Förslag till avgörande av generaladvokat Georges Cosmas föredraget den 10 februari 2000

1 Originalspråk: grekiska.

2 EGT L 90, s. 13.

3 EGT L 150, s. 35.

4 EGT L 405, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159.

5 Förordning om införande av ett bidragssystem för avstående från saluförande av mjölk och mjölkprodukter och för omställning av mjölkkobcsättningar (EGT L 131, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 8, s. 215).

6 Förordning om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 52).

7 Mål 120/86 (REG 1988, s. 2321).

8 Mål 170/86 (REG 1988, s. 2355).

9 EGT L 84, s. 2.

10 Ordet Slom kommer från det nederländska uttrycket slachtoffers omschakeling (omställningsoffer). Förkortningen SLOM användes tidigare i nederländsk praxis. Den står för uttrycket Stopzetting Leveranties en Omschakeling Melkproduktie (inställning av leveranser och omställning av mjölkproduktionen).

11 Mål C-189/89 (REG 1990, s. I-4539).

12 Mål C-217/89 (REG 1990, s. I-4585).

13 Se ovan fotnot 3.

14 Mät C-264/90 (REG 1992, s. I-6285).

15 Förordning om tilldelning av en särskild referenskvantitet till vissa producenter av mjölk och mjölkprodukter (EGT L 187, s. 8: svensk specialutgåva, område 3, volym 51, s. 77).

16 I sina skriftliga yttranden och i sitt svar på domstolens skriftliga fråga huruvida det rör sig om ett enda företag eller ej, anger Hans-Josef Schlebusch att han sedan november 1977 arrenderade faderns företag för mjölkproduktion på en yta om 12,5 ha och att han dessutom den 1 september 1980 som arrende övertagit samtliga ytor som hans farbror hade använt för mjölkproduktion och för vilka denne hade erhållit bidrag för avstående från saluförande av mjölk. Hans-Josef Schlebusch övertog således då åtagandet för avstående från saluförande, vilket upphörde den 30 april 1983. Genom beslut av den 14 maj 1984 tilldelades Hans-Josef Schlebusch en referenskvantitet på 52800 kg för sitt företag.

17 Hans-Josef Schlebusch anger att han hade begärt denna särskilda referenskvantitet med den motiveringen att han var en producent som tecknat ett åtagande för avstående från saluförande. Närmare bestämt anger han att han hade informerats om denna möjlighet av den för mejeriet ansvariga personen.

18 Hans-Josef Schlebusch anger att han under perioden från den 1 oktober 1991 till den 28 februari 1993 levererat totalt 30051 kg till köparen i enlighet med den preliminära referenskvantiteten enligt SLOM-IIregleringen.

19 Enligt uppgift från kommissionen skedde denna vägran genom beslut av den 6 juli 1994.

20 Se artikel 12 i förordning nr 3950/92.

21 Se andra övervägandet i förordning nr 3950/92 (ovan fotnot 3).

22 Se artikel 13 i förordningen i fråga.

23 Se fotnot 13.

24 Se sjunde övervägandet i förordning nr 2055/93 (ovan fotnot 14).

25 Förordning om tillämpningsföreskrifter till förordning nr 2055/93 (EGT L 235, s. 18; svensk specialutgåva, område 3, volym 52, s. 137).

26 Närmare bestämt har artikel 2.2 följande lydelse:Vid bedömningen av en producents möjlighet att öka produktionen i sitt företag upp till den särskilda referenskvantitet som han ansöker om skall särskilt följande kriterier beaktas: Den kvantitet mjölk som saluförts före den 1 april 1993 utöver den referenskvantitet som tilldelats producenten. Det antal kor och kvigor med en ålder av minst sex månader producenten har i företaget vid tiden för ansökan och som är lämpliga för produktion av mjölk för saluföring, samt deras ras. Företagets grovfoderareal i den mening som avses i artikel 1.1 d i kommissionens förordning (EEG) nr 1391/78. Den investering som gjorts i syfte att öka mjölkproduktionen inom företaget.

27 Se ovan fotnot 13.

28 MSI C-127/94 (REG 1996, s. I-2731).

29 Se punkterna 57—59.

30 Se i fråga om denna princip exempelvis dom av den 29 januari 1985 i mål 234/83, Gesamthochschule Duisburg (REG 1985, s. 327), punkt 20.

31 Se domen i det ovannämnda målet Gesamthochschule Duisburg (fotnot 29) vari anges att en retroaktiv tillämpning av en förordning förbjuds oberoende av om en sådan tillämpning får gynnsamma eller ogynsamma effekter för den berörde (punkt 20). Såsom fastställs i samma punkt i denna dom förbjuds en retroaktiv tillämpning av en förordning utom om det i ordalydelsen eller i målsättningen finns en tillräckligt klar hållpunkt som gör det möjligt att fastställa att förordningen inte endast gäller för framtiden. I förordning nr 2055/93 finns det inte och kan inte heller finnas någon sådan hållpunkt. Det skulle endast med svårighet kunna antas att det i denna förordning, enligt vilken kumulation av referenskvantiteter för första gången tillåts och regleras, föreskrevs att den, i uppenbar strid med den antikumulationsregel som tidigare var i kraft, skulle vara tillämplig på producenter som redan har erhållit särskilda referenskvantiteter.

32 Se domen i ovannämnda målet Gesamthochschule Duisburg (fotnot 29), punkterna 19 och 20.

33 Se mitt förslag till avgörande i mål C-360/97, Nijhuis, i vilket dom avkunnades den 20 april 1999 (REG 1999, s.II-1919), punkt 49.

34 Ovan fotnot 27.

35 I fråga om de tekniska svårigheterna beträffande regleringen av mjölkkvoter, se generaladvokaten Légers förslag till avgörande i målet Ecroyd (ovan fotnot 27), punkterna 76—87.

36 Ovan fotnot 27.

37 Som kommissionen har påpekat kan det fall där producenten har hyrt ut sin ursprungliga referenskvantitet före tilldelningen av en särskild referenskvantitet inte liknas vid det fall som är föremål för målet vid den nationella domstolen, så att det inte är nödvändigt att behandla det inom ramen för detta förfarande.

38 Den hänskjutande domstolen är av den uppfattningen att målsättningen just är att säkerställa att de tilfaelade särskilda (leveransreferens)kvantiteterna verkligen också produceras av den producent som är berättigad därtill. Denne får således inte utnyttja den tilldelade särskilda referenskvantiteten för att sälja den eller utnyttja den på annat sätt, utan endast för att producera mjölken själv. I artikel 3a.4 i förordning nr 857/84 förbjuds dessutom uttryckligen ett tillfälligt överlåtande av den särskilda referenskvantiteten i enlighet med artikel 5c.1 a i förordning nr 804/68. Enligt den hänskjutande domstolen talar den historiska bakgrunden till artikel 3a.3 i förordning nr 857/84 för att en tillämpning av denna bestämmelse som motsvarar dess målsättning innebär att en producent som befinner sig i en liknande situation som klaganden, efter tilldelningen av en preliminär särskild referenskvantitet och under den tolvmånadersperiod som fastställts i förordningen, måste öka sin produktion i en omfattning så att den motsvarar denna kvantitet. Vid utformandet av denna bestämmelse har lagstiftaren uppenbarligen endast syftat på de mjölkproducenter som före ikraftträdandet av SLOM-regleringen inte förfogade över någon referenskvantitet, som ansåg att deras definitiva uteslutning från mjölkproduktionen skadade deras grundläggande rättigheter och som, efter den talan de väckt hos EG-domstolen och som vunnit bifall, ledde lagstiftaren till att komplettera regleringen med mjölkavgifrer med den så kallade SLOM-regleringen. Lagstiftaren kunde därvid inte uttryckligen reglera yrkanden från de producenter som redan förfogade över en ursprunglig referenskvantitet, eftersom denna kategori av producenter beaktades i SLOM-regleringen först till följd av (den ovannämnda) domen i målet Wehrs genom förordning nr 2055/93 — den så kallade SLOM-III-regler-ingen. Dessa producenter kunde således inte ens vid antagandet av (den ovannämnda) förordning nr 3950/92 dra fördel av tilldelningen av en särskild referenskvantitet i enlighet med SLOM-I- och SLOM-IIregleringarna. Om däremot tilldelningen av den definitiva mjölkkvoten i fråjja inte görs beroende av att dessa producenter ökar sin produktion, med hänsyn till deras bestämda avsikt att utnyttja den möjlighet som dittills berövats dem att (genom en utökning) återuppta den avgiftsfria mjölkproduktionen, kan dessa befinna sig i en fördelaktigare situation än de producenter som dittills varit fullständigt utestängda från avgiftsfri mjölkproduktion, och vars situation lagstiftaren uppenbarligen har åsyftat när han har avfattat artikel 3a.3 i förordning nr 857/84 och artikel 4.3 i förordning nr 3050/92, såsom framgår av tidsföljden för de nämnda förordningarna. Enligt kommissionen har SLOM-I-, SLOM-II- och SLOM-Ill-regleringarna till syfte att göra det möjligt för de mjölkproducenter som hade ingått ett åtagande för ickesaluförande eller för omställning i enlighet med förordning nr 1078/77 att utöva sin tidigare yrkesverksamhet inom ramen för det nya systemet för mjölkkvoter. Det framgår i det hänseendet av domen i målet Von Deetzen (ovan fotnot 7), att de villkor som är knutna till tilldelningen av en särskild referenskvantitet skall hindra dessa producenter från att enbart dra en ekonomisk fördel av denna tilldelning under åberopande av det marknadsvärde som referenskvantiteterna under tiden har uppnått. Detta bekräftas av såväl sjätte övervägandet i förordning nr 764/89 som åttonde övervägandet i förordning nr 1639/91. Artikel 3a.4 första stycket i förordning nr 857/84, som innehåller förbud att hyra ut en preliminär särskild referenskvantitet, har samma syfte. Kommissionen anser således att det från ekonomisk synpunkt inte är någon skillnad mellan att hyra ut en preliminär särskild referenskvantitet och en ursprunglig referenskvantitet som en producent redan förfogade över, eftersom han i båda fallen gynnas rent ekonomiskt, när han levererar endast en del av den totala referenskvantitet som tilldelats honom. Denna tolkning leder till att producenter som befinner sig i en liknande situation som klaganden i målet vid den nationella domstolen inte skall behandlas på samma sätt som producenter som endast förfogar över en ursprunglig referenskvantitet. Denna särbehandling är dock objektivt berättigad och strider inte mot ickediskrimineringsprincipen i artikel 40.3 i EG-fördraget (nu artikel 34.2 EG i ändrad lydelse).

39 Beträffande skyldigheten für de behöriga gemenskapsinstitutionerna att anta de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa ett förhandsavgörande genom vilket ogiltigheten hos en rättsakt frän en gemenskapsinstitution fastställts, se exempelvis dom av den 29 juni 1988 i mål 300/86, Van Landschoot (REG 1988, s. 3443; svensk specialutgåva, volym 9, s. 503), punkt 22. Se även generaladvokaten Légers förslag till avgörande i det ovannämnda målet Ecroyd (fotnot 27), punkt 85 och följande punkter.

40 Hans-Josef Schlebusch har framhållit att varken SLOM-Ireglenngen eller SLOM-11-regleringen innehåller nagon bestämmelse enligt vilken producenter som har erhållit en preliminär särskild re ferenskvantitet åläggs att fortsätta produktionen och att själva leverera oen ursprungliga referenskvantiteten. Däremot var dessa producenter på grund av antikumulationsregeln berövade ursprungliga kvoter. Tolkningsfrågan avser följaktligen en producent enligt SLOM-III-regleringen och kan inte tillämpas på klagandens fall. Vidare har Hans-Josef Schlebusch gjort gällande att Finanzgericlu och HZA inte kände till vilken rättslig karaktär de årliga uthyrningskontrakten hade som goakändes enligt § 7a i Milchgarantiemengen-Verordnung (MGVO, förordning om garanterade mjölkkvantiteter), i dess lydelse av den 24 april 1991. Inom ramen för ett sådant kontrakt behåller producenten sin rättsställning, medan referenskvantiteten levereras av hyrestagaren. Rätten att leverera återgår till producenten i slutet av varje mjölkvcrksamhctsår. Hans-Iosef Schlebusch har även hänvisat till principen om likabeliandling. Varje särbehandling av producenter som har hyrt ut sina ursprungliga referenskvantiteter innan de begär tilldelning av en särskild referenskvantitet och av producenter som har ingått hyreskontrakt efter tilldelning av en preliminär särskild referenskvantitet är förbjuden. Godkännande av uthyrningskontrakt innefattar även optionsrätter för hyrestagaren, så länge den berörda medlemsstaten godkänner sådana kontrakt. Det författningsenliga förbudet mot diskriminering utesluter att de producenter enligt SLOM-III-regleringen som har ingått ett avtal om uthyrning av deras ursprungliga referenskvantitet berövas den särskilda referenskvantiteten sedan de tilldelats en kvot i sin egenskap av producenter som har tecknat ett åtagande för avståencfe från saluförande, medan de producenter av denna kategori som redan utnyttjade denna möjlighet tidigare kunde behålla sina ytterligare re fe renskvantiteter. Slutligen har Hans-Josef Schlebusch hävdat att lagstiftaren, genom att tilldelningen av särskilda referenskvantiteter görs beroende av att mjölkproduktionen och leveranserna av den särskilda referenskvantiteten har återupptagits, uteslutande syftar till att förhindra att mjölkproducenterna använder kvoterna inom ramen för uthyrningskontrakten som ett kapital som går att exploatera. Däremot hade lagstiftaren inte för avsikt att bidra till en ökning av mjölkproduktionen inom gemenskapen. En sådan ökning är enligt klaganden dock med nödvändighet resultatet av producenternas skyldighet att personligen leverera såväl den ursprungliga referenskvantiteten som den särskilda referenskvantiteten.

41 Till exempel anser HZA, såsom anges i dess svar på domstolens skriftliga fråga huruvida det handlade om ett enda företag, att Hans-Josef Schlebusch endast drev ett enda mjölkproduktionsforetag. Dessutom frågar sig den hänskjutande domstolen om det, enbart av det faktum att ett företag enligt skilda rättsgrunder kan producera mjölk avgiftsfritt, kan anses att den produktionskvot som grundar sig på en av dessa två rättsgrunder kan överlåtas till tredje man, vilket förutsätter att mjölkproduktionen i detta enda företag fiktivt fördelas i olika kategorier. Slutligen anser kommissionen i sitt svar på domstolens ovannämnda skriftliga fråga att de produktionsenheter som Hans-Josef Schlebusch inom ramen för tillämpningen av förordning nr 3950/92 brukar på tysk mark, oberoende av deras materiella och rättsliga ställning, skall anses som ett enda företag. Vidare är kommissionen, såsom redan har angetts, av den uppfattmngen att det från ekonomisk synpunkt inte föreligger någon skilland mellan uthyrning av en preliminär särskild referenskvantitet och en ursprunglig referenskvantitet som producenten redan förfogade över, eftersom han i båda fallen gynnas rent ekonomiskt av att leverera endast en del av den totala referenskvantitet som tilldelats honom.

42 När klaganden gjort gällande att denna administrativa rättsakt redan har blivit definitiv menar han uppenbarligen att denna enligt tysk rätt inte kan bli föremål för talan eller återkallas, vilket den nationella domstolen till sist ensam är behörig att avgöra, genom att eventuellt pröva om den berörda producenten och den behöriga förvaltningsmyndigheten var i god tro när rättsakten i fråga antogs.

43 Se exempelvis dom av den 12 maj 1998 i mål C-366/95, Steff-Houlbcrg Export m.fl. (REG 1998, s. I-2661), punkterna 14 och 15.

44 Det skall i det avseendet påpekas att de berörda producenterna enligt artikel 7 i förordning nr 2055/93 skulle lämna in sin ansökan om tilldelning av en särskild referenskvantitet före den 1 november 1993.

45 Diskussionen om under vilka förutsättningar och i vilken mån gemenskapen har ett eventuellt skadeståndsansvar åentemot Hans-Josef Schlebusch ligger utom gränserna för etta mål. Jag nöjer mig med att påpeka att en sadan skadestandsskyldighet redan har fastställts, åtminstone beträffande de producenter som allmänt hade lidit skada pä grund av de upprepade ändringarna av gemenskapslagstiftningen, och i synnerhet de producenter som pä intet sätt hade kunnat erhålla en särskild referenskvantitet på grund av antikumulationsregeln. Se exempelvis dom av en 19 maj 1992 i de förenade målen C-140/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1992, s. I-3061; svensk specialutgåva, volym 12), rådets och kommissionens meddelande 92/C 198/04 av den 5 augusti 1992 (EGT C 198, s. 4) och rådets förordning (EEG) nr 2187/93 av den 22 juli 1993 om erbjudande av ersättning åt vissa producenter av mjölk eller mjölkprodukter som temporärt förhindrats att utöva sin verksamhet (EGT L 196, s. 6).