2002/271/EG: Kommissionens beslut av den 18 juli 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet – Ärende COMP/E-1/36.490 – Grafitelektroder (Text med betydelse för EES.)[delgivet med nr K(2001) 1986]

Avis juridique important

2002/271/EG: Kommissionens beslut av den 18 juli 2001 om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet – Ärende COMP/E-1/36.490 – Grafitelektroder (Text med betydelse för EES.)[delgivet med nr K(2001) 1986] Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 100 , 16/04/2002 s. 0001 - 0042

Kommissionens beslut

av den 18 juli 2001

om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget och artikel 53 i EES-avtalet

Ärende COMP/E-1/36.490 - Grafitelektroder

[delgivet med nr K(2001) 1986]

(Endast de engelska och tyska texterna är giltiga)

(Text med betydelse för EES)

(2002/271/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, den första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86(1), senast ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1216/1999(2), särskilt artiklarna 3 och 15 i denna,

med beaktande av kommissionens beslut av den 24 januari 2000 om att inleda förfaranden i detta ärende,

efter att ha givit berörda företag tillfälle att yttra sig om kommissionens anmärkningar i enlighet med artikel 19.1 i kommissionens förordning nr 17 och kommissionens förordning (EG) nr 2842 av den 22 december 1998 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget(3),

efter samråd med Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, och

av följande skäl:

(1) FAKTA

1.1 SAMMANFATTNING AV ÖVERTRÄDELSERNA

(1) Detta beslut, som innebär böter för en överträdelse av artikel 81 i fördraget och artikel 53 i EES-avtalet, riktar sig till följande företag:

- SGL Carbon AG (SGL).

- UCAR International Inc. (UCAR).

- VAW Aluminium AG (WAW).

- Showa Denko K.K. (Showa Denko).

- Tokai Carbon Co., Ltd (Tokai).

- Nippon Carbon Co., Ltd (Nippon).

- SEC Corporation (SEC).

- Carbide/Graphite Group, Inc. (C/G).

(2) Överträdelserna består i att producenterna av grafitelektroder har löpande avtal och samordnade förfaranden i strid med artikel 81.1 i fördraget och (efter den 1 januari 1994) artikel 53.1 i EES-avtalet som omfattar hela gemenskapen och Norge samt Österrike, Sverige och Finland innan dessa blev medlemmar, genom vilka de har

- fastställt produktpriserna,

- beslutat om och infört en mekanism för att genomföra prisökningar,

- gjort upp om uppdelningen av marknader och fördelningen av marknadsandelskvoter,

- enats om att inte öka produktionskapaciteten,

- enats om att inte föra ut teknik utanför kretsen av kartelldeltagare, och

- inrättat ett system för att övervaka och verkställa avtalen.

(3) Företagen deltog i överträdelserna under följande perioder:

- SGL: mellan maj 1992 och mars 1998.

- UCAR: mellan maj 1992 och mars 1998.

- VAW: mellan maj 1992 och åtminstone slutet av 1996.

- Showa Denko: mellan maj 1992 och åtminstone april 1997.

- Tokai: mellan maj 1992 och februari 1998.

- Nippon: mellan maj 1992 och februari 1998.

- SEC: mellan maj 1992 och februari 1998.

- C/G: mellan januari 1993 och november 1996.

1.2 GRAFITELEKTRODINDUSTRIN

1.2.1 PRODUKTMARKNADEN

(4) Grafitelektroder är keramikinfattade grafitstavar som främst används vid stålproduktion i elektriska ljusbågsugnar, vilka även brukar kallas ministålverk. Produktionen i ljusbågsugnar står för närvarande för omkring 35 % av stålproduktionen i gemenskapen och andelen växer. Stålproduktionen i ljusbågsugnar är i princip en återvinningsprocess, varvid stålskrot omvandlas till nytt stål. Elektroderna kan mäta upp till 700 mm i diameter och vara 2800 mm långa samt väga upp till 2200 kg. Elektroderna utgör en del av ugnens takstruktur. Efter det att ugnen har fyllts med skrot sänks elektroderna så långt ned att de nästan kommer i kontakt med skrotet. Elektricitet släpps på i elektroderna och leds från elektrodtoppen till stålskrotet. Som ledare av elektricitet genererar grafitelektroderna tillräckligt med värme (upp till 3000 °C) för att smälta stålskrotet och omvandla det smälta stålet till en färdig produkt. Nio elektroder som sammankopplas till stavar om tre används i vanliga elektriska ljusbågsugnar som drivs med trefas växelström för att smälta stålskrot. På grund av intensiteten i smältprocessen förbrukas en elektrod på ungefär åtta timmar.

(5) Grafitelektroder tillverkas av speciell typ av koks, som är en biprodukt från oljeindustrin, och koltjärebeck. Tillverkningsprocessen omfattar sex steg, närmare bestämt formning, bakning, impregnering, ombakning, grafitering och maskinbearbetning. Vid grafiteringen hettas produkten upp till över 3000 °C och övergår fysiskt till grafit som är den kristalliserade formen av kol och ett unikt material med låg elektrisk men hög termisk ledningsförmåga samt stor styrka och betydande prestanda vid hög temperatur vilket gör den lämplig för användning i ljusbågsugnar. Tillverkningstiden för en elektrod är omkring två månader. Det finns inga produkter som kan ersätta grafitelektroder.

1.2.2 TILLGÅNG PÅ GRAFITELEKTRODER

(6) De största tillverkarna av grafitelektroder i västvärlden är multinationella företag. Affärsområdet är i princip världsomspännande och utmärks av en oligopolstruktur och höga ingångströsklar.

Den totala produktionen av grafitelektroder i världen 1998 var omkring 1 miljon ton.

Inom gemenskapen producerades omkring 280000 ton grafitelektroder, varav en avsevärd del exporterades till tredje länder.

(7) År 1998 tillverkades grafitelektroder vid omkring femtio anläggningar i hela världen. Världens största tillverkare av grafitelektroder, UCAR, har i sina tolv anläggningar en total produktionskapacitet på [...](4). Inom gemenskapen har företaget tre produktionsanläggningar (i Frankrike, Spanien och Italien) med en kapacitet på omkring [...]*. Världens näst största tillverkare av grafitelektroder är SGL Carbon, med en kapacitet på [...]*. Företaget har produktionsanläggningar i Europa och Nordamerika.

Showa Denko är världens tredje största tillverkare av grafitelektroder och har tillverkning i Japan och Förenta staterna, men har inga produktionsanläggningar i Europa.

1.2.3 EFTERFRÅGAN PÅ GRAFITELEKTRODER

(8) Efterfrågan på grafitelektroder är direkt kopplad till produktionen av stål i ljusbågsugnar. Kunderna är framför allt stålproducenter vilka står för omkring 85 % av efterfrågan. Det finns omkring 200 företag som producerar elektrostål i gemenskapen och Norge. År 1998 uppgick världens samlade råstålsproduktion till 800 miljoner ton, varav 280 miljoner ton (35 %) producerades i ljusbågsugnar. Gemenskapens stålproduktion uppgick till totalt 160 miljoner ton, varav 60 miljoner (38 %) var elektrostål. Tyskland har den största stålproduktionen av alla medlemsstater (45 miljoner ton 1997), men endast en fjärdedel (11,8 miljoner ton) produceras i ljusbågsugnar. Italien producerar omkring 60 % (15 miljoner ton) av sitt stål i ministålverk, dvs. verk som använder ljusbågsugnar för att producera stål av stålskrot (i motsats till "traditionella" masugnar eller syrgaskonverterprocesser för utvinning av råjärn ur malm).

(9) De gångna tjugo åren har produktionen i ljusbågsugnar blivit allt viktigare (35 % av världsproduktionen 1998, jämfört med 18 % för 20 år sedan).

Under 1990-talet byggdes ministålverk för att producera valsade platta stålprodukter. Dessutom har ett antal stora integrerade stålverk (som använder masugnar eller syrgaskonverterprocesser) i Europa övergått till elektrisk stålproduktion i stället för traditionella produktionsmetoder.

Världens totala produktion av stål i ljusbågsugnar växte från 196 miljoner ton 1987 till 270 miljoner ton 1997, en ökning med 38 % under en tioårsperiod. År 1995 ökades kapaciteten för nytt elektrostål i världen med omkring 20 miljoner ton netto. Vissa prognoser förutsäger att den globala kapaciteten för elektrisk stålproduktion kommer att bli lika stor som kapaciteten för syrgasprocessen om tio år.

(10) Enligt kartellens egna uppgifter (se CMS:s rapporter/prognoser från 1995 och 1996, punkterna 72-73, bilaga 20(5)) uppskattades efterfrågan på elektroder inom gemenskapen 1996 till 160000 ton. Italien, som är den största enskilda nationella marknaden, uppskattades till 44000 ton. Andra exempel är Tyskland 31000 ton, Spanien 24000 ton, Frankrike 18500 ton och Förenade kungariket 16000 ton. (För Norges del uppskattades efterfrågan till 1200 ton.)

(11) Grafitelektroder prissätts per ton i den gällande nationella valutan och för den standardiserade elektroden på 24 tums diameter är leveranskostnaderna inkluderade. Priset per den 1 januari 1998 var 5600 tyska mark/ton (eller motsvarande). För större elektroder (och likströmselektroder) ökar priset med 15-30 %.

1.2.4 OMSTRUKTURERING AV BRANSCHEN

(12) Under 1980-talet ledde förbättringar av tekniken för tillverkning av både elektroder och elektrostål till en avsevärd minskning av konsumtionen per ton producerat stål (från 6 kg/ton 1979 till 3 kg 1991. Genomsnittet i Västeuropa ligger nu på omkring 2,4 kg).

Stålindustrin genomgick också en större omstrukturering under denna period.

Fram till 1980-talet utmärktes grafitelektrodindustrin i Europa av ett förhållandevis stort antal producenter som var verksamma på nationell nivå. I Tyskland var de största tillverkarna Sigri, Conradty och VAW. I Frankrike och Belgien var producenterna Pechiney och UCF. De italienska producenterna var Union Carbide och Electrocarbonium. Anglo-Great Lakes och Union Carbide producerade elektroder i Förenade kungariket. Övriga producenter var Genosa i Spanien (ägt av Pechiney) och Steeg i Österrike, delägt av Sigri. De amerikanska producenterna Airco (ägt av BOC) och Great Lakes Carbon exporterade elektroder till EES-marknaden, vilket också gäller japanska producenter inklusive Showa Denko, Tokai och NCK.

Som ett resultat av den avmattade efterfrågan på elektroder inleddes en omstruktureringsprocess av den världsomspännande elektrodindustrin i slutet av 1980- och början av 1990-talen. Flera fabriker lades ned. Sigri GmbH (helägt av Hoechst) slogs samman med den USA-ägda producenten Great Lakes Carbon, varigenom SGL bildades. Detta företag förvärvade sedan 1993 SERS, Pechineys grafitdivision. Under 1990-1991 inrättade Union Carbide Corporation sin kolproduktsdivision som en separat enhet, UCAR. Airco såldes ut och omstrukturerades som Carbide/Graphite Group.

Västerländska producenter försökte utvidga sin försäljning till den asiatiska marknaden för att göra sig av med sin överkapacitet. Den japanska grafitelektrodindustrin sattes under viss press och antalet japanska producenter minskades från sex till fyra.

(13) Till och med 1991 hade de två mindre tyska grafitelektrodproducenterna, VAW Carbon GmbH och C. Conradty Nürnberg GmbH, ett gemensamt försäljningsföretag, Cova GmbH. Detta företag upphörde med sin handel i september 1991 men lades formellt inte ned förrän 1994. Sedan 1991 har de två företagen separata säljorganisationer.

Den globala rationaliseringen av industrin minskade antalet producenter i västvärlden från 16 till 9, med två världsledande företag i UCAR och SGL som har mer än [...]* av marknaden i Västeuropa och [...]* i hela världen.

År 1982 arbetade industrin med mindre än 60 % kapacitet. Till följd av konsolideringen och omstruktureringen låg kapacitetsutnyttjandet på 85 %.

1.2.5 DEN RELEVANTA GEOGRAFISKA MARKNADEN FÖR GRAFITELEKTRODER

(14) Kommissionen anser att marknaden för grafitelektroder omfattar åtminstone hela EES-området. Det finns emellertid åtskilliga indikatorer som pekar mot en världsomspännande marknad.

(15) Den omstruktureringsprocess som genomfördes inom den världsomspännande grafitelektrodindustrin i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet ledde till en avsevärd minskning av antalet producenter i västvärlden. Under den tidsperiod som avses i detta beslut dominerades marknaden av två världsledande företag, UCAR och SGL, som har [...]* av EES-marknaden och mer än [...]* av världsmarknaden.

(16) Transportkostnader och tariffer kan mycket väl leda till något högre kostnader, men de hindrar inte producenter från att handla i hela världen. Detta framgår av det faktum att Carbide Graphite Group, utan produktionsanläggning utanför Förenta staterna, kunde handla i Europa och uppnå en marknadsandel på omkring 7 %.

(17) Grafitelektrodmarknadens världsomspännande karaktär bekräftas slutligen av kartellens struktur, organisation och arbetssätt. De inblandade producenterna kom överens om ett heltäckande program för att dela upp grafitelektrodmarknaden inom kartellen och hålla regelbundna möten som rörde världsmarknaden (se särskilt skälen 49, 51 och 55).

(18) Kommissionen sluter sig därför till att grafitelektrodmarknaden är världsomspännande.

1.2.6 INTERNATIONELL HANDEL

(19) EES-marknaden för grafitelektroder var 1998 värd omkring 420 miljoner euro. Alla gemenskapens medlemsstater samt Norge i egenskap av EES-signatär är producenter av elektrostål och konsumenter av grafitelektroder. De två största producenterna av elektroder, SGL och UCAR, har produktionsanläggningar i flera medlemsstater. SGL har fabriker i Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien, Österrike och Belgien. UCAR:s anläggningar finns i Frankrike, Italien och Spanien. Övriga två europeiska producenter, Conradty och VAW Carbon, producerar endast i Tyskland. Produkten marknadsförs i alla medlemsstater samt Norge (se tabellen nedan). Enligt kommissionens uppgifter, exporteras omkring 44 % av de grafitelektroder som europeiska produktionsanläggningar tillverkar för gemenskapsmarknaden över de nationella gränserna inom gemenskapen. Således förekommer en påtaglig handel mellan medlemsstaterna och inom EES sedan dess grundande.

I tabellen nedan visas de totala volymer som SGL, VAW Carbon(6), Conradty och UCAR levererat från sina produktionsanläggningar inom gemenskapen till var och en av medlemsstaterna under 1996(7) (import från Förenta staterna, Japan eller andra länder är inte inberäknad).

>Plats för tabell>

Norge är stålproducent men har ingen inhemsk elektrodproduktion. Den norska marknaden för elektroder omfattar 1200-2000 ton per år och får leveranser främst från gemenskapen av UCAR, SGL och VAW.

Innan Finland och Sverige gick med i gemenskapen 1995 försågs de med elektroder främst genom import. Österrike (en förhållandevis liten stålproducent) har en inhemsk leverantör (SGL) men omkring 300 ton elektroder importerades varje år från medlemsstaterna.

1.2.7 PRODUCENTERNA

(20) Numera finns i själva verket bara nio producenter i västvärlden som förser Europamarknaden (EES) med grafitelektroder. De två ledande producenterna är SGL Carbon och UCAR som tillsammans tillgodoser [...]*. De två mindre europeiska producenterna VAW och Conradty, båda lokaliserade i Tyskland, har tillsammans omkring [...]*% av marknaden. C/G med en marknadsandel på omkring [...]*% levererar till EES-marknaden från Förenta staterna.

De japanska producenterna har sinsemellan omkring 3-4 % av EES-marknaden. Indiska, kinesiska och ryska producenter tillgodoser resten av behovet inom både gemenskapen och EES.

(21) SGL Carbon AG (SGL) är världens största producent av kol- och grafitprodukter med en världsmarknadsandel på omkring 20 %. Företaget är världens näst största producent av grafitelektroder strax efter UCAR. Företaget har sitt huvudkontor i Wiesbaden, Tyskland.

SGL:s struktur är inriktad på tre affärsområden: kol och grafit, specialgrafit och tekniska produkter. Kol och grafit som står för 55 % av gruppens försäljning är företagets viktigaste affärsområde. Kärnprodukten inom detta område är grafitelektroder.

Företaget har utvecklats ur två sammanslagningar 1992 och 1993. I februari 1992 slog Sigri GmbH (det dåvarande namnet), som då var helägt av Hoechst AG, samman sin verksamhet på området kol- och grafitproduktion med Great Lakes Carbon Group (GLC). I oktober 1993 överfördes grafitverksamheten inom Pechiney SA, en större fransk förpacknings- och aluminiumproducent, till SGL. I december 1994 ombildades SGL från ett privat företag med begränsat ansvar (GmbH) till ett aktiebolag. Sedan juni 1996 har företaget varit helt fristående från Hoechst AG.

SGL:s totala omsättning i världen år 2000 låg på 2560 miljoner tyska mark (omkring 1262 miljoner euro). Företaget hade enligt egna uppskattningar en andel på [...]*% av den europeiska marknaden för grafitelektroder. SGL:s produktionsanläggningar inom EES ligger i Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien, Österrike och Belgien.

(22) UCAR International Inc. (UCAR) är världens största producent av grafitelektroder och en av världens ledande tillverkare av grafit- och kolprodukter, med försäljning i strängt taget alla industriländer och produktionsanläggningar i Nord- och Sydamerika, Europa och Asien. Företaget har sitt ledande affärskontor i Danbury, Connecticut, Förenta staterna. Det gemensamma huvudkontoret ligger i Nashville, Tennessee. Företagets europeiska högkvarter ligger i Rungis, Frankrike.

UCAR var tidigare Union Carbide Corporations kolproduktsdivision. I februari 1991 sålde Union Carbide 50 % av företaget till Mitsubishi Corporation. År 1995 genomförde UCAR en lånefinansierad rekapitalisering och avslutade en marknadsintroduktion av företagets gemensamma aktier.

(23) Företaget ägnar sig åt utveckling, tillverkning och marknadsföring av kol- och grafitprodukter inom industrigrenarna stål, ferrolegeringar, aluminium och kemikalier samt flyg och transport. Företagets främsta produkter är grafitelektroder, kolelektroder, speciella grafitprodukter, speciella kolprodukter, katodblock och flexibel grafit. Grafitelektroder stod för [...]*% av UCAR:s totala intäkter 1999.

Grafitelektroder tillverkas i åtta länder. Försäljningen av grafitelektroder fördelade sig 1998 på följande geografiska regioner: Förenta staterna och Kanada - [...]*%, Afrika och Mellanöstern - [...]*%, Västeuropa - [...]*, Östeuropa - [...]*%, Mexiko - [...]*%, Sydamerika - [...]*% och Fjärran östern - [...]*%.

Inom EES har UCAR produktionsanläggningar i Frankrike, Italien och Spanien.

UCAR:s totala omsättning under 2000 var 776 miljoner US-dollar (omkring 841 miljoner euro). Företagets andel av den europeiska grafitelektrodmarknaden var omkring [...]* 1998.

(24) VAW Aluminium AG är en stor industrigrupp med olika typer av verksamhet och ett nätverk av dotterbolag. Produktionsanläggningarna för kol- och grafitprodukter ligger i Grevenbroich, Tyskland. VAW Aluminium AG producerar aluminium, rullvalsade produkter, flexibla förpackningar, gjutgods osv.

Till och med den 31 december 1995 fungerade VAW Carbon GmbH (nedan kallat VAW Carbon), ett helägt dotterbolag till VAW Aluminium AG, som försäljningsbolag för de kol- och grafitprodukter som tillverkades av VAW Aluminium AG.

Den 1 januari 1996 överfördes VAW Aluminium AG:s hela kol- och grafitproduktion i Grevenbroich till ett annat helägt dotterbolag som kom att kallas VAW Carbon GmbH och därefter övertog det gamla företaget med samma namn. När företagsledningen köpte upp det egna företaget genom en affär som trädde i kraft den 1 juli 1998 såldes alla tillgångar i det "nya" VAW Carbon GmbH till det nybildade företaget Erftcarbon, vars aktiekapital till 85 % ägdes av NatWest Ventures (Nominees) Ltd i London och till 15 % ägdes av företagsledningen.

VAW Carbons andel av den europeiska marknaden för grafitelektroder var omkring 6 % 1997. VAW Aluminium AG:s världsomspännande omsättning år 2000 var 3693 miljoner euro.

(25) Showa Denko K.K. (SDK), som ingår i den japanska Fuyo-gruppen, är ett av de ledande företagen inom den japanska kemikalieindustrin som består av fem stora företagsgrupper som handlar med petrokemikalier, kemikalier, elektronik, icke-organiskt material och aluminium. För att ytterligare stärka aluminiumdivisionen, gick SDK samman med Showa Aluminium Corporation den 30 mars 2001. SDK:s huvudkontor ligger i Tokyo. Ett helägt dotterbolag till SDK, Showa Denko Carbon, Inc. (SDC), är baserat i South Carolina, Förenta staterna. Ett europeiskt dotterbolag till SDK ligger i Düsseldorf (Showa Denko Europe GmbH).

Den totala världsomspännande omsättningen för SDK-gruppen år 2000 var 747 miljarder yen (omkring 7508 miljoner euro). SDK:s försäljning av grafitelektroder i Europa mellan 1992 och 1996 skedde huvudsakligen i Tyskland. År 1995 sålde gruppen också produkter i Frankrike, Sverige och Förenade kungariket.

(26) Tokai Carbon Co., Ltd (Tokai) är en av de ledande tillverkarna av kimrök, grafitelektroder och finfördelat kol i Japan. Företagets huvudkontor ligger i Tokyo. Kolprodukter stod för [...]*% av 1998 års intäkter. Företaget har tolv dotterbolag, elva i Japan och ett i Förenta staterna. Företaget grundades 1918 och slogs samman med Toyo Carbon 1992.

Tokai levererade grafitelektroder till Förenade kungariket (1991-1998), Tyskland (1996-1998), Frankrike (endast 1997), Sverige (1991-1996) och Österrike (endast 1991).

Tokais världsomspännande totala omsättning 2000 var 65 miljarder yen (omkring 471 miljoner euro).

(27) Nippon Carbon Co., Ltd (Nippon) grundades 1915 och företaget tillverkar elektroder och kolprodukter. Artificiella grafitelektroder, kimrök, kolfibrer och andra kolprodukter stod för 93 % av 1998 års intäkter. Företagets huvudkontor ligger i Tokyo.

Företagets omsättning i världen år 2000 var 19 miljarder yen (omkring 189 miljoner euro). Finland, Förenade kungariket och Irland var de enda europeiska länder som Nippon sålde grafitelektroder till mellan 1992 och 1996.

(28) SEC Corporation (SEC) bildades 1934 för att tillverka elektroder till ljusbågsugnar. Företaget är ett dotterbolag till Ohtani Steel K.K. som äger 23,61 % av aktierna. SEC förvärvade 1986 Kyowa Carbon, en tillverkare av kolprodukter. Grafitelektroder stod för 45 % av 1999 års icke konsoliderade intäkter. Företagets huvudkontor ligger i Amagasaki, Hyogo, Japan.

SEC:s försäljning av grafitelektroder i Europa gällde den tyska marknaden och var begränsad till åren 1992, 1994 och 1995.

SEC:s totala omsättning i världen 2000 var 15,4 miljarder yen (omkring 155 miljoner euro).

(29) The Carbide/Graphite Group Inc. (C/G), Aircos efterträdare, är en amerikansk producent av grafitelektroder, koks och kalciumkarbidprodukter. Det bildades som resultatet av att Aircos ledning genomförde ett företagsförvärv med stor andel främmande kapital i juni 1988. C/G är den enda tillverkaren av grafitelektroder som producerar sin egen koks som är det viktigaste råmaterialet vid tillverkning av grafitelektroder. Företagets huvudkontor ligger i Pittsburgh, Pennsylvania.

C/G:s totala omsättning i världen 2000 var 207 miljoner US-dollar (omkring 225 miljoner euro).

C/G har inga produktionsanläggningar utanför Förenta staterna. I Europa säljer företaget sina produkter genom agenter. Dess andel av marknaden för grafitelektroder i hela världen och Europa ligger på omkring 7 %.

(30) Följande tabell innehåller en överblick av varje företags relativa betydelse på världsmarknaden och EES-marknaden samt uppgifter om deras respektive storlek:

>Plats för tabell>

1.3 FÖRFARANDET

1.3.1 KOMMISSIONENS TIDIGARE UNDERSÖKNING

(31) Kommissionen har vid ett tidigare tillfälle undersökt marknaden för grafitelektroder, en undersökning som inleddes 1983, efter det att den hade fått uppgifter om en möjlig priskartell bland de europeiska producenterna. De berörda företagen omfattade dotterbolag till Union Carbide Corporation, SGL:s två föregångare (Sigri och Great Lakes Carbon) och det dåvarande gemensamma distributionsbolaget (Cova) för Conradty och VAW Carbon. Undersökningen avslöjade att de priser som de största producenterna av grafitelektroder tog ut var i det närmaste identiska, men de bevis som påträffades ansågs inte tillräckliga för att påvisa att något avtal om fastställande av priser förelåg, varför ärendet lades ned 1986.

1.3.2 KOMMISSIONENS UNDERSÖKNINGAR I JUNI 1997

(32) Med stöd i artikel 14.3 i förordning nr 17(8) undersökte kommissionstjänstemän tillsammans med företrädare för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter den 5 juni 1997 följande företag samtidigt och utan förvarning:

- SGL Carbon (Tyskland).

- VAW Carbon GmbH och VAW Aluminium AG (Tyskland).

- Conradty (Tyskland).

- UCAR (Frankrike).

Vid den tidpunkten påträffades inga bevis på förekomsten av karteller eller illegal verksamhet. Hos SGL fann kommissionen emellertid ett antal tabeller som visade tidigare och framtida priser för grafitelektroder på varje nationell marknad inom gemenskapen för perioden 1 oktober 1994 till september 1996, men bevisvärdet i dessa uppenbarades först senare när identiska eller liknande tabeller påträffades hos andra producenter (UCAR, C/G, Showa Denko). Se skälen 63-65.

(33) Vid undersökningen av VAW Carbon medgav en av företagets företrädare att man varskotts av SGL om att en undersökning från kommissionens sida kunde väntas. (Bilaga 1 - anteckningar om anmälan av den 6 juni 1997). SGL bekräftade i sitt svar enligt artikel 11 i förordning nr 17 av den 30 juli 1997 att man hade varskott VAW och Conradty om de kommande undersökningarna. UCAR hävdar också [...]* att företaget varskoddes av SGL. När undersökningen inleddes hade alla relevanta uppgifter "setts över" och alla komprometterande handlingar förstörts eller flyttats till säkra ställen utanför kontoren och anställdas hem.

1.3.3 UNDERSÖKNINGAR INOM ANNAT LANDS JURISDIKTION

(34) I maj 1997 ålade en åtalsjury i Förenta staterna C/G vid vite att inställa sig vid domstolen. Tjänstemän vid Federal Bureau of Investigation (den federala polismyndigheten) utfärdade den 5 juni 1997 order om husrannsakan hos ett antal producenter. Dessa undersökningar ledde till att talan väcktes för kartellbildning om fasta priser i strid med 1 § i Sherman Act 1890 mot SGL AG, UCAR International Inc., Showa Denko Carbon Inc. och Tokai Carbon Co. Ltd. Se skäl 42.

1.3.4 BEGÄRAN ENLIGT ARTIKEL 11 I FÖRORDNING NR 17

(35) I december 1997 riktade kommissionen en begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17 till omkring 67 konsumenter av grafitelektroder, där den uppmanade dem att tillhandahålla detaljerade upplysningar om leverantörer, priser och rabatter.

I en första begäran enligt artikel 11 riktad till SGL, VAW Carbon och Conradty mellan juni 1997 och juli 1998 efterfrågades detaljerade förklaringar om kontakterna med konkurrenterna, SGL:s varningar om den kommande undersökningen och förteckningar över reseutgifter för vissa anställda.

I december 1997 riktades en (generell) begäran enligt artikel 11 till de japanska producenterna SDK, SEC, Tokai och Nippon som vid denna tidpunkt inte var misstänkta för direkt delaktighet i avtalen. I sina svar hävdade de tre sistnämnda företagen att de satte sina priser i Europa enligt "marknadsuppgifter" och efter förhandlingar med konsumenterna. Kommissionen uppmanade företagen under april och maj 1998 att inkomma med fler upplysningar om deras deltagande i möten.

Utifrån de upplysningar som inkom under 1998 och tidigt 1999 uppmanade kommissionen SGL, VAW Carbon och Conradty i mars 1999 och C/G den 8 juni 1999 att komma in med ytterligare upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17.

1.3.5 FÖRETAGENS REAKTIONER

(36) I februari 1998 (efter det att ovannämnda begäran om upplysningar mottagits) kontaktade den japanske producenten SDK kommissionen och uttryckte sin avsikt att fullt ut samarbeta vid undersökningarna. Under 1998 försåg företaget kommissionen med vissa upplysningar (huvudsakligen muntligen men delvis också skriftligen). [...]* som innehöll detaljerade upplysningar om kartellen, dess struktur och grundläggande regler, samt konkurrenternas möten.

I mars 1998 kontaktade även UCAR kommissionen för att muntligen medge att företaget deltog i en illegal kartell och att man tänkte samarbeta vid kommissionens undersökningar av företaget. I sitt svar av den 20 augusti 1998 på kommissionens begäran enligt artikel 11 i förordning nr 17, bekräftade UCAR att man deltagit i "illegala kontakter" mellan konkurrenter. Visst bevismaterial tillhandahölls också av UCAR under 1998. Den 25 mars och den 22 april 1999 lämnade UCAR:s juridiska rådgivare på företagets vägnar skriftliga meddelanden som gjorts av [...]* och [...]*, som båda företrätt UCAR vid åtskilliga kartellmöten. Den 22 juni 1999 gjorde UCAR en företagsredogörelse som innehöll tidigare avslöjade uppgifter.

SGL meddelade kommissionen i april 1998 att företaget var villigt att erkänna överträdelserna och samarbeta vid undersökningar. Trots fyra möten med kommissionstjänstemän (den 16 april, den 21 april, den 3 augusti och den 1 december 1998) tillhandahöll SGL emellertid aldrig några relevanta uppgifter eller handlingar. Efter mottagandet av en begäran om upplysningar enligt artikel 11 från mars 1999 tillhandahöll slutligen SGL den 8 juni samma år detaljerade uppgifter om hur kartellen fungerar, men företaget hävdade att artikel 11 inte innebar någon rättslig skyldighet att göra det.

I juni 1998 kontaktade den amerikanska producenten Carbide/Graphite Group kommissionen för att erbjuda sitt samarbete, varefter företaget tillhandahöll viss dokumentation om kartellen. Den 11 oktober 1999 lämnade Carbide/Graphite kommissionen en företagsredogörelse om kartellen.

VAW Carbon som inledningsvis hade påstått att företaget inte kunde och i varje fall inte var ålagt att tillhandahålla några detaljerade upplysningar som svar på kommissionens begäran av den 31 mars 1999, tillkännagav genom en skrivelse av den 12 juli 1999 att man var villig att samarbeta vid undersökningen och uttalade sig om företagets deltagande i genomförande av en kartell.

Conradty har aldrig medgivit att företaget skulle ha deltagit i några hemliga uppgörelser.

Bortsett från SDK förnekade de japanska producenterna ursprungligen allt deltagande i uppgörelser för att fastställa priser i Europa och kom i stället in med oklara och undanglidande svar. Trots att de bekräftade vissa kontakter med SGL, UCAR och SDK berörda datum förklarades dessa som tillfällen för allmänt informationsutbyte (SEC:s svar på begäran om upplysningar enligt artikel 11 av den 13 juli 1998; Nippon Carbons svar av den 18 december 1998; Tokais svar av den 18 november 1998 och den 1 mars 1999).

1.3.6 DET ADMINISTRATIVA FÖRFARANDET

(37) Den 24 januari 2000 skickade kommissionen ett meddelande om invändningar till dem som berörs av detta beslut. Mot bakgrund av det otillräckliga bevismaterialet mot Conradty, samt vissa motsägelser i fråga om dess möjliga deltagande, inledde inte kommissionen något förfarande mot företaget.

(38) Företagen hade tillgång till kommissionens undersökningshandlingar mellan den 14 och 23 februari 2000. VAW Aluminium AG och Nippon utnyttjade inte denna möjlighet till genomgång av handlingarna.

(39) SGL hävdar att företaget inte hade fri tillgång till handlingarna, eftersom kommissionen vägrade att lämna ut sina interna handlingar till SGL. Företaget menar vidare att kommissionen inte tillhandahöll någon förteckning över och beskrivning av sina interna handlingar. Därför kunde SGL inte få någon heltäckande överblick över kontakterna mellan kommissionen och övriga företag inom deras samarbete (SGL:s skrivelse av den 9 mars 2000, SGL:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 23).

Detta argument måste tillbakavisas. Enligt väletablerad rättspraxis (se förstainstansrättens domar i mål T-7/89 Hercules mot kommissionen (Rec. 1991, s. II-1711, punkt 54; och Cimenteries CBR med flera mot kommissionen, ännu inte offentliggjord i REG, punkt 420) har kommissionen, vad gäller rätten till försvar, ingen skyldighet att lämna ut interna handlingar under den rättsliga processen. En förteckning och en beskrivning av interna handlingar, som begärts av SGL, skulle därför inte bidra till tillvaratagandet av företagets rätt till försvar.

När det gäller kontakter med företag inom ramen för deras samarbete anser kommissionen att SGL:s resonemang grundar sig på fundamentalt felaktiga premisser. Dessa kontakter med övriga företag utgör de facto inte en del av de interna handlingarna. Dessa handlingar finns i det vanliga undersökningsmaterialet och detta hade parterna ingen tillgång till. Flera handlingar behandlades emellertid på företagens begäran som hemliga.

(40) Efter att skriftligen ha besvarat meddelandet om invändningar deltog alla företag som beslutet riktar sig till, utom Nippon Carbon, i hearingen om ärendet som hölls den 25 maj 2000. Vid hearingen gavs företagen också möjlighet att inkomma med synpunkter på de skrivna svaren från övriga parter, vilka de fått tillgång till tre veckor tidigare.

(41) I sina skrivna svar på kommissionens meddelande om invändningar bestred ingen av producenterna på något avgörande sätt de fakta som utgjorde grunden för kommissionens meddelande om invändningar.

1.3.7 RÄTTSLIGA PROCESSER INOM TREDJE LANDS JURISDIKTION

(42) Efter de undersökningar som amerikanska justitiedepartementet och den federala polismyndigheten utfört väckte man i Förenta staterna åtal enligt avsnitt 1 i Sherman Act mot fyra producenter: SDK Carbon Inc., SDK:s amerikanska dotterbolag, Tokai Carbon Co. Ltd of Japan, UCAR International Inc. och SGL Carbon AG. Dessutom åtalades SGL:s verkställande direktör personligen för stämpling till brott.

C/G beviljades åtalsimmunitet enligt departementets gemensamma amnestiregler.

Alla de anklagade erkände sig skyldiga till åtalspunkterna och gick med på att betala de böter som fastställdes till 32,5 miljoner US-dollar för SDK, 6 miljoner för Tokai Carbon, 110 miljoner US-dollar för UCAR och 135 miljoner US-dollar för SGL.

I november 1999 erkände sig också SEC och Nippon skyldiga och gick med på att betala böter som var fastställda till 4,8 miljoner US-dollar för SEC och 2,5 miljoner US-dollar för Nippon.

Förutom den bot som ådömdes företaget, bötesbelades SGL:s verkställande direktör, Robert Köhler, personligen och gick med på att betala 10 miljoner US-dollar. I ett följande antal ärenden erkände sig f.d. ordföranden och verkställande direktören i UCAR, Robert Krass, skyldig till stämpling till brott och dömdes till 17 månaders fängelse samt böter på 1,25 miljoner dollar. UCAR:s f.d. driftschef dömdes också efter uppgörelse om nedsatt påföljd (plea bargain agreement) till nio månaders fängelse och böter på 1 miljon US-dollar.

I januari 2000 väcktes åtal mot det japanska företaget Mitsubishi Corporation som hade ägt 50 % av aktierna i UCAR mellan 1991 och 1995. I februari 2000 väckte UCAR enskilt åtal mot Mitsubishi Corporation och Union Carbide för att få tillbaka pengar som företaget felaktigt fråntagits efter ett påstått brott mot amerikansk företagslagstiftning. I februari 2001 dömdes Mitsubishi efter två veckors juryrättegång för att ha understött och medverkat i kartellbildningen mellan grafitelektrodproducenter. Företaget belades med böter på 134 miljoner US-dollar.

En grupp köpare som krävde ersättning för skador som åsamkats tredje part väckte också enskilt åtal i amerikansk distriktsdomstol (United States District Court) mot UCAR, SGL, C/G och SDK.

Den 18 mars 1999 dömdes UCAR till 11 miljoner kanadensiska dollar i böter för brott mot paragraferna 45 och 46 i kanadensiska konkurrenslagen (Canadian Competition Act). Den 18 juli 2000 erkände sig SGL också skyldigt och gick med på att betala böter på 12,5 miljoner kanadensiska dollar.

Köpare i Kanada (stålproducenter) väckte den 18 juni 1998 enskilt åtal mot UCAR, SGL, C/G och SDK där man krävde skadestånd för kartellbildning och brott mot den kanadensiska konkurrenslagen. I vissa fall har förhandlingar om skadeersättning förts.

Den 18 mars 1999 riktade den japanska konkurrensmyndigheten (Japan Fair Trade Commission) varningar till de fyra japanska tillverkarna (Tokai, SDK, Nippon och SEC) efter en misstänkt överträdelse av den japanska antimonopollagen.

1.4 NÄRMARE UPPGIFTER OM ÖVERTRÄDELSEN

1.4.1 PRELIMINÄRA IAKTTAGELSER: BEVISMATERIAL

(43) Faktauppgifterna i skälen 44-93 grundar sig huvudsakligen på följande bevis:

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

- [...]*

1.4.2 INLEDANDE KONTAKTER

(44) Under 1991 togs för första gången kontakter mellan de största producenterna i syfte att sluta avtal om fördelning av marknadsandelar och fastställande av priser i Europa och annorstädes.

De skedde inledningsvis bilateralt mellan Sigri (senare SGL) och UCAR. (Sammanslagningen av Sigri och GLC till SGL trädde i kraft i februari 1992.) Enligt UCAR:s redogörelse (indirekt bekräftat av VAW) kom initiativet från Sigri([...]*).

Vid den första kända kontakten, då Sigris och UCAR:s försäljningschefer upptäckte ett "behov" av att höja priserna, kom man överens om att när Sigri tillkännagav en nära förestående prisökning i Tyskland, skulle UCAR följa efter, vilket verkligen var vad som hände.

Efter denna första bilaterala kontakt höll samma personer också möten med företrädare för övriga europeiska producenter, Pechiney och VAW Carbon ([...]*).

(45) Kontakter mellan producenterna i västvärlden och Japan hade också inletts i slutet av 1991 och gällde världsmarknaden.

Möten ägde rum i New York (mellan UCAR, SDK, Tokai, Nippon och SEC), i Milano i september 1991 (mellan UCAR och SDK (som företräder alla japanska producenter) och i Tokyo i april 1992 (SGL, SDK, Tokai, Nippon och SEC).

Mötena omfattade diskussioner om priser och villkor på den världsomspännande marknaden för grafitelektroder ([...]*).

(46) Planerna på att inrätta en världsomspännande kartell omfattande UCAR, SGL och de japanska producenterna utvecklades i mars 1992. UCAR:s och SGL:s [...]* möttes i Zürich den 15 mars. Dagen därpå hade de båda [...]* ett mötte i Wiesbaden där de enades om att hålla ett "toppmöte" med sina japanska motparter för att komma överens om ett globalt system för marknadskontroll. SGL beskyller UCAR:s dåvarande [...]* för att ha tagit initiativet till detta [...]*. Oavsett om detta var fallet, var det verkligen SGL [...]* som föreslog planen för japanerna vid sitt besök i Tokyo den 6-8 april 1992 och som skickade ut skrivna inbjudningar

Som ett resultat av dessa kontakter möttes toppcheferna för världens största grafitelektrodproducenter på inbjudan av SGL den 21 maj 1992 i London och enades om strukturen på en världsomspännande kartell för kontroll av marknaden samt hur denna kartell skulle fungera och organiseras (se skälen 49-50).

1.4.3 ORGANISATION OCH DELTAGARE

1.4.3.1 Struktur

(47) Producenterna enades om att den världsomspännande grafitelektrodindustrin nu vilade på tre "ben", nämligen SGL som representerade Europa, UCAR som representerade Förenta staterna och SDK, Tokai, Nippon samt SEC-gruppen som representerade Japan [...]*. Kartellens struktur samt dess sätt att organiseras och fungera grundades på denna gemensamma bedömning av marknaden.

Kartellmöten hölls på flera olika nivåer, exempelvis vid:

- periodiska "toppmöten" mellan [...]* inom UCAR, SGL och de japanska producenterna (en gång om året eller oftare om så krävdes),

- regelbundna "arbetsmöten" för producenternas [...]* och ibland även från VAW Carbon (två eller tre gånger om året),

- gruppmöten mellan de europeiska producenterna utan medverkan av japanerna (en eller två gånger om året),

- nationella eller regionala möten för vissa marknader, och

- bilaterala kontakter mellan företag.

1.4.3.2 Deltagare i möten

(48)

>Plats för tabell>

[...]*.

Detaljerade uppgifter om datum, plats och antal deltagare för de flesta kartellmöten finns i [...]*. Se också [...]*.

Att företrädare för Tokai, Nippon och SEC deltagit vid möten har antingen medgivits eller också framgår det av deras reseuppgifter. Se svar från Tokai av den 18 november 1998 och den 1 mars 1999, från Nippon den 18 december 1998 och SEC den 13 juli 1998 och deras svar på kommissionens meddelande om invändningar.

1.4.4 KARTELLENS GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER

(49) Vid det första "toppmötet" i London den 21 maj 1992 enades de största producenterna om ett generellt program för hur världsmarknaden för grafitelektroder skulle uppdelas inom en kartell.

De deltagande företagen var SGL, UCAR, Mitsubishi (på den tiden en stor aktieägare i UCAR och dess försäljningsbolag samtidigt som företaget självt producerade grafitelektroder), SDK och Tokai (det senare företrädde också Nippons och SEC:s intressen).

VAW Carbon och C/G var inte inbjudna och deltog därför inte.

Mötet leddes av SGL [...]* som också talade på UCAR:s vägnar. Dessa två producenter intog en gemensam ståndpunkt gentemot sina japanska motparter. Både SDK och Tokai hävdar att SGL och UCAR hotade de japanska producenterna och agerade tämligen aggressivt mot dem ([...]*) (Tokais svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 10).

(50) Vid mötet skisserades och fastlades följande grundprinciper [...]*:

- Priserna på grafitelektroder skulle sättas enligt samma principer i hela världen.

- Beslut om företagens respektive prissättning skulle inte fattas av företagens affärschefer utan bara av styrelseordförande och verkställande direktörer.

- "Hemmaproducenten" (den ledande på marknaden) skulle sätta marknadspriset i sitt närområde och övriga producenter skulle sedan "följa efter". (I Förenta staterna och delar av Europa utsågs UCAR till marknadsledare. SGL ledde resten av Europa och de fyra japanska producenterna var marknadsledande i Japan och delar av Fjärran östern.)

- På "icke hemmamarknader" (exportmarknader där det inte fanns någon "hemmaproducent" eller marknadsledande producent) skulle priserna sättas efter överenskommelse.

- Icke hemmaproducenter skulle inte ägna sig åt aggressiv konkurrens. Marknadsandelar skulle delas med icke hemmaproducenter som slutligen skulle uppmanas att lämna de övrigas hemmamarknader (fördelningen av icke hemmamarknader eller exportmarknader skulle beslutas på de vanliga arbetsmötena).

- Kapaciteten skulle inte ökas (japanerna skulle minska sin).

- Ingen teknik skulle lämna den krets av producenter som deltog i kartellen.

De följande kartellmötena omfattade genomförande, övervakning och, om nödvändigt, förändringar av det grundläggande program som beslutats vid "toppmötet".

1.4.5 GENOMFÖRANDE AV KARTELLAVTALET

1.4.5.1 Kartellmöten

i) "Toppmöten" och "arbetsmöten"

(51) Toppmötet i London följdes nästan omedelbart av ett arbetsmöte i Zürich den 25 maj 1992. Deltagarna [...]* kom från SGL, UCAR, SDK, Tokai, SEC, Nippon och VAW Carbon.

Den världsomspännande marknaden för grafitelektroder sågs över region för region. (Regionerna var Fjärran östern, Mellanöstern och Afrika, Västeuropa, Östeuropa och Nordamerika. Se bilaga 20. Andelarna på olika marknader delades upp ([...]*). SGL:s [...]* utsågs till kontaktman för de japanska producenterna för EES-marknaden ([...]*, SGL:s svar på meddelandet om invändningar, s. 11).

(52) Det första europeiska mötet om regional prissättning ägde rum i Berlin den 3 juni 1992 och närvarande var SGL [...]* och UCAR [...]*. Producenterna enades bl.a. om riktpriser för EES-marknaden ([...]*). SGL bestrider förekomsten av ett sådant avtal (SGL:s svar på meddelandet om invändningar, s. 11-12). Eftersom SGL medger att företagets företrädare deltog i ett branschföreningsmöte i Berlin ([...]*), anser kommissionen att UCAR:s redogörelse är mer övertygande på denna punkt.

Den 28 augusti 1992 hölls ett annat högnivåmöte om den europeiska marknaden och prissättning i Paris (Hotel Sofitel) mellan höga chefer från SGL och UCAR ([...]*).

Ett andra arbetsmöte hölls med de japanska producenterna i Lugano den 19 september 1992. UCAR och SGL möttes strax innan för att enas om minimipriser för den europeiska marknaden, varefter de japanska deltagarna sedan meddelades om priserna vid mötet i Lugano. Vid samma tidpunkt fastställdes volymer och kvoter för regioner utanför Europa (Mellanöstern, Fjärran östern och Latinamerika) ([...]*).

(53) Ytterligare ett [...]* möte mellan UCAR och SGL för att diskutera den europeiska marknaden ägde rum i Milano kring den 27-30 oktober 1992. De något hemlighetsfulla omständigheterna beskrivs i [...]* (inte ens [...]* hade vidtalats på förhand av sin överordnade). Se också ([...]*).

Nästa relevanta möte var också det ett arbetsmöte och ägde rum i Wien den 3 mars 1993. Deltagarna kom från SGL, UCAR, Tokai, SEC, Nippon och SDK. Vid mötet skedde ett allmänt utbyte av information om grafitelektrodmarknaden per region. Information om priser och vissa kunder utbyttes också och diskuterades ([...]*).

(54) Senare kända "arbetsmöten" mellan SGL, UCAR och den japanska gruppen ägde rum i juli 1993 i Singapore, den 8 september 1993 i Zürich, den 16-17 november 1993 i Zürich, den 25 juli 1994 i Zürich, den 6 februari 1995 i Tokyo, den 11-12 september 1995 i Rohrschach, i april 1996 i Kyoto, i juli 1996 i Meitingen, den 12-13 september 1996 i Rohrschach, i april 1997 i Tokyo, i augusti 1997 i Sydostasien, i november 1997 i Hongkong och i februari 1998 i Bangkok ([...]*).

UCAR, SGL och de japanska producenterna deltog i alla "arbetsmöten". VAW Carbon medger att man deltog i sådana möten till slutet av 1996, men företagets deltagande var något mindre frekvent än de andra deltagarnas. Företaget deltog inte i några möten utanför Europa ([...]*).

(55) Dessa "arbetsmöten" gällde vanligen världsmarknaden men varje region (Nordamerika, Latinamerika, Västeuropa, Östeuropa, Stillahavsområdet, Mellanöstern och Nordafrika) behandlades separat. Förutom att diskutera priser och vissa kunder, bytte deltagarna information om sina respektive försäljningsvolymer för flera år: fjolåret, det innevarande året och prognoser för kommande år. Uppgifterna summerades för varje region och analyserades per land för varje producent, med japanerna som en grupp ([...]*).

Volymuppgifter för alla områden, inklusive Europa, uppdaterades och reviderades vid varje möte.

(56) Det är känt att "toppmöten" ägde rum kring den 20 augusti 1994 i Zürich, den 5-6 februari 1995 i Tokyo och den 14-15 mars 1995 i Paris. (Deltagare från "toppmötena" kan också ha närvarat vid ett möte i London den 13 november 1993 [...]*.)

Vid vissa av dessa möten bekräftades på nytt principerna från Londonmötet i maj 1992 och deltagarna påmindes om behovet av att följa vad som då beslutats.

Vid "toppmötena" kom man också överens om att lägga vissa avgifter till priset för stora elektroder, dvs. en extraavgift på priset för 24 tums standardelektroder (t.ex. en 10 % avgift för 28-tumselektroder och en 40 % avgift för 30-tumselektroder.)

Andra frågor som behandlades gällde Showa Denkos amerikanska dotterbolag SDC:s produktion och marknadsföring av 28 3/4 tums elektroder, vilket övriga producenter protesterade mot. Detta p.g.a. att SDC prissatte sin produkt, som konkurrerade med deras 30-tumselektroder, i linje med den billigare 28-tumsprodukten. SGL och UCAR skall ha pressat SDK till att antingen sluta sälja produkten eller prissätta den i linje med 30-tums- snarare än 28-tumselektroder. (Slutligen avbröt SDC produktionen av denna modell efter det att SDK lämnat sådana garantier i april 1995 [...]*.)

ii) Möten i Europagruppen

(57) Utöver dessa "toppmöten" och "arbetsmöten" med de japanska producenterna hölls från och med 1992 "gruppmöten" om prissättningen i Västeuropa framför allt i Zürich och Lugano. Vid dessa möten var företrädare för de två främsta producenterna UCAR och SGL, samt för VAW Carbon närvarande.

Enligt UCAR upphörde dessa "Europagruppmöten" efter ungefär ett år ([...]*). Efter SGL:s förvärv av Pechineys grafitelektrodintressen 1993 fanns inte längre något behov av att alla europeiska producenter skulle mötas som en grupp (hävdar UCAR). Enligt UCAR hade SGL tät kontakt med övriga två tyska producenter, VAW Carbon och Conradty. Fastän UCAR inte hade någon direkt vetskap, trodde företaget att SGL kommunicerade direkt med dem när det uppstod ett behov av att samordna prissättningen i Europa ([...]*).

VAW Carbon tillkännager ([...]*) att företaget deltog i sådana möten "en till två gånger om året" (vilket tyder på att de fortsatte efter 1993).

iii) Bilaterala kontakter

(58) UCAR och SGL fortsatte att upprätthålla åtskilliga bilaterala kontakter, både i form av möten och telefonsamtal för att samordna sin prissättning och marknadsstrategi i Europa. Dessa kontakter togs inte blott regelbundet mellan [...]* i Europa utan [...]* i UCAR och SGL hade också regelbundna möten och telefonsamtal ([...]*).

I det specifika syftet att hemlighålla dessa kontakter lät SGL:s [...]* installera en speciellt avsedd telefon med fax i sitt hem. Samtalen ägde rum två eller tre gånger per månad och gällde överenskommelser om "relevanta marknadsparametrar" (SGL:s uttryck).

De bilaterala telefonkontakterna mellan UCAR och SGL kompletterades med personliga möten, vilka ägde rum två till tre gånger om året, flera gånger på hotell Hilton vid Zürichs flygplats, på ett hotell nära Genèves flygplats, hotell Holiday Inn och Sofitel i Paris. Dessa möten ägde vanligen rum på hösten när prisökningarna för det kommande året planerades.

Enligt SGL följde mötena alltid samma dagordning. Marknadsuppgifter inklusive information om försäljningsvolymer och prisnivåer byttes. Deltagarna diskuterade också hur höga priser som kunde sättas samt försäljningsprognoser. På grundval av detta utvecklade UCAR och SGL nya riktpriser för varje nationell marknad. De enades också delvis (Italien) om att respektera "hemmamarknaderna" och bibehålla "nyckelkunder" ([...]*).

iv) Åtgärder för att hemlighålla möten och kontakter

(59) Parterna vidtog omfattande försiktighetsåtgärder för att kamouflera eller hemlighålla sina kontakter och möten [...]*:

- Antingen delades inga handlingar ut vid mötena eller också förstördes de i efterhand.

- Mötesutgifter betalades kontant utan direkta hänvisningar till mötena i kraven på reseersättning.

- Telefonsamtal gjordes direkt mellan företagschefer utan att gå via sekreterare (på ett tidigt stadium hade SGL:s [...]* av misstag identifierats med namn vid ett telefonsamtal till UCAR, varför man därefter alltid kryptiskt hänvisade till honom som "[...]*");

- Mobiltelefoner och faxutrustning i hemmet (på separata särskilt avsedda linjer) användes för att kontakta konkurrenter. När myndigheterna påbörjade sina undersökningar, togs kontakter endast när det var absolut nödvändigt (UCAR:s [...]* skaffade en mobiltelefon med abonnemang på ett schweiziskt nät).

- Ett system av kodnamn för företagen och vissa individer var tänkta att dölja deras verkliga identiteter. SGL kallades "BMW", UCAR kallades "Pinot" och den japanska gruppen kallades "Cold" som var en akronym för deras individuella kodnamn "Chivas", "Ocean", "Lawn" och "Dry". VAW Carbon kallades "Wave". Enskilda personer fick också kodnamn: UCAR:s [...]* kallades "Artemis". Andra fick namnen "Moustache" och "Taurus" ([...]*).

1.4.5.2 Avtal om europeiska priser

(60) Under perioden 1992-1998 förekom frekventa kontakter mellan UCAR och SGL att enas om och övervaka prissättningen i Europa (dessa finns förtecknade i [...]*. De två företagens [...]* eller [...]*, (vilka också deltog i kartellens "arbetsmöten"), utvecklade prisrekommendationer, vanligen på grundval av information från försäljningscheferna i olika länder. UCAR och SGL diskuterade dessa "rekommendationer" antingen vid personliga möten eller telefonsamtal (se skäl 58). UCAR:s och SGL:s prisdiskussioner ägde också rum vid eller i anslutning till arbetsmötena med de japanska producenterna. Japanerna informerades om de europeiska priserna vid de världsomspännande mötena då priserna i övriga världen också diskuterades.

SGL och UCAR enades i sina bilaterala kontakter om priser för Västeuropa med tyska mark som referensvaluta. Motsvarande priser för varje nationell marknad fastställdes sedan i lämplig valuta enligt den grundläggande tanken att garantera en prisfluktuation i Europa på högst fem till tio procent (se t.ex. [...]*).

Om SGL:s och UCAR:s [...]* inte kunde enas om priserna hänsköts beslutet till företagens [...]*.

(61) UCAR överlämnade en tabell åt kommissionen som visar de priser som fr.o.m. den 1 juli 1992 respektive 1 januari 1993 är tillämpliga i varje region och varje medlemsstat (bilaga 4).

Priserna anges i de flesta länders nationella valutor. För Nederländerna, Portugal och Grekland används tyska mark. För Danmark, Finland och Norge anges priserna omräknade till svenska kronor.

Handlingen faxades troligen till UCAR av SGL. (Detta kan också ha varit den prislista som hade fastställts vid arbetsmötet den 25 maj 1992 eller mötet i Berlin mellan SGL och UCAR den 3 juni 1992.)

(62) Även om de som verkligen fattade beslut om priserna i Europa var SGL och UCAR, var priserna också föremål för kontakter och möten mellan de två största och de mindre producenterna som förser den västeuropeiska marknaden med grafitelektroder.

VAW Carbon hävdar i sin redogörelse ([...]*) att vid de europeiska möten som företaget deltog i, utbytte deltagarna åsikter om hur stora prisökningar marknaden skulle klara i olika länder (SGL påstods alltid ha lett diskussionen). Enligt VAW Carbon tog en av de två stora producenterna på sig att offentligt leda prisökningen.

Det var SGL som meddelade övriga producenter vilka priser som skulle tillämpas och "målen" för varje nationell marknad i Europa.

(63) Under sin undersökning inom SGL i juni 1997 upptäckte kommissionen flera pristabeller för perioden 1994 till 1997 som anger elektrodpriser för olika länder och regioner i världen. En del av arbetet med att fastställa priser utgjordes av att sätta de kommande riktpriserna långt i förväg.

En pristabell (daterad den 12 augusti 1996) påträffades som visade de priser som vid olika datum hade börjat gälla eller skulle tillämpas mellan den 1 oktober 1994 och 1 juli 1996.

Den del som gäller Västeuropa återges nedan:

>Plats för tabell>

(64) Det främsta bevisvärdet i denna tabell (som ytligt inte visade några hemliga överenskommelser mellan producenterna och skulle kunna förklaras som en rent intern handling) framgår av det faktum att praktiskt taget identiska tabeller innehades av övriga producenter och nu har överlämnats till kommissionen.

Kommissionen fick en närmast identisk version av denna tabell (referens 13-6-95/GV) från SDK den 13 mars 1998 ([...]*). En senare version från den 2 augusti 1995 faxades till SDK av SGL den 23 augusti (bilaga 7).

En exakt likadan tabell som den som skickades till SDK den 23 augusti faxades av SGL till UCAR:s styrelseordförande den 25 augusti 1995 (bilaga 8).

Den 24 oktober 1995 faxades samma handling till Carbide/Graphite Group av företagets tyska försäljningsagent som fick den per fax från VAW Carbon (bilaga 9, C/G:s svar enligt artikel 11 i förordning nr 17 av den 2 juli 1999, s. 6).

Liknande pristabeller som påträffades vid undersökningen vid SGL återfinns som bilagorna 10 till 14.

Dessa tabeller utgjorde helt klart en hjälp i arbetet med att fastställa priser för de europeiska marknaderna och kan ses som typiska för den dokumentation som framställdes och användes av kartellen under hela den tid då den fanns.

(65) [...]* tillhandahöll också handskrivna tabeller som företagets [...]* sammanställt (bilagorna 15 och 16), vilket företaget förklarar på följande sätt: "Detta är exempel på förteckningar över den världsomspännande grafitelektrodmarknaden med nuvarande och framtida riktpriser. [...]*. Prislistorna sammanställdes regelbundet av SGL och distribuerades till grafitelektrodproducenterna."

([...]*, bilaga II, s. 6)

SGL:s aktiva roll i meddelandet av de priser som var tillämpliga i Europa bekräftas genom bilaga 17 som är en notering gjord av C/G:s dåvarande verkställande direktör om ett telefonsamtal med SGL:s [...]* om riktpriser på den europeiska marknaden. Se även s. 3 - 4 i C/G:s svar av den 2 juli 1999 enligt artikel 11 i förordning nr 17.

1.4.5.3 Genomförandet av prishöjningarna

(66) I syfte att införa de priser som företagen beslutat om (och meddelat till övriga producenter) gjorde SGL och UCAR på förhand upp om vem av dem som först skulle agera för att meddela kunderna om höjningen. När priset väl etablerats kunde det inte sänkas.

Detta instrument beslutades principiellt vid ett möte i Genève i oktober 1992 mellan SGL:s och UCAR:s [...]*. (De enades också om att respektera den befintliga "kundstrukturen" - dvs. att inte uppvakta det rivaliserande företagets "etablerade" kunder med attraktiva erbjudanden.)

Vilket av de två företagen som utsågs att leda prisökningen på en specifik nationell marknad i Europa berodde på deras respektive ställning på den marknaden.

Eftersom SGL hade en starkare ställning i Tyskland och Skandinavien än UCAR, ansvarade företaget för att annonsera och leda prisökningarna på dessa marknader. UCAR ledde generellt höjningarna i Frankrike och Förenade kungariket. På de övriga två större gemenskapsmarknaderna för grafitelektroder, Italien och Spanien, där UCAR och SGL hade ungefär lika stora marknadsandelar, beslöt de vid varje tillfälle vem av dem som "offentligt" skulle agera prishöjare för att etablera det nya priset på marknaden ([...]*).

(67) Kunderna i varje land meddelades om prisökningarna av den nationella försäljningschefen som i sin tur kontaktade vissa av sina motsvarigheter om införandet av de nya priserna ([...]*).

Det var inte normal praxis att förse kunderna med skrivna prislistor (se emellertid situationen i Italien, skäl 77). Prisökningar meddelades tydligen muntligt, även om de på kundens begäran ibland bekräftades genom en skrivelse ([...]*).

(68) UCAR och SGL tillämpade undantagslöst listpriserna på sina kunder. I vissa fall lämnades hemliga rabatter, vilket inte framgick av räkningen eller nämndes i skrift.

Enligt UCAR fick prisökningarna för kunderna allmänt genomslag efter 1992, i motsats till perioden 1987-1991, före inrättandet av kartellen ([...]*).

(69) Prisökningarna spreds ofta och började gälla vid olika tidpunkter i olika länder eller grupper av länder. I länder där produkten prissattes i tyska mark höjdes priset samtidigt som i Tyskland. Höjningen i Frankrike, Belgien och Luxemburg genomfördes normalt en annan dag så att priserna i Europa likriktades för en tid (till dess att processen började på nytt och priserna först höjdes i "D-mark-zonen"). Då och då kunde en prisökning skjutas upp. Våren 1997 föreslog UCAR en prisökning för Europa som skulle börja gälla den 1 juli 1997. Man hade redan höjt priset den 1 januari samma år och SGL var "inte entusiastiskt" men gick ändå med på att stödja UCAR om företaget inledde en ökning. I detta fall genomfördes den emellertid inte ([...]*).

Så snart den prisökning som meddelats av de marknadsledande företagen godtogs av kunderna, följde de små producenterna efter och tillämpade de nya priserna ([...]*).

1.4.5.4 Prishöjningar 1992-1997

(70) När kartellen inrättades (maj 1992) låg det "europeiska" priset för grafitelektroder på 3600 mark/ton (de marknader som använde sig av tyska mark var Tyskland, Skandinavien, Nederländerna, Grekland och Schweiz).

Priset i tyska mark ökade stegvis (nio steg är synliga) för att nå 5400 tyska mark/ton den 1 juli 1996, vilket innebär en ökning med 50 % på fem år (se bilaga 14).

Mot bakgrund av den kommande kartellundersökningen sköts den prisökning som var planerad till 1 juli 1997 upp till 1998. Under 1997 och 1998 stagnerade enligt uppgift priserna på 5500 tyska mark/ton. Den 1 januari 1998 hade priset höjts till 5600 tyska mark/ton.

1.4.5.5 Uppdelning av marknaden

(71) De marknadsandelar som tilldelats de olika producenterna hade beslutats i maj 1992 ([...]*).

Det finns inga samtida anteckningar om vilka kvoter som faktiskt beslutats vid detta möte.

Betecknande nog innehåller en intern SGL-anteckning från november 1996 om företagets strategi fram till år 2000 (bilaga 18) följande observationer: "Marknadsandel/konkurrens

Marknadsandelarna kommer att förbli 25 % för SGL, 31 % för UCAR och 24 % för japanerna"

Och senare rekommenderas följande: "Bibehåll jämvikten med fasta marknadsandelar för SGL (25 %), UCAR (31 %) och japanerna (24 %)."

[Dessa uppgifter gäller de världsomspännande marknadsandelarna.]

Vad gäller Västeuropa är fördelningen av producenternas prognostiserade marknadsandelar för 1996 följande: SGL 40 %, UCAR 31 %, C/G 8 %, japanerna 3 % och "ovriga" (dvs. Conradty och VAW Carbon) 13 % (bilaga 19). I brist på andra bevis och eftersom uppgifterna inte bestrids av parterna i deras skriftliga svar på kommissionens meddelande om invändningar, kan man utgå ifrån att dessa uppgifter motsvarar de kvoter som bestämts.

(72) Vid efterföljande "arbetsmöten" reviderade deltagarna sina försäljningsuppgifter på de olika marknaderna och utbytte information för att kunna övervaka att de tilldelade kvoterna efterlevdes.

Enligt UCAR tog alla deltagare med sig information till mötena om sina försäljningsvolymer som sedan kollationerades och fördes upp i tre kolumner: SGL, UCAR och de fyra japanska producenterna tillsammans. Uppgifterna summerades per region och analyserades per land inom varje region ([...]*). Detta bekräftas av Tokai som hävdar att dessa "efterfrågeprognoser" också visade uppskattningarna för den närmaste framtiden (Tokais svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 8.)

Vid "toppmötet" i Tokyo i februari 1995 föreslog SGL att ett centralt övervakningssystem (CMS) skulle inrättas för att utbytet av volymuppgifter skulle kunna formaliseras och insamlingen av uppgifter effektiviseras. Kartellen utsåg Tokai till att samla in uppgifter från de japanska producenterna, UCAR och SGL. Bilaga 20 är ett exempel på en sådan rapport. Den är betitlad "CMS Report/Forecast 1995 & 1996" och inleds med en allmän översikt över världsmarknaden och SGL:s, UCAR:s och japanernas ställning i regionerna. Den världsomspännande industrins tre "ben" ingår i en triangel där jämvikten mellan marknadsandelarna måste upprätthållas: "Jämvikten mellan marknadsandelarna inom triangeln under dessa fyra år lutar åt Pinot..." (dvs. UCAR). "Det finns tecken på minskad jämvikt mellan marknadsandelarna inom triangeln, vilket kan leda till destruktiva reaktioner från den part som förlorar på detta. Det är emellertid inte lätt att avgöra var den verkliga jämvikten ligger och vi måste vara mycket noggranna med jämvikten, särskilt som vi alla i olika grad njuter av samarbetets frukter..." "Åren fram till 2000 kommer att vara både avgörande och lämpliga för vår möjlighet att skapa en ny symbios där vi alla kan försäkra oss om rimliga vinster. Sett ur en annan synvinkel kan dessa år i stället leda till att vi förstör det som hittills byggts upp om vi okontrollerat släpper lös den styrka som ackumulerats och sparats genom vårt samarbete."

Fyra tabeller bifogas (en femte, "Försäljningsvolym och andelsöversikt" ("Sales volume and share overview") saknas).

(73) Här är följande tabeller relevanta: "Världsomspännande översikt över försäljningsvolymer och efterfrågan i slutet av augusti 1995" ("World Review of sales volume and demand as of end August 95") och "Prognos från slutet av augusti 1995 för världsomspännande försäljningsvolym och efterfrågan" ("World Forecast Sales Volume and Demand 1996 as of end August 95"). Inom den västeuropeiska regionen visas alla stålproducerande länder inklusive Norge. Benelux behandlas som en enhet och Irland förefaller inberäknat i Förenade kungariket. Summan för varje land fördelas på rubrikerna "Japan", "SGL", "UCAR", "VAW Carbon" och "Övriga". (UCAR:s minnesbild av uppgifterna fördelade på tre kolumner tycks inte ha tagit med de uppgifter som gällde VAW Carbon.)

Eftersom kodnamnen "BMW", "Cold", "Pinot" och "Wave" används i rapporten har de smugit sig med in i tabellerna.

Fastän tabellen över "Försäljningsvolym och andelsöversikt" (på vilken kommentaren om den "Allmänna överblicken" grundar sig) saknas, tycks den ha omfattat varje år mellan 1993 och 1996 och följt ett mönster som liknar det i tabellen kallad "Översikt över marknaden i Fjärran östern i slutet av augusti 1995" ("Far East Review Market as of end August 1995") med en "riktmarknadsandel" för varje producent och "justeringar" av den faktiska försäljningen för att den skulle stämma med kvoterna.

Den världsomspännande prognosen för marknadsandelarna 1995 ligger nära de "fasta marknadsandelar" som SGL hänvisade till i sin strategirapport (se skäl 71). UCAR 32,1 % (jämfört med 31 %), SGL 25,7 % (jämfört med 25 %) och japanerna 23,5 % (jämfört med 24 %).

1 prognosen för Västeuropa 1995 har SGL 41 %, UCAR 32,7 %, VAW Carbon 6,6 % och japanerna 3,2 %.

Tokai bestrider att detaljerade volymer eller fördelning av marknadsandelar på den europeiska marknaden specifikt diskuterades med de japanska producenterna (Tokais svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 9 och 13). Även om detta kan äga sin riktighet, måste det konstateras att Tokai (liksom alla andra japanska producenter) informerades om de relevanta uppgifterna för den europeiska marknaden utan att protestera.

SGL hävdar att det centrala övervakningssystemet aldrig förverkligades (SGL:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 12). Detta innebär emellertid ett förnekande av formuleringarna i bevismaterialet i bilaga 20. SGL:s försäkran motsägs också av redogörelser från andra producenter (Tokais svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 10, [...]*. Enligt UCAR utbytte man fortfarande volymuppgifter vid de sista gruppmötena i Hongkong i november 1997 och i Bangkok i februari 1998 [...]* (se skälen 91 och 92).

1.4.5.6 Lokala möten och kontakter

i) Allmänt

(74) Så länge kartellen fanns förekom också täta kontakter och möten på lokal nivå mellan deltagarna i enskilda länder för att införa och övervaka de priser som bestämts vid arbetsmötena på högre nivå.

Eftersom de berörda personerna instruerats att vidta åtgärder för att hemlighålla eller dölja sina kontakter med konkurrenterna, finns inte särskilt mycket direkt bevisning. Det allmänna mönstret i de gemensamma försöken till hemlighållande framgår av [...]* och [...]*.

Dessa kontakter och möten gällde Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Förenade kungariket.

ii) Tyskland

(75) SGL är den största lokala producenten och det tydligt marknadsledande företaget i Tyskland, men landet är också en av UCAR:s viktigaste marknader. Enligt UCAR gick grafitelektrodkunderna vanligtvis igenom marknadspriserna två gånger om året och bad normalt producenterna om prisuppgifter under hösten inför kommande år. SGL meddelade nivån och tidpunkten för sina föreslagna prisökningar till UCAR som tillämpade samma lägstapriser (även om företaget hävdar att det ofta har lämnat rabatter). Vanligen höjdes priset två gånger om året.

Ibland ägde "lokala" möten rum. Medan SGL hävdar att dessa kontakter var sporadiska, vanligen oplanerade och "händelsevis" ägde rum i samband med branschföreningsmöten ([...]*), SGL:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 12), visar UCAR:s redogörelse att mötena inte skedde fullt så spontant. Företrädare för de två företagen möttes då och då för att diskutera priser och bytte sammanställningar över uppgifter med varandra om sin respektive försäljning i Tyskland (UCAR hävdar att företaget i allmänhet underskattade sin försäljning med 15 %). Ibland diskuterades också enskilda kunder ([...]*).

Vid dessa möten, som ägde rum på restauranger och barer och i samband med den årliga "Eisenhüttentag" i Düsseldorf, deltog ibland också en företrädare för VAW Carbon ([...]*). VAW Carbon medger för sin del nu att företaget deltog i möten som rörde specifika nationella marknader i Europa ([...]*). SGL har utan närmare precisering antytt att det också förekom sporadiska kontakter med Conradty fram till 1997 ([...]*), men det finns ingen oberoende bevisning för att styrka företagets redogörelse.

iii) Frankrike

(76) I slutet av 1994 eller början av 1995 kontaktade [...]* UCAR France sin motsvarighet inom SGL för att kontrollera de priser som kunderna erbjöds.

Dessa kontakter ägde rum i form av telefonsamtal (ungefär varannan månad) och möten (ungefär fyra gånger om året).

UCAR är den "ledande" producenten i Frankrike (se skäl 62), varför företaget satte marknadspriserna. Om en överenskommen prisökning genomfördes, skulle UCAR:s representant kontrollera med SGL att företaget tillämpade samma priser.

Enligt UCAR togs telefonkontakterna från telefonkiosker ([...]*).

iv) Italien

(77) Det finns ingen avgörande oenighet mellan UCAR och SGL om när de "grundläggande reglerna" för hemliga överenskommelser på den italienska marknaden bestämdes, även om vart och ett av företagen hävdar att initiativet kom från motparten.

Den 27 oktober 1992 möttes SGL:s och UCAR:s [...]* i Milano tillsammans med andra tjänstemän i företagen ([...]*).

Från och med detta möte kontaktade UCAR:s och SGL:s representanter varandra för att diskutera detaljerna i genomförandet av de överenskomna priserna på den italienska marknaden. Marknadscheferna höll regelbundna möten, ibland så ofta som en gång i månaden, antingen på SGL:s kontor eller på restauranger i Milano. De verkställande direktörerna för UCAR:s och SGL:s italienska dotterbolag möttes också regelbundet. Syftet med mötena var också att samordna åtgärder för att genomföra prisökningar samt att analysera marknadsutvecklingen och att garantera att de överenskomna marknadsandelarna respekterades och att underprissättning undveks. Kunderna upplystes sedan i enskilda skrivelser om kommande prisökningar. Mot slutet av november distribuerades prislistor som skulle gälla från den 1 januari ([...]*).

(78) C/G har försett kommissionen med handlingar från sin italienska försäljningsagent som rör "våra välkända konkurrenter", dvs. de fyra tillverkarna eller leverantörerna på den italienska marknaden. Se bilagorna 21 och 22.

Enligt C/G:s försäljningsagent (bilaga 22) "ägde det utlysta mötet rum fredagen den 12 november 1993. Avtal och beslut enligt följande:

- Den 22 november riktar de en skrivelse till sina kunder som innehåller den nya officiella prislistan för 1994 och försäljningsvillkoren.

- Officiellt pris på den officiella listan: 5000 italienska lire/kg.

- Nettopris som kommer att anges: 4350 italienska lire/kg."

Enligt C/G (svaret enligt artikel 11, s. 7) var "konkurrenterna" förmodligen SGL, UCAR, SDK och Cova. Eftersom Cova upphörde med sin verksamhet 1991, menar C/G förmodligen VAW Carbon och Conradty. Det finns inga andra bevis för att SDK skulle ha tagit del i lokala möten i fråga om Italien.

SGL har också hävdat (SGL:s redogörelse, s. 21) att möten på den italienska marknaden ägde rum med UCAR, Conradty, VAW Carbon och (när kartellen precis hade bildats) med Pechiney. Dessa möten hölls en till två gånger om året på en restaurang i Milano för att bestämma priserna och analysera marknadsutvecklingen.

v) Spanien

(79) De verkställande direktörerna och försäljningscheferna för UCAR:s och SGL:s spanska divisioner stod också regelbundet (i hemlig) kontakt med varandra under denna period ([...]*). Efter det att kartellpriserna för den spanska marknaden hade fastställts vid kartellens Europamöten, informerades de spanska försäljningscheferna som sedan tog telefonkontakt (under fingerade namn) med varandra för att ordna de praktiska detaljerna, dvs. vem som skulle "annonsera" först och när prisökningen skulle träda i kraft. Normalt planerade man för att prisökningarna skulle träda i kraft den 1 februari. Eftersom det krävdes omkring fyra månaders förvarning, togs dessa kontakter vanligen under årets sista kvartal.

Utöver telefonsamtal anordnades ibland möten för att diskutera den spanska marknaden, kanske en gång om året. Mötena mellan försäljningscheferna bekräftas också av SGL ([...]*).

Utöver bilaterala möten (UCAR-SGL) förekom sporadiska kontakter mellan SGL och de två övriga tyska producenterna på den spanska marknaden. En VAW-representant brukade ringa SGL omkring två gånger om året för att ta reda på när SGL tänkte tillkännage en prisökning och hur stort beloppet skulle bli ([...]*).

vi) Förenade kungariket

(80) UCAR:s och SGL:s representanter för marknadsföringsavdelningen i Förenade kungariket stod i periodisk telefonkontakt med varandra mellan mitten av 1995 och mitten av 1997 för att dubbelkolla sina respektive priser till olika kunder (som misstänktes ge medvetet vilseledande information till sina leverantörer för att sänka priserna).

Sådana samtal ringdes från telefonkiosker. Vid minst två tillfällen 1996 och 1997 ägde korta möten rum på ett hotell vid motorvägen M1 nära Derby ([...]*).

1.4.5.7 C/G:s och VAW Carbons deltagande i kartellen

i) C/G

(81) C/G, som är en amerikansk producent som på gemenskapsmarknaden såljer sina produkter genom agenter, har av tradition varit ett företag som följt prisutvecklingen. Företagets strategi var att sätta sina priser något lägre än de två största leverantörerna på den europeiska marknaden, eftersom man inte erbjöd något kundstöd efter affären och då företaget hade status av andra- eller tredjeleverantör.

C/G deltog varken i kartellens "toppmöten" eller "arbetsmöten". Företaget medger emellertid att det blev medvetet om kontakter bland konkurrenterna om grafitelektrodaffärer ([...]*). Företaget medger vidare att det deltog i bilaterala möten och hade telefonkontakt med konkurrenter om priser och marknader, framförallt med SGL, men även med UCAR, de japanska företagen och VAW Carbon ([...]*). Kontakterna inleddes runt slutet av 1991, när SGL [...]* tog initiativet till ett möte med den dåvarande verkställande direktören för C/G i New York. Enligt C/G rörde diskussionerna vinst och prissättning inom branschen men omfattade inga specifika detaljer ([...]*).

Det första möte där diskussioner om affärsvillkor och priser fördes ägde rum i januari 1993 (allt enligt C/G:s uppgifter). Efter en lunch på Park Lane Hotel gav SGL [...]* C/G [...]* en prislista (numera försvunnen eller förstörd) med länder, kolumner och datum och talade om för honom att dessa var SGL:s riktpriser (C/G:s svar enligt artikel 11 i förordning nr 17, s. 9, [...]*). Det bör emellertid noteras att C/G:s interna anteckningar redan i mitten av 1992 visade att man kände till arrangemang för att dela upp marknaden. Se skäl 85.

C/G medger att företaget hade ytterligare möten och telefonsamtal med SGL om volymer och priser (C/G:s svar enligt artikel 11 i förordning nr 17, s. 8-9).

Den 12 september 1995 mötte en hög chef inom C/G [...]* SGL (bilaga 23). Mötets innehåll finns inte dokumenterat men VAW Carbon hade redan informerat C/G om de prisökningar som planerats för den 1 januari 1996 och företaget fick sedan SGL:s prislista från samma källa (se skäl 64).

(82) C/G har förblivit otydligt i sina uppgifter om företagets kontakter med konkurrenterna. Följande förteckning över kontakterna med SGL under 1996 kan emellertid ses som typisk för de ämnen som diskuterades vid kontakttillfällena under hela perioden.

I ett telefonsamtal sommaren 1996 till C/G:s dåvarande styrelseordförande och verkställande direktör informerades denne av SGL [...]* om nuvarande priser och de kommande riktpriserna som C/G:s styrelseordförande då antecknade. Det hade redan förekommit åtskilliga telefonkontakter i samma ärende ([...]*).

Även om SGL försöker förneka det (SGL:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 13) framgår det tydligt av C/G:s anteckningar från konversationen (bilaga 17) att SGL satte press på C/G att minska sin försäljning i Europa. En anteckning längst ned på sidan lyder på följande sätt: "1) Inte beredd att ta smällar längre, behåll volymen under kontroll, 2) visa återhållsamhet, 3) den Europatäckande grafitkonsumtionen: 24000 ton, 4) SGL tar alla smällar, 5) [...], 6) [...] och 7) [...]."

(Enligt C/G var nummer 5-7 viktiga kunder som företaget fruktade kunde bli föremål för repressalier om det inte följde SGL:s önskemål, C/G:s svar av den 22 juli 1999 enligt artikel 11 i förordning nr 17, s. 4).

SGL [...]* som vid flera tillfällen uppenbarligen beskyllde C/G för att sälja för mycket i Europa ([...]*), skickade sedan ett fax till C/G:s verkställande direktör den 25 september 1996 (bilaga 24) där han lämnade en förteckning över C/G:s försäljning i olika länder och regioner i världen mellan åren 1993 och 1996. Som svar på detta gjorde C/G:s verkställande direktör en anteckning om företagets "verkliga" försäljning mot SGL:s uppskattningar och faxade dem tillbaka till [...]*. (C/G:s svar av den 22 juli 1999 enligt artikel 11 i förordning nr 17, s. 2.)

Vid ett senare möte mellan SGL:s och C/G:s företrädare på Frankfurts flygplats kring den 19 november 1996 vidhöll C/G:s administrativa chef för elektrodavdelningen inom C/G:s försäljningsdivision att SGL:s bedömningar av C/G:s försäljning i faxet av den 25 september var felaktiga ([...]*). Utöver sina möten och samtal med SGL medger C/G nu att företaget haft periodiska kontakter med både UCAR och de japanska producenterna ([...]*). Hur fragmentariserade eller sporadiska (så beskrivs de av C/G) kontakterna än må ha varit, torde de verkställande direktörerna inte på något sätt ha kunnat betvivla vilka förväntningar övriga producenter kan ha haft på C/G.

SGL:s försöker bagatellisera dessa kontakter med C/G genom att påstå att de var nödvändiga, eftersom C/G ville sälja koks till SGL (SGL:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 13). Detta bestrids emellertid av C/G i företagets redogörelse ([...]*), i dess svar av den 22 juli 1999 enligt artikel 11 i förordning nr 17 och av uppgifterna i de ovannämnda handlingarna. Av dem framgår det tydligt att SGL frivilligt tillhandahöll uppgifter om riktpriserna för grafitelektroder och när dessa priser skulle införas och klagade på C/G:s försäljningsvolym på vissa europeiska marknader.

(83) C/G för sin del hävdar ([...]*) att företaget "inte använde någon av den information som det fått av SGL [...]* när priserna sattes. C/G sätter snarare sina exportpriser utifrån ett antal faktorer, inklusive vad kunderna uppgivit för C/G:s agenter att de betalar för grafitelektroder. C/G skulle inte fatta några beslut om priser utan att ha inhämtat information från de berörda kunderna. C/G:s prissättning styrdes av denna information, inte av information från SGL [...]* om vad som kan tänkas hända i framtiden".

(84) Kommissionen anser emellertid att denna förklaring inte är uppriktig. C/G informerades på förhand om de prisökningar och riktpriser som UCAR och SGL beslutat för de europeiska marknaderna och försäkrade att företaget inte hindrade eller stjälpte deras planer. C/G visste mycket väl att de priser som kunderna betalade och de riktpriser som SGL hade meddelat företaget var samma sak. Genom att på förhand förse C/G med riktpriserna kunde kartellens ledande företag försäkra sig om att deras priser skulle tas efter av C/G som (vilket framgår av följande bevis) ändå anpassade sitt agerande för att uppfylla kartellens och särskilt SGL:s önskemål.

(85) C/G hävdar vidare att kommissionens påstående i meddelandet om invändningar att vissa chefer var medvetna om kartellen inte stöds av fakta (C/G:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 2).

I detta sammanhang hävdar kommissionen att så tidigt som den 22 juli 1992 - två månader efter "toppmötet" i London - innehöll veckorapporten till styrelseordföranden följande uppgifter (bilaga 25): "(Vi) har bokat 'vår andel' i Tyskland för andra halvåret till ett pris av drygt 4000 D-mark/ton."

C/G:s hänvisning till "vår andel" visar tydligt på att det redan fanns någon typ av överenskommelse om att företagets försäljning skulle begränsas på denna marknad. VAW Carbon tycks verkligen ha haft intrycket att C/G hade gått med på att begränsa sin försäljning i Tyskland (bilaga 26). Trots C/G:s påstådda okunskap om hur VAW Carbon kunde ha fått detta intryck (svar enligt artikel 11 i förordning nr 17 s. 7), skulle en sådan överenskommelse helt överensstämma med SGL:s upprepade påstående att C/G hade sålt "för mycket" i Europa.

C/G-anställda kände också till det "oskrivna löftet" bland världens grafitproducenter att enligt beslutet i London i maj 1992 inte öka sin kapacitet (bilaga 27).

Företagets agenter i Bryssel hänvisade t.o.m. till en storkund i Frankrike om dennes affärer med C/G snarare än SGL: "Vi drog fördel av en negativ aktion mot en av jättarna - SGL. Kunderna hoppas kunna destabilisera kartellen genom att göra en medlem mycket missnöjd." (bilaga 28)

(86) C/G:s strategi visavi kartellen sammanfattas i ett fax av den 11 november 1993 till företagets tyska agenter. I en förklaring till varför agenterna genast måste dra tillbaka ett erbjudande på 100 marks rabatt till skandinaviska kunder (som betalar i tyska mark) skriver C/G:s verkställande direktör följande: "Låt mig försöka förklara varför vi intar denna hållning. Som jag har förklarat tidigare är vi endast nummer fyra i den globala produktionen av grafitelektroder. Så länge UCAR, SGL och den japanska producentgruppen kontrollerar mer än 85 % av världsproduktionen, kan vi ingenting göra för att hindra deras vilja och möjlighet att höja priserna i världen."

(bilaga 29)

C/G hävdar att den sista kontakten med SGL ägde rum i november 1996 [...]*. Det finns inga uppgifter som antyder motsatsen (se också skäl 115).

ii) VAW

(87) I sitt första svar på kommissionens begäran om upplysningar av den 31 mars 1999 medgav VAW Carbon att företaget hade deltagit i "informella" möten med företrädare för SGL, UCAR och de fyra japanska producenterna. Enligt VAW Carbon hölls de möten som företaget deltog i vanligtvis i Schweiz en eller ett par gånger om året. Företaget lämnade emellertid ingen relevant dokumentation och hävdade att det var oförmöget att lämna ytterligare detaljer om datum, plats eller deltagare i specifika möten. (Liksom övriga inblandade vidtog verkligen VAW Carbons företrädare åtgärder för att hemlighålla sitt deltagande i mötet genom att medvetet inte lämna in någon begäran om reseersättning.)

Genom en skrivelse av den 12 juli 1999 medgav emellertid VAW Carbon att företaget under perioden mellan den 1 januari 1992 och slutet av 1996 deltagit i regelbundna möten som omfattade planeringen och inrättandet av en kartell ledd av SGL och UCAR där volymkvoter och priser fastställdes ([...]*).

De två ledande företagen var enligt VAW Carbon väl medvetna om att företaget bara "följde" prisutvecklingen och att det ens inte hade behövt delta i mötena för att kartellen skulle ha fungerat. Medan SGL hävdar att man "bara informerade" VAW Carbon om datum och platser för mötena (SGL:s svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 13), påstår VAW Carbon att SGL insisterade på att VAW skulle delta i de regelbundna mötena ([...]*).

(88) VAW Carbon deltog i det första "arbetsmötet" i Zürich den 25 maj 1992 då de olika marknaderna delades upp på deltagarna och en prislista sammanställdes.

Fram till slutet av 1996 deltog VAW Carbons administrative chef i multilaterala arbetsmöten som hölls i Europa ([...]*). Därefter bjöds företaget inte längre in. (Det förklarar inte varför.)

VAW Carbon medger också att företaget deltog i separata europeiska gruppmöten en eller två gånger om året samt i möten för att diskutera specifika nationella marknader.

Genom sina tyska försäljningschefer fungerade VAW Carbon också som en länk mellan kartellen och C/G. Se bilagorna 9 och 30 (VAW Carbons administrative chef hade förmodligen fått prislistan från SGL).

VAW Carbons engagemang i övervakningen av försäljningsvolymerna (det centrala övervakningssystemet) framgår av bilaga 20.

VAW Carbon hävdar att man slutade delta i "informella" möten med konkurrenter någon gång i slutet av 1996. Det finns inga uppgifter från andra kartellmedlemmar som pekar på motsatsen (se skäl 115).

1.4.5.8 Kartellens fortsättning efter undersökningarna

(89) De undersökningar som samtidigt utfördes av kommissionen och Förenta staternas konkurrensmyndighet i juni 1997 ledde inte till något omedelbart slut på kartellen.

(90) SDK hävdar att man hade redogjort för sina avsikter att inte längre delta i mötena redan vid arbetsmötet i Tokyo i april 1997 ([...]*). I slutet av 1996 hade kunder i Förenta staterna också riktat starka protester mot en aviserad prishöjning på 9 % som skulle träda i kraft i början av 1997. De meddelade också offentligt att de hade riktat klagomål till justitiedepartementet. Enligt vissa uppgifter hade man redan några månader innan kommissionen genomförde sina kontroller insett att detta skulle kunna inträffa.

(91) Direkt efter kommissionens inspektioner den 5 juni 1997 - samma inspektioner som SGL varskott övriga producenter om - hade SGL och UCAR diskuterat resultatet av undersökningen. SGL försäkrade UCAR om att inga komprometterande handlingar hade påträffats ([...]*).

I mitten av juli 1997 hölls ett möte i Malaysia där företrädare för SGL, Nippon, Tokai och SEC deltog. SDK och UCAR valde att inte delta och mötet hölls i deras frånvaro. Det finns inga uppgifter om diskussionerna eller transaktionerna ([...]*).

I november 1997 hölls ännu ett möte i Hongkong som pågick halvannan dag. Deltagarna vid detta möte var SGL, UCAR, Tokai, SEC och Nippon. De diskuterade kommissionens förfarande och gick igenom det centrala övervakningssystemets volymöversikt för varje region och marknad ([...]*, se också SGL:s svar till kommissionens meddelande om invändningar, s. 13).

(92) Det sista kända trepartsmötet hölls i Bangkok den 13 februari 1998 ([...]*). Vid mötet deltog representanter för SGL och UCAR samt Tokai, SEC och Nippon på den japanska sidan. Tabellerna i det centrala övervakningssystemet uppdaterades på nytt enligt vanlig praxis. SGL och UCAR informerade de japanska företagen om sina dåvarande Europapriser.

Utöver "arbetsmötena" med japanerna stod UCAR:s och SGL:s europeiska försäljningschefer i regelbunden kontakt för att samordna sina priser på de europeiska marknaderna.

UCAR hade tydligen inte genomfört den prishöjning i Europa som var planerad till den 1 juli 1997. Den sköts upp till den 1 januari 1998. Telefonsamtalen och mötena gällde bl.a. denna fråga.

(93) Utöver de täta kontakterna om priserna mellan de europeiska [...]*, samtalade också [...]* i UCAR och SGL regelbundet (samtal där en av dem använde en mobiltelefon registrerad i Schweiz).

Dessa bilaterala kontakter fortsatte åtminstone till mars 1998 ([...]*).

Medan SGL i sitt svar på meddelandet om invändningar (s. 13) förnekar att man skulle ha givit några sådana råd, bekräftar både [...]* och SEC (svar på kommissionens meddelande om invändningar, s. 12) att höga chefer inom SGL hade uppmanat japanska producenter att inte samarbeta i fråga om kommissionens undersökningar och att inte svara på någon begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17. Eftersom SGL hade varskott flera andra kartellmedlemmar om de kommande inspektionerna (se skäl 33) och då ingen av de japanska producenterna, bortsett från SDK, inledningsvis samarbetade med kommissionen anser kommissionen detta vara troligt. Denna åsikt stärks också av att svaren på kommissionens begäran om upplysningar enligt artikel 11 var mycket vaga.

UCAR hävdar ([...]*) att SGL:s [...]* fortsatte att ringa UCAR:s försäljningschef även efter det att denne avskedats. Flera kontakter ägde rum mellan april 1998 och oktober 1998.

2. RÄTTSLIG BEDÖMNING

2.1 EG-FÖRDRAGET OCH EES-AVTALET

2.1.1 FÖRHÅLLANDET MELLAN EG-FÖRDRAGET OCH EES-AVTALET

(94) De överenskommelser som beskrivs ovan gäller alla stålproducerande länder inom EES, dvs. alla medlemsstater och Norge (Island och Liechtenstein producerar inte stål). Överenskommelserna utsträcktes till att omfatta Österrike, Sverige och Finland innan de blev medlemmar i gemenskapen den 1 januari 1995.

EES-avtalet, som innehåller samma konkurrensregler som fördraget, trädde i kraft den 1 januari 1994. I detta beslut tillämpas därför dessa regler (framför allt artikel 53.1 i EES-avtalet) från och med den 1 januari 1994 på de överenskommelser mot vilka invändningar görs.

Artikel 81 i fördraget är tillämplig om överenskommelserna påverkade konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Kartellens verksamhet i Norge och dess effekter på handeln mellan gemenskapen och de Efta-länder som hör eller hörde till EES (Efta/EES-länderna) och på handeln mellan Efta/EES-länderna omfattas av artikel 53 i EES-avtalet.

2.1.2 JURISDIKTION

(95) Enligt artikel 56.1 c och artikel 56.3 i EES-avtalet är kommissionen behörig att i det aktuella fallet tillämpa både artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet, eftersom kartellen hade en märkbar effekt på handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensen inom gemenskapen.

2.2 TILLÄMPNING AV ARTIKEL 81 I FÖRDRAGET OCH ARTIKEL 53 I EES-AVTALET

2.2.1 ARTIKEL 81.1 I FÖRDRAGET OCH ARTIKEL 53.1 I EES-AVTALET

(96) I artikel 81.1 i fördraget anges att följande är oförenligt med den gemensamma marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte och resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden, särskilt sådana som innebär att inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs, produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras, eller att marknader eller inköpskällor delas upp.

(97) I artikel 53.1 i EES-avtalet (som är utarbetad på grundval av artikel 81.1 i fördraget) finns ett likadant förbud mot avtal osv., men villkoret att dessa skall a) påverka handeln "mellan medlemsstaterna" har ersatts med "mellan avtalsslutande parter" och b) hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden har ersatts med "inom det territorium som omfattas av detta avtal".

2.2.2 AVTAL OCH SAMORDNADE FÖRFARANDEN

(98) Förbudet i artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet hänför sig till avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden.

Ett avtal kan sägas existera när parterna ansluter sig till en gemensam plan som begränsar eller sannolikt kommer att begränsa deras kommersiella agerande genom att den fastställer gränserna för deras respektive åtgärder eller avstående från åtgärder på marknaden. Avtalet behöver inte vara skriftligt. Det behövs inga formaliteter och avtalet behöver inte innehålla några sanktioner eller genomförandeåtgärder. Att det finns ett avtal kan framgå direkt eller indirekt av parternas beteende.

I sin dom i de förenade målen T-305/94 osv., Limburgse Vinyl Maatschappij N.V. m.fl. mot kommissionen (PVC II), REG 1999, s. II-931, konstaterar förstainstansrätten följande i punkt 715: "Det framgår av fast rättspraxis att det är fråga om avtal i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget så snart de aktuella företagen har gett uttryck för sin gemensamma vilja att agera på marknaden på ett bestämt sätt".

(99) I artikel 81.1 i fördraget(9) skiljer man mellan "samordnade förfaranden", "avtal mellan företag" och "beslut av företagssammanslutningar". Syftet är att låta förbuden i denna artikel omfatta en form av samordning mellan företag som, utan att det har givit upphov till ett egentligt avtal, medvetet ersätter den fria konkurrensens risker med ett praktiskt inbördes samarbete (Mål 48/69, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, Rec. 1972, s. 619).

De kriterier för samordning och samarbete som fastställs i domstolens rättspraxis kräver inte att en faktisk plan utarbetas, utan bygger på tanken bakom fördragets konkurrensregler, vilken innebär att varje ekonomisk aktör självständigt måste besluta om den affärspolicy som aktören avser att tillämpa på den gemensamma marknaden. Även om kravet på självständighet inte utesluter att aktörerna har rätt att rationellt anpassa sig till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade agerande, är det emellertid helt och hållet uteslutet att det förekommer direkta eller indirekta kontakter mellan sådana aktörer som kan medföra påverkan på en faktisk eller potentiell konkurrents beteende på marknaden. Det är inte heller godtagbart att för en sådan konkurrent avslöja det agerande som man har beslutat eller som man överväger att själv tillämpa på marknaden (Förenade målen 40-48/73 osv., Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, Rec. 1975, s. 1663).

(100) Detta innebär att ett visst beteende kan vara ett samordnat förfarande enligt artikel 81.1 i fördraget även om parterna inte uttryckligen har anslutit sig till en gemensam plan som fastställer deras agerande på marknaden, men medvetet antar eller ansluter sig till hemliga samförståndsplaner som underlättar samordnandet av deras kommersiella beteende. (Se även förstainstansrättens dom i mål T-7/89, Hercules mot kommissionen, Rec. 1991, s. II-1711, punkt 256.)

Även om begreppet "samordnat förfarande" enligt artikel 81.1 i fördraget förutom samordningen mellan företagen även förutsätter ett beteende på marknaden som svarar mot denna samordning och ett orsakssamband mellan dessa båda förutsättningar, kan det, såvida motsatsen inte bevisas, antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt agerande på marknaden. Detta gäller i än högre grad när samordningen har skett regelbundet under en lång period (EG-domstolens dom i mål C-199/92 p, Hüls mot kommissionen, REG 1999 s. I-4287, punkt 158-166).

(101) Kommissionen behöver inte avgöra exakt vilken typ av illegalt beteende det är fråga om, särskilt inte när det gäller en komplicerad överträdelse som pågått länge. Skillnaden mellan begreppen "avtal" och "samordnat förfarande" är inte helt tydlig, utan begreppen kan överlappa varandra. Eftersom en överträdelse samtidigt kan innehålla drag av båda formerna av förbjudet beteende kan det faktiskt vara omöjligt att skilja dem åt, även om ett enskilt drag skulle kunna beskrivas som antingen ett avtal eller ett samordnat förfarande. Det skulle emellertid vara en konstlad analys att dela upp drag som utan tvivel är en del av ett och samma beteende och med ett och samma syfte i flera olika typer av överträdelser. En kartell kan därför samtidigt bestå av ett avtal och ett samordnat förfarande. I artikel 81 fastställs inte någon särskild kategori för en komplicerad överträdelse av den typ det här är fråga om (se åter förstainstansrättens dom i mål T-7/89, Hercules mot kommissionen, punkt 264).

I sin dom i ärendet PVC II (se skäl 98) konstaterar förstainstansrätten (i punkt 696) följande: "När det gäller en komplex överträdelse, i vilken flera producenter varit inblandade under lång tid och som syftat till att åstadkomma en gemensam reglering av marknaden, kan det inte krävas att kommissionen, i förhållande till varje företag och vid varje tidpunkt, skall kunna kvalificera överträdelsen som antingen avtal eller samordnat förfarande, i synnerhet som artikel [81] i fördraget under alla omständigheter omfattar båda dessa slag av överträdelse."

(102) För att det skall vara fråga om ett "avtal" enligt artikel 81.1 i EG-fördraget krävs inte samma säkerhet som för genomförandet av ett affärsavtal enligt civilrätten. När det gäller en komplicerad kartell som funnits under lång tid kan begreppet "avtal" tillämpas inte bara på en övergripande plan eller på de villkor som man uttryckligen har enats om, utan också på genomförandet av vad man har kommit överens om på grundval av samma mekanismer och i samma gemensamma syfte.

(103) Vid fastställandet av förstainstansrättens dom i mål C-49/92P, Kommissionen mot Anic Partecipazioni SpA, REG 1999 s. I-4125, punkt 81, konstaterar EG-domstolen uttryckligen att det framgår av artikel 81.1 i fördraget att ett avtal kan bestå inte bara av en enstaka handling utan även av en serie handlingar eller ett fortlöpande beteende.

En komplicerad kartell kan därför med rätta betraktas som en enstaka fortlöpande överträdelse under den tid som den existerade. Avtalet kan mycket väl ha varierat från tid till annan, och dess mekanismer kan ha anpassats eller förstärkts med hänsyn till utvecklingen. Värdet av denna bedömning påverkas inte av att ett eller flera inslag i en serie handlingar eller ett fortlöpande beteende i sig självt skulle kunna utgöra en överträdelse av artikel 81.1 i fördraget.

(104) Även om en kartell är ett gemensamt förehavande, kan varje deltagare i avtalet spela sin egen särskilda roll. Ett eller flera företag kan ha en dominerande roll som kartelledare. Interna konflikter och rivalitet och till och med bedrägeri kan förekomma, men det hindrar ändå inte att arrangemanget utgör ett avtal eller ett samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 81.1 i fördraget om det finns ett enda gemensamt och fortlöpande syfte.

Själva det faktum att varje deltagare i en kartell kan spela den roll som är lämplig för företagets egna särskilda förhållanden utesluter inte företagets ansvar för överträdelsen som helhet, inklusive åtgärder som vidtagits av andra deltagare, och som tjänar samma olagliga syfte och har samma konkurrenshämmande effekt. Ett företag som deltar i ett gemensamt olagligt beteende genom åtgärder som bidrar till förverkligandet av det gemensamma målet är ansvarigt för överträdelser som genomförs av andra företag inom ramen för ett och samma gemensamma beteende under hela den period som företaget deltar i det gemensamma beteendet. Detta är särskilt fallet när det konstateras att företaget i fråga känt till övriga deltagares överträdelser eller rimligen kunde förutse dem och företaget var berett att acceptera risken att de andra företagen begick överträdelser (EG-domstolens dom i målet Kommissionen mot Anic, punkt 83).

2.2.3 ÖVERTRÄDELSENS ART I DETTA FALL

(105) Det finns bevis för att det hemliga samförståndet mellan producenterna av grafitelektroder som påverkat gemenskapen började med kontakter så tidigt som 1990 och utvecklades i slutet av 1991 och början av 1992.

För att det skall vara en överträdelse enligt artikel 81.1 i fördraget krävs inte att deltagarna i förväg har kommit överens om en omfattande gemensam plan. Begreppet "avtal" i artikel 81.1 i fördraget skulle vara tillämpligt på de inledningsvisa överenskommelser eller ofullständiga och villkorliga avtal som ingås vid de förhandlingar som leder till ett slutligt avtal. De förhandlingar och förberedelser som leder till att man antar en övergripande plan för att reglera marknaden kan också (beroende på omständigheterna) korrekt definieras som ett samordnat förfarande.

I detta fall kommer kommissionen emellertid att inleda sin bedömning med producenternas slutliga antagande och genomförande av den gemensamma kartellplanen.

(106) Vid det första "toppmötet" i London den 21 maj 1992 enades de största producenterna, dvs. SGL, UCAR och den japanska "gruppen", om de grundläggande principerna för hur kartellen på världsmarknaden för grafitelektroder skulle genomföras. De kom överens om att fastställa priser och tillämpa en prishöjningsmekanism liksom att fördela de nationella marknaderna mellan sig och tilldela var och en en marknadsandelskvot. Dessutom kom de överens om att inte höja produktionskapaciteten och att inte överföra teknik till andra än kartellmedlemmarna. Ett program för kontroll och verkställande infördes (för närmare uppgifter, se skälen 71-73).

Denna plan som de alla, även VAW Carbon, gick med på tillämpades under flera år, under vilka man använde samma mekanismer och strävade efter samma gemensamma mål, nämligen att undanröja konkurrensen.

Att planen utarbetades vid regelbundna möten innebär inte att det är fråga om olika "avtal", utan att det rör sig om genomförandet av ett och samma övergripande och olagliga system.

Med tanke på den gemensamma utformningen och det gemensamma målet att undanröja konkurrensen inom grafitelektrodbranschen som producenterna oupphörligt eftersträvade, anser kommissionen att beteendet på EES-marknaden utgjorde en enda fortlöpande överträdelse av artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet och att varje deltagare måste bära ansvaret för den tid man deltog i det gemensamma systemet.

(107) Även om överenskommelserna mellan producenterna korrekt skulle kunna anses ha alla de egenskaper som utgör ett fullständigt "avtal", skulle (om det var lämpligt eller nödvändigt) vissa faktiska inslag i det olagliga beteendet kunna beskrivas som ett samordnat förfarande.

C/G deltog i kartellens överträdelser, men deltog inte självt i några gruppmöten. Även om företaget var med i utkanten av kartellen, samarbetade man med den och anslöt sig medvetet till dess mål. C/G:s kontakter med kartellen via SGL och andra gjorde det möjligt för företaget att anpassa sitt marknadsbeteende så att det låg mer i linje med övriga producenters beteende och tillät de andra att agera utifrån antagandet att C/G skulle följa deras exempel och inte störa deras planerade prisinitiativ.

Även om det i fråga om C/G inte är nödvändigt att exakt definiera överträdelsen (se dom PVC II, punkt 696), skulle företagets deltagande mycket väl kunna anses ha mer av de egenskaper som utgör ett samordnat förfarande. En exakt definition av företagets beteende förändrar dock ingenting med avseende på artikel 81.1 i fördraget: C/G kan inte påstå att företaget tog avstånd från det övergripande system i vilket man medvetet deltog.

2.2.4 BEGRÄNSNING AV KONKURRENSEN

(108) Avtalen hade i detta fall till syfte och resultat att begränsa konkurrensen inom gemenskapen och EES.

I artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet fastställs uttryckligen att följande beteenden utgör konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden:

- Att inköps- eller försäljningspriser och andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs.

- Att produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras.

- Att marknader eller inköpskällor delas upp.

(109) Dessa är de centrala målen med de övergripande arrangemang som är aktuella i detta ärende. Priset är det huvudsakliga konkurrensmedlet och därför syftade producenternas olika hemliga överenskommelser och mekanismer till syvende och sist till ett högre pris, som skulle vara till förmån för dem och vara högre än det pris som skulle råda vid fri konkurrens. Att dela upp marknader och fastställa priser begränsar konkurrensen enligt både artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet.

(110) Den aktuella kartellen måste bedömas i sin helhet och med hänsyn till alla omständigheter, men de främsta inslagen i de avtal och arrangemang som kan definieras som konkurrensbegränsningar är följande:

- Fastställande av priser.

- Fördelning av marknader och marknadsandelskvoter.

- Att kräva att alla andra än "hemmamarknadsproducenterna" drar sig tillbaka från eller inte konkurrerar "aggressivt" på vissa marknader.

- Att frysa, begränsa eller lägga ned produktionskapacitet.

- Att begränsa överföringen av teknik utanför kartellen.

Dessa inslag tillämpades av kartellmedlemmarna främst genom

- att man kom överens om samordnade prishöjningar,

- att man utsåg den producenter som skulle "leda" prishöjningama på varje nationell marknad,

- att man skickade runt en lista över aktuella och framtida riktpriser för att samordna prishöjningarna,

- att planera och tillämpa ett rapporterings- och övervakningssystem för att se till att de konkurrensbegränsande avtalen tillämpades, och

- att delta i regelbundna möten och ha andra kontakter för att komma överens om ovannämnda begränsningar och för att genomföra och/eller ändra dem.

2.2.5 EFFEKTER PÅ HANDELN MELLAN MEDLEMSSTATERNA OCH DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA TILL EES-AVTALET

(111) Det fortlöpande avtalet mellan producenterna hade en märkbar effekt på handeln mellan medlemsstaterna och mellan de avtalsslutande parterna i EES-avtalet.

Artikel 81.1 i fördraget riktar sig mot avtal som kan skada uppnåendet av en inre marknad mellan medlemsstaterna, antingen genom att nationella marknader delas upp eller genom att påverka konkurrensstrukturen inom den gemensamma marknaden. På samma sätt riktar sig artikel 53.1 i EES-avtalet mot avtal som äventyrar fullbordandet av ett homogent europeiskt ekonomiskt samarbetsområde.

Som visats i avsnittet "Internationell handel" ovan (se skäl 19) kännetecknas grafitelektrodmarknaden av en stor handelsvolym mellan medlemsstaterna. Handelsvolymen mellan gemenskapen och Efta är också betydande. Norge importerar 100 % av sitt behov, främst från SGL, UCAR och VAW Carbon, och redan före anslutningen av Österrike, Finland och Sverige importerade Österrike stora kvantiteter och de andra två länderna hela sitt behov av grafitelektroder.

Tillämpningen av artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet på en kartell är emellertid inte begränsad till den del av kartellmedlemmens försäljning som faktiskt innebär förflyttning av varor från ett land till ett annat. För att dessa bestämmelser skall vara tillämpliga krävs inte heller att man kan visa att varje deltagares beteende för sig, i motsats till kartellen som helhet, påverkade handeln mellan medlemsstaterna (se förstainstansrättens dom i mål T-13/89, Imperial Chemical Industries mot kommissionen, Rec. 1992, s. II-1021, punkt 304).

I detta fall omfattade kartellen praktiskt taget all handel inom gemenskapen och EES inom denna viktiga industrisektor. Att producenter som inte verkade på hemmamarknaden drog sig tillbaka från vissa marknader och att man fastställde priser och kvoter måste ha haft till resultat, eller kunde förväntas ha till resultat, att handelsmönstren automatiskt avvek från de normala (se EG-domstolens dom i de förenade målen 209-215 och 218/78, Van Landewyck m.fl. mot kommissionen, Rec. 1980, s. 3125, punkt 170).

Kartellens försäljning i andra länder än gemenskapens och EES medlemsstater omfattas inte av detta beslut.

2.2.6 BESTÄMMELSER INOM KONKURRENSREGLERNA SOM ÄR TILLÄMPLIGA PÅ ÖSTERRIKE, FINLAND, NORGE OCH SVERIGE

(112) EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Den enda bestämmelse som är relevant för detta förfarande för den period som kartellen var verksam innan EES-avtalet trädde i kraft är artikel 81 i fördraget. Om kartellens verksamhet omfattade Sverige, Finland, Norge och Österrike före den 1 januari 1994 (dåvarande Efta-medlemsstater) kommer detta inte att betraktas som en överträdelse av artikel 81.1 i fördraget.

Under perioden 1 januari-31 december 1994 var bestämmelserna i EES-avtalet tillämpliga på de fyra Efta-medlemsstater som hade anslutit sig till EES. Kartellen utgjorde en överträdelse av både artikel 53.1 i EES-avtalet och artikel 81.1 i fördraget och kommissionen har behörighet att tillämpa båda bestämmelserna. Kartellens verksamhet i dessa fyra Efta-stater under år 1994 omfattas av artikel 53.1 i EES-avtalet.

Efter det att Österrike, Finland och Sverige anslöt sig till gemenskapen den 1 januari 1995 blev artikel 81.1 i fördraget tillämplig på kartellen i den mån den omfattade dessa marknader. Kartellens verksamhet i Norge fortsatte att utgöra en överträdelse av artikel 53.1 i EES-avtalet.

I praktiken innebär ovanstående att i den mån kartellen var verksam i Österrike, Finland, Norge och Sverige, så utgjorde detta en överträdelse av EES och gemenskapens konkurrensregler från och med den 1 januari 1994.

2.2.7 ÖVERTRÄDELSENS VARAKTIGHET

(113) Även om det framgår tydligt av uttalanden från både SDK och UCAR att kontakterna mellan UCAR, Sigri och de japanska producenterna inleddes så tidigt som 1991 kommer kommissionen i detta ärende att begränsa sin bedömning enligt konkurrensreglerna och ålägga eventuella böter från och med maj 1992, eftersom detta var den dag då det första "toppmötet" hölls i London och man kom överens om de grundläggande principerna för kartellen.

Man bör naturligtvis lägga märke till att i den mån kartellen omfattade Österrike, Finland, Norge och Sverige, så utgör detta inte en överträdelse av konkurrensreglerna före den 1 januari 1994, då EES-avtalet trädde i kraft.

Att UCAR, SGL och de japanska producenterna deltog i överträdelsen från och med den 21 maj 1992 är fastställt genom att deras respektive verkställande direktörer eller direktörer deltog i det första "toppmötet" eller genom att ett annat företag företrädde deras intressen (detta gäller Nippon och SEC).

Att Nippon och SEC inte deltog i det första "toppmötet" den 21 maj 1992 ändrar inte sakförhållandet, eftersom de båda företräddes av Tokai och de själva var med på det första "arbetsmötet" endast fyra dagar senare. Även VAW Carbon deltog i detta senare möte.

C/G:s deltagande i det hemliga samförståndet kommer att räknas från januari 1993, då hemligt samförstånd om fastställande av priser för första gången diskuterades öppet (se skäl 81).

(114) Trots de undersökningar som genomfördes dels av Federal Bureau of Investigation, dels av kommissionen fortsatte kartellmötena till åtminstone den 13 februari 1998, då det sista kända "arbetsmötet" ägde rum. I detta möte deltog företrädare för SGL, UCAR och tre av de japanska producenterna: SEC, Nippon och Tokai. SGL och UCAR fortsatte till och med med sina olagliga kontakter åtminstone ytterligare en månad (se skäl 93).

Kommissionen kommer i brist på bevis att utgå ifrån att SGL:s och UCAR:s deltagande i kartellen avslutades i mars 1998, även om UCAR har uppgivit (se skäl 93) att ytterligare konktater initierades av SGL under de följande sex månaderna. För de tre japanska producenterna - SEC, Nippon och Tokai - kommer det aktuella datumet att räknas från mitten av februari.

SDK hade då redan dragit sig tillbaka från mötena. Även om företaget uppger att en ny ledning i Tokyo så tidigt som i januari 1997 hade gett direktiv som gick ut på att konkurrenshämmande beteende inte skulle tolereras, deltog en företrädare för SDK i mötet i Tokyo den 9-10 april 1997, antagligen för att informera de andra deltagarna i kartellen att man inte längre skulle delta i den. I princip bekräftas detta av att andra kartellmedlemmar inte uppger att SDK deltagit i senare möten ([...]*) (indirekt). April 1997 kan därför anses som den tidpunkt då SDK drog sig ur kartellen (Showa Denkos svar på meddelandet om invändningar, s. 8)

(115) VAW Carbon hävdar att man slutade delta i mötena i slutet av 1996. I brist på bevis på motsatsen kommer kommissionen att utgå från denna tidpunkt när den fastställer varaktigheten i detta fall. C/G hävdar att dess direktör under 1996 krävde att SGL:s [...]* skulle sluta att ringa C/G (svar enligt artikel 11, s. 9). Det sista möte man erkänner att man deltagit i var i Frankfurt i november 1996, vilket kommer att betraktas som den tidpunkt då C/G drog sig ur kartellen ([...]*).

2.2.8 MOTTAGARE AV BESLUTET

(116) Genom de fakta som beskrivits i del 1 av detta beslut har det fastställts att SGL, UCAR, Showa Denko, Tokai, Nippon, SEC och C/G direkt har deltagit i kartellen. Därför kommer varje företag att få ta ansvar för överträdelsen och detta beslut riktar sig därför till varje företag.

(117) Frågan om vem beslutet skall rikta sig till är oklar endast i ett fall, där det måste diskuteras om moderbolaget kan anses vara ansvarigt för sitt dotterbolags beteende. Detta gäller VAW Carbon.

Det ursprungliga VAW Carbon GmbH (registrerat i Grevenbroich) var fram till den 31 december 1995 ett "rent försäljningsbolag" (reine Vertriebsgesellschaft) för karbon- och grafitprodukter tillverkade av VAW Aluminium AG. Enligt VAW Carbons svar av den 9 juli 1999 på kommissionens begäran om upplysningar av den 28 juni 1999 (punkt 2) var företaget ett helägt dotterbolag till VAW Aluminium AG.

VAW Aluminium AG är en stor industrikoncern med diverse verksamheter och ett nätverk av dotterbolag. Dess karbonsektor (och grafiktelektrodsektor) genomgick två företagsomstruktureringar under den period då kartellen var verksam.

(118) Från och med den 1 januari 1996 överfördes hela VAW Aluminium AG:s karbon- och grafitverksamhet (inklusive produktion och försäljning) till dess helägda dotterbolag Ingal GmbH, Bonn, som (något förvirrande) döptes om till VAW Carbon GmbH (nedan kallat det "nya" VAW Carbon GmbH). I januari 1996 övertog företaget det gamla VAW Carbon GmbH (Grevenbroich), som ströks ur aktiebolagsregistret.

I september 1998 genomfördes på ledningens initiativ ett förvärv med en stor andel främmande kapital, främst finansierat av NatWest Ventures (Nominees) Ltd i London (nedan kallat NatWest). Det "nya" VAW Carbon GmbH & Co KG:s affärsverksamhet och tillgångar förvärvades med tillstånd från VAW av det nybildade företaget Erftcarbon GmbH & Co KG, i vilket NatWest äger 85 % av aktiekapitalet och ledningen 15 %.

Enligt artikel 14 i försäljningsavtalet kvarstod ansvaret för eventuella böter eller påföljder som det "nya" VAW Carbon GmbH kan komma att åläggas under kommissionens undersökning emellertid hos det företaget.

Det "nya" VAW Carbon GmbH finns fortfarande, men bara som ett vilande företag utan affärsverksamhet. Dess enda nuvarande tillgångar är de pengar som man fick vid försäljningen.

(119) Kommissionen riktade meddelandet om invändningar till VAW Aluminium AG, VAW Carbon GmbH:s moderbolag.

(120) Under det administrativa förfarandet i detta fall hävdade VAW Aluminium AG att meddelandet om invändningar och ett eventuellt beslut bör riktas till VAW Carbon GmbH. Enligt VAW Aluminium AG bar dess dotterbolag hela ansvaret för försäljningen och marknadsföringen av produkten. VAW Aluminium AG har aldrig varit med i kartellen (VAW:s svar på meddelandet om invändningar, s. 1-2).

(121) Kommissionen tillbakavisar VAW Aluminium AG:s argument. I sin nyligen avkunnade dom i mål C286/98 P, Stora Kopparbergs Bergslags SG mot kommissionen REG 2000, s. I-9925, punkt 28 fastställde EG-domstolen förstainstansrättens uppfattning att ett moderbolag kan vara ansvarigt för sitt dotterbolags beteende och uppgav följande: "(...) kunde förstainstansrätten mot bakgrund av att det rörde sig om ett helägt dotterbolag med rätta anta att moderbolaget faktiskt hade ett avgörande inflytande över dotterbolagets agerande (...)".

Detta antagande har inte vederlagts i det nu aktuella fallet. VAW Aluminium AG har inte lämnat in några bevis som stöd för sitt påstående att VAW Carbon GmbH agerade självständigt.

Dessutom motsägs VAW Aluminium AG:s påstående om att företaget var fullständigt ovetande om det konkurrenshämmande beteende som dess helägda dotterbolag ägnade sig åt av det faktum att kommissionen under sin kontroll på VAW Aluminium AG fann en anteckning om att herr Müller på VAW Carbon GmbH hade informerat VAW Aluminium AG om kommissionens kommande kartellkontroller (se skäl 33 och bilaga I: anteckning om ett meddelande av den 6 juni 1997).

(122) Kommissionen anser därför att VAW Aluminium AG kan hållas ansvarigt för VAW Carbons beteende.

(123) Kommissionen konstaterar att fram till den 1 januari 1996 var VAW Aluminium AG i första hand och direkt involverat i tillverkningen av karbon- och grafitprodukter. Det "gamla" VAW Carbon GmbH (som det i alla händelser var ensam ägare till) var bara företagets namn på dess försäljningsorganisation. Det faktum att karbon- och grafitproduktionen ungefär ett år senare övertogs av ett helägt dotterbolag ändrar inte kommissionens bedömning i detta hänseende.

Slutligen anser kommissionen att det kan bli svårt att få in böter från ett vilande företag som inte har någon affärsverksamhet och vars fortsatta existens helt och hållet beror på de skattemässiga fördelar företaget ger VAW Aluminium AG.

Av samtliga dessa skäl riktar sig detta beslut till VAW Aluminium AG.

2.3 KORRIGERANDE ÅTGÄRDER

2.3.1 ARTIKEL 3 I FÖRORDNING NR 17

(124) Om kommissionen konstaterar en överträdelse av artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet kan kommissionen ålägga de berörda företagen att upphöra med överträdelsen enligt artikel 3 i förordning nr 17.

Överträdelsen pågick länge efter de parallella undersökningar som genomfördes av kommissionen och myndigheterna i Förenta staterna. Dokument förstördes före den förväntade kontrollen. I januari 1998 försökte SGL också att övertala de japanska producenterna att inte samarbeta med kommissionen. Under dessa omständigheter är det omöjligt att med säkerhet konstatera att överträdelsen har upphört och det finns i själva verket vissa tecken på motsatsen.

(125) Kommissionen måste därför ålägga de företag som detta beslut riktar sig till att upphöra med överträdelsen (om de inte redan har gjort det) och hädanefter avstå från alla avtal, samordnade förfaranden eller beslut av företagssammanslutningar som kan ha samma eller ett liknande syfte eller resultat.

2.3.2 ARTIKEL 15.2 I FÖRORDNING NR 17

2.3.2.1 Allmänna överväganden

(126) Enligt artikel 15.2 i förordning nr 17(10) får kommissionen ålägga företag böter om lägst 1000 och högst en miljon euro, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs omsättning för varje företag som deltagit i överträdelsen genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet överträda bestämmelserna i artikel 81.1 i EG-fördraget och/eller artikel 53.1 i EES-avtalet.

(127) När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Dessa två kriterier anges uttryckligen i artikel 15.2 i förordning nr 17.

(128) Den roll vart och ett av företagen spelat i överträdelsen kommer att bedömas individuellt. I samband med de böter som företagen åläggs kommer kommissionen framför allt att överväga alla försvårande eller förmildrande omständigheter och kommer i lämpliga fall att tillämpa meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden(11).

2.3.2.2 Grundbelopp

(129) Grundbeloppet fastställs på grundval av överträdelsens allvar och varaktighet.

i) Överträdelsens allvar

(130) Vid bedömningen av överträdelsens allvar kommer kommissionen att beakta dess art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden.

- Överträdelsens art

(131) Av ovanstående framgår att den aktuella överträdelsen bestod framför allt av uppdelning av marknader och fastställande av priser, vilka till sin art är mycket allvarliga överträdelser av artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet.

(132) Kartellen utgjorde en avsiktlig överträdelse av artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet. Med full kännedom om att deras agerande var olagligt samarbetade de ledande producenterna om att sätta upp ett hemligt och institutionaliserat system utformat för att begränsa konkurrensen i en viktig industrisektor.

(133) Kartellen berörde hela branschen. Den planerades, styrdes och uppmuntrades i de flesta fall på högsta nivå i de berörda företagen och agerade helt och hållet till fördel för de deltagande producenterna och till nackdel för deras kunder och i sista hand för allmänheten.

(134) Kommissionen anser därför att den aktuella överträdelsen till sin art utgör en mycket allvarlig överträdelse av artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet.

- Överträdelsens faktiska påverkan på grafitelektrodmarknaden inom EES

(135) Kommissionen anser att överträdelsen hade en märkbar påverkan på EES-marknaden, eftersom den begicks av producenter som under den period som berörs av detta beslut hade nästan 90 % av världsmarknaden och EES-marknaden för grafitelektroder. Man kom inte bara överens om priserna, utan kungjorde dem också och tillämpade dem.

(136) Kartellen kännetecknades av ett fortlöpande intresse för fastställandet av riktpriser (se skälen 60-65). När de två största producenterna, SGL och UCAR, hade kommit överens om priserna bestämde de i förväg vem av dem som skulle informera kunderna om höjningarna. Så snart prishöjningarna godkänts av kunderna, "följde" de mindre producenterna efter de stora och tillämpade de nya priserna. Även om en planerad prishöjning ibland sköts upp eller inte genomfördes, så följde priserna på marknaden dem som kartellen kommit överens om i en märkbar omfattning under en period om sex år (se skälen 66-69).

(137) På grund av en stor nedgång i konsumtionen av grafitelektroder och en omstruktureringsprocess som berörde hela branschen på 1980-talet sjönk priserna på grafitelektroder kraftigt i Europa. Till följd av detta var priserna år 1990/1991 omkring 50 % lägre än i slutet av 1996. Kartellavtalen genomfördes genom en serie "stegvisa höjningar" mellan 1992 och 1996. Under denna period i det närmaste fördubblades priserna. Endast år 1997, inför den förväntade kartellundersökningen, sköts de planerade prishöjningarna upp och priserna stagnerade (se skäl 70). Därmed hade prishöjningarna en märkbar påverkan på marknaden åtminstone genom att de överenskomna priserna inte endast kungjordes, utan även tillämpades.

(138) UCAR hävdar att kartellen påverkade stålindustrin endast i begränsad omfattning. Eftersom priserna i början av 1990-talet var olönsamma, var prishöjningar nödvändiga för att tillverkningen av grafitelektroder skulle kunna fortsätta. Prishöjningarna gjorde det också möjligt att förbättra kvaliteten, vilket var till nytta för stålindustrin (UCAR:s svar på meddelandet om invändningar, s. 18).

(139) I motsats till UCAR anser kommissionen att de stora prishöjningarna på grafitelektroder (se skäl 70) mellan 1992 och 1996/1997 måste ses mot bakgrund av att kartellmedlemmarna hade kommit överens om riktpriser, uppdelning av marknaderna och ett rapporterings- och övervakningssystem (se skäl 135). Även om det är svårt att säga om och i vilken omfattning priserna skulle ha varit annorlunda utan kartellen innebär det medvetna genomförandet av kartellavtalen en allvarlig risk för att priserna var högre än de skulle ha varit under normala konkurrensvillkor.

(140) Kommissionen tillbakavisar också tanken att fördelar för industrin och annan affärsverksamhet i form av kvalitetsförbättringar eller sysselsättning skulle användas för att väga upp de negativa effekterna av överträdelser av konkurrensreglerna. I alla händelser har UCAR inte kunna visa på någon tydlig koppling mellan de påstådda kvalitetsförbättringarna och kartellen.

(141) C/G hävdar att med tanke på att företagets verksamhet i Europa är mycket liten och med tanke på att företaget traditionellt följt andra företags priser, så har dess beteende inte påverkat konkurrensen överhuvudtaget. C/G:s kontakter med dess konkurrenter ändrade inte C/G:s prissättningsbeteende. Företaget skulle ha satt exakt samma priser även om någon kontakt aldrig hade förekommit (C/G:s svar på meddelandet om invändningar, s. 12, och en ekonomisk undersökning som presenterades vid hearingen).

(142) Kommissionen instämmer i att C/G endast var en "prisföljare" på marknaden. Det står dock klart att företaget på grund av sin medverkan i kartellen fick avgörande pris- och försäljningsinformation. C/G var därför i en helt annan situation än andra små aktörer på marknaden, som inte hade tillgång till samma "förstahandsinformation". Påståendet att C/G fortsatte att sätta sina priser självständigt är inte trovärdigt och måste tillbakavisas.

(143) Sammanfattningsvis anser kommissionen att de parter som berörs av detta beslut inte har kunnat vederlägga kommissionens uppgifter när det gäller överträdelsens faktiska påverkan på grafitelektrodmarknaden inom EES.

- Den relevanta geografiska marknadens omfattning

(144) Vid bedömningen av överträdelsens allvar är det viktigt att notera att kartellen omfattade hela den gemensamma marknaden och, efter genomförandet av EES-avtalet, hela EES.

- Kommissionens beslut om överträdelsens allvar

(145) Med hänsyn till alla dessa faktorer anser kommissionen att de företag som berörs av detta beslut har begått en mycket allvarlig överträdelse.

- Olika behandling

(146) Inom kategorin mycket allvarliga överträdelser ger bötesskalan möjlighet att behandla företag olika och ta hänsyn till den ekonomiska kapacitet som de olika företagen har att allvarligt skada konkurrensen och fastställa böterna på en nivå som är tillräckligt avskräckande. Kommissionen konstaterar att detta förefaller särskilt nödvändigt när det som i detta fall finns avsevärda skillnader i storleken på de företag som deltar i överträdelsen.

(147) I detta ärende, som berör flera företag, kommer det att vara nödvändigt att vid fastställandet av grundbeloppet för böterna ta hänsyn till betydelsen av varje enskilt företags beteende och detta beteendes faktiska påverkan på konkurrensen.

(148) I detta syfte kan de berörda företagen i princip delas in i tre kategorier, i enlighet med deras relativa betydelse på den berörda marknaden. Det skall dock finnas möjlighet att ta hänsyn till andra faktorer och särskilt behovet av att se till att den avskräckande effekten blir tillräcklig.

(149) Kommissionen anser att det i detta fall är lämpligt att som grund för bedömningen av ett företags relativa betydelse på den berörda marknaden ta företagets världsomfattande produktomsättning. Detta stöds av det faktum att detta var en världsomfattande kartell, vars syfte bland annat var att dela upp marknaderna på en världsomfattande nivå, och därmed undanhålla EES-marknaden konkurrenskraftiga resurser. Den världsomfattande omsättningen för vilken part som helst i kartellen ger också en indikation på dess bidrag till kartellens effektivitet som helhet eller tvärtom, den instabilitet som kartellen skulle ha drabbats av om företaget inte hade deltagit. Jämförelsen har gjorts på grundval av den världsomfattande produktomsättningen under det sista år då överträdelsen pågick (1998).

(150) Det framgår mycket tydligt av tabellen ovan (se skäl 30) att SGL och UCAR var de två största producenterna av grafitelektroder på den världsomfattande marknaden och på EES-marknaden. De kommer därför att placeras i den första kategorin. C/G, SDK och Tokai, som hade avsevärt lägre marknadsandelar på världsmarknaden (5-10 %) placeras i den andra kategorin. VAW, SEC och Nippon med världsomfattande marknadsandelar under 5 % placeras i den tredje kategorin.

(151) På grundval av ovanstående är den lämpliga utgångspunkten för böter som bygger på den relativa betydelsen på den berörda marknaden följande för varje kategori:

- SGL och UCAR: 40 miljoner euro.

- C/G, SDK, Tokai: 16 miljoner euro.

- VAW, SEC och Nippon: 8 miljoner euro.

(152) För att

a) se till att böterna har en tillräcklig avskräckande effekt och

b) beakta det faktum att stora företag har juridisk och ekonomisk kunskap samt infrastrukturer som gör det lättare för dem att inse att deras beteende utgör en överträdelse och därmed vara medvetna om de konsekvenser detta innebär enligt konkurrenslagstiftningen

kommer kommissionen att bedöma om det behövs ytterligare justeringar av utgångspunkten för något av företagen.

(153) När det gäller VAW Aluminium AG(12) och SDK anser kommissionen att för att uppfylla kriteriet med företagets relativa betydelse på den berörda marknaden, måste utgångspunkten för böterna justeras uppåt med hänsyn till företagens storlek och sammanlagda resurser.

(154) På grundval av ovanstående anser kommissionen att när det gäller VAW Aluminium AG kräver behovet av en avskräckande effekt att utgångspunkten för de böter som fastställs i skäl 151 ovan skall höjas med 1,25 till 10 miljoner euro. När det gäller SDK, som utan jämförelse är det största företag som berörs av detta beslut, skall den utgångspunkt för dess böter som fastställs i skäl 151 höjas med 2,5 till 40 miljoner euro.

ii) Överträdelsens varaktighet

(155) Som tidigare nämnts anser kommissionen att SGL, UCAR, Tokai, Nippon och SEC överträdde artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet från maj 1992 till februari/mars 1998. De begick en överträdelse med en lång varaktighet på fem år och nio respektive tio månader. Den utgångspunkt för böterna som fastställts på grundval av överträdelsens allvar höjs därför med 55 % för varje företag.

(156) SDK och VAW begick en överträdelse med en medellång varaktighet på fem år och sju respektive elva månader. Den utgångspunkt för böterna som fastställts på grund av överträdelsens allvar höjs därför med 45 % för varje företag.

(157) C/G begick en överträdelse med medellång varaktighet på tre år och tio månader. Den utgångspunkt för böterna som fastställts på grund av överträdelsens allvar höjs därför med 35 % för C/G.

iii) Slutsats om grundbeloppen

(158) Kommissionen fastställer därmed grundbeloppet för böterna till 62 miljoner euro för SGL och UCAR, till 14,5 miljoner euro för VAW Aluminium AG, till 58 miljoner euro för SDK, till 24,8 miljoner euro för Tokai, till 21,6 miljoner euro för C/G och till 12,4 miljoner euro vardera för SEC och Nippon.

2.3.2.3 De individuella böterna

(159) På grundval av sitt beslut om grundbeloppet för böterna kommer kommissionen att för varje företag göra en individuell bedömning av eventuella försvårande eller förmildrande omständigheter och, i tillämpliga fall, att tillämpa meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter.

i) SGL

- Försvårande omständigheter

(160) När det gäller SGL förstärks överträdelsens allvar av följande omständigheter:

- SGL:s roll som ledare för och anstiftare av kartellen.

- Företagets försök att hindra kommissionens förfarande genom att varna andra företag om de kommande undersökningarna.

- Företagets fortsatta tillämpning av denna tydliga och odiskutabla överträdelse efter undersökningen.

- SGL:s argument

(161) SGL bestrider kommissionens påstående att företaget var en av ledarna för och anstiftarna av kartellen. Företaget hävdar att UCAR och dess tidigare moderbolag Union Carbide och Mitsubishi Corporation tog initiativet till kontakterna och spelade den ledande rollen (SGL:s svar på meddelandet om invändningar, s. 14-16).

- Kommissionens argument

(162) Det står klart av de fakta som beskrivs i den första delen av detta beslut att SGL var den "europeiska" delen av kartellen (se skäl 47). Det var SGL och UCAR som tillsammans fattade de främsta besluten med tanke på riktpriser och uppdelning av marknader i gemenskapens medlemsstater och som hade regelbundna kontakter med VAW Carbon och C/G.

(163) Det faktum att UCAR även spelade en ledande roll i överträdelsen ursäktar inte och förringar inte betydelsen av SGL:s beteende. Båda företagen var utan jämförelse de starkaste kartellmedlemmarna med samma mål, nämligen att vara ledande på världsmarknaden för grafit.

- Slutsats

(164) Med hänsyn till ovannämnda mycket försvårande omständigheter är det berättigat att höja grundbeloppet med 85 %.

- Förmildrande omständigheter

(165) Det finns inga förmildrande omständigheter i samband med överträdelsen som skulle kunna rättfärdiga en nedsättning av SGL:s böter.

(166) Det rimliga bötesbeloppet är därför 114,7 miljoner euro.

- Tillämpning av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden

(167) Kommissionen kommer att bevilja en nedsättning av det annars rimliga bötesbeloppet på grund av att SGL samarbetat med kommissionen i enlighet med meddelandet om befrielse eller nedsättning av böter.

(168) Enligt avsnitt D i meddelandet kan ett företag som samarbetar utan att alla de villkor som anges i avsnitt B eller C är uppfyllda beviljas en nedsättning med 10-50 % av det bötesbelopp som det annars skulle ha ålagts om företaget till exempel

- förser kommissionen med information, dokument eller annat bevismaterial som på ett avgörande sätt bidrar till att fastställa överträdelsens existens, innan ett meddelande om invändningar har skickats, eller

- efter att ha mottagit ett meddelande om invändningar informerar kommissionen om att det inte på något avgörande sätt bestrider de fakta som ligger till grund för kommissionens invändningar.

(169) Även om överträdelsen fortsatte i flera månader efter undersökningen, samarbetade SGL på ett tidigt stadium och företaget bör beviljas ett adekvat erkännande av detta genom en nedsättning av böterna.

- SGL:s argument

(170) SGL hävdar att dess samarbete var mycket mer långtgående än de andra företagens och att samarbetet inleddes på ett tidigare stadium. De första kontakterna med kommissionen togs så tidigt som i april 1998 när företaget meddelade att man var villig att samarbeta. SGL hindrades dock från att lämna några betydelsefulla uppgifter på grund av de parallella straff- och civilrättsliga förfarandena i Förenta staterna och de olika åtalssystemens oförenlighet.

(171) SGL hävdar vidare att så snart man hade ingått ett avtal om sänkt straff (plea agreement) med det amerikanska justitiedepartementet, lämnade man en detaljerad och frivillig redogörelse till kommissionen den 8 juni 1999 (SGL:s svar på meddelandet om invändningar, s. 2, 5-8).

- Kommissionens argument

(172) De villkor under vilka ett företag som vill samarbeta med kommissionen kan beviljas nedsättning av böter är klart fastställda i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter. Det är varje företags sak att noggrant överväga fördelarna med att samarbeta med kommissionen och de svårigheter som möjligen kan uppstå i andra förfaranden, framför allt i Förenta staterna. Eftersom ett samarbete enligt meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter är frivilligt, är det varje företags egen sak att välja ett lämpligt tillvägagångssätt och en lämplig tidpunkt. Kommissionen kan emellertid endast beakta konkreta och effektiva bidrag.

(173) Eftersom inget faktiskt samarbete med SGL förekom efter de första kontakterna i april 1998, skickade kommissionen den 31 mars 1999 till företaget en formell begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17. I motsats till SGL:s argument hade kommissionen all rätt att ställa de frågor man ställde i sin begäran. SGL svarade dock endast delvis på frågorna. Endast efter en ytterligare påminnelse av den 31 maj 1999, där kommissionen förbehöll sig rätten att anta ett formellt beslut enligt artikel 11.5 i förordning nr 17, tillhandahöll SGL den 8 juni 1999 en redogörelse för företagets deltagande i kartellen.

(174) Eftersom allt samarbete enligt meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter måste vara frivilligt och framför allt ligga utanför alla undersökningsbefogenheter, anser kommissionen att en stor del av de upplysningar som lämnades i denna redogörelse i själva verket utgör SGL:s svar på kommissionens formella begäran om upplysningar. SGL:s redogörelse kommer att betraktas som ett frivilligt bidrag i enlighet med meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter endast när de upplysningar som man tillhandahållit går utöver vad kommissionen begärde enligt artikel 11. Detta gäller framför allt detaljuppgifter om vissa möten som kommissionen inte kände till och om det nationella genomförandet av kartellen i Europa.

(175) Efter att vederbörligt ha övervägt alla dessa omständigheter kommer kommissionen att sätta ned de böter som SGL annars skulle ha ålagts med 30 % enligt avsnitt D.2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter.

(176) SGL kommer därför att åläggas böter på 80,29 miljoner euro.

- Ansvarsskyldighet för överträdelsen enligt principen om "inte två gånger för samma sak"

(177) Under förfarandet framförde SGL flera argument angående företagets skyldighet att betala eventuella böter med hänvisning till principen "inte två gånger för samma sak" (se SGL:s skriftliga svar på meddelandet om invändningar, s. 17-21 och en juridisk undersökning om principen "inte två gånger för samma sak" som presenterades under hearingen).

(178) SGL hävdade på olika sätt (och inte helt konsekvent) följande:

a) Enligt straffrättens allmänna princip "inte två gånger för samma sak" bör företaget inte åtalas eller bestraffas en andra gång enligt EG:s konkurrensregler för samma agerande som man redan dömts och ålagts böter för i Förenta staterna, eftersom detta innebär att företaget redan har sonat sitt brott.

b) Förenta staterna har ålagt SGL böter på grundval av företagets världsomfattande omsättning.

c) På grundval av allmänna principer om rättvisa och jämlikhet borde kommissionen vid beräkningen av eventuella böter "uppväga" dessa mot de böter som Förenta staterna har ålagt företaget och mot eventuella inslag av straff i de civila skadestånd som företaget betalat.

- Kommissionens argument

(179) Kommissionen tillbakavisar alla SGL:s argument. Kommissionen anser inte att böter som ålagts i något annat land, särskilt i Förenta staterna, har någon betydelse för de böter som skall åläggas för överträdelser av EG:s konkurrensregler. Att Förenta staterna (eller något tredje land) vidtar åtgärder inom sin (straffrättsliga) jurisdiktion mot karteller kan inte på något sätt begränsa eller utesluta kommissionens behörighet enligt EG:s konkurrenslagstiftning.

(180) Ännu viktigare är att det under alla händelser inte är sant (som SGL har hävdat) att kommissionen har haft för avsikt att bestraffa exakt samma agerande som de amerikanska domstolarna. Genom principen om territorier är artikel 81 i fördraget begränsad till konkurrens på den gemensamma marknaden och artikel 53 i EES-avtalet till konkurrens inom EES. På samma sätt är Förenta staternas konkurrenslagstiftning begränsad till dess territorium. De amerikanska myndigheternas behörighet omfattar endast beteende som direkt och avsiktligt påverkar handeln i Förenta staterna.

(181) För fullständighetens skull hänvisar kommissionen också till nedsättningen av böterna i Förenta staterna. Under hearingen lade kommissionen fram en promemoria med domen och beräkningen av böterna (båda är offentliga handlingar) från förfarandet i Förenta staterna och kunde därmed visa att grundbeloppet för böterna i Förenta staterna hade beräknats enbart på SGL:s försäljning i Förenta staterna och att SGL hade accepterat detta. Beräkningen av böterna visade i själva verket att SGL hade förhandlat sig fram till en mycket stor nedsättning av det amerikanska bötesstraffet, så att det låg under det normala minimibeloppet. Detta gjordes på grundval av en bedömning av betalningsförmågan, som i sin tur gjordes eftersom SGL förväntades bli bestraffat i gemenskapen och Kanada och dessutom tvingas betala civila skadestånd.

(182) Därmed agerar SGL på ett motsägelsefullt sätt när man ser till att få en nedsättning av de rimliga böterna i Förenta staterna genom att hänvisa till sannolika böter inom gemenskapen och sedan inom denna jurisdiktion hävda att man inte bör åläggas några böter överhuvudtaget.

(183) Risken för att ett företag skall tvingas betala skadestånd i civila processer är irrelevant. Erläggande av skadestånd i civilrättsliga förfaranden som har till syfte att ersätta de skador som karteller har åsamkat enskilda företag eller konsumenter kan inte jämföras med sanktioner för olagligt beteende enligt offentligrätten.

- Betalningsförmåga

- SGL:s argument

(184) SGL hävdar att företagets finansiella ställning har försämrats genom de höga böter som företaget ålagts av andra konkurrensmyndigheter och genom betalning av civila skadestånd. Ytterligare sanktioner från kommissionens sida kan därför leda till att företaget går i konkurs.

- Kommissionens argument

(185) Vid övervägandet av detta argument krävde kommissionen detaljerade uppgifter om företagets finansiella ställning(13). Efter att ha granskat företagets svar av den 6 juni 2001 drar kommissionen slutsatsen att det inte är lämpligt att justera bötesbeloppet i det aktuella fallet. Att ta hänsyn till att ett företag går med förlust på grund av allmänna marknadsvillkor eller förändringar i företagets struktur, skulle vara att ge orättfärdiga och oberättigade konkurrensfördelar till de företag som är sämst anpassade till marknadsvillkoren. Slutligen finns det inget skäl att väga böterna mot böter som ålagts av andra konkurrensmyndigheter eller mot civila skadestånd (se skälen 179-183 ovan).

(186) SGL kommer därför att åläggas böter på sammanlagt 80,29 miljoner euro.

ii) UCAR

- Försvårande omständigheter

(187) Överträdelsens allvar förstärks genom följande omständigheter:

- UCAR:s roll som en av ledarna för och anstiftarna av kartellen.

- Företagets fortsatta tillämpning av denna tydliga och odiskutabla överträdelse efter undersökningen.

- UCAR:s argument.

(188) UCAR hävdar att SGL spelade en ledande roll på EES-marknaden (UCAR:s svar på meddelandet om invändningar, s. 4). SGL ledde prishöjningarna och hade en större marknadsandel än UCAR.

- Kommissionens argument

(189) Både UCAR och SGL var de drivande krafterna bakom kartellen. De tog initiativet till kontakter år 1991, utvecklade hela planen för att bilda en kartell och organiserade det första "toppmötet" i maj 1992, där de intog en "gemensam ståndpunkt" gentemot de övriga producenterna.

(190) När det gäller EES-marknaden visar fakta att UCAR och SGL kom överens om nya riktpriser för varje nationell marknad, om att respektera hemmamarknader och om att behålla "särskilt viktiga kunder". UCAR självt medger att företaget i allmänhet ledde prishöjningarna i Frankrike och Förenade kungariket (se skäl 66 [...]*). För flera andra EES-marknader bestämdes vid varje enskilt tillfälle om UCAR eller SGL skulle ta ledningen.

(191) Att SGL också spelade en ledande roll i överträdelsen ursäktar inte UCAR:s beteende. Båda företagen var de utan jämförelse mest inflytelserika kartellmedlemmarna med samma mål, nämligen att bli marknadsledande.

(192) Med hänsyn till ovanstående överväganden är det rimligt att höja UCAR:s grundbelopp med 60 %. Det rimliga bötesbeloppet är därför 99,2 miljoner euro.

- Förmildrande omständigheter

- Program för att följa reglerna

- UCAR:s argument

(193) UCAR hävdar att det var det enda av de företag som deltog i överträdelsen som vidtog särskilda åtgärder mot de anställda som var ansvariga för överträdelsen och inrättade ett omfattande program för att följa reglerna (UCAR:s svar på meddelandet om invändningar, s. 14-16).

- Kommissionens argument

(194) Kommissionen anser det vara ett positivt faktum att UCAR efter kartellundersökningarna genomförde en intern undersökning och inrättade ett program för att se till att reglerna följdes. Detta initiativ kan dock inte befria kommissionen från dess skyldighet att bestraffa den mycket allvarliga överträdelse av konkurrensreglerna som UCAR tidigare gjort sig skyldigt till.

- Ekonomiska svårigheter hos hela grafitelektrodindustrin

- UCAR:s argument

(195) Enligt UCAR bör kommissionen som en förmildrande omständighet ta hänsyn till att grafitelektrodindustrin som helhet och UCAR i synnerhet drabbades av ekonomiska svårigheter i början på 90-talet (UCAR:s svar på meddelandet om invändningar, s. 17).

- Kommissionens argument

(196) Kommissionen anser inte att den situation som UCAR hänvisar till utgör någon förmildrande omständighet.

(197) Det måste klargöras att i försöken att klara av svåra marknadsvillkor eller minskad efterfrågan får företagen endast använda medel som överenstämmer med konkurrensreglerna. Fastställande av priser och uppdelning av marknader är definitivt inte legitima medel att klara av svåra marknadsvillkor. Företagen har inte heller rätt att strunta i EG:s konkurrensregler på grund av påstådd överkapacitet.

- Slutsats

(198) Kommissionen drar slutsatsen att det inte finns några förmildrande omständigheter i samband med UCAR:s överträdelse som skulle kunna rättfärdiga en nedsättning av böterna.

(199) Det bötesbelopp som beräknats för UCAR är 99,2 miljoner euro. Eftersom det slutliga belopp som beräknas enligt ovannämnda metod inte i något fall får överstiga 10 procent av UCAR:s omsättning i hela världen (enligt vad som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17) kommer bötesbeloppet att fastställas till 84,1 miljoner euro, så att den tillåtna gränsen inte överskrids.

- Tillämpning av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter

(200) Meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter kommer att tillämpas angående UCAR. Även om det inte var det första företag som försåg kommissionen med avgörande bevis, bidrog företaget avsevärt till att fastställa viktiga aspekter av ärendet.

(201) UCAR kontaktade kommissionen i mars 1998 och uppgav att företaget var villigt att samarbeta. I juni 1998 lämnade UCAR in flera dokument och framför allt en pristabell som var identisk med den som kommissionen hade funnit vid sin undersökning hos SGL. UCAR var det första företag som erkände "olagliga kontakter med konkurrenter" i ett svar på en formell begäran om upplysningar. I mars och april 1999 överlämnade företaget två redogörelser som gjorts av f.d. anställda, i vilka man i detalj redogjorde för kartellens organisation och struktur, både på internationell och europeisk nivå. I juni 1999 lämnade UCAR in en detaljerad företagsredogörelse.

(202) Kommissionen kommer därför att i enlighet med avsnitt D.2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter att sätta ned UCAR:s böter med 40 %.

- Betalningsförmåga

- UCAR:s argument

(203) UCAR hävdar att på grund av att priserna och försäljningen inom grafitelektrodbranschen på senare tid har minskat har företagets finansiella situation försämrats i sådan omfattning att dess möjligheter att betala böter har försämrats betydligt. Eftersom omkring 70 % av UCAR:s affärsverksamhet består av grafitelektroder, har företaget drabbats särskilt svårt av denna situation (UCAR:s svar på meddelandet om invändningar, s. 27-34).

(204) UCAR hävdar också att dess f.d. moderbolag, Union Carbide och Mitsubishi, drog fördel av kartellen genom en serie utdelningar och andra transaktioner som kulminerade i en lånefinansierad rekapitalisering i januari 1995.

(205) Slutligen hävdar UCAR att företagets finansiella ställning försämrades ytterligare genom de höga böter som man ålades av de amerikanska och kanadensiska konkurrensmyndigheterna och på grund av att man tvingades betala civila skadestånd.

- Kommissionens argument

(206) När det gäller UCAR:s första argument begärde kommissionen detaljerade upplysningar om företagets finansiella ställning(14). Efter att ha granskat företagets svar av den 25 maj 2001 drar kommissionen slutsatsen att det inte är lämpligt att justera bötesbeloppet i detta fall. Att i samband med fastställandet av böter ta hänsyn till att ett företag går med förlust på grund av allmänna marknadsvillkor eller förändringar i företagets struktur skulle vara att ge orättfärdiga och oberättigade konkurrensfördelar till de företag som är sämst anpassade till marknadsvillkoren.

(207) UCAR:s andra argument gör inte UCAR:s deltagande i kartellen mindre allvarligt och minskar inte heller behovet av en starkt avskräckande effekt. Slutligen finns det i det aktuella fallet inget skäl att uppväga böterna mot böter som ålagts av andra konkurrensmyndigheter eller mot civila skadestånd (se skälen 179-183).

(208) SGL kommer därför att åläggas böter på sammanlagt 50,4 miljoner euro.

iii) SDK, Tokai, SEC och Nippon

- Försvårande omständigheter

(209) I fråga om Tokai, SEC och Nippon måste kommissionen beakta en försvårande omständighet, nämligen att de fortsatte med denna tydliga och odiskutabla överträdelse efter det att kommissionen hade genomfört sin undersökning.

(210) Tokais, SEC:s och Nippons böter kommer därför att höjas med 10 %.

- Förmildrande omständigheter

(211) Tokai och SEC hävdar att kommissionen som förmildrande omständigheter skall beakta deras helt passiva roll i de arrangemang som berörde EES-marknaden. Även Nippon Carbon hävdar att man spelade en mycket begränsad roll (SEC:s svar på meddelandet om invändningar, s. 16-17, Nippon Carbons svar av den 17 maj 2000 på meddelandet om invändningar, s. 2). Tokai hävdar vidare att det faktum att man inte fullt ut tillämpade "hemmaproducentprincipen" genom att öka sin försäljning till gemenskapen under den period som omfattas av undersökningen bör beaktas som en förmildrande omständighet (Tokais svar på meddelandet om upplysningar, s. 12-13).

(212) När det gäller de japanska producenternas roll anser kommissionen att de i allt väsentligt måste karakteriseras som aktiva kartellmedlemmar. Detta beror inte bara på deras deltagande i "toppmötena" och "arbetsmötena" under en lång tid, utan också på deras agerande under mötena, där de aktivt deltog i diskussionerna. Detta gäller framför allt Tokai och SDK, som är de största japanska producenterna.

(213) Även om de japanska producenterna inte deltog i de möten som gällde Europa, fick de information från SGL och UCAR om riktpriserna. Dessutom har man inte bestridit att en av kartellens grundläggande principer, nämligen att icke-hemmaproducenter inte skulle konkurrera aggressivt, gällde även EES-marknaden. Att de japanska producenterna inte fanns på EES-marknaden måste därför tolkas som att de höll sig till kartellens grundläggande principer och inte som ett tecken på passivt beteende.

(214) Detta har övervägts också i samband med Tokais andra argument, nämligen att man inte helt och hållet tillämpade principen om hemmaproducenter. Även om Tokai ökade sin försäljning något mellan 1992 och 1996 respekterade företaget kartellens grundläggande principer.

(215) Därför konstaterar kommissionen att det inte finns några förmildrande omständigheter som skulle kunna tillämpas på Tokai, SEC eller Nippon.

(216) Följande böter anses därför rimliga (före en eventuell nedsättning enligt meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter):

- SDK: 58 miljoner euro.

- Tokai: 27,28 miljoner euro.

- SEC: 13,64 miljoner euro.

- Nippon: 13,64 miljoner euro.

- Tillämpning av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter

- SDK

(217) När det gäller meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter kommer kommissionen att ta hänsyn till att SDK var det första företag som faktiskt tillhandahöll viktiga och avgörande bevis om kartellen. Flera avgörande dokument överlämnades till kommissionen i mars 1998 (särskilt "CMS-rapporten" och flera prislistor), [...]*. Dessa bevis var till stor hjälp för kommissionen när den fastställde de fakta som detta beslut grundas på.

(218) Genom tillämpning av avsnitt C i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter kommer SDK:s böter att sättas ned med 70 %.

- Tokai, SEC och Nippon

(219) Tokai, SEC och Nippon Carbon bestred inte de anklagelser som framfördes i meddelandet om invändningar. SEC överlämnade också en lista över möten och deltagare (bilaga 7 till företagets svar på meddelandet om invändningar).

(220) Kommissionen tillbakavisar emellertid SEC:s och Nippon Carbons argument att de samarbetade fortlöpande och fullständigt under hela undersökningen (SEC:s svar på meddelandet om invändningar, s. 12-13; Nippon Carbons brev av den 17 maj 2000). Deras relativt vaga svar på kommissionens begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17 kan inte anses som ett frivilligt samarbete enligt ovannämnda meddelande.

(221) Kommissionen tillbakavisar också SEC:s försök att rättfärdiga sitt beteende genom påståendet att SGL och ett annat japanskt företag rekommenderade SEC att inte samarbeta. Detta kan mycket väl vara sant, men det är utan tvivel SEC:s eget beslut och ansvar att samarbeta med kommissionen under dess undersökning.

(222) Vart och ett av de tre företagen kommer därför att få en nedsättning av böterna med 10 % enligt avsnitt D.2 andra strecksatsen i meddelandet om befrielse eller nedsättning av böter.

- Slutsats

(223) De fyra företagen kommer därför att åläggas följande bötesbelopp:

- SDK: 17,4 miljoner euro.

- Tokai: 24,5 miljoner euro.

- SEC: 12,2 miljoner euro.

- Nippon: 12,2 miljoner euro.

iv) VAW

- Förmildrande omständigheter

(224) VAW Carbon hävdar att man endast spelade en passiv roll i kartellen. På samma sätt som C/G hade företaget en ställning som "prisföljare" och det var inte nödvändigt att företaget deltog i mötena för att kartellen skulle bli en framgång ([...]*)

(225) VAW Carbon måste anses ha varit en aktiv medlem av kartellen. Dess företrädare var närvarande vid flera "arbetsmöten" i Europa och vid flera gruppmöten i Europa. Företaget deltog i prisdiskussionerna och övervakningen av försäljningsvolymer (se skäl 88). VAW Carbons aktiva deltagande i prisdiskussionerna motsäger också dess andra argument om att det endast var en "prisföljare". Slutligen tillbakavisar kommissionen VAW Carbons sista argument. VAW Carbons deltagande i kartellen var en del av kartellens plan att kontrollera världsmarknaden och att få med alla de största producenterna.

(226) VAW Carbon hävdar också att företaget agerade under visst tryck från SGL. Kommissionen konstaterar emellertid att detta inte fråntar VAW dess eget ansvar. Framför allt kunde företaget ha rapporterat att så var fallet till kommissionen.

(227) Kommissionen konstaterar att det inte finns några förmildrande omständigheter som skulle kunna tillämpas på VAW.

- Tillämpning av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter

(228) I sitt svar av den 10 maj 1999 på kommissionens detaljerade begäran om upplysningar av den 31 mars 1999 enligt artikel 11 i rådets förordning nr 17 hävdade VAW Carbon till en början att företaget inte hade någon skyldighet att besvara vissa frågor och att det under alla omständigheter inte kunde lämna dokument eller information.

(229) Det var först i sitt brev av den 12 juli 1999 som VAW Carbon meddelade att man var villig att samarbeta och lämnade en redogörelse för sitt deltagande i kartellen. Kommissionen anser emellertid att en stor del av den information som man lämnade i denna redogörelse i själva verket utgör VAW Carbons svar på kommissionens formella begäran om upplysningar av den 31 mars 1999.

(230) Endast i den mån den tillhandahållna informationen gick utöver vad som begärdes enligt artikel 11 och utöver de uppgifter som kommissionen redan hade tillgång till, kan VAW Carbons redogörelse betraktas som ett relevant bidrag i den betydelse som avses i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter.

(231) Med hänsyn till det faktum att VAW Carbon inledde samarbetet med kommissionen redan innan kommissionen hade antagit sitt meddelande om invändningar och fortsatte efter detta, kommer VAW Aluminium AG:s böter att sättas ned med 20 % genom tillämpning av avsnitt D.2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter.

(232) Som anges ovan (se skälen 117-123) anser kommissionen att VAW Aluminium AG som VAW Carbon GmbH:s moderbolag är ansvarigt för det konkurrenshämmande beteende som dess helägda dotterbolag ägnat sig åt.

(233) VAW Aluminium AG kommer att åläggas böter på sammanlagt 11,6 miljoner euro.

v) C/G

- Förmildrande omständigheter

(234) Som en förmildrande omständighet kommer kommissionen att beakta att C/G endast hade en passiv roll i överträdelsen. Företaget deltog inte i några "toppmöten" och inte i "arbetsmöten". Det hade en ställning som "prisföljare" (se skäl 81).

(235) C/G:s böter kommer att sättas ned ytterligare på grund av att företaget inte fullt ut deltog i de brottsliga avtalen. Mellan 1993 och 1996 ökade C/G i själva verket sin försäljning i Europa, vilket innebär att man inte respekterade kartellens prinicip om att begränsa försäljningen på "icke-hemmamarknader".

(236) C/G:s böter kommer därför att sättas ned med 40 %. Det rimliga bötesbeloppet för C/G anses därmed vara 12,96 miljoner euro.

(237) Kommissionen kommer emellertid inte att godta C/G:s argument att man handlade under ekonomiskt tryck. Även om det kan vara riktigt att andra producenter satte press på C/G var beslutet om och ansvaret för att delta i överträdelsen C/G:s eget.

(238) När det gäller strukturell överkapacitet inom sektorn fastställdes redan ovan (se skäl 197) att företag endast kan använda medel som är förenliga med EG:s konkurrensregler för att klara av svåra marknadsvillkor.

- Tillämpning av meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter

(239) Genom tillämpning av avsnitt D.2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter kommer C/G:s böter att sättas ned med 20 %, eftersom företaget har lämnat vissa uppgifter till kommissionen.

(240) C/G har dock inte rätt till en nedsättning av böterna med minst 50 % som företaget hävdar. Även om man redan i juli 1998 överlämnade vissa dokument om kontakter mellan konkurrenter till kommissionen, var det först i oktober 1999 som man skickade en företagsredogörelse till kommissionen. I denna redogörelse var C/G emellertid tvetydigt i fråga om företagets roll i kartellen. Svaret av den 21 juli 1999 på kommissionens begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17 kan inte anses vara ett frivilligt bidrag i den mening som avses i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter.

- Betalningsförmåga

(241) C/G hävdar att dess nuvarande finansiella situation är mycket allvarlig. På grund av en nedgång på marknaden för grafitelektroder, stålkrisen, de höga priserna på olja och den starka US-dollarn är C/G starkt skuldsatt i dag. Höga kostnader för skadestånd till följd av stämningar i Förenta staterna har ytterligare försvagat företaget.

(242) Mot bakgrund av detta argument begärde kommissionen detaljerade uppgifter om företagets finansiella ställning(15). Efter att ha granskat företagets svar av den 25 maj 2001 konstaterar kommissionen att det inte är rimligt att justera bötesbeloppet i detta fall. Att ta hänsyn till att ett företag går med förlust på grund av allmänna marknadsvillkor eller förändringar i företagets struktur, skulle vara att ge orättfärdiga och oberättigade konkurrensfördelar till de företag som är sämst anpassade till marknadsvillkoren. Slutligen finns det i det aktuella fallet inget skäl att väga böterna mot böter som ålagts av andra konkurrensmyndigheter eller mot civila skadestånd (se skäl 179-183).

(243) C/G kommer därför att åläggas böter om sammanlagt 10,3 miljoner euro.

2.3.2.4 Bötesbeloppen i detta förfarande

(244) Sammanfattningsvis fastställer kommissionen de böter som skall åläggas företagen enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 till följande belopp:

- SGL Carbon AG: 80,2 miljoner euro.

- UCAR International Inc.: 50,4 miljoner euro.

- VAW Aluminium AG: 11,6 miljoner euro.

- Showa Denko K.K.: 17,4 miljoner euro.

- Tokai Carbon Co. Ltd: 24,5 miljoner euro.

- Nippon Carbon Co. Ltd: 12,2 miljoner euro.

- SEC Corporation: 12,2 miljoner euro.

- The Carbide Graphite Group: 10,3 miljoner euro.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Följande företag har överträtt bestämmelserna i artikel 81.1 i fördraget och artikel 53.1 i EES-avtalet genom att ha deltagit i flera olika avtal och samordnade förfaranden inom grafitelektrodsektorn:

SGL Carbon AG: från maj 1992 till mars 1998.

UCAR International Inc.: från maj 1992 till mars 1998.

VAW Aluminium AG: från maj 1992 till slutet av 1996.

Showa Denko K.K.: från maj 1992 till april 1997.

Tokai Carbon, Co. Ltd: från maj 1992 till februari 1998.

Nippon Carbon Co. Ltd: från maj 1992 till februari 1998.

SEC Corporation: från maj 1992 till februari 1998.

The Carbide Graphite Group Inc.: från januari 1993 till november 1996.

Artikel 2

De i artikel 1 angivna företagen skall omedelbart upphöra med den nämnda överträdelsen om de inte redan har gjort det. De skall avstå från all eventuell upprepning av sådana handlingar och beteenden som avses i artikel 1 och från alla åtgärder som kan ha samma eller ett liknande syfte.

Artikel 3

För de överträdelser som anges i artikel 1 åläggs de nedan angivna företagen härmed följande böter:

a) SGL Carbon AG: 80,2 miljoner euro.

b) UCAR International Inc.: 50,4 miljoner euro.

c) VAW Aluminium AG: 11,6 miljoner euro.

d) Showa Denko K.K.: 17,4 miljoner euro.

e) Tokai Carbon Co. Ltd: 24,5 miljoner euro.

f) Nippon Carbon Co. Ltd: 12,2 miljoner euro.

g) SEC Corporation: 12,2 miljoner euro.

h) The Carbide Graphite Group Inc.: 10,3 miljoner euro.

Artikel 4

Böterna som fastställs i artikel 3 skall inom tre månader från dagen för tillkännagivandet av detta beslut erläggas till följande konto:

Konto nr 642-0029000-95

Europeiska kommissionen

Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (BBVA)

SWIFT-kod: BBVABEBB - IBAN-kod: BE 76 6420 0290 0095

Avenue des Arts 43 B - 1040 Bryssel

Efter tre månader börjar ränta automatiskt att löpa enligt den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar för sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner den första arbetsdagen i den månad då detta beslut antas, plus 3,50 procentenheter, dvs. 8,04 %.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till

1. SGL Carbon AG Rheingaustraße 182 D - 65203 Wiesbaden

2. UCAR International Inc. 3102 West End Avenue, Suite 1100 Nashville, Tennessee 37203 Förenta staterna

3. VAW Aluminium AG Georg-von-Boeselager Straße 25 D - 53117 Bonn

4. Showa Denko K.K. 13-9, Shiba Daimon 1 - Chome Minato-ku

Tokyo 105-8517 Japan

5. Tokai Carbon Co. Ltd Aoyama Building

2-3, Kita - Aoyama, 1 - Chome Minato-ku

Tokyo 107 Japan

6. Nippon Carbon Co. Ltd 6-1, Hatchobori, 2 - Chome Chuo-ku

Tokyo 1047-0032 Japan

7. SEC Corporation Doi Building

5, Misonomachi Amagasaki

Hyogo HY 660 Japan

8. The Carbide Graphite Group Inc. One Gateway Center, 19th Floor Pittsburgh, PA 15222-1416 Förenta staterna

Detta beslut skall vara verkställbart enligt artikel 256 i EG-fördraget.

Utfärdat i Bryssel den 18 juli 2001.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT 13, 21.2.1962, s. 204/62.

(2) EGT L 148, 15.6.1999, s. 5.

(3) EGT L 354, 30.12.1998, s. 18.

(4) Konfidentiella uppgifter har utelämnats i denna text och ersatts av hakparenteser.

(5) Alla hänvisningar i detta beslut till numrerade bilagor gäller bilagor till kommissionens meddelande om invändningar.

(6) VAW Carbons uppgifter för Beneluxländerna är samlade under "Belgien", för Portugal under "Spanien" och för Irland under "Förenade kungariket".

(7) Som förklarats för kommissionen i svaret på dess begäran om upplysningar enligt artikel 11 i förordning nr 17. Uppgifterna för vissa producenter förefaller undervärdera den faktiska ställningen.

(8) EGT 13, 21.2.1962, s. 204/62.

(9) EG-domstolens och förstainstansrättens rättspraxis i fråga om tolkningen av artikel 81 i fördraget gäller i lika stor utsträckning för artikel 53 i EES-avtalet.

(10) Enligt artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 2894/94 av den 28 november 1994 om formerna för genomförandet av Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet "skall gemenskapsbestämmelserna för genomförandet av principerna i fördragets artiklar 85 och 86 [nu artikel 81 och 82] [...] gälla med tillämpliga ändringar".

(11) EGT C 207, 18.7.1996, s. 4.

(12) Som anges ovan (se skälen 117-123) anser kommissionen att moderbolaget VAW Aluminium AG är ansvarigt för det helägda dotterbolagets VAW Carbon GmbH konkurrenshämmande beteende.

(13) Kommissionens begäran om upplysningar av den 23 maj 2001 enligt artikel 11 i förordning nr 17.

(14) Kommissionens begäran om upplysningar av den 10 maj 2001 enligt artikel 11 i förordning nr 17.

(15) Kommissionens begäran om upplysningar av den 10 maj 2001 enligt artikel 11 i förordning nr 17.