Förslag till avgörande av generaladvokat
1. De frågor som har ställts till domstolen av Tribunal Tributário de Segunda Instância de Lisboa i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget har uppkommit inom ramen för ett mål som uppkommit genom att en talan har väckts vid Tribunal Tributario de Segunda Instancia de Lisboa av bolaget SEIM — Sociedade de Exportação e Importação de Materiais Ld.a (nedan kallat SEIM).
2. Den nationella domstolen har begärt en definition av den rättsliga naturen av avslaget på begäran om eftergift av import-eller exporttullar och en tolkning — i ljuset av den skälighetsgeneralklausul som styr den här avsedda lagstiftningen — av de bestämmelser i vilka villkoren för beviljande av en sådan begäran anges.
3. Konkret avser dessa frågor tolkningen av artikel 7.1 i kommissionens förordning (EEG) nr 1574/80 av den 20 juni 1980, av artiklarna 1.2 d och 13.1 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 av den 2 juli 1979, ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 3069/86 av den 7 oktober 1986, av artikel 5.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 3799/86 av den 12 december 1986 samt angående giltigheten av artikel 4 punkt 2 c i ovannämnda förordning nr 3799/86 [vid översättningen fanns inga svenska versioner att tillgå].
I — Regleringen i lag och rättspraxis
4. I förordning nr 1430/79 anges de villkor under vilka de behöriga myndigheterna skall bevilja återbetalning eller eftergift av import-eller exporttullar (artikel 1.1).
5. I artikel 1.2 d i förordning nr 1430/79 anges att eftergift betyder att helt eller delvis underlåta att pålägga import-eller exporttullar som har bokförts av den myndighet som är ansvarig för uppbörden, men som ännu inte har betalats.
6. I del 1 i ovannämnda förordning anges sedan de olika fallen (avsnitt A, B, C, D och E) och förfarandet för återbetalning eller eftergift av importtullar.
7. I artikel 13.1 och 13.2 i förordning nr 1430/79 — ändrad genom ovannämnda förordning nr 3069/86 (artikel 16) — anges andra fall som kan ge upphov till återbetalning eller eftergift av importtullar. I artikeln föreskrivs närmare bestämt följande:
8. Som domstolen har betonat vid ett flertal tillfällen införs genom artikel 13 i förordning nr 1430/79 en skälighetsgeneralklausul. I artikeln anges emellertid även villkoren för tillämpningen av denna klausul för att undvika att den missbrukas på ett sätt som strider mot gemenskapslagstiftarens syfte. Domstolen har angett att det hör under de nationella domstolarnas behörighet att granska om alla. villkor som föreskrivs i artikel 13 är uppfyllda, det vill säga att det varken har förekommit avsiktliga åtgärder eller uppenbar vårdslöshet från den berördes sida och att förfarandereglerna har följts.
9. I förordning nr 3799/86 slås bland annat fast tillämpningsbestämmelser för artikel 13 i förordning nr 1430/79.
10. I del 1 avsnitt B punkt 1 anges vissa särskilda fall i vilka återbetalning eller eftergift av importtullar kan ske eller inte kan ske. I artikel 4 föreskrivs:
11. Följaktligen är den uppräkning som görs i artikel 4 inte uttömmande utan ger endast en viss ledning. Detta är även anledningen till att domstolen har ansett att det åligger de behöriga myndigheterna att från fall till fall bedöma om en konkret situation som inte omnämns i listan uppvisar en särskild karaktär i den mening som avses i den till-lämpliga gemenskapsrättsliga regleringen.
12. I artikel 16 i förordning nr 1430/79 föreskrivs det förfarande som skall följas vid inlämnandet av en begäran om eftergift av importtullar:
13. I artikel 18 i förordning nr 1430/79 anges de myndigheter som är behöriga att avgöra en begäran om eftergift av importtullar:
14. Dessutom fastställs i förordning nr 1574/80 tillämpningsföreskrifterna för artiklarna 16 och 17 i förordning nr 1430/79. Artikel 7.1 lyder enligt följande:
15. Slutligen fördelas i ovannämnda förordning nr 3799/86, genom ett antal förfarandebestämmelser i avsnitt B punkt 2, behörigheten mellan kommissionen och de nationella tullmyndigheterna för att avgöra tvister avseende beviljande av eller avslag på begäran om återbetalning eller eftergift av importtullar och där de beslut anges som skall fattas av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna (artikel 5) och av kommissionen (artikel 6). Det som anges är:
II — De faktiska omständigheterna
16. SEIM beställde vissa varor från ett bolag som var etablerat i Västtyskland och importerade dem till Portugal och bifogade dem ett ursprungsintyg (EUR 1) som utfärdats av de tyska tullmyndigheterna och i vilket det intygades att varorna härrörde från Förbundsrepubliken Tyskland. Således importerades varorna tullfritt, i enlighet med den gemenskapsreglering av tullar som är tillämplig på dessa varor.
17. Senare återkallade de tyska tullmyndigheterna ursprungsintygen, med motiveringen att de hade utfärdats felaktigt och underrättade de motsvarande portugisiska myndigheterna om detta. Conferencia Final vid tullkontoret i Porto, som skötte ärendet inom ramen för förfarandet för uppbörd i efterhand av tullarna, bestämde att en summa av 7660587 ESC skulle betalas.
18. När SEIM uppmanades att betala denna summa, vägrade det och eftersom det inte fick någon betalningsfrist, något tillstånd att betala summan i flera delar eller några betalningslättnader, väckte bolaget talan vid Tribunal Fiscal Aduaneiro do Porto mot betalningsföreläggandet och yrkade att detta skulle upphävas.
19. Samtidigt riktade sig SEIM till direktören för tullkontoret i Porto och gjorde gällande att bolaget uppfyllde villkoren i artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979, som lyder enligt följande:
20. Den 28 februari 1989 avslog tullstyrelsen, genom beslut av biträdande direktören, SEIM: s begäran om att akten avseende uppbörd i efterhand skulle överföras till kommissionen för beslut om att inte förrätta någon uppbörd, eftersom begäran tolkades som en begäran om eftergift (av de bokförda importtullarna). Avslaget motiverades i huvudsak på följande sätt:
21. Genom en ansökan, som inlämnades till Tribunal Tributário de Segunda Instância (nedan kallad Tribunal), yrkade SEIM att detta beslut skulle ogiltigförklaras. SEIM åberopade härvid följande:
22. I sitt svaromål till talan om ogiltigförklaring gjorde den myndighet som är svarande gällande att den är behörig att företa en uppbörd i efterhand med beaktande av att Europeiska gemenskapernas kommission — i fall av ett beslut om att inte företa en uppbörd — endast ingriper då beloppet i fråga överskrider 2000 ecu.
23. Allmänna åklagaren ansåg att SEIM: s begäran, som riktats till direktören för tullkontoret i Porto, utgör ett fakultativt förvaltningsbesvär och att den ifrågasatta rättsakt som antagits på grundval av denna begäran följaktligen begränsats till att fastställa betalningsföreläggandet avseende tullarna. På grund av detta yrkade han att talan skulle ogillas.
24. SEIM svarade att det inte bestred påförandet av tullarna utan beslutet om att avslå dess begäran om inledandet av ett förfarande för eftergift av det påförda beloppet, vilket borde ha underställts kommissionen. SEIM underströk även att detta beslut innehåller ett uttalande om nödvändiga förvaltningsbesvär, varför det varit möjligt att väcka talan.
25. Tribunal påpekar att även om SEIM hade begärt att det belopp som påförts på grund av importtullar inte skulle uppbäras i stället för att begära att eftergift beviljas på detta belopp, som SEIM för övrigt inte har betalat, hade tullstyrelsen ansett att begäran avsåg en eftergift. Tullstyrelsen tolkade på detta sätt SEIM: s begäran om att ärendet skulle hänskjutas till kommissionen för att denna skulle besluta att inte uppbära importtullarna i efterhand.
III — Tolkningsfrågorna
26. För att kunna avgöra den tvist som är anhängig vid den, har den nationella domstolen hänskjutit de fyra följande frågorna till domstolen:
IV — Svaren på tolkningsfrågorna
A — Svaret på den första frågan
27. Genom den första frågan har domstolen anmodats att uttala sig om den rättsliga naturen av det beslut som har fattats på grund av begäran om återbetalning eller eftergift av import-eller exporttullar som skall betalas enligt artikel 7.1 i förordning nr 1574/80. Med andra ord har domstolen anmodats att uttala sig om denna rättsakt rör materiell rätt och har antagits i enlighet med materiella skatterättsliga regler eller om det rör förfarandet och har antagits i enlighet med förvaltningsrättsliga förfaranderegler. Tribunal anser att lösningen av problemet med dess behörighet inom den nationella rätten är beroende av detta svar.
28. I sitt yttrande har kommissionen ställt sig tvivlande till om tolkningsfrågan kan tas upp till prövning. Den har ansett att frågan inte rör tolkningen av ifrågavarande bestämmelse i förordningen, vilket skulle säkerställa en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten, utan domstolen har uppmanats att abstrakt uttala sig om den rättsliga naturen av beslutet om avslag på begäran om eftergift, för att det skall vara möjligt att på nationell nivå definiera vilken domstol som är behörig att pröva målet.
29. Även den portugisiska regeringen anser att den fråga som har ställts till domstolen inte avser tillämpningen av den gemenskapsrättsliga regleringen med beaktande av att problemet med att ge en beteckning för det beslut som fattats med stöd av artikel 7 i förordning nr 1574/80 endast uppkommer inom intern rätt och följaktligen inte hör under domstolens behörighet.
30. Enligt vad som angetts av den nationella domstolen i kapitel II i dess beslut, görs det i portugisisk rätt en åtskillnad mellan förfaranden avseende uppbörd av tull, som hör under den behörighet som tillfaller Tribunais Fiscais Aduaneiros, och förfaranden avseende administrativa frågor i tullsammanhang, för vilka Tribunal är behörig. Den första kategorin omfattar förfaranden som avser själva bokföringen av tullar och som är hänförliga till myndighetens utövande av sin funktion i skattefrågor, medan den andra kategorin omfattar förfaranden som utan att avse själva bokföringen är hänförliga till detta och hör under tullmyndigheternas administrativa behörighet, det vill säga att det är fråga om talan mot administrativa rättsakter som avser tullfrågor.
31. I detta fall är det fråga om tolkning av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna för lösning av ett problem i intern rätt som rör kompetensfördelningen mellan domstolar i en medlemsstat. Närmare bestämt anser den nationella domstolen att problemet med den juridiska karaktären av en rättsakt som härrör från de nationella myndigheterna och som innebär avslag på begäran om eftergift, som har beslutats på grundval av gemenskapsrättsliga regler, utgör ett nödvändigt villkor för att lösa problemet i intern rätt avseende utpekandet av den domstol som är behörig att pröva målet i fråga.
32. Det som gör det förevarande fallet speciellt är att även om den bestämmelse som skall tolkas — artikel 7.1 i förordning nr 1574/80 — inte tillämpas direkt, är denna tolkning emellertid inte något uttryck för ett rådgivande yttrande avseende en allmän eller hypotetisk fråga utan samband med föremålet för förfarandet vid den nationella domstolen, enligt vad kommissionen har understrukit i sina inlagor, utan har tvärtom ett direkt samband med besvarandet av en fråga som är anhängig vid den nationella domstolen. Det är således lika riktigt att följa den inriktningen.
33. Frågan om domstolens behörighet eller avsaknad av behörighet att uttala sig avseende en fråga om naturen av en rättsakt utfärdad av nationella myndigheter, vilken har antagits i enlighet med den gemenskapsrättsliga regleringen, för att göra det möjligt för den nationella domstolen att lösa problemet med att avgöra vilken domstol som är behörig enligt nationell rätt, har redan ådragit sig domstolens uppmärksamhet i domen i målet Bozzetti. Under det att den undersökte frågan om den rättsliga naturen — skatterättslig eller inte — av ett avdrag för gemensamt ansvar inom ramen för organisationen av den gemensamma marknaden för mjölk, angav domstolen att det inte åligger domstolen att gripa in i lösningen av behörighetsproblem avseende den nationella domstolsindelningen vid beteckningen av vissa rättsliga situationer som har sin grund i gemenskapsrätten. Domstolen fortsatte enligt följande: beteckningen av avdraget för gemensamt ansvar med avseende på de gemenskapsrättsliga reglerna är inte på grund av detta likgiltig med avseende på nationell rätt. Det föreligger således ett självklart intresse att för den nationella domstolen ange de delar av gemenskapsrätt som kan bidra till lösningen av det behörighetsproblem som denna har att ta ställning till.
34. Så till frågan huruvida gällande gemenskapsrättslig reglering, som reglerar eftergift av import-eller exporttullar, gör det möjligt att definiera den rättsliga naturen av den uppgift som har utövats och det beslut som har fattats av den nationella myndigheten när den avslagit en begäran om eftergift som har inlämnats av den som skall betala det belopp som beaktas. Det är också oundgängligt att pröva hela regleringen avseende uppkomst och upphörande av tullskulden, för att avgöra om det går att definiera den rättsliga naturen av det beslut att inte bevilja en begäran om eftergift av importtullar enligt artikel 7.1 i förordning nr 1574/80 som den nationella domstolen har tagit upp till prövning.
35. I rådets förordning (EEG) nr 2144/87 av den 13 juli 1987 om tullskuld [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå], som gällde vid den tidpunkt då skulden uppkom, föreskrivs hur en tullskuld avseende import uppkommer (artikel 2):
36. Om tullskuld uppkommer, såsom genom överföring till fri omsättning av en produkt för vilken importtullar skall betalas, skall tullmyndigheten ingripa i efterhand och genom en rättsakt bestämma beloppet av tullskulden. Denna rättsakt faller inom ramen för (den fiskala) tullfunktionen och utgör kärnan av denna funktion.
37. Enligt artikel 8.1 a i förordning nr 2144/87 upphör tullskulden
38. Det framgår av ovannämnda bestämmelser i förordning nr 2144/87, av bestämmelser i förordning nr 1697/79 om uppbörd i efterhand av import-eller exporttullar och av bestämmelser i förordning nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av importtullar, att påförandet av det belopp som skall betalas på grund av importtullar inleder en fas i behandlingen av rättsakten i fråga som också avslutas när det har fattats beslut om att bevilja begäran om eftergift av beloppet i fråga.
39. Närmare bestämt, när en begäran om eftergift av importtullar inlämnas, är den myndighet som fattar beslutet — som i princip är det tullkontor där de tullar som skall betalas har bokförts i enlighet med artikel 16 i förordning nr 1430/79 — behörig att behandla denna begäran och genom sitt beslut antingen bevilja eftergift genom att upphäva verkningarna av den rättsakt där tullarna/tullavgifterna har påförts, det vill säga genom att helt eller delvis avstå från att uppbära de bokförda importtullarna i enlighet med artikel 1.2 c i förordning nr 1430/79, jämförd med bestämmelserna i förordning nr 1574/80, eller avslå begäran. Alla de rättsakter som utarbetas av den beslutande myndigheten på det stadiet av behandlingen av begäran avser samma tullskuld och skiljer sig inte — vad beträffar naturen (som avser uppbörd av tullar eller är administrativ) av den funktion som utövas — från de rättsakter som utarbetas då den handlägger ett ärende avseende uppbörd i efterhand av importtullar. Med andra ord handlar den beslutande myndigheten i båda fallen inom ramen för utövandet av sin funktion, som går ut på uppbörd av tullar som getts den genom regleringen i fråga genom tillämpning av materiella tullrättsliga regler.
40. Vi kommer till samma slutsats genom att undersöka verkningarna av myndighetens beslut i fråga, såsom de även framgår av den definition av eftergift som återfinns i förordning nr 1430/79 (artikel 1.2 d). Det följer av denna definition, betraktad i samband med ovannämnda artikel 8 i förordning nr 2144/87, att ett beslut att bevilja eftergift är en rättsakt med en effekt som är motsatt (contrarius actus) effekten av en rättsakt som avser reglering i efterhand av tullar (enligt förordning nr 1697/79), eftersom den rättsakt som innebär beviljande av begäran i fråga avser importörens skyldighet att erlägga tull och medför att skulden upphör helt eller till en del av de tullar som har beaktats men inte erlagts.
41. På grund av dess verkningar framstår avslaget på begäran om eftergift som en del av hela det förfarande som inleddes med den rättsakt som syftade till uppbörd (i efterhand i det här fallet) av importtullarna, vilket emellertid varken påverkar eller definitivt ändrar skyldigheten att betala det belopp som har fastställts i efterhand av de behöriga myndigheterna. Jag anser emellertid att den ovannämnda gemenskapslagstiftningen inte gör det möjligt att göra en skillnad mellan den rättsakt som innebär avslag och den som innebär beviljande av en begäran om eftergift på grundval av dess verkningar, eftersom det såväl i det ena som i det andra fallet är frågan om samma gemenskapsrättsliga tullregler som är tillämpliga, och den myndighet som fattar beslutet handlar inom ramen för utövandet av samma uppgift som den ges genom de gemenskapsrättsliga reglerna i fråga, det vill säga en uppgift avseende uppbörd av tull.
42. Jag föreslår således att den första frågan skall besvaras enligt följande:
B — Svaret på den andra frågan
43. Den nationella domstolen har frågat om artikel 1.2 d i förordning nr 1430/79, som avser tullar som ännu inte bar erUgts, skall ges en restriktiv tolkning, så att den skall anses avse tullar vilkas betalning är uppskjuten.
44. Den hänskjutande domstolen understryker i sitt beslut om hänskjutande (punkt 63) och den portugisiska regeringen i sitt yttrande att beviljandet av en betalningsfrist utgör ett villkor för begäran om eftergift.
45. Det grundläggande argumentet för denna tes följer av övervägandena till förordning nr 1430/79. Konkret står det i det andra övervägandet att beloppet av de importtullar som har betalats eller vilkas betalning har uppskjutits kan komma att visa sig vara högre än det belopp som enligt lag skall betalas, ... till följd av beaktande av delar av beskattningen som är oriktiga eller ofullständiga, i synnerhet vad gäller den valuta, det värde eller det ursprung som beaktats vid bestämmandet av beloppet; ... att det i dessa fall är berättigat att vidta antingen återbetalning eller eftergift av de summor som inte skall betalas.
46. Den nationella domstolen har ytterligare framfört ett argument för denna tes. Den har kommit fram till denna slutsats på grund av bestämmelsen i artikel 2.2 i förordning nr 1430/79, i vilken det föreskrivs en tidsfrist av tre år för att lämna in en begäran om återbetalning eller eftergift, medan det uppskov eller den betalningsfrist som beviljas för den tidsfrist det är fråga om i detta fall, vilken styrs av systemet i direktiv 78/453/EEG, var 30 dagar (artikel 3) och alltid förutsatte att den berörde ställde en lämplig garanti (artikel 2).
47. Kommissionen har understrukit att hänvisningen i det andra övervägandet till importtullar ... vilkas betalning har uppskjutas endast åsyftar en situation som föreskrivs och regleras i direktiv 78/453 och hade inte något annat syfte än att förklara ett befintligt system till vilket man kunde lägga det nya system som infördes genom förordning nr 1430/79, enligt vilken betalningsfristen utgör ett sätt att betala beloppet av de avgifter som skall erläggas för att tillförsäkra likabehandling av ekonomiska aktörer vad avser uppbörd av import-eller exporttullar.
48. Först och främst är det underligt att den nationella domstolen anger artikel 2.2 i förordning nr 1430/79 och inte artikel 13.2 i samma förordning, på vilken den utan uttrycklig hänvisning grundat sin bedömning av SEIM: s begäran. Denna förklaring ändrar givetvis ingenting i sak av det problem som skall behandlas.
49. Det argument som har framförts av den portugisiska regeringen och som också har använts av den hänskjutande domstolen kan inte anses gå att pröva. Man kan av lydelsen av artikel 1.2 d i förordning nr 1430/79 sluta sig till att man med termen eftergift skall förstå att helt eller delvis underlåta att pålägga import-eller exporttullar som har bokförts av den myndighet som är ansvarig för uppbörden, men som ännu inte har betalats. Med andra ord visar en bokstavstolkning av den bestämmelse i vilken villkoren för eftergift slås fast att det inte krävs att det först har förelegat en betalningsfrist för den avgiftsskyldige för att denne skall kunna lämna in en begäran om eftergift av sin skuld.
50. Denna lösning framgår också av en granskning av de villkor som anges i artikel 13.2 första stycket i förordning nr 1430/79, i vilken det uttryckligen föreskrivs att eftergift av importtullar ... beviljas på begäran som inlämnas till det berörda tullkontoret före utgången av en tidsfrist av tolv månader räknat från det datum då nämnda tullar bokförts av den myndighet som har ansvaret för uppbörden. Att anse att beviljandet av en betalningsfrist utgör ett nödvändigt villkor för att en begäran om eftergift skall kunna inlämnas utgör alltså en överträdelse av denna bestämmelse, som är klar och i vilken det inte föreskrivs något sådant villkor. Det är för övrigt också vad kommissionen har understrukit i sitt yttrande.
51. För att besvara frågan från den nationella domstolen, som påpekar svårigheten att förena de tidsfrister som föreskrivits för beviljandet av ett uppskov och bevilja en begäran om eftergift, är det dessutom nödvändigt att undersöka det syfte i vilket tidsfristen eller eftergiften beviljas.
52. När den behöriga myndigheten genom en rättsakt bokför beloppet av importtullen vid importtillfället och då varan övergår till fri omsättning, är importören i princip skyldig att rätta sig därefter och betala beloppet av dessa tullar. I enlighet med direktiv 78/453 kan den avgiftsskyldige mot ställande av en garanti, efter att det belopp som skall betalas har bokförts, beviljas en betalningsfrist så att denne kan deponera beloppet utan att skyldigheten att betala beloppet påverkas eller undanröjs.
53. Ovannämnda artikel 13 i förordning nr 1430/79, i vilken det föreskrivs återbetalning eller eftergift av importtullar under vissa villkor, syftar till att begränsa betalning i efterhand av importtullar till de fall där en sådan betalning är berättigad och överensstämmer med en grundläggande princip, som principen om skydd för berättigade förväntningar.
54. Om man granskar de två förfarandena (förfarandet för uppskov respektive eftergift) kan man konstatera att dessa två förfaranden enligt gemenskapslagstiftaren fungerar oberoende av varandra, utan att varken den enas eller den andras autonomi påverkas. Att föreskriva en kort betalningsfrist är inte oförenligt med utsättandet av en annan frist (en längre sådan i detta fall) för inlämnande av en begäran om eftergift av ett belopp som har bokförts för betalning av importtull. Även av denna anledning kan jag inte anse att eftergiften skulle bero på att man dessförinnan har beviljat en betalningsfrist. 1 motsatt fall skulle den restriktiva tolkningen av artikel 1.2 d i förordning nr 1430/79 leda till att det eftersträvade målet med förfarandet avseende ett villkorligt beviljande av en begäran om eftergift av importtullar skulle motverkas, eftersom begäran om eftergift skulle ha inlämnats inom den kortare tidsfristen som avser uppskov med betalning.
55. Den andra frågan skall således besvaras enligt följande:
C — Svaret på den fjärde frågan
56. Av metodiska skäl skall den fjärde frågan bedömas först, eftersom det förefaller oundgängligt att ha löst det problem som den nationella domstolen har framfört i denna fråga för att därefter kunna svara på den tredje frågan.
57. Med sin fjärde fråga vill den nationella domstolen få svar på om artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86 är ogiltig, då den begränsar de särskilda fall då eftergift av tullar kan beviljas mer än som är nödvändigt för att skydda andra gemenskapsintressen och därmed strider mot ovannämnda artikel 13.1 i förordning nr 1430/79.
58. Det problem som framförs i den sista frågan för förhandsavgörande, i vilken giltigheten av artikel 4 punkt 2 c i kommissionens förordning nr 3799/86 ifrågasätts, rör huvudsakligen frågan om denna reglering har hållits inom gränserna för de befogenheter som ges i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 eller inte. I artikel 13.1 andra stycket ges kommissionen befogenhet att vidta åtgärder under det att den alltid håller sig inom de gränser som följer av den högre allmänna proportionalitetsprincipen, i enlighet med vilken denna befogenhetsbestämmelse även skall tolkas.
59. Det framgår faktiskt av domstolens praxis att det på grund av proportionalitetsprincipen krävs en rimlig koppling mellan de mål som eftersträvas av gemenskapen, som tjänar allmänintresset, och de vidtagna åtgärderna, som påverkar medborgarnas rättigheter. Med andra ord skall åtgärden vara nödvändig och lämplig för att uppnå det eftersträvade målet och nackdelarna skall varken vara större än fördelarna eller vara orimliga i förhållande till det eftersträvade målet eller utgöra ett oacceptabelt intrång som skadar själva innehållet i rättigheterna.
60. Denna bestämmelse i förordning nr 3799/86 har till syfte att inte hindra effektiviteten av kontrollen i efterhand av rättsenligheten av de handlingar som har lagts fram för beviljandet av en förmånsbehandling i tariffhänseende för varor som deklarerats för övergång till fri omsättning. Den metod som används är att tullmyndigheterna avslår varje begäran om eftergift som endast är grundad på handlingar som, om än i god tro, lagts fram och som senare upptäcks vara oriktiga, förfalskade eller ogiltiga för beviljande av denna förmånsbehandling i tariffhänseende.
61. Under dessa förhållanden förefaller de medel som har tillgripits av kommissionen i princip vara lämpliga och nödvändiga för att nå det mål som eftersträvas med ovannämnda bestämmelse i artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86, eftersom ett sätt att tillförsäkra att hela systemet med kontroller i efterhand är effektivt är att de behöriga myndigheterna har en möjlighet att avslå begäran om eftergift som är grundad på handlingar som, om än i god tro, lagts fram men som inte har utfärdats på ett riktigt sätt.
62. En granskning av rättspraxis på området stöder också detta synsätt. Före antagandet av kommissionens tvistiga förordning granskade domstolen i målet Van Gend & Loos mot kommissionen begäran om ogiltigförklaring av två beslut av kommissionen som hade fattats angående begäran som lämnats in till de motsvarande nationella myndigheterna av sökandebolagen för att erhålla eftergift av importtullar som de hade ålagts att betala. Sökandena grundade sin begäran på bestämmelserna i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 och påstod bland annat att de inte hade vetat att certifikaten inte var giltiga. Domstolen uttalade följande: Man kan verkligen inte neka till att kontroller i efterhand i stor utsträckning skulle berövas sitt värde, om användningen av oriktiga certifikat ensamt kunde berättiga beviljande av en eftergift. Kommissionens förordning nr 3799/86 utgör genom den tvistiga bestämmelsen i artikel 4 punkt 2 c en återspegling av denna rättspraxis.
63. Härnäst skall jag undersöka den sista delen av proportionalitetsprincipen, genom vilken granskningen av giltigheten av den tvistiga bestämmelsen i artikel 4 punkt 2 c i kommissionens förordning nr 3799/86 slutförs: är inte nackdelarna med denna reglering större än de fördelar den för med sig? Med andra ord fokuseras granskningen på frågan om kommissionens reglering är oproportionerlig i förhållande till bestämmelsen om överlåtelse av befogenhet i förordning nr 1430/79.
64. Om man granskar själva texten till den tvistiga bestämmelsen i artikel 4 i förordning nr 3799/86, konstaterar man att denna bestämmelse vid en första anblick kan anses begränsa betydelsen av situationer som varken är resultatet av en avsiktlig åtgärd eller uppenbar vårdslöshet från den berördes sida. Kommissionen har för övrigt också angett detta i sitt yttrande. I den utsträckning som kommissionen har förutsatt att även andra omständigheter kan tas i beaktande för att bedöma hur stort ansvaret eller den yrkesmässiga risk har varit som tagits av importören, när han — om än i god tro — lagt fram certifikat som senare har ogiltigförklarats, har den emellertid handlat inom gränserna för sin behörighet enligt artikel 13.2 i förordning nr 1430/79.
65. Av denna analys kan den slutsatsen dras att artikel 4 punkt 2 c i kommissionens förordning nr 3799/86 inte strider mot huvudinnehållet i rätten till eftergift, att den, som den nationella domstolen har understrukit, inte motverkar skälighetsgeneralklausulen i artikel 13.1 i förordning nr 1430/79, utan innehåller en tillämpningsbestämmelse för artikeln i fråga, så att den inte skall ges en för vid tolkning som inte motsvarar gemenskapslagstiftarens avsikter. Det är detta som lydelsen utan att påverka andra situationer som skall bedömas från fall till fall ger uttryck för, vilken förekommer i inledningen av artikel 4 i förordning nr 3799/86, samt även lydelsen situationer som varken är resultatet av en avsiktlig åtgärd eller uppenbar vårdslöshet från den berördes sida. Detta har understrukits såväl i kommissionens som i den portugisiska regeringens yttranden, när de påstod att förordning nr 3799/86 var giltig.
66. Den fjärde frågan skall således besvaras enligt följande:
D — Svaret på den tredje frågan
67. Med den tredje frågan anmodas domstolen att uttala sig om det, enligt artikel 5.2 i kommissionens förordning nr 3799/86, ålåg den nationella tullmyndigheten att bedöma begäran om eftergift av importtullarna med hänsyn till skälighetsgeneralklausulen i ovannämnda artikel 13.1, då SEIM hade åberopat fakta som skulle kunna falla inom den rättsliga kategorin av särskilda situationer som varken är resultatet av en avsiktlig åtgärd eller uppenbar vårdslöshet från den avgiftsskyldiges sida (artikel 13.1 i förordning nr 1430/79).
68. I artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86 slås fast att en åtskillnad skall göras, eftersom det föreskrivs att det för att erhålla eftergift av importtullar som bokförts inte är tillräckligt att den berörde importören — ens i god tro — lägger fram handlingar som sedan har ogiltigförklarats på grund av att de senare upptäcks vara felaktiga, förfalskade eller ogiltiga, för beviljande av en förmånsbehandling i tariffhänseende för varor som klarerats för fri omsättning. Den fråga som ställts är koncentrerad på en bedömning av frågan om den behöriga myndigheten förutom denna åtskillnad kan granska en begäran om eftergift som har riktats till den mot bakgrund av skälighetsgeneralklausulen i artikel 13 i förordning nr 1430/79.
69. Jag skall allra först påpeka att artikel 13 — i vilken en skälighetsgeneralklausul slås fast — enligt domstolens fasta rättspraxis är avsedd att begränsa betalningarna i efterhand av importtullar till de fall där denna betalning är berättigad och överensstämmer med den grundläggande principen om berättigade förväntningar. Domstolen har inte stött sig på en allmän regel, utan endast på en generalklausul, vilket innebär att det med särskild noggrannhet — och efter en jämförelse med den portugisiska regeringens och kommissionens argument — skall granskas om denna klausul är tillämplig i detta mål och under undvikande av all form av generalisering som skulle kunna skapa osäkerhet om rättsläget.
70. Den huvudsakliga orsaken till att den portugisiska regeringen inte är av samma åsikt är först och främst att de behöriga myndigheterna har ändrat SEIM: s begäran — som avsåg att importtullar som har betalats i enlighet med villkoren i artikel 5.2 i förordning nr 1697/79 inte skulle indrivas — till en begäran om eftergift enligt artikel 13.1 i förordning nr 1430/79, vilket enligt den nationella domstolens förklaringar även är berättigat inom ramen för den inkvisitoriska principen som förekommer i den interna rättsordningen. Denna fråga medför inte några särskilda problem med beaktande av att domstolen enligt en fast rättspraxis inte är behörig att inom ramen för en prövning av en begäran om förhandsavgörande vare sig tolka bestämmelser i nationell rätt — i detta fall de bestämmelser i vilka de administrativa myndigheternas behörighet slås fast — eller avgöra om de överensstämmer med gemenskapsrätten.
71. Enligt den portugisiska regeringens påståenden var den nationella myndigheten, med beaktande av att den inte kunde klassificera om den begäran som lämnats in av SEIM, för det första inte skyldig att behandla denna begäran med beaktande av artikel 13 i förordning nr 1430/79. För det andra borde det beslut som fattades, även om myndigheten var skyldig att behandla begäran, vara ett avslagsbeslut, eftersom artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86 inte medger beviljande av eftergift när handlingar, som senare konstateras vara felaktiga, förfalskade eller ogiltiga för beviljande av en förmånsbehandling i tariffhänseende av importerade varor, har lagts fram, om än i god tro.
72. Den första delen av den portugisiska regeringens invändningar saknar grund och således delar jag kommissionens inställning på denna punkt.
73. Det är ett faktum att det i artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86 har föreskrivits en åtskillnad genom att man har uteslutit ett automatiskt beviljande av en begäran om eftergift när ogiltiga handlingar har lagts fram, om än i god tro.
74. När en begäran om eftergift av importtullar läggs fram, kan den nationella tullmyndigheten pröva den i ljuset av den skälighetsgeneralklausul som framgår av artikel 13.1 i förordning nr 1430/79 i ändrad version, om denna begäran formuleras så att den påvisar att villkoren för tillämpning av denna artikel är uppfyllda, såsom de även har slagits fast genom tillämpningsbestämmelserna för denna artikel, som har antagits senare inom ramen för förordningar från kommissionen (särskilt artikel 2 ff i förordning nr 1574/80 jämförda med artikel 4 ff i förordning nr 3799/86).
75. Med beaktande av att den lista som avses i artikel 4 i förordning nr 3799/86 inte är uttömmande utan vägledande, vilket domstolen har bekräftat, är det naturligtvis de behöriga myndigheterna som från fall till fall skall bedöma om en viss konkret situation, som inte står nämnd i listan, har en sådan särskild karaktär som avses i den tillämpliga gemenskapsregleringen. Det åligger med andra ord dessa myndigheter, förutom i de situationer som avses i artikel 4 punkt 2 c i förordning nr 3799/86, att bedöma begäran om eftergift med hänsyn till skälighetsgeneralklausulen med beaktande av alla fakta som har framlagts av den berörda ekonomiska operatören och som uppfyller villkoren i artikel 13.
76. Med tillämpning av artikel 5.2 i förordning nr 3799/86 är dessutom den nationella myndigheten den enda myndighet som är behörig att bedöma om de skäl som har åberopats faktiskt faller under en av de situationer som föreskrivs i artikel 4 punkt 2 och i förekommande fall för att avslå begäran om eftergift av importtullar eller för att i enlighet med artikel 6.1 i samma förordning vidarebefordra begäran till kommissionen för att den skall uttala sig.
77. Sammanfattningsvis anser jag att den tredje frågan för förhandsavgörande skall besvaras enligt följande:
Förslag till avgörande
Med beaktande av det anförda föreslår jag att domstolen skall besvara frågorna för förhandsavgörande enligt följande:
1 Originalspråk: grekiska.
2 Förordning om fastställande av üllämpningsbestämmclscrna för artiklarna 16 och 17 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import-eller exporttullar (EGT nr L 161, s. 3).
3 Förordning om återbetalning eller eftergift av import-eller exporttullar (EGT nr L 175, s. 1), ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT nr L 302, s.1)
4 Förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import-eller exporttullar (EGT nr L 286, s. 1).
5 Förordning om fastställande av tillämpnings bestämmelserna för artiklarna 4a, 6a, \\a och 13 i rådets förordning (EEG) nr 1430/79 om återbetalning eller eftergift av import-eller exporttullar (EGT nr L 352, s. 19).
6 Se exempelvis dom av den 15 december 1983, Papierfabriek Schoellershammer mot kommissionen (283/82, Rec. s. 4219, punkt 3), och av den 12 mars 1987, Ccrealmangimi och Italgrani mot kommissionen (244/85 och 245/85, Ree. s. 1303, punkt 10).
7 Dom av den 1 april 1993, Hewlett Packard France (C-250/91, Rec. s. I-1819, punkt 47).
8 Det vill säga förordning nr 1430/79.
9 Se domen i mãlet Hewlett Packard France, nämnd i fotnot 6, punkt 39, och punkt 10 i generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i samma mâl.
10 Artikel 17 avser det fall att varorna befinner sig i en annan medlemsstat än den där avsedda import-och exporttullar har bokförts.
11 Det vill säga förordning nr 1430/79.
12 Det vill säga förordning nr 1430/79.
13 Förordning om uppbörd i efterhand av importtullar eller exporttullar som inte har uppburits av den avgiftsskyldige för varor som har deklarerats inom ramen för ett tullförfarande som innebär en skyldighet att betala sådana tullar (EGT nr L 197, s. 1). Denna förordning har upphävts genom rådets förordning (EEG) nr 2913/92, av den 12 oktober 1992, om inrättandet av en tullkodcx för gemenskapen, vilken omnämnts i fotnot 2.
14 Förordning om fastställande av tillämpningsbcstämmelser för artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 om uppbörd i efterhand av import-eller exporttullar som inte har uppburits av gäldenären för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför skyldighet att betala sådana tullar (EGT nr L 161, s. 1).
15 Se dom iv den 16 december 1981 (244/80, rcc. s. 3045).
16 Se domen i milet Foglia, som nämnts ovan i fotnot 14, punkterna 18 och 20.
17 Se domen i målet Foglia, nämnd i fotnot 14, punkt 21, och dom iv den 18 oktober 1990, Dzodzi (C-297/88 och C-197/89, Ree. s. I-3763, punkterna 39 och 40), och av den 8 november 1990, Gmurzynska-Bschcr (C-231/89, Rec. s. I-4003, punkterna 22 och 23).
18 Domstolens dom av den 9 juli 1985 (179/84, Ree. s. 2301, punkterna 17 och 18).
19 Se även domstolens domar i målen Foglia, nämnd i fotnot 14, punkt 21, Dzodzi, nämnd i fotnot 16, punkterna 39 och 40, Gmurzynska-Bschcr, nämnd i fotnot 16, punkt 20, och domstolens domar av den 16 juli 1992 i målet Lourenço Dias (C-343/90, Ree. s. I-4673) och i målet Meilicke (C-83/91, Rec. s. I-4871).
20 EGT nr L 201, s. 15.
21 Denna lösning förefaller också mer övertygande för den hänskjmande domstolen, som anför följande i punkt 43 i beslutet om hänskjutandc: Det förefaller för oss som om den myndighet som avvisar en begäran om dispens frän betalning av tullavgifter som har påförts men ännu inte erlagts handlar som en fiskal myndighet och tillämpar materiella beskattningsnormer pi ett konkret fall. Det föreligger inte något tvivel om att de reeler i vilka det föreskrivs villkor för eftergift (till exempel artiklarna 2 och 13 första stycket i förordning (EEG) nr 1430/79) utgör en negativ begränsning av innehållet i tillämpningsområdet för de importtullar som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979.
22 Rådets direktiv 78/453/EEG iv den 22 augusti 1978 om harmonisering av lagar och andra författningar om uppskov med betalningen av import-eller exporttullar (EGT 1978, nr L 146, s. 19).
23 I det första övervägandet har dessförinnan angetts att med tillämpning av direktiv 78/453 kan betalningen av dessa importtullar under vissa villkor skjutas upp.
24 Se domen i målet Hewlett Packard France, nämnd i fotnot 6, punkt 46.
25 Se som exempel domar av den 11 juli 1989, Schräder (265/87, Rec. s. 2237, punkt 21), och av den 13 juli 1989, Wachauf (5/88, Rec. s. 2609, punkt 18).
26 Dom av den 13 november 1984, Van Gend & Loos mot kommissionen (98/83 och 230/83, Rec. s. 3763, punkt 13.
27 Se de i fotnot 5 nämnda domarna i malen Papierfabrik Schoellcrshammer mot kommissionen, punkt 3, och Cerealmangimi och Italgrani mot kommissionen, punkt 10.
28 Se till exempel dom av den 4 maj 1993, Distribuidores Cinematográficos (C-17/92, Rec. s. I-2239, punkt 8).
29 Se domstolens dom i milet Hewlett Packard France, nämnd i fotnot 6, punkt 39, samt punkt 10 i generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i samma mâl.