Med anledning av propositionen 1977/78:100 i vad avser vissa anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

NU 1977/78:64

Näringsutskottets betänkande 1977/78:64

med anledning av propositionen 1977/78:100 i vad avser vissa anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde jämte motioner

Ärendet

I detta betänkande behandlas propositionen 1977/78:100 bilaga 14 (handelsdepartementet) såvitt gäller anslag avseende handelsdepartementet m. m., kommerskollegium m. m., pris-, konkurrens- och konsumentfrågor samt patent- och registreringsverket m. m.

HANDELSDEPARTEMENTET M. M.

1. Handelsdepartementet. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 1 (s. 27 f.) och hemställer

att riksdagen till Handelsdepartementet för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 11 941 000 kr.

2. Kommittéer m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 2 (s. 28) och hemställer

att riksdagen till Kommittéer m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag av 4 060 000 kr.

3. Extra utgifter. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 3 (s. 28) och hemställer

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag av 165 000 kr.

4. Krigsmaterielinspektionen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 4 (s. 28 f.) och hemställer

att riksdagen till Krigsmaterielinspektionen för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 378 000 kr.

5. Kostnader för nordiskt samarbete. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten A 5 (s. 29) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för nordiskt samarbete för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 275 000 kr.

1 Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 64

NU 1977/78:64

2 KOMMERSKOLLEGIUM M. M.

6. Kommerskollegium. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten C 1 (s. 53-55) och hemställer

att riksdagen till Kommerskollegium förbudgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 19 753 000 kr.

7. Bidrag till vissa internationella byråer m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten C 2 (s. 55 f.) och hemställer

att riksdagen till Bidrag lill vissa internationella byråer m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 3 709 000 kr.

8. Kostnader för vissa nämnder m. m. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten C 3 (s. 56 f.) och hemställer

att riksdagen till Kostnader för vissa nämnder m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 887 000 kr.

PRIS-, KONKURRENS- OCH KONSUMENTFRÅGOR

9. Marknadsdomstolen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten D 1 (s. 58 f.) och hemställer

att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 1 408 000 kr.

10. Näringsfrihetsombudsmannen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten D 2 (s. 59 f.) och hemställer

att riksdagen till Näringsfrihetsombudsmannen förbudgetåret 1978/ 79 anvisar ett förslagsanslag av 2 852 000 kr.

11. Statens pris- och kartellnämnd. Regeringen har under punkten D 3 (s. 60-62) föreslagit riksdagen att till Statens pris- och kartellnämnd för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 23 320000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78:800 av Essen Lindahl (s), vari hemställs att till statens pris- och kartellnämnd från konsumentverket överförs 750 000 kr. i anslag för konsumentinriktad prisinformation samt 260 000 kr. i medel för två tjänster inkl. följdkostnader,

1977/78:1648 av Ingrid Sundberg (m) och Gabriel Romanus (fp), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur konsumenternas behov av prisinformation skall kunna tillgodoses.

NU 1977/78:64

3 Beslut dr 1975 beträffande statlig prisinformation

På grundval av ett utredningsförslag (Ds H 1974:2) rörande informationsverksamheten vid statens pris- och kartellnämnd (SPK) föreslogs i budgetpropositionen 1975 en ändrad kompetensfördelning mellan SPK och konsumentverket vad beträffar informationsverksamheten. SPK skulle fortsättningsvis bedriva information om priser och prisutveckling i det kortsiktiga, nyhetsförmedlande perspektivet, medan konsumentverket skulle ansvara för information med långsiktig och utbildningsmässig inriktning. Informationsfrågorna skulle även i fortsättningen handläggas av en särskild enhet inom SPK. Omfördelningen av uppgifter mellan SPK och konsumentverket medförde att SPK:s informationsenhet skulle minskas med två tjänster för handläggare. Dessa tjänster skulle tillföras konsumentverket. Likaså föreslogs en omfördelning av anslaget för information. Förslaget innebar att av de medel för information som dittills tilldelats SPK skulle till konsumentverket överföras medel som motsvarade kostnader för kampanjverksamhet och produktion av läromedel. För detta ändamål beräknades förbudgetåret 1975/ 76 ett belopp av 560 000 kr. Till SPK skulle under anslagsposten Allmän upplysningsverksamhet anvisas 100 000 kr.

Propositionens förslag beträffande SPK:s informationsverksamhet kritiserades i en motion av Gabriel Romanus (fp). Förslaget om att resurser skulle föras över från SPK till konsumentverket borde enligt motionärens mening avslås. Riksdagen skulle därvid uttala att en överföring av informationsresurser från SPK till konsumentverket inte borde ske förrän garantier hade skapats för att SPK skulle ansvara för långsiktig information om konkurrensfrämjande verksamhet.

Näringsutskottet (NU 1975:26 s. 11 f.) framhöll att utredningsförslaget rörande informationsverksamheten hade godtagits av samtliga remissinstanser, däribland även SPK. Utskottet anslöt sig till uppfattningen att ansvaret för information med mera allmänt konsumentorienterad inriktning borde åvila konsumentverket. Att konsumentverket fick ansvaret för information med långsiktig och utbildningsmässig inriktning överensstämde enligt utskottet väl med vad som samtidigt föreslogs om verkets uppgifter i samband med utbyggnaden av kommunernas konsumentpolitiska verksamhet. Utskottet avstyrkte motionen i angivet hänseende. Motionen avslogs också av riksdagen, som alltså biföll regeringens förslag.

Motionerna

Den ändrade arbetsfördelning mellan SPK och konsumentverket när det gäller prisinformation som genomfördes år 1975 bör nu omprövas, anförs i motionen 1977/78:800. Konsumentverket, som skulle svara för prisinformation av mera långsiktig natur, har inte kunnat prioritera denna uppgift högt. Det har inte heller samma sakkunskap och utredningsresurser på detta

NU 1977/78:64

område som SPK. Sakuppgifter om varorna som säljarna genom olika riktlinjer åläggs att lämna kan inte ersätta en mera övergripande eller jämförande information till konsumenterna från samhällets opartiska organ. SPK är enligt motionären bäst skickad att planera och genomföra en bred informationsverksamhet i prisfrågor. De resurser för prisinformation som år 1975 flyttades bort från SPK bör därför återföras dit.

Beslutet år 1975 var inte lyckligt, hävdas också i motionen 1977/78:1648. Resultatet har blivit att varken SPK eller konsumentverket har ägnat prisinformationen tillräckligt intresse. Uppdelningen på långsiktig och kortsiktig prisinformation är oklar, och detta drabbar konsumenterna, som går miste om angelägen prisinformation. Möjligheterna att återföra ansvaret på detta område till ett enda verk bör därför utredas.

Utskottet

Riksdagen godkände år 1975 ett förslag av regeringen till ändrad arbetsfördelning mellan statens pris- och kartellnämnd (SPK) och konsumentverket i fråga om prisinformation. Beslutet innebar att SPK fortsättningsvis skulle svara för information av kortsiktig, nyhetsförmedlande karaktär, medan den långsiktiga, utbildningsinriktade verksamheten på området skulle handhas av konsumentverket. Denna myndighet fick från SPK överta vissa resurser för ändamålet.

I motionerna 1977/78:800 och 1977/78:1648 föreslås att detta beslut skall omprövas. Uppdelningen på två slags prisinformation är oklar, hävdas det. Konsumentverket har inte ägnat prisinformationen tillräckligt intresse, och SPK:s sakkunskap tas inte till vara. Motionen 1977/78:800 går ut på att riksdagen skall besluta om en omedelbar omfördelning av ansvar och resurser för prisinformation, innebärande att den ordning som gällde till år 1975 återställs. I motionen 1977/78:1648 begärs en utredning som skall ta sikte på att en enda myndighet skall svara för prisinformationen.

Bestämmande för den organisatoriska lösning som valdes år 1975 var principen att ansvaret för information med mera allmänt konsumentorienterad inriktning borde åvila konsumentverket. Självfallet måste prisfrågorna fl tillräckligt utrymme inom konsumentupplysningens ram. Att två centrala myndigheter är engagerade i upplysningsverksamheten på prisområdet ställer stora krav på deras förmåga att samverka. Såvitt utskottet erfarit råder ett gott samarbete mellan SPK och konsumentverket.

De riktlinjer för prisinformationen som fastställdes år 1975 har enligt utskottets mening gällt alltför kort tid för att en omprövning av dem skall vara motiverad. Utskottet utgår från att konsumentverket ägnar stor uppmärksamhet åt prisfrågorna och att en fortsatt nära samverkan mellan SPK och konsumentverket eftersträvas av båda parter.

NU 1977/78:64

5 Med hänvisning til! vad här sagts avstyrker utskottet de två nämnda motionerna. Regeringens förslag i fråga om medelsanvisning till SPK tillstyrks.

Utskottet hemställer att riksdagen

1. med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1977/78:800 till Stålens pris- och kartellnämnd för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 23 320 000 kr.,

2. avslår motionen 1977/78:1648.

12. Konsumentverket: Förvaltningskostnader. Regeringen har under punkten D4 (s. 63-66) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 35 625 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78:1305 av Karin Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om initiativ och medverkan till inrättandet av lokala fristående konsumentkommittéer i alla kommuner,

1977/78:1316 av Olle Wästberg i Stockholm m. fl. (fp), vari hemställs att riksdagen uttalar att tyngdpunkten i konsumentpolitiken bör förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning,

1977/78:1630 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till förstärkta resurser när det gäller att genomföra en rimlig informationskampanj om den nya konsumentkreditlagen och till olika slag av rådgivningsmaterial inom det hushållsekonomiska området.

Motionerna

Motionen 1977/78:1305 behandlar frågan om utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten. Om målet för samhällets konsumentpolitik skall bli verklighet måste en väl fungerande konsumentverksamhet finnas i alla kommuner, säger motionärerna. En sådan behövs för att lagarna på konsumentområdet skall komma till sin rätt. Den lokala konsumentverksamheten skall inte bara vara en klagomur för reklamationer, anförs det i motionen, utan framför allt ägnas åt förebyggande insatser. Den skall i första hand vara till hjälp för dem som har begränsade ekonomiska resurser.

Behovet av information om konsumentkreditlagen (1977:981) berörs i motionen 1977/78:1630. Motionärerna erinrar om innebörden av denna lag, vilken träder i kraft den 1 januari 1979. Den förstärkning av konsumentverkets resurser som med anledning av konsumentkreditlagen föreslås i budgetpropositionen gäller endast tillsynsverksamheten, säger motionä -

NU 1977/78:64

rerna; de omfattande informationsinsatser som åligger verket behandlas inte. Konsumentverket måste ge och bekosta information till konsumenterna utöver den som det ankommer på näringsidkarna att lämna. Ännu mer angelägen är upplysning till alla berörda näringsidkare om deras skyldigheter enligt den nya lagen.

I fråga om rådgivningsmaterial på det hushållsekonomiska området anför motionärerna att bristen på neutralt och aktuellt underlag om olika hushållsgruppers ekonomiska situation framstår som alltmer besvärande. Det är svårt att bedöma skäligheten när bidrag och kommunala taxor skall fastställas. Konsumenternas ekonomiska problem har påtagligt ökats genom hushållsutgifternas uppgång och svårigheten att få bankkrediter. Konsumentverket har inte tillräckliga resurser för att kunna förse myndigheter, konsumentvägledare och konsumenter med ett aktuellt och väl utformat planeringsunderlag.

Synpunkter på konsumentupplysningen i allmänhet framförs i motionen 1977/78:1316. Den konsumentpolitiska diskussionen har under flera år tenderat att mer framhäva producentpåverkan från myndigheternas sida än upplysning till konsumenterna, hävdar motionärerna. Producentpåverkan medför emellertid tre slags faror - att myndigheterna väljer över konsumenternas huvuden, att myndigheterna agerar med bristande kompetens och på grundval av otillräcklig kännedom om konsumenternas behov samt att företagen kommer i ett beroendeförhållande med konsumentverket som förmyndare. Bortsett från reglering i säkerhetens intresse bör konsumentpolitiken från liberal utgångspunkt vara inriktad på att ge konsumenten verktyg för att själv fatta beslut på ett rationellt sätt. Konsumentpolitiken ”bör präglas av konsumentmakt, inte konsumentverksmakt”. Konsumentens valfrihet bör sättas i centrum. Följande inslag i en önskvärd satsning på upplysning och utbildning anges av motionärerna.

O Ett enhetligt varudeklarationssystem med enhetliga normer bör återinföras.

O JämfÖrprismärkningen bör bli obligatorisk.

O Skötselråd för kläder bör bli obligatoriska för de flesta typer av plagg.

O Ytterligare åtgärder mot märkesdifferentiering bör övervägas.

O Konsumentverket bör upprätta en rikstelefonservice för grundläggande information till konsumenter i hela landet.

O Konsumentundervisningen i skolorna bör byggas ut och integreras i flera ämnen.

NU 1977/78:64

7 Kommunal konsumentpolitisk verksamhet Uppgifter om verksamheten

Uppgifter om den kommunala konsumentpolitiska verksamheten har på senare tid offentliggjorts dels av handelsminister Burenstam Linder i hans svar den 3 februari 1978 (RD 1977/78:72 s. 11) på en interpellation (1977/ 78:110) i ämnet av Hans Alsén (s), dels av utredningen om kommunal konsumentpolitisk verksamhet (RKV-utredningen) i dess betänkande (SOU 1978:16) Regional konsumentpolitisk verksamhet (s. 28 f.). Av redogörelserna framgår bl. a. följande.

Den 1 juli 1975, dvs. kort efter tidpunkten för riksdagens beslut om utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten, fanns någon form av konsumentpolitisk verksamhet i 69 kommuner. Förhållandena den 1 januari 1977 belyses av en enkät som har genomförts av Svenska kommunförbundet.

Enkäten visade att 148 av landets 277 kommuner hade inrättat någon form av konsumentverksamhet. Härmed avsågs kommuner som har någon tjänsteman som på hel- eller deltid ger allmänheten vägledning i konsumentfrågor. Dit räknades också kommuner som genom samarbetsavtal köper tjänster av annan kommun, vilket skedde i sju områden i landet, omfattande 21 kommuner.

Av dessa 148 kommuner hade 52 inrättat en särskild konsumentnämnd. Antalet ökade med ett tjugotal i samband med årsskiftet 1976-1977. I 85 kommuner hade kommunstyrelsen ansvaret för konsumentfrågorna. Sociala centralnämnden var ansvarigt organ i åtta kommuner, medan tre kommuner hade lagt frågorna under en informationsnämnd. I 23 kommuner behandlades frågorna av särskilt utskott, delegation eller beredning under kommunstyrelsen eller sociala centralnämnden. Tretton av dessa organ behandlade enbart konsumentfrågor.

Antalet kommuner som hade inrättat en referensgrupp för konsumentfrågor uppgick till 37. I grupperna ingår företrädare för bl. a. fackliga organisationer och studieförbund.

Beträffande personalresurserna för konsumentvägledning gav enkäten följande upplysningar. 22 kommuner hade anslagit minst en heltidstjänst. Deltidstjänster om 20-34 timmar per vecka fanns i 28 kommuner. Det stora flertalet kommuner avsatte resurser som motsvarade mindre än en halvtidstjänst. Sålunda hade 39 kommuner 5-19 timmar per vecka för konsumentvägledning, medan 55 kommuner avsatte resurser för högst 4 timmar per vecka. Fördelningen över landet var ojämn.

Konsumentpolitisk verksamhet förekom i högre grad i de större kommunerna än i de mindre. Ungefär 80 % av de kommuner som har mer än 30 000 invånare hade konsumentverksamhet. Motsvarande för kommuner med mindre än 15 000 invånare var 36 96. Även antalet timmar för konsumentvägledning varierade i förhållande till kommunstorleken.

NU 1977/78:64

8 Sedan den 1 januari 1977 har ytterligare kommuner beslutat om inrättande av konsumentpolitisk verksamhet. Det totala antalet kommuner med sådan verksamhet den 1 december 1977 beräknas uppgå till 163, varav 60 med konsumentnämnd. Ca 80 % av landets befolkning bor i kommuner som har konsumentverksamhet.

RKV-utredningen har genom en enkät till ett urval kommunstyrelser sökt få en inblick i hur den kommunala konsumentpolitiska verksamheten bedrivs. Av svaren framgår att de kommunala konsumentvägledarnas arbetstid till övervägande del (uppskattningen för år 1977 utgör 68 %) upptas av vägledning till enskilda konsumenter, dvs. rådgivning före köp, reklamationsfrågor och rådgivning i konsumenträttsliga frågor. Aktiviteter som kan benämnas allmän konsumentinformation, t. ex. utställningar, information i skolor, föreningar och organisationer, samt stöd till konsumentpolitiska aktiviteter i kommunen, vilket kan ta sig uttryck i information till studieförbund, har uppskattats tillsammans ta i anspråk drygt en femtedel av arbetstiden under år 1977. Bland övriga uppgifter märks bevakning och rapportering av konsumentproblem, vissa projekt och undersökningar samt konsumentnämndsarbete.

Interpellationsdebatt

I den nyssnämnda interpellationen (se s. 7) frågades bl. a. hur handelsministern såg på utfallet av riksdagens beslut år 1975 om utbyggnad av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten och vilka planer regeringen hade för att påverka kommunerna att bygga ut denna verksamhet i snabbare takt än dittills.

Efter att ha redogjort för utvecklingen på området sedan år 1975 uttalade handelsministern att han vid bedömningen av frågan om det är påkallat att påverka kommunerna att bygga ut den konsumentpolitiska verksamheten i snabbare takt än hittills ansåg det lämpligt att också utgå från en prognos för den framtida utvecklingen. Konsumentverket beräknar, framhöll han, i sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 att antalet kommuner med konsumentpolitisk verksamhet i slutet av det budgetåret kommer att vara 225. Att förvänta sig en sådan utbyggnadstakt kanske är alltför optimistiskt i det svåra ekonomiska läge som kommunerna befinner sig i, sade handelsministern. En successiv ökning av antalet kommuner med konsumentpolitisk verksamhet kan dock förutsättas. Handelsministern påpekade att hemkonsulenterna svarar för vägledning till enskilda konsumenter i kommuner som ännu inte har konsumentpolitisk verksamhet.

Handelsministerns slutsats varatt det inte fanns anledning för regeringen att vidta åtgärder för att påskynda utbyggnaden av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten. Den hittillsvarande ökningstakten när det gäller antalet kommuner som inrättat någon form av konsumentpolitisk

NU 1977/78:64

verksamhet kan inte betraktas som långsam, menade han. Utbyggnaden av den kommunala konsumentpolitiska verksamheten hade inte visat någon oroande tendens, och det fanns inte heller anledning att anta att så skulle bli fallet i framtiden.

Den kommunala konsumentpolitiska verksamheten bör därför, sade handelsministern, byggas ut i enlighet med riksdagens beslut. Detta innebär att den konsumentpolitiska verksamheten skall vara ett frivilligt åtagande från kommunernas sida. Varje kommun skall själv avgöra hur organisationen närmare skall utformas. Vidare skall det kommunala engagemanget utformas så att det inte i någon högre grad belastar kommunernas ekonomi.

Interpellanten uttalade i debatten att regeringen i rådande läge borde ”känna ett speciellt ansvar för att försöka övertyga kommunerna om deras uppgifter och skyldigheter på detta område”. Han ville inte förorda någon omedelbar lagreglering men sade ”att det kan tänkas att man får pröva vägen att göra konsumentnämnderna till obligatoriska nämnder”.

Information om konsumentkreditlagen Konsumentkreditlagen

Konsumentkreditlagen (1977:981) träder i kraft den 1 januari 1979. Lagen innehåller regler om information i kreditsammanhang. Reglerna innebär att näringsidkare vid marknadsföring beträffande kredit och innan avtal om kredit sluts skall lämna information om bl. a. den effektiva räntan för krediten. I lagen finns också bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Genom lagen inskränks möjligheterna för den som har sålt en vara på kredit att ta tillbaka varan vid bristande betalning från köparens sida. Såväl reglerna om information som bestämmelserna om kontantinsats och återtaganderätt har anknutits till det marknadsrättsliga systemet i marknadsföringslagen (1975:1418) resp. avtalsvillkorslagen (1971:112).

Riksdagsbehandling av frågan år 1977

I propositionen (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m. framhölls att lagens ikraftträdande skulle medföra nya arbetsuppgifter för konsumentverket. I viss mån skulle det därvid bli fråga om uppgifter som följde av den gällande instruktionen för verket och som hade ingått bland förutsättningarna för dess organisatoriska uppbyggnad och anslagstilldelning. Det kunde dock inte uteslutas, anfördes det, att verket skulle komma att behöva en viss resursförstärkning för att kunna möta de krav som den nya lagstiftningen skulle ställa. Frågan om resursbehovet härför fick prövas i anslutning till de årliga anslagsfrågorna.

1 en motion med anledning av propositionen framställdes önskemål om

1* Riksdagen 1977/78. 17 sami. Nr 64

NU 1977/78:64

ökade resurser för konsumentverket. Näringsutskottet erinrade - i yttrande till lagutskottet - om det nyss refererade uttalandet i propositionen och sade sig förutsätta att regeringen skulle uppmärksamma konsumentverkets resursbehov och ta de initiativ som kunde befinnas påkallade. Häri instämde lagutskottet (LU 1977/78:5). Detta utskott underströk starkt att det var angeläget att konsumenter och kreditgivare skulle bli utförligt informerade om innehållet i den nya lagstiftningen. Konsumentverkets uppgifter till följd av konsumentkreditlagen skulle inte bli enbart informativa; bl. a. skulle verket utfärda riktlinjer i olika hänseenden. Företrädare för verket hade inför lagutskottet uttalat att en personalförstärkning skulle bli erforderlig. Enligt lagutskottets mening, som godtogs av riksdagen, borde emellertid riksdagens prövning av anslaget till konsumentverket för nästa budgetår inte föregripas.

Anslag från nämnden för samhällsinformation

Med åberopande av lagutskottets ovan refererade uttalande har konsumentverket hos nämnden för samhällsinformation ansökt om ett anslag av 780 000 kr. för information om konsumentkreditlagen. Anslaget skulle fördela sig med 235 000 kr. på våren 1978 och 545 000 kr. på budgetåret 1978/ 79. Nämnden har beviljat den del av anslaget som hänför sig till våren 1978.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen 1977178:1316 Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket har enligt sin instruktion (1976:429) till uppgift bl. a. att utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning. Av den proposition (1975/76:34) som ligger till grund för marknadsföringslagen (1975:1418) framgår att riktlinjer bör ligga till grund för prövningen av enskilda marknadsföringsåtgärder vid tillämpningen av den nya lagen. Vissa uttalanden till vägledning för konsumentverkets ställningstagande när det gäller riktlinjer har tillkommit i propositionen (1976/77:123) med förslag till konsumentkreditlag m. m.

Den sedan år 1976 gällande marknadsföringslagen innehåller två nya generalklausuler (3 och 4 §§) om information resp. produktsäkerhet m. m. Dessa ger marknadsdomstolen (i vissa fall konsumentombudsmannen) möjlighet att ålägga näringsidkare att lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt resp. att förbjuda näringsidkare att till konsument för enskilt bruk saluhålla vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig. Riktlinjer som anknyter till 3 § kan innefatta märknings- och andra informationssystem. När det gäller 4 § kan förarbetena tolkas så, att det ankommer på konsu -

NU 1977/78:64

mentverket att utfärda riktlinjer för produktområden där säkerhetsaspekten är av betydelse.

Det tidigare varudeklarationssystemet med s. k. VDN-normer upphör efter hand att gälla. VDN-normer som bedöms ha en väsentlig funktion att fylla ersätts av riktlinjer som konsumentverket utfärdar. Riktlinjerna publiceras av konsumentverket i dess författningssamling. Verkets styrelse har våren 1977 fastställt en promemoria som innehåller grundläggande principer för riktlinjerna.

Insynsutredningen

Insynsutredningen (H 1976:03; ordförande: generaldirektör Åke Englund) har i uppdrag att utreda frågan om insyn i företagens marknads- och produktplanering. I de ursprungliga direktiven för utredningen (1977 års kommittéberättelse del II H 1), utfärdade av handelsminister Lidbom, framhålls inledningsvis att ett uppmärksammat inslag i det konsumentpolitiska arbetet under senare år har varit myndigheternas strävan att påverka producenter, distributörer och marknadsförare (producentpåverkan). I detta sammanhang erinras om marknadsföringslagens bestämmelser och om systemet med riktlinjer. Utredningens överväganden skall enligt direktiven ta sikte på att tillförsäkra de konsumentpolitiska organen, i första hand konsumentverket, möjligheter att från företagen eller eventuellt deras organisationer i mån av behov erhålla sådana uppgifter om företagens verksamhet som är av betydelse i det konsumentpolitiska arbetet. Särskilt skall uppmärksammans behovet av att få del av uppgifter som möjliggör en påverkan på företagen redan i deras planeringsstadium. I tilläggsdirektiv av handelsminister Burenstam Linder i januari 1977 (1978 års kommittéberättelse del II H 1) görs ”vissa preciseringar av utredningsuppdraget”. Utredningen bör i första hand bygga sina överväganden på den samarbetsvilja som finns inom näringslivet. Det betonas att en utgångspunkt måste vara att företagen själva skall ha ansvaret för produktutvecklingen. Utredningsuppdraget lämnar, framhålls det, i praktiken utrymme för mycket skilda ambitioner. Utredningen skall överväga att efter en första probleminventering i en rapport ange tänkbara modeller för den diskuterade verksamheten. En sådan rapport och debatten kring den kan, säger handelsministern, bli ett värdefullt hjälpmedel när det gäller att ta närmare ställning till utredningsarbetets fortsatta bedrivande.

Åtgärder mot märkesdifferentiering

Med märkesdifferentiering förstås i första hand att identiska eller praktiskt taget identiska produkter, tillverkade inom samma företag (koncern), saluförs under olika märkesnamn - och därvid ofta till olika pris. Frågan om åtgärder mot denna företeelse, vilken medför problem för konsumenterna, har

NU 1977/78:64

behandlats i näringsutskottets betänkande NU 1977/78:28. Utskottet konstaterade där att något generel It förbud mot märkesdifferentiering f. n. knappast kunde komma i fråga Det gäller i stället, sade utskottet, att genom rättspraxis

- i marknadsdomstolen - få gränser uppdragna mellan godtagbar och icke godtagbar tillämpning av den omdiskuterade metoden. Marknadsdomstolen hade i augusti 1977 efter talan av konsumentombudsmannen (KO) fattat beslut i ett ärende rörande märkesdifferentiering vid marknadsföring av fernissa. KO:s talan, som gick ut på att märkesdifferentieringen i det påtalade fallet var otillbörlig enligt 2 § marknadsföringslagen, lämnades utan bifall. Härav borde man dock inte, menade utskottet, dra slutsatsen att marknadsföringslagen är verkningslös i samband med märkesdifferentiering. KO hade förklarat att han avsåg att i en nära framtid bringa ett nytt fall under marknadsdomstolens prövning och då lägga även 3 § marknadsföringslagen

- om åläggande att lämna information - till grund för sin talan.

Så har skett genom en ansökan av KO i mars 1978 att marknadsdomstolen skall ålägga ett företag att vid marknadsföring av köksspis av viss typ tydligt upplysa om de varunamn under vilka spisen förekommer på marknaden.

Utskottet

Den första av de motioner som utskottet behandlar i anslutning till konsumentverkets anslagsfrågor går ut på att den lokala konsumentpolitiska verksamheten skall byggas ut snabbare än som nu sker. Motionärerna vill att regeringen skall ta initiativ och lämna medverkan till inrättande av ”lokala fristående konsumentkommittéer” i alla kommuner. Verksamheten bör enligt motionärerna inriktas främst på att vara till hjälp för de konsumenter som har små ekonomiska resurser.

Det är nu tre år sedan statsmakterna drog upp riktlinjer för en väsentlig utbyggnad av kommunernas medverkan i konsumentpolitiken. En grundtanke var därvid att det skulle ankomma på kommunerna själva att besluta om den lokala verksamheten. Uppbyggnadstakt och organisationsform skulle avgöras av kommunerna. Men staten skulle medverka med insatser av olika slag, främst genom konsumentverket.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har den kommunala konsumentpolitiska verksamheten byggts ut avsevärt efter 1975 års beslut. Ca 60 % av landets kommuner har nu inrättat någon form av sådan verksamhet. Det är de större kommunerna som går i täten - av kommuner med mer än 30 000 invånare har ca 80 % konsumentverksamhet. De organisatoriska formerna skiftar. Ett 60-tal kommuner har en särskild konsumentnämnd inom den kommunala nämndorganisationens ram. Utskottet utgår från att motionärerna inte med termen ”konsumentkommittéer” har velat rikta udden mot en sådan organisation. I övriga fall ligger ansvaret för konsumentfrågorna vanligen direkt hos kommunstyrelsen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den kommunala konsu -

NU 1977/78:64

mentpolitiska verksamheten är angelägen och att det är önskvärt att kommunal service av detta slag kan bli tillgänglig i alla kommuner. Den hittillsvarande utvecklingen gör, sedd mot bakgrund av det ansträngda ekonomiska läge som många kommuner befinner sig i, enligt utskottets uppfattning ett väsentligen positivt intryck. Utskottet räknar - liksom konsumentverket och handelsministern - med en successivt fortsatt utbyggnad av den kommunala konsumentverksamheten. Konsumentverket och de regionala hemkonsulenterna kan förutsättas medverka härtill på olika sätt. Det kan erinras om att inom konsumentverkets program Systeminriktade aktiviteter finns ett särskilt delprogram Kommunal och regional verksamhet, för vilket målet är att stödja och stimulera konsumentverksamheten i kommunerna. De politiska beslut som direkt avgör utbyggnadstakten bör emellertid liksom hittills träffas på kommunal nivå. Utskottet avstyrker motionärernas förslag att riksdagen skall begära särskilda åtgärder av regeringen på detta område.

I samband med att riksdagen beslöt om den nya konsumentkreditlag (1977:981) som träder i kraft vid nästa årsskifte underströks det angelägna i att både konsumenter och kreditgivare skulle bli utförligt informerade om innebörden av den nya lagstiftningen. Den förstärkning av konsumentverkets anslag som föreslås i propositionen motiveras bl. a. med att nya uppgifter - inte enbart av informationskaraktär - tillkommer med anledning av konsumentkreditlagen. I motionen 1977/78:1630 säger sig motionärerna vilja kraftigt understryka betydelsen av att konsumentverket får ett tillräckligt anslag för en rimlig informationskampanj om denna lag. Deras yrkande är att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till förstärkta resurser för en sådan kampanj - och dessutom för olika slag av rådgivningsmaterial på det hushållsekonomiska området. Vad gäller den senare delen av yrkandet anförs att stora konsumentgrupper har fått påtagligt ökade ekonomiska problem i samband med att den fortlöpande ökningen av löneinkomsternas köpkraft har bromsats. Detta har, säger motionärerna, skapat en stor efterfrågan på rådgivningsmaterial, vilken konsumentverket inte har resurser att tillfredsställa.

Näringsutskottet har redan förra året, i yttrande till lagutskottet över förslaget till konsumentkreditlag, uttryckt en förväntan att regeringen skulle uppmärksamma konsumentverkets resursbehov till följd av den nya lagstiftningen och ta de initiativ som kunde befinnas påkallade. I nuläget konstaterar utskottet att verket för den informationsverksamhet det gäller inte är hänvisat uteslutande till det här aktuella anslaget. Som framgår av redogörelsen i det föregående har nämnden för samhällsinformation bidragit med medel för ändamålet. Av ett begärt anslag från nämnden av 780 000 kr. har konsumentverket hittills fatt den del - 235 000 kr. - som hänför sig till våren 1978. Verkets ansökan i övrigt kvarstår för prövning senare. Med hänvisning till vad här nämnts avstyrker utskottet motionen 1977/78:1630 till den del som den avser information om konsumentkreditlagen.

NU 1977/78:64

14 Vad beträffar motionärernas yrkande i övrigt konstaterar utskottet att det gäller ett viktigt informationsbehov. Utskottet förutsätter att detta i möjligaste mån tillgodoses inom ramen för de resurser som står till konsumentverkets förfogande. Motionärerna begär inte någon höjning nu av det anslagsbelopp som regeringen har föreslagit. Deras yrkande får i stället anses gå ut på att regeringen skall lägga fram förslag om ytterligare anslag på tilläggsbudget. Någon framställning från riksdagen om att så skall ske vill utskottet inte förorda. Motionen 1977/78:1630 avstyrks sålunda även i återstående del.

En rad principfrågor rörande konsumentpolitiken tas upp i motionen 1977/ 78:1316. Motionärerna tycker sig ha funnit en tendens till att producentpåverkan framhävs som konsumentpolitiskt medel på bekostnad av konsumentupplysning i olika former. Motionens syfte sammanfattas slagordsmässigt i att konsumentpolitiken bör präglas av konsumentmakt, inte konsumentverksmakt. Yrkandet är att riksdagen skall uttala att tyngdpunkten i konsumentpolitiken bör förskjutas i riktning mot utbildning och upplysning.

Det anslag som konsumentverket får till förvaltningskostnader anvisas i programtermer. Programmen rymmer aktiviteter av mångahanda slag. Målet för verksamheten inom det första - och ekonomiskt sett största - programmet, Marknadsinriktade aktiviteter, är att påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov och att för konsumenterna ange möjligheter till ett resursutnyttjande som tillgodoser deras behov. Som det viktigaste medlet för programmet nämns producentpåverkan genom sådana riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutveckling som verket enligt sin instruktion har att utfärda. Så till vida har motionärerna rätt i att producentpåverkan framhävs som inslag i konsumentpolitiken.

Arbetet med riktlinjer liksom handläggningen av ärenden enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och avtalsvillkorslagen (1971:112) går emellertid till stor del ut på att söka få till stånd fylligare och mera korrekt information om varor och tjänster, till grund för rationella beslut av konsumenterna. Konsumentverkets aktiviteter med inriktning på producenterna och dess aktiviteter med inriktning på konsumenterna betingar varandra ömsesidigt. Det är därför enligt utskottets mening missvisande att såsom motionärerna sätta producentpåverkan och konsumentupplysning i motsatsställning till varandra.

Utskottet vill också erinra om att insynsutredningen (H 1976:03) f. n. i viktiga hänseenden studerar förutsättningarna för producentpåverkan. Enligt uppgift avser utredningen att i år lägga fram en lägesrapport som kan utgöra grund för fortsatt debatt. Utskottet finner det naturligt att statsmakterna avvaktar denna rapport och diskussionen kring den innan de överväger nya direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet med annan inriktning.

NU 1977/78:64

1 motiveringen för motionsyrkandet föreslås vissa konkreta inslag i den satsning på upplysning och utbildning som motionärerna pläderar för. Till dessa förslag vill utskottet foga följande kommentarer.

Arbetet med riktlinjer går i hög grad ut på att-som motionärerna önskar - få till stånd objektiv information om olika varor. I detta sammanhang åberopar motionärerna det tidigare tillämpade varudeklarationssystemet och kräver att ”VDN-tänkandet” skall komma tillbaka. Det ingår i riktlinjearbetet att VDN-normer som bedöms ha en väsentlig funktion att fylla skall ersättas av riktlinjer som konsumentverket utfärdar. Riktlinjearbetet i anslutning till marknadsföringslagens informationsklausul ger underlag för krav på sådana råd för skötsel av klädesplagg som motionärerna efterlyser. Åtgärder som syftar till förbättrad information om beklädnad och textilier hör till de aktiviteter som konsumentverket prioriterar.

En kampanj om jämförpriser har påbörjats av konsumentverket under detta budgetår och planeras fortsätta under det kommande. Marknadsföringslagen torde kunna läggas till grund för krav på jämförprismärkning i vissa fall. Motionärernas begäran redan nu om ett obligatorium på detta område synes inte stå i god överensstämmelse med motionens ideologiska grundvalar.

I fråga om åtgärder mot märkesdifferentiering hänvisar utskottet till sin i det föregående omnämnda behandling av ämnet hösten 1977. Därtill kan läggas att konsumentombudsmannen nyligen har påkallat marknadsdomstolens prövning av ett nytt fall av märkesdifferentiering och därvid vidgat grunden för sin talan jämfört med det fall som prövades år 1977.

Önskemålet om en rikstelefonservice hos konsumentverket för konsumenter från hela landet står i motsättning mot strävan att i stor utsträckning föra ut konsumentpolitiken på det lokala planet. Konsumentverket räknar tvärtom med att dess direktrådgivning till konsumenterna på längre sikt i stort skall kunna avvecklas. Den ersätts då delvis av service till de kommunala konsumentorganen. Utskottet finner en sådan utveckling naturlig.

Vad slutligen gäller konsumentundervisningen i skolorna är den, såsom framgår redan av budgetpropositionen, ett viktigt intresseområde för konsumentverket. För riksdagens del bör en mera ingående diskussion av undervisningen i konsumentkunskap företrädesvis föras i annat sammanhang än det nu aktuella. Utskottet vill erinra om attén motion (1977/78:1178) i ämnet, väckt under allmänna motionstiden i år, har hänvisats till utbildningsutskottet, som uppskjuter behandlingen av den till nästa riksmöte.

Med hänvisning till vad här har anförts avstyrker utskottet motionen 1977/ 78:1316.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande anslag till konsumentverket för förvaltningskostnader. En motion som avser överflyttning av vissa resurser från konsumentverket till statens pris- och kartellnämnd har

NU 1977/78:64

avstyrkts av utskottet under föregående punkt. I händelse att riksdagen vill bifalla motionen börävendet nu förevarande anslaget justeras i enlighet med motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

1. beträffande kommunal konsumentpolitrsk verksamhet att riksdagen avslår motionen 1977/78:1305,

2. beträffande information om konsumentkredit lagen, m. m. att riksdagen avslår motionen 1977/78:1630,

3. beträffande ändrad inriktning av konsumentpolitiken att riksdagen avslår motionen 1977/78:1316,

4. beträffande anslag till konsumentverket för förvaltningskostnader att

riksdagen med bifall till regeringens förslag till Konsumentverket: Förvaltningskostnader för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 35 625 000 kr.

13. Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. Regeringen har under punkten D 5 (s. 66 f.) föreslagit riksdagen att till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av 2 052 000 kr.

I motionen 1977/78:794 av Hans Alsén m. fl. (s) hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om konsumentpolitiskt forsknings- och utvecklingsarbete,

2. att anslaget D 5. Konsumentverket: Forskning m. m. måtte benämnas Konsumentverket: Forsknings- och utvecklingsarbete.

Motionen

Den forskning som konsumentverket stöder bör, säger motionärerna, främst sessom ett medel att stärka konsumenternas ställning i förhållande till producenter, marknadsförare och försäljare. Särskilt bör den ägnas åt att stärka de resurssvaga konsumenternas ställning. Exempel ges på viktiga forskningsuppgifter inom detta område. Konsumenternas möjligheter att hävda sig på marknaden kan förbättras genom utbildning. Konsumentpolitiskt motiverad kursverksamhet bedrivs sedan länge av studieförbunden och stöds av konsumentverket med medel från anslaget till forskning m. m. Denna kursverksamhet kan ses som en första början till ett mera omfattande utvecklingsarbete, inom vilket forskningsinsatserna kompletteras med utbildningsinsatser och försöksverksamhet. Konsumentverket utför vidaremed medel ur sitt förvaltningsanslag - externa undersökningar av olika varor, tjänster och andra nyttigheter. Beloppen för sådana ändamål överstiger vad verket anslår till forskningsprojekt.

Med åberopande av ett uttalande i socialdemokratiska partiets forsknings -

NU 1977/78:64

program anför motionärerna att det är nödvändigt att forskning och utvecklingsarbete utgående från konsumentintressena bedrivs som motvikt mot näringslivets satsning på området. De nämner verksamhet som pågår vid universitet och högskolor och betecknar det som mycket angeläget att konsumentverket även i fortsättningen får möjlighet att stödja konsumentpolitiskt relevant, målinriktad forskning och att denna i större utsträckning än hittills kompletteras med utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom studieförbund, kooperativa och fackliga organisationer, kommuner etc. Den i budgetpropositionen föreslagna anslagsbenämningen ”undersökningsverksamhet m. m.” är, hävdar motionärerna, olämplig och kan leda till missförstånd.

Redogörelse för konsumentverkets forskningsverksamhet

Forskningsrådsutredningen har i betänkandet (SOU 1977:53) Sektorsanknuten forskning och utveckling publicerat sex fallstudier, utförda av en arbetsgrupp inom Statskonsult AB. En av fallstudierna (s. 39-49) gäller konsumentverkets FoU-verksamhet. Vissa uppgifter och synpunkter ur denna redogörelse återges här.

Inom ramen för sitt mål att stödja och förbättra konsumenternas ställning på marknaden tillämpar konsumentverket följande riktlinjer vid fördelning av anslaget till konsumentekonomisk forskning:

O Projekten skall ha en problemuppfångande, problemanalyserande, problemlösande eller effektmätande karaktär och ge underlag för konsumentpolitiska åtgärder.

O Projekten bör öka kunskaperna om de resurssvaga grupperna.

O Projekten bör ingå i ett institutionsbundet konsumentpolitiskt forskningsprogram men samtidigt ge utrymme för insatser från flera ämnesområden.

De enskilda hushållens ekonomiska situation är sålunda den primära grunden för nuvarande inriktning av-konsumentpolitiken. Fördelningen av anslaget till den konsumentekonomiska forskningen bygger på samma grund. Det konsumentekonomiska forskningsfältet är med denna utgångspunkt relativt nytt, varför en stor del av de ansträngningar konsumentverket hittills har nedlagt för att främja forskningen inom området har varit av karaktären att stimulera tänkandet att söka nya banor och uppmuntra till utformning av forskningsprogram. I sin bedömning av framtida forskningsinriktning anser konsumentverket att huvudparten av forskningsinsatserna bör läggas på sociologisk, konsumenträttslig och ekonomisk forskning.

Konsumentverkets strävan har varit att underlätta uppkomsten av forskarlag i ett av institutionerna själva på längre sikt utformat forskningsprogram. Som skäl till att främst satsa på grupper av forskare anges från

NU 1977/78:64

verkets sida att man härigenom får förbättrade möjligheter att uppnå kontinuitet i forskningen och större förutsättningar att fullfölja forskningsprogram. Konsumentverket har medvetet undvikit att gå ut till institutionerna med färdigformulerade projektförslag.

Termerna grundforskning och tillämpad forskning betraktas som mindre relevanta för karaktäristik av forskningsinriktningen inom sektom. Då forskningsområdet är relativt nytt kommer så gott som alla projekt att innehålla viss del av grundforskning med ny teoribildning och modellskapande.

Den samhällsvetenskapliga inriktningen av den konsumentekonomiska forskningsverksamheten har förstärkts med konsumentverkets tillkomst. Hushållet och dess ekonomiska situation är numera utgångspunkten för all konsumentekonomisk forskning.

Konsumentverket har ägnat stor uppmärksamhet åt att initiera forskning och skapa forskarresurser inom konsumentområdet. Verket avsatte tidigt projektmedel för att tillsammans med universitetskanslersämbetet (UKÄ) utarbeta riktlinjer beträffande konsumentekonomisk utbildning. En arbetsgrupp inom UKÄ (med medverkan från konsumentverket) avlämnade år 1975 ett förslag till universitetsutbildning med konsumentekonomisk inriktning (UKÄ-rapport 1975:2). På grundval av detta arbete startade hösten 1976 vid några universitet försöksverksamhet med nya utbildningslinjer, som skall ge ekonomexamen med konsumentekonomisk inriktning. En annan arbetsgrupp har lämnat förslag om inrättande av en professur i konsumentekonomi vid Lunds universitet (UKÄ-rapport 1976:2). Denna professur har också inrättats genom omvandling av en redan befintlig tjänst.

Utöver de resurser som konsumentverket har för forskning via det här aktuella anslaget har verket möjlighet att finansiera extra beställningar från olika forskningsutförande organ med medel från anslaget till verkets förvaltningskostnader. I detta sammanhang är det fråga om projekt där konsumentverket har stort behov av att innehålls- och tidsplanera projekten, dvs. där verket aktivt styr forskningsarbetets inriktning och innehåll. Vad nu sagts innebär att uppdragsforskning finansieras från verksanslaget, medan annan forskning finansieras från reservationsanslaget för forskning.

Konsumentverket har inriktat sina ansträngningar på att söka skapa aktiva forskargrupper vid universiteten i Lund, Stockholm och Umeå. Verksamma forskargrupper av detta slag finns vid de tre universiteten sedan läsåret 1976/ 77. Ett 40-tal forskare vid universitet och högskolor beräknas ha erhållit forskningserfarenhet inom området eller vara aktiva i projekt med konsumentekonomisk anknytning.

Forskningsanslaget handhas inom konsumentverket av dess planeringssekretariat. Åt forskningsfrågor ägnar sig en handläggare på heltid och en på något mer än halvtid. Ärenden som berör forskningsanslaget avgörs av generaldirektören efter förberedelse inom planeringssekretariatet och beredning inom verkets enheter. Konsumentverkets styrelse godkänner dessför -

NU 1977/78:64

innan planerna för arbetet med forskningsanslaget.

De ansökningar som kommer in bedöms informellt. Det finns inom konsumentverket inga nedtecknade prioriteringsregler i vad avser projektbedömning. Projekten bedöms enbart efter de allmänna riktlinjer som anges i verkets målsättning och med utgångspunkt i handläggarnas allmänna forskningserfarenhet och kunskap. Projektbeskrivning görs oftast i samråd med verket, som fordrar en relativt noggrann beskrivning med etappindelning.

Konsumentverkets kontakter med forskningsråden har hittills varit få och oregelbundna, då man har ansett det vara väsentligt att först bygga upp fungerande forskningsresurser inom det egna området. Däremot har verket haft regelbundna kontakter med styrelsen för teknisk utveckling, särskilt med dess nämnd för socialteknik och den konsumenttekniska forskningsgruppen där.

Resultaten av den forskning som stöds av konsumentverket presenteras i resp. institutioners egna skriftserier. Konsumentverket medverkar till viss popularisering och spridning genom införande av artiklar i verkets tidskrifter Råd och Rön samt Konsumenträtt. Dessutom vidarebefordras resultaten internt inom verket genom seminarier till vilka forskare inbjuds. Konsumentverket medverkar även till internationell, främst nordisk, spridning av forskningsresultat.

Vad gäller verksamhetens inriktning i fortsättningen anser konsumentverket allmänt sett att forskningsinsatserna bör koncentreras till frågor som rör hushållens resursproblem, distribution samt konsumenträtt. De konsekvenser som sammanslagningen av konsumentverket och konsumentombudsmannaämbetet har medfört för forskningsanslagets del samt för den inriktning och strategi verket utformat för fördelningen av forskningsmedel är det alltför tidigt att bedöma effekterna av. Från verkets sida är man angelägen att få fortsätta påbörjat arbete med dess nuvarande inriktning. KOämbetets tidigare inriktning på masskommunikationsfrågor väntas medföra ett ökat intresse för kommunikationsforskning och forskning rörande reklamens effekter. Den nya marknadsföringslagen med särskilda bestämmelser om produktsäkerhet och företagens produktinformation kommer också att ge underlag för vidgad konsumentforskning inom dessa områden.

Vid bedömning av effekterna av den av konsumentverket stödda forskningen är man bl. a. beroende av vilket tidsperspektiv som väljs. Forskningsverksamhetens allmänna inriktning har gjort att det varit svårt att direkt tillämpa vunna forskningsresultat i verksamheten. Inom konsumentverket finns anställda som hävdar att det är nödvändigt att göra dessa bedömningar på litet längre sikt särskilt med tanke på att konsumentpolitiken befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Andra bedömare inom verket vill ha direkt för politiken användbara resultat. Det pågår sålunda bland verkets personal en debatt beträffande forskningsanslaget och dess användning.

NU 1977/78:64

20 De brister som planeringssekretariatet främst ser i hittillsvarande forskningsverksamhet avser distributionsforskning, forskning om reklam och annan marknadsföring, rättssociologisk forskning samt avsaknad av tvärvetenskapliga forskningsgrupper. Den strategi som har valts när det gäller konsumentforskningens utveckling ämnar man inom den närmaste framtiden fortsätta med. Detta innebär att man även i fortsättningen kommer att satsa på konsumentpolitiskt inriktade forskningsgrupper vid olika universitetsinstitutioner.

Utskottet

Vid sidan av det under föregående punkt behandlade anslaget Förvaltningskostnader disponerar konsumentverket bl. a. ett anslag som f. n. benämns Forskning m. m. Det är avsett för bidrag till externa projekt och studieverksamhet inom konsumentpolitiska problemområden. För budgetåret 1977/78 har olika studieförbund fått sammanlagt drygt 900 000 kr., motsvarande ca 45 % av anslagsbeloppet, till kurser och andra utbildningsändamål. Merparten av de medel som är tillgängliga under anslaget används för finansiering av forskning. Inriktningen och uppläggningen av denna verksamhet belyses av redogörelsen i det föregående.

I propositionen upptas oförändrat nominellt belopp för det anslag det här är fråga om. Anslagsrubriken föreslås ändrad till Undersökningsverksamhet m. m. Detta motiveras av handelsministern på följande sätt. Avsikten är att de externa projekten skall knyta an till verkets nuvarande och planerade arbete på ett sådant sätt att idéer, metoder och resultat naturligt integreras i den löpande verksamheten. Kravet på dessa projekt är att de har en problemuppfångande, problemanalyserande, problemlösande eller effektmätande karaktär och att de kan ge underlag för verkets konsumentpolitiska åtgärder. Mot bakgrund av denna beskrivning är det inte helt korrekt att kalla de aktiviteter som det gäller för forskning.

Anslagets användning och benämning diskuteras i motionen 1977/78:794. Motionärerna betecknar det som mycket angeläget att konsumentverket får möjlighet att även fortsättningsvis stödja målinriktad forsk ning och att denna mer än hittills kompletteras med utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom studieförbund, kooperativa och fackliga organisationer, kommuner etc. Särskilt betonas studieförbundens roll. Den föreslagna nya anslagsrubriken är olämplig och kan leda till missförstånd, menar motionärerna.

Utskottet uppfattar inte handelsministerns uttalande som uttryck för en avsikt att åstadkomma en ändrad inriktning av den verksamhet som finansieras genom anslaget. Enligt utskottets mening saknas också underlag för beslut av den innebörden. Fastmer synes det betydelsefullt att verksamheten får utvecklas kontinuerligt och att de forskare som har fått intresse för och erfarenhet äv konsumentpolitisk forskning stimuleras till fortsatt medverkan.

NU 1977/78:64

21 Konsumentverket tycks hittills inte ha utformat något långsiktigt program för sina insatser på forskningsområdet. Utskottet har emellertid inhämtat att ett förslag till sådant program f. n. utarbetas inom verket och att det beräknas kunna föreläggas verkets styrelse inom en nära framtid. Denna planering är enligt utskottets mening angelägen. Den bör kunna skapa förutsättningar för en precisering av konsumentverkets uppgifter på området till fördel för forskarna, för andra forskningsstödjande organ och för statsmakterna, som därigenom får ett bättre underlag för sina beslut om resurstilldelning. Den bör också kunna ge uppslag i fråga om ämnen, metoder och organisatoriska former för den fortsatta konsumentforskningen. Härvid kan även den i motionen berörda frågan om en närmare anknytning mellan forskningen och den konsumentpolitiska studieverksamheten aktualiseras.

Motionärernas önskemål tillgodoses i väsentlig mån om riksdagen lämnar vad utskottet här har anfört utan erinran. Något särskilt uttalande av riksdagen på grundval av motionen finner utskottet inte motiverat. Frågan om anslagets benämning synes mot angiven bakgrund vara mindre betydelsefull. Med hänsyn bl. a. till att en väsentlig del av anslagssumman är avsedd för kursverksamhet etc. ter sig motionärernas förslag till anslagsrubrik mindre lämpligt. Utskottet godtar regeringens förslag beträffande såväl anslagsbelopp som anslagsrubrik.

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionen 1977/78:794 till Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m. m. för budgetåret 1978/79 anvisar ett reservationsanslag av 2 052 000 kr.

14. Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten D 6 (s. 68) och hemställer

att riksdagen till Konsumentverket: Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 4 539 000 kr.

15. Bidrag till kommersiell service. Regeringen har under punkten D7(s. 69 f.) föreslagit riksdagen att

1. till Bidrag till kommersiell service för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 2 500 000 kr.,

2. medge att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager under budgetåret 1978/79 beviljas intill ett belopp av 2 000 000 kr.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna

1977/78:1298 av Gunnel Jonäng (c), vari hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller om åtgärder för att möjliggöra för glesbygdens butiker att tillhandahålla tidningar och tidskrifter.

NU 1977/78:64

1977/78:1631 av Arne Blomkvist m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen anhåller hos regeringen om initiativ i syfte att möjliggöra ett utvidgat driftstöd till olönsamma och nedläggningshotade dagligvarubutiker i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motionerna

Driftstöd till nedläggningshotade dagligvarubutiker måste ges mera förutsättningslöst än enligt de principer som angavs i propositionen 1977/78:8 om åtgärder på distributionsområdet, sägs det i motionen 1977/78:1631. Småbutikerna får inte utlämnas åt marknadskrafternas fria spel. Konsumentverket bör därför få i uppdrag att undersöka behovet av driftstöd på längre sikt, att pröva alternativa utformningar av stödet och att utarbeta riktlinjer för dess utformning och tillämpning i framtiden.

Det ligger i samhällets intresse att medverka till att tidningar och tidskrifter kan distribueras i glesbygderna, anförs i motionen 1977/78:1298. Pressens Samdistribution AB (Presam), som sköter distributionen, levererar till de stora butikerna utan distributionsavgift. En stor del av de mindre återförsäljarna måste däremot betala en sådan avgift på mellan 54 och 72 kr. per månad. Detta gör tidningsförsäljningen olönsam och blir till nackdel för glesbygdsbefolkningen.

Riksdagsbehandling av frågan om driftstöd hösten 1977

Riksdagen beslöt hösten 1977(prop. 1977/78:8, NU 1977/78:14, rskr 1977/ 78:43) om driftstöd till butiker.

I propositionen uttalade handelsministern att driftstöd i vissa mycket speciella situationer kan vara motiverat som ett medel för att vidmakthålla en viktig butik eller i undantagsfall en varubuss. Han påtalade emellertid risken för att ett sådant stöd skulle kunna framstå som ett otillbörligt gynnande av visst företag framför annat. Bl. a. därför ansåg han det nödvändigt med en mycket restriktiv tillämpning av den nya stödformen. Enligt de riktlinjer som angavs i propositionen och godkändes av riksdagen skall driftstöd utgå bara när det är fråga om tillfälliga lösningar under en begränsad övergångstid. Det kant. ex. röra sig om att vidmakthålla en butik underen begränsad tid tilldess att innehavaren drar sig tillbaka av åldersskäl. Driftstödet är att betrakta som en ersättning från det allmännas sida för en samhällsekonomiskt viktig funktion som inte kan fullgöras på affärsmässiga grunder. Stöd till företaget som sådant är det primärt inte fråga om. Inom de angivna begränsade ramarna kan driftstöd utgå till dagligvarubutik, försäljningsställe för drivmedel eller, om särskilda skäl föreligger, till varubuss som saluhåller dagligvaror. Det har överlämnats till konsumentverket att överväga beräkningsgrunder för driftstödet med möjlighet att pröva alternativa metoder. Vad beträffar den ekonomiska ramen uttalades att för driftstöd inledningsvis borde anslås 500 000 kr.

NU 1977/78:64

23 I näringsutskottet reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna för ett uttalande om generös tillämpning i fråga om olönsamma butiker som fyller en viktig funktion i glesbygdernas försörjning med dagligvaror och för ett anslagsbelopp av 2 milj. kr. Riksdagen följde utskottsmajoriteten och gick sålunda på propositionens linje.

Uppdrag till konsumentverket rörande tidningsdistribution i glesbygder

Konsumentverket fick i september 1977 i uppdrag att undersöka vilka servicefunktioner som med fördel skulle kunna tillföras glesbygdsbutiker och liknande och som kan bidra till ett förbättrat underlag för den handeln. I sammanhanget skulle även studeras möjligheterna att utöva sådana servicefunktioner som redan i dag i principstår till buds. Arbetet skulle ta sikte på att - i första hand genom egna initiativ hos berörda parter - underlätta möjligheterna för glesbygdsbutiker och liknande att tillhandahålla ett vidgat utbud av varor och tjänster. Det skulle dock stå verket fritt att framföra även förslag om andra vägar för att nå det angivna syftet.

Kooperativa förbundet (KF) och Sveriges livsmedelshandlareförbund (SSLF) hemställde i gemensam skrivelse den 1 november 1977 att regeringen ville överväga särskilda åtgärder som ekonomiskt underlättar för försäljningsställena i glesbygder att tillhandahålla tidningar och tidskrifter. Pressbyråföretagen AB underströk i skrivelse den 15 november 1977 de av KF och SSLF framförda önskemålen om särskilda samhällsinsatser i detta syfte.

Regeringen beslöt den 22 december 1977 att skrivelserna skulle överlämnas till konsumentverket för att beaktas i det arbete som verket bedriver beträffande vidgade servicefunktioner hos glesbygdshandeln. Konsumentverket skall i arbetet samråda med presstödsnämnden.

Utskottet

På grundval av en proposition om åtgärder på distributionsområdet beslöt riksdagen i höstas att de hittillsvarande formerna för stöd till kommunal service skall - fr. o. m. budgetåret 1978/79 - kompletteras med driftstöd i vissa fall. Såsom regeringen hade föreslagit räknades därvid med ett belopp av 500 000 kr. fördetta ändamål under det första budgetåret. Det beloppet ingår i den summa av 2 500 000 kr. som i budgetpropositionen föreslås för bidrag till kommersiell service.

Principförslaget i höstas föranledde två motionsyrkanden om en kraftig uppräkning-i det ena fallet till 2 milj. kr. under det första året - av det belopp som regeringen hade kalkylerat med för driftstöd. Förslag om ett utvidgat driftstöd förs nu åter fram i motionen 1977/78:1631. Motionärerna vill att stödet skall tillämpas relativt generöst och att man skall räkna med en betydande ökning av anslaget. De låter dock inte sitt önskemål avse ett visst belopp utan yrkar på att riksdagen skall begära att regeringen tar initiativ i syfte att möjliggöra ett utvidgat driftstöd till olönsamma och nedläggnings -

NU 1977/78:64

hotade butiker.

Utskottet anser inte att det på nuvarande stadium finns anledning att ompröva förra årets principbeslut om driftstödet. Utskottet avstyrker alltså motionen 1977/78:1631 och tillstyrker regeringens förslag såväl i vad gäller driftstödet som i vad gäller de övriga anslagsändamålen.

I motionen 1977/78:1298 påtalas att Pressens Samdistribution AB (Presam), som organiserar detaljhandelsdistributionen av tidningar och tidskrifter, belastar de mindre återförsäljarna med en månatlig distributionsavgift, medan de stora butikerna får leverans utan sådan avgift. Motionären begär åtgärder av regeringen för att möjliggöra för glesbygdens butiker att tillhandahålla tidningar och tidskrifter.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har frågan redan aktualiserats hos regeringen genom en skrivelse från Kooperativa förbundet och Sveriges livsmedelshandlareförbund. Regeringen har föreskrivit att frågan skall beaktas av konsumentverket inom ramen för ett redan tidigare pågående arbete som går ut på att söka vidga glesbygdsbutikernas servicefunktioner. Någon framställning till regeringen från riksdagens sida erfordras alltså inte, varför utskottet avstyrker motionen 1977/78:1298.

Utskottet hemställer

1. beträffande utvidgat driftstöd

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1631,

2. beträffande tidningsdistribution i glesbygd

att riksdagen avslår motionen 1977/78:1298,

3. beträffande medelsanvisning m. m.

att riksdagen med bifall till regeringens förslag

a) till Bidrag till kommersiell service för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 2 500 000 kr.,

b) medger att kreditgaranti för lån till anskaffning av varulager under budgetåret 1978/79 beviljas intill ett belopp av 2 000 000 kr.

PATENT- OCH REGISTRERINGSVERKET M. M.

16. Patent- och registreringsverket. Regeringen har under punkten E 1 (s. 72-82) föreslagit riksdagen att till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1978/79 anvisa ett förslagsanslag av 69 265 000 kr.

I motionen 1977/78:1288 av Bernt Ekinge (fp) hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär att patentbesvärsrätten ges en mer fristående ställning i förhållande till patent- och registreringsverket,

2. vid behandling av budgetpropositionen bilaga 14 beslutar att patentbesvärsrätten skall vara ett huvudprogram vid patent- och registreringsverket.

NU 1977/78:64

25 Motionen

Det är, uttalas i motionen, väsentligt att patentbesvärsrättens rent praktiskt motiverade administrativa anknytning till patent- och registreringsverket inte utformas på ett sådant sätt att patentbesvärsrättens reellt fristående ställning kan komma att äventyras. Ett par omständigheter inger enligt motionären farhågor. Verkets generaldirektör är ordförande i den särskilda tjänsteförslagsnämnden för den besvärsrätt som skall ta ställning till besvär över verkets beslut. Att patentbesvärsrätten inte utgör ett eget huvudprogram markerar en mera långtgående inordning under verket än som är lämplig för en förvaltningsdomstol. Att ge patentbesvärsrätten en mera fristående ställning skulle ligga väl i linje med de ambitioner som ligger bakom det aktuella förslaget om fristående länsdomstolar.

Uppgifter i anslutning lill motionen Gällande bestämmelser, m. m.

Patentbesvärsrätten är en förvaltningsdomstol som tillkom den 1 januari 1978 genom omvandling av den dittillsvarande besvärsavdelningen vid patent-och registreringsverket (prop. 1976/77:96, NU 1976/77:29, rskr 1976/ 77:237). Till grund för propositionen låg betänkandet (Ds H 1976:1) Besvärsavdelningen inom patent- och registreringsverket.

Patentbesvärsrättens verksamhet regleras i första hand genom lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten (ändrad 1977:1021). I lagen anges inledningsvis (1 §) att patentbesvärsrätten som förvaltningsdomstol upptar besvär mot beslut av patent- och registreringsverket enligt vad som föreskrivs i patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), varumärkeslagen (1960:644), namnlagen (1963:521) och lagen (1977:1016) med vissa bestämmelser på tryckfrihetsförordningens område. I anslutning härtill sägs att patentbesvärsrätten har sitt kansli i patent- och registreringsverket.

Avsnittet om patentbesvärsrättens organisation inleds med bestämmelser om rättens ledamöter.

Enligt dessa bestämmelser (2 §) finns i patentbesvärsrätten patenträttsråd, som skall vara tekniskt kunniga eller lagfarna. Patenträttsråd utnämns av regeringen, och denna förordnar ett av de lagfarna patenträttsråden att vara domstolens ordförande.

I övrigt innehåller lagen bestämmelser om patentbesvärsrättens fördelning på avdelningar, domförhet, plenarbehandling av vissa mål, jäv, handläggning, beslut m. m.

I instruktionen (1977:822) för patent- och registreringsverket (ändrad 1977:1024) sägs i 5 § att generaldirektören är chef för verket, att vissa angivna enheter finns inom verket och slutligen: ”Vidare har patentbesvärsrätten sitt kansli i verket.”

1 instruktionen ingår vissa särskilda bestämmelser för patentbesvärsrätten.

NU 1977/78:64

26 Enligt dessa antar rätten i plenum arbetsordning, medan övriga föreskrifter om organisationen av handläggningen fastställs av patentbesvärsrättens ordförande (15 §). När patentbesvärsrättens ordförande är hindrad att utöva sin tjänst fullgörs hans åligganden av den i tjänsten äldste ordföranden på avdelning eller av det i tjänsten äldsta patenträttsråd som tjänstgör som ordförande på avdelning (16 §).

Om tillsättning av tjänster vid patentbesvärsrätten finns följande bestämmelser.

Tjänst som patenträttsråd, som ej är patentbesvärsrättens ordförande, tillsätts av regeringen efter förslag av en till verket hörande nämnd, tjänsteförslagsnämnden för patentbesvärsrätten (28 §).

Tjänsteförslagsnämnden för patentbesvärsrätten består av ordförande, vice ordförande och fem andra ledamöter. Ordförande är generaldirektören, och vice ordförande är patentbesvärsrättens ordförande. Övriga ledamöter utser regeringen särskilt för högst tre år. För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna finns en personlig ersättare, som utses i samma ordning som ledamoten (29 §). Nämnden är beslutför när minst halva antalet ledamöter, bland dem ordföranden eller vice ordföranden, är närvarande. När ärende av principiell natur eller eljest av större vikt handläggs bör om möjligt samtliga ledamöter närvara.

Regeringen har i december 1977 till ledamöter av tjänsteförslagsnämndenutöver de självskrivna - förordnat en hovrättslagman, chefen för patent- och registreringsverkets patentavdelning, ett patenträttsråd samt två tjänstemän hos verket vilka företräder personalorganisationerna.

Vissa uttalanden och förslag

I propositionen om patentbesvärsrättens inrättande, vilken lämnades utan erinran av riksdagen, diskuterade handelsminister Burenstam Linder (s. 32 f.) innebörden av den föreslagna reformen. Han sade sig från rent principiell synpunkt ha stor förståelse förde skäl som hade redovisats av remissinstanser som ansåg att besvärsavdelningen i framtiden borde omvandlas till en fristående domstol utan organisatoriskt eller administrativt samband med patent- och registreringsverket. Han ansåg dock att man, innan en sådan genomgripande förändring kunde övervägas, måste avvakta erfarenheterna från främst det blivande europeiska patentverket, vars besvärskamrar för övrigt är inbyggda i verket.

Handelsministern erinrade om den grundläggande betydelse för rättssäkerheten som domstolarnas självständighet har. Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen får ingen myndighet bestämma hur en domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Denna bestämmelse garanterar en med myndighet integrerad förvaltningsdomstols självständiga ställning gentemot myndigheten. Handläggningen inom besvärsavdelningen innefattar ett visst mått av teknisk

NU 1977/78:64

service som normalt inte förekommer vid domstolar. Detta utgjorde dock enligt handelsministerns uppfattning inget hinder mot att avdelningen skulle kunna betraktas som domstol. Det var ostridigt att besvärsavdelningens uppgifter och funktion i allt väsentligt innebär rättskipning enligt 1 kap. 8 § regeringsformen.

I sitt remissyttrande över den utredning som låg till grund för propositionen anförde patent- och registreringsverket:

Verket tillstyrker utredningens förslag att programmet Besvärsärenden, som f. n. utgör.ett internprogram, omvandlas från ett internprogram till ett huvudprogram, vilket också i och för sig markerar besvärsavdelningens nya ställning som förvaltningsdomstol. Patentverket utgår dock från att så länge som besvärsavdelningen utgör en enhet inom verket, avdelningens nya ställning som förvaltningsdomstol inte medför någon ändring i dess relationer administrativt sett i förhållande till verket i övrigt. I budgetärt avseende bör besvärsavdelningen härvid jämställas med andra enheter inom verket med självständigt huvudprogram.

Detta förslag togs inte upp i propositionen.

I regleringsbrevet för patent- och registreringsverket för budgetåret 1977/ 78 föreskrivs att hos verket finns internprogram för besvärsärenden och central administration och att kostnaderna för dessa fördelas på programmen efter principer som redovisats i verkets anslagsframställning.

I den senaste anslagsframställningen, för budgetåret 1978/79, sägs under rubriken ”Fördelning av internprogrammets kostnader” att kostnaderna för den från patentavdelningen inlånade personalen helt återfördelas till programmet Patentärenden och att kostnaderna för patentbesvärsrättens egen organisation fördelas efter de resurser som erfordras för resp. ärendekategoris handläggning. För budgetåret 1977/78 anges följande fördelning av kostnaderna: patentärenden 89 %, varumärkes- och mönsterärenden 10 % och namnärenden 1 %.

Vid förhandling enligt 12 § MBLom regleringsbrevet förbudgetåret 1977/ 78 avseende anslag inom handelsdepartementets verksamhetsområde såvitt avser Patent- och registreringsverket enades parterna om att ta in följande uttalande i protokollet (den 28 juni 1977):

Parterna förutsätter att frågan om patentbesvärsrätten skall vara ett självständigt program kommer att prövas i samband med höstens budgetarbete, om erforderligt underlag för denna prövning kommer att presenteras i patent- och registreringsverkets anslagsframställning för budgetåret 1978/ 79.

1 sin anslagsframställning för budgetåret 1978/79 anförde patent- och registreringsverket:

Programmet Besvärsärenden utgör f. n. ett internprogram. Patentverket har tidigare framfört förslag om att programmet omvandlas till ett huvudprogram. Utredningen för översyn av besvärsavdelningens organisation och arbetsformer, som avgav sitt betänkande i mars 1976 har tillstyrkt denna

NU 1977/78:64

ändring. Fr. o. m. budgetåret 1978/79 bör programmet omvandlas till ett huvudprogram.

Utskottet

Patentbesvärsrätten, som har tillkommit genom omvandling av patentoch registreringsverkets besvärsavdelning, trädde i funktion vid 1978 års början. Den utgör en särskild förvaltningsdomstol men har-såsom framgår av redogörelsen i det föregående - viss administrativ anknytning till patentoch registreringsverket. I motionen 1977/78:1288 påyrkas i första hand att riksdagen skall begära hos regeringen att patentbesvärsrätten ges en mera fristående ställning i förhållande till verket. Detta yrkande tycks enligt motiveringen närmast avse sammansättningen av den tjänsteförslagsnämnd - med verkets generaldirektör som ordförande - som avger förslag rörande tillsättning av patenträttsråd. Vidare vill motionären att i patentverkets budget skall finnas ett huvudprogram för patentbesvärsrätten. F. n. utgör programmet Besvärsärenden ett internprogram, vars kostnader fördelas på övriga program - Patentärenden, Bolagsärenden osv. - på grundval av i vilken mån patentbesvärsrättens resurser tas i anspråk för de olika ärendegrupperna.

Utskottet har liksom motionären den grundinställningen att det är angeläget att patentbesvärsrättens reellt fristående ställning inte kan sättas i tvivelsmål. Vägande praktiska skäl talar emellertid för en administrativ anknytning till patentverket av den typ som den nuvarande organisationen innebär. Vad motionären vill få till stånd är vissa marginella förändringar som kan bidra till att klarare markera att patentbesvärsrätten oaktat denna anknytning är en fristående instans. Utskottet har förståelse för dessa önskemål.

Vad budgeten beträffar torde kunna konstateras att den nuvarande ordningen med ett internprogram för patentbesvärsrätten rent faktiskt inte innebär någon närmare anknytning än om motionärens förslag om ett huvudprogram förverkligas. Internprogrammets omvandling till ett huvudprogram - som har föreslagits i den utredning som låg till grund för omorganisationen liksom av patentverket självt-skulle dock formellt sett ha betydelse från den utgångspunkt som utskottet nyss har angett. Utskottet anser därför att riksdagen bör uttala sig för en sådan omvandling. En förutsättning bör därvid vara att de nuvarande grunderna för finansieringen av besvärsprövningen inte skall ändras till följd av denna omläggning. Utskottet vill inte påfordra att förändringen genomförs redan vid det nu stundande budgetårsskiftet men utgår från att en lämplig teknisk lösning skall kunna utformas i samarbete mellan patentverket och regeringskansliet i så god tid att den kan presenteras i nästa års budgetproposition.

Patentverket torde även framgent komma att utgöra den viktigaste rekryteringsbasen för domartjänsterna vid patentbesvärsrätten. Det är därför motiverat att verket är väl företrätt i tjänsteförslagsnämnden. Detta förhål -

NU 1977/78:64

lande bör, om nämndens sammansättning totalt sett är lämpligt avvägd, inte ge anledning till något missförstånd rörande patentbesvärsrättens ställning. Liksom motionären anser utskottet emellertid att det kan ifrågasättas om den nuvarande ordningen, som bl. a. innebär att verkschefen ex officio är tjänsteförslagsnämndens ordförande, är i allo ändamålsenlig. Riksdagen bör enligt utskottets mening rekommendera regeringen att tjänsteförslagsnämndens sammansättning ytterligare övervägs inför kommande beslut om nya förordnanden för ledamöter i nämnden.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag beträffande medelsanvisning till patent- och registreringsverket och hemställer

att riksdagen

1. med bifall till regeringens förslag till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 69 265 000 kr.,

2. med anledning av motionen 1977/78:1288 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

17. Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten E 2 (s. 83) och hemställer

att riksdagen till Särskilda kostnader för förenings- m. fl. register för budgetåret 1978/79 anvisar ett förslagsanslag av 8 200 000 kr.

FONDEN FÖR LÅNEUNDERSTÖD

18. Lån till investeringar för kommersiell service. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten V:8 (s. 155) och hemställer

att riksdagen till Lån till investeringar för kommersiell service för budgetåret 1978/79 anvisar ett investeringsanslag av 6 000 000 kr.

19. Lån till den europeiska patentorganisationen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag under punkten V: 11 (s. 156 f.) och hemställer

att riksdagen till Län till den europeiska patentorganisationen för budgetåret 1978/79 anvisar ett investeringsanslag av 1 400 000 kr.

Stockholm den 9 maj 1978

På näringsutskottets vägnar HUGO BENGTSSON

NU 1977/78:64

30 Närvarande: Erik Hovhammar (m), Hugo Bengtsson (s), Arne Blomkvist (s), Sven Andersson i Örebro (fp), Nils Erik Wååg(s), Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Rune Ångström (fp) (p. 11,12), Ingegärd Oskarsson (c), Lennart Pettersson (s), Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Johan Olsson (c), Rune Jonsson i Husum (s), Olle Wästberg i Stockholm (fp) och Lars Ljungberg (m) (p. 13-19).

Särskilda yttranden

1. vid punkten 12 (Konsumentverket: Förvaltningskostnader) av Olle Wästberg i Stockholm (fp):

Utskottet instämmer i den uppfattning som hävdas i motionen 1977/ 78:1316 att producentpåverkan framhävs som ett inslag i konsumentpolitiken. Utskottet påpekar också att detta är i enlighet med bl. a. konsumentverkets instruktion. Jag delar utskottets uppfattning att nya direktiv till konsumentverket i fråga om producentpåverkan kontra verksamhet med annan inriktning bör anstå tills insynsutredningen har kommit med sin lägesrapport senare i år.

Utan att närmare gå in på utskottets argumentation kring de enskilda kraven i motionen 1977/78:1316 finns det dock anledning att understryka att det från liberal synpunkt finns flera faror med ert stark betoning av producentpåverkan inom konsumentpolitiken. För en liberal är konsumenten ekonomins huvudperson. Det är konsumenterna - i Sverige och utomlands - som skall avgöra produktionens inriktning och styra varuutbudet. Av detta foijer också att konsumenten ses som en självständig individ, kapabel att fatta egna beslut. Konsumentpolitikens tyngdpunkt bör därför ligga i att ge konsumenten verktyg för att på ett rationellt sätt fatta beslut: upplysning och utbildning.

Undantag från detta är självfallet säkerhetsfrågorna. Konsumenterna har rätt till varor som inte är farliga - eller vilkas risker är klart utsagda. Därför är konsumentskyddslagstiftning ett viktigt instrument vid sidan av upplysning och utbildning.

Farorna med producentpåverkan är av tre slag:

För det första innebär strävan att direkt påverka producenterna att myndigheterna väljer över konsumenternas huvuden, att myndigheterna bättre än människorna själva tror sig kunna tolka deras behov.

För det andra är myndigheternas kompetens för producentpåverkan med nödvändighet begränsad. Dels kan en myndighet inte med någon större säkerhet känna till konsumenternas önskemål och behov, dels kan myndigheterna omöjligt ha saklig kännedom och kompetens om alla varu- och tjänsteområden.

För det tredje skapar producentpåverkan lätt ett beroendeförhållande. De varor som släpps ut blir ”legitimerade” av myndigheten. Det blir då svårare att ingripa i efterhand för en myndighet som haft chansen att påverka

NU 1977/78:64

produkten redan på planeringsstadiet.

Mot denna bakgrund är det angeläget med en reformering av konsumentpolitiken mot mer av upplysning och mindre av producentpåverkan.

2. vid punkten 15 (Bidrag till kommersiell service) av Hugo Bengtsson, Arne Blomkvist, Nils Erik Wååg, Lilly Hansson, Lennart Pettersson, Karl-Erik Häll och Rune Jonsson i Husum (alla s):

Det belopp som inledningsvis beräknas för driftstöd är blygsamt. Vi räknar med att det fortsättningsvis kommer att behövas avsevärt större resurser. Driftstödet får inte bli en stödform som tillämpas bara i undantagsfall, utan det måste accepteras som ett väsentligt inslag i samhällets åtgärder för att skapa godtagbara förhållanden för glesbygdsbefolkningen. Det är viktigt att stödet tillämpas generöst och att bidragsreglerna blir sådana att stödet kan bli verkningsfullt även för butiker med liten omsättning. Konsumentverket bör redan nu undersöka behovet av driftstöd på längre sikt och överväga alternativa utformningar av stödet. På grundval av erfarenheterna i begynnelseskedet bör så snart som möjligt utarbetas riktlinjer för framtida mera planmässig tillämpning av denna stödform.

GOTAB 58158 Stockholm 1978