Förslag till avgörande av generaladvokat
1. De frågor som Court of Appeal har ställt EG-domstolen gäller tolkningen av artikel 5.1 och 5.3 i Brysselkonventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad konventionen), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde.
2. Det bör genast påpekas att även om den hänskjutande domstolen ber EG-domstolen att uttala sig om tolkningen av de ovan nämnda bestämmelserna i konventionen är det i det fall som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande frågan om att fastställa om det är en domstol i London eller en domstol i Glasgow som är behörig. Det är alltså frågan om en territoriell behörighetskonflikt mellan domstolar i en och samma konventionsstat, nämligen Förenade kungariket.
Den nationella lagstiftningen
3. I avsnitt 2 i Civil Jurisdiction and Judgments Act 1982 (1982 års lag om domstols behörighet och verkställighet på civilrättens område) föreskrivs att konventionen, som återges i bilaga 1 till den nämnda lagen, utgör gällande lag i Förenade kungariket (artikel 2.1) och att alla frågor om betydelsen eller verkan av en bestämmelse i konventionen som inte hänskjuts till EG-domstolen, avgörs i enlighet med de principer som EG-domstolen fastställer och samtliga beslut som denna fattar (artikel 3.1), liksom mot bakgrund av Jenard- och Schlosserrapporterna (artikel 3.3).
4. Detta system finns i avsnitt 16 i lagen i fråga. För vad som är intressant i detta mål, föreskrivs i denna bestämmelse följande:
5. Artikel 2 och artikel 5.1 och 5.3 i bilaga 4 återger alltså nästan ordagrant motsvarande artiklar i den version av konventionen som tillkom genom 1978 års tillträdeskonvention. Även om det inte framgår av akten, bör det noteras att motsvarande ändringar gjordes i bilaga 4 med verkan från den 1 april 1993 när ändringarna av artikel 5.1 som följde av 1989 års tillträdeskonvention trädde i kraft i Förenade kungariket den 1 december 1991. Denna omständighet förtjänar att understrykas eftersom den visar att även om bestämmelserna i bilaga 4 återger lydelsen i motsvarande bestämmelser i konventionen, gör den det på ett stelt och icke utvecklingsbart sätt, varför det är mycket möjligt att lydelsen i bilaga 4 i den version som gällde vid en viss tidpunkt kan skilja sig från konventionstexten.
Bakgrunden
6. Låt mig härefter redogöra för de omständigheter som ligger till grund för detta förfarande. Kleinwort Benson Ltd (nedan kallad Kleinwort), en bank i England, och City of Glasgow District Council (nedan kallat District Council), Glasgows lokalstyre, ingick i september år 1982 sju avtal om utbyte av räntesatser. För att fullgöra dessa avtal betalade Kleinwort mellan den 9 mars 1983 och den 10 september 1987 807230,31 UKL till District Council.
7. Kleinwort väckte den 6 september 1991 talan mot District Council inför High Court of Justice, Queen's Bench Division, Commercial Court, om återbetalning grundad på obehörig vinst. District Council invände dock att domstolen i London inte var behörig och gjorde gällande att den domstol som enligt artikel 2 i bilaga 4 är behörig att pröva tvisten i fråga var den för svarandens hemvist, det vill säga domstolen i Glasgow. Invändningen att den inte var behörig att pröva tvisten bifölls i första instans, varför Kleinwort överklagade detta beslut vid Court of Appeal.
8. Eftersom det mellan parterna är ostridigt att engelsk rätt skall tillämpas på avtalen i fråga, som ingicks i London, och att England både är den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas (artikel 5.1 i bilaga 4) och den ort där skadan inträffade eller, då det gäller en potentiell skada, den ort där skadan troligen kommer att inträffa (artikel 5.3 i bilaga 4), är det i de två fallen, det vill säga när det gäller avtal eller skadestånd utanför avtalsförhållanden, helt uppenbart att det är en engelsk domstol som är behörig att pröva tvisten. Därav följer att District Councils begäran om att talan skall väckas vid svarandens domstol, det vill säga vid den skotska domstolen, endast kan bifallas om man kommer fram till an en talan som väckts om återbetalning på grundval av principen om obehörig vinst, såsom i målet inför den nationella domstolen, varken faller under artikel 5.1 eller artikel 5.3.
EG-domstolens behörighet
9. Låt mig inledningsvis anmärka att konventionen inte är tillämplig på den behörighetskonflikt som tvisten vid den nationella domstolen gäller, vilket parterna och den hänskjutande domstolen för övrigt tydligt har vitsordat. Dessutom fastställs i den nämnda konventionens ingress att den gäller konventionsstaternas internationelh behörighet (fastställa den internationella behörigheten för deras domstolar) och inte inhemska territoriella behörighetskonflikter.
10. I detta fall styrs tvisten av en nationell bestämmelse och inte av en av konventionens bestämmelser. Därav följer att man inledningsvis bör fastställa om EG-domstolen är behörig att göra en tolkning av en av konventionens bestämmelser när den nationella bestämmelsen, som är den enda tillämpliga, nästan ordagrant återger motsvarande bestämmelser i konventionen och den nationella domstolen enligt den nämnda lagen är skyldig att ta hänsyn till EG-domstolens rättspraxis på området (artikel 16.3 b), dock utan att vara skyldig att tillämpa den.
11. Parterna i målet inför den nationella domstolen liksom Tysklands och Spaniens regeringar, har för att bekräfta att EG-domstolen är behörig hänvisat just till de av EG-domstolens domar där denna förklarat sig behörig att tolka gemenskapsrätten, även om det var uppenbart att det rörde sig om rent inhemska fall som inte styrs av gemenskapsrätten utan av den nationella rätten. Frankrikes och Förenade kungarikets regeringar har liksom kommissionen däremot hävdat att EG-domstolen inte är behörig och har understrukit skillnaden mellan det fall som EG-domstolen här har att pröva och de som har bedömts i de tidigare målen.
12. Det gäller en linje som EG-domstolen har följt i och med domen Thomasdünger av den 26 september 1985. EG-domstolen har först ännu en gång bekräftat den princip enligt vilken det åligger den nationella domstolen att med hänsyn till omständigheterna i varje mål bedöma om det för att avgöra den tvist som den har framför sig är nödvändigt att avgöra frågan som ställts i begäran om förhandsavgörande. EG-domstolen har således gett den nationella domstolen en tolkning av flera kapitel i den gemensamma tulltaxan, trots att det var uppenbart att detta låg utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde och att de tullkapitel som frågan om tolkning gällde, hade använts som referenspunkter av den nationella behöriga myndigheten för att avgöra andra fall, nämligen import av varor från en medlemsstat och inte från ett tredje land.
13. I de två målen har EG-domstolen, efter att ha redogjort för att artikel 177 är ett medel för samarbete mellan EG-domstolen och de nationella domstolarna och att det i vilket fall som helst enbart åligger de nationella domstolarna att bedöma om de frågor de ställer till EG-domstolen är nödvändiga och relevanta, rättfärdigat sin behörighet främst med stöd av två skäl. För det första har den lagt tonvikten på den omständigheten att det finns ... för gemenskapens rättsordning ett uppenbart intresse av att varje gemenskapsrättslig bestämmelse tolkas på ett enhetligt sätt, för att undvika framtida tolkningsskillnader, oavsett under vilka villkor den behöver tillämpas. För det andra har EG-domstolen anmärkt att fall som det föreliggande inte utesluts från tillämpningsområdet för artikel 177 i fördraget och närmare bestämt att det varken framgår av lydelsen i artikel 177 eller av syftet med det förfarande som inrättats genom denna artikel att fördragets upphovsmän skulle ha haft för avsikt att från EG-domstolens behörighet utesluta begäran om förhandsavgörande som gäller en gemenskapsrättslig bestämmelse i det särskilda fall då den nationella rätten i en medlemsstat hänvisar till innehållet i denna bestämmelse för att avgöra vilka regler som är tillämpliga i ett rent inhemskt fall i denna stat.
14. Domen Fournier bör ges en särställning, då EG-domstolen där uttalat sig om tolkningen av begreppet normalt hemmahörande i ett gemenskapsdirektiv, trots att det inte i det fallet var uppenbart att det var direktivet som var tillämpligt utan ett avtal som ingåtts mellan centrala försäkringsbyråer, vilket ordagrant återgav flera bestämmelser i direktivet, bland annat den som rör begreppet i fråga. Den hänskjutande domstolen begärde för övrigt en tolkning av detta begrepp av EG-domstolen för att bedöma vilken av de berörda försäkringsbyråerna som skulle betala ersättning till de skadelidande, vilket är en fråga som ligger utanför direktivets tillämpningsområde.
15. Sammanfattningsvis har det i de fall som jag just har redogjort för räckt att de frågor som den nationella domstolen har ställt på ett eller annat sätt avser en tolkning av gemenskapsrätten, för att EG-domstolen skall ha förklarat sig behörig att uttala sig. EG-domstolen har utövat denna behörighet i fullt medvetande dels om att dess tolkning kan vara användbar i ett möjligt fall i framtiden för gemenskapens rättsordning, dels om att den nationella domstolen som sådan möjligen inte har någon nytta av den.
16. Det är inte exakt det föreliggande fallet som avses i den rättspraxis som jag just har redogjort för. För det första är det här fråga om en begäran som riktats till EG-domstolen enligt 1971 års protokoll om tolkningen av Brysselkonventionen och inte enligt artikel 177 i fördraget. För det andra avsåg flertalet av de fall som jag just har redogjort för en enkel hänvisning till gemenskapsrätten som görs i den nationella rätten, medan det förevarande fallet avser en nästan ordagrann återgivning av konventionens bestämmelser.
17. Med hänsyn till de kriterier och de motiv som ligger till grund för den ovan nämnda rättspraxisen anser jag att frågan måste besvaras nekande. Först och främst tycks skillnaden mellan de två fallen av hänskjutande för förhandsavgörande, nämligen det som grundas på 1971 års protokoll och det som grundas på artikel 177 snarare formell än substantiell, till den grad att den liknar en förevändning. Sanningen att säga är det svårt att förstå skälet till att lösningen skulle vara annorlunda beroende på om man som i det förevarande fallet befinner sig utanför konventionens tillämpningsområde eller som i Dzodzi-målet utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde. I såväl det ena som det andra fallet är nämligen de logiska förutsättningarna och grunden för begäran om förhandsavgörande de samma, nämligen att ge den nationella domstolen tolkning som begärts. Denna tolkning ges för att tillförsäkra en enhetlig tolkning och tillämpning av gemenskapsrätten såväl som konventionen, när beslutet att begära förhandsavgörande är nödvändigt för att meddela en dom med tilllämpning av bestämmelsen (den gemenskapsrättsliga i inskränkt betydelse eller den i konventionen) i fråga.
18. När detta är sagt vill jag dock inte föreslå EG-domstolen att Dzodzi-målets lösning är tillämplig i förevarande fall, utan föreslå en motsatt lösning. Det följande resonemanget är, trots att det är koncentrerat kring det förevarande fallet, i sak även tillämpligt på hänskjutande för förhandsavgörande enligt artikel 177.
19. För det första är konventionen inte avsedd att tillämpas på territoriella behörighetskonflikter mellan domstolar i en och samma konventionsstat; den har inte ingåtts i detta syfte. Konventionen är som redan påpekats enbart tillämplig på internationella behörighetskonflikter, ett begrepp som vanligen används i facklitteraturen för att beteckna behörighetskonflikter mellan domstolar i olika länder.
20. Det är inte enbart så att EG-domstolen inte är behörig, utan det skulle inte heller tjäna något till att den var det. Systemet med centraliserad tolkning av gemenskapsdomstolen beror nämligen som vi vet på kravet på att kollisionsregler och regler om erkännande av domar i alla länder som har undertecknat konventionen och som är medlemmar i gemenskapen skall tillämpas enhetligt. Enhetligheten gör att kravet på att domar skall kunna röra sig fritt inom den gemensamma marknaden uppfylls, i enlighet med de grundläggande friheter som kännetecknar den, varvid målet för det hela är integration.
21. Därmed är det inte sagt att det inte kan hämtas inspiration från lösningen av mellanstatliga behörighetskonflikter på det internationella planet eller gemenskapsplanet för att finna den bästa lösningen av en territoriell behörighetskonflikt även inom en stat. Detta kan för övrigt ofta vara fallet i stater där domstolsväsendet inte har samma organisation i de olika geografiska regionerna eller administrativa distrikten. Men detta innebär inte att den bestämmelse som tagits till förebild tolkas på samma sätt som i det system där den hör hemma. Tvärtom kan lagstiftaren, då han använder en bestämmelse som redan finns i ett annat rättssystem som förebild, inte utgå ifrån att hans bestämmelse i hans land till vilket pris som helst tolkas på samma sätt som i den stat som förebilden kommer ifrån (till exempel Code Napoleon), till den grad att han kan kräva att domstolarna i ursprungsstaten skall ge en tolkning av bestämmelsen.
22. EG-domstolens rättspraxis bekräftar att synpunkterna ovan är välgrundade. EG-domstolen har vid flera tillfällen bekräftat att det finns en skyldighet eller i vilket fall som helst en möjlighet att tolka EG-fördragets bestämmelser på annat sätt än bestämmelser i avtal som — även ordagrant — har samma innehåll och som har ingåtts med tredje land.
23. Det andra skälet till att jag anser att EG-domstolen inte är behörig i detta fall gäller den omständigheten att begäran om tolkning av artikel 5 i konventionen dels inte uppfyller villkoret i artikel 3 i 1971 års protokoll att den inte skall vara nödvändig för att kunna döma i målet inför den nationella domstolen, dels att den inte heller är bindande.
24. Det är för övrigt egendomligt att EG-domstolen inte har ansett sin tolkning bindande när den bestämmelse som tolkades inte som sådan var tillämplig på tvisten inför den nationella domstolen. I den ovan nämnda domen Fournier gav nämligen EG-domstolen den nationella domstolen en tolkning som den begärt, vilken parterna hade avtalat skulle bedömas av en skiljedomstol; på samma gång medgav EG-domstolen att denna tolkning inte behövde vara bindande för den nationella domstolen, eftersom samma begrepp i direktivet och i avtalet kunde ha olika betydelse och att det slutligen åligger den hänskjutande domstolen, vilken ensam är behörig att tolka avtalet mellan nationella byråer, att ge de begrepp som används i detta avtal den mening som den anser vara lämplig, utan att den i detta avseende är bunden av den betydelse som det likalydande uttrycket i direktivet har. På detta sätt ansåg EG-domstolen att dess dom enligt artikel 177 inte var bindande.
25. Att dessutom godta att EG-domstolen kan ge en tolkning (för att undvika framtida tolkningstvister) av en bestämmelse för framtida behov, en tolkning som inte är nödvändig för att lösa tvisten inför den nationella domstolen och inte bindande för denna domstol, tycker jag står i uppenbar motsättning till EG-domstolens fasta rättspraxis i hypotetiska eller likartade fall. Samarbetet mellan den nationella domstolen och gemenskapsdomstolen och systemet med begäran om förhandsavgörande kan inte användas för andra ändamål än att döma i ett konkret fall. Teknisk hjälp eller juridisk rådgivning är främmande för det system som 1971 års protokoll eller artikel 177 i fördraget innehåller.
26. Eftersom slutligen de olika bestämmelser som inspirerats av gemenskapsrätten eller konventionen i sig numera är vanliga, kan man inte förneka att en rättspraxis som skulle komma fram till en annan lösning än den som här föreslagits skulle innebära vissa risker. Just på det område som här är aktuellt räcker det att nämna Luganokonventionen, som ingåtts mellan EFTA:s medlemsstater och gemenskapens medlemsstater: de flesta artiklarna återger nämligen ordagrant Brysselkonventionens bestämmelser. Gemenskapsdomstolen har inte automatiskt blivit behörig att tolka konventionens bestämmelser när en domstol i en medlemsstat ställer frågor till den på området när det föreligger en behörighetskonflikt mellan en nationell domstol inom gemenskapen och en domstol i en EFTA-stat. Man kan även, för att ta ett fall som uteslutande berör gemenskapsrätten, nämna artikel 85 i fördraget, vilken utgjorde förebild för till exempel för den italienska konkurrenslagen, i vilken förebilden, med nödvändiga ändringar, (i artikel 2) återges och som även innehåller en uttrycklig hänvisning till principerna i gemenskapens rättspraxis. Jag tror inte att en italiensk domstol skulle kunna begära en tolkning av artikel 85 av EG-domstolen för att tillämpa den motsvarande nationella bestämmelsen och jag är ännu mer övertygad om att den i vilket fall som helst inte skulle få något svar av EG-domstolen.
27. De ovan framlagda övervägandena leder mig till att föreslå EG-domstolen att inte ge den nationella domstolen det begärda svaret. Eftersom konventionen inte är tillämplig är inte heller protokollet det, vilket får till följd att det inte finns någon rättslig grund för EG-domstolens behörighet.
28. Av ovan anförda skäl anser jag sammanfattningsvis att EG-domstolen skall förklara att den inte är behörig att uttala sig om frågorna i begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal. Dessutom anser jag att det under dessa omständigheter är onödigt att frågorna prövas i sak.
29. Med hänsyn till de ovan framlagda övervägandena föreslår jag att EG-domstolen skall ge den hänskjutande domstolen följande svar:
1 Originalspråk: italienska.
2 Förutom de ändringar som var nödvändiga, har de nationella bestämmelser som avses i detta fall endast i frågor av marginell betydelse avvikit frän konventionen i dess ändrade lydelse av 1978. Vad beträffar de frågor som är aktuella här, kan tul exempel anmärkas att i artikel 5.3 i konventionen endast hänvisas tüll den ort där den skadebringande händelsen ägde rum, och inte — som däremot är fallet i motsvarande bestämmelse i bilaga 4 — även till den ort där den skadebringande händeben kan antas äga rum.
3 I den nu gällande versionen av denna bestämmelse stadgas nämligen: [0]m talan avser avtal, vid domstolen på den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser individuellt anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det arfärsställe genom vilket han anställdes är beläget.
4 Denna avtalstyp bestar av ett avtal mellan två parter enligt vilket den ena till den andra, efter det att en viss tid löpt ut och med jämna mellanrum, betalar belopp som beräknas på grundval av skillnaden mellan en fast räntesats och den gallande marknadsräntan. Avtalet innebär inte något län, eftersom kapitalbeloppet är rent hypotetiskt, det vill säga det är enbart avsett för att kunna beräkna parternas skuld vid betalningen av skillnaden. Det mest typiska för denna avtalstyp är att det är ett spekulationsavtal, eftersom det ekonomiska resultatet av det beror pä hur räntesatsen kommer att utvecklas i framtiden.
5 Se dom Hazell/Hammersmith och Fulham London Borough Council (1992, 2 ACI).
6 Se i detta avseende Cheshire och North's: Private International Law, s. 335; Anton och Beaumont: Civil jurisdiction in Scotland: Supplement, 1987, särskilt s. 7, liksom O'Malley och Layton: European Civil Practice, 1989, punkterna 41.9 och 36.04. Se dessutom beträffande EG-domstolens obehörighet att tolka den brittiska lag varigenom Romkonventionen om skyldigheter på grund av avtal har gjorts tillämplig f>å inhemska tvister i Förenade Kungariket, Jayme och Kotier Das internationale Privat- und Verfahrensrecht der EG auf dem Wege zum Binnenmarkt í Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts, 1990, s. 358.
7 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi (C-297/88 och C-197/89, Rec. s. I-3763); dom av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bscher (C-231/89, Rec. s. I-4003), liksom dom av den 24 januari 1991, Tomatis och Fulchiron (C-384/89, Rec. s. Ī-127, sammanfattning). Se även dom av den 25 juni 1992, Federconsorzi (C-88/91, Rec. s. I-4035).
8 166/84, Rec. S. 3001, punkt 11.
9 Den ovan nämnda domen, punkterna 26— 43.
10 Den ovan nämnda domen, punkterna 15—25.
11 Rådets direktiv av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa (EGT 56, s. 850).
12 De bakomliggande omständigheterna till den ovan nämnda domen Tomatis och Fulchiron motsvarar mer eller mindre dessa.
13 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 37; den ovan nämnda domen Gmurzynska-Bscher, punkt 24.
14 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 36; den ovan nämnda domen Gmurzynska-Bscher, punkt 25.
15 Den ovan nämnda domen Federconsorzi, punkt 7—10.
16 Dom av den 12 november 1992 (C-73/89, Rec. s. I-5621).
17 Närmare bestämt i artikel 1.4 i rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT nr L 103, s. 1), i dess ändrade lydelse efter rådets direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 (EGT nr L 8, 1984, s. 17).
18 Märk särskilt att enligt artikel 2 d i ett tilläggsavtal till avtalet i fråga skall alla meningsskiljaktigheter beträffande tolkningen av begreppet normalt hemmahörande underställas tre skiljedomare.
19 Jag vill precisera att domstolen i ett tidigare mål, där den ombetts att uttala sig direkt om en bestämmelse i avtalet i fråga, hade förklarat sig obehörig med motiveringen att detta avtal inte kunde anses som en rättsakt antagen av en av gemenskapens institutioner, da ingen av gemenskapens institutioner eller organ hade deltagit i ingåendet av denna rättsakt (dom av den 6 oktober 1987, Demouche m.ft., 152/83, Rec. s. 3833, punkt 19).
20 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 37. I samma dom har domstolen för övrigt även pipekat att det faller under den nationella rätten och följaktligen under medlemsstatens domstolars exklusiva behörighet att ta hänsyn till de begränsningar som den nationella lagstiftaren nar kunnat göra av gemenskapsrättens tillämplighet i rent inhemska situationer där den inte är tillämplig annat än via den nationella rätten (punkt 42). Se dessutom i samma avseende den ovan nämnda domen Federconsorzi, punkt 10.
21 Den ovan näranda domen Fournier, punkt 23.
22 Pä samma sätt är generaladvokat Darmons förslag till avgörande i den ovan nämnda domen Dzodzi av största intresse. Den gällde dock en begäran om tolkning av gemenskapsbestämmelser som den nationella rätten hänvisar till för att reglera ett rent inhemskt fall. Man bör i synnerhet understryka det övervägande som är lika uppenbart och obestridligt med avseende pä vad som är grundläggande för den allmänna rättsteorin som det är upplysande och skarpt, nämligen att gemenskapsrätten gäller inte utanför sitt ttll-lämpnintsomrade: vad som är viktigt för att den skall kunna tillämpas pä en riktigt sätt är att den är enhetlig inom det individuella och materiella sammanhang som definierats för den. An dess begrepp i detta sammanhang kan användas ensidigt för an reglera den ena eller andra aspekten av en nationellt regelverk är inte en omständighet som ñor an gemenskapsrättens tillämpningsområde, och följaktgen EG-domstolens behörighet, utsträcks.” (s. 3778, punkt 11).
23 Se dom av den 9 februari 1982, Polydor och RSO Records (270/80, Rec. s. 329), liksom dom av den 26 oktober 1982, Kupferberg (104/81, Rec. s. 3641, punkt 30). Se dessutom yttrande 1/91 av den 14 december 1991 (Rec. s. I-6079), där domstolen har upprepat att den omständigheten att avtalet och de motsvarande gemenskapsrättsliga bestämmelserna är likalydande betyder inte att de nödvändigtvis skall tolkas pä samma sätt. Ett internationellt avtal skall nämligen inte bara tolkas pä grundval av sin ordalydelse, utan även mot bakgrund av sitt syfte. (punkt 14).
24 Den ovan nämnda domen, punkt 22.
25 Den ovan nämnda domen Fournier, punkt 23, min kursivering.
26 Det ovan nämnda yttrandet 1/91, punkt 61.
27 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 37.
28 Jag avser särskilt domarna av den 16 juli 1992, Lourenço Dias (C-343/90, Rec. s. I-4673), och Meilicke (C-83/91, Rec. s. I-4871, punkt 31—33), liksom beslut av den 16 maj 1994, Monin Automobiles II (C-428/93, Rec. s. I-1707, punkterna 13—16). För övrigt har vissa kommentatorer betonat att enligt EG-domstolens ståndpunkt (nämligen att framtida tolkningsskiljaktigheter bör undvikas) skulle det troligen ha varit Dättre att ge den nationella domstolen en tolkning nar det begärdes i fall av typen Foglia mot Novello (dom av den 11 mars 1980, 104/79, Rec. s. 745) snarare än i fall som det domstolen här har framför sig. Detta beror främst på att det i det första fallet gäller situationer som med säkerhet styrs av gemenskapsrätten och som pä grund av att de har uppstått och kanske just därför troligen kommer att uppstå i framtiden, medan det andra fallet gäller rent inhemska situationer som därför inte har någon verkligt samband med gemenskapsrätten. Se Rodièrc, Sur les effets directifs du droit (social) communautaire, i RTDE, 1991, s. 565, särskilt s. 569 ff.
29 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 36; den ovan nämnda domen Gmurzynska-Bscher, punkt 25.
30 EGT nr L 319 av den 25 november 1988, s. 9.
31 Se i detta hänseende Kohler: Ein internationales Zivilverfahrensrecht für Gesamteuropa i Jayme (red.), Heidelberg, 1992, s. 24 ff.
32 Lag nr 287 av den 10 oktober 1990, om regler om skydd för konkurrensen och marknaden (GURI nr 240 av den 13 oktober 1990). I lagen i fråga föreskrivs i artikel 1.4 att tolkningen av bestämmelserna i denna avdelning utförs på grundvalav principerna i Europeiska gemenskapernas rättsordning avseende konkurrensregler.
33 Se i detta avseende generaladvokat Mancinis förslag till avgörande föredraget i det ovan nämnda malet Thomasdünger (s. 3302).
34 I detta avseende har det för övrigt hävdats att EG-domstolen, genom att förklara sig behörig i målet Dzodzi, skulle ha glömt att den endast har tilldelad behörighet och att den pä grund av detta har överskridit sin behörighet eller har medgett att en nationell domstol kan göra den behörig, vilket i båda fallen är oriktigt (Denis Martin, Du bon usage de l'article 177 i Revue de jurisprudence de Liège, Mons et Bruxelles, 1991, s. 189 ff.).
35 Jag avser den senaste utvecklingen i ämnet och särskilt de domar där domstolen har ansett att begäran om förhandsavgörande som ingetts till den inte vant möjliga att pröva, eftersom det nationella faktiska och lagstiftningsmässiga sammanhanget inte var tillräckligt tydligt och definierat: dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabbruzzo (C-320/90, C-321/90 och C-322/90, Rec. s. I-393, punkt 6); beslut av den 19 mars 1993, Banchero (C-157//92, Rec. s. I-1085, punkt 4); beslut av den 26 april 1993, Monin Automobiles I (C-386/92, Rec. s. I-2049, punkt 6), liksom beslut av den 9 augusri 1994, La Pyramide (C-378/93, Rec. p. I-3999, punkt 14). De restriktiva villkor som domstolen sålunda har ställt upp beträffande frågan om begäran om förhandsavgörande Kan upptas till prövning i fall som uppenbart styrs av gemenskapsrätten visar tydligt den motsättning som finns till denna rättspraxis. Särskilt kan det rimligen ifrågasättas hur vägran att ge den nationella domstolen svar på de frågor som ställts på grund av att det faktiska och rättsliga ramverk inte tydligt nar angetts som gör det möjligt att ge ett användbart svar i ett konkret falL går att förena med dess behörighet att ge en tolkning i fall som inte styrs av gemenskapsrätten, medan det i det senare fallet är uteslutet eller i van tall onödigt att domstolen känner till det nationella sammanhanget; dennrtionsmässigt måste dess tolkning därför vara abstrakt, det vill säga avskuren från det faktiska fall som ligger till grund för denna tolkning, just eftersom det gäller en rent inhemsk situation.