Förslag till avgörande av generaladvokat
1. I detta mål har domstolen att pröva European Fertilizer Manufacturers Associations (nedan kallad EFMA) överklagande av förstainstansrättens dom av den 17 december 1997 i målet EFMA mot rådet. Genom denna dom ogillade förstainstansrätten EFMA:s talan, i vilken denna yrkade ogiltigförklaring av artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 477/95 av den 16 januari 1995 om ändring av de slutgiltiga antidumpningsåtgärder som tillämpas på import till gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Sovjetunionen och om upphörande med de antidumpningsåtgärder som tillämpas på import till gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Tjeckoslovakien (nedan kallad den ifrågasatta förordningen).
2. Bakgrunden till den ursprungliga talan har beskrivits enligt följande i den överklagade domen. EFMA är en branschorganisation för tillverkare av gödningsmedel. I juli år 1986 begärde CMC-Engrais, som är medlem i EFMA, att kommissionen skulle inleda ett antidumpningsförfarande beträffande import till gemenskapen av urea med ursprung i icke medlemsländer med stöd av rådets förordning (EEG) nr 2176/84 av den 23 juli 1984 om skydd mot dumpad eller subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen.
3. Efter en begäran av EFMA av den 29 oktober 1992 inledde kommissionen en ny undersökning och gjorde bedömningen att det förelåg tillräckliga bevis för att omständigheterna hade förändrats så mycket att det fanns anledning att företa en översyn av åtagandena.
4. Den 16 januari 1995 antog rådet den ifrågasatta förordningen om ändring av de slutgiltiga antidumpningsåtgärder som tilllämpats på import till gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Sovjetunionen och om upphörande med de antidumpningsåtgärder som tillämpats på import till gemenskapen av urea med ursprung i f.d. Tjeckoslovakien.
Förstainstansrättens dom
5. Den 17 april 1995 väckte EFMA talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av artikel 1 i den ifrågasatta förordningen. EFMA yrkade att förstainstansrätten skulle förordna att den antidumpningstull som har införts genom denna bestämmelse bibehålls till dess de behöriga institutionerna har vidtagit de strängare åtgärder som är nödvändiga för att följa det yrkade utslaget.
6. Genom dom av den 17 december 1997, vilken är föremål för prövning i detta mål, ogillade förstainstansrätten talan. I domen gjordes först en prövning av den tredje grunden, vilken avsåg uppskattningen av skadan. Förstainstansrätten fann härvid att institutionerna, genom att komma fram till en 10-procentig justering på grund av kvalitetsskillnader mellan rysk urea och gemenskapsurea, inte hade överskridit det utrymme för skönsmässig bedömning som de förfogade över. Vad därefter gäller det föregivna åsidosättandet av sökandens rätt till försvar under det administrativa förfarandet, gjorde förstainstansrätten bedömningen att EFMA hade underrättats om de väsentliga faktiska omständigheter och överväganden som institutionerna grundade sina slutsatser på under detta förfarande. Rätten till försvar hade därför inte åsidosatts. Inom ramen för prövningen av den tredje grunden underkände förstainstansrätten vidare sökandens argument att den 5-procentiga vinstmarginalen för gemenskapsproducenter var otillräcklig för att uppskatta den uteblivna vinsten. Förstainstansrätten konstaterade i detta avseende att sökanden inte hade lämnat några bevis som styrker att kommissionen [vid fastställelsen av denna vinstmarginal] gjorde en uppenbart oriktig bedömning. Rätten beaktade inte Z/Yen-studien som sökanden hade lämnat in till stöd för sitt argument av det skälet att denna studie hade framlagts först under rättegången, efter att den ifrågasatta förordningen hade antagits. Förstainstansrätten angav vidare att EFMA:s rätt till försvar inte hade åsidosatts, eftersom denna hade möjlighet att tillkännage sin uppfattning om tillämpligheten av andelen på 5 procent och visa varför det behövdes en vinst före skatt på 10 procent. I domen angavs vidare att sökanden inskränkte sig till att i allmänna ordalag uppge att en vinst i storleksordningen 10 procent vore rimligare utan att i övrigt begära några preciseringar av någon metod för beräkning av vinstmarginalen.
7. Efter att ha underkänt den tredje grunden gjorde förstainstansrätten inte någon mer omfattande prövning av de två andra grunder som framförts av sökanden. Förstainstansrätten konstaterade att dessa grunder inte [var] relevanta på grund av att även om det antogs att det fanns fog för dessa grunder skulle de ändå inte kunna resultera i att den ifrågasatta förordningen ogiltigförklarades och att en högre tull än den som institutionerna infört i detta mål fastställdes.
8. EFMA har överklagat denna dom och har i huvudsak åberopat sex grunder till stöd härför.
Den första grunden
9. Som första grund har sökanden gjort gällande att domen saknar motivering. Förstainstansrätten har inte angett skälen till att den inte ville pröva den första och den andra grunden som framförts i första instans, utan endast gjort bedömningen att dessa grunder inte [var] relevanta.
Den andra grunden
10. Som andra grund har sökanden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den bedömde att sökanden inte hade något intresse av att få den första och den andra grunden som framförts i första instans avgjorda. Detta utgör ett åsidosättande av artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse).
Den tredje grunden
11. Som tredje grund har EFMA gjort gällande att förstainstansrätten gjort en väsentligt oriktig bedömning och förvanskat bevisningen. Den har i detta avseende påpekat att domstolen vid en prövning av ett överklagande bara har behörighet att uttala sig i rättsliga frågor och inte beträffande sakomständigheter. EFMA har dock tillagt att domstolen har gjort undantag från denna regel i mål där det är uppenbart att förstainstansrätten har förvanskat den bevisning som framlagts inför den. Den överklagade domen är behäftad med ett sådant fel, eftersom det i punkt 77 i domen anges att gemenskapsproducenterna under det administrativa förfarandet medgav en justering i storleksordningen 5 procent på grund av kvalitetsskillnaden mellan urea av ryskt ursprung och urea som tillverkats inom gemenskapen. Gemenskapsproducenterna hade emellertid inte gett ett sådant medgivande.
Den fjärde grunden
12. EFMA har dragit slutsatsen att förstainstansrätten förvanskade den bevisning som framlagts inför den när den kom fram till att sökandens argument [saknar] relevans, i den mån de avser den fysiska och kemiska sammansättning som urea har när den lämnar fabriken i Ryssland. Förstainstansrätten bortsåg således från de bedömningar som gemenskapsproducenterna hade gjort.
Den femte grunden
13. Sökanden har gjort gällande att den inte underrättades om vissa relevanta uppgifter beträffande prisjusteringen under det administrativa förfarandet och att andra uppgifter vidarebefordrades till den först under förfarandet vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten gjorde därför fel när den kom fram till att sökandens rätt till försvar inte hade åsidosatts.
Den sjätte grunderi
14. Sökanden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde fel när den fastslog att den inte kunde ta upp Z/Yen-studien till sakprövning, vilken studie framlagts av sökanden vid förstainstansrätten för att visa att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning beträffande den ifrågasatta förordningen i den del denna behandlar fastställelsen av vinstmarginalen för gemenskapsproducenterna. Förstainstansrätten kom fram till att studien inte kunde beaktas, eftersom den inte hade åberopats av EFMA under det administrativa förfarandet, utan hade framlagts efter att förordningen hade antagits. Enligt sökanden utgör denna bedömning ett åsidosättande av artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) och särskilt av rätten till rättsligt skydd. Den rätt en part har att framlägga argument till stöd för sitt försvar kan inte inskränkas bara för att dessa argument inte lades fram under det administrativa förfarandet. Till stöd för detta påstående har EFMA åberopat två domar rörande statligt stöd, i vilka denna möjlighet erkändes.
15. Denna grund kan inte heller godtas. Den relevanta delen av domen är punkt 108, i vilken anges att [d]et ankommer på förstainstansrätten att kontrollera att institutionerna, i den situation som förelåg när den ifrågasatta förordningen antogs, grundade sig på faktiska omständigheter som var materiellt riktiga och att de inte bedömde dessa på ett uppenbart oriktigt sätt. I detta fall är det visat att sökanden inte under det administrativa förfarandet framlade några bevis till stöd för sitt påstående att det krävdes en högre vinstmarginal. Institutionerna kunde därför inte beakta denna omständighet när de antog den ifrågasatta förordningen. Förstainstansrätten anser därför att Z/Yen-studien inte skall beaktas i detta förfarande. Domen är i allt väsentligt grundad på antagandet — vilket enligt min mening är riktigt — att förstainstansrätten i detta mål inte hade behörighet att överpröva innehållet i den ifrågasatta rättsakten genom att i detta syfte beakta alla de uppgifter som den ansåg användbara. Förstainstansrätten inskränkte sig i stället till att kontrollera om institutionerna, genom att anta rättsakten, gjorde en uppenbart oriktig bedömning av de uppgifter som de förfogade över vid tidpunkten när akten antogs. Z/Yen-studien kunde därför inte beaktas av det enda skälet att den hade framlagts efter att den ifrågasatta förordningen hade antagits.
16. Jag kan även tillägga att undersökningsförfarandet i dumpningsärenden enligt artikel 7 i grundförordningen kännetecknas av det förhållandet att det ger berörda parter möjlighet att få kännedom om och yttra sig över samtliga uppgifter som rör skyddet av deras intressen och som används av kommissionen under undersökningen, med undantag för den typ av upplysningar som anges i artikel 8. Denna grundläggande rättighet skulle helt klart äventyras om resultatet av undersökningen, vilket sökanden i detta mål har gjort gällande, kunde ifrågasättas med stöd av uppgifter som inte hade framlagts under det administrativa förfarandet och till vilka övriga berörda parter inte hade tillgång.
Förslag till avgörande
17. Mot bakgrund av ovan nämnda överväganden föreslår jag att domstolen beslutar att:
1 Originalspråk: italienska.
2 T-121/95, REG 1997, s. II-2391.
3 EGT L 49, s. 1.
4 Särskilt Tjeckoslovakien, Tyska demokratiska republiken, Kuwait, Libyen, Saudiarabien, Sovjetunionen, Trinidad och Tobago samt Jugoslavien.
5 EGT L 201, s. 1.
6 EGT L 317, s. 1.
7 EGT L 52, s. 37.
8 Rådets förordning (EEG) nr 2423/88 av den 11 juli 1988 om skydd mot dumpad eller subventionerad import frän länder som inte är medlemmar i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 209, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 14, s. 98).
9 Punkt 87 i domen.
10 Punkt 106 i domen.
11 Punkt 111 i domen.
12 Ibidem.
13 Punkterna 115—122.
14 Sökandena har åberopat domstolens dom av den 26 april 1988 i mål 207/86, Apesco mot kommissionen (REG 1988, s. 2151), punkt 16, och förstainstansrättens dom av den 9 november 1994 i mål T-46/92, Scottish Football mot kommissionen (REG 1994, s. II-1039), punkt 14.
15 Se särskilt vad gäller dumpning domstolens dom av den 5 oktober 1988 i de förenade målen 260/85 och 106/86, TEC mot rådet (REG 1988, s. 5855), punkt 39, och av den 10 februari 1998 i mål C-245/95 P, kommissionen mot NTN och Koyo Seiko (REG 1998, s. I-401), punkt 45. Se även domstolens dom av den 18 mars 1993 i mål C-35/92 P, parlamentet mot Frederiksen (REG 1993, s. I-991), punkt 31.1 sammanfattningen av denna dom definieras en grund som icke relevant om den, trots att den hade godtagits, ändå inte skulle ha någon betydelse för utgången i målet.
16 Sökanden liar åberopat domstolens dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen (REG 1994, s. I-667), och av den 16 september 1997 i mål C-362/95 P, Btackspur Diy m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1997, s. I-4775), samt domstolens beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435).
17 Se punkt 66.
18 Se punkt 87.
19 Se punkt 89.
20 Punkt 84, vilken hänvisar till domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C-69/89, Nakajima mot rådet (REG 1991, s. I-2069; svensk specialutgåva, volym 11, s. 149), punkt 108, och av den 27 juni 1991 i mål C-49/88, Al-Jubail Fertilizer mot rådet (REG 1991, s. I-3187), punkterna 15 och 17.
21 Sökanden har åberopat domstolens dom av den 29 februari 1996 i mål C-56/93, Belgien mot kommissionen (REG 1996, s. I-723), punkt 5, och av den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen (REG 1996, s. II-2169), punkt 64.