Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Tribunal de commerce d'Albi (Frankrike) har inkommit med den föreliggande begäran om förhandsavgörande inom ramen för en civilrättslig talan som har väckts av en grupp återförsäljare för motorfordon i departementet Tarn — Grand garage albigeois, Établissements Marlaud, Rossi Automobiles, Albi Automobiles, Garage Maurei et Fils, Sud Auto, Grands garages de Castres, Garage Pirola, Grande garage de la gare, Mazametaine automobile, Établissement Capmartin, Graulhet automobiles — mot Garage Massol SARL (nedan kallad Massol), som de anser har gjort sig skyldig till illojal konkurrens.

2. Sökandena har lagt svaranden till last att denne, utan att tillhöra den officiella säljorganisationen, har bedrivit försäljningsverksamhet av nya motorfordon, att denne inte har iakttagit de gemenskapsbestämmelser vilka, enligt sökandena, är tillämpliga på området samt att svaranden har vidtagit olagliga och bedrägliga reklamåtgärder. Ett antal handlingar som således skulle utgöra illojal konkurrens och som skulle ha åsamkat sökandena skada i deras egenskap av ensamåterförsäljare för märkena Peugeot, Citroen, Ford, Honda och Renault.

3. De gemenskapsrättsliga normerna i fråga är kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 av den 12 december 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings-och serviceavtal för motorfordon (nedan kallad förordningen) samt kommissionens meddelande 91/C 329/06 av den 4 december 1991.

4. Talan vid den franska domstolen syftar till att Massol skall förbjudas att (på samma villkor) fortsätta sin försäljningsverksamhet av nya motorfordon — inklusive fordon som har registrerats för mindre än tre månader sedan eller som har rullat mindre än 3000 km — samt att göra reklam för denna försäljning. Syftet med talan är vidare att Massol skall förpliktas att betala ett skadestånd för den åsamkade skadan.

5. Tribunal de commerce d'Albi anser att det mot bakgrund av vad parterna har anfört krävs att ett beslut fattas om det lagenliga i en grosshandel med nya motorfordon som bedrivs utanför den säljorganisation som tillverkarna har inrättat i Frankrike och detta med hänsyn till den europeiska lagstiftningen och i synnerhet förordning EEG nr 123/85, innan en prövning av de väsentliga sakliga och rättsliga grunderna för den anhängiga talan kan ske.

6. Den nationella domstolen har därför i en begäran om förhandsavgörande ställt följande fråga till domstolen:

Saken vid den nationella domstolen

7. Även om inte alla omständigheter har framkommit som skulle kunna bidra till lösningen på tolkningsfrågan, är det emellertid möjligt att grunda sig på följande förutsättningar, som har hämtats från parternas yttranden samt beslutet om hänskjutande:

Parternas påståenden

8. Sökandena vid den nationella domstolen har åberopat sina respektive återförsäljningsavtal, enligt vilka de anser sig ha förmånen av en exklusiv etableringsrätt samt rätt till handelsverksamhet och försäljning av nya fordon direkt eller genom mellanhänder i form av agenter inom fordonsförsäljningsbranschen. Enligt sökandena har Massol, i egenskap av grossist som inte ingår i en officiell säljorganisation, brutit mot återförsäljarnas ensamrättsavtal och gemenskapslagsstiftningen, eftersom Massol inte är mellanhand och inte uppfyller de specifika och tvingande villkor som mellanhänder åläggs genom denna lagstiftning.

9. Sökandena har åberopat de annonser som Massol införde i lokalpressen under år 1993 och år 1994, av vilka de slutit sig till att detta företag var verksamt som grossist eller återförsäljare med ett betydande utbud av nya fordon som kunde levereras omgående, vilket gav intryck av ett stort antal inkommande fordon. De har även hänvisat till tillgångsundersökningar, genom vilka förekomsten av en omfattande verksamhet bekräftas.

10. Återförsäljarna har till stöd för sina yrkanden gjort gällande att det enligt förordningen är i konsumentens intresse och av trafiksäkerhetsskäl som försäljningen och service av nya fordon skall skötas av en säljorganisation som valts ut av tillverkaren för ett samarbete med denne, samtidigt som återförsäljarna tillerkänns en exklusiv et bleringsrätt för återförsäljning och service av nya fordon .

11. Sökandena har emellertid medgett att det enligt förordningen är tillåtet för den slutlige brukaren att förvärva ett nytt fordon utanför den officiella säljorganisationen genom att lämna en skriftlig fullmakt till en mellanhand. Enligt det ovannämnda meddelandet av den 4 december 1991 fyller denna mellanhand endast en servicefunktion genom att handla för köparens räkning, det vill säga den slutlige brukaren. Mellanhanden saknar dock rätt att lägga upp ett lager eller, som i det föreliggande fallet, vilseleda allmänheten och kan inte heller gå över till att verka som en självständig eller obunden återförsäljare utanför säljorganisationen.

12. Enligt sökandena kan en obunden återförsäljare av motorfordon inte konkurrera med återförsäljarna inom ett system för ensamåterförsäljning, vilken tillförselkällan än må vara. I detta fall är för övrigt denna tillförsel otillåten, eftersom de fordon som Massol inköpt måste härröra från en officiell återförsäljare, som Massol genom bedrägligt beteende träffat ett avtal med, eller från hyrbilsföretag som inte skulle ha inköpt dessa fordon i uthyrningssyfte utan för att ställa dem till förfogande för andra företag som nya fordon.

13. Massol har inte inkommit med yttrande till domstolen inom den tidsfrist som satts för detta ändamål. I sitt svaromål vid Tribunal de commerce d'Albi har Massol gjort gällande att dess verksamhet är lagenlig och att den inte är ett uttryck för illojal konkurrens.

14. Enligt Massol har en granskning av återförsäljningsavtälen från Citroen, Peugeot, Ford och Honda visat att dessa tillverkare endast beviljat en begränsad ensamrätt avseende tillgången till tillverkarens försäljningsteknik samt dennes goodwill, namn och märke. Ensamförsäljningsrätten skulle endast vara skenbar då den är beroende av tillverkarens ensidiga vilja att medverka till att säljorganisationen är sluten, vilket emellertid inte är fallet, eftersom 40 procent av tillverkningen säljs av tillverkaren utanför säljorganisationen.

15. Massol har tillagt att med tillämpning av principen om avtals relativa verkan, som föreskrivs i artikel 1165 i den franska Code civil, är endast parterna i ett ensamrättsavtal bundna av detta och det kan inte ha verkan mot tredje man. Svaranden har vidhållit att inget avtal, oavsett om det rör sig om återförsäljning, kan förbjuda en tredje man att bedriva handelsverksamhet som inte är formellt förbjuden enligt lagar eller förordningar. Massol har åberopat såväl förordningen som den franska Code civil till stöd för sitt påstående att ingen av dessa föreskrifter utgör hinder för att en näringsidkare som på lagenligt sätt har förvärvat nya fordon säljer dem med vinst.

16. Massol anser att återförsäljarna inte kan stödja sig på förordningen, eftersom deras avtal inte uppfyller de minimtviukoT som föreskrivs i nämnda förordning, mot bakgrund av de närmast godtyckliga befogenheter — vilka inte föreskrivs i förordningen — som tillverkaren förbehåller sig i dessa avtal. Massol har i detta sammanhang åberopat ett klagomål som inlämnats till Europeiska gemenskapernas kommission avseende de tolv återförsäljare som är sökande i målet.

17. I syfte att bestrida anklagelsen om illojal konkurrens har Massol tillagt att sättet att förvärva de nya fordonen var fullständigt regelrätt samt klargjort att möjligheten att förvärva dessa utanför säljorganisationen är helt beroende av tillverkarnas uppfattning om huruvida deras säljorganisation skall vara sluten eller inte. Massol har genom kriteriet om den slutna säljorganisationen och tillverkarens tillämpning av detta i praxis velat visa att försäljning genom återförsäljare endast är en form av försäljning bland andra.

18. Kommissionen har i sina yttranden framfört att en sådan verksamhet som den Massol bedriver kan inte stå i strid med förordningen, eftersom det dels enligt denna förordning inte är förbjudet för tillverkare av motorfordon att sälja dessa på annat sätt än genom säljorganisationer med ensamrätt, dels genom att förordningen inte heller utgör hinder för ensidig verksamhet eller andra former av avtal än de som omfattas av undantagsbestämmelserna.

19. Frankrikes regering anser att på gemenskapsrättens nuvarande stadium skall bedömningen av avtalens relativa verkan göras av den nationella domstolen på grundval av rättsliga kriterier som hämtas från dess egen rättsordning. Enligt förordningen är det inte förbjudet för en obunden återförsäljare att importera och sälja nya fordon utanför den officiella säljorganisationen, även om denne inte är mellanhand på sätt som avses i artikel 3.11.

20. Sludigen har Greklands regering påpekat att den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen — det vill säga om verkan mot tredje man av ensamåterförsäljningsavtal för motorfordon — inte omfattas av tillämpningsområdet för gemenskapsrätten utan skall avgöras i enlighet med nationell rätt.

Tillämpliga bestämmelser i gemenskapsrätten om återförsäljning av motorfordon

21. I förordningen anges ett antal avtal för vilka villkoren i rådets förordning nrl9/65/EEG av den 2 mars 1965 kan anses som uppfyllda. Detta innebär att de inte kan förbjudas, vilket annars hade varit oundvikligt. Det gäller avtal med en bestämd eller obestämd giltighetstid, genom vilka det företag som levererar varorna överlåter till ett annat företag uppgiften att sköta återförsäljning och service. Således överlåter ena parten (tillverkaren eller i allmänhet leverantören) till den andra parten (distributören eller återförsäljaren) uppgiften att inom ett angivet område främja försäljning av och service på vissa varor inom motorfordonsbranschen. Genom dessa avtal förbinder sig leverantören att inom det avtalade området leverera de varor som är föremål för avtalet endast till återförsäljaren eller förutom till denne endast till ett begränsat antal företag inom säljorganisationen.

22. Dessa avtal skulle i princip vara ogiltiga, eftersom de allmänt sett har till syfte att sätta ur spel, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden och kan på ett högre plan inverka på handeln mellan medlemsstaterna. Emellertid kan det förbud som direkt framgår av artikel 85.1 i EG-fördraget — om än endast på vissa begränsade villkor och genom en särskild föreskrift, såsom förordningen — i enlighet med artikel 85.3 förklaras icke tillämpligt.

23. Vad gäller den föreliggande tvisten är det just förordningens subjektiva tillämpningsområde som är ursprunget till de problem som måste lösas. Om giltigheten av återförsäljarsystemet som sådant inte kan betvivlas (fram till den 30 september 1995, den dag då förordningen upphörde att vara tillämplig och ersattes av kommissionens nya förordning (EG) nr 1475/95 av den 28 juni 1995), är den hänskjutande domstolen däremot tveksam om dess räckvidd i förhållande till andra näringsidkare som medverkar i försäljningen av motorfordon.

24. Enligt artikel 3.11 i förordningen är det tillåtet för denna typ av avtal att innehålla villkor enligt vilka en distributör eller återförsäljare är förbundna

25. Med andra ord kan en återförsäljare vägra att sälja fordon till icke auktoriserade mellanhänder, såvida inte dessa har erhållit en skriftlig fullmakt från de slutliga brukarna för att inköpa fordonen i deras namn och för deras räkning — en möjlighet som innebär ett undantag från principen om försäljning begränsad till säljorganisationen.

26. För övrigt är det enligt artikel 3.10 tillåtet att i denna typ av avtal införa villkor genom vilka en återförsäljare godtar att leverera de varor som omfattas av avtalet eller motsvarande varor endast om återförsäljaren är ett företag inom säljorganisationen ....

27. Tolkningssvårigheterna som begreppen mellanhand och återförsäljare har gett upphov till, har föranlett kommissionen att publicera två meddelanden, ett den 12 december 1984 och det andra, vilket nämnts ovan, den 4 december 1991 i syfte att klargöra vissa delar av förordningen i fråga.

28. Meddelande 91/C 329/06 syftade till att klargöra vilka handlingsmöjligheter som de mellanhänder som avses i denna förordning har genom att definiera dem som personer som utför tjänster och som handlar för en köpares — den slutlige brukarens — räkning, utan att ta de risker som normalt är förenade med äganderätt och som har erhållit en skriftlig fullmakt av en vederbörligen identifierad person.

29. Enligt kommissionen har mellanhanden helt klart rätt att självständigt organisera sin verksamhet, men den hänvisning han gör till en organisation av företag som använder ett gemensamt märke eller andra gemensamma kännetecken får inte ge ett oriktigt intryck av ett auktoriserat återförsäljarsystem. Det skall vara möjligt att ha full insyn i mellanhandens verksamhet när det gäller erbjudna tjänster samt ersättningen för dessa. Mellanhandens reklamåtgärder får inte ha den effekten att potentiella kunder sammanblandar mellanhanden med en återförsäljare eller med ett företag som tillhör säljorganisationen eller tillverkaren av fordonen i fråga. Slutligen, vad gäller leveranser till mellanhanden kan denne inte ha privilegierade förbindelser med de auktoriserade återförsäljarna som strider mot de skyldigheter i avtalet som återförsäljarna har godtagit i enlighet med förordningen.

30. I meddelandet påpekas att om mellanhandens verksamhet inte följer dessa riktlinjer och kriterier, finns det anledning att anta, såvida inte motsatsen kan bevisas, att mellanhanden har överskridit artikel 3.11 i förordning (EEG) nr 123/85 eller att han har vilselett allmänheten genom att ge intryck av att vara en återförsäljare.

Obundna näringsidkares ställning utanför säljorganisationen för motorfordon

31. De omständigheter i målet som sökandena har åberopat (betydande antal fordon i lager, reklamannonser i vilka Massol utlovar omedelbar leverans och nyinkomna fordon) medger inte i sig att det med säkerhet kan konstateras om Massol i själva verket är en återförsäljare som inte ingår i den officiella säljorganisationen eller endast en av de slutliga köparna befullmäktigad mellanhand. Denna fråga skall i princip avgöras av den nationella domstolen efter prövning av de bevis som parterna har åberopat. Svaret på frågan som har ställts i begäran om förhandsavgörande kommer däremot inte att påverkas nämnvärt, oavsett vilket av de båda antagandena som anses gälla.

32. Ett företag som medverkar på ett regelmässigt och yrkesmässigt sätt i försäljningen av nya fordon kan vara en befullmäktigad mellanhand på sätt som avses i förordningen, utan att omständigheter som förekomsten av ett betydande antal fordon i lager, ett stort antal genomförda transaktioner, förekomsten av ersättning i form av provision, beviljande av lån till kunder för inköp av fordon, reklamåtgärder för att främja företagets tjänster och liknande, i sig är tillräckliga för att denna juridiska beteckning skall bli ogiltig.

33. I detta avseende har de överväganden stor betydelse som förstainstansrätten utvecklade i en dom av den 22 april 1993 i en talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 4 december 1991, som hade väckts av Automobiles Peugeot och Peugeot SA. I detta beslut förklarade kommissionen att en cirkulärskrivelse som Automobiles Peugeot SA hade sänt till sina återförsäljare för att de skulle upphöra med leveranser till ett företag som agerade som mellanhand för de slutliga köparnas räkning stred mot artikel 85.1 i fördraget.

34. I sin dom av den 16 juni 1994, Peugeot mot kommissionen, ogillade domstolen överklagandet av förstainstansrättens dom och påpekade:

35. I brist på andra mer exakta bevis, vars bedömning logiskt sett skulle åligga den hänskjutande domstolen, är det därför möjligt att svarandens affärsverksamhet är av det slaget att den anses motsvaras av en mellanhand som åtar sig att mot skriftlig fullmakt från de sludiga brukarna inköpa fordon för dessas räkning. På grundval av detta första antagande skulle Massols affärsverksamhet omfattas av förordningens tillämpningsområde på så sätt att varken motorfordonstillverkarna eller de återförsäljare som ingår i de förstnämndas sälj organisation skulle kunna ta initiativet att söka förhindra denna affärsverksamhet.

36. Å andra sidan — och det är detta andra antagande som Tribunal de commerce d'Albi i enlighet med beslutet om hänskjutande förefaller ge företräde — om Massols verksamhet juridiskt sett inte motsvarade en mellanhands, utan en obunden återförsäljares (eftersom företaget först får äganderätt till egendom som det senare vidarebefordrar och eftersom det får bära de typiska risker som drabbar en återförsäljare, men inte en mellanhand, med de garantiskyldigheter som är förknippade därmed) hamnar man utanför förordningens tillämpningsområde, eftersom denna i princip inte omfattar näringsidkare som utan att ingå i de officiella säljorganisationerna vanemässigt ägnar sig åt försäljning av nya fordon.

37. Det tillåtliga i denna typ av verksamhet ifrågasätts dock inte i gemenskapsrätten. Det vore att misskänna innebörden och syftet med förordningen, som inte avser att genom tvingande normer harmonisera eller reglera branschen för fordonsåterförsäljning, utan endast avser att lägga fast de villkor enligt vilka vissa avtal som i princip strider mot konkurrensbestämmelserna i undantagsfall kan anses som tillåtliga.

38. Genom den juridiska möjligheten att göra gruppundantag, vilket i detta fall närmast är ett branschundantag, är förordningen med andra ord begränsad till att förhindra att vissa återförsäljningsavtal mellan fordonstillverkare och återförsäljare blir ogiltiga, vilket dessa avtal annars skulle bli, eftersom de strider mot konkurrensfriheten. Förordningen har dock inte till syfte att ålägga alla näringsidkare inom branschen tvingande förhållningsregler.

39. Det är detta som domstolen i sin dom av den 18 december 1986, VAG France, har uttryckt genom att förklara följande:

40. Utifrån dessa överväganden står det klart att ingen invändning kan göras med stöd av förordningen mot att ett företag som inte ingår i den officiella säljorganisationen ägnar sig åt inköp och försäljning av såväl nya som begagnade bilar för egen räkning.

Återförsäljningsavtalens verkan mot tredje man

41. I enlighet med de tankar som uttrycks i förordningen, har de återförsäljningsavtal som har träffats mellan fordonstillverkarna och de officiella återförsäljarna ingen som helst inverkan på och kan inte åberopas mot utövandet av en verksamhet som den som avses ovan. Denna fria handelsverksamhet kan inte förbjudas med stöd av förordningen, eftersom företag som står utanför dessa avtal inte med hänvisning till förordningen kan åläggas tvingande föreskrifter avseende konkurrensmetoder. Förordningens syfte är begränsat till att vissa konkurrensbegränsande åtgärder som vidtas av avtalsparterna skall vara undantagna från ogiltighet.

42. Detta innebär emellertid inte på något sätt att återförsäljningsavtalen mellan tillverkare och återförsäljare av motorfordon fullständigt skulle sakna verkan mot tredje man. Dessa avtal har en verkan i en mycket bestämd mening, genom, till exempel, möjligheten att åberopa dessa avtal i syfte att vägra leverans av motorfordon, komponenter eller reservdelar till företag som står utanför avtalen. Det gäller i detta fall en lagenlig vägran, i den mån som det enligt förordningen är tillåtet att göra ett undantag till förmån för denna praxis, som i sig står i strid med de föreskrifter som styr den fria konkurrensen.

43. Domstolen har erkänt giltigheten av en vägran att leverera inte endast varor, utan även tjänster, såsom garantier till företag som inte ingår i säljorganisationen. I dom av den 13 januari 1994 i målet Cartier bekräftas att:

44. Den omständigheten att denna typ av vägran är lagenlig är således en första verkan och en viktig sådan för de näringsidkare som står utanför de avtal som träffats mellan tillverkarna och de godkända återförsäljarna inom motorfordonsbranschen, eftersom dessa två sistnämnda kategorier har rätt att med stöd av förordningen göra dessa avtal gällande som skyddsmekanismer för sin säljorganisation.

45. Den omedelbara följden av det föregående — på sätt och vis baksidan av samma juridiska fenomen — är att verkan mot tredje man även utsträcker sig till möjligheten att åberopa dessa avtal till stöd för bestridande av anklagelser från tredje man om att avtalsparterna ägnar sig åt konkurrensbegränsande verksamhet. Det rör sig här om den skyddande delen av avtalens verkan, i den mån som de har verkan mot företag som inte ingår i säljorganisationen och som anser sig ha fri tillgång till säljorganisationens produkter i egenskap av återförsäljare.

46. Denna följd har uttryckligen beaktats i domen i målet Oréal av den 11 december 1980, där domstolen prövade verkan mot tredje man av de undantag som kommissionen hade beviljat med stöd av artikel 85.3 i fördraget. Domstolen uttryckte att:

47. Sammanfattningsvis gäller att de återförsäljningsavtal som har slutits i enlighet med förordningen berättigar de avtalsslutande företagen att i förhållande till tredje man vägra att leverera varor eller tjänster som omfattas av dessa avtal till andra företag som inte ingår i säljorganisationen. De kan även åberopas till stöd för de avtalande företagens bestridande av krav eller klagomål från tredje man som hävdar att dessa avtal är ogiltiga med hänsyn till den allmänna principen om konkurrensfrihet. Däremot utgör dessa avtal inte tillräckliga skäl för att förbjuda företag som inte ingår i säljorganisation att bedriva obunden försäljningsverksamhet av nya fordon utanför nämnda organisation.

De obundna återförsäljarnas inverkan på säljorganisationen

48. I skälen till beslutet om hänskjutande har den nationella domstolen anfört att det som står på spel i denna tvist är synnerligen allvarligt och domstolen kan inte bortse från varken de krav som åvilar återförsäljarna, vilka måste få en rimlig kompensation, eller den omständigheten att det är fråga om den fortsatta existensen av handlare som inte tillhör säljorganisationen. Denna inställning tycks förutsätta att förekomsten av obundna återförsäljare i praktiken skulle kunna skada det system som föreskrivs i förordningen, i den mån som tredje man, som inte är underställd lika omfattande skyldigheter som de officiella återförsäljarna, tillåts att konkurrera utifrån en mer fördelaktig situation.

49. Denna invändning kan kompletteras med sökandenas påståenden om att de fordon som hade förvärvats av säljare eller återförsäljare som inte ingick i säljorganisationen — enligt sökandena — var av olagligt ursprung. Att godta dessa förvärv förutsätter, enligt återförsäljarna, ett brott av bedräglig karaktär mot de återförsäljningsavtal som förbinder dessa med tillverkarna. De obundna näringsidkarnas beteende skulle vara illojalt i den meningen att de inte kan förvärva sina fordon annat än genom att övertala en godkänd återförsäljare att bryta mot avtalet eller helt enkelt genom att dra fördel av detta avtalsbrott.

50. Ingen av dessa två invändningar är emellertid tillräckligt vägande för att motivera att den tolkning av förordningen som jag nu föreslår skall överges.

51. Vad gäller den första invändningen är det uppenbarligen tveksamt om de officiella återförsäljarna skulle vara missgynnade i förhållande till de obundna näringsidkarna endast genom dessas blotta existens. Normalt sett är det motsatsen som gäller med hänsyn till den vikt som det direkta stöd som tillverkaren ger sina återförsäljare kan ha för den slutlige konsumenten när han förhandlar med en återförsäljare som ingår i en säljorganisation. Dessutom har den godkända återförsäljaren ett privilegierat förhållande till tillverkaren och kan utnyttja den sistnämndas försäljningspolitik och denna privilegierade förbindelse placerar även återförsäljaren i en situation som objektivt sett är mer fördelaktig än den som den obundna återförsäljaren befinner sig i. De problem som kan uppkomma i detta avseende är normalt sett oftare förekomsten av vilseledande reklam från de obundna återförsäljarnas sida, men om det verkligen kan antas att det förekommer fall av illojal konkurrens — vilket åligger den nationella domstolen att avgöra — utgör denna omständighet inte hinder för giltigheten av den allmänna principen, som innebär att förekomsten av säljare som inte ingår i säljorganisationen gynnas.

52. För att den andra invändningen skall beaktas, skulle det krävas att det föreskrevs i förordningen att säljorganisationerna skulle vara slutna, det vill säga så att främmande element eller subjekt kunde förhindras att, inträda i organisationen, som i vissa andra nationella rättsordningar. Emellertid gör inte förordningen anspråk på att införa ett tvingande system för återförsäljning och slutenhetskriteriet kan inte anses som ett villkor för giltigheten av organisationens existens med stöd av samma förordning.

53. Domstolen har haft tillfälle att uttala sig på detta sätt i den ovannämnda domen i målet Cartier av den 13 januari 1994, där det, gällde en begäran om förhandsavgörande avseende en säljorganisation — i detta mål en selektiv sådan — inom vilken vissa externa leveranser hade förekommit. Domstolen förklarade följande:

54. Man kan inte heller utesluta att de obundna näringsidkarnas anskaffning kan vara tillåten. Detta är även det antagande som den nationella domstolen har beaktat, eftersom dess fråga grundar sig på förutsättningen att en obunden återförsäljare lyckas förvärva nya fordon från en organisation på Ugenligt sätt. Det åligger den nationella domstolen att göra denna bedömning på grundval av de omständigheter som lagts fast vid förfarandet inför den nationella domstolen och med beaktande av vilka leveransmekanismer som har använts i varje enskilt fall.

55. Frågan om de obundna näringsidkarnas förvärv av fordon är lagenliga är således inte något problem, utan en sakuppgift som det finns anledning att anse som fastställd i detta mål. Det är därmed inte nödvändigt att domstolen, för att besvara tolkningsfrågan, går in på detaljerna avseende de system som kan användas och som i själva verket används av svaranden i målet vid den nationella domstolen. Detta skulle innebära en prövning av företeelser i form av parallellimport, som innebär att nya fordon som ursprungligen har avsetts för uthyrning utbjuds till enskilda eller andra alternativa försörjningskällor, således en samling frågor som överskrider området för domstolens svar på den fråga som den nationella domstolen i precisa ordalag har ställt avseende fordon som en obunden återförsäljare har förvärvat på lagenligt sätt.

Förslag till avgörande

Med utgång från de föregående övervägandena föreslår jag att domstolen skall besvara den fråga som har ställts av Tribunal de commerce d'Albi enligt följande:

Kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 av den 12 december 1984 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings-och serviceavtal för motorfordon skall tolkas på så sätt att dessa avtal enligt förordningen har sådan verkan mot tredje man att de avtalande företagen med stöd av dessa kan vägra leverera varor eller tjänster som omfattas av avtalen till företag som inte ingår i säljorganisationen eller genom att företagen kan åberopa avtalen till stöd för bestridande av krav och klagomål från tredje man som gör gällande att avtalen är ogiltiga på grundval av den allmänna principen om konkurrensfrihet. Denna förordning utgör emellertid inte tillräcklig grund för att förbjuda företag som inte ingår i säljorganisationen — även de företag som inte är de slutliga brukarnas befullmäktigade mellanhänder — att utöva en obunden försäljningsverksamhet av nya eller begagnade fordon utanför denna organisation. Det åligger de nationella domstolarna att i varje enskilt fall pröva om de tillförselsystem genom vilka de obundna näringsidkarna har förvärvat sina fordon är lagenliga.

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT nr L 15, 1985, s. 16.

3 EGT nr C 329, s. 20.

4 Tillgängsundersökningar utförs av en huissier de justice vilken är en myndighetsperson som, bland annat, kan genomföra undersökningar pá begäran av enskilda eller på dé domstolars uppdrag tul vilka han är knuten.

5 Förordning om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden (EGT nr 36, 1965, s. 533).

6 EGT nr L 145, s. 25.

7 85/C 17/03 —EGT nr C 17, s. 4.

8 Peugeot mot kommissionen (T-9/92, Rec. s. II-493).

9 C-322/93. P, Rec. s. I-2727.

10 Se, avseende det nödvändiga i att inte göra en för vid tolkning av de undantag som föreskrivs i förordningen, domar av den 24 oktober 1995, Volkswagen (C-266/93, REG s. I-3508) och Bayerische Motorenwerke (C-70/93, REG s. I-3459).

11 Dom av den 18 december 1986, VAG France (10/86, Rec. s. 4071, punkterna 12 och 16).

12 Dom av den 13 januari 1994, Cartier (C-376/92, Rec. s. I-15, punkt 32-33).

13 Dom av den 11 december 1980, Oréal (31/80, Rcc. s. 3775, punkt 23).

14 Se fotnot 11 ovan.

15 Giltigheten av parallellimport som utövats av mellanhänder och återförsäljare har varit föremål för en fråga som ställts av Tribunal cíe commerce de Lyon till domstolen för förhandsavgörande i målet Nissan France m. fl., dom av den 15 februari 1996 (C-309/94, REG. s. I-677), i vilket ett annat förslag till avgörande har avkunnats vid samma tillfälle som det föreliggande förslaget.