Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 22 november 1995

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT nr L 183, 1994. s. 42.

3 EGT nr C 87, 1993, s. 10.

4 Se, bland många andra, dom av den 26 mars 1987, kommissionen mot rådet (45/86, Rec. s. 1493, punkt 12), och av den 29 mars 1990, Grekland mot ridet (C-62/88, Rec. s. I-1527, punkt 10).

5 Se dom av den 28 juni 1994, parlamentet mot rådet (C-187/93, Rec. s. I-2857, punkt 14).

6 Se till exempel den ovan i fotnot 3 nämnda domen kommissionen mot rådet, punkt 13.

7 Rådets beslut 85/214/EEG av den 26 mars 1985 om samordning av medlemsstaternas och kommissionens agerande i samband med genomförandet av ett långtidsprogram för användningen av telematik i gemenskapens informationssystem beträffande import och export samt förvaltning och finansiell kontroll av organisationen av jordbruksprodukter (EGT nr L 96, 1985, s. 35) [vid översättningen fanns inte någon svensk version att tillgå].

8 Rådets beslut 87/499/EEG av den 5 oktober 1987 om ett gemenskapsprogram för elektronisk överföring av kommersiella uppgifter via kommunikationsnät (TEDIS) (EGT nr L 285, 1987, s. 35) [vid översättningen fanns inte någon svensk version att tillgå].

9 Rådets beslut 82/869/EEG av den 13 december 1982 om samordning av medlemsstaternas och kommissionens verksamhet för att undersöka behovet av samt förbereda ett inter-institutionellt informationssystem för gemenskapen (EGT nr L 368, 1982, s. 40) [vid översättningen fanns inte någon svensk version att tillgå].

10 Se de i fotnot 3 ovan angivna domarna.

11 Se domarna av den 23 februari 1988, Förenade kungariket mot rådet (131/86, Rec. s. 905, punkt 29), och Förenade kungariket mot rädet (68/86, Rec. s. 855, punkt 24).

12 Inte heller förtjänar rådets invändning om att artikel 100 i fördraget, som avsåg förverkligandet av den gemensamma marknaden, vid den tiden alltjämt var gällande något avseende. Med denna invändning vill rådet visa att de ifrågavarande programmen inte hade något ändamålssamband med den gemensamma marknadens organisation och funktion och att den enda möjligheten att införa programmen därför var att använda sig av artikel 235. Det behöver väl knappast påpekas att rådet i målet har förbisett att de ovan angivna programmen inte antogs med stöd av artikel 100 av enbart det skälet — vilket endast gäller valet av normgivningssätt och inte alls har med innehållet i programmen eller med den möjliga betydelsen av syftet med dessa i förhållande till förverkligandet av den gemensamma marknaden att göra — alt dessa program krävde att det var ett beslut som antogs medan det enbart är direktiv som kan antas enligt artikel 100.

13 Det är på grund av dessa krav som man har infört programmen INSIS, Caddia och TEDIS samt rådets beslut 82/607/EEG om samordning av medlemsstaternas och kommissionens åtgärder rörande förberedandet av ett långsiktigt program om användning av datateknik i gemenskapens informationssystem beträffande import och export samt om ekonomisk förvaltning och kontroll av jordbruksmarknadens organisationer (EGT nr L 247, 1982, s. 25) [vid översättningen fanns inte någon svensk version att tillgå], rådets förordning (EEG) nr 3330/91 av den 7 november 1991 om statistik över varuhandel medlemsstater emellan (Intrastat) (EGT nr L 316, s. 1), rådets förordning (EEG) nr 854/93 av den 5 april 1993 om transiterings-och tullagerstatistik i samband med varuhandeln mellan medlemsstater (EGT nr L 90, 1993, s. 1) samt slutligen det omtvistade beslutet. Övervägandena i respektive ingress till de ovan nämnda rättsakterna är talande i detta avseende.

14 Se sjätte övervägandet i Intrastatförordningen, nämnd i den föregående fotnoten.

15 Se i detta avseende den i fotnot 12 nämnda lagstiftningen samt rådets beslut 87/95/EEG av den 22 december 1986 om standardisering inom området informationsteknologi och telekommunikation (EGT nr L 36, 1987, s. 31) och rådets beslut 91/353/EEG av den 7 juni 1991 om ett särskilt program för teknisk forskning och utveckling inom området för informationssystem av allmänt intresse (1990—1994) (EGT nr L 192, 1991, s. 18) [vid översättningen fanns inte någon svensk version av dessa beslut att tillgå].

16 I tredje övervägandet hänvisas uttryckligen till artikel 34 i förordning nr 3330/91, i vilken anges att villkor bör skapas för ökat nyttjande av automatisk databehandling och elektronisk dataöverföring i syfte att underlätta uppgiften för de parter som är skyldiga att lämna uppgifter.

17 Det är uppenbart att detta andra fall —vilket är det som har störst betydelse i målet — hänför sig till redan befintliga nationella nät som enbart behöver sammankopplas, medan det faktiskt kan uppstå problem med nätens samtrafikförmåga, eftersom dessa redan existerar.

18 Det finns anledning alt erinra om att det i artikel 129d föreskrivs olika lagstiftningsförfaranden för dessa faser, nämligen ett medbeslutandeförfarande för riktlinjerna och ett samarbetsförfarande för de andra åtgärder som avses i artikel 129c.1.

19 Det är i detta avseende intressant att notera skillnaden jämfört med regleringen i artikel 130s.3 i fråga om miljön. I den bestämmelsen föreskrivs att rådet i ett första skede skall anta allmänna handlingsprogram som anger de mål som skall prioriteras och därefter skall besluta ... om de åtgärder som behövs för att genomföra dessa program. De sistnämnda måste således med nödvändighet ha antagits i förväg. Så behöver däremot inte ske i det förevarande fallet. Såsom framgår av stadgandet i artikel 129c.1 andra strecksatsen syftar den där föreskrivna behörigheten snarare till att reglera de åtskilda och fristående problem som rör de redan befintliga nätens driftskompatibilitet än till att genomföra de program som åsyftas i första strecksatsen.

20 Vid närmare eftertanke gör sig det behov av att säkerställa nätens driftskompatibilitet som avses i artikel 129c.1 andra strecksatsen enbart gällande i fråga om sammankoppling av de redan befintliga näten, vilka således skall omvandlas till en enhet. När det föreskrivs att nya nät skall upprättas eller att redan befintliga nät skall utvecklas är det befogat att anta att ett sådant behov beaktas och tillgodoses i erforderlig utsträckning, först vid utarbetandet av riktlinjerna och därefter inom ramen för de samordningsåtgärder som kommissionen får vidta enligt artikel 129c.2.

21 Utöver de ovan beaktade omständigheterna kan tilläggas att Edicom återfinns bland de prioriterade projekten t kommissionens beslut Mot transeuropejska nät. För ett gemenskapsrätuligt handlingsprogram, doc. COM (90) 585 fin., 10.12.1990. Även om denna omständighet inte är av avgörande betydelse, är den likväl betydelsefull för de frågor som nu är aktuella.

22 Ett annat argument, som framförts av intervenienten till stöd för att artikel 100a är tillämplig i ciet förevarande fallet skall här kort kommenteras, för att sedan lämnas utan avseende. Argumentet hänför sig till artikel 34 i förordning nr 3330/91 (intrastat) som antagits med stöd av artikel 100a. I den artikeln ges kommissionen möilighet att skapa villkor för ökat nyttjande av automatisk databehandling och elektronisk dataöverföring. Kommissionen anser att den genom denna bestämmelse har fatt befogenhet att t egna förordningar föreskriva enskilda praktiska åtgärder av samma art som dem som föreskrivs i Edicombcslutct. Detta skulle enligt kommissionens mening visa att artikel 100a även nu är den bestämmelse på vilken det i förevarande mâl omtvistade beslutet skall grundas, eftersom artikeln en gäng använts som stöd för att anta ovannämnda bestämmelser. Detta resonemang är inte övertygande. Lät oss anta — även om denna fråga är allt annat än klar — att bestämmelserna i Edicombcslutct i huvudsak överensstämmer med de bestämmelser som kan utfärdas enligt artikel 34 i Intrastatförordningen. Detta förändrar emellertid inte den omständigheten att genomförandeätgärdcrna, vars grund utgjordes av artikel 100a vid den tidpunkt dä den nämnda förordningen utfärdades, har reglerats i uttryckliga bestämmelser i det senare antagna Maastrichtfordraget. Det är därför de sistnämnda bestämmelserna som reglerar gemenskapens intervention när de tekniska hjälpmedel som används för automatisk databehandling och elektronisk dataöverföring, såsom anges i Intrastatförordningen, utgör informationsnät. Vi har därmed kommit tillbaka till den särskilda bestämmelsen och den särskilda avdelningen i fördraget, som rãdct har underlåtit att använda som det borde. Dessutom har domstolen, i dom av den 29 juni 1989 i malet Vrcugdcnhil (22/88, Rcc. s. 2049, punkterna 16 och 17), slagit fast en princip, enligt vilken kommissionen inte kan åberopa gcnomförandcbcfogcnhctcr som den har erhållit i fråga om ett bestämt ämnesområde när föremålet för åtgärden inte tillhör området i fråga utan i stället tillhör ett område som har reglerats pä ett uttömmande sätt genom andra bestämmelser.

23 Kommissionen har emellertid själv hävdat att artikel 129d tredje stycket borde ha tillämpats i stället för artikel 100a, om det skulle anses att anknytningen till informationsnät var den väsentligaste.

24 Dom av den 17 mars 1993, kommissionen mot rådet (C-155/91, Rcc. s. I-939, punkt 19).

25 Dom i målet kommissionen mot rådet, nämnd i föregående fotnot.

26 Ī föregående fotnot nämnd dom, s. I-956.

27 Se domarna i målen Förenade kungariket mot rådet (vilka nämnts i fotnot 10), punkt 14 och följande punkter, dom av den 16 november 1989 i målet kommissionen mot rådet (C-131/87, Rec. s. 3743, punkt 25), dom i målet parlamentet mot rådet (nämnd i fotnot 4), punkt 24 och följande punkter, samt dom av den 5 oktober 1994 i målet Tyskland mot rådet (C-280/93, Rec, s. I-4973, punkt 54).

28 Det rör sig om hela 128 praktiska åtgärder —varav vissa redan har avslutats —vilka, enligt vad kommissionen har påstått, i betydande grad har förbättrat systemet för utbyte av uppgifter via informationsnät mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och kommissionen.

29 Parlamentet har vid sammanträdet uppgett alt det inte motsätter sig att artikel 174 andra stycket tillämpas, men har begärt att verkningarna av Edicombeslutet skall förklaras bestå, om behov därav finns, fram till dagen för domstolens dom om ogiltigförklaring och inte till den senare tidpunkt dä ett nytt beslut har fattats med stöd av en lämplig rättslig grund. Kommissionen har emellertid i detta avseende, alltjämt vid sammanträdet, invänt att även den av sökanden föreslagna lösningen skulle fa allvarliga skadeverkningar för de åtgärder som redan har utförts och för dem som häller pä att genomföras samt alt den dessutom skulle ge upphov till ett juridiskt tomrum pä det ifrågavarande området, som är ett område av stor vikt.

30 Jag vill först påpeka att artikel 174 andra stycket enbart kan tillämpas analogivis pä det förevarande fallet, eftersom bestämmelsen uttryckligen avser enbart förordningar. Domstolen har emellertid utvidgat bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta även rättsakter av annat slag (dom av den 7 juli 1992 i målet parlamentet mot rådet, C-295/90, Ree. s. 4193, punkterna 26 och 27. Se särskilt generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande och den däri åberopade rättspraxisen). Att det är fråga om ett beslut och inte en förordning hindrar således inte att artikel 174 andra stycket tillämpas på det förevarande fallet. Vad därefter gäller möjligheten att förordna att samtliga verkningar av den ogiitigforklarade rättsakten skall bestå till dess att en annan rättsakt har antagits på den korrekta rättsliga grunden, se den i fotnot 3 nämnda domen i målet kommissionen mot rådet, punkt 23, och särskilt generaladvokaten Lenz förslag til! avgörande.