Förslag till avgörande av generaladvokat

1. De frågor som Queen's Bench Division ställt i sin begäran om förhandsavgörande gäller tolkningen av artikel 8.1 i rådets direktiv 90/531/EEG av den 17 september 1990 om upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi, transport-och telekommunikationssektorerna (nedan kallat direktivet).

Gemenskapsrätten och de nationella bestämmelserna

2. I enlighet med det trettonde övervägandet i ingressen till direktivet tillämpas inte detta på dessa organs verksamhetsområden, som antingen faller utanför vatten-, energi-, transport-och telekommunikationssektorerna, eller som visserligen faller inom dessa sektorer men på en marknad där det råder fri konkurrens.

3. I ovannämnda artikel 2.2 d upptas bland annat de aktiviteter som ingår i direktivets tillämpningsområde, [t]illhandahållande eller drift av offentliga kommunikationsnät eller tillhandahållande av en eller flera offentliga telekommunikationstjänster. I enlighet med artikel 2.1 b tillämpas direktivet även på upphandlande enheter som ifall de inte är offentliga myndigheter eller offentliga företag, dock bedriver någon av de verksamheter som nämns i punkt 2 eller någon kombination av dessa, och vars verksamhet bygger på särskilda eller exklusiva rättigheter, beviljad av en behörig myndighet i någon av medlemsstaterna. I artikel 2.3 a förtydligas att med avseende på tillämpningen av stycke 1 b skall en upphandlande enhet anses åtnjuta särskilda eller exklusiva rättigheter närmare bestämt när den i samband med anläggande av de nät och anordningar, som beskrivs i punkt 2, kan utnyttja rätt till expropriation eller bruksrätt eller kan placera nätutrustning på, under eller över allmän väg. I enlighet med artikel 2.6 skall [d]e i bilagorna 1 till 10 uppräknade upphandlande enheterna uppfylla ovan nämnda kriterier [Översättarens anmärkning: I den svenska dircktivtexten står felaktigt bilagorna 1 och 10]. I bilaga 10 som handlar just om [d]rift av telekommunikationsnät eller tillhandahållande av telekommunikationstjänster nämns för Förenade kungarikets del bland andra British Telecommunications pic (nedan kallat sökanden), Mercury Communications Ltd (nedan kallat Mercury) samt City of Kingston upon Hull (nedan kallat Hull plc).

4. Förenade kungariket genomförde direktivet genom Utilities Supply and Works Contracts Regulations 1992. Närmare bestämt införlivas genom artiklarna 5 och 6 a i lagen i fråga de bestämmelser i direktivet genom vilka — som förtydligas i det trettonde övervägandet — tillämpningen av detta begränsas till tilldelningen av sådana kontrakt som uteslutande har som syfte att möjliggöra för de upphandlande enheterna att bedriva en av de verksamheter som omnämns i direktivet.

Bakgrund, tolkningsfrågorna

5. Sökanden är ett aktiebolag med begränsat ansvar som bildades den 1 april 1984 genom British Telecommunications Act 1984 (1984 års lag om telekommunikationer). I samband därmed överfördes till detta bolag samtliga rättigheter och skyldigheter från det föregående offentligrättsliga bolaget, även det kallat British Telecommunications, vilket genom British Telecommunications Act 1981 i sin tur hade efterträtt Post Office, som fram till dess hade haft monopol på att tillhandahålla telekommunikationssystem.

6. Den betydande öppningen av marknaden som möjliggjordes genom 1984 års lag om telekommunikationer ledde till att mer än 600 licenser för olika verksamheter inom sektorn beviljades och att ca 110 koncessionärer för offentliga telekommunikationstjänster godkändes. Innehållet i licenserna var emellertid mycket differentierat. Inom sektorn för telekommunikationstjänster med användande av fasta förbindelser (exempelvis taltelefoni med fasta terminaler) beviljade den brittiska regeringen licenser endast till sökanden och Mercury, vilka närmare bestämt tilläts att koppla upp sig på sökandens telekommunikationssystem. På det sättet inleddes, just inom sektorn för användande av fasta förbindelser, en period med två parter på marknaden.

7. Som redan nämnts undantas genom den nationella lagstiftningen för genomförande av direktivet nästan alla operatörer inom sektorn, däribland Mercury som även upptas i bilaga 10 till direktivet, från skyldigheten att följa direktivet vad beträffar upphandlingar som uteslutande syftar till att möjliggöra tillhandahållande av telekommunikationstjänster. Endast sökanden och Hull plc är skyldiga att följa bestämmelserna i direktivet, om än enbart med avseende på tjänster som baseras på taltelefoni, tjänster som baseras på dataöverföring, tillhandahållande av privat förhyrda nät och tjänster inom sjöfartssektorn.

8. För att kunna lösa tvisten har den nationella domstolen funnit det lämpligt att inkomma med en begäran om förhandsavgörande och ställt följande frågor:

Den första frågan

9. Genom den första frågan ombeds domstolen att uttala sig om huruvida medlemsstaterna, med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som de har i enlighet med artikel 189 i fördraget, har rätt att definiera och fastställa vilka telekommunikationstjänster som skall vara undantagna, då vissa förutsättningar föreligger, från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 8.1 när de införlivar ett direktiv i den nationella lagstiftningen, eller om det ankommer på de upphandlande enheterna att själva bestämma detta.

10. Av lydelsen av artikel 8.1 i direktivet framkommer ingenting som skulle kunna stödja uppfattningen att medlemsstaterna skulle ha rätt att själva bestämma vilka tjänster och operatörer som skall undantas från direktivets tillämpningsområde. Bestämmelsen i fråga begränsar sig nämligen till att från direktivets tillämpningsområde undanta de kontrakt som de upphandlande enheterna tilldelar för upphandling som uteslutande syftar till att möjliggöra för dem att tillhandahålla en eller flera telekommunikationstjänster, förutsatt att andra enheter är fria att erbjuda samma tjänster på samma villkor.

11. Dessutom bör tilläggas att i enlighet med artikel 8.2 ansvarar de upphandlande enheterna för uppgiften att på kommissionens begäran anmäla till denna vilka tjänster som de anser vara undantagna enligt punkt 1. Kommissionen offentliggör därefter i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, C-serien, om än bara i informationssyfte, förteckningar över de tjänster som den anser vara undantagna.

12. En ytterligare bekräftelse av den ståndpunkten ges genom artikel 33 i direktivet, enligt vilken de upphandlande enheterna beträffande varje enskilt kontrakt skall bevara ändamålsenlig information ... så att de vid senare tillfälle kan motivera beslut avseende ... d) underlåtenhet att tillämpa bestämmelserna i avdelningarna II, III och IV enligt undantagen i avdelning I.

13. Jag vill därefter påminna om att friheten som medlemsstaterna har att i enlighet med artikel 189 tredje stycket i fördraget bestämma form och tillvägagångssätt för genomförande av ett direktiv, i enlighet med fast rättspraxis i frågan inte påverkar skyldigheten för var och en av de stater till vilken det är riktat att inom ramen för den egna rättsordningen vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att direktivet får full verkan i enlighet med de mål som skall förverkligas genom detsamma. Detta innebär att medlemsstaterna har att vidta alla de åtgärder som behövs för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet får full verkan och således att garantera att dessa får önskat resultat. Det bör tilläggas att, som domstolen själv har påpekat, bestämmelserna i ett direktiv skall genomföras med ovedersäglig tvingande verkan ..., nödvändig exakthet och tydlighet ... för att fullt ut garantera rättssäkerheten.

14. Vad beträffar föreliggande fall innebär detta att det — även om avfattningen av bestämmelsen i fråga, utöver det sammanhang som den ingår i, tyder på att det borde vara de upphandlande enheterna själva som bestämde vilka tjänster som de tillhandahåller som skall anses undantagna från direktivets tillämpningsområde — kvarstår att utröna om genomförandebestämmelserna som antagits av Förenade kungariket är sådana att de kan säkerställa det önskade resultatet av direktivet och särskilt av dess artikel 8.1.

15. Om det å ena sidan är så att de upphandlande enheterna på kommissionens begäran anmäler till denna vilka kontrakt som de anser vara undantagna och vars offentliggörande kommissionen själv ombesörjer, förhåller det sig nämligen även så att den offentliggjorda förteckningen endast omfattar de tjänster som kommissionen själv anser vara undantagna. Detta medför att institutionen i fråga har att kontrollera om de tjänster som anmälts av de upphandlande enheterna faktiskt uppfyller de villkor som ställs upp i artikel 8.1 för att undantaget skall vara tilllämpligt.

16. Den brittiska regeringen har emellertid, när den försvarat det sätt på vilken den gått till väga för att införliva direktivet i den egna rättsordningen, hävdat att det inte hade varit lämpligt att ge de upphandlande myndigheterna befogenheten att själva avgöra vilka kontrakt som skall vara undantagna, eftersom detta med all sannolikhet hade inneburit motstridiga bedömningar i likartade fall och ofrånkomligen varit till nackdel för rättssäkerheten.

17. Slutligen måste påpekas att den hittills redovisade tolkningen av artikel 8.1 i direktivet visar att det rör sig om en bestämmelse som ger enskilda, i föreliggande fall de upphandlande enheterna, rättigheter som de kan åberopa direkt inför de nationella domstolarna. Det rör sig således om en bestämmelse med direkt effekt. I ett sådant perspektiv bör det medges att en föregripande och detaljerad definition av de undantagna tjänsterna, som den som har givits av den nationelle lagstiftaren, med nödvändighet kommer att stå i strid med det resultat som eftersträvas i direktivet.

Den andra frågan

18. Genom sin andra fråga under punkten a önskar den nationella domstolen få klarhet i om villkoret om andra enheter fritt kan erbjuda samma tjänster i samma geografiska område och på i stort sett samma villkor som återfinns i artikel 8.1 skall tolkas så, att den frihet som andra upphandlande enheter skall åtnjuta är av lagstiftningsnatur.

19. Det behöver knappast påpekas att det i det förstnämnda fallet vore tillräckligt att bestämmelserna i lag och andra författningar garanterade möjligheten till fri konkurrens inom den berörda sektorn. Med andra ord skulle det vara nödvändigt att i förekommande fall avlägsna dé bestämmelser som hindrar den fria konkurrensen, antingen genom att särskilda eller exklusiva rättigheter tilldelas eller genom att marknadstillträdet på något annat sätt omöjliggörs eller försvåras.

20. Uppfattningen i fråga kan enligt min åsikt inte godtas. För det första framgår alls inte av lydelsen av bestämmelsen i fråga att den begränsas till hinder som beror på bestämmelser i lagar eller andra författningar. Friheten för upphandlande enheter att erbjuda samma tjänster på huvudsakligen lika villkor anges nämligen i allmänna ordalag, och det skulle heller inte kunna förhålla sig annorlunda med hänsyn till syftet med bestämmelsen i fråga och systemet som helhet betraktat. Därtill bör konstateras att det i det trettonde övervägandet i ingressen till direktivet, till vilket har hänvisats upprepade gånger, uttryckligen fastslås att undantag från tillämpningsområdet för direktivet förutsätter att enheterna i fråga bedriver sin verksamhet på en marknad där det råder fri konkurrens.

21. Slutligen skall det här diskuterade villkoret tolkas så, att det hänför sig till ett antal faktorer av teknisk och ekonomisk, förutom juridisk, natur. Det är således nödvändigt att friheten att tillhandahålla tjänsterna faktiskt föreligger och inte bara är potentiell, det vill säga endast teoretiskt möjlig. I det sistnämnda fallet skulle det nämligen likväl vara endast ett subjekt, den upphandlande enheten, som faktiskt var verksamt på marknaden i fråga.

22. Under punkterna b och c i den andra frågan önskar den nationella domstolen få klarhet i vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om det faktiskt råder konkurrens i fråga om en viss tjänst på telekommunikationsmarknaden.

23. Sökanden har för det första bestritt att den skulle ha en dominerande ställning på marknaden och har lagt fram en rad uppgifter för att bekräfta att det faktiskt råder konkurrens i fråga om ett flertal verksamheter inom branschen. För det andra ifrågasätter den dels uppfattningen att själva åtnjutandet av en dominerande ställning är av betydelse för direktivet om offentlig upphandling, dels att förekomsten av en sådan ställning kan visas genom endast en analys av marknadsandelar.

24. Jag anser att domstolen varken har behörighet eller medel att fastställa huruvida alla de faktiska och rättsliga omständigheter som skulle leda till tillämpningen av undantaget i artikel 8.1 faktiskt föreligger i det aktuella fallet. Det är en uppgift för den nationella domstolen och överensstämmer i allmänhet med den kontroll som bestämmelsen i fråga anförtror åt de upphandlande enheterna och, i sista hand, åt kommissionens övervakande verksamhet.

Den tredje frågan

25. Genom sin tredje fråga, som i sin tur är uppdelad i tre särskilda punkter, ombeds domstolen sammanfattningsvis att uttala sig om den nationella domstolens roll då denna har att kontrollera att villkoren i artikel 8.1 i direktivet har tillämpats korrekt av de nationella myndigheterna. Detta gäller i synnerhet då en tvist uppstått mellan den upphandlande enheten och de nationella myndigheterna i fråga om den korrekta tillämpningen av villkoren för undantag enligt bestämmelsen i fråga, liksom i det fall då den nationella domstolen själv kommer fram till att sagda villkor har fastställts på ett sätt som gör det omöjligt för den upphandlande enheten att fastslå om en viss tjänst omfattas av undantaget eller inte.

Den fjärde frågan

26. Genom den fjärde frågan ställs domstolen ånyo inför frågan om en medlemsstats ansvar och skadeståndsskyldighet gentemot enskilda som lidit skada till följd av att gemenskapsrätten har åsidosatts, en fråga som står i centrum för målen Brasserie du Pêcheur och Factortame III, liksom målet Dillenkofer m. fl. i vilka jag i dag framlägger förslag till avgörande. Jag vill påminna om att i det första målet består den överträdelse som medlemsstaten anses ha gjort sig skyldig till i att ha tillämpat nationella lagar i strid med bestämmelser i fördraget. I det andra rör det sig i stället, liksom i domen i målet Francovich, om underlåtenhet att inom föreskriven tid införliva ett direktiv.

27. Även med avseende på den frågan kan utgångspunkten inte vara en annan än domen i målet Francovich, i vilken domstolen, vilket knappt behöver påpekas, har fastslagit statens skadeståndsskyldighct i fall av uteblivet införlivande av ett direktiv och preciserat de villkor som måste vara uppfyllda för att en rätt till ersättning i det fallet skall föreligga för enskilda.

28. Eftersom jag har redogjort utförligt för vissa av de nyssnämnda aspekterna i det redan nämnda förslaget till avgörande i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du Pêcheur) och C-48/93 (Factortame III), anser jag det lämpligt att för nödvändig fördjupning hänvisa till det förslaget. Jag skall därför nöja mig med att här göra endast ett par kortfattade och nödvändiga anmärkningar av allmän natur och gå in närmare på endast vissa aspekter som är utmärkande för det här föreliggande fallet.

29. För det första vill jag påpeka att skyldigheten att ersätta skada inte kan begränsas till det fallet att ett direktiv inte har införlivats, utan skall utsträckas till att omfatta det fallet att, som nu är i fråga, den skada som enskilda lidit har vållats av tillämpningen av ett direktivs nationella genomförandebestämmelser som visar sig vara felaktiga och som således av den anledningen kan ifrågasättas inför den nationella domstolen. Med andra ord är omständigheten att den enskilde i ett sådant fall kan erhålla skydd för sin påstådda rättighet inför den nationella domstolen inte i sig tillräcklig för att utesluta varje form av förmögenhetsskydd.

30. A andra sidan kan det, vilket understryks i förslaget till avgörande i de förenade målen Brasserie du Pêcheur och Factortame III, ibland vara otillräckligt att ogiltigförklara den rättsstridiga rättsakten eller att underlåta att tillämpa den lag som är oförenlig med en överordnad bestämmelse. Det kan då visa sig vara nödvändigt, för att skyddet skall bli faktiskt och effektivt, att även återställa det ekonomiska innehållet i den åsidosatta rättigheten och att således säkerställa att det utges ersättning för skadan.

31. Vad beträffar förutsättningarna för statens ekonomiska ansvar, skall för det första påpekas att det, som framhållits i det här upprepade gånger nämnda förslaget till avgörande, är nödvändigt — för att ett skydd i alla medlemsstater skall säkerställas på ett sätt som, om det än inte är helt enhetligt, åtminstone är homogent — att det i själva gemenskapsrätten fastställs i varje fall minimiförutsättningarna för rätten till skadestånd och särskilt de kriterier enligt vilka dessa förutsättningar skall prövas samt de gemenskapsrättsliga begränsningarna av de nationella förutsättningarna för skadestånd, vare sig dessa är av processuell art eller inte.

32. Jag vill påminna om att domstolen i domen i målet Francovich fastslog statens ansvar efter kontroll av att följande tre förutsättningar var uppfyllda: Direktivet måste ha till syfte att ge upphov till rättigheter för enskilda. Det måste vidare vara möjligt att bestämma innehållet i dessa rättigheter på grundval av bestämmelserna i direktivet. Slutligen måste det även föreligga ett orsakssamband mellan statens åsidosättande av sin skyldighet och den uppkomna skadan. Domstolen har för övrigt förklarat att de förutsättningarna är tillräckliga för att till förmån för enskilda ge upphov till en rätt till skadestånd, vilken grundar sig direkt på gemenskapsrätten. Den medlemsstat som kan tillskrivas underlåtenheten att införliva ett direktiv är således i varje fall skyldig att, förutsatt att de av domstolen uttalade förutsättningarna är uppfyllda, utge ersättning för den skada som den enskilde har vållats.

33. De svar som har givits på den frågan under förhandlingen har varit mycket motstridiga. Enligt huvuddelen av de intervenerande regeringarna är de förutsättningar som domstolen fastställt i domen i målet Francovich inte tillräckliga för att fastställa statens ansvar. Det skulle i stället vara nödvändigt att samma förutsättningar var uppfyllda som tillämpas i fråga om gemenskapsinstitutionernas utomobligatoriska ansvar, det vill säga att göra statens ansvar beroende av förekomsten av culpa.

34. Jag vill genast säga att jag inte delar den uppfattningen. Den verkar för övrigt inte konsekvent med vad samma institution hävdat i de förenade målen C-46/93 och C-48/93. Jag vill påpeka att kommissionen i dessa föreslagit, som minimistandard, en tilllämpning av samma restriktiva förutsättningar som utarbetats av domstolen i dess rättspraxis avseende artikel 215.

35. Problemet kan således inte lösas endast på grundval av den föreskrivna skyldighetens natur, såsom huruvida det rör sig om en skyldighet att uppnå ett visst resultat eller inte. Däremot måste enligt min uppfattning medges att en avgörande faktor för att fastställa gränserna för möjligheten att låta rättsstridighet innebära skadeståndsansvar bland annat utgörs, utöver det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna eventuellt åtnjuter inom den sektor som avses, av den större eller mindre grad av exakthet med vilken den ålagda skyldigheten har definierats, ytterst av möjligheten att med tillräcklig säkerhet bestämma innehållet i den rättighet som den enskilde gör anspråk på med avseende på bestämmelsen eller det handlande som ligger till grund för skadan. Dessa faktorer, som utförligt har redovisats i förslag till avgörande i de förenade målen Brasserie du Pêcheur och Factortame III, avgör huruvida en överträdelse är uppenbar och allvarlig. Omvänt saknar culpan, förstådd som en subjektiv faktor i det rättsstridiga handlande som tillskrivs den försumliga medlemsstaten, betydelse för att grunda den medlemsstatens ansvar.

36. Mer allmänt kan det enligt förslaget till avgörande i de förenade målen Brasserie du Pêcheur och Factortame III talas om uppenbar och allvarlig överträdelse då:

37. Vad beträffar här föreliggande fall, förefaller det mig inte vara något tvivel om att den berörda medlemsstatens genomförande av artikeln i fråga i den nationella rättsordningen inte kan anses vara uppenbart felaktigt med hänsyn tagen till den givna tolkningen av artikel 8.1 i direktivet. Omständigheten att Förenade kungariket självt angivit vilka tjänster som är undantagna från direktivets tillämpningsområde med stöd av en bestämmelse (artikel 8.1) vars innehåll är långtifrån sådant att det kan anses vara klart och entydigt leder mig till att dra slutsatsen att det i detta fall inte rör sig om en uppenbar och allvarlig överträdelse.

38. Vad beträffar omständigheten, som visats under förhandlingen, att ett sådant angreppssätt skulle leda till att visserligen rättidiga, men fullständigt felaktiga, införlivanden uppmuntrades, kan det räcka med att påpeka att den här föreslagna lösningen är sådan att missbruk av medlemsstaterna, som för övrigt bör anses vara föga troligt, kan undvikas. Faktum kvarstår att med avseende på uppenbart felaktiga införlivanden, eller om man så föredrar, på klara och entydiga bestämmelser som införlivats felaktigt, är slutsatsen den att en uppenbar och allvarlig överträdelse föreligger, en överträdelse som således medför ekonomiskt ansvar för den berörda medlemsstaten.

Förslag till avgörande

39. Mot bakgrund av det ovan sagda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som den nationella domstolen ställt på följande sätt:

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 297, s. 1.

3 Med avseende på den sistnämnda aspekten anknyter således föreliggande fall till dom i målen Brasserie du Pêcheur och Factortame (förenade målen C-46/93 och C-48/93), liksom till dom i målet Dillenkofer m. fl. (förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94 och C-190/94) i vilket förslag till yttrande föredras idag.

4 Se särskilt artiklarna 3 och 10.

5 Dom av den 10 april 1984, Von Colson (14/83, Rec. s. 1891, punkt 15).

6 Dom av den 30 maj 1991, kommissionen mot Tyskland (mål C-59/89, Rec. s. I-2607, punkt 24).

7 Se exempelvis dom av den 9 april 1987, kommissionen mot Italien (365/87, Rec. s. 1733).

8 Se artikel 7.2 i de nationella genomförandebcstämmelserna.

9 Rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport-och telekommunikationssektorerna (EGT L 76, s. 14).

10 Min kursivering.

11 Den brittiska regeringen är av motsatt uppfattning. Av de synpunkter som den franska regeringen lämnat, och som inte har ifrågasatts, framgår för övrigt att marknadsandelarna inom sektorn för fasta förbindelser är fördelade på följande sätt: 90 procent innehas av sökanden, 7 procent av Mercury och 3 procent av övriga operatörer.

12 Sökanden är nämligen, som påpekas i beslutet om hänskjutandc, skyldig att medge samtrafik till alla de som ansöker därom på sina nät. Dessutom är sökanden skyldig att tillhandahålla allmänna tjänster, det vill säga teletjänster i hela Förenade kungariket, även om inte efterfrågan är tillräcklig för att täcka kostnaderna. Slutligen är sökanden den enda licenstagare som har att respektera price cap enligt vilken de tariffer sökanden sätter inte kan ändras annat än i de fall och inom de ramar som fastställts i lag.

13 Förenade målen C-46/93 och C-48/93.

14 Förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94.

15 Dom av den 19 november 1991, Francovich (förenade målen C-6/90 och C-9/90, Rec. s. I-5357).

16 Till skillnad från fallet i det ovannämnda målet C-48/93 (Factortame III), där åsidosättandet av gemenskapsrätten berodde på lagstiftaren, utgörs i föreliggande fall genomförandebestämmelserna av en rättsakt från den verkställande makten. De synnerligen strikta villkor som fastslagits i engelsk praxis i fråga om skadeståndsskyldighct för förmögenhetsskada för lagstiftningsvcrksamhct gör det emellertid även į det fallet synnerligen svårt att medge rätt till ersättning åt enskilda som lidit skada till följd av ett åsidosättande av gemenskapsrätten. För en grundläggande översikt i fråga om nationell rättspraxis i fråga om statens ansvar för den offentliga förvaltningens normgivningsverksamhet, särskilt i de olika fall då ersättning medges i det engelska systemet, se punkt 7 i mitt förslag till yttrande i det ovannämnda fallet.

17 Sökanden har även hos den nationella domstolen ansökt om ett beslut om interimistiska åtgärder i syfte att skjuta upp verkställigheten av de omtvistade bestämmelserna. Ansökan har dock avslagits.

18 Se i det avseendet punkterna 23 och 24 i förslaget till avgörande i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du Pêcheur) och C-48/93 (Factortame III).

19 Vad beträffar de särskilda förhållandena i fallet Francovich, liksom grunden för och räckvidden av principen om den försumliga medlemsstatens ansvar och ersättningsskyldighet som följer av den domen, hänvisar jag till förslaget till avgörande i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du Pêcheur) och C-48/93 (Factortame), särskilt punkt 15— 22.

20 Se särskilt punkterna 33, 35 och 37 i domen i fråga.

21 Detta är, bland annat, innebörden i domen av den 12 juli 1990, Foster (C-188/89, Rec. s. I-3313, punkt 22), i vilken domstolen fastslagit att artikel 5.1 i direktiv 76/207/EEG, en bestämmelse med direkt effekt, kan åberopas för att erhålla ersättning för skada av ett organ som bar till uppgift att tillhandahålla en offentlig tjänst.

22 De tre förutsättningarna i fråga, som domstolen fastslagit i målet Francovich (punkt 40), är likväl ordagrant citerade såsom de upprepats och sammanfattats av domstolen i mål av den 14 juli 1994, Faccini Dori (C-91/92, Rec. s. 3325, punkt 27). Se dessutom dom av den 16 december 1993, Wagner Miret (C-334/92, Rec. s. I-6911, punkterna 22 och 23). I det sistnämnda fallet orsakades tvisten, även om det rörde sig om ett direktiv — samma som i Francovich — som redan hade införlivats i den nationella rättsordningen, av att hänsyn inte hade tagits till en viss kategori arbetstagare i de anknytande nationella bestämmelserna, varför direktivet i förhållande till dessa framstod som icke genomfört.

23 Den ovannämnda domen i målet Francovich, punkt 41.

24 Rättspraxis i frågan, eller rättare sagt, de kriterier som har utarbetats av domstolen, behandlas i för föreliggande fall relevanta delar, i punkt 61— 69 i förslaget till avgörande i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du Pêcheur) och C-48/93 (Factortame III).

25 Se särskilt punkt 74— 84 i förslagen till avgörande.

26 Se i det avseendet punkt 85— 90 i samma förslag till avgörande.

27 Se särskilt punkt 55— 60 i förslaget till avgörande i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du Pêcheur) och C-48/93 (Factortame III), liksom punkt 28 i förslaget till avgörande i de förenade målen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94 (Dillenkofer m. fl.).

28 Se särskilt punkt 84 i de förslagen till avgörande.

29 Se i det avseendet punkt 81 i förslag till avgörande i de förenade mälen C-46/93 (Brasserie du Pêcheur) och C-48/93 (Factortame III), liksom förslaget till avgörande i de förenade mälen C-178/94, C-179/94, C-188/94, C-189/94 och C-190/94 (Dillenkofer m. fl.), mål som överensstämmer med domen i målet Francovich i detta avseende.