Bet. 1994/95:SoU3

Äldreomsorg m.m.

Typ: Betänkande
Datum: 1994-10-27
Källa: data.riksdagen.se

1994/95

SoU3

I betänkandet behandlas 20 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994 om olika äldrefrågor. Dessutom behandlas ett motionsyrkande om utbildningsstöd för funktionshindrade. Samtliga motionsyrkanden avstyrks, främst med hänvisning till att riksdagen inte bör föregripa den nya regeringens kommande förslag på detta område.

1993/94:So204 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättandet av en statlig äldreombudsman.

1993/94:So212 av Eva Zetterberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till generella regler för kommunernas färdtjänst enligt vad i motionen anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett oberoende liv.

1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett högkostnadsskydd inom äldre- och handikappomsorgen.

1993/94:So220 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna inte skall vara skyldiga att utföra hemtjänst i institutioner med privat huvudman.

1993/94:So226 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i avgiftssättning mellan landets kommuner,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag till ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter, sjukresor m.m. bör inordnas,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av tillgänglig behandling och sjukvård som skall ingå i ett högkostnadsskydd,

4. att riksdagen begär att regeringen utarbetar ett system för periodisering av högkostnadsskyddet så att inte äldre, sjuka och handikappade som har stort behov av sjukvård och omvårdnad drabbas orimligt hårt,

5. att riksdagen begär att regeringen vid förhandlingar med Landstingsförbundet tar upp frågan om en försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter med låga avgifter i primärvård och högre inom institutions- och specialistvården samt om kostnader vid regelbunden specialistbehandling.

1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetenshöjande utbildning för personalen inom den kommunala äldreomsorgen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av införandet av ett totalt högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården.

1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och tillgänglighet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre invandrares situation,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av personalen inom äldreomsorgen,

11. att riksdagen hos regeringen begär en analys av det samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett eventuellt högkostnadsskydd.

1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av samlat utbildningsstöd som rör alla vuxna med funktionshinder.

1993/94:So254 av Pontus Wiklund m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inrätta ett äldreombudsmannaämbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett forum för anmälan av upplevd otillfredsställande vård på grund av bristande resurser, eventuellt samordnad med ett äldreombudsmannaämbete.

1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en väntjänstmodell skall organiseras bland de över en miljon medborgare som får ersättning från samhället och bedöms kunna hjälpa till.

1993/94:So402 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Socialstyrelsen med högsta prioritet skall utreda läkartillgången på sjukhemmen.

1993/94:So428 av My Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett pilotprojekt över huvudmannaskapsgränser inom vårdsektorn.

Yttranden

Socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och utbildningsutskottet har yttrat sig över motion 1993/94:So250. Yttrandena fogas till betänkandet som bilaga 1, bilaga 2 och bilaga 3.

Högkostnadsskydd m.m.

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av det samlade avgiftsuttaget för att kunna bedöma behovet av ett eventuellt högkostnadsskydd (yrkande 11). Motionärerna anför att den borgerliga majoriteten i riksdagen i december 1992 genomdrev nya regler för avgifter inom äldre- och handikappomsorgen som gäller från och med den 1 mars 1993. Socialdemokraterna ställde sig bakom principen att kommunernas avgifter för service, omvårdnad och vård skall vara neutrala i förhållande till boendeform. Likväl kunde de inte biträda regeringens förslag, eftersom de oroades över att om inget högkostnadsskydd infördes fanns en risk att avgiftsuttaget för många äldre och handikappade skulle bli så stort att de fick en levnadsnivå som understeg Socialstyrelsens s.k. socialbidragsnorm. Socialdemokraterna fann det också tveksamt att ta ut hyra av dem som bor i flerbäddsrum och var oroliga för att par där den ena parten flyttat till sjukhem och den andra bor kvar i ordinärt boende skulle få en ekonomiskt svår situation.

Motionärerna anför att deras farhågor nu besannats. Socialstyrelsens utvärdering visar att den genomsnittliga hyresnivån i sjukhem och på ålderdomshem redan ligger högre än vad Ädelavgiftsutredningen räknade med. De boende har fått avgiftshöjningar på 60--200 %. De förbehållsbelopp som införts har genom sin konstruktion inneburit att pensionärerna ofta fått en lägre standard än Socialstyrelsens rekommenderade socialbidragsnorm. Endast knappt hälften av kommunerna har utarbetat regler för individuell prövning om jämkning om den enskilde inte förbehållits tillräckliga medel för personliga behov. Motionärerna anser att det är nödvändigt att se över det samlade avgiftsuttaget och, om så behövs, införa ett högkostnadsskydd.

Också i motion 1993/94:So219 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) begärs att ett högkostnadsskydd införs inom äldre- och handikappomsorgen. Även denna motionär hänvisar till Socialstyrelsens uppföljning av kommunernas avgiftssystem inom äldre och handikappomsorgen. Motionären framhåller att det är orimligt att gamla och sjuka skall tvingas söka socialbidrag på grund av för höga komunala avgifter och anser att ett särskilt statligt reglerat högkostnadskydd skall införas för att garantera den enskilde tillräckliga resurser för personliga behov. Högkostnadsskyddet måste också ta hänsyn till hemmaboende makas/makes situation enligt motionären.

I motion 1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om behovet av införandet av ett totalt högkostnadsskydd inom hälso- och sjukvården (yrkande 4). Motionärerna anför att de i en annan motion som behandlar kostnaderna inom hälso- och sjukvårdsområdet redogjort för utformningen av ett högkostnadsskydd. Enligt motionärernas uppfattning bör även de kommunala avgifterna inordnas i ett totalt högkostnadsskydd.

I motion 1993/94:So226 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att minska skillnaderna i avgiftssättning mellan landets kommuner (yrkande 1) och att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny merkostnadsutredning med uppgift att komma med förslag till ett totalt högkostnadsskydd där även kommunala avgifter, sjukresor m.m. bör inordnas (yrkande 2). Riksdagen bör vidare begära dels en översyn av tillgänglig behandling och sjukvård som skall ingå i ett högkostnadsskydd (yrkande 3), dels att regeringen utarbetar ett system för periodisering av högkostnadsskyddet så att inte äldre, sjuka och handikappade som har stort behov av sjukvård och omvårdnad drabbas orimligt hårt (yrkande 4), dels att regeringen vid förhandlingar med Landstingsförbundet tar upp frågan om en försöksverksamhet med kraftigt differentierade avgifter med låga avgifter i primärvård och högre inom institutions- och specialistvården samt om kostnader vid regelbunden specialistbehandling (yrkande 5).

I Socialstyrelsens rapport om avgifter i äldre- och handikappomsorgen redovisas skillnader på upp till 17 000 kronor/år för personer med jämförliga inkomster beroende på vilken kommun de bor i. Den summa som återstår för den enskilde när alla avgifter är betalda understiger, i majoriteten av tillfrågade kommuner, de normer som Socialstyrelsen rekommenderar för socialbidrag.

Motionärerna anser att det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att skillnaden mellan de avgifter som kommunerna tar ut för samma tjänster minskar så att de blir skäliga i förhållande till den enskildes ekonomi och till övriga kommuners avgifter. Motionärerna vill därför att det snarast utarbetas ett förslag om högkostnadsskydd för kommunal vård och service som gamla, sjuka och handikappade behöver för sin livsföring. Taket bör sättas så att alla tillförsäkras en skälig levnadsstandard. Det måste också utformas klara regler för hela landet om vilken vård och behandling som skall tas in under högkostnadstaket.

Motionärerna vill vidare ha ett enhetligt högkostnadskydd för sjukresor och att landstingen skall uppmanas lösa problemet med en periodisering av högkostnadsskyddet för sjukresor, läkemedel och öppenvård.

Slutligen anför motionärerna att differensen bör vara större mellan primärvård och övrig vård så att patienterna i större utsträckning än nu hittar till rätt nivå för sin behandling och samhällets kostnader för sjukvården minskas. Projektverksamhet bör startas i något lämpligt landsting.

Frågan om ett samlat högkostnadsskydd m.m. behandlades av utskottet senast i betänkande 1993/94:SoU14. Utskottet konstaterade då att såväl Socialutskottet som Socialförsäkringsutskottet nyligen behandlat frågan. Socialförsäkringsutskottet konstaterade (bet. 1993/94:SfU4) att Merkostnadskommittén haft att överväga frågan om förmånssystemen inom socialförsäkringen. I kommitténs betänkande Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU 1992:129) redovisas bl.a. system för skydd mot höga sjukresekostnader, prisnedsättning av speciallivsmedel, en lägre nivå av handikappersättning samt alternativa förslag om de kostnadsfria läkemedlen och förbrukningsartiklarna. Socialföräkringsutskottet hänvisade även till att frågan ligger inom ramen för utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation, HSU 2000. Även Socialutskottet hade i sin tidigare behandling (bet. 1993/94:SoU7) konstaterat att HSU 2000 har i uppdrag att analysera patientavgifternas roll inom hälso- och sjukvården och att även Prioriteringsutredningen har att beakta avgifternas effekter som prioriteringsinstrument. Vidare redovisades att regeringen skulle komma att tillsätta en särskild utredning beträffande effekterna av avgifterna inom handikappområdet. Mot bakgrund av det anförda avstyrkte utskottet det aktuella motionsyrkandet.

I budgetpropositionen (1993/94:100, bil. 6) redovisades att regeringen avsåg att ta initiativ till en överläggning med Svenska Kommunförbundet för att, mot bakgrund av Socialstyrelsens rapport, diskutera tillämpningen av avgiftsreglerna inom äldre- och handikappomsorgen.

Överläggningen hölls i början av sommaren mellan representanter från Socialdepartementet och Svenska Kommunförbundet. Kommunförbundet framhöll då att de värsta avarterna av avgiftssättningen var korrigerade, men att Kommunförbundet hade för avsikt att genomföra en enkät för att kartlägga kommunernas avgiftssystem. En redovisning av resultatet beräknas, enligt uppgift från Svenska Kommunförbundet, kunna avlämnas under november.

Regeringen beslutade i november 1993 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av de olika avgiftssystemen inom handikappområdet (dir. 1993:127). Utredningen bör, enligt uppdraget, främst inriktas på avgifter för insatser som ges inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt insatser som regleras i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Den särskilda utredaren skall beskriva avgiftssystemen för olika stöd-, service- och vårdinsatser för personer med funktionshinder samt analysera hur avgifterna förändrats under senare år. Om det finns behov av att utveckla särskilda högkostnadsskydd inom området skall förslag om sådana utarbetas.

I utredningsdirektiven anförs att en viktig handikappolitisk princip är att den som har ett funktionshinder inte skall ha merkostnader på grund av funktionshindret. Utredaren skall pröva om det fordras särskilda åtgärder riktade till funktionshindrade personer generellt eller till vissa grupper av funktionshindrade för att begränsa avgiftsuttaget. Kartläggningen bör även omfatta äldre funktionshindrade personer. Utredaren bör vidare pröva så väl behovet av ett högkostnadsskydd som täcker en huvudmans samtliga sektorer/verksamheter som ett integrerat högkostnadsskydd där avgifterna för verksamhet som bedrivs av både kommuner och landsting samordnas i ett system. Såväl finansiella och administrativa som fördelningspolitiska effekter av systemen bör redovisas.

Utredningen skall avslutas senast den 31 december 1994.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas oro för att avgifterna inom äldre- och handikappomsorgen för många människor kan bli alltför betungande och att behovet av ett högkostnadsskydd därför kan behöva övervägas. En översyn pågår dock redan på handikappområdet, och resultatet av denna bör enligt utskottet avvaktas. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1993/94:So219 (s), 1993/94:So226 (v), 1993/94:So248 (v) yrkande 4 och 1993/94:So249 (s) yrkande 11.

Färdtjänst

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om färdtjänstens taxor och tillgänglighet (yrkande 4). Motionärerna konstaterar att antalet äldre med färdtjänsttillstånd minskat under senare år och att en ännu kraftigare minskning har skett när det gäller antalet färdtjänstresor. Enligt motionärerna är detta märkligt då antalet äldre ökar. En förklaring kan vara att kollektivtrafikens tillgänglighet ökat t.ex. genom en ökning av servicelinjerna. Höjda taxor och begränsningar i antalet resor kan sannolikt också vara en del av förklaringen. Motionärerna anser att det är angeläget att färdtjänsten får samma taxa och minst samma tillgänglighet över dygnet som övrig kollektivtrafik och att länsfärdtjänsten byggs ut i hela landet.

Också i motion 1993/94:So212 av Eva Zetterberg m.fl. (v) tas frågan om färdtjänsten upp. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär förslag till generella regler för kommunernas färdtjänst enligt vad i motionen anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett oberoende liv. Motionärerna anför att under 1993 har nära hälften av landets kommuner sett över sina kostnader för färdtjänsten och att detta i de flesta fall inneburit försämringar. Försämringarna drabbar i första hand unga människor och kan leda till passivisering och minskade sociala kontakter.

I huvudbetänkandet av 1989 års handikapputredning (SOU 1991:46) diskuteras målen för färdtjänsten och den enskildes resande. Utredningen anför (s. 382 f.):

Färdtjänsten skall vara en trafikform som kompletterar kollektiva trafikmedel och möjligheter att gå, cykla osv.

När det gäller resors längd inom färdtjänsten anser vi att resor skall kunna ske i såväl kommunen som inom länet. Resenärerna skall alltså ha tillgång till en länsfärdtjänst.

Något högsta tak i antal resor skall i princip inte förekomma, men resevolymen skall vara skälig i förhållande till andra medborgares resemöjligheter i kommunen och inom länet.

När det gäller resornas tidpunkt menar vi att begränsningar i resor under dygnet i princip inte skall förekomma.

Egenavgiften för resenären skall inte överstiga kollektivtrafiktaxan i lokal- och länstrafiken.

Utredningen anför att förslagen innebär att en komplettering bör ske av 10 och 35 §§ i socialtjänstlagen. Vidare anförs att ett stimulansbidrag på 50--100 miljoner kronor per år (nya pengar) bör fördelas till kommuner och trafikhuvudmän under en period på 4--5 år. Reformen bör följas upp inom den tekniska och samhällsvetenskapliga forskningen.

På grundval av Handikapputredningens arbete och efter förslag av den förra regeringen har riksdagen beslutat bl.a. om en ny lag om stöd och service för funktionshindrade. Frågan om de funktionshindrades resemöjligheter bereds dock fortfarande i regeringskansliet.

Färdtjänsten behandlades utförligt av utskottet i betänkandet 1993/94:SoU27 Handikappombudsman. I betänkandet refereras bl.a. regeringens redovisningar i propositionerna 1993/94:100 bil. 7 och 1993/94:219 om det arbete som pågår i olika utredningar och arbetsgrupper vad gäller resemöjligheter för personer med funktionshinder. Bl.a. har Samreseutredningen (K 1993:06) i uppdrag att lägga fram förslag för att åstadkomma en bättre samordning i frågor om resor med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med kollektiva färdmedel. PBL-utredningen (M 1992:03) har i uppdrag att göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om tillgängligheten för personer med funktionshinder.

I betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):

Utskottet anser det angeläget att öka tillgängligheten till olika färdmedel. Målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra former av kommunikationer. I den nu aktuella propositionen, liksom i årets budgetproposition, har redovisats det arbete som pågår inom regeringskansliet och inom olika utredningar för att åstadkomma en bättre samordning av kommunikationer och förbättra tillgängligheten för funktionshindrade. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på området bör avvaktas.

De då aktuella motionsyrkandena avstyrktes därmed.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att frågan om de funktionshindrades resemöjligheter fortfarande övervägs inom regeringskansliet och i flera utredningar. Riksdagen bör, enligt utskottets mening, inte föregripa regeringens kommande förslag på detta område. Motionerna 1993/94:So212 (v) och 1993/94:So249 (s) yrkande 4 avstyrks därför.

Fortbildning av personalen inom äldreomsorgen

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av fortbildning av personalen inom äldreomsorgen (yrkande 9). Motionärerna anför att det behövs personal med olika kompetens inom äldreomsorgen, men att det också är viktigt att kompetensen är bred så att personalen kan utföra många olika uppgifter. Detta för att de äldre skall möta ett begränsat antal personer och för att personalen skall kunna skapa sig en helhetsbild av den äldres behov. Så mycket som möjligt av ansvaret bör också lämnas till dem som har daglig kontakt med de äldre, dvs. hemtjänstpersonalen och personalen inom hemsjukvården. För att personalen skall kunna utvecklas i sin yrkesroll behövs fortbildning. Motionärerna anser att nuvarande arbetsmarknadssituation borde utnyttjas för att mer intensivt än tidigare satsa på fortbildning av personalen och samtidigt ge unga arbetslösa möjlighet att vikariera och få erfarenhet från ett område där det kommer att behöva nyanställas i framtiden.

Också i motion 1993/94:So248 av Gudrun Schyman m.fl. (v) tas frågan om kompetenshöjande utbildning upp. Motionärerna yrkar att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av kompetenshöjande utbildning för personalen inom den kommunala äldreomsorgen (yrkande 2). Motionärerna anför att i Socialstyrelsens uppföljning av Ädelreformen påtalas en rad brister. Bl.a. har brist på rehabilitering uppstått när landsting och kommuner fått minskade resurser. Kommunernas kunskaper om rehabilitering av gamla och handikappade är också dålig.

För att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården föreslog regeringen i proposition 1993/94:75 att ett särskilt stimulansbidrag på 50 miljoner kronor skulle införas för budgetåret 1993/94. Medlen skulle finnas tillgängliga fr.o.m. den 1 januari 1994 och användas till utvecklingsarbete kring kvaliteten i äldrevården. Tyngdpunkten borde enligt propositionen ligga på den mer medicinskt inriktade vården och samspelet mellan denna och de sociala insatserna. Utskottet tillstyrkte förslaget i betänkande 1993/94:SoU14. Riksdagen följde utskottet (rskr. 118).

Utskottets bedömning

Utskottet delar inställningen i motionerna om behovet av fortbildning av personalen inom äldreomsorgen. Detta är dock främst en fråga för kommunerna. Utskottet anser inte att riksdagen bör ta något initiativ med anledning av motionerna. Utskottet avstyrker därmed motionerna 1993/94:So248 (v) yrkande 2 och 1993/94:So249 (s) yrkande 9.

Medicinskt omhändertagande av äldre

I motion 1993/94:So428 av My Persson (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett pilotprojekt över huvudmannaskapsgränser inom vårdsektorn. Motionären anför att en sanering av landets ekonomi är nödvändig, vilket innebär att stora besparingar måste göras inom den offentliga sektorn. Motionären oroas dock över att besparingarna inom sjukvård och äldrevård kan innebära att vårdkvaliteten i vissa fall blir undermålig inte minst för de äldre patienterna. Effekterna beror i huvudsak på den ekonomiska situationen men också på att nya vårdideologier införs, som t.ex. Ädel- och husläkarreformerna. För att kunna garantera den enskilda människan en god och värdig vård krävs, enligt motionären, ett närmare samarbete över samtliga vårdens huvudmannaskapsgränser. Motionären förslår därför en försöksverksamhet där en kommun och ett landsting gemensamt, prestigelöst och okonventionellt planerar och ekonomiskt ansvarar för tillämplig del av vårdsektorn. Socialstyrelsen föreslås bli projektansvarig och utvärderare. Projektverksamheten bör ge värdefulla bidrag till hur samhället även framgent i en ekonomiskt svår tid skall kunna tillförsäkra varje sjuk människa en fullgod vård.

I motion 1993/94:So402 av My Persson (m) pekar motionären på att vid införandet av Ädelreformen gavs kommunerna det samlade ansvaret för all äldrevård, men läkarna fortsatte att tillhöra landstingen. Effekten av detta beslut har, enligt motionären, blivit att läkartillgången på vissa sjukhem minskat och att många kommuner inte är på det klara med hur läkartillgången på sjukhemmen i framtiden skall lösas. Motionären yrkar därför att Socialstyrelsen ges i uppdrag att med högsta prioritet utreda läkartillgången på sjukhemmen.

Som tidigare nämnts föreslog regeringen i proposition 1993/94:75 att ett särskilt stimulansbidrag på 50 miljoner kronor skulle införas för budgetåret 1993/94 för att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården. Medlen skulle finnas tillgängliga fr.o.m. den 1 januari 1994 och användas till utvecklingsarbete kring kvaliteten i äldrevården. Tyngdpunkten borde enligt propositionen ligga på den mer medicinskt inriktade vården och samspelet mellan denna och de sociala insatserna. Utskottet tillstyrkte förslaget i betänkandet 1993/94:SoU14. Riksdagen följde utskottet (rskr. 118).

Socialstyrelsen avrapporterade i maj 1994 sitt uppdrag att, i samråd med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet, kartlägga det medicinska omhändertagandet och omvårdnaden av framförallt de äldre. Styrelsen bedömer att det finns problem i sjukvården för äldre i samband med akut insjuknande och försämring i en kronisk sjukdomsbild. Styrelsen anser dock att problemen huvudsakligen är av den naturen att de bör angripas genom lokala/regionala initiativ och åtgärder. Den dominerande bilden är annars att vårdkedjorna för äldre till stora delar fungerar väl och att man funnit samverkansformer och uppgiftsfördelningar mellan kommuner, primärvård och sjukhusvård som i huvudsak leder till en god sjukvård och omsorg för de äldre i befolkningen.

Styrelsen konstaterar att "onödiga" intagningar eller "alltför tidiga" utskrivningar och därmed återintagningar till medicinklinikerna inte tycks vara något stort och ökande problem. Inte heller tycks brister i medicinsk tillsyn och omvårdnad inom särskilt boende vara en orsak till snabba återintagningar vid sjukhusen. Snarare kommer överraskande få äldre vid medicinklinikerna från särskilda boenden.

I rapporten anförs vidare att läkarservicen i de särskilda boendeformerna generellt är tillfredsställande.

Styrelsen framhåller i sin rapport att det finns stora variationer över landet när det gäller antalet intagningar till internmedicinska vårdenheter beräknat per invånare över 65 år och att vårdtiderna på dessa enheter varierar kraftigt. Socialstyrelsen kan inte finna rimliga skäl att anta att variationerna beror på skillnader i sjuklighet utan finner det rimligt anta att det beror på praxis när det gäller att lägga in patienter och när det gäller sättet att vårda patienter i sluten respektive i öppen vård. Styrelsen anför att den avser att i en särskild skrivelse till sjukvårdshuvudmännen uppmärksamma dessa på detta förhållande. Styrelsen kommer även att närmare belysa och värdera praxisskillnader med hjälp av Socialstyrelsens expertgrupp för internmedicin. Vidare kommer styrelsen att förbättra informationsstödet till de internmedicinska klinikerna och sjukvårdshuvudmännen så att en vidareutveckling av internmedicinsk vårdpraxis blir möjlig.

Styrelsen anför att det i ett begränsat antal fall kan finnas skäl för huvudmännen att undersöka om en utökning av antalet vårdplatser är nödvändig. Denna utökning bör kunna ske genom omprioriteringar inom den slutna vården. Styrelsen har för avsikt att tillskriva sjukvårdshuvudmännen i denna fråga och uppmana dem att undersöka situationen i det egna området när det gäller antalet vårdplatser.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar att Ädelreformen fortlöpande följs upp och utvärderas av Socialstyrelsen som årligen rapporterar till regeringen. Den senaste rapporten överlämnades så sent som för några dagar sedan till regeringen. Här framkommer att skäl finns att fortsatt noga följa bl.a. den medicinska kompetensen vid sjukhem för att säkra fullgod diagnostik, omvårdnad och behandling. Till följd bl.a. av tidigare rapporter har för budgetåret 1993/94 utgått ett stimulansbidrag på 50 miljoner kronor för att utveckla och säkra kvaliteten i äldrevården. Även Prioriteringsutredningen (dir. 1992:8) överväger frågor på detta område. Utskottet anser inte att riksdagen bör föregripa regeringens kommande förslag på detta område men förutsätter att åtgärder vidtas. Motionerna 1993/94:So402 (m) och 1993/94:So428 (m) avstyrks därmed.

Äldre invandrare

I motion 1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre invandrares situation (yrkande 8). Motionärerna anför att vid årsskiftet 1992/93 fanns det närmare 100 000 personer över 65 år födda i andra länder, vilket utgör 6 % av åldersgruppen. Inom de närmaste 20 åren kommer antalet äldre invandrare att fördubblas. Om äldre invandrare skall få en likvärdig vård som befolkningen i övrigt fordras att hänsyn tas till deras kulturella och religiösa värderingar och behov samt till deras bristande språkkunskaper. Motionärerna anser att kommunerna allför lite uppmärksammat de äldre invandrarnas behov. Få kommuner har särskild dagverksamhet anordnad för viss invandrargrupp. Särskilt boende för äldre på etnisk, religiös eller språklig grund finns endast i ett fåtal kommuner. Det finns ett stort antal vårdbiträden med invandrarbakgrund, men få kommuner har använt sig av deras speciella kunskaper. Enligt motionärernas uppfattning måste insater göras på flera områden såsom information, uppsökande verksamhet och utnyttjande av den personal inom äldreomsorgen som har invandrarbakgrund.

Utskottet har behandlat frågor om äldre invandrares situation vid ett flertal tillfällen, senast i betänkandet 1992/93:SoU16. Utskottet konstaterade då att antalet äldre invandrare ökar och att det finns behov av särskilda insatser för dessa, inte minst för kvinnorna. Vidare konstaterade utskottet att Socialstyrelsen i samarbete med Statens invandrarverk 1991 gjorde en kartläggning av äldre invandrares situation och att styrelsen arbetar vidare i samverkan med olika myndigheter och organisationer för att äldre invandrares speciella situation skall uppmärksammas mer. Utskottet utgick ifrån att regeringen noga följer frågan och senare återkommer med förslag.

Utöver Socialstyrelsens inventering 1991 har nu även Forsknings- och utvecklingsbyrån vid Stockholms socialförvaltning under 1994 publicerat flera rapporter om situationen för olika grupper av äldre invandrare i Stockholm, såsom finländare, ester och iranier liksom en rapport om turkar, kurder och assyrier. Rapporterna visar att situationen är mycket olika för olika grupper av invandrare och att behoven av insatser därmed varierar.

När det gäller invandrare från de nordiska länderna kan noteras att en ny nordisk konvention om social trygghet antogs i juni 1992 vilken omfattar socialförsäkringsförmåner. Den tidigare konventionen omfattade också social omvårdnad. Utöver den rätt till sociala förmåner som följer av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet finns dock enligt de nordiska regeringarna ett fortsatt behov av särskilda nordiska regler om socialt bistånd och sociala tjänster. En Nordisk konvention om socialt bistånd och sociala tjänster har därför nyligen förhandlats fram. Konventionen är ännu inte ratificerad. I konventionen stadgas att nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land enligt den nordiska språkkonventionen den 17 juni 1981 utvidgas till att också omfatta social- och hälsovårdsområdet. Vidare skall en nordisk medborgare som behöver långvarig behandling eller vård och som önskar flytta till annat nordisk land till vilket personen har en särskild anknytning ges bistånd av de ansvariga myndigheterna i de båda länderna så att flyttningen kan genomföras om denna kommer att förbättra personens livssituation.

Hösten 1979 tillsattes en svensk-finländsk kommitté (SFINKS) i syfte att förbättra de finskspråkiga invandrarnas situation inom den svenska hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. SFINKS har i olika sammanhang uppmärksammat myndigheterna på behovet av finskspråkig service bl.a. inom äldrevården. Socialstyrelsen har lämnat medel för vissa öppenvårdsprojekt i samarbete bl.a. med Sverigefinska riksförbundet och därmed förstärkt finskspråkiga patienters möjligheter att få vård på finska.

Regeringen beviljade nyligen Socialstyrelsen 300 000 kr för projekt med syfte att förbättra de äldre finländarnas förhållande i Sverige. Projektet stöds av SFINKS.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det finns behov av särskilda insatser på flera olika områden för de äldre invandrarna. Utskottet utgår från att regeringen noga följer frågan och återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder om detta skulle behövas. Motion 1993/94:So249 (s) yrkande 8 avstyrks därmed.

Äldreombudsman m.m.

I motion 1993/94:So204 av My Persson (m) yrkas att en äldreombudsman inrättas. Äldreombudsmannen skall ges i uppdrag att påverka samhällets utveckling och uppbyggnad, ta initiativ i övergripande äldrefrågor och driva ett opinionsbildande arbete. Ombudsmannen skall medvetandegöra de ofta dolda missförhållanden som många gamla lever under i dag och därmed skapa underlag för bättre levnadsvillkor för alla gamla.

För att äldreombudsmannen skall få en reell betydelse fordras att denne tillförsäkras stöd i en lagstiftning liksom ett vidsträckt mandat. Kostnaderna för äldreombudsmannen föreslås finansieras inom ramen för Socialdepartementets ramanslag genom omprövning av viss nuvarande verksamhet.

Också i motion 1993/94:So254 av Pontus Wiklund m.fl. (kds) begärs att en äldreombudsman inrättas (yrkande 1). Motionärerna anför att det behövs ett forum dit äldre, anhöriga och personal kan vända sig för att få sina åsikter beaktade. Äldreåret har haft positiva effekter för de äldre, men det behövs mer långsiktiga och kraftfulla åtgärder för att tillvarata de äldres intressen än ett äldreår.

I motionen begärs vidare att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett forum för anmälan av upplevd otillfredsställande vård på grund av bristande resurser, eventuellt samordnad med ett äldreombudsmannaämbete (yrkande 2). Motionärerna anför att de som hamnar utanför den kvalificerade delen av sjukvårdssystemet vanligen har små möjligheter att få klagomål objektivt prövade och bedömda. Inte heller de som upplever att den kommunala sjukvården och omsorgen är otillräcklig har något nationellt forum att vända sig till med en anmälan. Motionärerna föreslår därför att en fördjupad och utvidgad tillsynsfunktion inom Socialstyrelsens organisation eller inom Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd utvecklas. Alternativt kan ett självständigt forum eller en samordning med äldreombudsmannaämbetet vara att föredra.

Utskottet behandlade frågan om en äldreombudsman i betänkandet 1992/93:SoU16. Utskottet anförde då att antalet pensionärer har ökat kraftigt under de senaste årtiondena och att flertalet pensionärer lever ett aktivt och rikt liv. Utskottet framhöll att det är främst de mycket gamla, dvs. de som är över 80 år som har stort behov av stöd och omvårdnad. För dessa är en väl utvecklad äldreomsorg av stor betydelse liksom att kunna välja boendeform och omvårdnad efter individuella behov och önskemål. Även behovet av sjukvårdsinsatser måste tillgodoses. Utskottet underströk att det är viktigt att de äldres problem uppmärksammas och att deras behov av vård och omsorg kan tillgodoses. Samtidigt pekades på att ansenliga belopp ställts till förfogande för att utveckla äldreomsorgen och att kommittén för Äldreåret 1993 har haft i uppdrag att skapa uppmärksamhet kring de äldres livsvillkor. Vidare framhölls att det finns starka företrädare för de äldre i form av pensionärsorganisationer centralt och lokalt och intresseföreningar som t.ex. Riksförbundet för dementas rättigheter.

Mot bakgrund av detta fann utskottet inte anledning att föreslå inrättandet av en äldreombudsman. Den då aktuella motionen avstyrktes.

Utskottets bedömning

Utskottet vill än en gång framhålla att de mycket gamla, dvs. de som är över 80 år, har ett stort behov av stöd och omvårdnad. Det är viktigt att dessa äldres problem uppmärksammas och att deras behov av vård och omsorg kan tillgodoses.

Utskottet noterar att den nya regeringen i regeringsförklaringen framhåller att stat, landsting och kommun måste säkerställa att de äldre får den vård och omsorg de behöver.

Socialstyrelsen rapporterar kontinuerligt till regeringen om hur äldromsorgen utvecklas som ett led i Ädelreformen.

Ett viktigt arbete görs också av pensionärsorganisationer centralt och lokalt och av intresseföreningar som t.ex. Riksförbundet för dementas rättigheter.

Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte finns anledning att föreslå inrättandet av en äldreombudsman. Motionerna 1993/94:So204 (m) och 1993/94:So254 (kds) avstyrks.

Väntjänst

I motion 1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en väntjänstmodell skall organiseras bland de över en miljon medborgare som får ersättning från samhället och bedöms kunna hjälpa till (yrkande 12). Motionärerna anför att i Sverige finns det över en miljon medborgare som i stor utsträckning lever på bidrag. Ett samhälle i djup ekonomisk kris måste använda dessa medborgares resurser för att samhället skall kunna uppfylla alla behov. De begränsade försök till väntjänst som genomförts har uppfattats positivt av de berörda. Motionärerna anser att försöken nu bör utökas och genomföras inom hela omsorgen.

Utskottet behandlade i betänkandet 1991/92:SoU15 en motion om stöd till frivilliga insatser inom äldreomsorgen. Utskottet anförde då följande (s. 204):

Utskottet delar motionärens uppfattning om värdet av frivilliginsatser inom äldreomsorgen. Utskottet har också vid flera tillfällen uttalat att engagemang och omtanke hos grannar, vänner och andra frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre. Motsvarande gäller för olika frivilligorganisationer. Ett s.k. gentjänstprojekt, av den typ som motionären skissat, genomförs nu på Lidingö i samverkan mellan kommunen och Kommunförbundets länsavdelning. Projektet kommer enligt uppgift att utvärderas och erfarenheterna att spridas. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte.

Utskottet avstyrkte motionen.

Socialtjänstkommittén, som tillkallats för att göra en allmän översyn av socialtjänslagen, kommer i sitt slutbetänkande att behandla det frivilliga sociala arbetet och socialtjänstens samverkan med frivilliga organisationer. På grund av att det saknats samlad kunskap om omfattningen av det arbete som uträttas på frivillig väg har Socialtjänstkommittén gett i uppdrag åt en forskargrupp vid Sköndalsinstitutet att översiktligt kartlägga socialt arbete inom frivilliga organisationer i Sverige. Forskargruppens arbete har redovisats i Socialtjänskommitténs rapport Frivilligt socialt arbete. Kartläggning och kunskapsöversikt, SOU 1993:82. Rapporten innehåller inga ställningstaganden från kommitténs sida. Kommittén framhåller att det är dess förhoppning att rapporten skall bidra till ökad kunskap och stimulera till debatt om frivilligt socialt arbete i Sverige.

Socialtjänstkommitténs slutbetänkande skall avlämnas under 1994.

Riksdagen har beslutat att för budgetåret 1994/95 avsätta drygt 20 miljoner kronor för utveckling av den ideella sektorn. Beredningen (C 1993:A) för främjande av den ideella sektorns utveckling bereder ärendena inom Civildepartementet. Hittills har 25 s.k. frivilligcentraler erhållit stöd. Frivilligcentralerna förmedlar kontakt mellan människor som önskar hjälp i någon form och de som vill bidra med hjälpinsatser. Frivilligcentralerna arbetar också med att sprida information om och ge metodstöd för olika utvecklingsprojekt inom frivilligarbetet.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid flera tillfällen uttalat att engagemang och omtanke hos anhöriga, grannar, vänner och andra frivilliga måste tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre. Dessa insatser kompletterar kommunernas insatser på detta område. Utskottet konstaterar samtidigt att frågan om det frivilliga sociala arbetet för närvarande behandlas av Socialtjänstkommittén.

Utskottet anser inte att förslagen i motion 1993/94:So264 (nyd) yrkande 12 bör föranleda något initiativ från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.

Hemtjänst i institutioner med privat huvudman

I motion 1993/94:So220 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunerna inte skall vara skyldiga att utföra hemtjänst i institutioner med privat huvudman. Motionären hänvisar till en dom i Kammarrätten i Jönköping 46-1990 där en person funnits berättigad till hemtjänst inne i ett privat vårdhem. Det förefaller motionärerna naturligt och rationellt att vårdhem och sjukvårdsinrättningar ger den omvårdnad som den enskilde patienten behöver, inte kommunerna. Motionärerna anser att denna situation bör elimineras genom precisering i lagstiftning eller på annat lämpligt sätt.

Utskottet behandlade en likalydande motion i betänkandet 1992/93:SoU16 och avstyrkte då motionen med hänvisning till Socialtjänstkommitténs arbete.

Socialtjänstkommittén har i sitt betänkande Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30, behandlat frågan om vistelsebegreppet i socialtjänstlagen. Kommittén föreslår att vistelsekommunens ansvar för hjälp och stöd enligt socialtjänstlagen ligger fast. Kommittén föreslår dock att undantag görs då en kommun beslutar om vistelse i familjehem eller i hem för vård eller boende (22 § SoL), i särskild boendeform (20 § SoL), i bostad med särskild service (21 § SoL) eller i enskilt vårdhem i annan kommun. Placeringskommunen föreslås i dessa fall svara för den hjälp och det stöd som den enskilde behöver under vistelsen i den andra kommunen. Undantagsbestämmelsen ger uttryck för principen om ett sammanhållet vårdansvar och gäller både biståndsinsatser enligt 6 § SoL och sociala tjänster enligt 10 § första stycket SoL (i huvudsak hemtjänst och färdtjänst).

I socialtjänslagens 69 § stadgas att en enskild person eller sammanslutning som vill inrätta ett hem för vård eller boende skall ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen och att ett sådant hem skall stå under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.

Enligt socialtjänstförordningen (1981:750) skall i ansökan anges bl.a. antalet vårdplatser, för vilka vårdbehövande hemmet är avsett samt personalen och dess utbildning. Länsstyrelsen skall utfärda ett skriftligt bevis när ett tillstånd har meddelats. I beviset skall anges vem som skall driva hemmet, den kategori vårdbehövande för vilka det är godkänt, det högsta antalet personer som samtidigt får vårdas där, vem som skall vara föreståndare samt övriga villkor för tillståndet (29--34 §§).

Den offentliga tillsynen över enskilt drivna vårdhem regleras också av stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem. En arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av stadgan om enskilda vårdhem föreslog i rapporten Enskild vård och omsorg -- offentlig tillsyn, Ds 1993:38 att stadgan om enskilda vårdhem upphävs och ersätts av nya bestämmelser om enskild verksamhet i hälso- och sjukvårdslagen respektive socialtjänstlagen.

De delar av arbetsgruppens förslag som berör verksamhet som har övervägande social inriktning har överlämnats till Socialtjänstkommittén för ytterligare beredning. Kommittén kommer att behandla frågan i sitt slutbetänkande som skall avlämnas under hösten. Förslagen som avser verksamhet inom hälso- och sjukvården bereds inom Socialdepartementet. En redogörelse för beredningsarbetet finns i betänkandet 1993/94:SoU26 s. 9--10. Socialdepartementet räknade i maj med att en proposition skulle kunna lämnas till riksdagen i höst. Utskottet underströk i betänkandet att övergångsperioden vid genomförande av regeringens kommande förslag om verksamhetstillsynen bör vara begränsad i tiden så att en ny ordning kan komma i tillämpning utan ytterligare dröjsmål.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att beredningen inom regeringskansliet av socialtjänstkommitténs förslag i denna fråga bör avvaktas. Motion 1993/94:So220 (s) avstyrks.

Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade

I motion 1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av samlat utbildningsstöd som rör alla vuxna med funktionshinder. I motionen påtalas att stödet för funktionshindrade vuxnas studier är mycket splittrat. Olika villkor gäller för olika studieformer och olika grupper av funktionshindrade. Detta gäller både det pedagogiska stödet i studiesituationen och den enskildes finansiering av studierna. Motionären anser att det behövs ett samlat socialt och pedagogiskt utbildningsstöd som rör alla funktionshindrade och gäller olika vuxenutbildningsformer.

Bakgrund

Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) skall ge hjälp och stöd till kommunerna för att underlätta skolgången för elever med handikapp samt ge stöd till eleverna i skolarbetet. Utbildningsutskottets kontakter med SIH ger vid handen att fältorganisation till helt övervägande del tas i anspråk för grundskolan, gymnasieskolan och särskolan. I mån av efterfrågan och tid bistår konsulenterna också komvux.

Kommunerna är inte skyldiga att hålla elever i komvux med läromedel, skrivmaterial, verktyg och liknande. Läromedel för elever med funktionshinder utvecklas och produceras inom SIH. Enligt uppgift från SIH är förutsättningen för att en elev i komvux skall få all litteratur han eller hon behöver på punktskrift i de flesta fall att han eller hon får utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden, då detta även finansierar framställningen av punktskriftsböcker.

Nämnden för vårdartjänst har till uppgift att förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna personer med funktionshinder samt att administrera och utveckla olika stöd som behövs i och omkring studiesituationen i olika utbildningssammanhang. Stöd i form av vårdartjänst kan ges vid studier vid folkhögskolan, universitet, högskolor och övriga eftergymnasiala utbildningar samt vid riksgymnasieverksamheten för svårt rörelsehindrade ungdomar.

För funktionshindrade som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade finns också möjligheten att utnyttja personlig assistans som hjälp vid studier. I proposition 1992/93:159 framhölls att assistans skulle vara förbehållen krävande eller i olika avseenden komplicerade situationer, i regel av mycket personlig art. Därutöver skulle assistans också ges i situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp som ingår i det dagliga livet, t.ex. om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få och behålla ett arbete.

Inom det allmänna studiestödssystemet finns inget speciellt stöd för funktionshindrade. Vuxna funktionshindrade som studerar på särvux kan få ett särskilt timstudiestöd som ersättning för förlorad inkomst. Viss hänsyn tas också till funktionshinder t.ex. när det gäller kraven på studietakt för rätt till studiemedel. Vid fördelning av vuxenstudiestöd är funktionshindrade en prioriterad målgrupp.

Den förra regeringen har beslutat att förhållandet mellan studiestödet och olika former av stöd till funktionshindrade skall analyseras inom en ny utredning om ett reformerat studiestödssystem (dir. 1994:93).

Yttranden

Yttranden över motionen har lämnats av socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och utbildningsutskottet.

Socialförsäkringsutskottet vitsordar i huvudsak de problem kring studiefinansieringen som motionären påtalar för funktionshindrade vuxna. Utskottet utgår från att den parlamentariska utredningen av studiestödet kommer att beakta funktionshindrade vuxenstuderandes situation såväl vad gäller behovet av stöd som möjligheterna att nå en bättre samordning av stöden och enhetligare administrativa rutiner. Socialförsäkringsutskottet anser mot bakgrund av detta att det inte behövs något tillkännagivande till regeringen.

Kulturutskottet redovisar de stöd som ges till folkbildningen. Inom ramen för ett samlat statsbidrag till folkbildningen fördelar Folkbildningsrådet medlen så att särskilda medel avsätts som förstärkningsbidrag för funktionshindrade vid folkhögskolorna, detta i enlighet med folkhögskolornas önskemål. Resurserna till studieförbundet fördelas i form av ett samlat allmänt bidrag. Folkbildningsrådet avser att närmare utreda vilka stödinsatser för deltagare med funktionshinder som kan ingå i grundstöden och vilka behov som finns av riktade stöd.

Folkbildningen ges också stöd genom Bidrag till vissa handikappinsatser inom folkbildningen.

Regeringen har tillkallat en särskild utredare som skilt från Folkbildningsrådets utvärderingsarbete skall planera och låta utföra en utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:12).

Kulturutskottet utgår från att frågan om förutsättningarna för att tillskapa ett enklare och mer överskådligt stödsystem övervägs när resultatet föreligger dels av nu pågående utvärderingar inom folkbildningen, dels av arbetet inom Studiestödsutredningen och andra pågående utredningar på området. Kulturutskottet anser det inte erforderligt att riksdagen nu tar något initiativ i den i motionen upptagna frågan.

Också utbildningsutskottet hänvisar till pågående utredningsarbete och anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens beredning av frågan.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärens uppfattning att stödet till vuxna funktionshindrade som studerar är splittrat. Stöd ges dels via anslag under Utbildningsdepartementet, dels via anslag under Socialdepartementet. Utskottet delar också den inställning som redovisas i yttrandena från socialförsäkrings-, kultur- och utbildningsutskotten att resultatet av arbetet i de utredningar som överväger olika frågor på området bör avvaktas. Motion 1993/94:So250 avstyrks därmed.

Utskottet hemställer 1. beträffande högkostnadsskydd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So219, 1993/94:So226, 1993/94:So248 yrkande 4 och 1993/94:So249 yrkande 11, 2. beträffande färdtjänst att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So212 och 1993/94:So249 yrkande 4, 3. beträffande fortbildning av personal att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So248 yrkande 2 och 1993/94:So249 yrkande 9, 4. beträffande medicinskt omhändertagande att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So402 och 1993/94:So428, 5. beträffande äldre invandrare att riksdagen avslår motion 1993/94:So249 yrkande 8, 6. beträffande äldreombudsman att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So204 och 1993/94:So254, 7. beträffande väntjänst att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkande 12, 8. beträffande hemtjänst i institutioner att riksdagen avslår motion 1993/94:So220, 9. beträffande utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade att riksdagen avslår motion 1993/94:So250.

Stockholm den 27 oktober 1994 På socialutskottets vägnar Sten Svensson

I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s), Roland Larsson (c), Christina Pettersson (s), Liselotte Wågö (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Ahlqvist (s), Stig Sandström (v), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Thomas Julin (mp), Chatrine Pålsson (kds), Mariann Ytterberg (s) och Birgitta Wichne (m).

Socialförsäkringsutskottets yttrande

1994/95:SfU1y

Studiestödet för vuxna funktionshindrade

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över motion 1993/94:So250 av Marianne Jönsson (c).

Socialförsäkringsutskottet yttrar sig över motionen i den del den avser det ekonomiska stödet till vuxna funktionshindrade studerande.

I motionen framhåller motionären att nuvarande studiestödsformer inte är anpassade för handikappgrupperna samt att det finns brister både i organisation och innehåll. Enligt motionären saknas samordning i stort och många myndigheter är inblandade centralt, regionalt och lokalt. Hon framhåller vidare att de olika studiestöden ges för olika typer av studier och att beloppsnivåerna varierar och ofta är kopplade till a-kasseersättningen. Dessutom är ansökningsförfarandet olika för olika stödformer och ställer stora krav på den enskilde. Motionären anser att det behövs ett samlat utbildningsstöd som rör alla vuxna med funktionshinder.

Utskottet kan i huvudsak vitsorda de problem kring studiefinansieringen som motionären påtalat för funktionshindrade vuxna. Problem finns för övrigt även för andra vuxenstuderande. Finansieringsbilden kompliceras av att det vid sidan av det generella studiestödssystemet finns såväl arbetsmarknadspolitiska stöd vid studier som förmåner från den allmänna försäkringen som i rehabiliteringssituationer kan svara för såväl försörjning som merkostnader vid studier.

Något speciellt stöd för funktionshindrade inom det allmänna studiestödssystemet finns inte i vidare mån än att vuxna funktionshindrade som studerar på särvux kan få ett särskilt timstudiestöd som ersättning för förlorad inkomst. Däremot tas viss hänsyn till funktionshinder, t.ex. när det gäller kraven på studietakt för rätt till studiemedel. Enligt Centrala studiestödsnämndens föreskrifter och allmänna råd (CSNFS 1993:10) kan kraven ställas lägre för studerande med syn- eller hörselskada eller annat gravt handikapp som medför att den studerande inte har några möjligheter att uppnå fastställda poängtal för viss tid. Detsamma kan gälla en studerande som på grund av dyslexi eller annan jämförbar orsak behöver en långsammare studietakt. Vid fördelningen av vuxenstudiestöd är funktionshindrade en prioriterad målgrupp. Sådana stöd kan emellertid med något undantag inte utges på högskolenivå.

I proposition 1993/94:156 tog regeringen bl.a. upp behovet av mer genomgripande förändringar inom studiefinansieringssystemet. I propositionen förutskickades att en utredning med parlamentarisk representation skulle tillkallas, och utskottet välkomnade regeringens planer på en sådan utredning. Utskottet föreslog också i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU25 ett tillkännagivande till regeringen om att problemen med de många olika formerna av studiestöd för vuxna borde tas upp och behandlas med förtur av utredningen.

Utskottet utgår från att den nämnda parlamentariska utredningen kommer att beakta funktionshindrade vuxenstuderandes situation såväl vad gäller behovet av stöd som möjligheterna att nå en bättre samordning av stöden och enhetligare administrativa rutiner. Mot den ovan angivna bakgrunden behövs enligt utskottets mening inte något särskilt tillkännagivande till regeringen i frågan.

Stockholm den 25 oktober 1994

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Maj-Inger Klingvall

I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Bengt Lindqvist (s), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Sigge Godin (fp), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke Nygårds (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp) och Rose-Marie Frebran (kds).

Kulturutskottets yttrande

1994/95:KrU1y Bilaga 2 Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 12 oktober 1994 beslutat att inhämta yttrande från kulturutskottet över motion 1993/94:So250.

Utskottet

I motion 1993/94:So250 (c) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett samlat utbildningsstöd för alla vuxna med funktionshinder.

Med utbildningsstöd menar motionären både ett socialt och ett pedagogiskt stöd inom alla former av vuxenutbildning. Motionären lämnar exempel på de olika slag av sådana stöd som i dag lämnas via utbildningsanordnarna eller direkt till de studerande i form av praktisk hjälp av social karaktär och i form av stöd i undervisningssituationen. Motionären betonar särskilt hur splittrad bilden av de olika stödformerna är och exemplifierar t.ex. med att de rörelsehindrade har möjlighet att få sina behov i hela studiesituationen tillgodosedda, medan samma förhållande inte gäller övriga handikappgrupper. I ett samlat stöd skulle enligt motionärens mening alla redan befintliga stöd till olika grupper kunna ingå.

Kulturutskottet konstaterar att frågor som rör vuxna funktionshindrades studier och det stöd i olika former som kan lämnas till dessa studerande bereds inom riksdagen i flera utskott. Detta hänger självfallet samman med att de funktionshindrade -- liksom alla andra människor -- i olika situationer behöver ha kontakt med olika samhällsområden. De funktionshindrade har dessutom mycket skiftande behov av utbildning och stöd. De frågor som tas upp i motionen speglar den splittrade bild som möter en funktionshindrad som behöver utbildning.

Kulturutskottet tar i det följande upp sådana frågor om vuxna funktionshindrades studier som hör till kulturutskottets beredningsområde, dvs. frågor om statsbidragsgivningen till folkhögskolor och studieförbund samt frågor om riktlinjer för denna statsbidragsgivning.

När riksdagen år 1991 beslöt om ett nytt samlat statsbidrag till folkbildningen ingick i detta nya samlade statsbidrag de tidigare specialdestinerade medel som anvisats för stöd till funktionshindrade inom folkbildningen.

Folkbildningsrådet fördelar de medel som anvisas över det nya anslaget.

I enlighet med folkhögskolornas önskemål har Folkbildningsrådet varje budgetår avsatt särskilda medel som förstärkningsbidrag för funktionshindrade vid folkhögskolor. Medlen används bl.a. till att skapa ökad lärartäthet. Budgetåret 1994/95 har Folkbildningsrådet avsatt 70 miljoner kronor för ändamålet.

I enlighet med studieförbundens önskemål fördelar Folkbildningsrådet medlen till studieförbunden i form av ett samlat allmänt bidrag utan öronmärkning av särskilda medel för t.ex. handikappinsatser.

I Folkbildningsrådets fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1994/95, 1995/96 och 1996/97 anförs att principen att merkostnader som uppstår på grund av handikappet inte skall belasta deltagarna själva kan vara svår att förena med att bidrag har tak. Folkbildningsrådet avser att närmare utreda vilka stödinsatser för deltagare med funktionshinder som kan ingå i grundstöden och vilka behov som finns av riktade stöd.

Folkbildningsrådet anför vidare att det under de senaste åren har blivit allt svårare för studieförbunden att ekonomiskt klara handikappverksamheten för handikappade deltagare. Små studiegrupper, små upplagor för studiematerial, särskilda krav på cirkelledarna, behovet av tolkar och anpassning av studielokaler medför väsentligt högre kostnader än vad som är fallet för övrig studiecirkelverksamhet.

Folkbildningsrådet anser att en tydlig, övergripande bild behöver skapas av om och hur olika handikappgrupper får sina behov tillgodosedda. Metoder för uppföljning och utvärdering behöver utvecklas.

Till kulturutskottets beredningsområde hör också statsbidragsgivningen under anslaget Bidrag till vissa handikappinsatser inom folkbildningen. Närmare hälften av anslaget fördelas av Nämnden för vårdartjänst. Större delen därav går till folkhögskolor och används bl.a. till anpassning av lokaler och internat, ökad lärartäthet, assistans, lärarfortbildning, korta anpassningskurser för vuxna med funktionshinder (synskadade, vuxendöva och personer med medicinska handikapp) och aktiveringskurser för dövblinda. Vidare lämnar Nämnden för vårdartjänst bidrag till Synskadades riksförbund för teknisk anpassning av studiematerial för synskadade och dövblinda. Studieförbunden får inte bidrag från detta anslag. Slutligen disponerar Stockholms universitet cirka hälften av anslaget för utbildning av teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare. En stor del av denna utbildning är förlagd till folkhögskolor, varvid universitetet har överinseende över utbildningen.

Nämnden för vårdartjänst har i sin fördjupade anslagsframställning för perioden 1993/94--1995/96 framhållit att behoven av stödinsatser på folkhögskoleområdet inte kan tillgodoses inom ramen för befintligt anslag och att behoven varierar från år till år mellan olika grupper av funktionshindrade. I den förenklade anslagsframställningen för budgetåret 1995/96 begär nämnden medelsförstärkningar. Nämnden påpekar också att Landstingsförbundets rekommendation om att täcka kostnader för kost och logi för deltagare vid anpassningskurser vid folkhögskola upphör fr.o.m. den 1 januari 1995. Nämnden har i olika sammanhang anfört att det behövs en tydligare bild av de merkostnader som finns för olika grupper av funktionshindrade. Nämnden har också pekat på att både den enskilde studeranden och folkhögskolan måste söka kontakt med många olika instanser för att komma fram till en lösning i varje särskilt fall, i synnerhet som de funktionshindrade har mycket skiftande behov.

Nämnden för vårdartjänst disponerar medel även under anslaget Statsbidrag till vårdartjänst, vilket hör till socialutskottets beredningsområde. Även från detta anslag utgår medel till stöd åt funktionshindrades folkhögskolestudier, nämligen till verksamhet med vårdartjänst åt studerande med rörelsehinder.

Folkbildningsrådet skall enligt riksdagens beslut följa upp och utvärdera folkbildningsverksamheten utifrån de syften som anges för statsbidraget.

Folkbildningsrådet har avsatt särskilda medel för forsknings- och utvecklingsinsatser. Uppdrag har lagts ut på olika universitet och högskolor. Bland dem skall Göteborgs universitet göra en kartläggning av tidigare forskning och behovet av framtida forskning inom området Folkbildning och deltagare med funktionshinder. Medel har också avsatts för lokala projekt som genomförs av studieförbunden och folkhögskolorna själva.

Utvärderingen kommer att redovisas i den fördjupade anslagsframställningen för nästa treårsperiod som torde börja år 1998.

Vidare har regeringen tillkallat en särskild utredare som skilt från Folkbildningsrådets utvärderingsarbete skall planera och låta utföra en utvärdering av folkbildningen (dir. 1994:12). Resultaten skall redovisas före den 1 september 1996.

Förhållandet mellan studiestödet och olika former av stöd till funktionshindrade skall analyseras inom en ny utredning om ett reformerat studiestödssystem (dir. 1994:93). Kommittén skall utreda om olika slag av funktionshinder medför särskilda behov för att de funktionshindrade skall kunna påbörja och fullfölja studier och om dessa behov kan och bör åtgärdas inom studiestödssystemet. Uppdraget skall vara avslutat senast den 30 juni 1995.

Kulturutskottet vill anföra följande.

Som motionären påvisar och som kulturutskottet redan inledningsvis konstaterat är bilden av stödet till vuxna funktionshindrades studier splittrad. Många olika instanser kan behöva kopplas in och samordnas för att man skall finna den bästa lösningen på hur en funktionshindrad vuxenstuderandes behov skall tillgodoses.

Kulturutskottet anser att det är önskvärt att en klar överblick skapas över den delvis svårgripbara och sammansatta verklighet som möter vuxna funktionshindrade när de behöver stöd av olika slag och omfattning för att kunna studera. Det behöver bl.a. belysas vilka instanser som har ansvar för olika delar av det berörda området och vilka eventuella brister och ojämlikheter som finns för olika grupper av funktionshindrade inom de skilda utbildningsformerna för vuxna. Kulturutskottet utgår från att frågan om förutsättningarna för att tillskapa ett enklare och mera överskådligt stödsystem övervägs när resultatet föreligger dels av nu pågående utvärderingar inom folkbildningen, dels av arbetet inom Studiestödsutredningen och andra pågående utredningar på området. Kulturutskottet anser sig också kunna förutsätta att Handikappombudsmannens arbete omfattar frågor som rör de funktionshindrades möjligheter att studera. Handikappombudsmannens arbete skall nämligen syfta till att få till stånd en med andra likvärdig behandling av funktionshindrade.

De funktionshindrades möjligheter att studera rör till en betydande del tillgången på resurser och fördelningen av tillgängliga medel. Till medelsfrågorna får riksdagen i vanlig ordning tillfälle att återkomma när nästa budgetproposition föreligger.

Kulturutskottet anser att det inte är erforderligt att riksdagen nu tar något initiativ i den i motion 1993/94:So250 upptagna frågan.

Stockholm den 25 oktober 1994

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Berit Oscarsson (s), Leo Persson (s), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Lennart Fridén (m), Carl-Johan Wilson (fp), Monica Widnemark (s), Charlotta L Bjälkebring (v), Agneta Ringman (s), Jan Backman (m), Ewa Larsson (mp), Fanny Rizell (kds), Nils-Erik Söderqvist (s), Birgitta Wichne (m) och Erik Arthur Egervärn (c).

Utbildningsutskottets yttrande

1994/95:UbU1y Bilaga 3 Utbildningsstödet för vuxna funktionshindrade

Till socialutskottet

Socialutskottet har den 3 maj 1994 berett utbildningsutskottet tillfälle att avge yttrande över motion 1993/94:So250, som väcktes under allmänna motionstiden 1994.

Motionen

I motionen påtalas att stödet för funktionshindrade vuxnas studier är mycket splittrat. Olika villkor gäller för olika studieformer och olika grupper av funktionshindrade. Detta är fallet både beträffande pedagogiskt stöd i studiesituationen och beträffande stödet till de enskildas studiefinansiering. Motionären anser att det behövs ett samlat socialt och pedagogiskt utbildningsstöd som gäller olika vuxenutbildningsformer och tillgodoser alla grupper med funktionshinder.

Utskottet

Utbildningsutskottet vill inledningsvis bekräfta motionärens påstående att stödet är splittrat. Det visar sig bl.a. i att såväl socialutskottet som socialförsäkringsutskottet, kulturutskottet och utbildningsutskottet har ansvar för statliga medel som avser stöd i olika former till funktionshindrade vuxnas studier. Utbildningsutskottet begränsar sig i det följande till frågor om pedagogiskt stöd i studiesituationen. Således tar utskottet i det följande inte alls upp frågor som rör stöd till de enskildas studiefinansiering, vilka i sin helhet faller utanför utbildningsutskottets beredningsområde.

Utbildningsutskottet vill ge följande information om förhållandena när det gäller kommunal vuxenutbildning (komvux), statlig vuxenutbildning och statlig högskoleutbildning för funktionshindrade.

Kommunal vuxenutbildning

När det gäller kommunal vuxenutbildning sägs i motionen att ytterst få som har funktionshinder studerar i komvux, trots att behoven av kompetensinriktad utbildning troligen är mycket stora. Utskottet noterar att någon officiell statistik om funktionshindrade i komvux inte finns. Vid de kontakter som utskottet tagit vid beredningen av detta yttrande har motionärens påstående fått stöd. Alternativet till studier i komvux är för vuxna funktionshindrade oftast folkbildningen, i form av studier vid folkhögskola eller studieförbund.

Folkbildningen tillhör kulturutskottets ansvarsområde, medan frågor om kommunal vuxenutbildning, vuxenutbildning för utvecklingsstörda och högskoleutbildning ankommer på utbildningsutskottet.

Enligt läroplanen för de frivilliga skolformerna (Lpf 94) har skolan ett särskilt ansvar för elever med funktionshinder. Detta gäller således bl.a. komvux. För pedagogiskt stöd i studiesituationen i komvux svarar kommunen. Statens institut för handikappfrågor i skolan (SIH) skall ge hjälp och stöd till kommunerna för att underlätta skolgången för elever med handikapp samt ge stöd till eleverna i skolarbetet.

Inom SIH finns en fältorganisation för specialpedagogisk stödverksamhet inom det offentliga skolväsendet. Det sistnämnda består enligt 1 kap. 11 § skollagen (1985:1100) av såväl det offentliga skolväsendet för barn och ungdom som det offentliga skolväsendet för vuxna. I det senare ingår komvux, vuxenutbildningen för utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisningen för invandrare (sfi). Fältorganisationen vid SIH består av konsulenter för olika åldersgrupper och slag av handikapp. Bl.a. finns inom SIH 9,5 tjänster som konsulent för vuxna dövblinda. Dessa konsulenter arbetar tillsammans med kommuner och landsting och arrangerar utbildning för dövblinda i samverkan med studieförbund och folkhögskolor, som formellt räknas till folkbildningen och alltså ligger utanför det offentliga skolväsendet. Inga andra konsulenter vid SIH är särskilt inriktade på vuxenutbildningen. Vid kontakter med SIH har utskottet erfarit att fältorganisationen till helt övervägande delen tas i anspråk för grundskolan, gymnasieskolan och särskolan. I mån av efterfrågan och tid bistår konsulenterna också komvux och -- i större omfattning -- folkhögskolor.

Kommunerna är hänvisade till att själva finansiera det pedagogiska stöd som kan behövas för vuxna med funktionshinder som vill studera i komvux. För samordnade regionala insatser för elever med funktionshinder i grundskolan, gymnasieskolan och särskolan kan kommunerna söka statsbidrag ur anslaget under åttonde huvudtiteln A 8. Särskilda insatser på skolområdet, som fördelas av SIH. Detta statsbidrag avser dock inte vuxenutbildningen.

Till skillnad från vad som gäller för grundskolan och gymnasieskolan är kommunen inte skyldig att hålla eleverna i komvux med läromedel, skrivmateriel, verktyg och liknande. Kommunen kan enligt 11 kap. 5 § skollagen (1985:1100) besluta att sådana hjälpmedel skall bekostas av eleverna själva.

Läromedel för elever med funktionshinder utvecklas och produceras vid fyra enheter inom SIH, för elever med synskada, utvecklingsstörning, hörselskada eller dövhet resp. rörelsehinder. Verksamheten finansieras under åttonde huvudtiteln från reservationsanslaget A 3. Skolutveckling och produktion av läromedel för elever med handikapp. SIH Läromedel i Solna översätter efter beställning från kommunerna tryckta läromedel till punktskrift eller kassettboksform. Enheten prioriterar gravt synskadade elever i grundskolan och gymnasieskolan. Budgetåret 1992/93 mottog enheten beställningar på punktskriftsöversättningar för 11 elever i komvux. Budgetåret 1993/94 var motsvarande antal högre, nämligen 14 elever, medan antalet översättningar och därmed kostnaden var påtagligt lägre än föregående år. Enligt uppgift från SIH är förutsättningen för att en elev i komvux skall få all litteratur han eller hon behöver på punktskrift i de flesta fall att han eller hon får utbildningsbidrag från länsarbetsnämnden, vilket även finansierar framställningen av punktskriftsböcker. Det händer att kommuner i andra fall av ekonomiska skäl begränsar antalet läromedel som översätts till punktskrift, vilket då sker på kommunens bekostnad. Att eleven själv bekostar översättningen förekommer enligt SIH inte. Under 1993/94 framställde enheten också kassettböcker för 15 elever i komvux. SIH Läromedel i Solna framställer punktskriftsböcker och kassettböcker på beställning även från folkhögskolor och AMU-enheter.

Statens skolor för vuxna

Vid Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) bedrivs undervisning i teckenspråk som C-språk (nybörjarspråk på gymnasienivå) dels för hörande, dels för hörselskadade och vuxendöva. Med vuxendöva avses personer som varit hörande och lärt sig tala, men senare i livet drabbats av sådan hörselnedsättning att de inte längre kan uppfatta andras tal annat än genom läppavläsning. SSVH ger också undervisning i teckenspråk för vuxna barndomsdöva, motsvarande den som finns vid Riksgymnasiet för döva i Örebro. De nu nämnda utbildningarna utgör gymnasial vuxenutbildning och finansieras under åttonde huvudtiteln av anslaget A 12. Statens skola för vuxna i Härnösand. Ur nämnda anslag kan efter beslut av skolans styrelse i varje särskilt fall även kostnader för stödåtgärder -- dock inte tekniska hjälpmedel -- för hörselskadade, synskadade eller rörelsehindrade elever vid SSVH ersättas.

Ett särskilt kommunikationssätt för vuxendöva, TSS (Tecken som stöd), har utvecklats i ett projekt vid SSVH, med finansiering under två år från Allmänna arvsfonden. För närvarande anordnar SSVH på uppdrag av Härnösands folkhögskola kurser i TSS för vuxna. Verksamheten finansieras med medel som Nämnden för vårdartjänst tilldelar Härnösands folkhögskola från anslaget B 2. Bidrag till vissa handikappåtgärder inom folkbildningen.

Även Statens skola för vuxna i Norrköping (SSVN) kan ur sitt anslag (A 13) ersätta kostnader för stödåtgärder, dock inte tekniska hjälpmedel, för hörselskadade, synskadade eller rörelsehindrade elever vid skolan. Vid SSVN bedriver drygt två tredjedelar av eleverna brevdistansstudier.

Statlig högskoleutbildning

Genom föreskrift i regleringsbrev är de statliga universiteten och högskolorna ålagda att vid behov avsätta minst 0,15 % av sina anslag till grundläggande högskoleutbildning för stöd till studenter med funktionshinder. Kostnader som överstiger detta belopp kan täckas av medel som disponeras av Stockholms universitet. Sistnämnda medel uppgår budgetåret 1994/95 till 9 343 000 kr. Innevarande budgetår har en anslagsteknisk förändring skett, varigenom medel för lokalkostnader har lagts in i anslagen till bl.a. grundläggande högskoleutbildning, vilka således ökats. Avsättningen av 0,15 % svarar därmed nu mot ett högre belopp än föregående budgetår, också i de fall då utbildningsvolymen inte har ökats.

Vid Stockholms universitet har en tjänsteman till uppgift att nationellt samordna insatserna för funktionshindrade studenter. I detta syfte har en nationell referensgrupp bildats med deltagande från samtliga universitet samt högskolorna i Örebro och Jönköping. Lärosätena ansvarar själva för hur begreppet funktionshinder skall avgränsas vid tillämpning av ovan nämnda åliggande. För Stockholms universitet har rektor fastställt att med begreppet handikapp (som används som synonym till funktionshinder) avses en permanent eller långvarig somatisk funktionsnedsättning. Med handikapp jämställs även dokumenterade läs- och skrivsvårigheter. Utskottet har erfarit att flertalet övriga lärosäten använder samma eller snarlika definitioner.

De stödåtgärder som kan bli aktuella är t.ex. anteckningshjälp, lektörshjälp, teckenspråkstolkning, assistans vid förflyttning inom lärosätet, stödundervisning eller vissa tekniska hjälpmedel. Av den nationella samordnaren vid Stockholms universitet har utskottet beträffande budgetåret 1993/94 inhämtat följande. Budgetåret 1993/94 fick vid statliga universitet och högskolor 324 studenter med funktionshinder stöd med användning av de särskilt avsatta medlen. Kostnaderna för stödåtgärderna varierar mycket kraftigt mellan olika funktionshinder och olika utbildningar. De särskilt -- inom resp. lärosäte och på riksnivå -- avsatta medlen täckte 97,8 % av de faktiska kostnaderna för de lärosäten som gjort stödinsatser. Samtliga universitet och högskolor med fasta forskningsresurser samt ungefär hälften av de mindre och medelstora högskolorna hade budgetåret 1993/94 kostnader för stöd åt funktionshindrade studenter. Sådana kostnader förekom också vid två av de konstnärliga högskolorna.

En pilotstudie igångsattes under förra budgetåret av den nationella samordnaren i syfte att undersöka funktionshindrade studenters studiesituation vid universitet och högskolor i Sverige. Studien, som har formen av en enkät till de berörda studenterna, kommer att redovisas senare under hösten 1994.

Jämförelse mellan olika utbildningsanordnare

Som framgått av det föregående finns inga särskilda statsbidrag som kommuner kan erhålla för stödinsatser åt funktionshindrade i komvux. Detta skiljer komvux på ett påtagligt sätt från folkhögskolan. Det finns för kommunen inte något ekonomiskt incitament att anstränga sig för att rekrytera funktionshindrade till komvux och ge dem pedagogiskt stöd. De grundläggande förutsättningarna för folkbildningen i form av studieförbund och folkhögskolor är helt andra än för komvux. Folkbildningen bedrivs av frivilliga sammanslutningar med stöd av det allmänna. Studieförbund och folkhögskolor väljer själva om de vill göra insatser för funktionshindrade. För att stimulera dem därtill ställer staten vissa särskilda statsbidrag (under anslag som tillhör kulturutskottets beredningsområde) till förfogande. Komvux däremot är ett åliggande för kommunerna enligt skollagen och finansieras på samma sätt som övrig kommunal skolverksamhet, dvs. med kommunalskatt och det statliga utjämningsbidraget till kommunerna. Verksamheten i komvux regleras i läroplanen, där det -- som anförts ovan -- bl.a. sägs att skolan har ett särskilt ansvar för elever med funktionshinder.

Utskottet noterar att statsbidrag till vårdartjänst, som anvisas under femte huvudtiteln, kan utgå för studerande i folkhögskolor, universitet och högskolor och andra eftergymnasiala studier, däremot inte för studerande i komvux eller SSV.

Från den funktionshindrade vuxnes synpunkt kan komvux och folkbildningen i vissa fall utgöra alternativ till varandra när det gäller att nå ett visst utbildningsmål.

I den statliga högskoleutbildningen sker en viss utjämning av kostnaderna för stöd till funktionshindrade studenter genom de medel som fördelas av Stockholms universitet. Någon liknande kostnadsutjämning mellan kommuner finns inte när det gäller funktionshindrade i komvux.

Utskottets bedömning

Ansvaret för specialpedagogiskt stöd till kommunerna ligger hos SIH. Utskottet, som noterar att fältorganisationens konsulenter i mån av efterfrågan och tid även bistår den kommunala vuxenutbildningen, utgår därför ifrån att myndigheten i sin bedömning av stödbehoven inkluderar funktionshindrade vuxenstuderande.

Den 8 september 1994 beslutade den dåvarande regeringen om direktiv till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att dra upp riktlinjer för en fortsatt reformering av studiestödssystemet. I direktiven (dir. 1994:93) sägs bl.a. att kommittén bör analysera förhållandet mellan studiestödet och olika former av stöd till funktionshindrade. Någon kommitté har ännu inte hunnit tillkallas. Mot bakgrund av de förhållanden som beskrivits i det föregående anser utbildningsutskottet att riksdagen bör kunna utgå från att en kommitté kommer att tillsättas med uppgift att bl.a. utreda den nu berörda frågan. Utbildningsutskottet anser att regeringens beredning av frågan inte bör föregripas och att motion 1993/94:So250 därför bör avstyrkas.

Stockholm den 25 oktober 1994

På utbildningsutskottets vägnar

Berit Löfstedt

I beslutet har deltagit: Berit Löfstedt (s), Beatrice Ask (m), Bengt Silfverstrand (s), Eva Johansson (s), Jan Björkman (s), Ingegerd Wärnersson (s), Agneta Lundberg (s), Ulf Melin (m), Torgny Danielsson (s), Tomas Eneroth (s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Gunnar Goude (mp), Inger Davidson (kds), Margareta E Nordenvall (m), Conny Sandholm (fp) och Björn Samuelson (v).

Sammanfattning 1 Motioner 1 Yttranden 3 Utskottet 3 Högkostnadsskydd m.m. 3 Färdtjänst 6 Fortbildning av personalen inom äldreomsorgen 8 Medicinskt omhändertagande av äldre 9 Äldre invandrare 11 Äldreombudsman m.m. 12 Väntjänst 14 Hemtjänst i institutioner med privat huvudman 15 Utbildningsstöd för vuxna funktionshindrade 16 Bakgrund 17 Yttranden 18 Hemställan 19 Bilaga 1: SfU1y 20 Bilaga 2: KrU1y 22 Bilaga 3: UbU1y 26