Förslag till avgörande av generaladvokat Antonio Saggio föredraget den 20 januari 2000

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 228, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160.

3 EGT L 228; s. 3, svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 146, nedan kallat första direktivet.

4 Kunglig kungörelse av den 12 augusti 1994 [Moniteur belge av den 16 september 1994) och Kunglig kungörelse av den 22 november 1994 (Moniteur belge av den 21 december 1994) om ändring av kunglig förordning av den 22 februari 1991 utgör de nationella rättsakter som syftar till att införliva direktiv 92/49.

5 EGT L 63, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 20.

6 Kommissionen understryker att möjlighet till delegation av arbetsskadeförsäkring till privata företag även förekommer i andra nationella rättsordningar, nämligen i Portugal och i Danmark, där även utländska företag tillåts tillhandahålla denna tjänst.

7 Moniteur beige av den 2 juli 1981.

8 Se yttrande frän Conseil d'État avseende kunglig kungörelse av den 20 maj 1997 om ändring av kunglig kungörelse av den 21 december 1971 {Moniteur beige av den 29 augusti 1977, s. 2214).

9 Principen kommer klart till uttryck i domstolens dom av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar m.fl. (REG 1984, s. 523; svensk specialutgåva, volym 7, s. 505), särskilt punkt 16, och av den 17 Februari 1993 i de förenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre (REG 1993, s. I-637; svensk specialutgåva, volym 14, s. 27). I fråga om det franska systemet för sjuk- och moderskapsförsäkringar för egenföretagare som inte är verksamma inom jordbrukssektorn och systemet för ålderspension för hantverkare, vilka är de nationella system till vilka det hänvisades i begäran om förhandsavgörande avseende reglerna om begränsning av de gcmcnskapsrättsliga bestämmelsernas tillämplighet, gjorde domstolen i denna senare dom följande bedömning: Dessa system eftersträvar ett socialt mål och bygger på solidaritetsprincipen. (...) [S]olidariteten (kommer) till uttryck genom det taktum att systemet finansieras genom avgifter som är proportionella mot inkomsterna från yrkesverksamheten och ålderspensionen. Endast personer som uppbär invalidpension och andra försäkrade pensionärer med ringa tillgångar är befriade från avgifter, medan beloppen som betalas ut är desamma för alla förmånstagare. De personer som inte längre omfattas av detta system behåller dessutom sin rätt till förmånerna gratis under ett år. Denna solidaritet innebär en omfördelning av inkomsterna mellan de mest välsituerade och de som utan ett sådant system och med hänsyn till sina tillgångar och sitt hälsotillstånd skulle vara berövade det nödvändiga sociala skyddet (se särskilt punkt 8 och följande punkter).

10 Det skall i detta hänseende erinras om att målsättningen med direktivet i fråga, om man håller sig till det femte övervägandet, är att ålägga medlemsstaterna en metod (...) för att uppnå den grad av samordning som är väsentlig, nödvändig och tillräcklig för att uppnå ett ömsesidigt erkännande av auktorisationer och system för tillsyn av säkerheten och därigenom göra det möjligt att bevilja en enda auktorisation, som är giltig inom hela gemenskapen, samt att tillämpa principen om hemlandstillsyn. Två instrument av allmän karaktär ligger till grund för systemet. Det första innebär att endast myndigheterna i ursprungsstaten har behörighet att bevilja eller återkalla en auktorisation för försäkringsverksamhet. Det andra innebär att myndigheterna i riskstaten är skyldiga att inte tvinga utländska företag att genomgå nya kontroller, I direktivet har dessutom minimiregler för beviljande av auktorisation fastställts för att göra det möjligt för båda dessa samordningsinstrument att fungera väl (se artiklarna 6—8 och avdelning II i direktivet). Staterna kan fastställa sådana ytterligare villkor som krävs för att ett företag skall beviljas auktorisation i den mening och för det resultat som avses i direktivet, men kan endast av nationella företag kräva att de skall uppfylla dessa villkor och inte av de utländska företag som avser att öppna en filial eller tillhandahålla tjänster på deras territorium. Om ett företag avser att tillhandahålla tjänster i en annan stat än hemlandet och utan att etablera sig där, måste företaget även till myndigheterna i riskstaten överlämna alla sådana handlingar som begärs från företaget med undantag av handlingar som är av sekretesskaraktär eller av finansiell art (artikel 40). Myndigheterna i hemlandet är dessutom skyldiga att till motsvarande myndigheter i riskstaten överlämna en rad upplysningar om det berörda företagets finansiella situation och den verksamhet som detta utövar (artikel 35). Om dessa sistnämnda myndigheter konstaterar att företaget inte följer de rättsregler som det omfattas av kan de kontakta myndigheterna i hemlandet och i nödfall vidta provisoriska åtgärder (artikel 40). Direktivet ger riskstaten möjlighet att föreskriva att nationella bestämmelser om klausuler för försäkringsavtal skall iakttas och att vissa sådana skyldigheter, såsom anslutning till garantifond eller ingivande av vissa handlingar eller uppgifter, skall iakttas (se särskilt artikel 45.2).

11 Dom av den 26 mars 1996 i mål C-238/94 (REG 1996, s. I-1673).

12 Särskilt punkt 12.

13 Dom av den 18 april 1991 i mål C-63/89 (REG 1991, s. I-1799), särskilt punkt 22.

14 EGT L 185, s. 72: svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 157.

15 Domstolen fastställer i ifrågavarande dom att direktiv 73/239 syftar till att göra det lättare att etablera och driva verksamhet avseende annan direkt försäkring än livförsäkring genom att undanröja de skillnader som finns mellan de nationella lagstiftningarna i fråga om tillsyn och, i synnerhet, genom att samordna bestämmelserna om de ekonomiska garantier som krävs av försäkringsföretagen. Syftet med dessa garantier är att på lämpligt sätt skydda de försäkrade och tredje man i samtliga medlemsstater. När det gäller transaktionerna för exportkreditförsäkring för statens räkning eller med statlig garanti ansåg rådet att det skydd för den försäkrade som normalt garanterades genom direktivet pä lämpligt sätt tillhandahölls av staten själv (se punkterna 15, 16 och 21), och har därför rättsenligt undantagit dessa transaktioner från tillämpningsområdet för direktivet (dom av den 26 mars 1996 i det ovannämnda målet García).

16 Det skall erinras om att domstolen i den dom av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl. (REG 1997, s. I-3395), som åberopats av kommissionen, fastställde att ett sådant nationellt system som det som föreskrivs i legge regionale Lombardia nr 39 av den 11 april 1980 angående organisationen av och verksamheten vid lokala hälsovårdsenheter, och som endast tillåter privata aktörer som verkar utan vinstsyfte att delta i genomförandet av statens socialtjänstsystem genom att inga avtal som ger rätt att få kostnader för sociafvårdstjänster av hälsovårdskaraktär ersatta av de offentliga myndigheterna (punkt 35), inte utgör en begränsning i den fria rörligheten för tjänster. Domstolen definierade detta nationella system enligt följande: ett socialtjänstsystem, vars genomförande i princip är anförtrott åt de offentliga myndigheterna, är grundat på en solidaritetsprincip som kommer till uttryck på så sätt att systemet i första hand är avsett att hjälpa personer som är behövande Endast i andra hand, och inom de gränser som beror på strukturkapacitet och tillgängliga medel, erbjuds hjälp åt andra personer, som dock är tvungna att i förhållande till sin ekonomiska ställning bära kostnaderna, i enlighet med taxor som fastställs med hänsyn till familjeinkomst (punkt 29, min Kursivering).

17 Se i denna fråga domstolens dom av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb (REG 1981, s. 3305; svensk specialutgåva, volym 6, s. 265), särskilt punkt 10, och av den 28 april 1998 i mål C-158/96, Kohll (REG 1998, s. I-1931), särskilt punkterna 18—20.

18 Med privata företag med fasta premier förstås alla sådana företag som inte har behörighet att ändra premiebeloppet innan de enskilda avtalen löper ut.

19 Dessa uppgifter om lagstiftningen har framlagts av kommissionen i punkt 10 i svarsinlagan och har inte bestritts av den belgiska regeringen.

20 Se särskilt vad som framgår av utlåtande till konungen om förslaget till kunglig kungörelse av den 20 maj 1997 om ändring av lagen från 1971 (Moniteur belge av den 29 augusti 1997). I sjunde stycket anges följande: Lors du calcul et de l'élaboration de ces tarifs, les assureurs furent laissés complètement libres, actuellement c'est encore le cas. (Försäkringsgivarna gavs full frihet att beräkna och utarbeta dessa taxor, vilket fortfarande är fallet.)

21 För beviljande av auktorisation föreskrivs att förvaltningskommittén för fonden för arbetsolycksfall skall avge ett (uppenbarligen inte tvingande) utlåtande (artiklarna 7 och 28 i kunglig kungörelse av år 1971). Förvaltningskommittén är sammansatt av företrädare för företagen och arbetstagarna (artikel 44 i samma kungörelse).

22 Den belgiska regeringen anför att företagen i den nationella lagstiftningen för att uppfylla två krav, nämligen att tillåta utländska företag att bedriva verksamhet avseende obligatorisk arbetsolycksfallsförsäkring och att tillåta de belgiska myndigheterna att kontrollera dessa företag, åläggs att öppna en filial pä det nationella territoriet (se särskilt artikel 2 i kunglig kungörelse av ar 1971). En sådan skyldighet utgör dock, som kommissionen påpekar, i sig en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster (se dom av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva, volym 8, s. 741), särskilt punkt 52.

23 EGT L 172, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 175.

24 Deklarationen har följande lydelse: le Conseil et la Commission constatent que l'article 12(2) premier tiret (qui exclut les accidents du travail du champ d'application du titre III) ne modifie en rien le fait que l'assurance des accidents du travail, telle qu'elle est pratiquée en Belgique, est visée par l'exclusion figurant à l'article 2(1) d) de la première directive de coordination.

25 Dom av den 23 februari 1988 i mål 429/85, kommissionen mot Italien (REG 1988, s. 843), och av den 29 maj 1997 i mål C-329/95, VAG Sverige (REG 1997, s. I-2675).

26 Dom av den 7 februari 1979 i mål 136/78. Auer (REG 1979, s. 437; svensk specialutgåva, volym 4, s. 307), särskilt punkt 25.

27 Det skall i det avseendet erinras om att artiklarna 49 och 50 i det tredje direktivet innehåller undantag i fråga om det materiella eller tidsmässiga tillämpningsområdet (rationae materiae o rationae temporis) för Danmark, Spanien, Grekland och Portugal.

28 Dom av den 13 juli 1993 i mål C-42/92, Thijssen (REG 1993, s. I-4047).

29 Särskilt dom av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94, kommissionen mot Nederländerna (REG 1997, s. I-5699), i synnerhet punkt 28.

30 Förstainstansrättens dom av den 19 juni 1997 i mål T-260/94, Air Inter mot kommissionen (REG 1997, s. II-997), i synnerhet punkt 138.

31 Förutom dom i målet Thijssen, som åberopats av sökanden, vill jag nämna dom av den 21 juni 1974 i mâl 2/74, Reyners (REG 1974, s. 631; svensk specialutgåva, volym 2, s. 309), särskilt punkterna 42—44, dom av den 3 juni 1986 i mål 307/84, kommissionen mot Frankrike (REG 1986, s. 1725; svensk specialutgåva, volym 8, s. 621), särskilt punkterna 12 och 13, dom av den 15 mars 1988 i mål 147/86, kommissionen mot Grekland (REG 1988. s. 1637; svensk specialutgåva, volym 9, s. 439), särskilt punkterna 7—13, dont av den 15 december 1989 i mal C-3/88, kommissionen mot Italien (REG 1989, s. 4035), särskilt punkt 13, och dom av den 10 december 1991 i mål C-306/89, kommissionen mot Grekland (REG 1991, s. I-5863), särskilt punkterna 7 och 8.

32 De nationella förhållandena var annorlunda i mål C-67/96, Albanv (dom av den 21 september 1999), i de förenade målen C-115/97—C-117/97, Brentjens' Handelsonderneming och i mål C-219/97, Maatschappij Drijvende Bokken (REG 1999, s. I-5766), där domstolen bland annat och, såvitt är aktuellt i förevarande mål, bar avgjort huruvida artikel 90 är tillämplig på de nederländska bestämmelser enligt vilka en fond ges den exklusiva rättigheten att administrera ett kompletterande pensionssystem.

33 Dom av den 27 oktober 1992 i mål C-74/91. kommissionen mot Tyskland (REG 1992, s. I-5437), särskilt punkt 10 och, med avseende på ett beslut, dom av den 30 juni 1988 i mål 226/87, kommissionen mot Grekland (REG 1988, s. 3611), särskilt punkt 14.