Förslag till avgörande av generaladvokat Giuseppe Tesauro föredraget den 31 januari 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 Förutom de ändringar som var nödvändiga, har de nationella bestämmelser som avses i detta fall endast i frågor av marginell betydelse avvikit frän konventionen i dess ändrade lydelse av 1978. Vad beträffar de frågor som är aktuella här, kan tul exempel anmärkas att i artikel 5.3 i konventionen endast hänvisas tüll den ort där den skadebringande händelsen ägde rum, och inte — som däremot är fallet i motsvarande bestämmelse i bilaga 4 — även till den ort där den skadebringande händeben kan antas äga rum.

3 I den nu gällande versionen av denna bestämmelse stadgas nämligen: [0]m talan avser avtal, vid domstolen på den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas; om talan avser individuellt anställningsavtal är denna ort den där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det arfärsställe genom vilket han anställdes är beläget.

4 Denna avtalstyp bestar av ett avtal mellan två parter enligt vilket den ena till den andra, efter det att en viss tid löpt ut och med jämna mellanrum, betalar belopp som beräknas på grundval av skillnaden mellan en fast räntesats och den gallande marknadsräntan. Avtalet innebär inte något län, eftersom kapitalbeloppet är rent hypotetiskt, det vill säga det är enbart avsett för att kunna beräkna parternas skuld vid betalningen av skillnaden. Det mest typiska för denna avtalstyp är att det är ett spekulationsavtal, eftersom det ekonomiska resultatet av det beror pä hur räntesatsen kommer att utvecklas i framtiden.

5 Se dom Hazell/Hammersmith och Fulham London Borough Council (1992, 2 ACI).

6 Se i detta avseende Cheshire och North's: Private International Law, s. 335; Anton och Beaumont: Civil jurisdiction in Scotland: Supplement, 1987, särskilt s. 7, liksom O'Malley och Layton: European Civil Practice, 1989, punkterna 41.9 och 36.04. Se dessutom beträffande EG-domstolens obehörighet att tolka den brittiska lag varigenom Romkonventionen om skyldigheter på grund av avtal har gjorts tillämplig f>å inhemska tvister i Förenade Kungariket, Jayme och Kotier Das internationale Privat- und Verfahrensrecht der EG auf dem Wege zum Binnenmarkt í Praxis des Internationalen Privat- und Verfahrensrechts, 1990, s. 358.

7 Se dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi (C-297/88 och C-197/89, Rec. s. I-3763); dom av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bscher (C-231/89, Rec. s. I-4003), liksom dom av den 24 januari 1991, Tomatis och Fulchiron (C-384/89, Rec. s. Ī-127, sammanfattning). Se även dom av den 25 juni 1992, Federconsorzi (C-88/91, Rec. s. I-4035).

8 166/84, Rec. S. 3001, punkt 11.

9 Den ovan nämnda domen, punkterna 26— 43.

10 Den ovan nämnda domen, punkterna 15—25.

11 Rådets direktiv av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa (EGT 56, s. 850).

12 De bakomliggande omständigheterna till den ovan nämnda domen Tomatis och Fulchiron motsvarar mer eller mindre dessa.

13 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 37; den ovan nämnda domen Gmurzynska-Bscher, punkt 24.

14 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 36; den ovan nämnda domen Gmurzynska-Bscher, punkt 25.

15 Den ovan nämnda domen Federconsorzi, punkt 7—10.

16 Dom av den 12 november 1992 (C-73/89, Rec. s. I-5621).

17 Närmare bestämt i artikel 1.4 i rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT nr L 103, s. 1), i dess ändrade lydelse efter rådets direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 (EGT nr L 8, 1984, s. 17).

18 Märk särskilt att enligt artikel 2 d i ett tilläggsavtal till avtalet i fråga skall alla meningsskiljaktigheter beträffande tolkningen av begreppet normalt hemmahörande underställas tre skiljedomare.

19 Jag vill precisera att domstolen i ett tidigare mål, där den ombetts att uttala sig direkt om en bestämmelse i avtalet i fråga, hade förklarat sig obehörig med motiveringen att detta avtal inte kunde anses som en rättsakt antagen av en av gemenskapens institutioner, da ingen av gemenskapens institutioner eller organ hade deltagit i ingåendet av denna rättsakt (dom av den 6 oktober 1987, Demouche m.ft., 152/83, Rec. s. 3833, punkt 19).

20 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 37. I samma dom har domstolen för övrigt även pipekat att det faller under den nationella rätten och följaktligen under medlemsstatens domstolars exklusiva behörighet att ta hänsyn till de begränsningar som den nationella lagstiftaren nar kunnat göra av gemenskapsrättens tillämplighet i rent inhemska situationer där den inte är tillämplig annat än via den nationella rätten (punkt 42). Se dessutom i samma avseende den ovan nämnda domen Federconsorzi, punkt 10.

21 Den ovan näranda domen Fournier, punkt 23.

22 Pä samma sätt är generaladvokat Darmons förslag till avgörande i den ovan nämnda domen Dzodzi av största intresse. Den gällde dock en begäran om tolkning av gemenskapsbestämmelser som den nationella rätten hänvisar till för att reglera ett rent inhemskt fall. Man bör i synnerhet understryka det övervägande som är lika uppenbart och obestridligt med avseende pä vad som är grundläggande för den allmänna rättsteorin som det är upplysande och skarpt, nämligen att gemenskapsrätten gäller inte utanför sitt ttll-lämpnintsomrade: vad som är viktigt för att den skall kunna tillämpas pä en riktigt sätt är att den är enhetlig inom det individuella och materiella sammanhang som definierats för den. An dess begrepp i detta sammanhang kan användas ensidigt för an reglera den ena eller andra aspekten av en nationellt regelverk är inte en omständighet som ñor an gemenskapsrättens tillämpningsområde, och följaktgen EG-domstolens behörighet, utsträcks.” (s. 3778, punkt 11).

23 Se dom av den 9 februari 1982, Polydor och RSO Records (270/80, Rec. s. 329), liksom dom av den 26 oktober 1982, Kupferberg (104/81, Rec. s. 3641, punkt 30). Se dessutom yttrande 1/91 av den 14 december 1991 (Rec. s. I-6079), där domstolen har upprepat att den omständigheten att avtalet och de motsvarande gemenskapsrättsliga bestämmelserna är likalydande betyder inte att de nödvändigtvis skall tolkas pä samma sätt. Ett internationellt avtal skall nämligen inte bara tolkas pä grundval av sin ordalydelse, utan även mot bakgrund av sitt syfte. (punkt 14).

24 Den ovan nämnda domen, punkt 22.

25 Den ovan nämnda domen Fournier, punkt 23, min kursivering.

26 Det ovan nämnda yttrandet 1/91, punkt 61.

27 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 37.

28 Jag avser särskilt domarna av den 16 juli 1992, Lourenço Dias (C-343/90, Rec. s. I-4673), och Meilicke (C-83/91, Rec. s. I-4871, punkt 31—33), liksom beslut av den 16 maj 1994, Monin Automobiles II (C-428/93, Rec. s. I-1707, punkterna 13—16). För övrigt har vissa kommentatorer betonat att enligt EG-domstolens ståndpunkt (nämligen att framtida tolkningsskiljaktigheter bör undvikas) skulle det troligen ha varit Dättre att ge den nationella domstolen en tolkning nar det begärdes i fall av typen Foglia mot Novello (dom av den 11 mars 1980, 104/79, Rec. s. 745) snarare än i fall som det domstolen här har framför sig. Detta beror främst på att det i det första fallet gäller situationer som med säkerhet styrs av gemenskapsrätten och som pä grund av att de har uppstått och kanske just därför troligen kommer att uppstå i framtiden, medan det andra fallet gäller rent inhemska situationer som därför inte har någon verkligt samband med gemenskapsrätten. Se Rodièrc, Sur les effets directifs du droit (social) communautaire, i RTDE, 1991, s. 565, särskilt s. 569 ff.

29 Den ovan nämnda domen Dzodzi, punkt 36; den ovan nämnda domen Gmurzynska-Bscher, punkt 25.

30 EGT nr L 319 av den 25 november 1988, s. 9.

31 Se i detta hänseende Kohler: Ein internationales Zivilverfahrensrecht für Gesamteuropa i Jayme (red.), Heidelberg, 1992, s. 24 ff.

32 Lag nr 287 av den 10 oktober 1990, om regler om skydd för konkurrensen och marknaden (GURI nr 240 av den 13 oktober 1990). I lagen i fråga föreskrivs i artikel 1.4 att tolkningen av bestämmelserna i denna avdelning utförs på grundvalav principerna i Europeiska gemenskapernas rättsordning avseende konkurrensregler.

33 Se i detta avseende generaladvokat Mancinis förslag till avgörande föredraget i det ovan nämnda malet Thomasdünger (s. 3302).

34 I detta avseende har det för övrigt hävdats att EG-domstolen, genom att förklara sig behörig i målet Dzodzi, skulle ha glömt att den endast har tilldelad behörighet och att den pä grund av detta har överskridit sin behörighet eller har medgett att en nationell domstol kan göra den behörig, vilket i båda fallen är oriktigt (Denis Martin, Du bon usage de l'article 177 i Revue de jurisprudence de Liège, Mons et Bruxelles, 1991, s. 189 ff.).

35 Jag avser den senaste utvecklingen i ämnet och särskilt de domar där domstolen har ansett att begäran om förhandsavgörande som ingetts till den inte vant möjliga att pröva, eftersom det nationella faktiska och lagstiftningsmässiga sammanhanget inte var tillräckligt tydligt och definierat: dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabbruzzo (C-320/90, C-321/90 och C-322/90, Rec. s. I-393, punkt 6); beslut av den 19 mars 1993, Banchero (C-157//92, Rec. s. I-1085, punkt 4); beslut av den 26 april 1993, Monin Automobiles I (C-386/92, Rec. s. I-2049, punkt 6), liksom beslut av den 9 augusri 1994, La Pyramide (C-378/93, Rec. p. I-3999, punkt 14). De restriktiva villkor som domstolen sålunda har ställt upp beträffande frågan om begäran om förhandsavgörande Kan upptas till prövning i fall som uppenbart styrs av gemenskapsrätten visar tydligt den motsättning som finns till denna rättspraxis. Särskilt kan det rimligen ifrågasättas hur vägran att ge den nationella domstolen svar på de frågor som ställts på grund av att det faktiska och rättsliga ramverk inte tydligt nar angetts som gör det möjligt att ge ett användbart svar i ett konkret falL går att förena med dess behörighet att ge en tolkning i fall som inte styrs av gemenskapsrätten, medan det i det senare fallet är uteslutet eller i van tall onödigt att domstolen känner till det nationella sammanhanget; dennrtionsmässigt måste dess tolkning därför vara abstrakt, det vill säga avskuren från det faktiska fall som ligger till grund för denna tolkning, just eftersom det gäller en rent inhemsk situation.