Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 15 juli 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 ål T-8/89 REV, DSM mot kommissionen (REG 1992, s. II-2399).

3 Mål T-8/89, DSM mot kommissionen (REG 1991, s. II-1833).

4 I V/31.149—Polypropen (EGT L 230, s. 1 [beslutet är inte tillgängligt i svensk version]).

5 Första förordningen om tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget (EGT 13, 1962, s. 204).

6 Dom av den 27 februari 1992 i de förenade målen T-79/89, T-84/89, T-85/89, T-86/89, T-89/89, T-91/89, T-92/89, T-94/89, T-96/89, T-98/89, T-102/89 och T-104/89 (REG 1991, s. II-315).

7 Se ovan, fotnot 5.

8 Dom av den 26 februari 1987 i mål 15/85 (REG 1987, s. 1005; svensk specialutgåva, volym 9).

9 Se fotnot 7 ovan.

10 Det är fråga om mål T-9/89, Hüls mot kommissionen, mål T-10/89, Hoechst mot kommissionen, och mål T-11/89, Shell mot kommissionen (REG 1992, s. II-499, s. II-629 respektive s. II-757).

11 Dom av den 23 februari 1988 i mål 131/86, Förenade kungariket mot rådet (REG 1988, s. 905).

12 Exempelvis prövade domstolen inom ramen för överklaganden begreppen underhållsberättigat barn i dom av den 7 maj 1992 i mål C-70/91 P, rådet mot Brems (REG 1992, s. I-2973), ursäktligt misstag i dom av den 15 december 1994 i mål C-195/91 P, Bayer mot kommissionen (REG 1994, s. I-5619), tillräckligt tydlig culpa som medför utomobligatoriskt skadeståndsansvar för gemenskapen i dom av den 18 maj 1993 i mål C-220/91 P, kommissionen mot Stahlwerke Peine-Salzgitter (REG 1993, s. I-2393), fördelning av handeln mellan medlemsstater i den mening som avses i artikel 86 i fördraget i dom av den 6 april 1995 i de förenade målen C-241/91 Ρ och C-242/91 P, RTE och ITP mot kommissionen (REG 1995, s. I-743), ersättning för ideell skada som orsakats av tjänstefel i dom av den 1 juni 1995 i mål C-119/94 P, Coussios mot kommissionen (REG 1995, s. I-1439).

13 Se till exempel dom av den 8 april 1992 i mål C-346/90 P, F mot kommissionen (REG 1992, s. I-2691); enligt domstolens ovannämnda rättspraxis kan en grund som syftar till att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning, att konstateranden från en kommitté som har givits uppdraget att avgöra huruvida en invaliditet har sitt ursprung i arbetet ar av medicinsk art, inte upptas till sakprövning.

14 Vad beträffar kommissionens andrahandsyrkande att ett av yrkandena i överklagandet skall avvisas, finns det anledning att precisera följande: för det första yrkar klaganden, vilket den har rätt till och vilket kommission inte bestrider, på upphävande av förstainstansrättens beslut av den 4 november 1992 varmed förstainstansrätten ansökt om resning gentemot förstainstansrättens ursprungliga dom av den 17 november 1991. Upptagande till sakprövning av sökandens andra yrkanden, bland vilka yrkande om återbetalning av erlagda böter förekommer, ett yrkande som kommissionen Destrider, kommer att prövas senare, efter prövningen av grunderna och med förbehåll för att domstolen anser dessa grunder, eller en av dem, utgöra stöd för att bifalla överklagandet. Det är närvid tillräckligt att notera att kommissionens invändningar har visst stöd i rättspraxis. Domstolen har redan förklarat att den inte är behörig att överta andra gemenskapsinstitutioners uppgifter genom att besluta om tvångsmedel eller att utfärda förelägganden gentemot dessa institutioner (se dom av den 20 juni 1985 i mål 141/84, De Compte mot parlamentet, REG 1985, s. 1951, punkt 22, och av den 24 juni 1986 i mål 53/85, AKZO Chemie mot kommissionen, REG 1986, s. 1965, punkt 23, svensk specialutgåva, volym 8).

15 Ur denna synvinkel skulle man i förevarande fall kunna tillämpa artikel 119 i domstolens rättegångsregler, enligt vilken, då överklagandet uppenbart inte kan prövas och uppenbart inte är grundat, domstolen kan ogilla detta genom ett motiverat beslut.

16 Denna bestämmelse är analogt tillämplig i fråga om ansökningar om resning som underställs förstainstansrätten enligt artikel 125 i dess rättegångsregler.

17 Det har funnits fall där gemenskapsdomstolarna, i ett mål om resning, konstaterat att de argument angående de faktiska omständigheterna som anförts var kända antingen för domstolen (dom av den 10 maj 1960 i mål 1/60, Acciaieria Ferreira di Roma mot EKSG:s höga myndighet, REG 1960, s. 351), eller för sökanden (dom av den 7 mars 1995 i mål C-l30/91 REV, ISAE/VP och Interdata mot kommissionen, REG 1995, s. I-407). Det har också funnits fall där omständigheterna verkligen varit okända för domstolen och för den berörda parten, men där de inte haft någon avgörande betydelse för lösningen av tvisten (se dom av den 20 oktober 1992 i mål C-295/90 REV, rådet mot parlamentet m.fl., REG 1992, s. I-5299, och av den 24 november 1983 i mål 107/79 REV, Schuerer mot kommissionen, REG 1983, s. 3805). Slutligen har domstolen ofta använt sig av två kriterier samtidigt (dom av den 5 april 1984 i mål 285/81 REV I och REV II, Geist mot kommissionen, REG 1984, s. 1789, och av den 16 januari 1996 i mål C-130/91 REV II, ISAE/VP och Interdata mot kommissionen, REG 1996, s. I-65).

18 Klaganden har för övrigt varken åberopat eller påvisat att förstainstansrätten missförstått bevisningen, vilket är en omständighet som prövas inom ramen för överklagandet (se dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 49).

19 Omständigheten kan ha blivit känd på ett helt slumpartat sätt: se dom av den 10 januari 1980 i mål 116/78 REV, Bellintani m.fl. mot kommissionen (REG 1980, s. 23).

20 Upptagande till sakprövning av resningsansökan är avhängigt av obetingad okunnighet från förstainstansrättens eller resningssökandens sida: domen i det ovannämnda målet Betlintani m.fl. mot kommissionen, se fotnot 18 ovan. För övrigt kan den part som genom eget misstag inte i god tid har fått kännedom om en omständighet inte åberopa denna senkomna kännedom för att utverka återupptagande av det muntliga förfarandet. Se dom av den 21 januari 1971 i mål 56/70, Mandelli mot kommissionen (REG 1971, s. 1). Resningssökanden hade åberopat en rapport från de italienska myndigheterna som denne fått kännedom om först vid utgången av det inledande förfarandet. Domstolen bedömde likväl att resningssökanden inte kunde ha varit ovetande om existensen av denna rapport och att ingenting hindrade denne från att föreslå domstolen... att vidta en åtgärd för bevisupptagning som syftar till att få del av dokumentet i fråga och all annan relevant information som eventuellt innehas av den italienska förvaltningen. Med denna motivering ogillade domstolen resningsansökan.

21 Resning är ett särskilt rättsmedel som är underkastat stränga villkor för upptagande till sakprövning, och får inte ses som en andra sakprövning av ett och samma mål. Det är vad som följer av domstolens fasta rättspraxis: se domarna i de ovannämnda målen Bellintani m.fl. mot kommissionen (se fotnot 18 ovan) och ISAE/VP och Interdata mot kommissionen (se fotnot 16 ovan).