Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio La Pergola föredraget den 30 september 1997

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 363, s. 1.

3 Se artikel 38.1 i fördraget (där det anges att fiskets produkter omfattas av begreppet jordbruksprodukter) och bilaga II (som inkluderar fisket i den gemensamma jordbrukspolitiken).

4 Reglerna för gemensam handel (som syftar till en förbättring av produkternas kvalitet) grundas på ett gemensamt prissystem, uppmuntran till bildandet av producentorganisationer, rätt till tillträde på samma villkor till varje hamn inom gemenskapen för att landa fångster samt bestämmelser om handel med tredje länder. Se rådets förordning (EEG) nr 2142/70 av den 20 oktober 1970 om en gemensam organisation för fiskeriprodukter (EGT L 236, s. 5), vilken ändrats — från och med den 1 februari 1976 till följd av utvidgningen av gemenskapen — genom rådets förordning (EEG) nr 100/76 av den 19 januari 1976 (EGT L 20, s. 1). GOM för fiskeri- och vattenbruksprodukter regleras för närvarande av rådets förordning (EEG) nr 3759/92 av den 17 december 1992 (EGT L 388, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 4, s. 118) i dess senast ändrade lydelse.

5 Se rådets förordning (EEG) nr 2141/70 av den 20 oktober 1970 om fastställande av en gemensam strukturpolitik för fiskerinäringen (EGT L 236, s. 1), vilken ändrats — från och med den 1 februari 1976 till följd av utvidgningen av gemenskapen — genom förordning (EEG) nr 101/76 av den 19 januari 1976 (EGT L 20, s. 19; svensk specialutgåva, område 4, volym 1, s. 12). Genom den gemensamma strukturpolitiken, som har som förebild principen om lika tillträde för fiskebåtar från en medlemsstat till andra medlemsstaters fiskezoner, avsåg rådet att främja samordningen av motsvarande nationell politik och beviljandet av bidrag för rationalisering av medlemsstaternas fiskeflottor.

6 Man kan för övrigt — vad beträffar detta förslag till avgörande — notera att hittills har Irland, vars fiskeflotta inte var tillräckligt utvecklad för att verka i tredje länders vatten, inte drabbats av någon direkt skada till följd av potentiella fångstförluster i dessa vatten på grund av att dessa tredje länder ensidigt utsträckte de exklusiva fiskezonerna till 200 sjömil från kusten.

7 Se fotnot 7 nedan och motsvarande avsnitt av texten.

8 Se första övervägandet i rådets förordning (EEG) nr 170/83 av den 25 januari 1983 om fastställande av ett gemenskapssystem för bevarande och förvaltning av fiskeresurserna (EGT L 24, s. 1) som ändrats från oen med den 1 januari 1993 genom rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk (EGT L 389, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 4, s. 154). Haagpreferensen föreskrev att inom denna zon om 200 sjömil skulle gemenskapen vara behörig att vidta alla bevarandeåtgärder som eventuellt var nödvändiga. Dä det emellertid pågick förhandlingar om att inrätta ett gemenskapssystem för fisket vilket inbegrep dessa åtgärder, förbehöll den ovannämnda resolutionen medlemsstaterna befogenheten att ensidigt anta lämpliga övergångsbestämmelser — utarbetade pâ en icke diskriminerande grund och underkastade kommissionens godkännande —vilka syftade till att säkerställa skyddet för resurserna i respektive kustfiskezon (se nedan fotnot 39). I de zoner som omfattas av gemenskapens behörighet regleras fisket dessutom för båtar som kommer från länder utanför gemenskapen (se nedan fotnot 19) genom avtal mellan gemenskapen —som handlar i egenskap av suverän enhet — och berörda tredje länder. På motsvarande sätt ger Haagresolutionen kommissionen mandat att förhandla med tredje länder för gemenskapens räkning om avtal om tillgång för medlemsstaternas båtar till tredje länders territorialvatten.

9 Se International Legal Materials, vol. XV (1976), s. 1425, och EGT C 105, 1981, som innehåller texten till dokumentet med rubriken Rådets resolution av den 3 november 1976 om vissa externa aspekter på inrättandet i gemenskapen, från och med den 1 januari 1977, av fiskezoner upp till 200 sjömil. Som framgår av rådets yttrande i detta mål utgör det ifrågavarande dokumentet bilaga I til! Haagresolutionen.

10 Det framgår av handlingarna i målet att enligt Haagprcfcrcnsen avser uttrycket de nordliga regionerna av Förenade kungariket Skottland, Nordirland, Isle of Man och regionerna av England mellan Bridlingtons hamn och Berwick.

11 Enligt kommissionen har det ansetts att de särskilda behov som föreligger hos lokalbefolkningen i regioner som är särskilt beroende av fisket borde avspeglas t de landade fångster av fiskbestånd som är av särskild betydelse för dessa befolkningsgrupper, och det är just dessa fångstmängder som avses med Haagprcfcrcnscn: Se kommissionens arbetsdokument med rubriken Haagprcfcrcnscn (Hague Preferences), SEC(95) 1666, av den 9 oktober 1995, s. 1.

12 EGT C 158, s. 2.

13 Punkt 2 i den ovannämnda deklarationen har följande lydelse:Med hänsyn till fördragen och i enlighet med rådets resolution av den 3 november 1976 (Haagresolutionen) skall följande riktlinjer gälla för denna politik: ... b) en skälig fördelning av fångsterna med särskilt beaktande av de traditionella fiskerivcrksamheterna, de särskilda behoven i de regioner där lokalbefolkningen i särskilt hög grad är beroende av fisket och därtill knutna verksamheter [anmärkning i originaltexten: se punkterna 3 och 4 i bilaga VII... ] samt den potentiella förlusten av fångster i tredje lands vatten [som följer av den allmänna utvidgningen av territorialvattnen till 200 sjömil från kusten].

14 Se kommissionens beslut riktat till rådet av den 12 juni 1980 om fördelningen mellan medlemsstaterna av samtliga fiskemöjligheter inom gemenskapen är 1980 och riktlinjer för en strukturpolitik för fiskerinäringen, COM(80) 338 slutlig.

15 Ibidem, bilaga III.

16 Den mest gynnsamma parameter som antogs för Irland skall sältas i samband med fördubblingen av nationella fångster (frän 75000 ton är 1975 till 150000 ton år 1979) — liksom, sannolikt, med ökningen av flottans storlek (med ungefär 300 fartyg) — vilken forutspåtts i samband med utvidgningen av medlemsstaternas territorialvatten till 200 sjömil från kusten genom det ovannämnda irländska utvecklingsprogrammet för kustfisket, på grundval av vilket rådet i bilaga VII hade förklarat sig syfta till en fortlöpande utveckling av fiskeindustrin på Irland. Se Wallace, R: Special Economie Dependency and Preferential Rights in Respect of Fisheries: Characterisation and Articulation within the European Communities, i Common Markst Law Review, 1984, s. 525, särskilt s. 532. Det skall noteras att denna parameter, som är den mest gynnsamma, också har använts av kommissionen i dess förslag till årliga kvoter efter år 1979 (se nedan fotnot 61 och motsvarande punkt i texten).

17 Se Wallace, R., ovan fotnot 15, s. 532.

18 Se ovan fotnot 7. Sjätte övervägandets lydelse återges i punkt 15 nedan.

19 Under perioden fram till 1983 reglerades fisket inom gemenskapens gräns om 200 sjömil av en blandning av Kortfristiga gcmcnskapsrättsliga bevarandeåtgärder (exempelvis rådets förordning (EEG) nr 754/80 av den 26 mars 1980 om fastställande, för vissa fiskbestånd som förekommer i gemenskapens fiskezon, av totala tillåtna fångstmängder under 1980, av den andel som är tillgänglig för gemenskapen och fångtsmetoder (EGT L 84, 1980, s. 36)), ett antal anmodanden från rådet om att medlemsstaterna skulle sköta sin fiskcrivcrksamhet på ett sådant sätt att de beaktade kommissionens förslag om totala tillåtna fångstmängder och ett antal bevarandeåtgärder som antogs av medlemsstaterna. Se Churchill, R. R., EEC Fisheries Law, Dordrecht, 1987, s. 19, fotnot 23.

20 Principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet, som följer tydligt av artiklarna 6 (tidigare artikel 7) och 40.3 i fördraget, har på det område som är aktuellt här bekräftats i artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 101/76, som angivits ovan i fotnot 4. Genom att tillämpa denna princip säkerställer medlemsstaterna särskilt att samma villkor gäller för tillgång till och utnyttjande av de resurser som finns i vattnen [som omfattas av deras överhöghet eller jurisdiktion] för alla de fiskefartyg som för någon av medlemsstaternas flagg och är inregistrerade på gemenskapens territorium.

21 Med undantag för det särskilda undantagssystem som inrättades genom artikel 100— 102 i akten om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska gemenskaperna och om anpassning av fördragen (EGT 1972, L 73), enligt vilket medlemsstaterna fram till den 31 december 1982 får begränsa fisket i de vatten som omfattas av deras överhöghet eller jurisdiktion och som är belägna inom en gräns om 6 sjömil från respektive lands kust (eller för vissa kustregioner i de tre nya medlemsstaterna och Frankrike inom en gräns om 12 sjömil) för fartyg som traditionellt sysslar med fiske i dessa vatten med utgångspunkt från hamnar i det geografiska kustområdet. Därefter har detta undantag utsträckts i såväl tidsmässigt (till och med den 31 december 1992 och, därefter, till och med den 31 december 2002) som rumsligt (till en allmän gräns om 12 sjömil) hänseende. Se artikel 6.1 i förordning nr 170/83 och artikel 6.1 i förordning nr 3760/92 (ovan fotnot 7).

22 Se kommissionens beslut 79/572/EEG av den 8 juni 1979 (EGT L 156, s. 29) och, nyligen, kommissionens beslut 93/619/EG av den 19 november 1993 om inrättande av en vetenskaplig, teknisk och ekonomisk kommitté för fiskerinäringen (EGT L 297, s. 25; svensk specialutgåva, område 4, volym 5, s. 134).

23 Rådets förordning (EEG) nr 172/83 av den 25 januari 1983 om fastställande, för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd som förekommer inom gemenskapens fiskezon, av totala tillåtna fångstmängder under 1982 och vilken andel av dessa som är disponibel för gemenskapen samt fördelningen av denna andel mellan medlemsstaterna, och vissa villkor för de högsta tillåtna fångstmängderna (EGT L 24, s. 30). Till skillnad från senare förordningar syftade förordning nr 172/83 därför till alt fördela kvoter för tidigare år i stället för för efterföljande år.

24 Fjärde övervägandet i förordning nr 172/83.

25 År 1978 är det sista år från vilket kommissionen hade fullständiga uppgifter då den fattade 1980 års beslut.

26 Se ovan punkt 11.

27 Hänvisningen till år 1976 (i stället för till är 1978) kan förklaras av att det var det året som vissa tredje länder utsträckte de exklusiva fiskezonerna till 200 sjömil.

28 Fiskezon VII a är belägen i Irländska sjön mellan Storbritannien och Irland.

29 Den omständigheten att de sammanlagda fördelningstalen för de två medlemsstaterna för zon VII a och för varje angivet bestånd var mindre än 100 procent förklaras av att kvoter av samma bestånd hade tilldelats även Belgien, Frankrike och Nederländerna i denna zon.

30 Se det svar som Contogeorgis gav för kommissionens räkning (den 9 januari 1984) pä den skriftliga frågan nr 1077/83 frän Sylvie Le Roux (84/C 38/07) (EGT C 38, s. 4). För hänvisning till rådets vilja att i tio ar bibehålla [fördelningskriteriet för är 1983] som fastställts efter mödosamma förhandlingar, se även förslag till avgörande av generaladvokaten Lenz till domen av den 16 juni 1987 i mål 46/86, Romkes (REG 1987, s. 2671, särskilt s. 2679).

31 Se ovan fotnot 7.

32 Vid fiskeriministrarnas möte i december 1988 åberopade Förenade kungariket Haagprcfcrcnscn för kolja i Nordsjön — en preferens som enligt Förenade kungariket gav landet rätt till en kvot om 60000 ton för år 1989 — eftersom dess kvot för det ifrågavarande beståndet, med tillämpning av motsvarande fördelningstal, skulle uppgå till endast 48760 ton (vilket skall jämföras med de 157560 ton som tilldelats Förenade kungariket föregående år). Detta anspråk från Förenade kungarikets sida gav upphov till protester från övriga medlemsstaters sida, enligt vilka de överväganden som låg till grund för Haagprcfcrcnscn en gång för alla hade integrerats i de fördelningstal som infördes genom förordning nr 172/83. Om Förenade kungariket tilldelades kvoter för kolja i Nordsjön enligt preferensen skulle detta således leda till dubbla bördor för övriga medlemsstater. Avslutningsvis antog rådet på förslag från kommissionen den politiska lösning som bestod i att tilldela Förenade kungariket en kvot om 54380 ton, vilket uppenbarligen var ett genomsnitt av värdena i'Haagprcfcrcnscn och motsvarande fördelningstal. Den kompromisslösning som beskrivs här har senare följts, av flera fall. Se kommissionens arbetsdokument som anges i fotnot 10 ovan, s. 2 och 3, samt Munir, A.: Fisheries After Factortame, London, 1991, s. 65.

33 Enligt beslutet om hänskjulande skulle de förluster som anges i beslutet till stor del ha kompenserats genom att Förenade kungariket genomfört byten av kvoter, varvid deras slutliga storlek fastställs till 1370 ton för torsk och 3450 ton för vitling.

34 Artikel 8.4 i förordning nr 3760/92 har följande lydelse:Rådet skall med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen fatta beslut om följande: i) Det skall för varje fisketillfälle eller antal fiskelillfällen från fall till fall besluta om högsta tillåtna fångst eller högsta tillåtna fiskeansträngning, om så är lämpligt för flera år. Besluten skall grunda sig på de mål och strategier för förvaltningen som fastställts i enlighet med punkt 43. ii) Det skall fördela fiskemöjligheterna mellan medlemsstaterna på ett sådant sätt att varje medlemsstat tillförsäkras ett relativt stabilt fiske i fråga om vart och ett av de berörda bestånden. På begäran av de medlemsstater som direkt berörs kan dock hänsyn tas till utvecklingen av minimtkvoter och reguljära kvotulväxltngar sedan 1983, varvid hänsyn på lämpligt sätt bör tas till den samlade balansen i fråga om andelarna. ... iv) Det kan också från fall till fall bestämma villkoren för anpassning av de disponibla fångstmängderna från ett år till ett annat. v) Det kan på grundval av vetenskaplig expertis göra erforderliga tillfälliga anpassningar av målen och strategierna för förvaltningen.

35 Det vill säga för torsk 6954 ton per år för Irland och 1223 ton per år för Förenade kungariket samt för vitling 7196 ton per år för Irland och 2334 ton per år för Förenade kungariket. Se ovan punkt 12.

36 De tal som anges i förordningen följer av denna beräkning: 1) teoretiska kvoter som följer av att fördelningstalen tillämpas: Irland = 5800 t x 46,67 % = 2705 t torsk 8000 t x 39,63 % = 3170 t vitling Förenade kungariket = 5800 t x 42,67 % = 2475 t torsk 8000 t x 52,83 % = 4225 t vitling 2) fiktiva kvoter som följer av att Haagpreferensen tillämpas, med ändringar i syfte att beakta den omständigheten att summan av preferenserna i absoluta tal (vilka motsvarar 8177 ton torsk och 9530 ton vitling) skulle vara högre än den sammanlagda mängd som var tillgänglig för gemenskapen av de båda arterna: Irland = 5800 t x 85 % = 4930 t torsk 8000 t x 75,5 % = 6040 t vitling Förenade kungariket = 5800 t x 15 % = 870 t torsk 8000 t x 24,5 % = 1960 t vitling 3) medelvärden mellan 1) och 2) (avrundade): Irland = 3817,5 t torsk, 4605 t vitling Förenade kungariket = 1672,5 t torsk, 3092,5 t vitling.

37 Man uppnådde talen 2440 och 3350 ton för torsk respektive vitling den 5 maj 1995, då Förenade kungariket genomförde sin provisoriska fördelning av nationella kvoter mellan producentorganisationer och självständiga brittiska fiskebåtar. Till följd av senare ändringar uppgick Förenade kungarikets kvoter den 1 september för zon VII a till 2575 respektive 3950 ton.

38 Beslut av den 20 december 1993 om allmänhetens tillgång till rådets handlingar (EGT L 340, s. 43; svensk specialutgåva, område 16, volym 2, s. 64), som senare ändrats genom rådets beslut 96/705/EG, EKSG, Euratom av den 6 december 1996 (EGT L 325, s. 19).

39 Se också den skrivelse av den 15 september 1995 som rådets rättstjänst tillställde Förenade kungarikets ständiga representation vid Europeiska unionen, vilken fogats som bilaga till det yttrande som den svarande myndigheten ingivit till domstolen.

40 Bilaga VI till Haagresolutionen föreskrev att medlemsstaterna i avvaktan på att lämpliga gemenskapsrättsliga åtgärder vidtogs provisoriskt kunde vidta ensidiga åtgärder för bevarandet av fiskeresurserna, på villkor att de dessförinnan tillfrågade kommissionen och inhämtade dess godkännande. Domstolen undersökte bilagan i sin dom av den 4 oktober 1979 i mål 141/78, Frankrike mot Förenade kungariket (REG 1979, s. 2923; svensk specialutgåva, häfte 4), dar den bekräftade att Haagresolutionen inom sitt särskilda tilllämpningsomräde konkretiserar de samarbetsskyldigheter som medlemsstaterna påtar sig enligt artikel 5 i fördraget samt att de eventuella bevarandeåtgärder som en medlemsstat vidtar — då det inte föreligger någon gemensam politik inom området för bevarande av havets biologiska resurser — skall vara underställda de krav som fastställs i Haagresolutionens bilaga VI (se punkterna 8 och 9). Se också dom av den 10 juli 1980 i mål 32/79, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1980, s. 2403, punkterna 11, 28 och 56—58; svensk specialutgåva, häfte 5), av den 5 maj 1981 i mål 804/79, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1981, s. 1045, punkt 26—38; svensk specialutgåva, häfte 6), av den 30 november 1982 i mål 287/81, Noble Kcrr (REG 1982, s. 4053), punkt 16—29, och av den 14 februari 1984 i mal 24/83, Mehlich (REG 1984, s. 817), punkt 7— 13.

41 Min kursivering. NIFPO har också anfört att bilaga I till Haagresolutionen, även om den benämns förslag i de ursprungliga handlingarna, därefter har offentliggjorts med rubriken Rådets resolution av den 3 november 1976.... Se fotnot 8 ovan.

42 Enligt NIFPO skulle Haagpreferenserna ha infört ett undanlag, motiverat av den tillfälliga biologiska situationen för fiskcresurscrna, från de sedvanliga reglerna för fördelning av kvoter (se trettonde övervägandet i förordning nr 3760/92).

43 Det framgår av beslutet om hänskjutande att torsk och vitling för Nordirlands flotta är de andra och tredje viktigaste arterna efter havskräftor. Det är inte en slump att denna flotta står för 60 respektive 75 procent av hela den brittiska flottans sammanlagda fångster av dessa två arter.

44 Det skäll påpekas au kommissionens tjänstemän föreföll ansluta sig till NIFPO:s standpunkt, att fram till är 1988, de problem som hade samband med genomförandet av mekanismen i Haagprcfcrcnsen hade kringgåtts genom det tekniska fastställandet av TAC för berörda arter pä nivåer som översteg dem som utpekats som lämpliga efter vetenskapliga utvärderingar. Se kommissionens arbetsdokument som nämns ovan i fotnot 10, s. 2. Även enligt R. R. Churchill (se ovan fotnot 18, s. 113— 115) skulle kommissionen, då fiskbestånd exploaterades för hårt, inte alltid ha förordnat om minskningar av TAC i den takt och omfattning som fordras enligt vetenskapliga studier, i syfte att förena de disparata syftena med att snabbt uppnå biologiska vinster på lång sikt och begränsningen av de socio-ekonomiska kostnaderna på kort sikt. Det skall emellertid räknas rådet till godo alt det inte senare har ökat de högsta tillåtna fångstmängder som föreslagits av kommissionen för att tillmötesgå medlemsstaternas krav. Se också domen i det ovannämnda målet Romkes (fotnot 29), vilken analyseras nedan i fotnot 70 och i motsvarande del av texten, punkt 19.

45 Se kommissionens beslut 92/594/EEG av den 21 december 1992 ont ett flerårigt utvecklingsprogram för fiskeflottan i Irland för perioden 1993—1996 enligt rådets förordning (EEG) nr 4028/86 (EGT L 401, s. 39).

46 NIFPO:s här återgivna argument förefaller vinna stöd av vissa medlemsstater, dock inte av Förenade kungariket och Irland (trots att dessa stater vid olika tillfällen har avstått från att åberopa sin tolkning av förfarandet med preferensen). Se fotnot 48 nedan och motsvarande avsnitt av texten. Kommissionens inställning på denna punkt är däremot fullständigt agnostisk [kommissionen saknar vetskap om något godkännande eller slutgiltigt uttalande som bekräftar att övervägandena i Haagpreferensen har beaktats en gång för alla år 1983 (generaladvokatens översättning)]. Se kommissionens arbetsdokument som anges i fotnot 10 ovan, s. 1—3. Enligt R. Wallace (verket anges i fotnot 15 ovan, s. 533) är Haagpreferensen uttryckt i ton oförenlig med [fördelningstalet. Beviset för detta är att de] inte längre omnämns separat i [de årliga förordningarna om] fördelning av kvoter mellan medlemsstaterna (generaladvokatens översättning, fotnoter har utelämnats).

47 Enligt NIFPO skulle under de sju åren i fråga TAC för torsk i zon VII a ha minskat med 61,3 procent, vilket är mindre än motsvarande minskning av kvoten för Förenade kungariket (73,9 procent). Dessutom skulle TAC för vitling ha minskat med 56 procent medan den brittiska kvoten skulle ha minskat med 67,8 procent. Av uppgifterna i beslutet om hänskjutande drar jag slutsatsen alt Förenade kungarikets kvot för torsk motsvarade 33,55 procent av TAC år 1991 och 28,8 procent år 1995, medan dess kvot för vitling motsvarade 49,2 procent år 1990 och 38,7 procent år 1995.

48 Se dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich (REG 1991, s. I-5357; svensk specialutgåva, häfte 11).

49 Enligt den danska regeringen skulle det följa av elfte, tolfte och trettonde övervägandena i förordning nr 3760/92 att förordning nr 172/83 slutgiltigt har införlivat Haagpreferenscn med den gemensamma fiskeripolitiken, närmare bestämt genom principen om relativ stabilitet. Frän och med är 1983 skulle följaktligen inget längre tala för att Haagresolutionen och det preferenssystem den innehåller skulle tillämpas självständigt. Se även fotnot 45 ovan och motsvarande avsnitt av texten.

50 Precis som rekommendationer och yttranden vilka enligt artikel 189 i fördraget inte är bindande.

51 Det förefaller följaktligen som om NIFPO:s hänvisning till rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar saknar relevans för dem som är föremål för bestämmelserna, vad beträffar möjligheten att tillämpa rättsakter som härrör från offentliga myndigheter på dem.

52 Att rådet inte iakttar tidsfristen för antagande av ett senare beslut, vilken institutionen ålagt sig i en resolution, innebär följaktligen inte en överträdelse av fördraget, eftersom den benämning och form av rättsakten som rådet valt speglar dess avsikt att fastställa en tidsfrist som skiljer sig från dem som avses i fördraget. Se dom av den 13 november 1964 i de förenade målen 90/63 och 91/63, kommissionen mot Luxemburg och Belgien (REG 1964, s. 1217, särskilt s. 1232 och 1233).

53 Jag tänker exempelvis på de mänga resolutioner som rådet antagit sedan är 1974 på området för teknologi och information, telekommunikation och data. Se också rådets resolution av den 16 september 1986 om nya mål för gemenskapernas energipolitik för år 1995 (EGT C 241, s. 1), resolution antagen av Europeiska gemenskapernas råd och företrädare för medlemsstaterna församlade i rådet, av den 22 november 1973, om ett handlingsprogram för Europeiska gemenskaperna på miljöområdet (EGT C 112, s. 1), resolution antagen av rådet och företrädare för medlemsstaterna av den 22 mars 1971 om ett stegvist förverkligande av Europeiska och monetära unionen i gemenskapen (EGT C 28, s. 1).

54 Se dom av den 24 oktober 1973 i mål 9/73, Schlüter (REG 1973, s. 1135), punkt 40.

55 Se ovan fotnot 39 och motsvarande avsnitt av texten.

56 Se ovan fotnot 35 och motsvarande avsnitt av texten.

57 Se Dewost, J. L.: Les pouvoirs discrétionnaires du Conseil des ministres, i Discretionary Powers of the Member States in the Field of Economic Policies and their Limits under the EEC Treaty (Schwarze J., red.), Baden-Baden, 1988, s. 165, särskilt s. 166.

58 Sc förslag till avgörande av generaladvokaten Lagrange till domen av den 12 februari 1960 i de förenade målen 15/59 och 29/59, Société métallurgique de Knutange mot EKSG:s Höga myndighet (REG 1960, s. 9, särskilt s. 34).

59 Dom av den 5 oktober 1994 i de förenade målen C-133/93, C-300/93 och C-362/93, Crispoltoni m. fl. (REG 1994, s. I-4863, punkt 42, min kursivering). Se också dom av den 7 februari 1973 i mål 40/72, Schroder (REG 1973, s. 125), punkt 14, av den 21 februari 1979 i mål 138/78, Stölting (REG 1979, s. 713), punkt 7, av den 9 juli 1985 i mål 179/84, Bozzetti (REG 1985, s. 2301), punkt 30, av den 11 juli 1989 i mål 265/87, Schräder (REG 1989, s. 2237, punkt 22; svensk specialutgåva, häfte 10), av den 14 februari 1990 i mål C-350/88, Delacrc m. fl. mot kommissionen (REG 1990, s. I-395), punkt 32, och av den 13 november 1990 i mål C-331/88, Fedesa m. fl. (REG 1990, s. I-4023), punkt 14.

60 Dom av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, Roquette Frères mot rådet (REG 1980, s. 3333, punkt 25, svensk specialutgåva, häfte 5, min kursivering). Se också dom av den 12 juli 1979 i mål 166/78, Italien mot rådet (REG 1979, s. 2575) och av den 26 februari 1996 i mål C-122/94, kommissionen mot rådet (REG 1996, s. I-881), punkt 18.

61 Domen i det ovannämnda målet Crispoltoni m. fl. (fotnot 58), punkt 43. Se också dom av den 21 februari 1990 i de förenade målen C-267/88— C-285/88, Wuidart m. fl. (REG 1990, s. I-435), punkt 1.

62 Det skall i detta sammanhang beaktas att den irländska regeringens utvecklingsprogram för kustfisket, enligt vilket Haagpreferensen avsägs säkerställa en fortlöpande och progressiv utveckling av fiskeindustrin pä Irland, löpte ut år 1979. Efter denna tidpunkt fortsatte såväl kommissionen (i 1980 års beslut och i Förslag till kvoter för följande är) som rådet (genom antagandet av förordning nr 170/83 och nr 3760/92 samt årliga förordningar från förordning nr 172/83 till den omtvistade förordningen) att i huvudsak hänvisa till parametern avseende en fördubbling av fångstmängder år 1975 (syfte som fastställdes i det ovannämnda programmet).

63 Se ovan fotnot 29 och motsvarande avsnitt av texten.

64 Se Waelbroeck, M. och Waelbroeck, D.: Article 173 i Louis, J.-V., Vandersanden, G., Waelbroeck, D. och Waelbroeck M., La Cour de justice. Les actes des institutions, Bryssel, 1993, 2 uppl., vol. 10, s. 97, särskilt s. 166.

65 Se domen i det ovannämnda målet Crispoltoni m. fl. (ovan fotnot 58), punkt 44— 46.

66 Detta är uppenbart då man en gång har erkänt att Haagpreferensen inte strider mot förbudet mot diskriminering av producenterna inom gemenskapen och att den inte far diskriminerande karaktär till följd av att den åberopas och tilllämpas som en komplettering till fördelningstalen. NIFPO har inte bestritt att fördelningstalen är giltiga eller att de tilllämpas i vederbörlig ordning (se punkt 19 ovan).

67 John Farnell och James Elles, tjänstemän vid kommissionen (In search of a common fisheries policy, Aldershot, 1984, s. 109 och 110) har uttryckt sig på följande sätt (generaladvokatens översättning): Skälen för att särbehandla de berörda regionerna —närmast in blanco-fullmakt för Grönland, ett tillväxtmål för Irland och en minimigaranti för de nordliga regionerna i Förenade kungariket — skulle följa dels av att deras fiskeindustrier nått olika utvecklingsgrader, dels av de följder tilldelningen av preferensen i varie fall hade för övriga fiskare inom gemenskapen. Den skotska fiskeindustrin var utvecklad, sofistikerad och, skulle somliga säga, redan påverkad av ett stort kapacitetsöverskott. Den irländska fiskeindustrin hade tillkommit mycket senare och expanderade alltjämt avsevärt. Den grönländska motsvarigheten låg ännu i sin linda, även om den redan var en betydelsefull inkomstkälla. Av större betydelse var emellertid de olika nackdelarna med varje preferens. För alt tala klarspråk kunde de garantier som erbjöds Grönland bara allvarligt skada den tyska djuphavsflottan, och de som erbjöds Irland kunde påverka delar av den franska, den nederländska och den brittiska flottan. Om Förenade kungariket behandlades likadant skulle det leda till att fiskemöjligheterna för övriga medlemsstater i gemenskapen avsevärt ändrades, särskilt för Frankrike och Danmark, Förenade kungarikets huvudsakliga konkurrenter om fångstmängder. Man skall inte räkna med att något allvarligt försök från gemenskapens sida att nå fram till en överenskommelse om fangstkvoter kommer att vara av så revolutionerande karaktär.”Se också Wallace, a. st. ovan fotnot 15, s. 532 f.

68 Se ovan fotnot 31 och motsvarande avsnitt av texten.

69 Se domen i det ovannämnda målet Romkc (fotnot 43, punkt 17).

70 Domar av den 14 december 1989 i må! C-3/87, Agcgate (REG 1989, s. 4459), punkt 24, och mål C-216/87 i mål Jaderow (REG 1989, s. 4509), punkt 23.

71 Se domen i det ovannämnda målet Romkes (fotnot 43, punkt 18). Domstolen godtog inte Romkes —en nederändsk fiskare och sökande i målet vid den nationella domstolen — argument att rådet hade åsidosatt kravet på relativ stabilitet genom alt tilldela andra medlemsstater större kvoter av det omtvistade beståndet, vilka sedan endast delvis utnyttjats, och anslöt sig därför till kommissionens yttrande, enligt vilket den TAC som överklagats av Romkes hade fastställts på en nivå som långt ifrån var högre än som var motiverat från biologisk synpunkt just för att kunna öka fångstmöjligheterna for de nederländska fiskarna, eftersom det var lätt att förutse att vissa stater inte skulle uttömma sina kvoter utan använda dem för byten.