rymmas inom ramen för det beräknade anslaget till hälsoupplysning för budgetåret 1975/76, varför möjligheten att intressera försäkringsbolag att gå in som sponsor undersöks.

SoU 1975/76:10

11 Visst informationsprojekt hos Apoteksbolaget AB

Inom Apoteksbolaget AB övervägs för närvarande också frågan om utgivande av en folder om sjukdomssymboler, vilken skulle distribueras till allmänheten via apoteken. I foldern skulle information ges om identitetskort och märken för personer med allergi, blödarsjuka, diabetes, epilepsi, hjärtsjukdomar och MS.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:1260 från rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd samt Sveriges standardiseringskommission.

Ställningstaganden till motionsyrkandena

Rikspolisstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandena. Rikspolisstyrelsen anför bl. a. att - som påpekats i motionen - det kan vara förenat med betydande svårigheter att bland den hjälpbehövandes handlingar återfinna det aktuella kortet om detta varken till utseende eller färg nämnvärt avviker från de handlingar som en person normalt medför samt att rikspolisstyrelsen därför anser att den föreslagna standardiseringen av anvisningskorten skulle möjliggöra en snabbare och säkrare identifiering av person som lider av viss sjukdom och därmed också en snabbare och säkrare hjälpinsats.

Socialstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandena. Socialstyrelsen anför bl. a. att en standardisering enligt de riktlinjer som anges i motionen av anvisningskort för identifiering, omhändertagande och första hjälp till handikappade och personer med vissa sjukdomar skulle vara rationell och medföra bättre möjligheter till information vid olycksfall eller sjukdomsfall än som nu är fallet.

Spri anför att de i motionen framförda standardiseringskraven är angelägna.

Sveriges standardiseringskommission anför bl. a. att olika slag av anvisningskort eller hjälpkort att användas vid omhändertagande av nödställda finns i bruk, och behovet av dessa synes klart dokumenterat. En standardisering av korten i kombination med information i skolor och massmedia bör, påpekas det, verksamt kunna bidraga till att förståelsen för kortens innebörd ökas.

Statens handikappråd anför att handikapprådet ställer sig tveksamt till införandet av ett särskilt anvisningskort för vissa sjuka och handikappade, då detta skulle innebära olycklig kategorisering av handikappade, och många

SoU 1975/76:10

skullesäkerligen känna tveksamhet inför att utnyttja ett sådant kort. Det finns emellertid, anförs det vidare, för många handikappadeett behov av någon form av identitetskort som bl. a. utvisar vilka hjälpåtgärder som krävs, t. ex. vid ett astmaanfall, ett epilepsianfall, att man är i behov av teckenspråkstolk osv. Ett sådant standardiserat anvisningskort bör dock enligt handikapprådets mening gälla alla medborgare.

Handikapprådet framhåller, efter att ha redogjort för Handikappförbundens centralkommittés (HCK) skrivelse till socialstyrelsen beträffande identitetskort (se ovan s. 10), att det föreligger behov av en sådan utredning som HCK föreslagit samt att - om standardiserade anvisningskort eller identitetshandlingar visar sig nödvändiga för att snabbt kunna få hjälp i nödsituationer - detta bör omfatta alla medborgare.

Synpunkter på den fortsatta behandlingen av de i motionen upptagna frågorna

Socialstyrelsen förordar att en arbetsgrupp tillsätts för bearbetning av frågan om anvisningskort för handikappade och personen med vissa sjukdomar. Socialstyrelsen anför att, om en sådan arbetsgrupp kommer till stånd, styrelsen, främst dess nämnd för hälsoupplysning, är intresserad av att delta för att få möjlighet att samordna sina informationsinsatser på området samt att det också är önskvärt att statens handikappråd deltar i arbetet med frågan om anvisningskort.

Spri anför att Spri är intresserat att i någon form deltaga i det framtida utredningsarbete som eventuellt blir följden av motionen.

Sveriges standardiseringskommission påpekar att standardiseringskommissionen redan har standarder eller bedriver arbete inom flera områden som kan beröra hjälpkort samt anför att olika standärdiseringskommittéer arbetar med dokumentutformning, transaktions- och identitetskort samt symboler och att ett arbete för att ge anvisningar för lättlästa och lättförståeliga blanketter förbereds samt att det finns genom standardiseringskommissionen anknytning till det internationella standardiseringsarbetet inom den internationella standardisedngsorganisationen ISO.

Standardiseringskommissionen är därför, anför den vidare, gärna beredd att inom en lämplig kommitté arbeta med standardisering av dylika hjälpkort, varvid förutsättes att medicinsk och annan expertis för kortens text och layout kan ställa sig till förfogande samt att erforderliga ekonomiska bidrag kan erhållas.

Synpunkter på utformningen av anvisningskort för vissa sjuka och handikappade m. m.

Rikspolisstyrelsen framhåller att anvisningskortet bör kompletteras med märke eller symbol att bäras synligt eller under rock- eller kappslag, i kedja om halsen etc.

SoU 1975/76:10

13 Socialstyrelsen påpekar att av praktiska skäl bör sådana grupper av handikappade och sjuka, som mycket snabbt behöver få särskilt omhändertagande, fortfarande ha identifikationsmärke som en signal för sjukvårdspersonal och andra om att ett anvisningskort skall sökas i personens kläder.

Det är viktigt, framhålls det, att information om anvisningskorten och deras användning får en bred spridning till allmänheten och att detta bör ske, som föreslås i motionen, genom skolor, apotek och massmedia men också genom handikapporganisationerna, sjukhus och vårdcentraler m. m.

Sveriges standardiseringskommission anför bl. a. följande.

Ett sådant kort bör ges en färg som tilldrar sig uppmärksamhet, det bör vara självförklarande med lätt läsbar text på svenska och även ha anvisningar på främmande språk. Det synes även lämpligt att som komplement till texten förse korten med symboler som anger arten av handikapp. Symbolerna bör utformas så beskrivande som möjligt och det är väsentligt att de standardiseras internationellt.

Ett lätt förståeligt begreppsnamn t. ex. ”Hjälpkort'’ bör skapas för kort av detta slag helst med motsvarighet på främmande språk.

Kortets storlek bör väljas så att det kan förvaras i en ficka, plånbok eller väska. Samtidigt bör kortet inte vara för litet dels för att lättare observeras och dels för att dess text och symboler skall vara av sådan storlek att de lätt kan läsas och förstås. Internationellt föreligger ett förslag till ett identitetskort av plast i format ca 125x86 mm, som även bör kunna användas för hjälpkort.

Kortet bör vara tåligt med hänsyn till den hantering det kan utsättas för. Existerande standard för egenskaper hos identitetskort och liknande kort kan ligga till grund även för hjälpkort.

Upplysningsverksamhet angående färgblinda personers problem Motionen

I motionen 1975:494 av herr Rask m. fl. (s,c) erinras bl. a. om att motioner med yrkanden som är likartade med yrkandet i motionen 1975:494 väckts vid 1973 års och 1974 års riksdagar, att socialutskottet vid behandlingen av dessa motioner hänvisat till att statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala handikappråd även utgjorde fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen, innebärande att problem med färgblindhet direkt skulle kunna aktualiseras hos ansvarig instans samt att socialutskottet räknat med att någon åtgärd av riksdagen inte behövdes.

Motionärerna anför att riksdagen har två gånger fattat beslut i enlighet med vad socialutskottet hemställt men ingenting har hänt i de avseenden som utskottet har förutsett. Det påpekas att något initiativ har inte tagits från något håll för att söka undanröja de svårigheter och förtretligheter som färgblinda har, att exempelvis statistikerna fortfarande alltmer använder sig av färg i sina staplar och diagram samt att det fortfarande inte är självklart

SoU 1975/76:10

att statliga och kommunala myndigheter beaktar de särskilda svårigheter som finns för vissa personer som inte har normalt färgsinne eller som är färgblinda. Enligt motionärerna måste därför en första åtgärd vara att regeringen i skrivelser till statliga verk och institutioner ålägger dessa att såväl i sin interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av informationsmaterial uppmärksamma de speciella hänsynstaganden som förekomsten av färgblindhet föranleder.

Åtgärder inom skolhälsovården

Den av skolan anordnande hälsovården ombesörjs av skolläkare och skolsköterska. I deras åligganden ingår bl. a. prövning av färgsinne på samtliga elever.

Undersökningen utförs av skolsköterska, som vid prövning visat sig ha normalt färgsinne. Skolläkaren skall personligen undersöka om det finns anledning till tveksamhet vid bedömning av resultatet. Detta gäller också i samband med utfärdande av särskilt intyg. Läkaren själv skall ha skaffat sig intyg om normalt färgsinne.

Undersökningen görs vanligen i årskurs 6 eller 7. Om resultatet bedöms tvivelaktigt skall eleven prövas om efter tidsintervall som läkaren avgör.

Resultatet av undersökningen förklaras för eleven. Om eleven har defekt färgsinne meddelas föräldrar och klasslärare/klassföreståndare. Klassföreståndare har ansvar för att samtliga lärare som undervisar eleven nås av informationen.

Frågan om defekt färgsinne aktualiseras ånyo i samband med den medicinska delen i studie- och yrkesorienteringen inför elevens val av studieväg och önskan om kommande arbetsuppgifter/yrke.

Tidigare riksdagsbehandling

År 1973

I betänkandet SoU 1973:12 behandlade utskottet ett vid 1973 års riksdag väckt motionsyrkande, som var likartat med yrkandet i motionen 1975:494. Riksdagen avslog på hemställan av utskottet motionsyrkandet. Utskottet anförde bl. a. följande.

Defekter i färgseendet eller färgblindhet tillhör inte de funktionsnedsättningar eller handikapp som orsakar mera betydande svårigheter i den dagliga livsföringen men kan, som motionärerna påpekar, i vissa sammanhang medföra olägenheter. Det är därför av betydelse att man på olika håll beaktar problemen för personer som inte har normalt färgseende eller är färgblinda och att man inte onödigtvis skapar svårigheter fördem. De insatser som härvid krävs är främst av informationsnatur.

Frågor om information på handikappområdet har uppmärksammats på senare år av bl. a. handikapputredningen, och förbättrade förutsättningar

SoU 1975/76:10

för information på handikappområdet har också skapats. Efter förslag av handikapputredningen har sålunda Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet år 1971 rekommenderat sina medlemmar att upprätta länshandikappråd (LHR) och kommunala handikappråd (KHR), på vilka organ det ankommer att jämte andra uppgifter svara för information på handikappområdet. Vidare har, likaledes på förslag av handikapputredningen, statens handikappråd (SHR) ombildats. Handikapprådet, till vilket knutits en referensgrupp med företrädare för handikapporganisationerna, skall effektivera och samordna informationsinsatserna på området.

Statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala handikappråd utgör även fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen, vilket innebär att problem för olika grupper handikappade kan direkt aktualiseras hos eller information därom förmedlas till ansvarig instans. Utskottet vill understryka angelägenheten av att även problemen för personer som har defekt färgseende eller är färgblinda uppmärksammas i den informationsverksamhet m. m. för vilken resurser sålunda tillskapats. Då utskottet har anledning räkna med att så kommer att ske, bör motionen 1973:664 inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

År 1974

Även vid 1974 års riksdag väcktes ett likartat motionsyrkande, vilket behandlades av socialutskottet i betänkandet SoU 1974:13. På förslag av utskottet avslog riksdagen motionsyrkandet. Utskottet anförde bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att inom skolhälsovården undersöks om barnen är färgblinda, sedan de nått en sådan ålder att färgseendet har utvecklats, och att det anses självklart att lärarna beaktar de särskilda problem som finns för barn som visat sig ha defekt färgseende eller vara färgblinda. Utskottet vill understryka att det är angeläget att man även utanför skolan hos samhällsorgan av olika slag beaktar problemen för personer som har defekt färgseende eller som är färgblinda. De insatser som härvid krävs är främst av informationsnatur.

Som utskottet närmare redovisade i betänkandet SoU 1973:12 till 1973 års riksdag i anledning av en med motionen 1974:440 likartad motion har frågor om information på handikappområdet uppmärksammats på senare år samt också förbättrade förutsättningar för sådan information skapats genom tillkomsten av statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala handikappråd, som fått uppgifter på bl. a. informationsområdet. Dessa organ är även fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen, vilket innebär att problem för olika grupper handikappade kan direkt aktualiseras hos eller information därom förmedlas till ansvarig instans. Utskottet vill också framhålla, att det framstår som självklart att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet måste beakta de särskilda svårigheter som kan finnas för personer som inte har normalt färgseende eller som är färgblinda. Under hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1974:440.

SoU 1975/76:10

16 Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:494 från socialstyrelsen, statens personalutbildningsnämnd, skolöverstyrelsen (SÖ), statens handikappråd, Svenska kommunförbundet samt Landstingsförbundet.

I samtliga remissyttranden finns en positiv inställning till åtgärder för att minska de svårigheter som färgblindhet medför.

Stålens personalutbildningsnämnd tillstyrker motionsförslaget.

Socialstyrelsen förklarar sig beredd medverka i en utredning om åtgärder för att tillgodose de speciella behov som sammanhänger med färgblindhet.

Statens handikappråd anför att rådet avser att göra berörda myndigheter uppmärksamma på de speciella hänsynstaganden som förekomsten av färgblindhet påkallar.

Svenska kommunförbundet framhåller att de forskningsrön, som finns om på vilket sätt förändringar kan göras vilka eliminerar konsekvenserna av färgblindhet, bör sammanställas och utformas så, att berörda instanser vidgar hänsynstagandet till de färgblinda.

Landstingsförbundet uttalar sig för att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Landstingsförbundet påpekar att problemen bör kunna uppmärksammas i de olika samarbetsorgan som finns.

SÖ redovisar åtgärder som vidtas inom skolhälsovården för att färgblindhet hos elever skall uppmärksammas samt framhåller att samtliga elever undersöks i fråga om färgsinnesfunktion och att klassföreståndare och lärare informeras om undersökningsresultat, så att de kan ta hänsyn till dessa elever i undervisningen.

Vissa i remissyttrandena framförda synpunkter m. m.

Socialstyrelsen påpekar bl. a. att många åtgärder skulle kunna vidtas för att minska svårigheterna för personer med defekter beträffande färgseendet, t. ex. olika skuggningar i stället för röda och gröna färger, framför allt i statistiskt material, ökat användande av symboler i trafiksammanhang m. m.

Socialstyrelsen anför vidare följande.

För att få en ändring till stånd vore det betydelsefullt med en information om vilka åtgärder som kan vidtas för att tillgodose de speciella behov som är förknippade med färgblindhet eller annat defekt färgsinne. Socialstyrelsen är beredd att i samråd med expertis medverka i en eventuell utredning om sådana åtgärder. Information bör, som föreslagits vid riksdagsbehandlingen av tidigare motioner i ämnet, ingå i informationsverksamheten på handikappområdet för att en så stor målgrupp som möjligt skall kunna nås. Informationen bör innefatta anvisningar om vad som bör undvikas i undervisnings- och informationsmaterial, i statistiska publikationer och i andra sammanhang, där användande av färger kan missuppfattas.

SoU 1975/76:10

17 Statens personalutbildningsnämnd (PUN) anför bl. a. följande.

Frågan om defekt färgsinne hos eleverna har hittills endast i begränsad utsträckning aktualiserats i PUNs verksamhet. Detta torde bl. a. ha samband med att det informations- och studiematerial som begagnas i undervisningen mera sällan illustreras med differentiering av färger som kan skapa svårigheter för de färgblinda. Sådan illustrationsteknik utnyttjas framför allt i anslutning till muntlig framställning, t. ex. i s. k. stordia och på blädderblock där färgdifferentiering och andra markeringar för att skilja undan olika element i bilden kan utnyttjas parallellt. Färgillustrationer har emellertid visat sig ge klara pedagogiska fördelar för normalt färgseende personer och PUN räknar med att den statliga personalutbildningen kommer att i ökad utsträckning utnyttja färg både i AV-material och tryckt material. PUN ställer sig därför allmänt positiv till att i lämpliga former verka för ökad uppmärksamhet på det problem som detta kan skapa för de färgblinda. PUN har således för egen del inget att erinra emot motionärernas förslag att regeringen i form av centrala anvisningar gör de statliga myndigheterna uppmärksamma på behovet av att bl. a. i personalutbildningen ta särskild hänsyn till de färgblindas svårigheter att tillgodogöra sig illustrationer som bygger på olika färger.

Statens handikappråd påpekar bl. a. att det kan ha blivit en viss slentrian att markera t. ex. staplar och diagram med olika färger. Frågan om andra markeringar (t. ex. siffror, bokstäver, figurer) kan ersätta färgade markeringar i olika informationsmaterial bör ses över.

Svenska kommunförbundet anför följande.

Motionärens syfte att rikta uppmärksamhet på s. k. färgblindas problem finnér styrelsen angeläget. Begreppet färgblind kan emellertid inte ges en entydig definition. Svårigheten att uppfatta olika färger skiftar starkt inom den persongrupp det här gäller varför tveksamhet kan råda om vilken åtgärd som bör vidtas.

För att göra det möjligt för inte bara statliga myndigheter utan också andra som producerar t. ex. undervisningsmaterial statistiskt material o. d. att ta de hänsyn som kan anses nödvändiga måste kunskaper spridas om på vilket sätt förändringar kan göras som eliminerar konsekvenserna av färgblindhet. De forskningsrön som finns på detta område bör, enligt styrelsens mening, därför sammanställas och utformas så att berörda instanser vidgar hänsynstagandet till de färgblinda.

Landstingsförbundet anför bl. a. följande.

Den betydande förekomsten av färgblindhet bland vårt lands befolkning gör det angeläget att man i samhällsverksamheten rent generellt, men kanske alldeles speciellt inom utbildning och information, söker ta hänsyn till de speciella problem som är förenade med detta handikapp. Det är viktigt att de skilda samhällsorganen är medvetna om problematiken, men insatserna skiftar både till omfattning, inriktning och utformning för starkt från samhällsområde till samhällsområde och från tillfälle till tillfälle för att enligt förbundets uppfattning kunna i någon mera verksam utsträckning påverkas genom någon punktinsats från regeringens sida. Snarare torde de vägar som anvisats av socialutskottet i yttranden över vid tidigare riksdagar väckta

SoU 1975/76:10

motioner i enahanda syfte vara att föredra. Problemen bör kunna uppmärksammas i de skilda handikappråd som finns på riks-, regional- och lokalplanet liksom inom de andra samarbetsgrupper som på senare tid vuxit fram mellan statliga regionala organ, landstings- och kommunala nämnder och styrelser.

Benämningen på förskolor för döva och hörselskadade m. m. Motionen

I motionen 1975:777 av herr Mellqvist (s) påpekas inledningsvis bl. a. att de ca 8 000 personer i vårt land som är beroende av teckenspråk i sin kommunikation kallar sig döva, att i namnet på deras riksförbund - Sveriges dövas riksförbund - och i namnen på samtliga 124 föreningar och klubbar ingår ordet döv samt att i riksförbundets handlingsprogram ingår som en första punkt att alla som är beroende av teckensrpåk skall kallas döva.

Motionären framhåller härefter bl. a. att de döva, å ena sidan, och de hörselskadade - vilka kan uppfatta tal med hjälp av sina hörselrester och med hjälp av tekniska hjälpmedel - å andra sidan, är olika handikappgrupper, som har olika problem, olika kommunikationsformer och olika organisationer.

Motionären framhåller vidare bl. a. att för de döva är det viktigt att samhället erkänner de särskilda problem de har, att man godkänner de kommunikationsformer de funnit ge det största utbytet och att man respekterar vad de vill kallas.

Den medicinska terminologin

I den av socialstyrelsen utgivna boken Klassifikation av sjukdomar - vilken ansluter sig till en av världshälsovårdsorganisationen (WHO) utgiven Classification of Diseases och vilken utgör ett system för gruppering av diagnoser för statistiska ändamål men inte en medicinsk nomenklatur - är upptagna följande former av dövhet, nämligen (a) fullständig, dubbelsidig, (b) fullständig på det ena örat och normal hörsel på det andra örat, (c) fullständig på det ena örat och partiell dövhet på det andra, (d) partiell på det ena eller på båda öronen, (e) traumatisk, akut, (0 traumatisk med sena besvär (bullerskada) samt dövhet utan närmare specifikation. I boken är upptagna följande termer med anknytning till ordet hörsel, nämligen hörselnedsättning samt hörselrubbning utan närmare specifikation.

Den särskilda förskoleverksamheten för döva och hörselskadade barn

Statsbidragsbestämmelser

Medel till statsbidrag till förskolor för döva och hörselskadade barn anvisades första gången under ett särskilt anslag i riksstaten för budgetåret

SoU1975/76:10

1938/39, nämligen i det då under åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till bidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn. Bestämmelser om statsbidraget meddelades i kungörelsen (1938:343) angående statsbidrag till förskolor och skolhem för dövstumma barn.

Vid denna tid benämndes ett barn, som var fullkomligt dövt från födelsen eller från den tidigare levnadsåldern och följaktligen inte kunnat tillägna sig någon del av talspråket, i egentlig mening dövstumt. Om barnet inte var fullkomligt dövt eller om dövheten uppkommit efter det talförmågan börjat utvecklas - dvs. om barnet ägde hörsel- eller språkrester eller bådadera - brukade det betecknas som endast i oegentlig mening dövstumt.

År 1956 behandlade statsmakterna vissa frågor beträffande statsbidraget till förskolorna för döva (prop. 1956:1 bil. lOs. 619-635,SU 1956:8 s. 58-66), vilka föranletts av förslag, som utredningen rörande de nya vetenskapliga rönen på audiologiens och audiometriens område i vården av döva barn framlagt i betänkandet (SOU 1955:20) Det döva barnets språk- och talutveckling. I betänkandet användes termen hörselskadade barn för att beteckna barn som hade hörselrester. Med anledning av statsmakternas beslut utfärdades kungörelsen (1956:252) angående statsbidrag till förskolor och skolhem för döva och hörselskadade barn samt upphävdes 1938 års kungörelse.

År 1964 beslutades att även hemundervisning skulle stimuleras med statsbidrag. Med anledning härav ändrades rubriken på 1956 års kungörelse till kungörelse angående statsbidrag till förskolor, skolhem och hemundervisning för döva och hörselskadade barn samtidigt som kungörelsen omtrycktes (1964:458). Enligt kungörelsen får till kommun eller landstingskommun ävensom till enskild, förening eller stiftelse utgå statsbidrag till driften av bl. a. förskolor för döva och hörselskadade barn, vilka godkänts av skolöverstyrelsen. Som villkor för statsbidrag gäller bl. a. att verksamheten skall vara underkastad inspektion av skolöverstyrelsen. Det åligger skolöverstyrelsen att tillhandagå huvudman för verksamheten med råd och upplysningar ävensom att i övrigt främja verksamheten. Skolöverstyrelsen äger meddela de tillämpningsföreskrifter till kungörelsen, som överstyrelsen finnér erforderliga.

Medel till statsbidrag enligt 1956 års kungörelse anvisas numera under anslaget till bidrag till driften av förskolor och fritidshem under femte huvudtiteln.

Skolöverstyrelsens anvisningar

Skolöverstyrelsen har år 1971 utfärdat anvisningar rörande förskoleverksamheten för hörselskadade. I anvisningarna uttalas bl. a. följande.

Förskoleverksamheten är en frivillig skolform, som erbjuds hörselskadade barn oavsett graden av hörselnedsättning. Verksamheten kan i princip omfatta barn från ett par månaders ålder till skolåldern. Därför måste stor frihet ges för flexibla organisatoriska och metodiska lösningar och under -

SoU 1975/76:10

visningen inriktas mot en långtgående individualisering. Hemvägledning med föräldrainformation, integrerade förskolor samt speciella förskolor är undervisningsformer som anpassat sig till de hörselskadade förskolbarnens behov.

Förskolor till vilka statsbidrag utgår

För budgetåret 1973/74 beviljade skolöverstyrelsen statsbidrag för 43 förskoleenheter med drygt 370 barn. Med några enstaka undantag benämndes förskolorna förskola för hörselskadade barn. För flertalet förskolor var landstingskommun huvudman. Stockholms kommun var huvudman för fem förskolor, Malmö kommun för två förskolor och en förening för en förskola. De medicinska hörselvårdscentralerna vid centrallasaretten utövar en uppspårande verksamhet. Den till hörselvårdscentralen knutna hörselvårdskonsulenten i länet bevakar behovet av förskolor och ansvarar för regional organisation och planering. Det pedagogiska arbetet på förskolorna svarar specialutbildade förskollärare för.

De hörselskadade barnen integreras i allt större utsträckning i kommunernas ordinarie barnstugeverksamhet. Landstingen som har det totala ansvaret för undervisningen av de hörselskadade barnen ersätter därvid kommunerna för kostnaderna för verksamheten enligt fastställda interkommunala normer.

Utredningar

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1972 tillkallades utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna (SSK) för att utreda ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i fråga om grundskolan och gymnasieskolan. Genom tilläggsdirektiv av år 1974 har utredningen också fått i uppdrag att överväga hur det framtida kostnadsansvaret bör fördelas mellan stat och kommun när det gäller de elever som i dag tillhör specialskolan.

SSK har i januari i år till chefen för utbildningsdepartementet överlämnat betänkandet (SOU 1975:6) Huvudmannaskapet för specialskolan och särskolan, vilket innehåller en redovisning av tidigare diskussioner om och ställningstaganden till huvudmannaskapen för specialskolan och särskolan samt skäl för och emot framtida primärkommunalt huvudmannaskap för dessa skolformer och vilket är avsett att utgöra underlag för en principdiskussion om huvudmannaskapet för den del av den obligatoriska skolan för vilken primärkommunerna inte är huvudmän.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1973 tillkallades barnomsorgsgruppen (S 1973:07) för frågor rörande verksamheten för barn med särskilda behov av stödåtgärder m. m.

Barnomsorgsgruppen beräknas under innevarande höst komma att avge ett betänkande om ansvarsfördelningen beträffande förskoleverksamhet för

SoU 1975/76:10

handikappade barn. Vidare beräknar utredningen att under år 1976 avge ett betänkande med överväganden om de befintliga särskilda förskolornas ställning.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1975:777 från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), statens handikappråd, Svenska kommunförbundet samt Landstingsförbundet.

Socialstyrelsen anför att socialstyrelsen inte har något att erinra mot ändrad benämning på de s. k. förskolorna för hörselskadade, att frågan om när en person skall benämnas döv eller hörselskadad bör bedömas av de handikappade själva samt att socialstyrelsen finner det önskvärt, att frågan hänskjuts till statens handikappråd, då rådet har representanter såväl för handikapporganisationerna som för myndigheterna.

SÖ behandlar först frågan om ändrad benämning på specialskolorna för hörselskadade - vilken fråga hänvisats till utbildningsutskottet - och framhåller härvid att beteckningen specialskola för döva och hörselskadade är en mera rättvisande beteckning än dövskola.

SÖ anför härefter bl. a. att om specialskolornas namn förändras bör även förskolorna betecknas "förskolor för döva och hörselskadade”. Vidare anför SÖ att överstyrelsen ingenting har att erinra emot att personer som är beroende av teckenspråklig kommunikation benämns döva.

Statens handikappråd har en positiv inställning till motionsyrkandena.

Beträffande frågan om ändrad benämning på förskolorna för döva och hörselskadade anför statens handikappråd följande.

Som motionären påpekar har den som är beroende av teckenspråk i många avseenden helt andra problem än den som kan uppfatta tal med hjälp av sina hörselrester och med hjälp av tekniska hjälpmedel. I Sverige benämndes tidigare alla som hade en mera märkbar hörselnedsättning för "döva”. En person som hade en lindrig hörselskada omtalades ofta som "litet döv". Under 50-talet infördes i författningstext m. m. i stället samlingsbeteckningen "hörselskadad".

I och med teckenspråkets utveckling och allt starkare ställning i utbildnings- och andra sammanhang har behovet av en beteckning som är förknippad med teckenspråksberoendet vuxit. Beteckningen "döv" förden som har detta beroende och som inte har några användbara hörselrester har också blivit alltmer allmänt omfattad. Vi anser därför, i likhet med motionären, att det kan vara berättigat att de s. k. förskolorna för hörselskadade benämns förskolor för döva och hörselskadade.

1 frågan om benämningen av personer som är beroende av teckenspråket anför handikapprådet vidare följande.

Även i övrigt bör man i officiellt språkbruk givetvis eftersträva att den benämning som av den aktuella gruppen upplevs som adekvat används

SoU 1975/76:10

i största möjliga utsträckning. Det är dock viktigt att framhålla att man bör undvika att låta benämningen vara styrande t. ex. då det gäller vilka rättigheter och förmåner som skall tillfalla olika individer. Således skall inte förmåner och rättigheter knytas till benämningen ”döv” eller ”hörselskadad” utan behovet måste här vara utslagsgivande. Enligt vår mening kan det vara berättigat att se över olika författningstexter för att revidera terminologin ur den aktuella synpunkten.

Vi vill också i detta sammanhang uttala att man bör observera att det internationella språkbruket varierar på detta område. Ofta används en samlingsbenämning på alla varierande grader av hörsel nedsättning d. v. s. även dövhet.

Svenska kommunförbundet - vars styrelse avgivit remissyttrandet och som i yttrandet även behandlar bl. a. den till utbildningsutskottet hänvisade frågan om benämningen på specialskolan för döva och hörselskadade - anser att avgörande i de i motionen 1975:777 upptagna frågorna om ändrad benämning bör uppskjutas i avvaktan på att utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna (SSK) redovisar sina förslag om det framtida huvudmannaskapet för specialskolan. Kommunförbundet anför således bl. a. följande.

Styrelsen anser inte att det, utifrån de synpunkter förbundet har att företräda, finns skäl för att införa av motionären föreslagna ändrade benämningar för berörda skolor. De nuvarande benämningarna - förskolan respektive specialskolan för hörselskadade - är enligt styrelsens uppfattning fullt relevanta. Skulle ändock ändrade benämningar övervägas, borde specialskolan för hörselskadade enligt styrelsens mening i så fall kallas specialskolan för döva och hörselskadade.

Rent allmänt vill styrelsen ifrågasätta lämpligheten av att ändrade benämningar avseende skolor för hörselskadade övervägs utan att man samtidigt undersöker ifall likartat behov av ändrade benämningar föreligger beträffande skolor för synskadade. Om Statens handikappråd och vederbörande handikapporganisationer för hörselskadade och synskadade anser att tillräckliga motiv finns för att överväga ändrade benämningar på skolor för hörselskadade och synskadade, har styrelsen självfallet inga erinringar mot att så sker. Enligt styrelsens mening bör dock ställningstagandet i benämningsfrågan uppskjutas i avvaktan på att SSK-utredningen redovisar sitt förslag om det framtida huvudmannaskapet för specialskolan.

Motionärens förslag om att i allt officiellt språkbruk personer som är beroende av teckenspråk skall benämnas döva och att de nuvarande lärarna i specialskolan skall benämnas dövlärare bör enligt styrelsens uppfattning övervägas samtidigt med att övriga benämningsfrågor prövas.

Landstingsförbundet behandlar i sitt yttrande den till utbildningsutskottet hänvisade frågan om ändrad benämning för specialskolorna för döva och hörselskadade. Landstingsförbundet anför härvidlag bl. a. att förbundet finner det naturligt och riktigt att skolornas benämning ändras till specialskolor för döva i överensstämmelse med den handikappbeteckning som den egna intresseorganisationen använder i sin verksamhet, att denna ändring synes kunna genomföras oberoende av utfallet av en prövning av det förslag till

SoU 1975/76:10

ändrat huvudmannaskap som utredningen om skolan, staten och kommunerna (SSK) framlagt samt att förbundet sålunda kan ansluta sig till de yrkanden som motionen utmynnar i.

Åtgärder för barn med lindrig hjärnskada Motionen

1 motionen 1975:1292 av fru Swartz (fp) och herr Strömberg i Botkyrka (fp) påpekas att lindrig hjärnskada hos barn hittills har uppmärksammats mycket litet i vårt land. För att beteckna denna skada, som kan uppstå under moderns graviditet eller vid förlossningen, används förutom termen lindrig hjärnskada även termerna minimal CP, det hjärnläsionella syndromet och MBD (Minimal Brain Dysfunction). Den mest adekvata benämningen anges vara motoriskt perceptuellt handikapp.

Motionärerna anför bl. a. att MBD-barnen ofta är normalt begåvade utan tydliga fysiska särdrag men att de är handikappade när det gäller både motorik (rörelse) och perception (upplevelse och bearbetning av sinnesintryck). Vidare anförs att alla MBD-barn inte visar samma symptom, utan störningarna kan uppträda i olika kombinationer, såsom perceptionsstörningar, bristande kroppsuppfattning, klumpighet, bristande koncentrationsförmåga, överaktivitet, impulsivitet, upprepande, lättretlighet, aggressivitet, talsvårigheter, talträngdhet, förstörelselusta, lättleddhet, social omognad. Det påpekas att MBD-barnens handikapp innebär att de sällan fungerar socialt och att de därför får olika slag av känslostörningar och psykiska problem.

I motionen påpekas olika förhållanden som gör att MBD-barnen inte uppmärksammas tillräckligt tidigt, nämligen att det sällan syns på barnen att de har ett speciellt handikapp, att hälsokontrollen för fyraåringar inte kommit i gång i hela landet som det var planerat samt att kunskapen bland läkare och psykologer om MBD-barn syns vara otillräcklig.

Motionärerna anför avslutningsvis följande.

MBD-barnen har olika svårigheter. Behandling och undervisning måste individualiseras. Några behöver talträning, andra läs- och skrivträning, alla rörelseträning. Några barn behöver kanske gå i specialklass där man undervisar på ett helt annat sätt än i de specialklasser som redan finns. Många föräldrar behöver dessutom psykologisk rådgivning för att klara sina problem. Ju tidigare skadan upptäcks, desto större är behandlingsmöjligheterna.

En utredning för att utröna vad som kan göras för MBD-barnen bör genomföras. Därvid bör målsättningen vara att diagnos skall ställas på ett mycket tidigt stadium och att behandling likaledes skall påbörjas så tidigt som möjligt, i förskoleåldern eller möjligen i 4-5-årsåldern. Vidare bör utredningen behandla frågan om lämplig utbildning om MBD bland läkare, psykologer, lärare, kuratorer, barnstugepersonal och andra som har med barn att göra.

SoU 1975/76:10

24 Barnhälsovården

Enligt ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt normalreglemente för mödraoch barnhälsovården(Medicinalväsendets författningssamling, MF, 1969:39) skall varje landsting och kommun utanför landsting inom sitt sjukvårdsområde tillhandahålla en organisation med huvudsaklig uppgift att genom hälsovårdande verksamhet i såväl fysiskt som psykiskt hänseende förebygga uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos barn intill skolåldern.

Alla i riket bosatta och kyrkobokförda barn skall vara inskrivna i barnhälsovården. Barnhälsovården skall lämnas utan kostnad för den enskilde. Barnhälsovården, som skall meddelas vid lokala centraler (barnavårdscentraler), skall vara inriktad på bedrivande av en fullständig hälsoövervakande och handikappuppspårande verksamhet i fråga om alla barn från födelsen intill skolåldern. I första hand omfattar verksamheten förebyggande åtgärder samt kontroll av barnens kroppsliga och själsliga hälsa. Vidare ingår åtgärder för tidigupptäckt av rubbningar i barnens fysiska och psykiska utveckling samt av tillstånd och sjukdomar, som medför eller kan medföra handikapp. Barnavårdscentralerna skall föranstalta om att konstaterade avvikelser blir föremål för adekvata medicinska och sociala åtgärder. Genom barnavårdscentralernas försorg bör föräldrarna kunna erhålla information, enskilt eller i grupp, i frågor av betydelse för barns vård och fostran. Verksamheten vid barnavårdscentralerna bör i erforderlig utsträckning bedrivas i samarbete med samhällets övriga barnavårdande organ.

För hälsokontrollen av barn utan konstaterad avvikelse skall följande antal besök hos läkare vara normerande, nämligen under första levnadsåret 4-7 gånger, under andra levnadsåret 2 gånger och under övriga åldrar 1 gång per år. När så ske kan skall vid behov särskilda mottagningar för rådgivning beträffande barn med uppfostringssvårigheter och beteenderubbningar anordnas. I fall då så befinns erforderligt skall remiss till specialist ske.

I syfte dels att främja en fortlöpande kontakt mellan den förebyggande barnavården vid barnavårdscentraler, å ena, och barn och föräldrar, å andra sidan, från det barnet föds till dess det inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid, dels att få till stånd en uppföljning beträffande barnens utveckling har följande åtgärder vidtagits.

Socialstyrelsen har utfärdat ett cirkulär, som gäller från och med 1973, om anmälan av förlossningar till barnavårdscentral genom ett medicinskt födelsemeddelande. Vidare har riksskatteverket föreskrivit att aviseringar från folkbokföringsorgan till barnavårdscentral skall göras om flyttningar och andra förändringar i personregistret som avser barn upp till en ålder av sju år. I det medicinska födelsemeddelandet skall ges en sammanfattande bedömning av vad som inträffat under graviditet, födelse och nyföddhetsperiod, kompletterad med uppgifter om genetiska och sociofamiljära faktorer samt riskvärdering av inträffad skada och ev. framtida funktionsstörning. Socialstyrelsen har samtidigt fastställt en journal för barnhälsovård som jämte anvisningar innebär att barnet från födelsen fram till sju års ålder skall

SoU 1975/76:10

genomgå - förutom barnavårdscentralernas rutinmässiga hälsokontroller i olika åldrar-särskilda strukturerade handikappuppspårande undersökningar vid åldrarna 2 månader, 10 månader, 18 månader och 4 år.

Läkare med specialitet som barnläkare svarar numera för vården för drygt 50 % av barnen vid barnavårdscentralerna. Dessa läkare har vidareutbildning i barnaålderns invärtes sjukdomar och kan därför förväntas vara särskilt uppmärksamma på störningar i den psykomotoriska utvecklingen.

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1974 års riksdag väcktes en motion med ett yrkande som syftade till att möjligheterna skulle prövas att genomföra en mycket tidig uppspårning när det gäller fysiska och psykiska handikapp till följd av hjärnskador vid födseln eller hjärnmissbildningar.

På förslag av socialutskottet i betänkandet SoU 1974:5 s. 17-20 avslog riksdagen motionen. Utskottet hänvisade bl. a. till de åtgärder som år 1973 vidtagits för att vid barnavårdscentralerna främja en uppföljning av barnens utveckling m. m. samt till att en utredning rörande utbildningsverksamheten vid lekoteket på Blockhusudden i Stockholm, vilken avser det s. k. BOELtestet - som ger möjlighet till en mycket tidig diagnostik av olika störningar i barnets utveckling - satts i gång. Utskottet framhöll vidare att man inom socialstyrelsen uppmärksammat frågorna om uppföljning av den psykomotoriska utvecklingen hos barn vid barnavårdscentralerna och att man övervägde möjligheterna att införa ett s. k. screeningsprogram (massundersökningsprogram) beträffande psykomotoriska störningar. Vidare nämndes att läkare med specialitet som barnläkare svarade för vården för drygt 50 % av barnen vid barnavårdscentralerna och att dessa läkare har utvecklingsdiagnostisk skolning och därför kunde förväntas vara särskilt uppmärksamma på störningar i den psykomotoriska utvecklingen.

Visst utredningsarbete

Hos socialstyrelsen

Socialstyrelsen uppdrog i december 1974 åt medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn i pediatrik vid universitetet i Uppsala, Stig Sjölin, att till styrelsen inkomma med synpunkter rörande fråga om diagnostik av barn i förskoleålder med "Minimal Brain Dysfunction" (MBD). Professor Sjölin redovisade i mars 1975 för sitt uppdrag.

För att skapa förutsättningar för ett förbättrat omhändertagande av förskolebarn med MBD är det enligt professor Sjölins mening nödvändigt att först noggrant inventera nuvarande vetande om diagnostik och behandling av MBD och att därvid engagera alla de yrkeskategorier (barnneurolog, habiliteringsläkare. sjukgymnast, speciallärare, logoped, barnpsykiatriker etc.)

SoU1975/76:10

som har erfarenhet av MBD-syndromet. Professor Sjölin föreslog att socialstyrelsen skulle tillsätta en expertgrupp med uppgift att framlägga förslag till åtgärder för bättre diagnostik och behandling av MBD hos förskolebarn.

Socialstyrelsen räknar med att en expertgrupp enligt professor Sjölins förslag skall kunna tillsättas under innevarande budgetår.

Hos skolöverstyrelsen (SÖ)

SÖ har anvisat medel för ett projekt som avser kartläggning, diagnostisering, pedagogiska metoder och stödåtgärder för barn med Minimal Brain Dysfunction (MBD-projektet), vilket påbörjas under innevarande budgetår och beräknas pågå t. o. m. budgetåret 1978/79. Viss del av utredningsarbetet skall bedrivas vid Folke Bernadotte-hemmet i Uppsala. Projektets huvudinriktning anges vara att ge underlag för utvecklandet av pedagogiska och sociala stödåtgärder för barn med motoriskt-perceptuellt handikapp.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal handikappfrågor, nämligen vissa allmänna frågor rörande de handikappades situation m. m., frågan om anvisningskort för vissa sjuka och handikappade, upplysningsverksamhet angående färgblinda personers problem, benämningen på förskolor för döva och hörselskadade m. m. och åtgärder för barn med lindrig hjärnskada.

Allmänna frågor rörande de handikappades situation m. m.

1 motionen 1975:1284 av herr Ringaby m. fl. (m) påpekas bl. a. att oaktat de stora insatser av ekonomisk art som görs för de handikappade det måste konstateras att man i dagens samhälle inte lyckats särskilt väl att tillgodose kraven på att de handikappade så långt möjligt ges samma levnadsbetingelser som de icke-handikappade åtnjuter. Motionärerna erinrar härefter om vissa problem som de handikappade har på skol-, bostads-, arbetsmarknads- och kommunikationsområdena samt om problem för de handikappade som sammanhänger med utformningen av allmänna lokaler och trottoarer m. m. Motionärerna begär att den år 1965 tillkallade handikapputredningen (S 1966:38) skall få i uppdrag att dels skyndsamt lägga fram förslag till förbättring av de handikappades ställning i utbildnings-, bostads-, arbetsmarknads- och kommunikationshänseende, dels utarbeta förslag till statsbidragsoch byggnadsnormer som kan bidra till att yttre och inre miljöer, särskilt i offentliga institutioner, görs mer handikappvänliga.

I tidigare avsnitt av betänkandet lämnas redogörelser för resultatet av den utredningsverksamhet handikapputredningen bedrivit under årens lopp och för de uppgifter som återstår för utredningen. Vidare upptas i en förteckning ett 40-tal andra statliga utredningar som pågick vid senaste års -

SoU 1975/76:10

skiftet och som enligt statens handikappråd bedömts vara av betydelse för de handikappade. Slutligen lämnas bl. a. en redogörelse för bestämmelser som syftar till att lokaler dit allmänheten har tillträde skall göras handikappvänliga samt för ett nyligen framlagt förslag av den s. k. HAKOutredningen om anpassningsåtgärder avseende färdmedel, terminaler m. m. så att de handikappades rese- och kontaktmöjligheter förbättras.

Med hänsyn till den omfattande utredningsverksamhet som i enlighet med det sagda redan bedrivs för att fä till stånd en ytterligare förbättring av de handikappades situation och med beaktande av det nyligen framlagda förslaget av HAKO-utredningen anser utskottet att motionen 1975:1284 inte påkallar någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker därför densamma.

Anvisningskort för vissa sjuka och handikappade

För personer som är blinda eller döva finns igenkänningstecken som är välkända och väl synliga. I motionen 1975:1260 av fru Ingvar-Svensson (c) och herr Gernandt (c) påpekas bl. a. att det är mindre bekant att vissa handikappade och sjuka även har kort av olika typer och färger som ger skötselanvisningar för en akut nödsituation. Det påpekas vidare att dessa kort är inte alltid så lätta att återfinna och känna igen bland den hjälpbehövandes övriga handlingar. Motionärerna framhåller att en snabbare och säkrare hjälpinsats skulle säkerligen kunna åstadkommas av medmänniskorna om anvisningskortet vore standardiserat och till sitt utseende känt. Motionärerna begär mot denna bakgrund dels att anvisningskort för identifiering, omhändertagande och första hjälp för vissa sjuka och handikappade standardiseras och görs lätt igenkännbara, dels att allmänheten informeras genom skolor, apotek och massmedia om kortens utseende och användning.

Olika handikapporganisationer har låtit framställa märken och identitetskort att bäras av personer som lider av vissa sjukdomar och handikapp. Numera finns märken och/eller identitetskort som kan bäras av personer med allergi,blödarsjuka, sockersjuka(diabetes)och epilepsi samt av hjärtsjuka och hörselskadade personer. Rikspolisstyrelsen har i särskilda anvisningar av år 1966 informerat polispersonalen om sådana märken och identitetskort. Socialstyrelsen har 1971 och 1974 gett ut information i samma hänseende i cirkulär om förekomsten av medicinska sjukdomssymboler. Statens trafiksäkerhetsverk producerade för distribution till allmänheten år 1973 en folder med information om hur man hjälper en handikappad i trafiken. 1 foldern har bl. a. avbildats märken och identitetskort av här nämnt slag.

Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), statens handikappråd samt Sveriges standardiseringskommission.

Rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen tillstyrker bifall till motionsyrkandena. Spri och Sveriges standardiseringskommission understryker vikten

Soll 1975/76:10

av en standardisering av anvisningskorten. Statens handikappråd ställer sig tveksamt till införandet av ett särskilt anvisningskort för vissa sjuka och handikappade då detta skulle innebära en olycklig kategorisering av dem. Handikapprådet ställer sig i stället positivt till ett förslag som Handikappförbundens centralkommitté (HCK) framfört till socialstyrelsen om en utredning om möjligheterna att införa ett allmänt medborgarkort med persondata samt uppgifter om eventuella handikapp, om blodgrupp och om behandlande sjukhus.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger ett klart behov av någon form av anvisningskort som i det enskilda fallet ger ledning för hur man kan hjälpa en person då denne råkat i en nödsituation till följd av sjukdom eller handikapp. Frågan om anvisningskort för sjuka och handikappade bör därför närmare utredas, något som också förutsätts i remissyttrandena. Under utredningsarbetet bör bl. a. beaktas de synpunkter som anförs av statens handikappråd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975:1260 bör ges regeringen till känna.

Upplysningsverksamhet angående färgblinda personers problem

I motionen 1975:494 av herr Rask m. fl. (s, c) begärs att åtgärder vidtas i syfte att skolmyndigheter och andra institutioner uppmärksammar de speciella problem som är förknippade med färgblindhet. Motionärerna erinrar om att 1973 och 1974 års riksdagar (SoU 1973:12 och SoU 1974:13) vid behandlingen av motsvarande yrkanden förutsatt att problemen för personer, som inte har normalt färgseende eller som är färgblinda, skulle uppmärksammas hos de organ som skapats för informationsverksamhet om handikappades problem m. m. men påpekar att initiativ dock inte tagits från något håll för att söka undanröja de svårigheter och förtretligheter som färgblinda har. Motionärerna påpekar vidare att en första åtgärd borde vara att regeringen ålägger statliga verk och institutioner att såväl i sin interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av informationsmaterial ta de hänsyn som förekomsten av färgblindhet påkallar.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, statens personalutbildningsnämnd, skolöverstyrelsen, statens handikappråd. Svenska kommunförbundet samt Landstingsförbundet.

Samtliga remissinstanser är positiva till att åtgärder vidtas för att minska de svårigheter som färgblindhet medför.

Utskottet vill framhålla att det framstår som självklart att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet skall beakta de särskilda svårigheter som kan finnas för personer som inte har normalt färgseende eller som är färgblinda. Det kan emellertid finnas anledning att närmare överväga vilka åtgärder som kan vara erforderliga och adekvata härvidlag. Med hänvisning till att socialstyrelsen i sitt yttrande förklarat sig beredd att i samråd

SoU 1975/76:10

med expertis medverka i en utredning om åtgärder för att tillgodose de speciella behov som är förknippade med färgblindhet eller annat defekt färgseende vill utskottet förorda att en utredning i denna fråga kommer till stånd.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975:494 bör ges regeringen till känna.

Benämningen på förskolor för döva och hörselskadade m. m.

I motionen 1975:777 av herr Mellqvist (s) påpekas bl. a. att de personer som är beroende av teckenspråk i sin kommunikation kallar sig döva samt att dessa personer och hörselskadade personer - vilka karaktäriseras av att de kan uppfatta tal med hjälp av sina hörselrester och med hjälp av tekniska hjälpmedel - tillhör olika handikappgrupper med olika problem, olika kommunikationsformer och olika organisationer. Motionären begär mot denna bakgrund att de s. k. förskolorna för hörselskadade i fortsättningen officiellt skall benämnas förskolor för döva och hörselskadade samt att personer, som är beroende av teckenspråk, i allt officiellt språkbruk skall benämnas döva.

Till driften av ett 40-tal förskoleenheter för döva och hörselskadade barn utgår statsbidrag. Elevantalet i dessa var under budgetåret 1973/74 drygt 370. Landstingen är huvudmän för flertalet förskoleenheter. Med något enstaka undantag benämnes förskolorna förskola för hörselskadade barn. Bestämmelser om statsbidrag finns i kungörelsen (1956:252) angående statsbidrag till förskolor, skolhem och hemundervisning för döva och hörselskadade barn.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet samt Landstingsförbundet.

Remissinstanserna ställer sig positiva till motionsförslagen. Svenska kommunförbundet ifrågasätter dock om inte behandlingen av frågorna om ändrad benämning bör uppskjutas i avvaktan på att utredningen (U 1972:06) om skolan, staten och kommunerna (SSK) framlägger förslag om det framtida huvudmannaskapet för specialskolan.

Enligt utskottets mening bör i fråga om benämningen av en handikappgrupp mycket stor hänsyn tas till uppfattningen hos de personer som lider av handikappet. Ovan har anförts att personer, som är beroende av teckenspråk i sin kommunikation, föredrar att kalla sig döva och därmed terminologiskt skilja sig från hörselskadade, dvs. personer som kan uppfatta tal med stöd av sina hörselrester och med tekniska hjälpmedel. Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets mening i det officiella språkbruket de s. k. förskolorna för hörselskadade i fortsättningen benämnas förskolor för döva och hörselskadade och personer som är beroende av teckenspråk benämnas döva. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionen 1975:777 bör ges regeringen till känna.

SoU 1975/76:10

30 Åtgärder för barn med lindrig hjärnskada

I motionen 1975:1292 av fru Swartz (fp) och herr Strömberg i Botkyrka (fp) anförs bl. a. att lindrig hjärnskada (Minimal Brain Dysfunction, MBD) hos barn - vilken skada kan uppstå under moderns graviditet eller vid förlossningen - har hittills uppmärksammats i mycket liten omfattning i vårt land. Motionärerna anger att MBD-barnen är ofta normalt begåvade utan tydliga fysiska särdrag men med beteendestörningar samt att det sällan syns på barnen att de har ett speciellt handikapp. Motionärerna begären utredning som skall utröna vilka insatser som kan göras för barn med lindrig hjärnskada, varvid målsättningen bör vara att diagnos skall ställas på ett mycket tidigt stadium och behandlingen påbörjas så tidigt som möjligt, i förskoleåldern eller möjligen i 4-5-årsåldern. Utredningen bör enligt motionärerna vidare behandla frågan om lämplig utbildning om MBD bland läkare, psykologer, lärare, kuratorer, barnstugepersonal och andra som har med barn att göra.

Under senare år har vidtagits vissa åtgärder i syfte att dels främja en fortlöpande kontakt mellan den förebyggande barnavården vid barnavårdscentraler, å ena, och barn och föräldrar, å andra sidan, från det barnet föds till dess det inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid, dels få en uppföljning beträffande barnets utveckling. Utskottet häri det föregående lämnat en närmare redogörelse för dessa åtgärder (s. 24 och 25).

När det gäller särskilda åtgärder för barn med MBD - ibland används uttrycket motoriskt perceptuellt handikapp - vill utskottet framhålla, att en medlem av socialstyrelsens vetenskapliga råd i mars i år på uppdrag av styrelsen redovisat synpunkter rörande diagnostik av MBD hos barn i förskoleåldern. Han föreslår att socialstyrelsen skall tillsätta en expertgrupp med uppgift att framlägga förslag till åtgärder för bättre diagnostik och behandling av MBD hos förskolebarn. Det finns också skäl framhålla att skolöverstyrelsen tagit initiativ till ett projekt som avser kartläggning, diagnostisering, pedagogiska metoder och stödåtgärder för barn med MBD, vilket avses ge riktlinjer för utvecklandet av pedagogiska och sociala stödåtgärder för dessa barn.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka det angelägna i att så tidigt som möjligt MBD hos barn uppmärksammas samt adekvata behandlingar och stödåtgärder sätts in. Med hänsyn till det utredningsprojekt som redan ingångsatts av skolöverstyrelsen och då - enligt vad utskottet inhämtat - den föreslagna utredningen hos socialstyrelsen beräknas komma i gång i december i år erfordras dock enligt utskottets mening inte något initiativ av riksdagen med anledning av motionen 1975:1292. Utskottet avstyrker således motionen.

Utskottet hemställer

1. beträffande de handikappades situation m. m. att riksdagen avslår motionen 1975:1284,

SoU1975/76:10

2. beträffande frågan om anvisningskort för vissa sjuka och handikappade att riksdagen med anledning av motionen 1975:1260 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning i frågan,

3. beträffande frågan om åtgärder för personer, som är färgblinda eller har defekt färgseende, att riksdagen med anledning av motionen 1975:494 ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning i frågan,

4. beträffande frågan om benämningen på förskolor för döva och hörselskadade m. m. att riksdagen med anledning av motionen 1975:777 ger regeringen till känna vad utskottet anfört i frågan,

5. beträffande åtgärder för barn med lindrig hjärnskada att riksdagen avslår motionen 1975:1292.

Stockholm den 17 oktober 1975

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s), Carlshamre (m), Dahlberg (s), Romanus (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson i Östra Ljungby (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Nilsson i Växjö (s), fröken Andersson (c), fru Lagergren (s), herrar Karlehagen (c) och Hagberg i Borlänge (vpk).

GOT AB 75 9829 S Stockholm 1975