Med anledning av motion om den framtida råvarutillgången

NU 1979/80:18

Näringsutskottets betänkande 1979/80:18

med anledning av motion om den framtida råvarutillgången Ärendet

I motionen 1978/79:544 av Mats Hellström m. fl. (s) hemställs att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att inom regeringskansliet initiera forskning och göra inventeringar och åtgärdsprogram för försörjningen med råvaror som är betydelsefulla för den svenska folkhushållningen i enlighet med vad som i motionen angivits.

Motionen

Motionärerna erinrar om att sekretariatet för framtidsstudier år 1977 publicerade studien ”Resurserna, samhället och framtiden”. I denna studie diskuteras bl. a. hur man skall öka Sveriges beredskap inför tänkbara framtida råvarukriser.

Enligt motionärerna har regeringen inte tagit några initiativ för att bygga upp en krisberedskap av det slag som diskuteras i den nämnda framtidsstudien. De bedömer att det finns stor risk för akuta kriser i vad gäller tillgången på strategiskt viktiga råvaror. Dessa kriser kan komma att uppstå t. ex. genom drastiska prishöjningar eller genom otillräckligt uttag vid en given teknik. Det är enligt motionärerna nödvändigt att regeringen ”genom planmässig framförhållning” garderar sig mot denna typ av ekonomiska och politiska kriser. Det gäller, anför motionärerna, att i möjligaste mån dels söka garantera tillgång till de råvaror som är nödvändiga för produktionen i vårt land, dels genom alternativa planer minska råvaruberoendet genom att finna substitut och alternativa produktionsformer, dels söka sprida riskerna genom att inte ensidigt göra sig beroende av import från vissa begränsade råvarukällor.

Det understryks i motionen att den år 1978 tillkallade naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01) enligt sina direktiv har att diskutera råvarusituationen från miljömässiga utgångspunkter. Därutöver måste emellertid göras en genomgång inom regeringskansliet av vilka råvaror som är känsliga i de avseenden som motionärerna har berört. Som instrument för en sådan analys pekar motionärerna på en typ av s. k. råvarukedjor som har använts av framtidsstudiesekretariatet. Därefter bör studeras hur Sveriges importberoende för dessa råvaror fördelar sig mellan olika länder. Möjligheterna att sprida importen av vissa känsliga råvaror bör prövas, t. ex. genom att råvaruavtal ingås med olika länder. Osäkerheten inför framtiden bör minskas genom att alternativa planer för näringslivet upprättas utifrån olika

1 Riksdagen 1979/80. 17 sami Nr 18

NU 1979/80:18

antaganden om tillgång och priser på råvaror. Vidare bör man pröva förslag om ökad prospektering för att få fram reservfyndigheter av vissa mineral, varvid dessa fyndigheter endast skall utnyttjas vid kraftigt stigande priser eller vid en fysisk brist. Planeringen bör inriktas på att få till stånd dels en utvidgad råvarubas, dels möjligheter att spara och ersätta tänkbara bristråvaror. I sistnämnda syfte bör en metodiskt genomförd forskning kring ersättningsråvaror komma till stånd.

Enligt motionärerna har denna typ av planering, liksom ökad forskning och försök med återvinning, ett längre gående syfte än den typ av beredskapslagring sorn f. n. tillämpas för en rad råvaror. Detta syfte är att kunna möta ekonomisk-politiska kriser snarare än akuta, fysiska bristsituationer med militär bakgrund, anför motionärerna.

Uppgifter i anslutning till motionen

Begreppsfrågor

I den allmänna debatten om råvaru- och naturresursfrågor används ofta en rad begrepp utan att någon närmare definition har ansetts behövlig, t. ex. ”råvarupolitik” och ”naturresurspolitik”. Ett annat exempel kan hämtas från direktiven för naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01), som har att utarbeta riktlinjer för en ”samlad svensk naturresurs- och miljöpolitik”.

Sekretariatet för framtidsstudier diskuterade i sin år 1977 utgivna studie ”Resurserna, samhället och framtiden” innebörden av olika begrepp som förekommer i resursdebatten (s. 24-61).

Vissa myndigheter

Inom industridepartementets verksamhetsområde finns en rad myndigheter som arbetar med naturresurs- och råvarufrågor. Statens industriverk har det centrala ansvaret för bl. a. mineralpolitiska frågor. Sveriges geologiska undersökning utför karterings-, dokumentations- och prospekteringsarbete. Huvuddelen av prospekteringen utförs på uppdrag, varvid nämnden för statens gruvegendom är den största uppdragsgivaren. I början av år 1979 inrättades delegationen för samordning av havsresursverksamheten, i vars uppgifter ingår att verka för en långsiktig hushållning med Sveriges naturresurser till lands och till havs.

Sekretariatet för framtidsstudier

Studien ”Resurserna, samhället och framtiden", som publicerades av sekretariatet för framtidsstudier år 1977, utgör slutrapport från sekretariatets arbete åren 1975-1977 med projektet ”Resurser och råvaror”. Slutrapporten

NU 1979/80:18

bygger på ett tiotal olika delrapporter.

1 detta sammanhang bör också nämnas att sekretariatet år 1979 gav ut studien ”Mineralmakt - de transnationella företagens kontroll över världens icke-förnyelsebara råvaror”. Arbetet med denna studie påbörjades inom ramen för resurs- och råvaruprojektet.

Slutrapporten innehåller bl. a. ett kapitel där mål och medel för en svensk statlig råvarupolitik diskuteras (s. 186-228). Diskussionen förs med två utgångspunkter, Sveriges egna intressen och ”internationell solidaritet”. Författarna har pekat på ett antal konflikter mellan dessa mål. I en sammanfattning av detta kapitel anförs bl. a. följande (s. 226-228).

Inga råvarupolitiska medel befrämjar ensidigt en svensk "intressepolitik". Bilaterala råvaruavtal kan vara ett rent svenskt intresse, men kan också förbättra möjligheten till långsiktig planering i det berörda u-landet. "Ökad framförhållning" kan utnyttjas för egoistiska svenska intressen, men skulle också kunna - t. ex. genom att underlätta omflyttning av produktion till u-länderna - utgöra ett led i en internationell solidaritetspolitik.

Vilken effekt instrumenten får beror på de samhälleliga ramar inom vilka de verkar. Detta gäller i lika hög grad de tänkbara sätten att överbrygga motsättningarna mellan nationell intressepolitik och ”internationell solidaritet”. Ett exempel härpå skulle kunna utgå från att råvaruproduktionen minskas i Sverige och ”överlåts” åt länder som har billigare råvaror samtidigt som den svenska produktionen inriktas på produkter längre upp i förädlingskedjan. Sverige skulle då koncentrera sig på export av högteknologiska produkter och kanske hela industrianläggningar samt export av tjänster, t. ex. konsultuppdrag att bygga upp industrier. En sådan utveckling kan betyda att u-länderna även i fortsättningen får en lika beroende ställning i förhållande till i-länderna som för närvarande. Men det kan också få en sådan form att u-ländernas strävan efter självständig utveckling gynnas. De politiska ramarna för tekniköverföringen är alltså avgörande för hur denna kommer att upplevas såväl i Sverige som i det eller de berörda uländerna.

I tidigare kapitel har vi sökt visa hur osäkerheten på råvaruområdet har ett antal dimensioner - ekonomiska, ekologiska, teknologiska och politiska. Aven om problemen alltså är mångfacetterade och inte egentligen lämpar sig för korta sammanfattningar tror vi att vissa av våra slutsatser ändå kan redovisas i komprimerad form.

Avgörande för om något är en naturresurs är såväl den materiella grunden som den samhälleliga omgivningen. Bägge dessa aspekter måste tas med i en redovisning av den framtida resurssituationen.

Jordens fysiska tillgångar är så stora att de gott och väl medger de uttag av icke-energiråvaror som kan bli aktuella fram till år 2000. (För många råvaror kan det årliga uttaget vid denna tidpunkt komma att vara dubbelt så stort som i dag.)

Däremot kan man redan i dag skönja de teoretiska gränserna för ett hållbart uttag av förnyelsebara råvaror, särskilt fisk och skog. Ökningen i uttaget av de förnyelsebara resurserna kan därför inte pågå särskilt långt in på nästa sekel. Den avgörande begränsningen för det fåtal metaller och andra ämnen som på riktigt lång sikt kan utgöra basen för civilisationen (t. ex. järn. aluminium, magnesium, kisei) är snarare tillgången på energi för bearbetning än tillgången på själva mineralen. Däremot är det sannolikt att vissa

1* Riksdagen 1979180. 17 sami. Nr 18

NU 1979/80:18

metaller någon gång in på nästa sekel kommer att ta slut i den bemärkelsen att de blir så dyra att gruvproduktionen av dem drastiskt kommer att sjunka.

Fram till år 2000 bör således inte de fysiska gränserna för resurserna vara ett primärt problem. I stället är det problemet med fördelning av makt och inkomst som kommer att vara utslagsgivande för människors levnadsstandard.

Denna uppfattning förstärks av vetskapen att de sociala och institutionella ramarna redan i dag gör att människor svälter trots att den globala produktionsförmågan rent fysiskt mer än väl skulle kunna försörja dagens befolkning på åtminstone god basbehovsnivå.

Svårigheterna att uttala sig ökar med tidsperspektivets längd. Om inte långtgående förändringar i fördelningen genomförs står det dock klart att man i detta längre tidsperspektiv utsätter sig för kraftigt ökade risker i samband med den nödvändiga råvaruutvinningen. Här avses såväl ekologiska risker som risker för fysiska och psykiska påfrestningar. Hit hör också risken för en begränsning av möjligheterna att forma samhället på ett demokratiskt sätt.

Att de allvarligare effekterna av denna möjliga utveckling i vår presentation förlagts bortom år 2000 innebär inte att hänsyn inte skall tas till dessa förrän då. Omställningstiden för samhället är i många fall så lång att en förändring måste påbörjas redan i ”närframtiden”.

Hur morgondagens resurssituation utvecklar sig beror på hur de enskilda människorna, organisationerna (bl. a. folkrörelser och företag) och staterna kommer att handla. Vi hoppas att vi i någon mån givit en bakgrund för en diskussion om framtida handlingsalternativ.

Del ekonomiska försvarets planering för fredskriser

1 1977 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74. FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311) ingår även viss beredskap för s. k. fredskriser.

1978års försvarskommitté (Fö 1978:02) har i betänkandet (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik definierat (s. 108) fredskris som ett läge, då normal fredsstandard inte kan upprätthållas i produktion, sysselsättning, export och konsumtion på grund av importbortfall av en eller flera försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld. Dessa kriser kan, framhåller kommittén, orsakas av relativt lokalt bundna krig eller konflikter som berör råvaruproducerande länder eller viktiga transportleder men också av vissa råvaruproducerande länders medvetna begränsning av utbudet av varor för att t. ex. utöva politiska eller ekonomiska påtryckningar. Till fredskriser hänförs inte sådana knapphetssituationer, konkurrenssituationer och handelsstrukturomvandlingar som är ständigt återkommande i det internationella handelsutbytet, åtminstone så länge dessa fenomen inte drabbar oss så allvarligt att näringslivets omställning till ändrade förhållanden klart äventyras. Fredskriser bör också skiljas från situationer där kriser och konflikter föranleder medvetna åtgärder, selektivt riktade mot Sverige med syfte att uppnå politiska fördelar gentemot oss.

Försvarskommittén anser att planeringen för fredskriser bör syfta till att så

NU 1979/80:18

långt möjligt upprätthålla produktion, export och sysselsättning i normal omfattning samt att undvika störningar i viktiga samhällsfunktioner. En viktig åtgärd för att förebygga fredskriser är att främja ett närmare samarbete mellan i-länder och u-länder. Parallellt härmed måste åtgärder vidtas på nationell nivå eller i samarbete mellan konsumentländer för att begränsa konsekvenserna av framtida störningar. Sådana åtgärder är, anför kommittén,

- att bygga upp lager och förbereda krisåtgärder (konsumtionsbegränsningar, ersättningsproduktion),

- att samarbeta konsumentländer emellan för att fördela de samlade tillgångarna inom dessa,

- att minska importberoendet genom satsning på alternativa råvaror och energikällor och

- att sprida importen på fler leverantörsländer.

Enligt försvarskommittén (s. 124) bedöms framtida fredskriser kunna bli mera omfattande och långvariga än som tidigare har antagits. En utbyggnad av fredskrisförberedelserna anses därför motiverad.

Det ekonomiska försvarets utveckling efter år 1982 förbereds bl. a. genom s. k. perspektivstudier. En första studie har utarbetats av överstyrelsen för ekonomiskt försvar och överlämnades våren 1979 till regeringen (Ekonomiskt försvar efter 1982, Perspektivstudie del 1,1979-02-27). Studien syftade till att ge regeringen underlag för bestämning av vilka olika utformningar av det ekonomiska försvaret som borde studeras i det fortsatta arbetet. Bl. a. föreslogs (s. XII) att bedömningar avseende risken för fredskriser skulle genomföras för de olika program som ingår i det ekonomiska försvaret. Studien innehåller också resonemang om ett ”aktivt" ekonomiskt försvar som i vissa avseenden skulle påverka det fredstida samhällets funktionssätt (s. 93). En typ av sådant aktivt ekonomiskt försvar utgör, anförs det i studien (s. 96), det redan existerande stödet till tekoföretag.

Regeringen har den 28 juni 1979 beslutat om anvisningar för perspektivstudier fas 2 avseende det ekonomiska försvarets utveckling efter år 1982. Bl. a. föreskrivs att riskerna för störningar i importen av försörjningsviktiga varor utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld (fredskriser) skall särskilt studeras. Förslag till eventuella beredskapsåtgärder skall presenteras. Inom något eller några områden bör exempel anges på vilken typ av beslut och åtgärder som skulle krävas för att i större eller mindre utsträckning förverkliga det som i perspektivstudie del 1 kallas "aktivt ekonomiskt försvar" samt vilka samhällsekonomiska konsekvenser sådana beslut skulle kunna få.

NU 1979/80:18

6 Vissa utredningar

Under senare år har flera statliga utredningar tagit fram material för att belysa de problem som hänger samman med råvaru- och naturresursfrågorna. Detta arbete, som fortfarande pågår, spänner över flera olika departements intresseområden.

Inom industridepartementets verksamhetsområde arbetar sedan år 1974 mineralpolitiska utredningen (I 1974:02; ordförande: landshövding Karl Frithiofson). Dess uppgift är att utreda den långsiktiga försörjningen med mineralresurser. 1 en första etapp har arbetet inriktats på att redovisa prognoser över Sveriges förbrukning och försörjning med mineraliska råvaror. Arbetet härmed är numera avslutat, sedan utredningen har färdigställt delbetänkandena (SOU 1977:75) Industrimineral och (SOU 1979:40) Malmer och metaller.

I delbetänkandet om malmer och metaller, vilket överlämnades i oktober 1979, har utredningen angett sina allmänna utgångspunkter för det fortsatta arbetet (s. 273 f.). Resultatet av detta avses föreligga i början av år 1980.

Utredningen har delat in sitt återstående arbete i åtta olika "block". Av intresse i detta sammanhang är särskilt de tre block som kallas Mineraltillgångar och prospektering. Sveriges försörjning med mineralråvaror och Hushållning med mineralresurser. Följande beskrivning av innehållet i dessa block lämnas i betänkandet (s. 276 f.):

Vad gäller mineraltillgångar och prospektering genomförs först en utvärdering av den prospektering som hittills bedrivits i Sverige. Med utgångspunkt från denna utvärdering och på basis av de slutsatser som kan dras av prognoserna i detta betänkande övervägs därefter vilka riktlinjer som bör gälla för prospekteringens inriktning på olika mineral och områden. Utvecklingsmöjligheterna för mineralsektorn som helhet påverkar självfallet också prospekteringen. Vidare undersöks förutsättningarna för ett utökat samarbete mellan de olika prospekteringsorganisationer som är verksamma i vårt land, och praktiska samordningsfrågor tas upp till diskussion med dessa. I detta sammanhang är relationerna mellan de prospekterande statliga myndigheterna och företagen av särskild betydelse. Omfattningen av den statligt finansierade prospekteringen och av det grundläggande geologiska material i form av geologiska kartor m. m. som framställs genom statens försorg behandlas också, liksom frågan om prospekteringsorganisationernas information om sin verksamhet till samhällsplanerande instanser.

Sveriges försörjning med mineralråvaror diskuteras framför allt med utgångspunkt från slutsatserna i detta betänkande och det tidigare betänkandet om industrimineral. Sedan de mineralråvaror som är särskilt kritiska från försörjningssynpunkt identifierats, kommer olika metoder att förbättra försörjningstryggheten att analyseras. Förutom åtgärder på det handelspolitiska området, kan olika former av incitament i syfte att få till stånd eller öka inhemsk produktion av dessa "kritiska" råvaror komma i fråga. Önskemålet om en tryggad försörjning kan dessutom komma att påverka innehållet i förslagen på andra områden, t. ex. beträffande prospektering. Arbetet med försörjningsfrågorna bedrivs till en del i samarbete med berörda myndigheter, främst överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

NU 1979/80:18

7 Inom det femte blocket, hushållning med mineralresurser, diskuteras utnyttjandet av dels de tillgångar som ännu finns kvar i marken, dels de råvaruresurser som finns i form av färdiga varor och skrot. Vårt arbete beträffande exploateringen av malmtillgångarna syftar främst till att få fram medel som gör det möjligt att bedriva en uthållig gruvbrytning på de platser där den förekommer. Härigenom skulle man kunna undvika de krislägen med hänsyn till sysselsättningen som följer av att gruvor på grund av otillräckliga malmreserver måste läggas ned. Vad gäller materialtillgångar som redan hämtats upp ur jorden syftar vi till att skapa förutsättningar för en mer rationell hushållning med materialen som gör det möjligt att undvika de miljömässiga nackdelarna av råvaruanvändningen. Insatser i form av forskning och utveckling kan ha stor betydelse för att åstadkomma sådana förutsättningar.

På uppdrag av regeringen har stålens industriverk utrett vissa frågor rörande kalksten (Kalksten och dolomit i den fysiska riksplaneringen, SIND PM 1977:9), brytning av diabets (Diabasutredningen, SIND PM 1977:14) och utvinning av alunskiffer (Alunskiffer, SIND PM 1978:2, 3). Resultatet av dessa utredningar ingår i underlagsmaterialet för den fysiska riksplaneringen (se nedan s. 9). Industriverket genomför också en särskild utredning om utvinning av sand och grus, särskilt från havsområden. Inom ramen för detta utredningsarbete har hittills färdigställts delrapporten (SIND PM 1978:1) Översikt av grustillgångarna och grusförsörjningssituationen i länen och de största tätortsregionerna. Rapportering av hela utredningsuppdraget beräknas ske kring årsskiftet 1979-1980.

En arbetsgrupp för råvarufrågor inom näringspolitiska rådet avlämnade år 1977 rapporten (Ds I 1977:8) Råvaror och råvarupolitik - underlag för svenska bedömningar. Arbetsgruppens slutsatser (s. 241-244) bör enligt rapporten närmast ses som en idékatalog.

Regeringarna i de nordiska länderna beslutade år 1975 att låta utreda den nordiska råvaru- och naturresurssituationen och undersöka möjligheterna till ett närmare samarbete för att dra största möjliga nytta av tillgängliga resurser. År 1976 avgavs en första, beskrivande rapport (Nordisk råvare- og resursutredning, Nordisk utredningsserie 1976:26).

En rapport med förslag beträffande nordiskt samarbete för olika råvaruområden avlämnades i november 1977 (Nordisk råvare- og ressourceudredning - en praecisering af nogle samarbejdsmuligheder, Nordisk utredningsserie 1977:14). De områden för samarbete som diskuteras i rapporten är jordbrukssektorn, legeringsmetaller, geologisk forskning, råvaror för gödningsindustrin, försörjningen med pigment, bindmedel och limämnen till pappersindustrin, projektexport och återvinning av avfall. Förslagen inom områdena legeringsmetaller, geologisk forskning, gödningsindustrin och pappersindustrin har på nordiska ministerrådets uppdrag granskats av den nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik. Detta har lett till att ett förslag om samarbete för att definiera malmförande formationer på Nordkalotten har prioriterats och planeras bli

NU 1979/80:18

igångsatt under år 1980. Vidare pågår en utredning om nordiskt samarbete om projektexport vilken beräknas vara färdig före utgången av år 1979. Det fortsatta arbetet med hithörande frågor samordnas av nordiska ministerrådets sekretariat i Oslo.

Chefen för jordbruksdepartementet tillsatte i början av år 1978 naturresurs- och miljökommittén (Jo 1978:01; ordförande: landshövding Einar Gustafsson). Kommitténs uppgift är att dra upp allmänna riktlinjer för en samlad svensk naturresurs- och miljöpolitik.

I direktiven (Dir 1978:7) sägs att det för den fortsatta samhällsutvecklingen är ”nödvändigt att ett ekologiskt synsätt i högre grad än hittills tillämpas. Därmed avses att mänskliga behov skall tillfredsställas på ett sådant sätt att de fysiska och biologiska förutsättningarna för mänsklig verksamhet i framtiden uppfylls. Detta synsätt måste prägla också resursanvändningen. Den begränsade tillgången på många naturresurser, konflikter mellan motstående intressen och de miljöeffekter som följer av en ökad resursförbrukning nödvändiggör en bättre hushållning med naturresurserna.”

Av direktiven kan utläsas i huvudsak följande konkreta arbetsuppgifter för kommittén. En inledande uppgift bör vara att studera vilka förändringar i fråga om utnyttjandet av naturresurserna som en ekologisk grundsyn kräver. Kommittén bör söka bedöma toleransgränserna i olika hänseenden för de störningar som olika ekologiska system kan utsättas för utan att livskvaliteten hotas för kommande generationer. Begreppet livskvalitet bör utvecklas och konkretiseras. Kommittén bör pröva om de ur analyserna härledda framtidsbilderna är önskvärda och realiserbara. I arbetet bör ingå att söka beskriva på vilket sätt samhällsutvecklingen kan påverkas i önskad riktning och i vilken takt detta kan ske. Kommittén bör också bedöma i vad mån ett tillgodoseende av resurs- och miljöpolitiska mål kan komma i konflikt med andra angelägna mål för samhället och enskilda människor. Likaså bör kommittén söka analysera de samhällsekonomiska konsekvenserna av de härledda framtidsbilderna.

Kommitténs arbete bör enligt direktiven ses som en inledning till en planmässig utredningsverksamhet inom naturresurs- och miljöområdet. Förslag om formerna för det fortsatta arbetet bör läggas fram av kommittén. I detta sammanhang bör kommittén överväga bl. a. på vad sätt samordning kan ske med existerande planeringsformer, t. ex. den ekonomiska långtidsplaneringen, den regionalpolitiska planeringen, den regionala trafikplaneringen och den fysiska riksplaneringen. Förslag om hur riktlinjerna skall kunna omsättas i praktiska åtgärder bör också utarbetas.

Uppdraget bör enligt direktiven fullgöras före utgången av år 1981. I en broschyr som kommittén har gett ut under år 1979 anges (s. 13) att arbetet kommer att delas upp i fyra s. k. problemområden, nämligen eko-utveckling, naturresurser, miljövård och medel. Studierna inom dessa problemområden kommer i huvudsak att vara av övergripande karaktär. Inledningsvis

NU 1979/80:18

kommer kommitténs verksamhet att vara ”förhållandevis obunden”, och ”omfattande tankeutflykter” kommer att tillåtas.

Våren 1979 avslutade naturvårdskommittén (Jo 1970:28; ordförande: riksdagsman Göran Karlsson) sitt arbete genom att lägga fram betänkandet (SOU 1979:14,15) Naturvård och täktverksamhet. Kommittén föreslår bl. a. att ett program för regionala inventeringar av tillgångarna på naturgrus och möjligheterna till bergtäkt för att ta fram bergkrossmaterial som ersättning för naturgrus skall genomföras. Vidare föreslås att täktföretagen skall vara skyldiga att årligen lämna uppgifter om produktionen i täkterna. Remissbehandlingen av betänkandet är avslutad, och ärendet bereds f. n. inom regeringskansliet.

Råvaru- och naturresursfrågor aktualiseras också i stor utsträckning inom bostadsdepartementets verksamhetsområde. I detta sammanhang finns anledning att peka på följande.

Regeringen har i en proposition våren 1979 (prop. 1978/79:213) lämnat en kortfattad redogörelse för det arbete som under den fysiska riksplaneringens planeringsskede har bedrivits i län och kommuner för att fullfölja riksdagens beslut år 1972 och år 1975 om riktlinjer för hushållning med mark och vatten. Vidare redovisas översiktligt de utgångspunkter som regeringen har angett för det fortsatta arbete som bör ske i län och kommuner inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Propositionen har behandlats av civilutskottet i betänkandet CU 1979/80:6.

I rapporten (SOU 1979:54) Hushållning med mark och vatten 2 Del 1 har bostadsdepartementets enhet för fysisk riksplanering nyligen redovisat överväganden för det fortsatta arbetet med fysisk riksplanering. Rapporten behandlar främst de mera långsiktiga frågeställningar som kan behöva uppmärksammas i den fysiska riksplaneringen. I rapportens förord (s. 3) anges som exempel på sådana frågeställningar ”framtida energiförsörjning och vattenhushållning samt havsområdenas behandling i planeringen”. Rapporten innehåller bl. a. ett kapitel med olika förslag rörande utvinning av mineralråvaror (s. 115-130).

Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas det förslag till ny byggnadslagstiftning som i september 1979 har lagts fram i betänkandet (SOU 1979:65, 66) Ny plan- och bygglag.

Utskottet

Riksdagen bör, föreslås det i motionen 1978/79:544, begära att regeringen tar initiativ ”för att inom regeringskansliet initiera forskning och göra inventeringar och åtgärdsprogram för försörjningen med råvaror som är betydelsefulla för den svenska folkhushållningen”. Motionärerna refererar

NU 1979/80:18

till den av sekretariatet för framtidsstudier år 1977 publicerade studien ”Resurserna, samhället och framtiden”. De efterlyser åtgärder av regeringen för att bygga upp en krisberedskap av det slag som diskuteras i denna studie.

Liksom motionärerna vill utskottet understryka vikten av att hithörande frågor bevakas inom regeringskansliet och förvaltningen. Vårt lands fortsatta möjligheter att fungera som utvecklad industrination och välfärdsstat är intimt förbundna med naturresursproblematiken, såväl på nationell nivå som i ett internationellt perspektiv. Samordning av åtgärderna på olika områden är en viktig uppgift i regeringens planeringsarbete.

Utskottet har i det föregående redogjort för några väsentliga delar i det arbete rörande råvarufrågor som bedrivs inom regeringskansliet och inom olika statliga utredningar och myndigheter. Betydelsefullt beslutsunderlag har tagits fram, inte minst under den tid som har gått sedan motionen väcktes. Inom en nära framtid beräknas ytterligare material jämte förslag till åtgärder komma att publiceras, bl. a. av mineralpolitiska utredningen (I 1974:02). Den långsiktiga planeringen inom det ekonomiska försvaret har i ökad utsträckning inriktats på kriser av den art som motionärerna syftar på.

Mot här angiven bakgrund anser utskottet att motionärernas syfte - att säkerställa en ökad insikt om olika samband på naturresurs- och råvaruområdet och en beredskap inför framtida förändringar - i huvudsak är tillgodosett. Det finns därför enligt utskottets mening inte anledning för riksdagen att nu göra något uttalande av den innebörd som föreslås i motionen 1978/79:544. Denna avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1978/79:544.

Stockholm den 6 december 1979

På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s). Johan Olsson (c). Hugo Bengtsson (s). Sven Andersson (fp). Nils Erik Wååg(s), Margaretha af Ugglas (m). Birgitta Hambraeus (c), Lilly Hansson (s). Bengt Sjönell (c). Lennart Pettersson (s). Carl Tham (fp), Karl Björzén (m). Rune Jonsson (s), Wivi-Anne Radesjö (s) och Lennart Blom (m).

■

GOTAB 64079 Stockholm 1979