Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Förevarande överklagande hänför sig till en tvist som uppkommit inom ramen för gemenskapens personalmål till följd av förstainstansrättens dom av den 5 oktober 1995 i målet Alexopoulou mot kommissionen.

I — Rättslig och faktisk bakgrund

2. Artikel 31 i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) reglerar tjänstemännens placering i lönegrad vid anställningen.

3. Artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna anger de rättsmedel som står till tjänstemännens förfogande.

4. Den 1 september 1993 antog kommissionen ett beslut om tillämpliga villkor för placering i lönegrad och löneklass vid rekrytering (nedan kallat beslutet av den 1 september 1983). Artikel 2 första stycket i beslutet har följande lydelse:

5. År 1995 väckte en tjänsteman vid kommissionen talan vid förstainstansrätten efter att ha placerats i den första lönegraden i sin kategori genom tillämpning av ovannämnda beslut. Spyridoula Alexopoulou ansåg att hon hade särskilda kvalifikationer och yrkade att kommissionens beslut att vägra placera henne i en högre lönegrad än den första lönegraden skulle ogiltigförklaras.

6. För att följa domen i målet Alexopoulou ändrade kommissionen sitt beslut av den 1 september 1983 genom ett andra beslut av den 7 februari 1996 (nedan kallat beslutet av den 7 februari 1996), som den 27 mars 1996 offentliggjordes i Administrativa meddelanden. Efter ändringen har artikel 2 i det första beslutet följande lydelse:

7. Domen i målet Alexopoulou uppfattades av ett flertal tjänstemän vid kommissionen som en väsentlig ändring av rättspraxis. Under månaderna efter det att domen meddelades ingav ungefär 950 tjänstemän begäran om omprövning av sin placering i lönegrad med stöd av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna. Därefter har mer än 80 mål väckts vid förstainstansrätten.

8. Den talan som Hans Gevaert väckte vid förstainstansrätten hörde till den första kategorin av mål.

II — Bakgrund och förfarandet

9. Av det överklagade beslutet framgår att klaganden den 18 januari 1995 utsågs till provanställd tjänsteman vid kommissionen i lönegrad B 5. Den 1 juni 1995 fick han fast anställning.

10. Den 24 juni 1996, således kort efter det att beslutet av den 7 februari 1996 offentliggjordes, lämnade klaganden med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna in en begäran om omprövning av sin placering i lönegrad.

11. Den 26 juni 1996 avslog kommissionen denna begäran med motiveringen att den hade lämnats in senare än tre månader efter kommissionens beslut om ursprunglig placering i lönegrad av klaganden.

12. Den 25 november 1996 anförde Hans Gevaert klagomål med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, vilket kommissionen avslog genom beslut av den 3 februari 1997.

13. Klaganden väckte den 23 maj 1997 talan vid förstainstansrätten. Han yrkade att kommissionens beslut av den 26 augusti 1996 om avslag på hans begäran om omplacering i lönegrad skulle ogiltigförklaras.

14. Den 14 november 1997 anmodade förstainstansrätten parterna i tvisten, samt parterna i ett antal andra mål rörande omplacering i lönegrad, att delta i ett informellt möte med referenten. Efter detta möte utnämnde majoriteten av sökandena målet Gevaert mot kommissionen till pilotmål.

15. Genom handling som ingavs den 26 februari 1998 gjorde kommissionen en invändning om rättegångshinder med stöd av artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.

III — Det överklagade beslutet

16. Klaganden framhöll inför förstainstansrätten att begäran om omplacering i lönegrad inte syftade till en omprövning av tillsättningsmyndighetens beslut om den ursprungliga placeringen i löneklass, utan i stället till en granskning av hans kvalifikationer med sikte på en ändring av hans nuvarande placering i lönegrad. Klagandens begäran avsåg således enbart en eventuell tillämpning av artikel 31.2 i tjänsteföreskrifterna och följaktligen en ändring av hans placering i lönegrad till följd av beslutet av den 7 februari 1996.

17. I det överklagade beslutet gjorde förstainstansrätten följande bedömning:

18. Förstainstansrätteh underkände även klagandens argument om att omsorgsplikten och principen om likabehandling hade åsidosatts.

19. Följaktligen avvisade förstainstansrätten talan.

IV — Överklagandet

20. Genom detta överklagande har Hans Gevaert yrkat att domstolen skall upphäva det överklagade beslutet och avgöra tvisten i sak. Klaganden har således anmodat domstolen att ogiltigförklara kommissionens beslut av den 26 augusti 1996 att avslå hans begäran om omprövning av placeringen i lönegrad och förplikta svarandeinstitutionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanser.

21. Kommissionen har för sin del yrkat att överklagandet skall ogillas och att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vid domstolen.

22. Till stöd för överklagandet har klaganden åberopat följande tre grunder:

23. Nedan kommer jag att pröva dessa tre grunder i den ordning de har åberopats.

Den första grunden: Felaktig rättslig bedömning av klagandens begäran om omplacering i lönegrad

24. Klaganden har hävdat att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna när den fann att hans begäran av den 24 juni 1996 om omplacering i lönegrad syftade till att ifrågasätta villkoren för hans ursprungliga anställning.

25. Det skall erinras om att enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen skall ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor. Enligt artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler skall i överklagandet anges de rättsliga grunder som åberopas till stöd för klagandens yrkanden. Enligt fast rättspraxis anser domstolen följande:

26. I förevarande mål har klaganden enbart upprepat de argument som han anförde vid förstainstansrätten som svar på kommissionens invändning om rättegångshinder.

27. Det är uppenbart att överklagandet inte kan prövas på den första grunden, eftersom den enbart återger de argument som anfördes vid förstainstansrätten.

Den andra grunden: Felaktig rättslig bedömning av beslutet av den 7 februari 1996, åsidosättande av principen om likabehandling samt åsidosättande av artikel 5.3 i tjänsteföreskrifterna

28. Som andra grund har klaganden hävdat att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna när den fann att beslutet av den 7 februari 1996 inte utgjorde en ny och väsentlig omständighet som medförde att fristerna i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna för att inge klagomål och väcka talan började löpa på nytt. Klaganden har dessutom gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte principen om likabehandling och artikel 5.3 i tjänsteföreskrifterna.

29. Det skall påpekas att klaganden i de fem sidor av överklagandet som avser den andra grunden enbart har ordagrant återgett de argument som han framförde vid förstainstansrätten.

Den tredje grunden: Bristfällig motivering av det överklagade beslutet

30. Som tredje grund har klaganden gjort gällande att motiveringen av det överklagade beslutet är motsägelsefull.

31. Det skall erinras om att klaganden inom ramen för den första grunden inte har åberopat något som stöder att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning när den ansåg att klagandens begäran om omplacering i lönegrad syftade till att ifrågasätta villkoren för hans ursprungliga anställning. Till stöd för den andra grunden har klaganden för övrigt inte framfört något argument som kan kullkasta förstainstansrättens resonemang att beslutet av den 7 februari 1996 inte utgjorde en ny och väsentlig omständighet som medförde att de i tjänsteföreskrifterna stadgade fristerna för att inge klagomål eller väcka talan mot beslutet om placering i lönegrad började löpa på nytt. I detta skede av resonemanget drar jag således slutsatsen att det inte föreligger någon ny omständighet som gör att klaganden kan ifrågasätta tillsättningsmyndighetens beslut av den 18 januari 1995 om hans ursprungliga placering i lönegrad.

32. Under dessa omständigheter anser jag att den tredje grunden för överklagandet är verkningslös. Jag föreslår därför att domstolen skall ogilla överklagandet.

Rättegångskostnader

33. Enligt artiklarna 69.2 och 118 i domstolens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 70 i rättegångsreglerna skall institutionerna bära sina kostnader i personalmål. Enligt artikel 122 andra stycket i rättegångsreglerna är artikel 70 emellertid inte tillämplig i mål där en tjänsteman eller annan institutionsanställd har överklagat. Kommissionen har yrkat att klaganden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

Förslag till avgörande

34. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen skall

1 Originalspråk: franska.

2 Dom i mal T-17/95 (REGP 1995, s. I-A-227 och II-683, nedan kallad domen i målet Alexopoulou).

3 Beslut i mål T-160/97, Gevaert mot kommissionen (REGI 1998, s. I-A-465 och II-1363, nedan kallat det överklagade heslutet).

4 Bilaga. 14 till det yttrande som Hans Gevaert ingav angående invändningen om rättegångshinder i mål T-160/97.

5 Punkt 19.

6 Punkt 21.

7 Idem.

8 Punkt 24.

9 Bilaga 12 till den ansökan som Hans Gevaert ingav i mål T-160/97.

10 Denna siffra är hämtad från de uppgifter som kommissionen lämnade till domstolen i samband med målet C-155/98 P, Alexopoulou mot kommissionen (dom av den 1 juli 1999, REG 1999, s. I-4069 och s. I-4071). Se fotnot 9 i det förslag till avgörande som jag föredrog den 25 mars 1999 i det målet.

11 Se punkt 9 i det förslag till avgörande som jag föredrog i det ovannämnda målet Alexopoulou mot kommissionen.

12 Se Europeiska gemenskapernas domstols årsrapport för år 1998,5. 111 och 112.

13 Se särskilt förstainstansrättens beslut av den 11 juli 1997 i mål T-16/97, Chauvin mot kommissionen (REGP 1997, s. I-A-237 och II-681), av den 21 september 1998 i mål T-237/97, Progoulis mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-521 och II-1569) (det överklagande som ingavs av Nicolaos Progoulis ogillades genom beslut av den 18 november 1999 i mål C-431/98 P, Progoulis mot kommissionen, REG 1999, s. I-8319), av den 12 oktober 1998 i mål T-235/97, Campoli mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-577 och II-1731) (det överklagande som ingavs av Franco Campoli ogillades genom beslut av den 30 april 1999 i mål C-7/99 P, Campoli mot kommissionen, REG 1999, s. I-2679), och av den 14 oktober 1998 i mål T-224/97, Martínez del Peral Cagigal mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-581, och II-1741) (det överklagande som har ingetts av Isabel Martínez del Peral Cagigal behandlas i det förslag till avgörande som'jag har föredragit i dag, den 28 mars 2000, i mål C-459/98 P, Martínez del Peral Cagigal mot kommissionen).

14 Se särskilt förstainstansrättens dom av den 5 november 1997 i mål T-12/97, Barnett mot kommissionen (REGP 1997, s. I-A-313 och II-863), och förstainstansrättens beslut av den 13 februari 1998 i mål T-195/96, Alexopoulou mot kommissionen (REGP 1998, s. I-A-51 och II-117) (det överklagande som ingavs av Spyridoula Alexopoulou ogillades genom dom av den 1 juli 1999 i det ovannämnda målet Alexopoulou mot kommissionen).

15 Punkterna 1—12.

16 Punkterna 18 och 19 i det överklagade beslutet.

17 Punkt 20 i det överklagade beslutet.

18 Punkt 31 i det överklagade beslutet.

19 Punkterna 21 och 22 i det överklagade beslutet.

20 Punkterna 27—30 i det överklagade beslutet.

21 Punkterna 23—26 i det överklagade beslutet.

22 Punkterna 46—48 i det överklagade beslutet.

23 Punkterna 41—45 i det överklagade beslutet.

24 I punkterna 35 och 36 i det överklagade beslutet.

25 Klaganden liar nämnt generaladvokaten Reischls förslag till avgörande inför domen av den 6 oktober 1982 i mål 9/81, Williams mot revisionsratten (REG 1982, s. 3301), generaladvokaten Trabucchis förslag till avgörande inför domen av den 21 februari 1974 i de förenade målen 15/73—33/73, 52/73, 53/73, 57/73—109/73, 116/73, 117/73, 123/73, 132/73 och 135/73—137/73, Kortner m.fl. mot rådet, kommissionen och parlamentet (REG 1974, s. 177), dom av den 12 juli 1973 i mål 28/72, Tontodonati mot kommissionen (REG 1973, s. 779), punkterna 1—5, dom av den 15 maj 1985 i mål 127/84, Esly mot kommissionen (REG 1985, s. 1437), punkterna 10—12, och domen i det ovannämnda målet Williams mot revisionsrätten, punkterna 12—15.

26 Beslut av den 16 april 1993 i mål C-244/92 P, Kupka-Floridi mot Ekonomiska och sociala kommittén (REG 1993, s. I-2041), punkt 9 (min kursivering). Se även beslut av den 26 september 1994 i mål C-26/94 P, x mot kommissionen (REG 1994, s. I-4379), punkt 12, av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen (REG 1996, s. I-4435), punkt 37, dom av den 24 oktober 1996 i mål C-73/95 P, Viho mot kommissionen (REG 1996, s. I-5457), punkt 25, av den 7 maj 1998 i mål C-401/96 P, Somaco mot kommissionen (REG 1998, s. I-2587), punkt 49, av den 28 maj 1998 i mål C-8/95 P, New Holland Ford mot kommissionen (REG 1998, s. I-3175), punkt 23, av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkt 113, och beslut av den 20 januari 2000 i mål C-171/99 P, Clauni m.fl. mot kommissionen (inte publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 15.

27 Beslutet i det ovannämnda målet Kupka-Floridi mot Ekonomiska och sociala kommittén, punkt 10. Se, utöver de i föregående fotnot nämnda domar och beslut, beslut av den 17 oktober 1995 i mål C-62/94 P, Turner mot kommissionen (REG 1995, s. I-3177), punkt 17, av den 24 april 1996 i mål C-87/95 P, CNPAAP mot rådet (REG 1996, s. I-2003), punkt 30, av den 11 juli 1996 i mål C-148/96 P(R), Goldstein mot kommissionen (REG 1996, s. I-3883), punkt 24, av den 12 december 1996 i mål C-49/96 P, Progoulis mot kommissionen (REG 1996, s. I-6803), punkt 25, och av den 27 januari 2000 i mål C-341/98 P, Proderec mot kommissionen (inte publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 31.

28 Beslutet i det ovannämnda målet Proderec mot kommissionen, punkt 31.

29 Beslut av den 14 mars 1996 i mål C-31/95 P, Del Plato mot kommissionen (REG 1996, s. I-1443), punkt 22 (min kursivering).

30 Punkt 16 i det yttrande som Hans Gevaert ingav avseende invändningen om rättegångshinder i mål T-160/97.

31 Ibidem, punkt 17.

32 I punkterna 39 —45 i det överklagade beslutet.

33 Det framgår av en bedömning av de relevanta inlagorna att följande handlingar faktiskt överensstämmer exakt med varandra: Punkterna 32—34 i överklagandet och punkterna 18—20 (första stycket) i det yttrande som klaganden ingav avseende invändningen om rättegångshindcr i mål T-160/97. Punkt 36 i överklagandet och punkt 21 i ovannämnda yttrande. Punkterna 36 (andra stycket) till 42 i överklagandet och punkterna 22 till 25 i ovannämnda yttrande. Punkt 43 i överklagandet och punkt 16 (andra stycket) i ovannämnda yttrande. Punkt 45 i överklagandet och punkt 27 i ovannämnda yttrande. Punkterna 47—52 i överklagandet och punkt 28 i ovannämnda yttrande.

34 Beslut av den 18 november 1999 i det ovannämnda målet Progoulis mot kommissionen (punkt 36, min kursivering).

35 Se exempelvis dom av den 18 mars 1993 i mål C-35/92 P, parlamentet mot Frederiksen (REG 1993, s. I-991), punkt 31.