Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 29 maj 1997

1 Originalspråk: grekiska.

2 EGT L 283, s. 23.

3 Den brittiska regeringen har i sin skriftliga inlaga angivit att det inte var visat att kravet hade kommit fram till den brittiska institutionen. Under sammanträdet uppgav emellertid den brittiska regeringens ombud att Carina Mosbæks krav hade kommit fram till denna institution några dagar tidigare.

4 Det vill säga om det inte fanns någon institution som var skyldig att betala garantin.

5 Det vill säga om flera institutioner enligt nationella bestämmelser var skyldiga att betala garantin.

6 EGT L 149, s. 2.

7 EGT C 135, s. 2 [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå].

8 Jag skall framhålla att förslaget till direktivet inte blev föremål för något ändringsförslag från Europaparlamentet (se Europaparlamentets uttalande i EGT C 39 av den 12 februari 1979). Vidare hade Ekonomiska och sociala kommittén inga invändningar mot övervägandena i direktivet.

9 Parlamentet uttalade sig också positivt om förslaget på denna punkt och ersatte bara verbet befinner sig med verbet ligger.

10 Uttrycket bristande betalningsförmåga ersattes i direktivet med insolvens.

11 Jag vill understryka den vaga formuleringen vad beträffar frågan om vilken myndighet som skulle bedöma, och på grundval av vilka regler, att ifrågavarande förfarande hade inletts eller att det var utsiktslöst att inleda det, med mera.

12 Europaparlamentet beklagar särskilt att kommissionen har bestämt miniminormer för skyddet (punkt 4 i parlamentets beslut). Det anser att det är oacceptabelt att förslaget till direktivet begränsar arbetstagarnas krav till fordringar som har uppstått vid arbetsgivarens insolvens (punkt 5) och anser att det är orimligt att kommissionen begränsar löncfordringarna till maximalt tre månadslöner (punkt 6). Parlamentet föreslog i stället att det skulle utbetalas ett belopp motsvarande sex månadslöner (se artikel 4 a i förslaget, såsom denna ändrats av parlamentet).

13 I punkt 7 i sitt beslut angav parlamentet att ... det under inga omständigheter kan komma i fråga att anmoda arbetstagarna att bidra till finansieringen av en garantifond, som skall betala deras rättmätigt förvärvade fordringar på arbetsgivaren. Parlamentet föreslog i stället att arbetsgivarna skulle betala nödvändiga bidrag för att täcka fondens utgifter, däribland de administrativa kostnaderna (se parlamentets föreslagna ändring av artikel 5 b). Rådet anslöt sig till denna uppfattning, och det anges således i direktivet att garantiinstitutionerna skall finansieras av arbetstagarna och medlemsstaterna (artikel 5 b i direktivet).

14 Kommissionen hade redan fastslagit detta med hänvisning till att de nödvändiga institutionerna för detta saknades i några medlemsstater (se femte övervägandet i förslaget till direktivet).

15 Dom av den 9 november 1995 i mål C-479/93, Francovich mot Italien (REG 1995, s. I-3843), punkt 20, nedan kallad domen i målet Francovich II.

16 Domstolen förklarade i dom av den 7 februari 1985 i mål 135/83, Abels (Rec. 1985, s. 469), att ... konkursrättens särskilda karaktär, som återfinns i alla medlemsstaters rättsordningar, bekräftas också i gemenskapsrätten ... [bland annat] i samband med utfärdandet av direktiv 80/987 ... (punkt 16) och framhöll senare att reglerna om konkursförfaranden skiljer sig mycket åt i de olika medlemsstaterna (punkt 17).

17 Se punkt 28 i domen i det ovannämnda målet Francovich II (ovan fotnot 14).

18 Se punkt 20 i samma dom, citerad i punkt 41 i detta förslag till avgörande.

19 Se punkt 27 i samma dom.

20 Se dom av den 8 november 1990 i mål C-53/88, kommissionen mot Grekland (Ree. 1990, s. I-3917), punkt 19, av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m. fl. mot Italien (Ree. 1991, s. I-5357), punkt 3, nedan kallad domen i målet Francovich I, och av den 3 december 1992 i de förenade målen C-140/91, C-141/91, C-278/91 och C-279/91, Suffritti m. fi. (Rec. 1992, s. I-6337), punkt 3.

21 Punkt 13 i domen i målet Francovich I (min kursivering).

22 Se domarna i de ovannämnda målen Francovich I, punkt 14, och Francovich II, punkt 17 (ovan fotnot 19 respektive fotnot 14).

23 Mål C-334/92 (Rec. 1993, s. I-6911).

24 Generaladvokaten Lenz uppgav i silt förslag till avgörande i detta mål (fotnot 8) att enligt upplysningar från den nationella domstolen betraktades anställda i ledande ställning i spansk rätt som arbetstagare.

25 Se punkt 22 i mitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Francovich II (ovan fotnot 14).

26 Se punkt 13 i domen i det ovannämnda målet Francovich I (ovan punkt 36).

27 Se domen i det ovannämnda målet Francovich II, punkterna 18 och 19.

28 Se mitt förslag till avgörande i målet Francovich II, punkt 21 och följande punkter.

29 Domen i det ovannämnda målet Francovich, punkt 20.

30 Samma dom, punkt 21.

31 Detta är en vanlig metod i sekundärrättcn. Se dom av den 30 januari 1997 i mål C-340/94, De Jaeck (REG 1997, s. I-461), där domstolen fastslog att begreppen arbetstagare och egcnförctagarc, som används i förordning nr 1408/71 om migrerande arbetstagares sociala trygghet, skall förstås så att tolkningen av dem är beroende av vilka definitioner som lämnas i medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet, och att begreppen inte är beroende av om den utövade verksamheten faller under arbetsrätten (punkterna 19 och 23), och att de inte heller hänför sig till det gemenskapsrättsliga arbctstagarbcgrcppct som anges i artikel 48 i fördraget (punkt 24 och följande punkter). Del är i detta sammanhang tveksamt om det i direktivet hänvisas till en särskild del av den nationella rätten med avseende på definitionen av uttrycken arbetsgivare och arbetstagare. Direktivet rör naturligtvis skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens. Konkursratten skall därför beaktas. De specifika bestämmelserna härom visar emellertid klart att man i denna rätt inte har skapat egna begrepp, utan har lånat begrepp från arbetsrätten. Den nationella domstolen skall därför även beakta denna rätt. I artiklarna 6 och 7 i direktivet finns det slutligen bestämmelser som rör arbetstagarnas obligatoriska eller frivilliga socialförsäkringar. Därför skall även motsvarande bestämmelser om social trygghet beaktas. Jag menar följaktligen att det ankommer på den nationella domstolen, som det åligger att pröva dessa delar av nationell lagstiftning, att fastställa begreppen arbetsgivare och arbetstagare med beaktande av syftet med direktivet.

32 Punkt 25.

33 Punkt 26.

34 Punkterna 17, 18 och 19 i domen i målet Wagner-Mirct (ovan fotnot 22).

35 I sitt förslag till avgörande i målet framhöll generaladvokaten Lenz att domstolen i målet Francovich I hade förklarat att bestämmelserna i direktivet förvisso var ovillkorliga och tillräckligt precisa för fastställelsen av den personkrets som omfattas av garantin samt dennas innehåll, men alt det inte framgick av bestämmelserna vem som var betalningsansvarig för garantin, vilket innebar att enskilda inte kunde åberopa dem när det inte hade vidtagits åtgärder för att genomföra direktivet. Han behandlade därefter frågan huruvida det förhållandet att det hade inrättats en garantiinstitution i Spanien gav bestämmelserna i direktivet direkt effekt. Han besvarade detta nekande med hänsyn till att den direkta effekten skall framgå av själva bestämmelsen, med beaktande av det sammanhang som den ingår i, och inte av en medlemsstats lagstiftning (punkt 12— 16 i förslaget till avgörande). Jag delar denna uppfattning. Jag anser för övrigt att domstolen i domen i målet Wagner Miret indirekt, men helt klart, anslöt sig till den uppfattningen, eftersom den fastslog att den nationella bestämmelse, som innebar att den ifrågavarande personen undantogs från direktivets skydd, inte kunde eller borde beaktas enligt direktivet.

36 Denna fråga är logiskt sett tvådelad. Den första delen rör dansk rätt och måste besvaras för att den nationella domstolen skall kunna avgöra det mål som har anhängigejorts vid denna. Den andra delen rör engelsk rätt och behövcr därför inte besvaras utifrån den synvinkeln. Då frågan som sådan emellertid kräver en samlad tolkning av direktivet, skall jag behandla de två delarna tillsammans.

37 Det innebär principiellt, men inte nödvändigtvis, att arbetsgivare och arbetstagare är bosatta inom medlemsstatens territorium.

38 Se ovan punkt 25.

39 Se ovan punkt 42.

40 Direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 (EGT L 145, s. 1).

41 Se dom av den 4 juli 1985 i mål 168/84, Bcrkholz (Rec. 1985, s. 2251), punkt 16.

42 Dom av den 23 januari 1986 i mål 283/84, Trans Tirreno Express (Rec. 1986, s. 231), punki 20.

43 Dom av den 13 mars 1990 i mål C-30/89, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1990, s. I-691).

44 Se domen i del ovannämnda målet Trans Tirreno Express (fotnot 41), punkt 21.

45 Rådets direktiv 77/143/EEG av den 29 december 1976 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provning av motorfordons och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet (EGT L 47, 1977, s. 47).

46 Dom av den 5 oktober 1994 i mål C-55/93, Van Schaïk (Rec. 1994, s. I-4837), punkterna 20, 21 och 22.

47 Det är naturligtvis möjligt att det i ett fall som det vid den nationella domstolen enligt en medlemsstats nationella bestämmelser inte anses att personer som är anställda i en annan medlemsstat under de förhållanden som gäller för käranden är arbetstagare, medan ett företag som Color-gen, enligt bestämmelserna i den stat där arbetsgivaren utövar sin verksamhet, inte betraktas som arbetsgivare. I ett sådant fall har arbetstagaren inte rätt till garantin, eftersom han inte inom ramarna för de två ifrågavarande rättsordningarna uppfyller det grundläggande villkoret för att omfattas av direktivet. Detta är inte särskilt överraskande. Detta kan till och med inträffa inom en och samma nationella rätt (som i målet Francovich II), vilket beror på de begränsade målen för direktivet. Det kan också hända att båda staterna erbjuder sig att betala garantin. En sådan situation faller emellertid utanför direktivets område och skall bedömas med utgångspunkt i de nationella lagstiftningarna.