Socialtjänst

1993/94

SoU8

I betänkandet behandlar utskottet ett fyrtiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1993 om olika socialtjänstfrågor. Samtliga motioner avstyrks. Nyd-ledamoten har avgett två reservationer och v-suppleanten en meningsyttring.

1992/93:So204 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vård, behandling och rehabilitering av spelberoende,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till anhöriga till spelberoende m.fl.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansiering av insatser mot spelberoende.

1992/93:So211 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagändring för att möjliggöra återkrävande av utbetalda sociala biståndsmedel.

1992/93:So216 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om främjande av nordiska insatser för socialt utsatta grupper.

1992/93:So223 av Widar Andersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tvångsvård av vuxna narkotikamissbrukare.

1992/93:So227 av Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beslut och handläggning av underhållsbidragen bör överflyttas från kommunerna till försäkringskassan.

1992/93:So228 av Gunhild Bolander och Roland Larsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kartläggning, forskning och folkrörelsebaserad informationskampanj mot narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper.

1992/93:So229 av Roland Sundgren och Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frivilligcentraler i kommunerna.

1992/93:So235 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information och opinionsbildning om homosexualitet.

1992/93:So238 av Gudrun Norberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av idé- och utvecklingsarbete på området gatulangnings- och ungdomsfylleribekämpning.

1992/93:So240 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beslut om bidragsnivåer inte skall fattas av domstolarna.

1992/93:So242 av Sigrid Bolkéus och Lahja Exner (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en inventering bör göras när det gäller bostadslösa och uteliggare i Sverige för att kunna beräkna hjälpbehovet.

1992/93:So243 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att kommunerna åläggs att se till att ingen skall behöva stå utan tak över huvudet nattetid.

1992/93:So246 av Jan Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att följa upp, stödja och sprida erfarenheter om den kooperativa missbruksvården.

1992/93:So255 av Åke Carnerö och Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en narkotikakommission.

1992/93:So260 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot narkotika.

1992/93:So261 av Eva Zetterberg (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med jourhavande kurator i hela landet.

1992/93:So269 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i socialtjänstlagen att skadeverkningar av bidragsmissbruk undanröjs.

1992/93:So273 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder inom missbrukarvården.

1992/93:So274 av Bert Karlsson (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra sådan ändring i socialtjänstlagen att det inte råder någon tvekan om att den s.k. Hallstahammarmodellen är helt laglig,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bredda förutsättningarna för den s.k. Hallstahammarmodellen till att även omfatta enskilda företag och det privata näringslivet, och att låta företagare och näringsliv föreslå och anvisa arbetsuppgifter samt ställa arbetsplatser till förfogande.

1992/93:So278 av Lotta Edholm m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen.

1992/93:So284 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av nykterhets- och narkotikanämnder i kommunerna.

1992/93:So296 av Inger Lundberg och Hans Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialutredningar på entreprenad.

1992/93:So299 av Martin Nilsson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av rättvisare socialbidragsgivande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomars rätt till egen bostad,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förtydligande av begreppet skälig levnadsnivå.

1992/93:So303 av Bengt Kindbom (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av skyddsförutsättningar för socialtjänstens personal.

1992/93:So313 av Karin Israelsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avsättning av medel från spelintäkter till de i motionen anförda områdena,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sociala konsekvenser av ett utökat spelutbud.

1992/93:So315 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i socialtjänstlagen och andra författningar som erfordras för att kommunerna skall kunna arbeta efter i motionen angivna principer.

1992/93:So316 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en beräknad rimlig bostadskostnad, oberoende av den verkliga hyran, bör ingå i socialbidragsnormen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialbidraget utformas så att den stimulerar förmånstagarens intresse att bo i en bostad till låg kostnad.

1992/93:So317 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en förmånstagarpool bör införas i varje kommun,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla förmånstagare måste fullgöra en motprestation för att få bidrag eller ersättning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förmånstagare som svartjobbar ej bör erhålla bidrag eller ersättning av samhället.

1992/93:So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det behövs fler EWA-enheter på olika håll i landet, där kvinnor snabbt kan få behandling.

1992/93:So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot alkoholmissbruk bland kvinnor.

1992/93:So513 av Johan Brohult (-) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att prostitutionen bör bekämpas effektivt och att de prostituerade skall ha skyldighet att ställa upp i ett effektivt rehabiliteringsprogram.

1992/93:Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en särskild asocialitetslagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

1992/93:A811 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdmöjligheter för kvinnor med alkoholberoende,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkning av mödravårdens resurser.

Bistånd enligt socialtjänstlagen

Nytt socialbidragssystem

I motion So274 av Bert Karlsson (nyd) föreslås en förändring av nuvarande bidragssystem. Motionären begär tillkännagivanden om vad som i motionen anförts dels om att ändra socialtjänstlagen på så sätt att det blir möjligt att införa Hallstahammarmodellen i landets kommuner (yrkande 1), dels om att bredda förutsättningarna för Hallstahammarmodellen till att omfatta enskilda företag och det privata näringslivet, så att företagare och näringsliv kan föreslå och anvisa arbetsuppgifter samt ställa arbetsplatser till förfogande (yrkande 2).

I motion So315 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i socialtjänstlagen och andra författningar så att kommunerna skall kunna arbeta efter de i motionen angivna principerna (yrkande 2). Motionärerna föreslår att det nuvarande socialbidragssystemet avskaffas och ersätts av ekonomisk socialhjälp i form av sociallön och sociallån. Sociallönen är avsedd för arbetslösa medborgare som vill och kan arbeta. Rätten till sociallön är kopplad till en skyldighet att arbeta med av kommunen anvisade arbetsuppgifter. Sociallån är avsedda för medborgare som hamnat i ekonomiskt trångmål av temporär natur och skall betalas tillbaka när vederbörande är på grön kvist. Vidare föreslås att bidragsnormerna skall bestämmas av kommunerna själva och inte av Socialstyrelsen eller annat centralt organ.

I motion So317 av Claus Zaar (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om att införa en förmånstagarpool i varje kommun (yrkande 1) och vad som anförts om att alla förmånstagare måste fullgöra en motprestation för att få bidrag eller ersättning (yrkande 2). Vidare begärs ett tillkännagivande om att förmånstagare som svartjobbar ej bör erhålla bidrag eller ersättning från samhället (yrkande 3). Enligt motionären finns det alltför många förmånstagare per arbetstagare. För att motverka överutnyttjande av förmåner skall alla förmånstagare föras till en s.k. förmånstagarpool i varje kommun. Genom denna pool skall medborgare som behöver tillsyn, hjälp eller service kunna få det. Bidragssystemet måste ändras eftersom bidrag utan meningsfull motprestation bryter ned människor.

Gällande rätt

Den enskildes rätt till bistånd framgår av 6 § socialtjänstlagen (1980:620) (SoL). Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Rätten till bistånd enligt 6 § SoL avser inte enbart ekonomisk hjälp till försörjningen utan även insatser för livsföringen i övrigt, t.ex. när äldre eller människor med funktionshinder behöver andras insatser för sin dagliga livsföring. I rätten till bistånd kan vidare ingå färdtjänst, social hemhjälp, plats i förskola, vård och behandling. Som förutsättning för rätten till bistånd gäller att den enskilde själv saknar förmåga att tillgodose behovet. När rätten till bistånd prövas skall det vägas in i vilken omfattning den enskilde själv genom egna åtgärder kan tillgodose sina behov (prop. 1979/80:1 Del A s. 526). Den som är arbetsför och som kan beredas lämpligt arbete är endast tillfälligt och till dess han kan klara sin försörjning berättigad till bistånd.

En grundtanke i socialtjänstlagen är att den som söker socialbidrag för behov som är nödvändiga för uppehället inte skall behöva samtycka till åtgärder som inte direkt har med hans ansökan att göra, t.ex. att som villkor för att få ekonomisk hjälp lämna urinprov, utföra arbete åt kommunen eller liknande. De krav man kan ställa i samband med en sådan ansökan måste ha samband med försörjningen, t.ex. att stå till arbetsmarknadens förfogande eller liknande.

Socialtjänstkommittén

På initiativ av riksdagen tillsatte den förra regeringen i juni 1991 en parlamentarisk kommitté, Socialtjänstkommittén, för att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50). I uppdraget ingår bl.a. att se över socialtjänstlagens regler om rätten till bistånd. Kommittén överlämnade i april 1993 delbetänkandet Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30. I betänkandet lämnas förslag som bl.a. innebär preciseringar i fråga om den enskildes rätt till bistånd inom socialtjänsten och förtydligande av ansvarsfördelningen mellan kommunerna. En gemensam reservation har avgetts av fyra av kommitténs ledamöter. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

I betänkandet föreslår kommittén att rätten till bistånd även i fortsättningen regleras i 6 § SoL men kompletteras med tilläggsbestämmelser, som preciserar dels rätten till försörjningsstöd, dels rätten till annat bistånd.

En grundläggande fråga för rätten till bistånd är enligt kommittén vilken ansvarsfördelning som skall gälla mellan den enskilde och samhället. Kommittén finner det därför särskilt angeläget att stryka under vad som i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1) anfördes om socialtjänstens uppgift, nämligen att förstärka och komplettera människans egna resurser, inte att begränsa hennes ansvar för sin egen situation. Socialtjänsten får inte heller ta över den enskildes ansvar för sin situation. Det ligger i människans natur att så långt möjligt vilja ta ansvar för sitt liv. Denna grundsyn bör även fortsättningsvis gälla för den enskildes rätt till bistånd, uttalar kommittén. Kommittén anför vidare att frågan om den enskildes ansvar för sin situation inte får förväxlas med frågan om "villkorat bistånd". Kommittén anser att de krav på motprestationer i form av samhällstjänst eller arbetsplikt som rests i den allmänna debatten strider mot lagens grundläggande värderingar om frivillighet och självbestämmande. Den enskilde bör som nu vara skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande och att anta erbjudanden om lämpligt arbete. Kommittén är inte beredd att föreslå lagregler som vidgar kommunens möjligheter att ställa andra krav på den enskilde när han ansöker om bistånd till sin försörjning.

Kommittén föreslår en preciserad lagreglering av rätten till bistånd i den del som avser den enskildes försörjning. Förslaget innebär en begränsning av kommunernas inflytande över socialbidragets nivå och innehåll. Ett detaljerat förslag lämnas i kapitel 7 i delbetänkandet. Utskottet återkommer till denna fråga under avsnittet Bidragsnormer, m.m.

Socialnämnden i Hallstahammar har sedan några år tillbaka erbjudit framför allt arbetslösa bidragsberoende ungdomar sysselsättning, som kommunen ordnar. De som antar erbjudandet erhåller stimulansbidrag utöver socialbidragsnorm.

Justitieombudsmannen (JO) har i ett yttrande (JO 87 ärende 2392-1986) behandlat förutsättningarna för den s.k. Hallstahammarmodellen. Enligt JO står det helt klart att bistånd enligt socialtjänsten skall utgå med frivilligheten som grund. JO hänvisar till uttalanden i socialtjänstpropositionen om att socialtjänsten inte får bli kravlös. Hallstahammarmodellen ställer enligt JO stora krav på politiker och tjänstemän att handlägga enskilda ärenden med stort omdöme. JO menar vidare att det ligger en fara dels i att kommunen lockar till sig "billig arbetskraft", dels att man ställer högre krav på den enskilde än denne på grund av medicinska eller andra skäl kan leva upp till. JO hänvisar till socialtjänstens skyldighet enligt 5 och 7 §§ SoL att i samråd med andra myndigheter verka för att enskilda bereds arbete. Nämndens möjligheter att genom ett sådant samarbete kunna bereda de arbetslösa anställning måste dock anses begränsade. Sammanfattningsvis säger JO att det framstår som rimligt att tänka sig att socialnämnden ges möjlighet att på olika sätt intressera arbetslösa att följa det program som nämnden i samråd med den enskilde och inom ramen för Hallstahammarmodellen kan utforma. JO utesluter inte att socialnämnden med ekonomiska medel stimulerar de arbetslösa att aktivt ta del i programmet. Detta får dock inte leda till att socialnämnden inte tar sådant ansvar för alla enskilda att deras grundläggande behov blir tillgodosedda.

Bidragsnormer, m.m.

I motion So240 av Charlotte Cederschiöld (m) begärs ett tillkännagivande om att beslut om bidragsnivåer inte skall fattas av domstolarna. Motionären anser att bidragsnivåer måste tillhöra de beslut som skall fattas på politisk nivå och ligga hos den som finansierar verksamheten.

I motion So299 av Martin Nilsson m.fl. (s) begärs tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om behovet dels av rättvisare socialbidragsgivande (yrkande 1), dels av att förtydliga begreppet skälig levnadsnivå (yrkande 3). Motionärerna påpekar att besparingarna inom den kommunala sektorn bl.a. inneburit att socialbidragsnormerna lagts på en nivå som understiger den skäliga levnadsnivå som anges i socialtjänstlagen. För att erhålla högre bidrag krävs att bidragstagaren överklagar. Enligt motionärerna är ett sådant system tveksamt och orättvist samt medför en ökad belastning på rättssystemet. Har en domstol funnit att en kommuns socialbidragsnormer ligger på en för låg nivå bör kommunen enligt motionärerna åläggas att generellt lägga sig på en högre nivå. Kommunernas brott mot socialtjänstlagen måste beivras. Vidare påpekar motionärerna att det är domstolarna som i dagsläget avgör vad som är skälig levnadsnivå. Detta bör upphöra, och motionärerna efterlyser en större tydlighet kring begreppets innebörd. I samma motion begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om ungdomars rätt till egen bostad (yrkande 2). Motionärerna påpekar att ett flertal kommuner vägrat ungdomar över 18 år socialbidrag då dessa velat bosätta sig utanför hemmet. Lagstiftningen inom berörda områden bör enligt motionärerna konkretiseras så att rätten till ett eget boende för dessa ungdomar klart framgår.

I motion So316 av Claus Zaar (nyd) begärs tillkännagivanden om att en beräknad rimlig boendekostnad, oberoende av den verkliga hyran, bör ingå i socialbidragsnormen (yrkande 1) och om att socialbidraget bör utformas så att det stimulerar förmånstagarens intresse att bo i en bostad till låg kostnad (yrkande 2).

Gällande rätt

Som tidigare nämnts har den enskilde enligt 6 § SoL rätt till bistånd av socialnämnd för sin försörjning och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Av 67 § SoL framgår bl.a. att Socialstyrelsen till ledning för tillämpningen av lagen utfärdar allmänna råd. Vid tillkomsten av lagen uttalade departementschefen att styrelsen efter samråd med Svenska Kommunförbundet skulle utforma allmänna råd om bruttonormer för socialbidragen och att dessa skulle motverka alltför stora skillnader i normnivåerna (prop. 1979/80:1 Del A s. 186 och 204--205). Riksdagen anslöt sig dessa uttalanden (SoU 1979/80:44 s. 26). Socialstyrelsen har sedan 1985 varje år utarbetat bruttonormer som räknats upp i samband med basbeloppets höjning. För 1993 rekommenderar Socialstyrelsen en bruttonorm för ensamstående om 3 326 kr, (116), för sammanboende 5 505 kr (192), för barn 0--3 år 1 606 kr (56), för barn 4--10 år 1 892 kr (66) och för hemmavarande skolungdom 2 180 kr (76). Siffrorna inom parentes är procent av basbeloppet.

Regeringsrätten har i en nyligen avkunnad dom (RÅ 1993 ref. 11) ansett att Socialstyrelsens bruttonormer bör läggas till grund för bedömningen av vad som är skälig levnadsnivå enligt 6 § SoL. Regeringsrätten gjorde följande bedömning av vad som skall förstås med begreppet skälig levnadsnivå. Av socialtjänstlagen framgår inte vad som skall förstås med begreppet skälig levnadsnivå. Vid bedömning härav bör vägledning i första hand sökas i de av Socialstyrelsen utfärdade allmänna råden. De bruttonormer för socialbidrag som ingår i dessa har vägts mot Konsumentverkets hushållsbudgetar och mot förbehållsbeloppet enligt utsökningsbalken. Normerna har knutits till gällande basbelopp och 1992 har hänsyn tagits till konsekvenserna av skatteomläggningen. Normerna omfattar de flesta vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. Beloppen i Socialstyrelsens normer 1992 kan inte anses innebära någon överstandard. Här bör också framhållas att vederbörande kommuns egna ekonomiska förhållanden inte kan tillmätas någon betydelse i sammanhanget, eftersom den enskilde givits en lagstadgad rätt till bistånd som tillförsäkrar honom en skälig levnadsnivå.

Regeringsrätten finner med hänsyn till det anförda att de av Socialstyrelsen utarbetade bruttonormerna bör läggas till grund för bedömningen av vad som är en skälig levnadsnivå, om inte särskilda omständigheter föranleder annat. En bidragsnorm som ligger under dessa normers belopp kan normalt inte anses tillförsäkra den enskilde en sådan levnadsnivå.

Socialtjänstkommittén

Socialtjänstkommittén har i september 1992 avlämnat en kartläggningsrapport om kommunernas socialbidrag (SOU 1992:98). Kartläggningen av kommunernas socialbidragsnormer, som avser förhållanden i februari 1992, visar att normerna i allmänhet ligger lägre än Socialstyrelsens norm. I delbetänkandet SOU 1993:30 anför kommittén att de låga normer som tillämpas i vissa kommuner inte kan anses motsvara lagens krav på en "skälig levnadsnivå". Kommittén påpekar att antalet besvärsärenden har ökat och att majoriteten ärenden rör kommunernas socialbidragsnormer. Den praxis som utvecklats i förvaltningsdomstolarna innebär att enskilda som överklagar ett beslut om socialbidrag beräknat enligt en norm som ligger under den av Socialstyrelsen rekommenderade kan räkna med ett belopp motsvarande Socialstyrelsens norm. Enskilda domar i socialbidragsmål tycks generellt sett inte påverka kommunernas socialbidragsnormer. Den som inte överklagar får nöja sig med det lägre beloppet. Denna situation är enligt kommitténs mening oacceptabel och har övertygat kommittén om nödvändigheten att lägga fast en lägsta nivå för stödet till den enskildes försörjning. Riksdagen bör enligt kommittén besluta om principerna för försörjningsstödets utformning. Kommittén föreslår en preciserad lagreglering av rätten till bistånd till den del det avser försörjningsstöd. En sådan av riksdagen fastställd rätt till bistånd måste enligt kommitténs mening också innefatta att staten garanterar vilken substans denna rätt skall innehålla. Förslaget innebär en begränsning av kommunernas inflytande över socialbidragens nivå och innehåll och ger staten ett ansvar för att den service som erbjuds medborgarna inte understiger en viss grundnivå.

Kommitténs förslag till försörjningsstöd innebär i korthet att stödet omfattar en schabloniserad del samt i förekommande fall en rätt till ersättning motsvarande de faktiska kostnaderna för ett antal andra behovsposter. Den schabloniserade delen är avsedd att täcka hushållets normala kostnader för livsmedel, lek och fritid, förbrukningsvaror, kläder, dagstidningar, telefon, TV-licens och liknande. Normen för den schabloniserade delen av försörjningsstödet uttrycks i procent av basbeloppet och är för ensamstående 100, för sammanboende 85, för barn 0--3 år 50, för barn 4--10 år 60 och för hemmavarande skolungdom 11--20 år 70 %. Därutöver föreslås ersättning i förekommande fall utgå motsvarande den faktiska kostnaden för bl.a. boende, hushållsel, lokala resor, barnomsorg, hemtjänst, hemförsäkring, läkar- och tandvård. Beträffande boendekostnaden uttalar kommittén att den faktiska kostnaden bör accepteras om det rör sig om ett kortvarigt hjälpbehov. Är behovet mer långvarigt kan vägledning för vad som är ett acceptabelt belopp hämtas från de regler om högsta godtagbara bostadskostnad vid fastställande av underhållsbidrag som Socialstyrelsen årligen utger i form av meddelandeblad. Krav på att den sökande skall flytta till billigare bostad kan också ställas, men måste ske med hänsynstagande till de sociala konsekvenserna för familjen.

Återkrav av socialbidrag

I motion So211 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av en lagändring för att möjliggöra återkrav av socialbidrag i de fall bidrag erhållits på uppenbarligen felaktig grund.

I motion So269 av Hugo Hegeland (m) yrkas att riksdagen beslutar om ändringar i socialtjänstlagen så att skadeverkningar av bidragsmissbruk undanröjs. Motionären anför att i många fall används erhållna bidrag till annat än de uppgivna ändamålen. Detta innebär i praktiken att tredje part, ofta en hyresvärd eller varuleverantör, indirekt fått överta betalningsskyldigheten för socialbidraget. Den drabbade tredje parten får inte någon hjälp från socialmyndigheten utan hänvisas till möjligheten att väcka skadeståndstalan i civilmål vid tingsrätten. Detta är ofta en arbetskrävande utväg med en illusorisk effekt, även vid ett bifall till talan. För att råda bot på rådande missförhållanden föreslår motionären att 37 § SoL avskaffas, att 34 § SoL kompletteras med ett stadgande att ärendet obligatoriskt överlämnas till kronofogden efter anmälan från den tredje part (t.ex. hyresvärd) som bidraget enligt uppgivet ändamål skulle ha betalats till samt att överklaganderätten enligt 73 § utsträcks till tredje part som berörts av socialmyndighetens beslut.

Gällande rätt

Socialnämndens möjligheter att återkräva utgivet bistånd regleras i 33 § SoL. Enligt detta lagrum får socialnämnden återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har erhållit enligt 6 § SoL endast om hjälpen har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning, eller till den som är indragen i arbetskonflikt. Om socialnämnden har lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annat fall än när det föreligger en rätt till bistånd enligt 6 § SoL, får hjälpen återkrävas under förutsättning att den getts under villkor om återbetalning (33 § andra stycket).

Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 § SoL eller för kostnad som kommunen haft enligt 34 § SoL skall talan väckas hos länsrätten. Bestämmelser härom finns i 36 § SoL. Talan om ersättning får inte bifallas om den ersättningsskyldige därigenom kan antas bli ur stånd att försörja sig eller klara sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall. Enligt 37 § SoL får socialnämnden helt eller delvis efterge sitt ersättningsanspråk. Eftergift kan t.ex. förekomma i fall när en eftergift kan antas kunna medverka till en fortsatt rehabilitering. Nämnden får fritt pröva om eftergift skall ske. Socialnämndens beslut i fråga om ekonomiskt bistånd eller om eftergift får överklagas till länsrätten genom besvär. Därvid gäller bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen. Förvaltningsbesvär över beslut om bistånd kan inte föras av annan än den vars bistånd är i fråga (73 § SoL).

Om biståndet grundats på ofullständiga, oriktiga eller annars vilseledande uppgifter kan återkrav på allmänna skadeståndsrättsliga grunder komma i fråga. Talan om återkrav får i sådant fall föras vid allmän domstol.

Socialtjänstkommittén

Frågan om återkrav av utgivet ekonomiskt bistånd berörs inte i Socialtjänstkommitténs direktiv. Kommittén har dock funnit det motiverat att ta upp frågan. I delbetänkandet (SOU 1993:30) anför kommittén som sin principiella inställning att återkrav bör kunna komma i fråga när det gäller annat ekonomiskt bistånd än till försörjningen. För detta talar enligt kommittén bl.a. den omständigheten att det finns många människor med tillfälliga hjälpbehov som vill betala tillbaka den hjälp som de fått av samhället. För en närmare redogörelse för tänkbara utgångspunkter för en sådan reglering hänvisas till kapitel 11 (s. 293--294) i nämnda betänkande. Kommittén har för avsikt att återkomma till dessa frågor i sitt huvudbetänkande.

Vistelsebegreppet

I motion So278 av Lotta Edholm m.fl. (fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om socialtjänstlagens vistelsebegrepp. Motionärerna anser att Socialtjänstkommittén bör rikta speciell uppmärksamhet mot frågor som rör vistelsebegreppet.

Gällande rätt

Ansvaret för att den enskilde får den hjälp och det stöd som han behöver åvilar enligt 3 § SoL vistelsekommunen. Med vistelsekommun avses den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder. Vissa begränsningar i vistelsekommunens ansvar gäller dock. Vistelsekommunen är t.ex. inte skyldig att vidta alla de åtgärder som kan behövas när den enskilde är bosatt i en annan kommun. I ett sådant fall bör ärendet enligt förarbetena till socialtjänstlagen kunna flyttas över till hemkommunen om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. Möjligheten att överflytta ett ärende gäller i princip endast ärenden där den enskilde under en längre tid har behov av insatser inom socialtjänsten. Vidare krävs att den andra kommunen samtycker till överflyttningen.

Socialtjänstkommittén

I Socialtjänstkommitténs direktiv ingår att föreslå behövliga preciseringar för att undanröja oklarheter om vilken kommun som har ansvaret för att tillgodose den enskildes behov av bistånd. I delbetänkandet lämnas förtydliganden av ansvarsfördelningen mellan kommunerna. Kommittén föreslår att vistelsekommunens ansvar för stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen ligger fast. Från dessa regler görs vissa undantag. Undantagen gäller beslut om placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa fall har placeringskommunen ansvaret för det bistånd som den enskilde behöver. Ett annat undantag gäller personer som vistas på kriminalvårdsinrättning eller sjukvårdsinrättning i en annan kommun än hemortskommunen.

Tidigare behandling

Utskottet har sedan Socialtjänstkommittén tillsattes med hänvisning till kommitténs arbete avstyrkt motioner med liknande innehåll som de nu aktuella (1991/92:SoU2, 1992/93:SoU2).

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av Socialtjänstkommittén i delbetänkandet SOU 1993:30. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på detta område inte bör föregripas. Motionerna So211 (s), So240 (m), So269 (m), So274 (nyd), So278 (fp), So299 (s), So315 (nyd) yrkande 2, So316 (nyd) och So317 (nyd) avstyrks därför.

Frivilligcentraler i kommunerna, m.m.

Motionen

I motion So229 av Roland Sundgren och Göran Magnusson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om s.k. frivilligcentraler i kommuner och kommundelar. Motionärerna hänvisar till den verksamhet med s.k. frivilligcentraler som byggts upp i Norge, där staten betalar en person som fungerar som koordinator för tjänster och verksamheter som enskilda och organisationer inom kommunen vill ställa upp med. Kommunen ordnar med lokal, telefon etc. Motionärerna anser att även Sverige bör ta initiativ till samordning av olika verksamheter via frivilligcentraler för att initiera, förmedla och skapa kontakter mellan människor. Regeringen bör utreda möjligheterna att få i gång en sådan verksamhet till gagn för folkhälsa och välbefinnande.

I motion So261 av Eva Zetterberg (v) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om en försöksverksamhet med jourhavande kurator i hela landet. Motionären påpekar att jourhavande kurator nu funnits i 25 år i Stockholm. Det är en jour för människor i akut kris, som kan nås via SOS Alarmering eller direktlinjer. Grunden för arbetet är att den som ringer får vara anonym, samtalen registreras inte och kuratorn har tystnadsplikt. Detta innebär att kontakt fås med människor som normalt inte når fram till samhällets olika myndigheter och organ. Samtalen har enligt motionären en profylaktisk, stödjande, bekräftande och uppföljande uppgift. Socialvård och sjukvård avlastas genom att jourhavande kurator alltid finns till hands. Samtal har kommit från hela landet och motionären tror därför att det finns ett stort behov av en liknande verksamhet i hela landet.

Bakgrund

Enligt uppgift från Socialdepartementet har regeringen i april 1993 beviljat Örebro stad drygt 500 000 kr i bidrag under ett år för igångsättande av ett samordnings- och utvecklingscentrum för frivilligt socialt arbete. Vidare har regeringen i september 1993 beviljat Röda korset, Stockholms Stadsmission, Rädda barnen, Frälsningsarmén, BRIS, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige m.fl. organisationer 2 miljoner kronor för att etablera ett centrum för utveckling av frivilligt socialt arbete. Centret som skall etableras under 1993 har tre övergripande mål. Dessa är att utveckla kunskapen om det frivilliga sociala arbetet, att utveckla ledarskap för frivilligt socialt arbete och att åstadkomma ökade internationella kontakter för dem som ansvarar för eller vill främja frivilligt socialt arbete liksom ett ökat svenskt deltagande i internationella forsknings- och samarbetsprojekt.

I detta sammanhang kan också nämnas att Socialtjänstkommittén gett en forskargrupp vid Sköndalsinstitutet i uppdrag att för kommitténs räkning utarbeta ett underlag kring några frågeställningar inom det frivilliga arbetets ställning och uppgifter inom socialtjänsten. Underlaget skall bl.a. spegla det frivilliga sociala arbetets omfattning, karaktär och framtida utvecklingsmöjligheter samt former för socialtjänstens samarbete med och stöd till frivilliga sociala insatser.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att regeringen gett bidrag till igångsättande av två olika centra för utveckling av frivilligt socialt arbete. Vidare kommer Socialtjänstkommittén i sitt huvudbetänkande att belysa det frivilliga arbetets ställning och uppgifter inom socialtjänsten. Utskottet anser att riksdagen inte bör ta något initiativ med anledning av motion So229 (s). Motionen avstyrks.

Inrättandet av s.k. jourhavande kuratorer är en fråga för kommunen och inte för riksdagen att ta ställning till. Motionen So261 (v) avstyrks därför.

Socialutredningar på entreprenad

Motionen

I motion So296 av Inger Lundberg och Hans Karlsson (s) begärs tillkännagivande om vad som i motionen anförts om socialutredningar på entreprenad. Motionärerna finner det angeläget att riksdagen tydligt markerar att socialutredningar, som kan komma att leda fram till beslut om tvångsingripanden mot medborgarna eller ställningstaganden i vårdnadstvister, inte får läggas ut på privata företag. Enskilda personer bör dock kunna anlitas av kommuner som uppdragstagare utan att vara knutna till den kommunala organisationen.

Tidigare behandling

Riksdagen antog i december 1992 regeringens proposition 1992/93:43 om ökad konkurrens i kommunal verksamhet (bet. 1992/93:SoU9, rskr. 105). I propositionen föreslogs bl.a. ett tillägg i socialtjänstlagen i syfte att underlätta för kommuner och landsting att öka inslagen av konkurrens inom bl.a. socialtjänstens verksamhetsområde och att klarlägga att entreprenad skall vara tillåten i sådan kommunal verksamhet som inte innefattar myndighetsutövning. Enligt tillägget i 4 § socialtjänstlagen får kommunen sluta avtal med någon annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till ett bolag, en förening, en samfällighet, stiftelse eller en enskild person.

I specialmotiveringen till lagförslaget nämns, som exempel på myndighetsutövning som inte utan lagstöd kan överlåtas på andra, olika former av bistånd och stödåtgärder inom individ- och familjeomsorgen, tvångsåtgärder enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Beslutsfattande i sådana frågor kan inte lämnas ut på entreprenad. Detsamma gäller socialnämndernas uppgifter enligt föräldrabalken i samband med fastställande av faderskap och underhållsbidrag till vissa barn. Administrationen däremot bör enligt propositionen kunna överlåtas på någon annan.

Med anledning av en motion med krav om klargörande av vad som menas med myndighetsutövning inom de specialreglerade verksamheterna uttalade konstitutionsutskottet, (KU), följande i yttrande till socialutskottet. Konstitutionsutskottet delar den uppfattning som framförs i propositionen att det inom de nu aktuella verksamheterna ibland kan vara svårt att skilja mellan vad som är att anse som myndighetsutövning och vad som är andra förvaltningsuppgifter. I specialmotiveringen till de olika lagförslagen har dock lämnats en viss redovisning av i vilken mån förvaltningsuppgifter av skilda slag kan anses innefatta myndighetsutövning och därför inte kan överlåtas på annan. Redovisningen gör inte anspråk på att vara fullständig. Enligt konstitutionsutskottets mening hade det självfallet i och för sig varit att föredra att några tveksamheter inte kvarstår när det gäller avgränsningen av vad som skall anses innebära myndighetsutövning. Som lagrådet understrukit innebär emellertid inte propositionens lagförslag någon principiell utvidgning av utrymmet för anlitande av privata entreprenörer utan kan närmast ses som ett förtydligande av den ordning som gäller redan i dag.

Mot denna bakgrund behövs enligt konstitutionsutskottets mening inte något tillkännagivande till regeringen med anledning av motionsyrkandet.

Socialutskottet delade KU:s inställning och hänvisade samtidigt till att Socialtjänstkommittén skall ta upp frågor som syftar till att tydligare avgränsa och klargöra socialtjänstens uppgifter och ansvarsområden. Vidare hänvisade utskottet till att det är rättspraxis som ytterst kommer att fastställa innebörden av begreppet myndighetsutövning. Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet.

I samma betänkande avstyrkte utskottet en motion om att effektivare regler för sekretess, tystnadsplikt och insyn bör införas innan nya regler genomförs om ökad konkurrens i kommunal verksamhet. Utskottet hänvisade bl.a. till att regeringen i lagrådsremissen om stöd och service till vissa funktionshindrade föreslagit att det i socialtjänstlagen skall införas tystnadsplikt för personal i privata företag som verkar inom socialtjänstens område samt till det arbete som pågår i Socialtjänstkommittén och Lokaldemokratikommittén.

Riksdagen beslöt i samband med behandlingen av propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159, SoU19) att införa en ny bestämmelse om tystnadsplikt, 71 a §, i socialtjänstlagen. Bestämmelsen innebär att tystnadsplikt gäller för den som är eller har varit verksam inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som avser insatser inom socialtjänsten. Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1993.

Lokaldemokratikommittén kommer enligt uppgift att avlämna sitt huvudbetänkande under innevarande höst.

Socialtjänstkommittén kommer i sitt huvudbetänkande att behandla socialtjänstens framtida inriktning och organisation samt frågor om tillsyn, uppföljning och utvärdering. I delbetänkandet (SOU 1993:30, s. 57 f.) säger kommittén att tillägget till 4 § socialtjänstlagen, som förtydligar kommunens möjligheter att lägga ut socialtjänstuppgifter på entreprenad, aktualiserar flera frågeställningar som bör behandlas i huvudbetänkandet. Vidare sägs att det i dag är oklart vad som avses med begreppet myndighetsutövning inom socialtjänstens område och att innebörden av begreppet därför behöver klaras ut.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening bör det utredningsarbete som pågår genom bl.a. Socialtjänstkommittén avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i den fråga som tas upp i motion So296 (s). Motionen avstyrks.

Administration av underhållsbidrag

Motionen

I motion So227 av Börje Nilsson (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att beslut och handläggning av underhållsbidrag bör överflyttas från kommunerna till försäkringskassorna.

Pågående utredningsarbete

Regeringen har beslutat tillkalla en särskild utredare för att se över reglerna om fastställande av underhållsbidrag m.m. En av utredarens uppgifter är enligt direktiven (dir. 1993:82) att överväga om de allmänna försäkringskassorna kan ges en mer framträdande roll när underhållsbidrag till barn skall fastställas. Övriga frågor som utredaren skall överväga är om statens kostnader för bidragsförskott kan minskas, om reglerna i 7 kap. föräldrabalken om bestämmande av underhållsbidrag kan göras enklare, om reglerna i lagen (1964:143) om bidragsförskott är ändamålsenligt utformade, hur de negativa verkningarna av samordningen av reglerna för underhållsbidrag och bidragsförskott kan undanröjas eller minskas och vem som skall betala kostnader som uppkommer i samband med att ett barn umgås med en förälder som är bosatt på annan ort än barnet.

Utskottets bedömning

Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas, innan riksdagen överväger något initiativ i denna fråga. Utskottet avstyrker därför bifall till motion So227 (s).

Skydd för socialtjänstens personal

Motionen

I motion So303 av Bengt Kindbom (c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om behovet av en utredning av skyddsförutsättningarna för socialtjänstens personal. I motionen betonas det angelägna i att personalen inom socialtjänsten får möjlighet att erhålla biträde av polis även i andra situationer än de som regleras i lagen om vård av unga (LVU) och lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).

Bakgrund

Samverkan mellan polis och socialtjänst regleras genom olika bestämmelser. Enligt 3 § polislagen skall polisen samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighet när polisen får kännedom om förhållanden som kan föranleda åtgärd av myndigheterna. I 43 § LVU och 45 § LVM anges i vilka fall polismyndigheten är skyldig att på begäran lämna socialnämnden biträde. Utskottet framhöll under behandlingen av den första LVM-propositionen, proposition 1981/82:8, att biträde av polismyndighet inte bör begäras annat än då en åtgärd inte kan genomföras på något annat sätt (SoU 1981/82:22). Även i propositionen anges att befogenheten att påkalla polishandräckning skall användas med försiktighet.

Arbetarskyddsstyrelsen har under året utfärdat en kungörelse med föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2). Föreskrifterna trädde i kraft den 1 juli 1993. Enligt föreskrifterna skall arbetsgivaren utreda de risker för våld och hot om våld som kan finnas i arbetet samt vidta de åtgärder som kan föranledas av utredningen (2 §). Vidare skall arbetet ordnas och arbetsplatserna placeras, utformas och utrustas så att risk för våld eller hot om våld så långt som det är möjligt förebyggs (3 och 6 §§). I 7 § stadgas att arbetstagarna skall ha möjlighet att kalla på snabb hjälp vid en vålds- eller hotsituation. Arbetsgivaren skall bl.a. se till att det finns larmutrustning där så krävs för säkerheten, att det finns fastställda rutiner för vem som skall ta emot larm och för åtgärder som skall vidtas när larm utlösts.

Polisutredningen som nyligen avlämnat delbetänkandet Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60) har bl.a. haft i uppdrag att studera bestämmelserna om polisens handräckning och överväga om reglerna är konsekvent och ändamålsenligt utformade. Översynen har lett till att utredningen föreslår att det införs vissa regler om handräckning i polislagen. Den första bestämmelsen innehåller en definition av begreppet handräckning, den andra beskriver hur man begär handräckning och den tredje reglerar när polisen är skyldig att lämna handräckning och när en begäran får avslås. Utredningen föreslår också vissa regler om polisens befogenhet att ingripa med anledning av att en ansökan om handräckning har beviljats. Som allmänna förutsättningar för handräckning sägs att oavsett vad för slags handräckning det är fråga om bör polisens åtgärder begränsas till sådana som den handräckningssökande myndigheten själv inte har befogenhet att företa. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Utskottets bedömning

Utskottet anser det vara angeläget att socialtjänstens personal kan arbeta under trygga förhållanden. Arbetsgivarna har ansvaret för att arbetsförhållandena blir sådana att riskerna för våld och hot om våld minimeras. Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen utfärdat föreskrifter om åtgärder mot våld och hot i arbetsmiljön. Enligt dessa skall arbetsgivarna undersöka vilka risker för våld och hot om våld som kan finnas i arbetet och vidta de åtgärder som kan föranledas av undersökningen. Arbetarskyddsstyrelsen har under september månad anordnat s.k. temadagar om våld och hot som arbetsmiljöproblem för yrkesgrupper där arbetstagaren har eller uppfattas ha makt- eller myndighetsfunktion. Polisutredningen har avlämnat ett delbetänkande om bl.a. bestämmelserna om polishandräckning. Utredningens betänkande bereds för närvarande i regeringskansliet. Enligt utskottets mening behövs inte något initiativ från riksdagen med anledning av motion So303 (c). Motionen avstyrks.

Åtgärder mot drogmissbruk

Motionerna

I motion So228 av Gunhild Bolander och Roland Larsson (c) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om att bekämpa narkotikamissbruket främst bland nya missbrukargrupper. Motionärerna efterlyser en bättre kartläggning av drogutvecklingen samt tillskapandet av resurser för en kartläggning av de socialt etablerades missbruk. Forskningsrådsnämnden skall uppmanas att prioritera forskning rörande orsakerna till att människor väljer att berusa sig på illegala droger. Även folkrörelserna bör engageras i en bred samhällelig informationskampanj.

I motion So238 av Gudrun Norberg (fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av idé- och utvecklingsarbete på området gatulangnings- och ungdomsfylleribekämpning. Enligt motionären måste föräldrarnas langning stävjas genom information. Insatser bör också riktas mot gatu- och kamratlangningen och genom en intensiv gängbearbetning. Särskilda gatugrupper med huvudinriktning på ungdomars alkoholmissbruk bör organiseras. Kommuner och polismyndighet bör ta fram de resurser som fordras för att organisera en sådan verksamhet. Regeringen bör inom ramen för de resurser som står till förfogande för vård och rehabilitering påbörja verksamheten i minst tio kommuner.

I motion So255 av Åke Carnerö och Ingrid Näslund (kds) begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om tillsättande av en narkotikakommission, bl.a för att undersöka vad de nya narkotiska preparaten får för följder i vårt land och hur bekämpningen av narkotikan skall fortsätta efter en eventuell anslutning till EG. För att stå väl rustade inför framtiden behövs också enligt motionärerna en noggrann och bred kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning och konsekvenser.

I motion So260 av Sten Söderberg (-) begärs ett tillkännagivande om behovet av åtgärder mot narkotikamissbruk. Motionären föreslår en genomgripande kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning och karaktär och en översyn av nuvarande behandlingslagstiftning och sekretessbestämmelser så att unga missbrukare kan tas in i tid och stanna den tid som krävs och så att polis, skola och socialförvaltning m.fl. kan samarbeta i ungdomsärenden. Vidare efterlyses förslag till åtgärder för att få bort narkotikan från våra fängelser.

I motion So284 av Åke Carnerö (kds) begärs ett tillkännagivande om inrättande av nykterhets- och narkotikanämnder i kommunerna. Motionären anser att drogskadornas omfattning och svårighetsgrad motiverar att man återinför nykterhetsnämnden i våra kommuner. En sådan nämnd skulle avlasta socialnämnderna och innebära en kraftfull förstärkning av samhällets drogpreventiva insatser.

Bakgrund

Under 1979 genomförde Utredningen om narkotikamissbrukets omfattning (UNO) en landsomfattande kartläggning av det tunga narkotikamissbrukets omfattning. Under 1992 har en ny undersökning av det tunga missbrukets omfattning genomförts av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN. Undersökningen omfattar drygt 100 kommuner. Resultatet från denna undersökning beräknas föreligga inom kort.

I CAN:s uppdrag ingår bl.a. att göra årliga samlade bedömningar av drogutvecklingen. Fr.o.m. den 1 juli 1992 har Folkhälsoinstitutet ett ansvar för att drogutvecklingen följs. Institutet har uppdragit åt CAN att fortsätta med det tidigare arbetet.

Sedan 1988 har CAN gjort regelbundna undersökningar om narkotikaanvändningen bland ett representativt urval av befolkningen. Enligt CAN (Rapport 93) har det inte skett några större förändringar i det tillfälliga experimentella narkotikamissbrukets omfattning mellan de undersökta åren. Det tillfälliga experimentella missbrukets omfattning ligger på ungefär 8 %. Några tillförlitliga upgifter om omfattningen av narkotikamissbruk bland socialt etablerade individer går enligt CAN inte att redovisa i dag.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100) anför regeringen att målet för samhällets insatser mot narkotikamissbruket är att verka för ett narkotikafritt samhälle. De krav på en allmän liberalisering av narkotikapolitiken som i dag ställs i flera västeuropeiska länder hör inte hemma i det svenska samhället. Narkotikan får aldrig tillåtas bli en normal företeelse. Denna restriktiva grundsyn, som har en stark folklig förankring, råder det en i det närmaste total politisk enighet om. Även om skilda intressegrupper i Europa i dag framför krav på att legalisera narkotikan finns det ingen regering som öppet förespråkar en sådan linje, sägs det i budgetpropositionen. Tvärtom finns det inom EG en uppslutning kring det narkotikaprogram som utarbetats av CELAD, en arbetsgrupp för narkotikafrågor inom EG. Den uppfattning som kommer till uttryck där sägs ligga nära den svenska synen i denna fråga.

Enligt regeringen måste avståndstagandet från narkotikan markeras på alla nivåer. Efterfrågedämpande åtgärder, åtgärder för att begränsa tillgången och kontrollinsatser måste gå hand i hand. Förebyggande åtgärder anges som särskilt viktiga i kampen mot narkotikan. Inom ramen för Folkhälsoinstitutets drogpreventiva program fullföljs det förebyggande arbete mot narkotika som tidigare bedrevs av regeringens s.k. ATHENA-grupp. Polisiära insatser mot gatuhandeln har en viktig förebyggande funktion då sådana insatser både begränsar tillgången på narkotika och samtidigt har en avskräckande effekt på presumtiva köpare. Vidare anser regeringen att folkrörelsernas drogförebyggande arbete utgör viktiga komplement till det arbete som myndigheterna bedriver. Ett stort antal organisationer m.m. som på olika sätt arbetar med alkohol- och narkotikafrågor erhåller statligt stöd för sin verksamhet. CAN erhåller stöd via ett särskilt anslag på statsbudgeten.

Regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor (SAMNARK) har i uppdrag att verka för en förbättrad samordning av samhällets insatser inom narkotikaområdet. SAMNARK skall samordna de insatser som initierades av Aktionsgruppen mot Narkotika, vars arbete avslutades sommaren 1991. Inom ramen för detta uppdrag har uppmärksamhet särskilt riktats mot missbruk bland invandrare och flyktingar, drogförebyggande insatser inom arbetslivet samt samordning av insatser på regional nivå.

I årets budgetproposition betonas att det internationella samarbetet mot narkotika är mycket betydelsefullt, inte minst mot bakgrund av den pågående europeiska integrationen och de genomgripande förändringarna i Central- och Östeuropa. Medel finns beräknade för stöd till internationellt samarbete inom alkohol- och narkotikaområdet under anslaget Utredningar, utveckling, samverkan på statsbudgeten. Sverige deltar mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotika inom FN och Europarådet och hör till de länder som ger de största frivilliga bidragen till FN:s arbete mot narkotika. Sverige är medlem i FN:s narkotikakommission och ingår också i den s.k. Dublingruppen, som är en informell internationell grupp för utbyte av information om framför allt biståndsinsatser för att bekämpa narkotika. På nordisk nivå finns ett särskilt kontaktmannaorgan för narkotikafrågor.

Enligt uppgift från Socialdepartementet ser en arbetsgrupp inom regeringskansliet över frågan om konsekvenserna av gränskontrollernas slopande.

Under våren 1993 beslutade riksdagen om skärpning av narkotikastrafflagen (1968:64) vid ringa narkotikabrott (prop. 1992/93:142, JuU17, rskr. 221). Skärpningen innebar bl.a. att fängelse fördes in i straffskalan för ringa fall av eget bruk av narkotika. Genom denna skärpning blir det möjligt att ta t.ex. urinprov för att kontrollera misstänkt narkotikabruk och döma den som brukat narkotika till en påföljd som innefattar behandling av missbruket. Vidare beslutades om en ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Ändringen innebär ökade möjligheter att använda drogkontroller i kriminalvården och syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och att förbättra behandlingen av de missbrukare som avtjänar straff. Riksdagen har under våren 1993 även beslutat om ändringar i lagen (1992:860) om kontroll av narkotika (prop. 1992/93:186, SoU24, rskr. 323). Ändringarna innebär att hanteringen av vissa kemiska ämnen som kan användas vid olaglig narkotikatillverkning kontrolleras.

Regeringen tillkallade i april 1992 den s.k. Fängelseutredningen (dir. 1992:36) för att se över kriminalvården i anstalt. I utredningens uppdrag ingår att ta ställning till om det behövs utvidgade kontrollmöjligheter för att förhindra införsel och bruk av narkotika på anstalterna. Utredningen överlämnade sitt huvudbetänkande till regeringen den 30 augusti 1993.

Lokaldemokratikommittén har i sitt delbetänkande Sekretesslagen i en fri kommunal nämndorganisation (SOU 1992:140) lämnat förslag till ändringar i sekretesslagen i syfte att åstadkomma bättre samarbetsförhållanden mellan olika verksamhetsområden inom en kommun.

När det gäller forskning i olika narkotikafrågor utgår betydande stöd via bl.a. Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, som har till uppgift att främja och stödja forskning inom socialvetenskap, socialpolitik och folkhälsovetenskap samt sprida information om forskning och forskningsresultat inom rådets ansvarsområde. Rådet, liksom dess föregångare Delegationen för social forskning, DSF, ger stöd till flera olika forskningsprojekt som gäller narkotika. Forskningen om missbruk är i ett socialvetenskapligt perspektiv inriktat på såväl bruk som missbruk av alkohol, narkotika och andra beroendeframkallande medel (prop. 1992/93:170, SoU25, rskr. 394).

Inom Folkhälsoinstitutets program alkohol och narkotika har fr.o.m. augusti 1993 en forskningsmeriterad befattningshavare engagerats på heltid för forskningsfrågor inom sakområdet.

Tidigare behandling

Utskottet har vid ett mycket stort antal tillfällen behandlat olika frågor om narkotika och narkotikamissbruk. I bl.a. betänkandet 1992/93:SoU2 vidhöll utskottet sin inställning att målet för narkotikapolitiken är ett narkotikafritt samhälle. Insatserna för att bekämpa narkotikabrottslighet och missbruk har hög prioritet. Utskottet hänvisade till att omfattande insatser görs eller förbereds på dessa områden. Vidare anförde utskottet att regeringen med stor uppmärksamhet följer utvecklingen på området, och utskottet förutsatte därför att regeringen också tar de initiativ som behövs. Utskottet ansåg att det inte behövdes något tillkännagivande av riksdagen när det gällde insatser för att bekämpa missbruket av narkotika. Aktuella motioner avstyrktes.

Motioner om åtgärder mot langning behandlades av utskottet i samband med dess behandling av folkhälsopropositionen (prop. 1990/91:175, SoU23, s. 53). Utskottet avstyrkte motionerna med hänvisning till att åtgärder mot langning är ett särskilt prioriterat tema i Folkhälsoinstitutets alkoholpreventiva arbete. I utskottets betänkande om alkoholpolitiken (1992/93:SoU17) behandlade utskottet ett antal olika yrkanden på alkoholområdet. Utskottet uttalade bl.a. med anledning av motioner om langning att såväl Folkhälsoinstitutet som Alkoholkommissionen kan ta upp frågor som berörs i motionerna och att något initiativ från riksdagens sida därför inte behövdes. Motionerna avstyrktes.

Riksdagen beslöt i juni 1980 (SoU 1979/80:44, rskr. 385) att anta en ny sociallagstiftning -- socialtjänstlagen (1980:620) och lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Hösten 1981 antogs lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Dessa tre lagar som trädde i kraft 1982 ersatte de tidigare lagarna om barnavård, nykterhetsvård, socialhjälp och social centralnämnd. Socialnämnderna som enligt den nya lagen skulle inrättas i varje kommun ersatte bl.a. de dåvarande nykterhetsnämnderna.

Socialtjänstlagen har utformats som en målinriktad ramlag. Den är uppbyggd kring mål och delmål på olika nivåer och ger kommunerna stor frihet att själva bestämma hur verksamheten skall vara utformad. Enligt socialtjänstlagen skall varje kommun svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skulle det -- fram till den 1 januari 1992 -- i varje kommun finnas en socialnämnd. Kravet på att det skulle finnas särskilda socialnämnder avskaffades genom en ändring i 4 § socialtjänstlagen i anslutning till att den s.k. Ädelreformen genomfördes (prop. 1990/91:14, SoU9). Samtidigt trädde en ny kommunallag i kraft (prop. 1990/91:117, KU38). Den nya kommunallagen innebär att kommuner och landsting fått ökad frihet att inom de specialreglerade områdena bestämma vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifterna och att bestämma deras verksamhetsområden och inbördes förhållanden.

Utskottets bedömning

Målet för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett narkotikafritt samhälle. Utskottet konstaterar att omfattande insatser görs eller förbereds för att bekämpa narkotikabrottsligheten och drogmissbruket även när det gäller nya missbruksmedel och nya missbrukargrupper. Sverige deltar också mycket aktivt i det internationella samarbetet mot narkotikaproblemen. Samlade bedömningar av drogutvecklingen i Sverige görs årligen av CAN i samarbete med Folkhälsoinstitutet. En ny landsomfattande kartläggning av det tunga narkotikamissbrukets omfattning har nyligen genomförts, och resultatet av undersökningen kommer att presenteras inom kort. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte med anledning av motionerna So228 (c), So238 (fp), So255 (kds) och So260 (-). Motionerna avstyrks. Även motion So284 (kds) avstyrks.

Vård av missbrukare

Motionerna

I motion So223 av Widar Andersson (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförs om tvångsvård av vuxna missbrukare. Motionären anser att staten bör samordna tvångsvården av narkotikamissbrukare. Kriminalvården bör bli huvudman för vården. Fängelserna kan ansvara för behovet av inlåsning och drogfrihet -- vilket enligt motionären är en nödvändighet vid inledningen av varje seriöst vårdförsök. Fängelserna kan tillägna sig behandlingskompetens och även ansvara för driften av öppnare institutioner.

I motion So246 av Jan Andersson m.fl. (s) hemställs om ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om den kooperativa missbrukarvården. Motionärerna påtalar att en förstudie om möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare med italienska San Patrignano-kooperativet som förebild har genomförts av fyra kommuner. I motionen sägs vidare att det nu är dags för det praktiska genomförandet av projektet. Motionärerna anser det vara mycket angeläget att verksamheten, som beräknas starta i januari 1994, följs upp från samhällets sida och får erforderligt stöd. Viktigt är också att erfarenheter och kunskaper om verksamheten sprids till övriga kommuner i landet och till personer som är ansvariga för missbrukarvården.

I motion So273 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (s) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om åtgärder inom missbrukarvården (yrkande 1). Motionärerna påpekar att samhällets intentioner om en kraftfull kamp mot narkotikan hotas genom besparingar inom olika områden. Motionärerna ser med oro på att narkomanvården håller på att nedrustas i en tid när nya preparat introduceras på marknaden och porten till EG öppnas. Motionärerna pekar på att bristerna inom den offentliga vården och avsaknaden av ett varierat utbud inom privat vård samt bristen på samordning och styrning har gjort att utvecklingen inom missbrukarvården inte stämmer överens med behoven. Tunga missbrukare med dålig prognos, kvinnor, psykiskt störda och hivpositiva har mycket få möjligheter att få den hjälp de behöver, sägs det vidare i motionen.

I tre motioner tas vården av kvinnliga missbrukare upp.

I motion So318 av Gunnar Thollander m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av fler EWA-enheter på olika håll i landet, där kvinnor snabbt kan få behandling (yrkande 10).

I motion So475 av Charlotte Branting m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande om behovet av åtgärder mot alkoholmissbruk bland kvinnor (yrkande 15). I motionen betonas vikten av att de goda erfarenheterna av behandlingsprogram för kvinnliga missbrukare måste tas till vara på fler platser i landet. Motionärerna anser att Folkhälsoinstitutet, skolan, mödrahälsovården, arbetsgivarna m.fl. bör kraftsamla kring information och opinionsbildning med syfte att skapa respekt bland kvinnor för alkoholen och dess risker.

I motion A811 av Karin Starrin m.fl. (c) hemställs om ett tillkännagivande av vad som i motionen anförts dels om behovet av vårdmöjligheter för kvinnor med alkoholberoende, dels om förstärkning av mödravårdens resurser (yrkandena 30 och 31). I motionen anförs att den traditionella alkoholistvården har misslyckats när det gäller vården av kvinnor. Kvinnor mår enligt motionärerna bättre om de får vård i vårdenheter där det endast finns kvinnor. Det krävs ökad forskning och flera projekt som syftar till att ge kvinnor ett adekvat omhändertagande. Av betydelse för att förebygga och spåra missbruk är också mödravårdscentralernas arbete. Mödravårdens förebyggande arbete får därför inte försämras i den förändrade sjukvårdsorganisationen.

Bakgrund

Allmänt

Sedan mitten av 1980-talet har betydande medel satsats på en offensiv narkomanvård. Inom ramen för detta har ett hundratal öppenvårdsenheter byggts upp för vuxna missbrukare. Också institutionsvården och familjevården har byggts ut väsentligt. I april 1992 fanns det drygt 8 200 platser på institutioner för vuxna missbrukare av alkohol och narkotika. En offensiv narkomanvård har av riksdagen betraktats som en förutsättning för att förebygga spridning av hiv bland intravenösa missbrukare. Målet är att nå samtliga missbrukare för provtagning, avgiftning, vård och behandling. Enligt Socialstyrelsens bedömning har drygt 80 % av injektionsmissbrukarna hivtestats en eller flera gånger.

Socialstyrelsen har sedan 1986 arbetat med utbyggnaden av narkomanvården inom ramen för uppdraget Offensiv narkomanvård. Inriktningen av detta arbete preciserades 1984 i rapporten Offensiv narkomanvård II (Ds S1984:11). Enligt rapporten skall insatser göras för att på kommunal nivå utveckla metoder för narkomanvård, och samarbetet mellan socialtjänst, polis och kriminalvård skall utvecklas. I juni 1992 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en kartläggning av dagens narkomanvård och behoven av insatser samt att utarbeta ett program för det fortsatta hivförebyggande arbetet bland narkotikamissbrukare. Uppdraget redovisas i rapporten Effekter av en offensiv narkomanvård (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1993:1). I rapporten lämnas en redovisning av vad staten önskade uppnå med satsningen Offensiv narkomanvård och hur medlen använts. Vidare lämnas en analys av om målen uppfyllts och ett förslag till fortsatt program. Ett av delmålen för satsningen har varit att alla missbrukare som socialtjänsten kommer i kontakt med skall erbjudas behandling och alla som har behov av vård på behandlingshem skall kunna få det. Socialstyrelsen anför att utbyggnaden av en specialiserad öppen narkomanvård har lett till att inte bara nya missbrukare nåtts, utan det har också inneburit att klienter som av andra skäl sedan länge varit kända inom socialtjänsten har kunnat identifieras som missbrukare. Ett ibland slentrianmässigt ekonomiskt bistånd har därmed kunnat ersättas av ett aktivt motivationsarbete, vård och behandlingsinsatser. Vidare sägs i rapporten att tendensen i dag till skillnad från när satsningen på en offensiv narkomanvård inleddes tycks vara att det finns ett överutbud av behandlingsplatser i förhållande till kommunernas efterfrågan. Institutionsvården för missbrukare har byggts ut kraftigt samtidigt som kommunerna av bl.a. ekonomiska skäl är mer restriktiva när det gäller placeringar. För vissa grupper, t.ex. missbrukare med psykiska störningar, saknas dock fortfarande platser. Enligt Socialstyrelsens mening skulle vårdutbudet generellt behöva differentieras ytterligare utifrån missbrukarnas behov och förutsättningar. En större variation av öppenvårdalternativ skulle också behöva utvecklas. Styrelsen anser att en sådan omstrukturering bör kunna ske inom ramen för befintliga resurser.

I årets budgetproposition (prop. 1992/93:100, s. 133 f.) betonas vikten av att satsningen på en offensiv narkomanvård fullföljs av kommunerna. Av särskild betydelse är enligt regeringen att fortsatta ansträngningar görs för att förbättra samverkan mellan bl.a. socialtjänst, kriminalvård och psykiatri när det gäller vård och behandling av narkotikamissbrukare. Samtidigt är det väsentligt att genomföra analyser av hur samhällets resurser används inom vårdområdet och hur dessa resurser kan användas effektivare. Riksrevisionsverket har under 1992 haft regeringens uppdrag att genomföra en sådan analys. En rapport överlämnades till regeringen i februari 1993. I rapporten föreslår Riksrevisionsverket bl.a. försöksverksamhet för att bättre samordna behandlings- och rehabiliteringsåtgärder. Även särskilda tillsynsinsatser föreslås för att följa upp att de psykiskt störda missbrukarna får sina behov tillgodosedda.

När det gäller samordning av tvångsvården av bl.a. missbrukare bör nämnas att riksdagen i december 1992 har beslutat om ett statligt huvudmannaskap för de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen och att inrätta en ny statlig myndighet, Statens institutionsstyrelse, med ansvar för planering och drift av dessa hem (prop. 1992/93:61, SoU10, rskr. 106).

I rapporten Effekter av en offensiv narkomanvård (s. 36 f.) beskrivs arbetet med att utveckla samarbetsformer mellan socialtjänsten och kriminalvården. Syftet har varit att bedriva uppsökande arbete bland narkotikamissbrukare inom kriminalvården och att motivera dessa till vård och behandling. Satsningen har enligt Socialstyrelsen varit framgångsrik när det gäller dessa delar.

När det gäller den kooperativa missbrukarvården har Socialstyrelsen lämnat bidrag till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, för en förstudie angående möjligheterna att starta ett arbetskooperativ för missbrukare i samarbete med Botkyrka, Haninge, Nynäshamn och Tyresö kommuner. Förebild för projektet har varit det självförsörjande missbrukarkooperativet San Patrignano i Italien. Projektet kommer att följas av Socialstyrelsen och enligt uppgift även av Socialdepartementet.

Särskilt om kvinnliga missbrukare

Vid Karolinska sjukhuset finns sedan 1981 en EWA-enhet (Early treatment, Women, Alcoholic addiction), där kvinnor med tidiga alkoholproblem utreds och behandlas. Vid enheten -- som omfattar både sluten och öppenvård -- har årligen omhändertagits ca 200 kvinnor från Stockholms län. EWA-enheterna försöker att nå kvinnorna i ett tidigt stadium av deras missbruk och att utveckla behandlingsprogram för denna patientkategori. Anhöriga är också välkomna för rådgivande samtal. Hänsyn tas till att kvinnors behov av vård och behandling är annorlunda än mäns. Behandlingstiden är normalt två år. Majoriteten av patienterna är socialt väletablerade och med ett för omgivningen okänt alkoholproblem.

Socialstyrelsen har under senare år, bl.a. på uppdrag av regeringen, ägnat frågan om kvinnors missbruk ökad uppmärksamhet. Styrelsen har i promemorian Kvinnor och missbruk (1991) redovisat behov av ytterligare kunskaps- och metodutveckling. Dessutom behövs enligt promemorian bättre samarbete mellan socialtjänsten, sjukvården och företagshälsovården för att på ett tidigare stadium nå kvinnor som missbrukar. Andra områden som särskilt bör uppmärksammas är eftervården för kvinnor som genomgått behandling, insatser riktade till gravida missbrukare och insatser för barn till missbrukare.

Styrelsens pågående insatser inom området avser bl.a. att förbättra det arbete med missbrukande blivande mödrar och missbrukande föräldrar som bedrivs av kommunerna och inom barn- och mödrahälsovården. Socialstyrelsen avser också att genomföra seminarier och andra utbildningsinsatser för att höja kompetensen inom området.

Socialstyrelsen har också lämnat stöd till utveckling av alternativ inom missbrukarvården och för att möta kvinnliga missbrukares specifika vårdbehov. En stor del av utvecklingsarbetet när det gäller vården av kvinnliga missbrukare, har bedrivits av stiftelsen Kvinnoforum, vars verksamhet fått ekonomiskt stöd inom ramen för satsningen Offensiv narkomanvård. Kvinnoforum genomför utbildningar och seminarier riktade till särskilda yrkesgrupper och bedriver egen forskning rörande kvinnligt missbruk. Även Folkhälsoinstitutet stöder forskningsinsatser inom alkohol- och narkotikaområdet. Institutet har också ett särskilt program inriktat på kvinnors hälsa.

Under perioden 1986--1991 har Socialstyrelsen gett ekonomiskt stöd till fem nya behandlingshem för narkotikamissbrukande kvinnor. Enligt styrelsens bedömning är behovet av särskilda hem för kvinnliga narkotikamissbrukare nu i huvudsak täckt.

En av uppgifterna för Alkoholkommissionen (dir. 1991:124) är att göra en översyn av vården för alkoholmissbrukare och att bedöma behoven i fråga om vårdens form och innehåll. De kvinnliga missbrukarnas vårdbehov skall därvid särskilt uppmärksammas. Alkoholkommissionen skall vidare överväga hur det opinionsbildande och attitydpåverkande arbetet på alkoholområdet kan förstärkas. Kommissionens arbete skall vara avslutat före utgången av år 1993.

Information och opinionsbildning ingår också som ett led i Folkhälsoinstitutets Alkohol- och narkotikaprogram. Institutet planerar bl.a. en massmediekampanj våren 1994 som stöd till och förstärkning av det lokala drogförebyggande arbetet. Vidare skall institutet under det närmaste året verka för samordning av det drogförebyggande arbetet, bl.a. inom arbetslivet, och av de opinionsbildande insatser som bedrivs av myndigheter och organisationer. Vidare skall institutet förstärka det alkoholförebyggande arbetet inom primärvården genom stöd till metodutveckling.

Tidigare behandling

Riksdagen har som tidigare nämnts beslutat om statligt huvudmannaskap för institutionerna för tvångsvård av ungdomar och missbrukare (1992/93:SoU10). I betänkandet anförde utskottet att ett statligt huvudmannaskap för de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen ger ökade möjligheter till ett väl differentierat vårdutbud och adekvat vård till de mest utsatta grupperna, vilket också utgjorde viktiga argument för riksdagens tidigare principbeslut om en huvudmannaskapsförändring. Utskottet betonade vikten av att det alltid måste finnas beredskap att ta hand om vårdbehövande ungdomar och missbrukare oavsett den ekonomiska situationen i samhället. Det är därför viktigt att de kommande statsbidragen utformas så att inte ekonomin styr valet av vårdform, anförde utskottet. Vidare framhölls att kommunernas ansvar för ungdomar och missbrukare enligt socialtjänstlagen inte förändras genom huvudmannaskapsreformen.

När det gäller alternativa behandlingsformer uttalade utskottet i betänkandet 1992/93:SoU2 att det är angeläget att samhällets åtgärder mot drogmissbruk successivt utvecklas och att nya behandlingsformer prövas. Utskottet ansåg det vara positivt att missbrukarvård i exempelvis kooperativ form prövas här i landet. Något initiativ från riksdagens sida behövdes dock inte, ansåg utskottet. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om kvinnliga missbrukare och därmed sammanhängande frågor. I betänkandet 1992/93:SoU2 anförde utskottet med anledning av motioner med liknande innehåll som de nu aktuella att missbrukande kvinnors situation på senare år har ägnats allt större uppmärksamhet. Behov finns emellertid av ytterligare insatser för denna grupp. Enligt utskottets mening behövdes såväl fortsatt forskning om kvinnor och missbruk som bättre förebyggande insatser för vård där de kvinnliga missbrukarnas speciella problem särskilt beaktas. Folkhälsoinstitutet liksom olika utredningar på området bör kunna lämna väsentliga bidrag när det gäller att bygga upp nödvändig kompetens och förstärka insatserna för missbrukande kvinnor. Det behövdes enligt utskottet därför inte något tillkännagivande till regeringen. Motionsyrkandena avslogs. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Inom ramen för en offensiv narkomanvård har en kartläggning skett av narkomanvården och behovet av insatser. Utskottet anser det angeläget att satsningen på den offensiva narkomanvården fullföljs av kommunerna. Regeringen bör fortsätta ansträngningarna att förbättra samverkan mellan socialtjänst, kriminalvård och psykiatri när det gäller vården och behandlingen av narkotikamissbrukare. Utskottet konstaterar vidare att Statens institutionsstyrelse inrättats den 1 juli i år med ansvar för planering och drift av de särskilda ungdomshemmen och LVM-hemmen. När det gäller den kooperativa missbrukarvården har Socialstyrelsen lämnat bidrag till en förstudie. Projektet följs av styrelsen och Socialdepartementet. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte med anledning av motionerna So223 (s), So246 (s) och So273 (s) yrkande 1.

När det gäller vården av kvinnliga missbrukare vidhåller utskottet sin tidigare inställning och avstyrker motionerna So318 (s) yrkande 10, So475 (fp) yrkande 15 och A811 (c) yrkandena 30 och 31.

Nordiska insatser för socialt utsatta grupper

Motionen

I motion So216 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett tillkännagivande om nordiska insatser för socialt utsatta grupper. Motionären anser att en samlad nordisk översikt över de socialt utsatta gruppernas omfattning och villkor bör sammanställas under ett gemensamt perspektiv och en samlad målsättning. Arbetet, som kräver projektstöd, bör ytterst sikta till att utarbeta en strategi för att uppnå jämlikhet i hälsa och levnadsvillkor enligt WHO:s "equity in health", sägs det i motionen.

Bakgrund

Nordiska rådets socialutskott har 1992 behandlat medlemsförslag med liknande innehåll som den nu aktuella motionen (A 987/s). Nordiska rådet antog den 11 november 1992 med acklamation följande rekommendation efter förslag från utskottet (rekommendation nr 42/1992).

Nordiska rådet rekommenderar Nordiska ministerrådet

att företa en kartläggning av de socialt utsatta gruppernas omfång och villkor i de nordiska länderna samt göra denna tillgänglig genom ett ömsesidigt kunskaps- och erfarenhetsutbyte för att främja insatser för socialt utsatta grupper.

Enligt av utskottet inhämtad uppgift är rekommendationen för närvarande föremål för nationell beredning och kommer att tas upp på Nordiska socialpolitiska kommitténs möte i oktober 1993.

Utskottets bedömning

Frågan om nordiska insatser för socialt utsatta grupper övervägs för närvarande inom Nordiska ministerrådet. Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan. Motion So216 (s) avstyrks.

Bostadslösa

Motionerna

I motion So242 av Sigrid Bolkéus och Lahja Exner (s) begärs ett tillkännagivande om behovet av en inventering av antalet bostadslösa och uteliggare i Sverige (yrkande 1).

I motion So243 av Pär Granstedt m.fl. (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådana lagändringar att kommunerna åläggs att se till att var och en som har behov därav skall få tak över huvudet nattetid.

Tidigare behandling, m.m.

I betänkandet 1992/93:SoU5 erinrade utskottet om att det vid flera tillfällen uttryckt sin oro över situationen med de många bostadslösa i samhället. Utskottet ansåg att förhållandena på detta område fortfarande var oacceptabla och att det är viktigt att kommunerna kontinuerligt ägnar de bostadslösa stor uppmärksamhet och ser till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt. Vidare ansåg utskottet det angeläget att en ny kartläggning görs av antalet bostadslösa/hemlösa och uteliggare och att denna kartläggning omfattar hela landet. Utskottet ansåg det också angeläget att en enhetlig terminologi används som möjliggör jämförelser mellan olika delar av landet och över tiden samt att kartläggningen också avser de bakomliggande orsakerna till hemlösheten. En inventering av socialtjänstens och olika frivilliga organisationers erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för de bostadslösa borde enligt utskottets mening också ingå i kartläggningen. Utskottet riktade kritik mot Socialstyrelsen för att styrelsen inte hade tagit initiativ till tidigare aviserade överläggningar med bostadsmarknadens parter för att diskutera de bostadslösas problem. Vad utskottet anfört borde ges regeringen till känna. Riksdagen följde utskottet.

Regeringen har uppdragit åt Socialstyrelsen att genomföra den av riksdagen begärda kartläggningen.

I april månad 1993 gjordes en kartläggning av hemlösa personer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som hemlösa räknades personer som saknade egen eller förhyrd bostad, inte var stadigvarande inneboende och var hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller var uteliggare. Uppgifter insamlades från socialdistrikt och stadsdelsnämnder, från olika typer av institutioner som inackorderingshem, behandlingshem och härbärgen, från sjukvården och kriminalvården samt från en rad frivilligorganisationer. Forsknings- och utvecklingsbyrån vid Socialtjänsten i Stockholm har bearbetat inkommet material och gjort en preliminär sammanställning över resultaten från de tre städerna. Socialstyrelsen skall bearbeta detta material och avlämna en rapport till regeringen senast den 1 november 1993.

Enligt inhämtad uppgift från Forsknings- och utvecklingsbyrån vid Stockholms socialförvaltning pågår för närvarande en landsomfattande inventering av socialtjänstens och olika frivilliga organisationers erbjudanden av olika boendeformer och övriga insatser för bostadslösa. Enligt uppgift från Socialstyrelsen kommer styrelsen under innevarande höst att inbjuda bostadsmarknadens parter till överläggningar om bostadslösa. Styrelsen planerar en andra överläggning under våren 1994.

Utskottets bedömning

Genom den kartläggning av hemlösa personer som genomförts får syftet med motion So242 (s) yrkande 1 i huvudsak anses vara tillgodosett. Motionen avstyrks.

Kartläggningen av de hemlösa och insatserna för dem bör slutföras innan riksdagen överväger något ytterligare initiativ i denna fråga. Motion So243 (c) avstyrks därför.

Åtgärder mot spelberoende

Motionerna

I motion So204 av Barbro Westerholm (fp) begärs tillkännagivanden om vad som i motionen anförts om vård, behandling och rehabilitering av spelberoende, om stöd till spelberoendes anhöriga och om finansiering av insatser mot spelberoende (yrkandena 3, 4 och 5). Motionären anser att kunskaperna inom hälso- och sjukvården är bristfälliga när det gäller behandling och rehabilitering av människor med spelberoende. Vårdresurser saknas också. Enligt motionären kräver en framgångsrik rehabilitering av spelberoende stöd från anhöriga, arbetsplatsen och ideella organisationer. Dessa stödfunktioner får i dag ringa stöd från samhällets sida. Slutligen anser motionären att en del av statens intäkter från de statliga spelbolagen borde avdelas till insatser för att öka kunskaperna om spelberoende och möjligheterna till vård, behandling och rehabilitering av människor som utvecklat ett sådant beroende.

I motion So313 av Karin Israelsson (c) begärs tillkännagivanden dels om vad som anförts om avsättning av medel från spelintäkter till de i motionen anförda områdena, dels om vad som anförts om de sociala konsekvenserna av ett ökat spelutbud (yrkandena 1 och 2). Motionären kräver varsamhet i utvecklingen av nya spelformer och marknadsföring av spel för att förhindra ett ökat spelberoende med en åtföljande ökning av sociala skador och kriminalitet. En viss del av spelintäkterna bör avsättas för behandling och vård av spelberoende samt forskning rörande spel.

Tidigare behandling, m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om spelberoende. I betänkandet 1991/92:SoU15 (s. 90 f.) uttalade utskottet att problemen med spelberoende är kända för regeringen och att problemen torde komma att uppmärksammas av bl.a. Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet i deras löpande verksamheter. I betänkandet behandlades även ett yrkande om att en viss summa av skatteintäkterna från spel bör gå till insatser mot spelberoende. Utskottet hänvisade till vad finansutskottet anfört i betänkandet 1990/91:FiU19 om att en specialdestinering av statsinkomster för vissa ändamål bör undvikas eftersom det förhindrar en prioritering av utgifter på rationella grunder mot övriga behov och önskemål. Den då aktuella motionen avstyrktes i sin helhet.

I betänkandet 1992/93:SoU25 Forskning inom Socialdepartementets verksamhetsområde lämnas en redogörelse för olika forskningsprojekt rörande spelberoende. Motioner om forskning kring spelberoende avstyrktes bl.a. med hänvisning till att kontinuerligt stöd redan ges till sådan forskning.

I oktober 1991 bildades Riksförbundet Spelberoende, vars syfte är att vara en länkrörelse för spelmissbrukare. I förbundets arbete ingår bl.a. att informera olika myndigheter och hälsovården om spelberoende och hur olika spelformer marknadsförs av spelbolagen. Behandling mot spelberoende erbjuds sedan 1985 vid motivationshemmet Backgården i Hedemora. Även vid Stusshyttans behandlingshem i Dalarna kan behandling fås.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker motionerna So204 (fp) yrkandena 3, 4 och 5 och So313 (c).

Homosexualitet

Motionen

I motion So235 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om information om homosexualitet (yrkande 2). Information och opinionsbildning är enligt motionärerna viktiga åtgärder för att motverka diskriminering och sprida kunskap och skingra fördomar om homosexualitet, anser motionärerna. De framhåller särskilt utbildningsväsendets och militära myndigheters ansvar på detta område.

Bakgrund

I november 1987 gav regeringen Socialstyrelsen ett övergripande ansvar för samordningen av insatser för homosexuella. I uppdraget ingick att i samråd med berörda myndigheter följa utvecklingen av de homosexuellas situation. Styrelsen skulle vidare vidta egna och följa andra myndigheters informationsinsatser samt följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden. I uppdraget ingick även att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till homosexuellas organisationer för deras arbete på riksplanet. Socialstyrelsen har inom ramen för regeringsuppdraget ordnat viss internutbildning och ett forskningsseminarium. Styrelsen har utarbetat en katalog om rättigheter för homosexuella som under hösten 1991 spreds via de homosexuellas organisationer och apoteken. Vidare har styrelsen under 1992 utarbetat en handledning för lärare om homosexualitet. Handledningen har distribuerats till skolorna för att användas i sex- och samlevnadsundervisningen. Socialstyrelsen har även hållit seminarier för journalister om homosexualitet. Vidare bedriver de homosexuellas organisationer en omfattande informations- och rådgivningsverksamhet.

Ansvaret för informationsfrågor inom olika samhällssektorer samt stödet till olika organisationer på området överfördes från Socialstyrelsen till Folkhälsoinstitutet när detta bildades den 1 juli 1992. Uppdraget till Socialstyrelsen att följa de homosexuellas situation i samhället har regeringen också beslutat föra över till Folkhälsoinstitutet. Institutet har även fått i uppdrag att ur ett särskilt anslag fördela bidrag till de homosexuellas organisationer, vilket tidigare ankom på Socialstyrelsen (prop. 1992/93:100, s. 144; SoU15).

Tidigare behandling

I betänkandet 1992/93:SoU2 uttalade utskottet följande i anledning av motionskrav om förbättrad information.

Information är av stor betydelse när det gäller att skapa förståelse i samhället för homosexualitet och de homosexuellas situation. Det är också av avgörande betydelse när det gäller att motverka våld och andra övergrepp mot homosexuella. Olika myndigheter har ett ansvar att inom resp. ansvarsområden sprida information om bl.a. homosexualitet. Det gäller exempelvis inom hälso- och sjukvården och utbildningsväsendet.

Vidare hänvisade utskottet till Socialstyrelsens ansvar för insatser för homosexuella och att statsbidrag utgår till de homosexuellas egna organisationer för att dessa skall kunna informera och bekämpa fördomar om homosexualitet. Enligt utskottet behövdes för närvarande inget riksdagsinitiativ i denna fråga. De då aktuella motionerna avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker motion So235 (fp) yrkande 2.

Prostitution

Motionen

I motion So513 av Johan Brohult (-) begärs ett tillkännagivande av vad som anförts om bekämpning av prostitutionen och skyldighet för prostituerade att medverka i rehabiliteringsprogram (yrkande 3). I motionen framhålls att prostitutionen är den efter narkotikamissbruk näst största orsaken till hivsmitta. Motionären anser inte att de prostituerade kvinnornas verksamhet skall vara straffbar men att det bör föreligga starka rekommendationer för dessa kvinnor att ställa upp på de rehabiliterande åtgärder som samhället har att erbjuda. De s.k. torskarnas och hallickarnas verksamhet bör däremot vara straffbar.

Bakgrund

Efter initiativ från riksdagen (1992/93:JuU7) har regeringen tillkallat en särskild utredare för att se över samhällets åtgärder mot prostitution, dir. 1993:31. Utredaren skall kartlägga prostitutionens omfattning i Sverige och särskilt belysa de olika problem som är förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa. Utredaren bör utarbeta eventuella förslag till förbättring av samhällets insatser. Frågan om en kriminalisering av prostitution är en lämplig metod för att motverka prostitutionen och dess konsekvenser bör härvid förutsättningslöst undersökas.

Utskottets bedömning

En särskild utredare ser för närvarande över samhällets insatser mot prostitutionen. Utskottet avstyrker därför motion So513 (-) yrkande 3.

En asocialitetslagstiftning

I motion Sf632 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) begärs ett tillkännagivande om behovet av en särskild asocialitetslagstiftning (yrkande 1). Enligt motionärernas mening finns det behov av att återinföra en särskild asocialitetslag som i huvudsak skall överensstämma med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Enligt denna lag kunde personer som förde ett asocialt liv omhändertas och dömas till arbetsanstalt.

Bakgrund

Lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet tillkom 1964 och ersatte då lösdrivarlagen från 1885. Asocialitetslagen upphävdes i samband med socialtjänstreformen 1982. I proposition 1979/80:1 uttalar departementschefen följande.

Jag anser att tvångsingripanden mot vuxna missbrukare bör få ske för att rädda liv eller förhindra allvarlig kroppslig eller psykisk skada i situationer då den enskilde är ur stånd att själv inse sitt behov av hjälp. Vården bör syfta till att möta ett akut hjälpbehov och att försätta den hjälpbehövande i en sådan fysisk och psykisk kondition att han kan motiveras för fortsatt vård i frivilliga former. Alla åtgärder som har ett annat och längre gående syfte måste vidtas som stödinsatser i samförstånd med den enskilde. -- -- -- Jag föreslår därför att bestämmelserna i NvL (nykterhetsvårdslagen) om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inte skall få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Av samma skäl bör lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet -- som i praktiken inte längre tillämpas -- upphävas.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrker motion Sf632 (nyd) yrkande 1.

Utskottet hemställer 1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So211, 1992/93:So240, 1992/93:So269, 1992/93:So274, 1992/93:So278, 1992/93:So299, 1992/93:So315 yrkande 2, 1992/93:So316 och 1992/93:So317, res. 1 (nyd) 2. beträffande frivilligcentraler i kommunerna, m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So229 och 1992/93:So261, men. (v) 3. beträffande socialutredningar på entreprenad att riksdagen avslår motion 1992/93:So296, 4. beträffande administration av underhållsbidrag att riksdagen avslår motion 1992/93:So227, 5. beträffande skydd för socialtjänstens personal att riksdagen avslår motion 1992/93:So303, 6. beträffande åtgärder mot drogmissbruk att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So228, 1992/93:So238, 1992/93:So255, 1992/93:So260 och 1992/93:So284, 7. beträffande vård av missbrukare att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So223, 1992/93:So246, 1992/93:So273 yrkande 1, 1992/93:So318 yrkande 10, 1992/93:So475 yrkande 15 och 1992/93:A811 yrkandena 30 och 31, 8. beträffande nordiska insatser för socialt utsatta grupper att riksdagen avslår motion 1992/93:So216, 9. beträffande bostadslösa att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So242 yrkande 1 och 1992/93:So243, 10. beträffande åtgärder mot spelberoende att riksdagen avslår motionerna 1992/93:So204 yrkandena 3, 4 och 5 och 1992/93:So313, 11. beträffande homosexualitet att riksdagen avslår motion 1992/93:So235 yrkande 2, 12. beträffande prostitution att riksdagen avslår motion 1992/93:So513 yrkande 3, 13. beträffande en asocialitetslag att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf632 yrkande 1. res. 2 (nyd)

Stockholm den 12 oktober 1993 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s), My Persson (m), Martin Nilsson (s), Ulla Tillander (c) och Maud Ekendahl (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

1. Bistånd enligt socialtjänstlagen (mom. 1)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "De frågor" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening skall samhället erbjuda alla svenska medborgare ett gott allmänt ekonomiskt grundskydd, som skall träda in när en människa av något skäl inte kan försörja sig och de sina. Grundskyddet skall vara lika för alla och ligga på en anständig nivå, men aldrig på en nivå som kan upplevas som eftersträvansvärd genom t.ex. bidragsoptimering eller fusk. Detta innebär att det samhälleliga skyddsnätet måste ligga på en nivå som klart understiger vad självförsörjande medborgare unnar sig. Utöver detta grundskydd, som kommunen har en absolut skyldighet att tillhandahålla, står det varje medborgare fritt att skaffa sig det individuella tilläggsskydd hon eller han önskar och har råd med. Utskottet anser att nuvarande socialbidragssystem skall avskaffas och ersättas av ekonomisk socialhjälp i form av sociallön och sociallån. Sociallönen är avsedd för arbetslösa medborgare som vill och kan arbeta och som inte uppbär arbetslöshetsersättning eller andra former av arbetsmarknadsersättning. Rätten till sociallön skall kopplas till en skyldighet att arbeta med av kommunen anvisade arbetsuppgifter. Den s.k. Hallstahammarmodellen -- som i korthet går ut på att socialbidrag inte skall betals ut utan någon form av motprestation -- kan därvid tjäna som god förebild. Sociallån är avsedda för medborgare som hamnat i ekonomiskt trångmål av temporär natur och där hjälp inte finns att hämta via andra kanaler. Lånet skall betalas tillbaka när vederbörande är på grön kvist. Kommunerna skall själva bestämma vilken nivå sociallönen resp. lånet skall ligga på. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i socialtjänstlagen och andra författningar så att kommunerna kan arbeta efter de ovan angivna principerna. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motionerna So274 (nyd) och So315 (nyd) yrkande 2 och med avslag på So317 (nyd) som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna So211 (s), So240 (m), So269 (m), So278 (fp), So299 (s), So316 (nyd) avstyrks.

dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa: 1. beträffande bistånd enligt socialtjänstlagen att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:So274 och 1992/93:So315 yrkande 2 och med avslag på motionerna 1992/93:So211, 1992/93:So240, 1992/93:So269, 1992/93:So278, 1992/93:So299, 1992/93:So316 och 1992/93:So317 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. En asocialitetslag (mom. 13)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att det avsnitt i betänkandet på s. 33 som börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Med asocialitet förstås att man inte försöker försörja sig på ett ärligt sätt, är farlig för allmän ordning och säkerhet eller i övrigt för ett asocialt liv. Den som förde ett asocialt liv kunde före socialtjänsreformen 1982 omhändertas och dömas till arbetsanstalt med stöd av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Enligt utskottets mening finns det bl.a. mot bakgrund av att ett inte ringa antal utländska prostituerade kommit till Sverige, behov av att återinföra en särskild asocialitetslagstiftning som i huvudsak skall överensstämma med den tidigare gällande lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Utskottet instämmer således i vad som anförts i motionen Sf632 (nyd) yrkande 1. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa: 13. beträffande en asocialitetslag att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf632 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jourhavande kurator

Enligt min mening bör en försöksverksamhet med jourhavande kurator införas i hela landet. I Stockholm har en sådan verksamhet funnits i 25 år. Verksamheten finansieras av Socialtjänsten i Stockholm. Jourhavande kurator är till för människor i akut kris och kan nås alla tider på dygnet via SOS alarmering eller direktlinjer. Den som ringer får vara anonym, samtalen registreras inte och kuratorn har tystnadsplikt, vilket innebär att kontakt fås med människor som normalt inte når fram till samhällets olika myndigheter och organ. Jourhavande kurator har alltid minst en kunnig och erfaren kurator till hands. Antalet samtal har under senare år ökat och man klarar för närvarande endast av att betjäna hälften av de ca 50 000 anrop som årligen kommer. Att behovet av denna verksamhet är stort visas också av att det kommit flera samtal från människor ute i landet. Det vore därför angeläget med en jourhavande kurator som inte enbart har ansvar för Stockholm. Verksamheten är billig. Budgeten för 1992 var drygt två och en halv miljon kronor. Socialvård och sjukvård och även andra myndigheter avlastas genom att jourhavande kurator alltid finns till hands. Detta bör riksdagen med anledning av motion So261 (v) som sin mening ge regeringen till känna. Motion So229 (s) avstyrks.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2 borde ha hemställt: 2. beträffande frivilligcentraler i kommuner, m.m. att riksdagen med anledning av motion 1992/93:So261 och med avslag på motion 1992/93:So229 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,

Sammanfattning 1 Motioner 1 Utskottet 5 Bistånd enligt socialtjänstlagen 5 Nytt socialbidragssystem 5 Bidragsnormer, m.m. 7 Återkrav av socialbidrag 10 Vistelsebegreppet 11 Utskottets bedömning 12 Frivilligcentraler i kommunerna, m.m. 12 Utskottets bedömning 13 Socialutredningar på entreprenad 14 Utskottets bedömning 15 Administration av underhållsbidrag 16 Utskottets bedömning 16 Skydd för socialtjänstens personal 16 Utskottets bedömning 17 Åtgärder mot drogmissbruk 18 Utskottets bedömning 22 Vård av missbrukare 22 Utskottets bedömning 27 Nordiska insatser för socialt utsatta grupper 28 Utskottets bedömning 28 Bostadslösa 28 Utskottets bedömning 30 Åtgärder mot spelberoende 30 Utskottets bedömning 31 Homosexualitet 31 Utskottets bedömning 32 Prostitution 32 Utskottets bedömning 33 En asocialitetslagstiftning 33 Utskottets bedömning 33 Hemställan 34 Reservationer (nyd) 35 Meningsyttring (v) 36