Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 28 januari 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 Den tyska proccssrättsliga regel i vilken föreskrivs en skyldighet att ställa säkerhet for rättegångskostnader har nämligen redan varit föremål för domstolens undersökning i dom av den 1 juli 1993, i mil C-20/92, Hubbard (Rcc. 1993, s. I-3777). Denna bestämmelse förklarades därvid vara oförenlig med principen om likabehandling som fastslås i artiklarna 59 och 60 i fördraget, det vill säga i samband med friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom bestämmelsen i det fallet utgjorde ett hinder för yrkesverksamhet som medborgare i andra medlemsstater utövade i Tyskland.

3 Dom av den 26 september 1996 ¡ mål C-43/95, Data Delecta (REG 1996, s. I-4661). I den nationella regel som var aktuell i den tvisten föreskrevs, helt i likhet med föreliggande fall, en skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader för en utländsk kärande medan en svensk kärande var befriad från den skyldigheten, oberoende av om den sistnämnde var bosatt i Sverige eller förfogade över tillgångar i den medlemsstaten som kunde täcka svarandens eventuella fordran med anledning av rättegångskostnaderna.

4 Se i det avseendet mitt ovan nämnda förslag till avgörande i målet Data Delecta, särskilt punkt 17.

5 Se senast dom av den 14 december 1995 i mål C-312/93, Peterbroeckl (REG 1995, s. I-4599).

6 Domstolen har emellertid haft tillfälle att klargöra au processrättsliga regler kan visa sig stå i strid med gemenskapens rättsordning. Se i det avseendet ovan nämnda dom i målet Peterbroeck, punkt 12.

7 Dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (Rec. 1989,s. 195), och av den 20 oktober 1993 i förenade målen C-92/92 och C-326/92, Phil Collins (Rec. 1993, s. I-5145).

8 Konventionen trädde i kraft dem 1 februari 1973 och publicerades i EGT L 299 av den 31 december 1972, s. 32.

9 Denna motivering har vunnit gehör såväl i generaladvokat Tesauros förslag till avgörande av den 3 oktober 1996 i en annan tvist (mil C-29/95, Pastoors, REG 1997, s. I-285, I-287) som i domen i det målet, vilken meddelades den 23 januari 1997. 1 det målet gällde det emellertid en situation som endast i viss mån liknade föreliggande fall. I det målet gällde tvisten frågan om det var förenligt med gemenskapsrätten att i en straffrättslig regel avseende trafikförseelser kräva att böter skulle erläggas för att förfarandet skulle avbrytas, då beloppet var betydligt högre för personer som inte var bosatta i den berörda staten. I den nämnda domen fastslog domstolen först att varken Bryssclkonvcntionens bestämmelser eller andra liknande avtal skulle tillämpas i ämnet i fråga. Således drog domstolen slutsatsen att skillnaden i behandling i princip kunde anses motiverad (domstolen ansåg emellertid att förfarandet och det omtvistade bötesbeloppet var oproportionerliga). Vad beträffar föreliggande tvist, anser jag för min del att det argument som hänför sig till svårigheterna med att verkställa domen i en annan medlemsstat i frånvaro av en lämplig konventionsram inte är helt övertygande vad beträffar tillämpningen av artikel 6 i fördraget- Det skall bland annat anges att domstolen redan tidigare tydligt har klargjort att rätten till likabchandling som fastslås i gemenskapsrätten kan inte göras beroende av ett avtal om ömscsidighet mellan medlemsstaterna (ovan nämnda dom i målet Cowan samt i målet Hubbard, punkt 17). Här diskuteras för övrigt den berörda rättighetens art (rätten till skydd i domstol för de rättigheter som härrör från gemenskapens rättsordning) som så att säga får vingar och blir än mer högtflygande (och således ibland har anklagats för att ha änglalika egenskaper). Denna rättighet, som tillhör det begränsade antalet grundläggande rättigheter inom gemenskapen, kan inte begränsas eller villkoras, och dess verkan kan således inte lagligen inskränkas på grund av särskilda förhållanden i någon av medlemsstaterna. Sådana inskränkningar får hur som helst till följd att ickediskrimineringsprineipen åsidosätts.

10 I det avseendet liknar den situation som kännetecknar föreliggande fall den som domstolen redan har prövat i sin dom av den 10 februari 1994 i mål C-398/92, Mund & Fester (Rec. 1994, s. I-467), i vilken det fastslogs att den nationella bestämmelsen var oförenlig med artikel 6 i fördraget.