Förslag till avgörande av generaladvokat

1. I det aktuella förfarandet, som består av elva mål som har uppkommit på grund av lika många begäran om förhandsavgörande från Amsterdams Tariefcommissie, begär man att domstolen åter skall uttala sig om tolkningen av artikel 95 i EG-fördraget i förhållande till beskattningen av vissa alkoholdrycker. Närmare bestämt rör det sig om att förse den nationella domstolen med medel för att den skall kunna fastställa om det är förenligt med artikeln att tillämpa differentierad beskattning, som man gör i Nederländerna, beroende på om det rör sig om druv-viner och viner av andra frukter än druvor (nedan kallade fruktviner).

Den nationella lagstiftningen

2. Det finns skäl att allra först erinra om det nationella rättsliga sammanhang som i sin tur återfinns inom ramen för Benelux-systemet.

3. I den version av 1963 års lag som gällde vid den tidpunkt då de sakförhållanden som utgör grunden för tvisten vid den nationella domstolen inträffade, skilde man i artiklarna 4 och 5 mellan icke-mousserande viner som omfattade såväl druvviner vilkas alkoholhalt inte överstiger 22 volymprocent, fruktviner vilkas alkoholhalt inte överstiger 15 volymprocent, som mousserande viner, som i sin tur omfattade både mousserande druwiner som mousserande viner som framställs av andra frukter än druvor. Varor som inte ingår i dessa kategorier, särskilt om de har en högre alkoholhalt än den som har angetts ovan, betraktas däremot som alkoholhaltiga ämnen, på vilka man på grund av denna egenskap lägger en högre punktskatt på alkohol.

Saken

4. Låt oss studera de sakförhållanden som ligger till grund för det aktuella förfarandet. Inspektören för tullavgifter och punktskatter ogillade elva klagomål, som vissa importörer hade väckt mot tillämpningen av punktskatter på vin och särskilda punktskatter på vin på varor som madeira, rödvin, champagne, vermouth och sherry. De berörda importörerna överklagade vart och ett av dessa beslut till Tariefcommissie.

Den första frågan

5. Låt oss allra först påminna om att artikel 95 har som syfte — vilket domstolen har förklarat vid flera tillfällen — att tillförsäkra den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna under normala konkurrensförhållanden genom att avskaffa alla former av skydd som kan följa av att det tillämpas interna skatter som diskriminerar varor som härrör från andra medlemsstater, och att garantera att de interna skatterna är helt neutrala vad avser konkurrensen mellan inhemska och importerade produkter.

6. Tariefcommissies frågor avser generellt tolkningen av artikel 95, utan att man i dessa har angett om man har begärt en tolkning av första eller andra stycket. Det förhållandet att man i hänskjutningsbesluten uttryckligen har nämnt domen av den 4 mars 1986, i vilken domstolen särskilt uttalade sig om likheten mellan frukt-och druvviner, tyder dock på att den nationella domstolen — med tanke på avgörandet av de tvister som har anhängiggjorts vid denna — anser det nödvändigt att domstolen skall tolka första stycket i artikel 95. I varje fall, och med beaktande av att den nederländska lagstiftningen — även om den skulle vara förenlig med första stycket i artikel 95 — icke desto mindre kan stå i strid med andra stycket i nämnda artikel, finns det skäl att förse den nationella domstolen också med de medel för tolkning som den behöver för att kunna bedöma den tvistiga lagstiftningen i förhållande till andra stycket i artikel 95.

a) Förhållandet mellan artikel 95 och Benelux-systemet

7. Med beaktande av att jämförelsen mellan inhemska och importerade varor är en väsentlig beståndsdel i tillämpningen av artikel 95 är det helt uppenbart att definitionen av inhemska varor särskilt beror på förhållandet mellan artikel 95 och den relevanta lagstiftningen om Benelux-länderna. Denna sistnämnda har i själva verket åberopats under de nationella förfarandena för att hävda att det i skattehänseende relevanta territoriet är Benelux-ländernas territorium och inte Nederländernas territorium. I annat fall skulle tillämpningen av gemenskapsrätt — enligt inspektören för tullavgifter och punktskatter — leda till att integrationen av unionen mellan Benelux-länderna skulle undergrävas eller åtminstone att dess utveckling skulle hindras, vilket står i strid med artikel 233 i fördraget.

8. I detta skede finns det skäl att påminna om att det föreskrivs i artikel 233 i fördraget att bestämmelserna i detta fördrag [inte] skall hindra förekomsten och genomförandet av de regionala unionerna mellan Belgien och Luxemburg samt mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna, i den mån syftena med dessa regionala unioner inte uppnås genom tillämpning av detta fördrag, även om medlemsstaterna i princip inte får åberopa bestämmelserna i en konvention som de ingått sinsemellan för att undandra sig tillämpningen av gemenskapsrätten.

9. Som framgår redan av beskrivningen av den relevanta nationella lagstiftningen är integrationen inom sektorn för alkoholpunktskatter inom Benelux-ländernas område endast begränsad till en harmonisering av skattesatserna. Men harmoniseringen är ofullständig i den mån de luxemburgska vinerna fram till den 1 januari 1993 åtnjöt en särskild behandling i skattehänseende som befriade dessa från den särskilda punktskatten på vin och den särskilda punktskatten på mousserande viner.

10. Det bör anses att svaret endast kan bli nekande, eftersom tillämpningen av de harmoniserade skattesatserna — såsom den föreskrivs i Benelux-systemet — garanterat kan genomföras genom att man fullt iakttar artikel 95. Det är nämligen svårt att föreställa sig på vilket sätt iakttagandet av denna artikel skulle kunna ha en negativ inverkan på Benelux-systemets korrekta funktion med beaktande av framför allt att de stater som hör till Benelux-området fortsätter att ta ut de ifrågavarande punktskatterna — visserligen på en harmoniserad grundval — men var och en för egen räkning.

b) Artikel 95 första stycket

11. Tillämpningen av artikel 95 första stycket gör det nödvändigt — som redan sagts — att göra en jämförelse mellan beskattningen av inhemska varor och liknande importerade produkter, ett begrepp som — liksom domstolen vid flera tillfällen har fastställt — skall tolkas med tillräcklig flexibilitet. För att kunna göra en bedömning enligt innebörden i och syftet med artikel 95 första stycket bör man således beakta a) produkternas ursprung, b) dessas likhet, och c) den eventuella diskriminerande karaktären.

12. I det föreliggande fallet har det inte ifrågasatts att de varor som omfattas av den gynnsamma behandlingen huvudsakligen är inhemska medan fruktvinerna uteslutande importeras från andra medlemsstater. Det har inte heller ifrågasatts vare sig att icke-mousserande fruktviner har undantagits från punktskatten på viner — vilken i princip tilllämpas på dem — eller att det på mousserande fruktviner tillämpas en lägre punktskatt än den som tillämpas på mousserande druwiner, och att det för övrigt endast är på importerade mousserande fruktviner som man utöver punktskatten på mousserande viner även tillämpar punktskatten på vin, vilket endast belastar mousserande druwiner respektive mousserande fruktviner.

13. Enligt domstolens fasta rättspraxis, i vilken en vid tolkning av begreppet likhet har godtagits, bedöms begreppet genom en undersökning av om de berörda varorna har liknande egenskaper som svarar mot samma behov hos konsumenterna. Det rör sig således om ett kriterium som inte förutsätter strikt motsvarighet utan liknande egenskaper hos varorna och att deras användningssätt är jämförliga.

14. I samma dom drog domstolen dessutom slutsatsen att bordsviner av druvor och bordsviner av frukter är liknande produkter. Detta avgörande skall beaktas, även om det kan antas att det förhållandet att en likhet har fastställts mellan de två vinkategorierna i fråga kan ha gjort vinkännarna (givetvis kännarna av druwiner) besvikna. Det har dessutom inte föreskrivits att smak och tycke alltid skall vara förenliga med gemenskapsrätten.

— Rött bordsvin (målen C-368/93, C-372/93 och C-375/93)

15. I domen kommissionen mot Danmark — som har nämnts flera gånger — besvarade domstolen, såsom nyss har visats, sådana frågor jakande, genom att fastställa att både frukt-och druwiner framställs av samma typ av basvaror, dvs. jordbruksprodukter, och genom samma process, dvs. naturlig jäsning, medan det inte är relevant i detta sammanhang att fruktvinernas slutliga alkoholhalt uppnås genom att etylalkohol tillsätts, med beaktande av att även druwinernas alkoholhalt kan höjas enligt samma metod. Domstolen framhöll dessutom att de två kategorierna av dryck har liknande organoleptiska egenskaper, i synnerhet beträffande smak och alkoholhalt, och svarar mot samma behov hos konsumenterna, eftersom de kan lämpa sig för samma konsumtionssätt, nämligen både som en läskande och uppfriskande dryck och som måltidsdryck, och angav sedan att likheten mellan de krav som uppfylls av de två kategorierna av dryck kan inte ifrågasättas på grund av den omständigheten att konsumtionen av fruktviner alltid är begränsad jämförd med konsumtionen av druwiner.

16. Återstår att fråga, såsom den nederländska regeringen har hävdat, om det mål som ligger till grund för mål C-375/93 avseende röda kvalitetsviner som produceras i ett bestämt område skall avgöras på ett annat sätt. Av tillämpningen av de kriterier som domstolen har utvecklat förefaller det — åtminstone vid första anblicken — att framgå att sådana viner skall betraktas som produkter som liknar fruktviner i den mening som avses i artikel 95 första stycket i fördraget.

— Starkviner: sherry (målen C-371/93, C-374/93 och C-376/93), madeira (mål C-367/93), vermouth (mål C-370/93)

17. Den ovan nämnda domen kommissionen mot Danmark innehåller också omständigheter som är användbara med tanke på likheten mellan fruktviner och starkviner av druvor, såsom sherry. I denna dom har domstolen faktiskt gjort en åtskillnad mellan bordsviner (oberoende av om de är frukt-eller druwiner) och starkviner som — till skillnad från de förstnämnda — konsumeras som aperitif och ... som dessertviner, vilket innebär att dessa svarar mot andra behov hos konsumenterna än de som bordsvinerna svarar mot.

18. Resonemanget förefaller däremot att vara mer invecklat vad gäller vermouth, med beaktande av att det är fråga om en dryck vars alkoholhalt är 13,5 volymprocent och som därför vid första anblicken skulle kunna likställas med fruktviner. Det skall likväl beaktas att vermouth till skillnad från druv-och fruktviner inte framställs av samma råvaror som dessa viner. Till vinet — som visserligen används vid produktionen av vermouth — tillsätts förutom etylalkohol även en liten mängd örtblandning, som ger denna typ av dryck dess helt särskilda smak.

— Champagne (målen C-369/93, C-373/93 och C-377/93)

19. I egenskap av mousserande druwin tilllämpas på champagne i Nederländerna både en punktskatt på mousserande viner och en särskild punktskatt på mousserande viner. Det förefaller emellertid inte att finnas något tvivel om att mousserande viner inte kan anses vara produkter som liknar icke-mousserande viner, vare sig de är druv-eller fruktviner. Detta beror i väsentlig grad på den helt annorlunda framställningsprocessen, även om båda produceras av samma basvaror. De organoleptiska egenskaperna hos de två typerna av dryck är i varje fall helt olika, och de svarar mot olika behov hos konsumenterna.

20. Det är inte möjligt att med säkerhet visa att framställningsprocessen i fråga är identisk eller nästan densamma i de två fallen, även om både (de mousserande) fruktvinerna och (de mousserande, följaktligen även champagne) druvvinerna framställs av samma sorts basvaror (frukter). Medan druwinerna görs mousserande enligt en naturlig metod — det vill säga genom en andra alkoholjäsning i flaska — behöver man för att kunna framställa mousserande fruktviner tillsätta kolsyra, vilket med all tydlighet visar att det inte är fråga om någon naturlig jäsningsmetod. Av detta följer att champagnens organoleptiska egenskaper, och i synnerhet dess smak, inte är jämförbara med mousserande fruktviners motsvarande egenskaper. Slutligen svarar de två kategorierna av dryck inte mot samma behov hos konsumenterna, eftersom det måste medges att konsumtionen av champagne brukar förknippas med särskilda tillfällen.

21. Följaktligen skall endast röda bordsviner, som är i fråga i målen C-368/93, C-372/93 och C-375/93, anses vara produkter som liknar fruktviner i den mening som avses i artikel 95 första stycket. Däremot skall starkviner som sherry (målen C-371/93, C-374/93 och C-376/93), madeira (mål C-367/93) och vermouth (mål C-370/93) inte anses vara produkter som liknar fruktviner. Denna slutsats gäller även för champagne (målen C-369/93, C-373/93 och C-377/93) i förhållande till mousserande fruktviner.

c) Artikel 95 andra stycket

22. Såsom redan har nämnts förefaller Tariefcommissies frågor endast syfta på artikel 95 första stycket. Med beaktande av att den nederländska lagstiftningen dock — trots sin förenlighet med artikel 95 första stycket vad gäller sherry, madeira, vermouth och champagne — kan stå i strid med andra stycket i denna artikel, bör det anses lämpligt att förse den nationella domstolen med de huvudlinjer som den behöver för att fastställa om lagstiftningen i fråga även är förenlig med andra stycket i artikel 95.

23. Det skall vidare anges att bedömningen av förenligheten av en viss skatt med artikel 95 andra stycket, enligt domstolens rättspraxis på området, skall ske mot bakgrund av denna skatts inverkan på konkurrensen mellan de olika varor som berörs av skatten. Det är emellertid väsentligt om denna skatt kan eller inte kan påverka marknaden i fråga genom att minska den potentiella konsumtionen av importerade varor till förmån för konkurrerande inhemska varor. I synnerhet skall den nationella domstolen beakta skillnaden i försäljningspriserna på varorna i fråga och den inverkan en sådan skillnad har på konsumentens val, såväl som utvecklingen av konsumtionen av dessa varor.

Den andra frågan

24. Genom den andra frågan begärs att domstolen — för det fall att den tvistiga avgiften inte anses vara förenlig med gemenskapsrätten — skall uttala sig om den verkan i tiden som domstolens dom kommer att ha. Frågan ställs just därför att detta — såsom redan har betonats — kan ha betydande ekonomiska följder för den nederländska staten, eftersom tusentals liknande mål är anhängiga vid de nationella domstolarna.

25. Mot bakgrund av dessa principer skall verkningarna av en dom — genom vilken en begäran om tolkning har avgjorts — endast begränsas vid mycket särskilda förhållanden. Domstolen har i själva verket endast använt denna lösning under mycket särskilda omständigheter när det har förelegat fara för svåra ekonomiska återverkningar, som i synnerhet har berott på det stora antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av den lagstiftning som har ansetts vara gällande, och när det har förefallit som om individerna och de nationella myndigheterna skulle ha förmåtts att bete sig på ett sätt som har stridit mot gemenskapslagstiftningen på grund av objektiv och betydande osäkerhet beträffande de gemenskapsrättsliga bestämmelsernas räckvidd; en osäkerhet som andra medlemsstaters eller kommissionens beteende eventuellt har bidragit till.

26. Till följd av detta bör det anses att det i det föreliggande fallet inte finns någon omständighet som rättfärdigar ett undantag från principen om förhandsavgörandets retroaktivitet.

27. Vad gäller den omständighet som likaledes har åberopats under förfarandets förlopp, att man på detta sätt skulle göra det möjligt för importörerna i fråga att erhålla återbetalning av de skatter som redan har övervältrats på konsumenterna, finns det — på grund av att den hänskjutande domstolen inte har ställt någon fråga avseende detta — skäl att i denna framställning begränsa sig till att erinra om att det, i enlighet med domstolens fasta rättspraxis, i varje fall ankommer på medlemsstaterna att säkerställa återbetalningen av de skatter som enligt bestämmelser i den nationella rätten tagits ut i strid med artikel 95 under omständigheter som inte skall vara mindre förmånliga än de som rör motsvarande klagomål enligt nationell rätt och i vilket fall som helst inte skall göra det omöjligt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapens rättsordning, även om gemenskapsrätten inte utesluter att man beaktar att otillbörligt uttagna skatter har kunnat övervältras på andra ekonomiska aktörer eller konsumenter.

28. Mot bakgrund av de ovan anförda övervägandena föreslås att domstolen följaktligen skall besvara Tariefcommissies fråga på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 Adjektivet icke-mousserande används här för att beskriva viner, och mera allmänt alkoholhaltiga drycker, som inte är mousserande.

3 För fullständighetens skull finns det skäl att erinra om att de tre ifrågavarande länderna den 29 maj 1972_ ingick en ny Benelux-konvention om införande av enhetliga punktskatter, som ännu inte har trätt i kraft och således villkorar även ikraftträdandet av Konventionen om införande av enhediga punktskatter inom Benelux-ländernas territorium av den 10 juni 1970.

4 Stb., nr 240, 1963.

5 Stb., nr 561, 1991.

6 Stb., nr 711, 1992.

7 Direktiv av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter pa alkohol och alkoholdrycker (EGT nr L 316, s. 21).

8 Direktiv av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser pa alkohol och alkoholdrycker (EGT nr L 316, s. 29).

9 Se bland annat dom av den 11 juli 1989, kommissionen mot Italien (323/87, Rec. s. 2275, punkt 7).

10 Dom av den 4 mars 1986, kommissionen mot Danmark (106/84, Rec. s. 833).

11 Se slutligen dom av den 10 november 1992, Exportur (C-3/91, Rec. s. I-5529, punkt 8).

12 Dom av den 16 maj 1984, Pakvries BV (105/83, Rec. s. 2101, punkt 11).

13 I själva verket — och såsom tidigare har antytts — har konventionen om införande av enhetliga punktskatter inom Benelux-ländernas territorium av den 10 juni 1970 ännu inte trätt i kraft.

14 Se till exempel dom av den 27 februari 1980, 169/78, kommissionen mot Italien (Rec. 1980, s. 385, punkt 5).

15 Ovannämnda dom av den 4 mars 1986, kommissionen mot Danmark, punkt 12.

16 Ovannämnda dom kommissionen mot Danmark, punkt 12.

17 Ovannämnda dom kommissionen mot Danmark, punkt 14.

18 Ovannämnda dom kommissionen mot Danmark, punkt 15.

19 Ovannämnda dom kommissionen mot Danmark, punkt 15.

20 Se till exempel dom av den 27 februari 1980, 168/78, kommissionen mot Frankrike (Rec. s. 347, punkt 6), och dom av den 9 juli 1987, 356/85, kommissionen mot Belgien (Rec. s. 3299, punkt 7).

21 Ovannämnda dom av den 9 juli 1987, punkt 15.

22 Se dom av den 27 mars 1980, 61/79, Denkavit italiana (Rec. s. 1205, punkt 16), och dom av den 27 mars 1980, förenade målen 66/79, 127/79 och 128/79, Salumi (Rec. s. 1237, punkt 9).

23 Se de domar som nämns i föregående fotnot, punkt 17 respektive punkt 10.

24 Se dom av den 16 juli 1992, C-163/90, Legros ni. fl. (Rec. s. I-4625, punkt 30—35), dom av den 31 mars 1992, C-200/90, Dansk Denkavit och Poulsen Trading (Rec. s. I-2217), dom av den 17 maj 1990, C-262/S8, Darber (Rec. s. I-1889, punkt 40—45), dom av den 2 februari 1988, 24/86, Blaizot (Rec. s. 379, punkt 25—35), dom av den 8 april 1976, 43/75, Defrenne (Rec. s. 455, punkt 69—75).

25 Det är följaktligen inte möjligt att dela det principiella pästående enligt vilket det ankommer på domstolen —när den gör bruk av möjligheten att begränsa en doms verkan i tiden — att bestämma om ett undantag frän denna begränsning kan föreskrivas till förmän för den part i målet vid den nationella domstolen som har väckt talan vid den nationella domstolen ... eller om tvärtom även en invändning avseende ogiltigheten hos en reglering —till och med avseende denna part — med endast en verkan i framtiden utgör ett lämpligt medel (dom av den 26 april 1994, C-228/92, Roquette, Rec. s. I-1445, punkt 25). Det bör framhållas att det inte endast kan vara fraga om ett lämpligt medel när det säkerställer för den enskilde förutom möjligheten att, beroende pä fallet, yrka på fastställelse av en gemenskapsrättslig bestämmelses ogiltighet eller en nationell bestämmelses otillämplighet, utan även —och framför —när medlet i fråga är sådant att det säkerställer ett effektivt skydd för de rättigheter som denne har tilldelats. I annat fall finns det risk för att rättsskydd vägras, vilket skulle ha till följd att systemet skulle förlora sin trovärdighet, i synnerhet beträffande respekten för ett rättssamhälles grundläggande principer. I detta avseende —såsom papekats —har et inte rått någon brist på tydliga budskap i nationella domar (se till exempel Fragd-domen som den italienska Corte costituzionale meddelade den 21 april 1989, nr 232, Il Foro italiano, 1990, Ī, col. 1855, angående detta se Gaja: New Developments in a continuing story: the relationship between EEC Law and the Italian Law, CMLRev., sidorna 83 och följande).

26 Till detta kommer att kommissionen den 17 oktober 1990 hade inlett ett fördragsbrottsförfarande mot Nederländerna avseende just det förhållandet att lagstiftningen i fråga inte var förenlig med artikel 95 i fördraget. Detta förfarande avslutades i och med att Nederländerna avbröt överträdelsen genom en ny lagstiftning på området, vilken trädde i kraft den 1 januari 1993.

27 Se, till exempel, ovannämnda dom av den 31 mars 1992, Dansk Denkavit och Poulsen Trading, punkt 20— 23, avseende en skatt vars ekonomiska betydelse var allt annat än oväsentlig.

28 Dom av den 27 februari 1980, mål 68/79, Just (Rec. s. 501, punkt 27). Se vidare bland annat dom av den 9 november 1983,199/82, San Giorgio (Rec. s. 3595), och dom av den 29 juni 1988, 240/87, Deville (Rec. s. 3513).