Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 22 oktober 1996

1 Originalspråk: italienska.

2 Rådets direktiv 75/117/EEG av den 10 februari 1975 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning i fråga om till— lämpningen av principen om lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare (EGT L 45, s. 19).

3 Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40).

4 Bestämmelsen i förordningen lyder: De anställningsperiodcr under vilka arbetstiden understigit hälften av den normala arbetstiden beaktas inte vid beräkning av anställningstiden. De anställningsperioder under vilka arbetstiden uppgår till åtminstone hälften av den ordinarie arbetstiden tillgodoräknas till tvä tredjedelar vid beräkningen av anställningstiden. De anställningsperiodcr under vilka arbetstiden överstiger två tredjedelar av normal arbetstid tillgodoräknas i sin helhet vid beräkningen av anställningstiden (min kursivering).

5 Dom av den 7 februari 1991 i mål C-184/89 (Rec. 1991, s. I-297). Vid avgörandet av detta mål kan erinras om att domstolen ansåg att en bestämmelse i kollektivavtalet för offentligt anställda i landet, i vilken föreskrevs att för tillträde till en högre lönegrad anställningstiden för anställda som arbetade åtminstone tre fjärdedelar av den normala arbetstiden skulle tillgodoräknas i sin helhet men bara till hälften för anställda som arbetade mellan halvtid och tre fjärdedels tid, stred mot artikel 119 i fördraget. Bestämmelserna i Bundcsangcstclltcntarifvertrag (s. k. BAT — schablonen vad gäller löner i kollektivavtalet för anställda i offentliga sektorn— ), som vid det tillfället var omtvistade, föreskrev dessa krav för automatiskt tillträde (rättare sagt, nästan automatiskt) till en högre lönegrad för anställda som kunde tillgodoräkna sig sex års tjänst.

6 Det är fråga om artikel 13.2 i karriärförordningen i dess senaste lydelse (GVBl. 1996, s. 99 och följande sidor). I bestämmelsen föreskrivs dessutom att det, för att bestämma i vilken omfattning perioder med kortare arbetstid skall tillgodoräknas vid beräkningen av anställningstiden, är nödvändigt att ta hänsyn till de samlade omständigheterna i varje enskilt fall.

7 Enligt de nationella bestämmelserna skall befrielse från examen för tillträde till yrket skatterådgivare medges före detta tjänstemän och anställda inom förvaltningen som har minst femton års erfarenhet inom sektorn för skatter som faller under behörigheten för den förbundsförvaltningen eller en delstatsförvaltning med graden Sacharbeiter eller åtminstone en jämförbar anställning.

8 Denna tolkning från förvaltningens sida bekräftades genom en ändring av den tyska lagstiftningen i fråga år 1994, det vill säga efter händelsen i fråga. I artikel 36.4 i lagen om skattekonsulenters verksamhet föreskrivs i dess nya version att vid beräkningen av tjänstetidens längd skall deltidsarbete som understiger halvtid inte beaktas, men om arbetstiden motsvarar halvtid eller överstiger halvtid, skall tidsperioden beräknas i proportion till den faktiskt fullgjorda arbetstiden.

9 Till stöd för sin argumentering anförde Brigitte Kording att anledningen till att tidsperioden år 1972 ändrades från fem till femton år var att undvika en flykt av de offentligt anställda mot den privata sektorn. Varje bedömning beträffande en deltidsarbetandes faktiska möjligheter att erhålla befrielse från den statliga examen strider således enligt sökanden mot bestämmelserna.

10 Från denna synpunkt leder målet till att domstolen skall bedöma nationella bestämmelsers förenlighet med artikel 119 (och inte privata arbetsgivares handlande eller kollektivavtal). En situation som motsvarar den angående vilken det meddelades dom av den 13 juli 1989 i målC-171/88, Rinncr-Kühn (Rec. 1989, s. 2743).

11 I det fall som prövades i målet Nimz missgynnades deltidsarbetaren av förvaltningens beräkningsgrunder. För tillträde till en högre lönenivå räknades tjänstetiden för dem som arbetade mellan halvtid och tre fjärdedels tid endast som halvtid. A andra sidan har inte den omständigheten i förevarande fall att deltidsarbete till mindre än halva den normala arbetstiden inte räknades vid bestämning av tjänstetid någon relevans i de frågor i vilka förhandsavgörande begärts. Denna omständighet gäller i huvudsak endast i undantagsfall (till exempel när den offentligt anställda utövar politisk verksamhet).

12 Dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne (Rec. 1976, s. 455).

13 Dom av den 21 maj 1985 i mål C-248/83, kommissionen mot Tyskland (Rec. 1985, s. 1459), punkt 16. Vad gäller bestämmelsens tvingande karaktär och dess tillämpning på, utöver de offentliga myndigheterna, alla avtal, se dom av den 27 juni 1990, i mål C-33/89, Kowalska (Rec. 1990, s. I-2591), punkt 12. Beträffande irrelevansen av huruvida karaktären är allmän eller privat, se även domar av den 8 april 1976 i mål C-43/75 (ovan nämnd i fotnot 11), punkt 1 och av den 7 februari 1991 i mål C-184/89 (ovan nämnd i fotnot 4), punkt 11.

14 Som den svarande förvaltningen preciserar är det nämligen alltid möjligt för den anställde att avancera (och därför även komma längre ner) på listan över dem som kan befordras på grundval av en ny bedömning (som inträffar vart tredje år). En ny beräkning kan leda till ett annat betyg, vilket kan ha som effekt att den anställdes plats på listan ändras.

15 Dom av den 15 juni 1978 i mål 149/77, Dcfrcnnc III (Rec. 1978, s. 1365), punkt 20, se även punkt 21—23.

16 Dom av den 13 maj 1986 i mål C-170/84, Bilka (Rec. 1986, s. 1607), punkt 29, och dom av den 31 mars 1981 i mål C-96/80, Jenkins (Rec. 1981, s. 911), punkt 13.

17 Domen i det ovannämnda målet 170/84, punkt 36.

18 Se s. 4 i svarandens yttrande och s. 15 i beslutet om hänskjutande.

19 Dom av den 15 december 1994 i förenade målen C-399/92, C-409/92, C-425/92, C-34/93, C-50/93 och C-78/93 (Rec. 1994, s. I-5727).

20 Sc senast nämnd dom av den 15 december 1994, punkterna 27, 28 och 29.

21 Se generaladvokat Tesauros förslag av den 6 april 1995 i mål C-450/93, Kalanke (REG 1995, s. I-3051, 3053).

22 Dom av den 17 oktober 1995 i mål C-450/93, Kalanke (REG 1995, s. I-3051). Citaten kommer från generaladvokat Tesauros förslag i målet (punkterna 19 och 13).

23 Domar av den 31 mars 1981 i mål C-96/80, punkt 13, och av den 13 maj 1986 i mål C-170/84, punkt 36 (nämnda i fotnot 16).

24 Domar av den 13 juli 1989 i mål C-171/88, nämnd i fotnot 9, och av den 7 februari 1991 i mål C-184/89, nämnd i fotnot 4. Se förslag till avgörande av generaladvokat Darmon i målet C-184/89 (Rec. 1991, s. I-308), punkterna 10 och 11, och dom av den 30 mars 1993 i mål C-328/91, Thomas m. fl. (Rcc. 1993, s. I-1247). Se senast dom av den 6 februari 1996 i mål C-457/93, Lcwark (REG 1996, s. I-243), punkt 32.

25 Se protokoll från förhandlingen i Luxemburg den 13 juni

26 Dom av den 7 februari 1991 i mål C-184/89 (nämnd i fotnot 4), punkt 13.

27 Se beslut om hänskjutandc, s. 10, slutet.

28 Jag vill i detta sammanhang erinra om vad generaladvokat Darmon anförde i sitt förslag i målet Nimz beträffande tilllämpligheten av presumtionen om ekvivalens mellan mer arbete och mer yrkesskicklighet vad gällde tillgången till högre ämbeten (som i vårt fall): Även i det fallet ... borde hänsyn tas till den typ av plats det är fråga om — med uteslutande av att yrkeserfarenheten utgör ett kriterium som är lika relevant för en plats som ansvarig för underhåll som för en chef i förvaltningen — och tanken att det finns en generell och abstrakt regel avvisas (Ree. 1991, s. I-308), punkt 15. På detta sätt preciserades sambandet mellan fakta i målet Nimz och vad som fastställts av domstolen i domen i målet Danfoss av den 17 oktober 1989 i mål C-109/88 (Ree. 1989, s. 3199), punkt 24. Huruvida det faktiskt föreligger ett samband mellan tjänstetidens längd och bättre prestationer måste kontrolleras från fall till fall i ljuset av de relevanta omständigheterna i det enskilda fallet vid den nationella domstolens prövning.

29 Se domen i det ovannämnda målet C-184/89, punkt 14. En motsvarande bedömning av otillräckligheten nos ett kriterium som inte är grundat på objektiva kriterier gavs av domstolen vid avgörandet i målet Rinner-Kühn, nämnt i fotnot 9. Den tyska regeringen hade under det förfarandet dragit slutsatsen att ett tilldelande ex lege av en rätt till skydd för lönen från arbetsgivarens sida vid sjukdom endast till de arbetstagare som hade kontrakt på mer än ett visst antal timmar i veckan eller i månaden kunde berättigas av att de arbetstagare som inte ingick i den kategorin inte hade en integrationsgrad och en anknytning i form av ekonomiskt beroende i förhållande till företaget som kunde jämföras med de andra arbetstagarnas. Domstolen uttalade på denna punkt att ur dessa överväganden, eftersom de är enkla generaliseringar beträffande vissa katergorier arbetstagare kan man inte härleda objektiva kriterier som är främmande för all diskriminering som är grundad på kön (punkterna 13 och 14).

30 Se sökandens yttrande (som inte har ifrågasatts av svaranden), enligt vilket Hellen Gerster från dagen för sin senaste befordran, den 1 januari 1984, har utfört arbete som är relevant för en tjänst på nivån A 9 + Z, det vill säga i samma kategori som den för vilken hon har ansökt om tjänst. Se svarandens yttrande, s. 2.

31 Låt oss som ett enkelt exempel tänka på dels det fall då en heltidsanställd i sitt arbete handlägger ärenden angående ett enda område inom finansförvaltningens behörighet, dels det fall då en deltidsanställd med roterande arbete däremot arbetar på olika enheter i samma förvaltning. Det är klart att den sistnämnde får en bredare erfarenhet (även om, låt oss medge det, den är mindre djupgående) i förhållande till den förstnämnde.