Förslag till avgörande av generaladvokat DáMASO Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 26 mars 1998

1 Originalspråk: spanska.

2 De förenade milen C-71/91 och C-178/91 (REG 1993, s. I-1915).

3 EGT L 249, s. 25.

4 Se dekret nr 331 av den 30 augusti 1993, som omvandlades till lag nr 427 av den 29 oktober 1993.

5 Se i detta hänseende domarna från Corte suprema di cassazione (prima Sezione civile) nr 2992 av den 28 mars 1994, nr 9900 av den 23 november 1994, nr 4468/96 och nr 3458/96 av den 23 februari 1996. Den sistnämnda domen avkunnades samfällt av avdelningarna (Sezioni Unite). Efter att ha påmint om de förändringar som hade ägt rum i lagstiftningen för avgiften fastställde Corte costituzionale på samma sätt i den andra motiveringen till dom nr 56 av den 24 februari 1995 beträffande åren före avgiftens avskaffande (1993) att: Eftersom avgiften, enligt domstolens tolkning i dom av den 20 april 1993 i målen C-71/91 och C-178/91, har uppburits av den italienska staten i strid med artikel 10 i direktiv 69/335/EEG av den 17 juli 1969, kan de betalade beloppen återkrävas med stöd av gemenskapsrätten, som är direkt tillämplig på den italienska rättsordningen.

6 Artikel 633 i den italienska civilprocesslagen gör det möjligt för domstolarna att under vissa förutsättningar (det skall vara fråga om säkra, förfallna och exigibla fordringar som intygas genom beviskraftiga dokument) utfärda ett decreto ingiuntivo, genom vilket gäldenären provisoriskt iläggs att betala det belopp som är föremål för återfordran.

7 Tillämpningen av lag nr 428/1990 på krav på återbetalning av vissa avgifter är föremål för de tolkningsfrågor som ställdes i målen C-228/96, Aprile II, och C-343/96, Dilexport.

8 Mål 43/75 (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3. s. 59).

9 Författningsdomstolarna eller de domstolar som delvis har samma uppgifter som författningsdomstolarna har ofta gått tillväga på samma sätt, när de ställts inför de problem som uppstår då lagar förklaras strida mot grundlagen. Se i detta hänseende artikeln från E. García de Enterría, Un paso importante para cl dcsarollo de nuestra justicia constitucional: la doctrina prospectiva en la declaración de ineficacia de las leyes inconstitucionales, Revista Española de Derecho Administrativo, 1989, nr 61, s. 5 och följande sidor.

10 Om talan är välgrundad, skall domstolen förklara den berörda rättsakten ogiltig. Vad gäller förordningar skall dock domstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade förordningen som skall betraktas som bestående.

11 Dom av den 26 april 1994 i mål C-228/92, Roquette Frères (REG 1994, s. I-1445), punkt 17.

12 Sålunda fastställs i domen av den 16 juli 1992 i mål C-163/90, Legros m. fl. (REG 1992, s. I-4625; svensk specialutgåva, volym 13), punkt 30: Det bör uppmärksammas på att domstolen endast i undantagsfall mea tillämpning av den allmänna principen om rättssäkerhet som är förankrad i gemenskapsrätten, kan begränsa möjligheten för alla berörda att åberopa den sålunda tolkade bestämmelsen för att få en förnyad prövning av rättsförhållanden som i n gitts i god tro ... Vid avgörandet av om det finns anledning eller ej att begränsa en doms verkningar i tiden, måste i enlighet med domstolens rättspraxis beaktas att även om de praktiska följderna av varje domstolsavgörande noggrant måste övervägas får det dock inte gå så långt att den rättsliga objektiviteten får vika och att den framtida rättstillämpningen äventyras av det enda skälet att ett domstolsavgörande kan få retroaktiv verkan (dom av den 2 februari 1988 i mål 24/86, Blaizot (REG 1988, s. 379; svensk specialutgåva, volym 9), punkterna 28 och 30.

13 Mål 61/79 (REG 1980, s. 1205; svensk specialutgåva, volym 5, s. 149), punkt 16.

14 De förenade målen C-367/93—C-377/93 (REG 1995, s. I-2229), punkt 42.

15 Mål C-330/95 (REG 1997, s. I-3801), punkt 28.

16 Mål C-415/93 (REG 1995, s. I-4921), punkt 141.

17 De förenade målen C-179/94 och C-252/94 (REG 1996, s. I-505), punkt 47.

18 Dom av den 16 december 1976 i mål 33/76 (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3, s. 261).

19 Dom av den 16 december 1976 i mål 45/76 (REG 1976, s. 2043).

20 I olika regler eller principer finns det stöd för rätten att erhålla återbetalning av nationella avgifter som uppburits i strid med gemenskapsrätten. Domstolen har hänvisat till några av dessa i vissa av sina domar. Artikel 5 i fördraget har sålunda kunnat åberopas, eftersom den innehåller ett krav på att medlemsstaterna skall säkerställa att de skyldigheter som följer av fördraget fullgörs. Vid andra tillfällen har det framhållits att det är nödvändigt att den gemenskapsrättsliga bestämmelsen, som är oförenlig med den nationella bestämmelse i vilken avgiften har fastställts, även i fortsättningen skall ha direkt effekt. Dessutom har det allmänna förbudet åberopats mot att staten gör en oberättigad vinst om den inte måste återbetala belopp som uppburits felaktigt.

21 Mål 240/87 (REG 1988, s. 3513).

22 Samma sak har fastställts i en redan lång rad domar som från och med domarna i de ovannämnda målen Rewe och Comet har avkunnats i detta avseende: Dom av den 26 juni 1979 i mål 177/78, Pigs & Bacon Commission (REG 1979, s. 2161), av den 27 februari 1980 i mål 68/79, Just (REG 1980, s. 501), dom av den 5 mars 1980 i mål 265/78, Ferwerda (REG 1980, s. 617), ovannämnda dom i mål Dcnkavit italiana, dom av den 10 juli 1980 i mål 811/79, Ariete (REG 1980, s. 2545), dom av den 10 juli 1980 i mål 826/79, MIRECO (REG 1980, s. 2559), dom av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595), dom av den 25 februari 1988 i de förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85, Bianco och Girard (REG 1988, s. 1099), dom av den 23 maj 1996 i mål C-5/94, Hcdley Lomas (REG 1996, s. I-2553), m. fl.

23 Enligt domstolens fasta rättspraxis kan en sådan begränsning endast fastställas i ett förhandsavgörande. Det är uppenbart att det endast är domstolen som får begränsa sina egna domars rättsverkningar i tiden.

24 Det är riktigt att kommissionen i sitt skriftliga yttrande redan hade hänvisat till domen i målet Deville och antytt att detta möjligen hade likheter med det aktuella målet. Detta skedde emellertid på ett sätt som snarare var hypotetiskt. Sålunda frågar sig kommissionen i punkt 16 i detta yttrande ... om inte också den tolkningsprincip som fastslagits i domen i målet Dcvillc skulle vara tillämplig ... och utesluter inte att man skulle kunna dra en slutsats som vid utläggningen av domen i målet Dcvillc skulle kunna ha följande lydelse ....

25 I denna dom fastslog domstolen att om en viss lagstiftning till följd av dess domar förklaras vara oförenlig med fördra-fļct, får det i nationell lagstiftning inte antas en processrättsig bestämmelse som särskilt minskar möjligheterna att göra anspråk på återbetalning av avgifter som uppburits felaktigt till följd av lagstiftningen i fråga.

26 Dom av den 2 februari 1988 i mål 309/85 (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 3).

27 Följande svar föreslogs: Domstolarna i en medlemsstat får, efter en dom från EG-domstolcn där det fastställs att en viss skattcbcstämmclsc är oförenlig med en gemenskapsrättslig regel, inte ge en processrättslig bestämmelse en ny tolkning som särskilt minskar möjligheterna för de berörda att begära återbetalning av en avgift som uppburits felaktigt av denna medlemsstat.

28 Se punkt 12 i detta förslag till avgörande.

29 Punkt 7 i detta förslag till avgörande.

30 Se härvidlag motiveringen till domen från Corte suprema di cassazione i punkt 12 i detta förslag till avgörande.

31 Under rubrikerna korta preskriptionstider och presumtiva preskriptionstider i den italienska civillagen i artiklarna 2947 ff. regleras de fall då fristerna är kortare än vanligt. Till exempel, i fråga om skadeersättning (fem år), företagsrelationer (fem år), transport-och försäkringsavtal (ett år), förhållandet mellan arbetsmarknadens parter (ett eller tre år, beroende på omständigheterna), och så vidare.

32 Mål C-261/95 (REG 1997, s. I-4025).

33 Mål 386/87 (REG 1989, s. 3551), punkt 15— 18.

34 De förenade målen C-114/95 och C-115/95 (REG 1987, s. I-4263), punkt 45— 49.

35 Mål C-90/94 (REG 1997, s. I-4085), punkt 46— 53.

36 Mål C-10/97—C-22/97. Under sammanträdet avstod kommissionen från att avge ett yttrande över konsekvenserna av en eventuell rättslig nullitet hos de nationella lagar som strider mot gemenskapsrätten, som enligt dess mening var att härleda från domen i målet Simmenthal. Den framhöll uttryckligen att den fram till den muntliga förhandlingen i målet skulle föredra att resonera på ett avvikande sätt i denna fråga.

37 Domen från Corte costituzionale avsåg endast det faktum att ett tidigare uttömmande av möjligheterna till att anföra administrativa besvär var ett absolut villkor för att väcka talan vid domstol. Detta villkor ansågs vara grundlagsstridigt på grund av följande resonemang: Enligt fast rättspraxis från Corte får det som villkor för talans väckande endast fastställas en skyldighet att först tömma ut möjligheterna till att anföra administrativa besvär, och att därefter låta en viss tid förflyta från det att dessa besvär anfördes, om detta är berättigat på grund av allmänna krav eller överordnade rättsliga syften. När det är frågan om sådana omständigheter skall denna skyldighet utformas på ett sätt i lagstiftningen, som är så litet betungande som möjligt. Det saknas en godtagbar motivering som berättigar den begränsning som görs av principen i konstitutionens artikel 24 för de tvister som regleras i artikel 12 i DPR 641/1972, liksom för de som regleras i analoga bestämmelser i dekreten 640 och 642. Det är frågan om tvister som inte kräver tekniska konstateranden som gör att det blir nödvändigt eller lämpligt att rättsskipningsfascn föregås av en administrativ prövning (jfr dom nr 15 från 1991), a fortiori när det som i detta fall är frågan om krav på återbetalning av belopp som uppburits felaktigt av skattemyndigheterna. Det finns inget som berättigar en särskild ordning till förmån för gäldenärcn när det gäller talan mot statskassan om återbetalning av belopp som otillbörligen uppburits. Kommissionen försöker också att på preskriptionstiderna för denna slags talan tillämpa denna sista mening, som tagits ur sitt sammanhang i domen. Enligt min mening är detta klart överdrivet. I domsmotiveringen avses ju absolut inte de tidsrelaterade frågorna i samband med talan om återbetalning, utan den oberättigade skyldigheten att tidigare uttömma möjligheterna till att anföra administrativa besvär.

38 Domstolen har upprepade gånger fastslagit (se dom av den 29 maj 1997 i mål C-300/95, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1997, s. I-2649), punkt 37, som är en av de senaste aktuella domarna) att räckvidden hos nationella lagar och andra författningar skall bedömas med hänsyn till de nationella domstolarnas tolkning av dessa.

39 Mål C-208/90 (REG 1991, s. I-4269; svensk specialutgåva, volym 11).

40 Punkt 23.

41 Mål C-338/91 (REG 1993, s. I-5475).

42 Mål C-410/92 (REG 1994, s. I-5483).

43 Mål C-188/95 (REG 1997, s. I-6783), punkt 42—52.

44 Den muntliga förhandlingen ägde rum på samma gång för målen C-231/96, EDIS, C-260/96, SPAC, C-279/96, Ansaldo Energia, C-280/96, Marine Insurance Consultant och C-281/96, GMB m. fl.

45 Ombudet för bolaget EDIS klargjorde detta när han under sammanträdet medgav att ett annat bolag kallat EDIS, som har anknytning till det ifrågavarande bolaget, och ytterligare några italienska företag redan under 1989 (alltså inte endast före avkunnandet av domen i målet Ponente Carni, utan även före den begäran om förhandsavgörande som denna dom hänförde sig till) inför de italienska domstolarna har gjort invändningar mot betalningsskyldigheten med avseende på avgiften för inskrivning i registret. Trots att dess krav avvisades på grund av att de saknade grund vittnar detta om att de inte förvägrades rätten till rättsskydd.

46 Dessa svårigheter inbegriper nödvändigheten av att väcka talan för att erhålla en exekutionstitel mot statskassan, ett krav som annars kan leda till att rättegångsförhandlingen kompliceras och att den rättsliga hanteringen till följd därav försenas. Detta skulle vara till förfång för de skattskyldiga.

47 I artikel 61 i dekret nr 331 av den 30 augusti 1993 fastställs att återbetalning av belopp som i detta avseende blivit felaktigt inbetalda dels kan ske genom administrativa besvär (för belopp som betalats för räkenskapsåret 1992) och dels genom ersättning (för belopp som betalats för räkenskapsåret 1993).