Förslag till avgörande av generaladvokat

I — Inledning

1. International Express Carriers Conference (nedan kallat IECC) begär genom överklagande C-449/98 P och C-450/98 P att de två domar som den 16 september 1998 avkunnades av förstainstansrätten, tredje avdelningen i utökad sammansättning, i mål T-110/95 respektive de förenade målen T-133/95 och T-204/95, skall ogiltigförklaras.

II — Bakgrunden till tvisten

2. Bakgrunden till tvisten, så som den framgår av de överklagade domarna, kan beskrivas på följande sätt:

A — IECC och remail

3. IECC är en organisation som företräder intressena hos vissa företag som tillhandahåller kurirtjänster. Dess medlemmar erbjuder bland annat tjänster i form av så kallad remail (vidaresändning av post), som går ut på att post från landet A transporteras till landet B för att där lämnas till den lokala offentliga postoperatör som ombesörjer den slutliga befordran inom det egna territoriet eller till land A eller C.

4. Vanligen görs åtskillnad mellan följande tre kategorier av remail:

5. Till dessa tre typer av remail bör läggas så kallad ickefysisk remail. Denna typ av remail innebär att information med ursprung i landet A på elektronisk väg transporteras till landet B, där den som sådan eller efter bearbetning trycks på papper samt transporteras och införs i det allmänna postnätet i landet B eller C, för att via det traditionella internationella postnätet sändas till landet A, B eller C, där postens slutadressat har sin hemvist.

B — Terminalavgifter och konventionen om Världspostföreningen

6. Konventionen om Världspostföreningen (UPU) antogs den 10 juli 1964 inom ramen för Förenta nationerna. Samtliga medlemsstater i Europeiska gemenskapen är anslutna till konventionen, som utgör ramen för samarbetet mellan postförvaltningar över hela världen. Det är inom denna ram som man har upprättat Europeiska post- och telesammanslutningen (nedan kallad CEPT), i vilken alla de europeiska postförvaltningar som är föremål för sökandens klagomål ingår.

7. I postverksamheten medför sorteringen av inkommande post och utdelningen av denna post till adressaterna betydande kostnader för de offentliga postoperatörerna. UPU:s medlemmar antog därför år 1969 ett system med fasta kompensationsavgifter som fastställs beroende på typen av post och som kallas terminalavgifter, och övergav därmed en princip som har gällt sedan UPU grundades och som innebär att varje offentlig postoperatör tar på sig kostnaderna för sortering och utdelning av inkommande post utan att fakturera det land där posten har sitt ursprung. Det ekonomiska värdet av den utdelningsservice som de olika postförvaltningarna tillhandahåller, dessa förvaltningars kostnadsstruktur och de avgifter som tas ut av kunderna kan väsentligt skilja sig åt. Skillnaden mellan priset för nationella och internationella försändelser i olika medlemsstater och terminalavgifternas höga nivå jämfört med de olika priser som gäller på det nationella planet utgör de avgörande orsakerna till fenomenet remail. De som tillhandahåller remail har nämligen bland annat för avsikt att dra fördelar av dessa prisskillnader genom att erbjuda affärsbolag transport av deras post till de offentliga postoperatörer som erbjuder de bästa villkoren vad avser pris i förhållande till kvalitet beträffande en viss destination.

8. I artikel 23 i 1984 års UPU-konvention, vars beteckning i 1989 års UPU-konvention ändrades till artikel 25, anges följande:

C — IECC:s klagomål och 1987 års CEPT-avtal

9. Den 13 juli 1988 framställde IECC ett klagomål till kommissionen med stöd av artikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (nedan kallad förordning nr 17). I huvudsak anförde klaganden följande: Földet första att vissa offentliga postoperatörer i Europeiska gemenskapen och i tredje land i oktober 1987 hade ingått ett avtal i Bern om prisfastställelse beträffande terminalavgifter (nedan kallat CEPT-avtalet). För det andra hade vissa offentliga postoperatörer för avsikt att tillämpa ett avtal om marknadsuppdelning, genom att med stöd av dåvarande artikel 23 i UPU-konventionen vägra dela ut brev som postats av en kund hos en offentlig postoperatör i ett annat land än det där kunden har sin hemvist.

10. I den del av klagomålet som avsåg CEPT-avtalet anförde IECC närmare bestämt att ett stort antal av gemenskapens offentliga postoperatörer vid ett möte i Förenade kungariket i april 1987 hade undersökt möjligheten att anta en gemensam policy för att motverka den konkurrens de utsattes för från vissa privata bolag som erbjöd remail-tjänster. En arbetsgrupp inom CEPT hade slutligen föreslagit en höjning av terminalavgifterna och antagandet av en gemensam branschkodex, samt förbättrade tjänster till kunderna. I oktober 1987 ingick arbetsgruppen därför ett nytt avtal om terminalavgifter, CEPT-avtalet, som de facto föreskrev en högre avgift än det föregående.

11. Det är ostridigt att fjorton offentliga postoperatörer, däribland tolv från Europeiska gemenskapen, den 17 januari 1995 undertecknade ett preliminärt avtal om terminalavgifter, vilket var tänkt att ersätta 1987 års CEPT-avtal. I det så kallade Reimsavtalet (system med ersättning för utdelning av gränsöverskridande post mellan offentliga postoperatörer som tillhandahåller en obligatorisk allmän postbefordringsservice) föreskrivs i huvudsak ett system genom vilket postförvaltningen på mottagarorten tar ut ersättning från postförvaltningen på ursprungsorten med en fast procentsats av inrikesportot för varje enskild brevförsändelse som den tar emot. En slutlig version av detta avtal undertecknades den 13 december 1995 och delgavs kommissionen den 19 januari 1996.

D — Handläggningen av klagomålet

12. Den första delen av IECGs klagomål rörde tillämpningen av artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG) på CEPT-avtalet.

13. I den andra delen av klagomålet anklagade IECC vissa offentliga postoperatörer för att tillämpa ett system som syftade till att med stod av artikel 23 i UPU-konventionen dela upp de nationella postmarknaderna. IECC hävdade att de brittiska, tyska och franska offentliga postoperatörerna (nedan kallade Post Office, Deutsche Post och La Poste) bland annat hade försökt att avskräcka affärsbolag från att anlita tjänster från privata remail-företag, som IECGs medlemmar, eller att avskräcka andra offentliga postoperatörer från att samarbeta med sådana privata företag. Detta framgår bland annat av en skrivelse som Post Office i januari 1987 riktade till olika offentliga postoperatörer, varav en i gemenskapen.

14. IECC gjorde också gällande att Deutsche Post under våren 1988 hade försökt avstyra remail genom att erinra de tyska användarna av denna tjänst om artikel 23 i UPU-konventionen och genom att spärra och återsända internationell inkommande post vars adressater var etablerade i Tyskland.

15. De offentliga postoperatörer som utpekades i sökandens klagomål inkom i november 1988 med svar på kommissionens frågor. Under perioden juni 1989 till februari 1991 ägde en omfattande skriftväxling rum mellan å ena sidan IECC och å andra sidan olika tjänstemän vid Generaldirektoratet för konkurrens (GD IV) samt kommissionsledamöterna Martin Bangemanns och Leon Brittans kanslier.

16. Den 18 april 1991 underrättade kommissionen IECC om att den hade beslutat inleda ett förfarande enligt bestämmelserna i förordning nr 17... på grundval av artiklarna 85.1 och 86 i EG-fördraget.

17. Den 7 april 1993 underrättade kommissionen IECC om att den hade beslutat om ett meddelande om anmärkningar den 5 april 1993 och att detta meddelande hade tillställts de berörda offentliga postoperatörerna.

18. Den 13 juli 1994 tillställde kommissionen IECC en skrivelse, där den uttryckte sin oro över att [Deutsche Posts ...] postservice vid ett växande antal tillfällen har spärrat post som materiellt sett har iordningställts i exempelvis Nederländerna för att skickas till tyska kunder, och förklarat att denna post utgör ickefysisk remail ABA.

19. Den 26 juli 1994 anmodade IECC, med stöd av artikel 175 i fördraget (nu artikel 232 EG), kommissionen att tillställa sammanslutningen en skrivelse, i enlighet med artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (nedan kallad förordning 99/63), för det fall att kommissionen inte ansåg det nödvändigt att fatta ett beslut om förbud gentemot de offentliga postoperatörerna.

20. Den 23 september 1994 meddelade kommissionen IECC sin avsikt att avslå den del av klagomålet som avsåg tillämpningen av artikel 85 i CEPT-avtalet, och anmodade den i enlighet med artikel 6 i förordning 99/63 att inkomma med synpunkter. Vad beträffar spärrandet av ickefysisk remail ABA, förklarade kommissionen att den ansåg detta förfarande som mycket allvarligt och [hade] för avsikt att sätta stopp för sådant missbruk.

21. Den 23 november 1994 inkom IECC med synpunkter på sagda skrivelse och anmodade kommissionen att, i den mening som avses i artikel 175 i fördraget, ta ställning till klagomålet i dess helhet. IECC begärde även att få ta del av handlingarna i ärendet.

E — Beslutet av den 17 februari 1995

22. Den 15 februari 1995 väckte IECC passivitetstalan, eftersom den ansåg att kommissionen inte i den mening som avses i artikel 175 i fördraget hade tagit ställning. Ärendet registrerades under målnummer T-28/95. Två dagar senare, den 17 februari 1995, tillställde kommissionen IECC det slutliga beslut att avslå IECC:s klagomål vad avsåg tillämpningen av artikel 85 i fördraget på CEPT-avtalet, som var föremål för talan om ogiltigförklaring i mål T-110/95 och som här prövas efter överklagande i mål C-449/98 P (nedan kallat beslutet av den 17 februari 1995).

23. I beslutet av den 17 februari 1995 uppgav kommissionen följande:

F — Beslutet av den 6 april 1995

24. Den 17 februari 1995 tillställde kommissionen IECC en skrivelse enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 med information om skälen till varför kommissionen inte kunde bifalla IECC:s begäran i fråga om spärrandet av post på grundval av artikel 23 i UPU-konventionen.

25. Den 22 februari 1995 meddelade IECC kommissionen sina synpunkter på sistnämnda skrivelse och påpekade bland annat följande:

26. Den 6 april 1995 tillställde kommissionen sökanden ett beslut avseende den andra delen av klagomålet, som var föremål för talan om ogiltigförklaring i mål T-133/95, förenat med mål T-204/95, och som prövas efter överklagande i mål C-450/98 P (nedan kallat beslutet av den 6 april 1995), i vilket den bland annat angav följande:

G — Beslutet av den 14 augusti 1995

27. Den 12 april 1995 tillställde kommissionen IECC en skrivelse, i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63, rörande tillämpningen av konkurrensreglerna på spärrandet av remail ABC. IECC besvarade denna skrivelse den 9 juni 1995.

28. Den 14 augusti 1995 fattade kommissionen ett slutligt beslut angående vissa offentliga postoperatörers spärrande av remail ABC. Denna rättsakt var föremål för talan om ogiltigförklaring i mål T-204/95, förenat med mål T-133/95, som nu prövas efter överklagande i mål C-450/98 P (nedan kallat beslutet av den 14 augusti 1995). I detta beslut angavs särskilt:

III — Domarna av den 16 september 1998

29. I förstainstansrättens dom i mål T-110/95 underkändes samtliga grunder för talan om ogiltigförklaring och IECC förpliktades följaktligen att ersätta rättegångskostnaderna.

30. Förstainstansrätten tog särskilt avstånd från påståendet om maktmissbruk och bristande motivering av beslutet av den 17 februari 1995, liksom påståendet att kommissionen gjort en oriktig bedömning av ärendets gemenskapsintresse som kriterium för beslutet om handläggningen av klagomålet.

31. I förstainstansrättens dom i de förenade målen T-133/95 och T-204/95 ogiltigförklarades beslutet av den 6 april 1995 i den del som avser fysisk kommersiell remail ABA, medan talan i övrigt ogillades. Kommissionen förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna i mål T-133/95 och sökanden förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna i mål T-204/95.

32. Förstainstansrättens partiella ogiltigförklaring grundades på att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstilllämpning, då den fastslog att spärrandet av kommersiell remail ABA inte utgjorde missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG).

IV — Prövning av grunderna för överklagandet i mål C-449/98 P

33. Inom ramen för mål C-449/98 P, stöder IECC sin talan på nio grunder för överklagandet.

Den första överklagandegrunden, vissa au förstainstansrättens bedömningar är oriktiga i sak

34. Genom den första grunden anklagatklaganden förstainstansrätten för att i punkterna 62—67 i sin dom ha förväxlat texten i det preliminära Reimsavtalet av den 17 januari 1995, med texten i en ren informationspromemoria [note d'information] som International Post Corporation tillställde kommissionen i januari 1994, i syfte att föreslå ett nytt ersättningssystem för utdelning av gränsöverskridande post mellan offentliga postoperatörer.

35. Av svaret på en skriftlig fråga från förstainstansrätten framgår, fortfarande enligt klaganden, att kommissionen då den fattade sitt beslut, nämligen den 17 januari 1995, fortfarande inte hade tillgång till det preliminära Reimsavtalet, som undertecknades samma dag. Förstainstansrätten skulle, särskilt i punkt 63 i sin dom, ha gjort sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel då den prövade om beslutet av den 17 februari 1995 var rättsenligt och grundade sin bedömning på faktorer avseende vilka den institution som antog rättsakten saknade kännedom vid tidpunkten för antagandet.

36. För att denna grund skall vinna framgång krävs det att den felbedömning av bevisningen som åberopas av klaganden är uppenbar. Denna består i att förstainstansrätten i sitt resonemang skulle ha förväxlat innehållet i en informationspromemoria med texten i det preliminära Reimsavtalet.

37. Klagandens kritik koncentreras på lydelsen av punkt 63 i förstainstansrättens dom. Tvärtemot vad klaganden har gjort gällande framgår det inte av de formuleringar som används där att förstainstansrätten skulle ha haft för avsikt att hänvisa till det preliminära Reimsavtalet. Tvärtom använder den i denna passage det mer abstrakta uttrycket förslaget till Reimsavtalet. Det faktum att det preliminära Reimsavtalet omnämns i punkterna 64—67 i den klandrade rättsakten, tillsammans med både konstaterandet att det preliminära Reimsavtalet senare anmäldes till kommissionen, som hänvisningen till ingåendet av det preliminära Reimsavtalet, tyder på att förstainstansrätten var medveten om skillnaden mellan den förberedande förhandlingsfasen — förslaget till Reimsavtalet — och det senare ingåendet av ett formellt avtal.

38. Det stämmer emellertid att hänvisningen i punkt 65 in fine till det preliminära Reimsavtalet (som borde ha varit förslaget till Reimsavtalet) motsäger detta resonemang och att det förefaller märkligt att det, i punkt 63 i den överklagade domen, hänvisas till den 1 januari 1996 som tänkbart datum för införandet av det nya systemet, enligt vad som anges i den preliminära avtalstexten, medan det i informationspromemorian från februari 1994, i punkterna A5.7 och C3, hänvisas till början av år 1995.

39. Dessa mindre felaktigheter har inte någon som helst betydelse för det resonemang som förts fram i den tredje delen av den tredje ogiltighetsgrunden och på grund av vilket förstainstansrätten underkänner sökandens yrkande. Detta resonemang innebär att kommissionen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avslå klagomålet med hänvisning till förslaget till Reimsavtalet. Enligt sökanden borde sagda avtals preliminära karaktär, den långa övergångstid som föreskrevs däri samt de diskriminerande delar det fortfarande innehöll, ha föranlett kommissionen att göra en annan bedömning av behovet av att meddela ett förbud. Ett förbud skulle inte alls, såsom kommissionen gjorde gällande i sitt beslut, ha försenat reformen av systemet avseende terminalavgifter, utan påskyndat processen med att införa ett nytt system.

40. Det bör således framhållas att den klandrade domen innehåller de bedömningselement som krävs för att, mot bakgrund av den strikta legalitetskontroll som ankommer på förstainstansrätten i mål av denna art, underkänna vart och ett av dessa påståenden. I beslutet förklaras att förhandlingarna mellan de offentliga postoperatörerna befann sig i ett mellanskede men att de framskred stadigt (punkt 63) och att det inte var möjligt att i detalj pröva samtliga bestämmelser i det preliminära Reimsbeslutet... utan att förekomma den granskning av sagda avtal som kommissionen fortfarande skall företa (punkt 64). Slutligen finner förstainstansrätten att slutsatsen att antagandet av Reimsavtalet skulle kompliceras genom att ett förbud meddelades var rimlig, varför det inte fanns anledning att förklara att kommissionen hade gjort sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel.

41. Jag finner inte alls att den åberopade felbedömningen av bevisningen inom ramen för förstainstansrättens prövning av den tredje ogiltighetsgrundens tredje del föreligger, och talan skall således inte bifallas på den första ogiltighetsgrunden.

Den andra överklagandegrunden: felaktig definition av det rättsliga begreppet gemenskapsintresse och felaktig bedömning av lagenligheten vid begreppets till-lämpning

42. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av räckvidden, definitionen och tillämpningen av såväl artikel 3 i förordning nr 17, som det rättsliga begreppet gemenskapsintresse.

43. Vid utvecklingen av denna grund har klaganden utgått från två, enligt min mening, felaktiga antaganden.

44. IECC har utgått från att kommissionen fann att CEPT-avtalet stod i strid med artikel 85.1 i EG-fördraget och att förstainstansrätten anslöt sig till denna bedömning.

45. Tvärtemot vad klaganden har antagit framgår det inte av en läsning av punkt 5 i beslutet av den 17 februari 1995 att kommissionen definitivt skulle ha ansett att CEPT-avtalet utgjorde ett avtal om prisfastställelse i strid med artikel 85. I detta dokument begränsade sig kommissionen till att hänvisa till sitt meddelande om anmärkningar av den 5 april 1993, där den hade uttryckt sin oro över att CEPT-avtalet medförde att postförvaltningarnas kunder drabbades av ett system med artificiellt fastställda priser och inte ett konkurrensbaserat prissystem som återspeglade de olika postförvaltningarnas kostnader.

46. Det stämmer än mindre att det av formuleringarna i punkt 74 i den överklagade domen och av punkt 100 i domen i de förenade målen T-133/95 och T-204/95, framgår att förstainstansrätten godtog den förmodade fastställelsen av ett åsidosättande av artikel 85. I den första punkten förklaras endast att sökandens påståenden grundas huvudsakligen på den premissen att kommissionen i beslutet av den 17 februari 1995 har fastslagit att CEPT-avtalet innebär en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget, en omständighet som senare prövas som en tänkbar möjlighet. I den andra punkten framhålls helt enkelt att obalansen mellan kostnaderna för utdelning av inkommande post och den ersättning som uppbärs är en följd av CEPT-avtalet.

47. Även om det är riktigt att vissa vaga hänvisningar till konkurrensbegränsande aspekter av CEPT-avtalet återfinns här och där i beslutet av den 17 februari 1995, är det inte mindre sant att dessa inte, såsom klaganden har gjort gällande, visar att kommissionen skulle ha funnit en klar konkurrensbegränsning styrkt, som skulle bestå i ett avtal om prisfastställelse.

48. Även om den kan verka så är min bedömning inte alls formalistisk, utan utgör ett försök att utröna den exakta innebörd som kommissionen, å ena sidan, och klaganden, å andra sidan, tillskriver begreppen.

49. Kommissionens och klagandens uppfattning om CEPT-avtalets påstått konkurrensbegränsande karaktär sammanfaller alltså inte. Denna diskrepans har särskilt betydelse inom ramen för ett förfarande genom vilket en enskild kan begära att kommissionen skall fatta ett beslut om åsidosättande av konkurrensreglerna, och där legaliteten i denna institutions handlande skall bedömas mot bakgrund av det legitima intresse som sökanden själv kan ha. Det är inte lätt att uppfatta det legitima intresset av att klandra en artificiellt låg beräkning av terminalavgifter hos en organisation som företräder privata postföretag, när en stor del av dessas verksamhet är baserad på denna anomali.

50. Det kan därför inte konstateras att beslutet av den 17 februari 1995 innehåller något som helst konstaterande från kommissionens sida av konkurrensbegränsande förfaranden, i fråga om vilka klaganden skulle ha rätt att begära ett beslut om fastställelse av överträdelsen.

51. IECC utgår, i sin tur, från ett felaktigt tolkningsantagande som jag, för klarhetens skull, även anser det lämpligt att behandla inledningsvis.

52. Enligt klaganden skulle kommissionen endast ha kunnat åberopa bristande gemenskapsintresse avseende omständigheter som påstods stå i strid med konkurrensreglerna för att berättiga underlåtenheten att inleda ett förfarande eller lägga ned prövningen av ett klagomål, och inte som kriterium för att besluta om ett förbud skall meddelas, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 17.

53. Begreppet gemenskapsintresse eller, rättare sagt, bristande gemenskapsin-tresse, som tillämpligt kriterium i ett sammanhang som det i förevarande mål, förekommer inte i fördragen och inte i någon av bestämmelserna i förordning nr 17. Begreppet införlivades i det juridiska språket i och med domen i målet Automec II, och hade dittills använts mer eller mindre sporadiskt av kommissionen. I förstainstansrättens dom i det målet prövades endast förekomsten av ett tillräckligt gemenskapsintresse som ett kriterium för att, från kommissionens sida, åsätta olika grader av prioritet vid prövningen av ett klagomål. I denna bemärkelse stämmer det att begreppet uteslutande avser kommissionens skyldigheter med avseende på prövningen av omständigheter som är föremål för ett klagomål. I fråga om befogenheten att fatta eller avstå från att fatta ett beslut godtog förstainstansrätten utan vidare att kommissionen inte är skyldig att ta ställning till huruvida en överträdelse föreligger eller ej.

54. I domen av den 24 januari 1995 i målet BEMIM mot kommissionen preciserade förstainstansrätten — inför sökandens påstående att kommissionen, eftersom det var fråga om ett ärende som hade granskats, inte längre kunde avskriva klagomålet med hänvisning till bristande gemenskapsintresse — att kommissionen kan fatta ett beslut om avskrivning av ett klagomål på grund av brist på tillräckligt gemenskapsintresse, inte enbart innan den har inlett en undersökning i målet, utan också efter att ha vidtagit undersökningsåtgärder, om den kommit till denna slutsats på detta stadium av förfarandet. Förstainstansrätten erinrade helt korrekt om att [a]tt därav dra en annan slutsats skulle leda till att kommissionen då den företagit undersökningsåtgärder som följd av en ansökan framställd enligt artikel 3.2 i förordning nr 17, skulle vara tvingad att fatta ett beslut beträffande existensen eller ej av en överträdelse av artikel 85 och/eller 86 i fördraget, vilket inte endast skulle strida mot själva lydelsen i artikel 3 punkt 1 i förordning nr 17, enligt vilken kommissionen kan fatta ett beslut beträffande den påstådda överträdelsen, utan skulle dessutom stå i strid med en fast rättspraxis... enligt vilken en klagoskrifts upphovsman inte har rätt att erhålla ett beslut av kommissionen enligt artikel 189 i fördraget.

55. Denna rättspraxis, som har upprätthållits av domstolen sedan dess dom av den 18 oktober 1979 i målet GEMA mot kommissionen, och som inte grundar sig på en bokstavstolkning, utan på karaktären hos det förfarande för fastställande av en överträdelse som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 17, gäller främst kommissionens befogenhet att meddela eller inte meddela ett förbud sedan ett klagomål har prövats. Den utformades således med utgångspunkt från kommissionens uppgift att säkerställa en störningsfri konkurrens inom gemenskapen.

56. Det är uppenbart att de två linjerna i rättspraxis inte kan separeras. Om de sammanställs, vilket förutsätter ett minimum av slutledningsförmåga fri från distraherande formalism, erhålls följande scenario: kommissionen har, inom ramen för sina befogenheter som garant för en störningsfri konkurrens inom gemenskapen i enlighet med artikel 3 i förordning nr 17, möjlighet att fatta tre alternativa beslut genom vilka meddelas a) att det föreligger en överträdelse av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna, b) att en sådan överträdelse inte föreligger eller c) att, i vilket stadium som helst under förfarandet, besluta att inte granska, att lägga ned granskningen av eller avskriva ett klagomål på grund av bristande gemenskapsintresse.

57. Det bristande gemenskapsintresset skall inte, såsom klaganden har gjort gällande, uppfattas som ett begrepp med anor från romersk rätt vars exakta innehåll kommissionen har att beakta när den skall fatta beslut om att fullfölja prövningen av ett klagomål. Det är inte något annat än ett kortfattat uttryck, en genväg, för att komprimerat beteckna det utrymme för skönsmässig bedömning — som varken är fritt eller godtyckligt, eftersom det står under rättslig kontroll — som fördragen tillerkänner kommissionen när den skall bedöma ett klagomål avseende förfaranden som äventyrar konkurrensen. Dess innehåll är ytterst skiftande, liksom de omständigheter som ligger till grund för mål om åsidosättande av konkurrensreglerna skiftar.

58. Det är därför inte förvånande att domstolen i sin dom av den 4 mars 1999 i målet Ufex mot kommissionen förklarade att: [n]är de konkurrensbegränsande verkningarna består efter det att de förfaranden som har gett upphov till dem har upphört förblir kommissionen således enligt artiklarna 2, 3 g och 86 i fördraget behörig att vidta åtgärder för att verkningarna skall undanröjas eller motverkas Kommissionen kan således inte stödja sig på endast den omständigheten att de påstådda fördragsstridiga förfarandena har upphört för att besluta att på grund av bristande gemenskapsintresse avskriva ett klagomål mot dessa förfaranden. Således är det logiska sambandet mellan utvidgningen av kommissionens befogenheter, inom ramen för artikel 3 i förordning nr 17, och gränserna för dess bedömning av gemenskapsintresset fastslaget.

59. Efter dessa inledande överväganden kan jag nu övergå till var och en av grundens fyra delar,

60. Genom den första delen har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten stödde sig på ett felaktigt resonemang för att underkänna dennes påstående att kommissionen, med hänsyn till att prövningen befann sig i ett framskridet skede, inte utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning kunde avslå klagomålet på grund av bristande gemenskapsintresse. Förstainstansrätten slog i punkt 49 i sin dom fast att [e]n sådan tolkning skulle nämligen inte bara strida mot själva lydelsen av artikel 3.1 i förordning nr 17, enligt vilken kommissionen kan fatta ett beslut beträffande förekomsten av den påstådda överträdelsen, utan skulle dessutom stå i strid med en fast rättspraxis. Enligt klaganden kunde kommissionen, när en överträdelse av konkurrensreglerna väl konstaterats, inte avstå från att meddela ett förbud i ett gemenskapsmål, som det förevarande, där den nationella domstolen inte har möjlighet att garantera skyddet mot konkurrensbegränsande förfaranden.

61. Som jag nämnde ovan finns det inget som hindrar kommissionen från att, med hänvisning till bristande gemenskapsintresse, avstå från att meddela ett beslut om förbud i vilket stadium som helst av prövningen. Dessutom har det inte visats att kommissionen skulle ha funnit den överträdelse som anmälts av klaganden styrkt. Talan skall således inte bifallas på denna delgrund.

62. Samma resonemang gäller avseende den andra delen av denna grund, genom vilken IECC gör gällande att begreppet gemenskapsintresse, uppfattat som ett kriterium för prioritering av handläggningen av klagomål som kommer in till kommissionen, inte med fog kan åberopas när undersökningen har avslutats.

63. För det fall domstolen — såsom jag föreslår — skulle finna att kommissionen kan åberopa gemenskapsintresset även sedan undersökningen har avslutats, gör klaganden genom den tredje delen av den andra grunden gällande att förstainstansrätten har misstagit sig vid den kontroll av begreppets tillämpning som den bör genomföra.

64. För det första borde förstainstansrätten — enligt klaganden — ha beaktat de kriterier som definieras i domen i målet Automec II.

65. Detta argument saknar grund. I den domen fastslogs följande: För att bedöma vilket gemenskapsintresse det finns av att gå vidare med undersökningen av ett ärende, skall kommissionen ta hänsyn till omständigheterna i fallet, i synnerhet de faktiska och rättsliga omständigheter som har beskrivits i klagomålet. Den skall särskilt ta hänsyn till den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknadens funktion, sannolikheten av att kunna fastställa dess förekomst och omfattningen av de utredningsåtgärder som är nödvändiga för att på bästa sätt fullgöra skyldigheten att övervaka efterlevnaden av artiklarna 85 och 86 i fördraget. Enbart en genomläsning av detta avsnitt visar att förstainstansrätten endast avsåg att som exempel nämna en rad relevanta kriterier. Beviset är att den, vid den slutliga bedömningen, snarare inriktade sig på frågan om den nationella domstolens behörighet att erbjuda ett effektivt skydd mot den påstådda överträdelsen av de berörda bestämmelserna. Detta har bekräftats av domstolen, som har funnit att det vid bedömningen av gemenskapsintresset inte finns anledning att vare sig begränsa antalet bedömningskriterier som kommissionen kan stödja sig på eller föreskriva vissa kriterier. Den motsatta ståndpunkten skulle innebära att rättspraxis inte längre skulle utvecklas.

66. Det andra påstående som framförs i den tredje delen av denna grund bör bedömas i samband med den fjärde delen av samma grund.

67. Genom den fjärde delen, uppfattad på detta sätt, har klaganden anfört att förstainstansrätten skulle ha feltolkat begreppet gemenskapsintresse, då den fastslog att kommissionen [kan] besluta att det inte är lämpligt att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål som utpekar handlingar som strider mot artikel 85.1 i fördraget, när undersökta fakta ger den rättmätig anledning att tro att de berörda företagens beteende kommer att ändras på ett sätt som gynnar allmänintresset (punkt 57).

68. Enligt klagandens uppfattning är denna enda omständighet inte tillräcklig grund för bedömningen av bristande gemenskapsintresse som förstainstansrätten oundgängligen skulle ha prövat med beaktande av de grunder som angavs i domen i målet Automec II.

69. Detta påstående bör bedömas på samma sätt som det föregående, eftersom det inte överensstämmer med gällande rätt att kommissionens granskning skall omfatta de kriterier som nämns i sagda dom. Förstainstansrätten tolkade de tilllämpliga rättsreglerna korrekt när den i punkt 52 fann att kommissionen inte var tvungen att: enbart ta hänsyn till de kriterier som förstainstansrätten har räknat upp i domen i målet Automec II. Den har således rätt att vid sin bedömning ta hänsyn till andra relevanta uppgifter. Bedömningen av gemenskapsintresset måste nämligen bygga på en undersökning av de förhållanden som gäller i varje enskilt fall, vilken är underställd förstainstansrättens prövning.

70. I andra hand har IECC gjort gällande att det kriterium som tillämpats av kommissionen — och i punkt 57 i dess dom godtagits av förstainstansrätten — under alla omständigheter skulle vara rättsstridigt. Dess bedömning förutsätter dels att en ändring som gynnar allmänintresset kan sanktionera en överträdelse av bestämmelserna i artikel 85.1 i EG-fördraget, dels att ett undantag från sagda bestämmelse, rättfärdigad av en vidare bedömning av allmänintresset, kan införas vid sidan av bestämmelserna i artikel 85.3.

71. IECC grundar sitt resonemang på det felaktiga antagandet att kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 1995 konstaterade att CEPT-avtalet utgjorde en överträdelse av bestämmelserna i artikel 85.1. Utan att det är vare sig nödvändigt eller tillåtet att inom ramen för överklagandet uttala sig om det avtalets karaktär, är denna omständighet tillräcklig för att underkänna påståendet.

72. Slutligen har klaganden kritiserat förstainstansrättens dom för att förstainstansrätten, i strid med kontrollskyldigheten enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG), har godtagit att kommissionen lagenligt kunde anse att de omstridda förfarandena skulle komma att upphöra utan att ha granskat de faktiska och rättsliga omständigheter som skulle ligga till grund för denna slutsats.

73. Syftet med detta påstående är i själva verket att ifrågasätta den bedömning av de faktiska omständigheterna som kommissionen hade att göra vid sin prövning av gemenskapsintresset. Ett sådant påstående kan inte prövas inom ramen för ett överklagande. Under alla omständigheter finner jag det inte användbart för att åstadkomma en ogiltigförklaring av förstainstansrättens dom. För det första är den granskning av åtgärdens lagenlighet som skall företas när kommissionen avslår ett klagomål på grund av bristande gemenskapsintresse, vilket förstainstansrätten erinrar om i punkt 47 i den klandrade domen, av begränsad karaktär. Den är avsedd att kontrollera att det omtvistade beslutet inte är fattat på grundval av materiellt otillförlitliga fakta eller genom en felaktig rättstillämpning och att det inte heller har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk.

74. Jag finner att förstainstansrätten i tillräcklig grad granskade de faktiska och rättsliga omständigheter som kommissionen, vid prövningen av gemenskapsintresset, beaktade i sitt beslut av den 17 februari 1995.

75. På grund av vad som anförts ovan skall den andra grunden underkännas i sin helhet.

Den tredje överklagandegrunden: åsidosättande av bestämmelserna i artiklarna 3 g, 85, 89 och 155 i EG-fördraget i förening

76. Inom ramen för den tredje grunden har klaganden åberopat en felaktig tolkning av den exakta räckvidden av kommissionens skyldighet enligt artiklarna 89 och 155 i EG-fördraget (nu artiklarna 85 EG och 211 EG), bestående i att säkerställa en riktig tillämpning av artikel 85 jämförd med artikel 3 g i fördraget. Av bestämmelserna i dessa föreskrifter i förening framgår att kommissionens skyldighet består i att förhindra att konkurrensen snedvrids. Beslutet att inte fullfölja prövningen av en överträdelse av det enda skälet att omständigheterna ger den rättmätig anledning att tro att de berörda företagens beteende kommer att ändras på ett sätt som gynnar allmänintresset (punkt 57 in fine) skulle vara oförenligt med detta. Förstainstansrätten skulle dessutom ha feltolkat domen av den 11 april 1989 i målet Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Resebüro, genom att inte dra de korrekta slutsatserna av den princip som fastställdes där och som innebär att fördraget förbjuder att avtal, i vilken form det vara må, som står i strid med artiklarna 85.1 och 86 antas.

77. De påståenden som har anförts av klaganden i den tredje grunden förutsätter att kommissionen, i sitt beslut av den 17 februari 1995, fastställde den överträdelse som var föremål för anmälan. Som jag har visat ovan överensstämmer inte detta antagande med verkligheten, varför denna grund skall underkännas.

Den fjärde överklagandegrunden: åsidosättande av principen att ett besluts laglighet endast kan bedömas mot bakgrund av de omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då det fattades

78. Klaganden har klandrat den omständighet att förstainstansrätten, i punkt 64 i sin dom, hänvisade till det preliminära Reimsavtalet, vars lydelse senare skulle meddelas kommissionen, för att underkänna påståenden om nullitet vid antagandet av beslutet av den 17 februari 1995. Genom att göra detta skulle förstainstansrätten ha åsidosatt den princip som kräver att bedömningen av ett ifrågasatt besluts lagenlighet endast kan göras mot bakgrund av de rättsliga och faktiska omständigheter som var för handen då beslutet fattades.

79. Som kommissionen mycket riktigt har framhållit gäller det faktum att förstainstansrätten hänvisade till en text som tillkom sedan det omtvistade beslutet hade fattats även för klagandens egen argumentation som, såsom den återges i punkt 42 i den överklagade domen, bygger på sagda text. Dessutom är det uppenbart att förstainstansrättens avsikt var att framhålla att den etapp som var föremål för granskning var av övergående karaktär och inte att på förhand bedöma lagenligheten hos en akt som inte hade varit föremål för kommissionens bedömning. I denna bemärkelse respekterar resonemanget den princip som det påstås ha åsidosatt.

80. Den fjärde grunden är uppenbart ogrundad, varför den skall underkännas.

Den femte överklagandegrunden: bristande motivering

81. Genom den femte grunden har klaganden pekat på tre avsnitt där resonemanget i den överklagade domen skall ha varit motsägelsefullt eller otillräckligt.

82. I den första delgrunden har klaganden jämfört två serier av utdrag ur förstainstansrättens dom, som klaganden uppfattar som motstridiga och där denne anser att ett motiveringsfel föreligger.

83. I ovanstående avsnitt har klaganden funnit en motsägelse som, väsentligen, skulle bestå i att sanktionera godkännandet av de garantier som ges av de offentliga postoperatörerna, sedan de mottagit meddelandet om anmärkningar, att ändra sitt agerande och, samtidigt, erkänna att samma postförvaltningar nekade att godta kommissionens ståndpunkt, såsom den anges i sagda meddelande.

84. Jag är övertygad om att klaganden, under täckmantel av en påstått bristande motivering till följd av en motsägelse i förstainstansrättens resonemang, åter försöker belysa sin speciella definition av den exakta omfattningen av kommissionens skyldigheter i fråga om ett klagomål avseende konkurrensbegränsande förfaranden. Redan vid bedömningen av den andra grunden tillstod jag att jag fann det stå i överensstämmelse med gällande rätt att kommissionen, inom ramen för sin uppgift att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids, föredrar att främja en viss utveckling mot en situation som bättre överensstämmer med fördraget än att fastställa att en överträdelse föreligger och meddela ett förbud avseende en viss tidpunkt. Det är mot bakgrund av detta utvecklingsorienterade alternativ som de hänvisningar som återfinns i de nämnda avsnitten — till att uppmuntra företag[en] att ändra sitt beteende, till möjlighet[en för de berörda företagen] att anpassa klandrade avtal eller förfaranden, och även till själva sakförhållandet (ipso facto) [inte] undanröjde de konkurrensbegränsande inslag skall tolkas. Jag framhöll då även att det inte var rättsstridigt att bemöta ett klagomål avseende en väl definierad rättslig situation med en hänvisning till den ändring som denna kunde ha genomgått, eftersom sökanden, för det fall denne skulle finna att rättsstridigheten fortgår, har rätt att rikta ett nytt klagomål mot den ändrade situationen. Så skall man förstå förstainstansrättens konstaterande att [k]ommissionen har... bemött de anmärkningar som sökanden har framställt i sitt klagomål och i senare skrivelser rörande det tidigare avgiftssystemet. Slutligen saknar mottagarens faktiska reaktion på kommissionens meddelande om anmärkningar helt betydelse i detta avseende.

85. Av samma skäl skall det argument, förfarande inom ramen för den första delgrunden, underkännas som innebär att förstainstansrätten skulle ha begått ett fel genom att i punkt 57 i domen slå fast att kommissionen [kan] besluta att det inte är lämpligt att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål som utpekar handlingar som strider mot artikel 85.1 i fördraget, när undersökta fakta ger den rättmätig anledning att tro att de berörda företagens beteende kommer att ändras på ett sätt som gynnar allmänintresset.

86. I den andra delen av den femte grunden har klaganden klandrat förstainstansrättens dom för bristande motivering, bestående i att förstainstansrätten inte, vid bedömningen av förekomsten av gemenskapsintresse, granskade de kriterier som anges i domen i målet Automec II.

87. Grundens tredje del ägnas förstainstansrättens beslut att avslå klagandens begäran att i enlighet med artikel 62 i rättegångsreglerna återuppta det muntliga förfarandet. Genom att inskränka sig till att stödja sitt avslag på att de nya omständigheter som sökanden åberopat till stöd för sin begäran antingen inte utgjorde omständigheter som var avgörande för tvisten i fråga eller inskränkte sig till att påvisa sådana händelser som uppenbarligen hänförde sig till tiden efter det att det omtvistade beslutet hade fattats. Dessa händelser kunde följaktligen inte påverka beslutets giltighet (punkt 25), skulle förstainstansrätten ha brustit i sin skyldighet att tillräckligt motivera sina beslut.

88. Klaganden har nöjt sig med att på ett nästan abstrakt sätt kritisera de skäl på vilka dennes begäran om ett återupptagande av det muntliga förfarandet avslogs, utan att ens kortfattat ange i vilken mån de konkreta omständigheterna i målet krävde ett mer utförligt resonemang för att ge de berörda tillräcklig information för att veta om beslutet var välgrundat, eller för att göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att kontrollera dess lagenlighet. Under dessa omständigheter, och utan att det påverkar de materiella anspråk som klaganden skulle kunna ha till följd av beslutet i fråga, skall denna del av grunden anses vara uppenbart ogrundad.

89. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att den femte grunden skall underkännas.

Den sjätte överklagandegrunden: åsidosättande av den allmänna icke-diskriminer-ingsprincipen

90. I här relevanta delar lyder punkt 109 i den klandrade domen som följer:

91. Klaganden har, med stöd av två argument, ifrågasatt detta avsnitts rättsenlighet. För det första skulle förstainstansrätten ha feltolkat begreppet diskriminering genom att otillbörligt ha utvidgat det till att kräva att den påstådda skadan ska kunna tillskrivas en identisk och inte bara motsvarande situation. För det andra skulle den ha tillämpat begreppet i fråga felaktigt i det konkreta fallet, så till vida att det, trots att det var fråga om ett avtal om prisfastställelse och därmed en nullitet ipso jure enligt artikel 85.1, inte behandlades på det sätt som normalt är fallet i situationer som avser avtal av denna typ.

92. Det är riktigt att förstainstansrätten, i en stor del av språkversionerna av den överklagade domen felaktigt använder uttrycket identisk situation när den avser en motsvarande situation. Ingen annan omständighet tyder dock på att den skulle ha tillämpat ett mer strikt kriterium vid bedömningen av sökandens påstående avseende diskriminering. Mot bakgrund av påståendets konkreta formulering, och i synnerhet beträffande frågan om avtalen om prisfastställelse, framgår inte något uppenbart bedömningsfel i förstainstansrättens beslut att inte bifalla talan på denna punkt. Sökanden begränsade sig nämligen till att räkna upp ett antal kommissionsbeslut om förbud avseende konkurrensbegränsande prisavtal, utan att söka finna andra likheter med det berörda målet, som innefattade en lämplighetsbedömning grundad på förväntade ändringar av den konkurrensbegränsande situationen på ett för allmänintresset gynnsamt sätt.

93. Talan skall inte bifallas på den sjätte grunden.

Den sjunde överklagandegrunden: åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

94. Enligt IECC har förstainstansrätten av de skäl som angivits ovan dessutom åsidosatt rättssäkerheten.

95. Jag är enig med kommissionen om att detta påstående inte leder till att ändra den slutsats som dragits genom prövningen av den sjätte grunden.

96. Talan skall således heller inte bifallas på den sjunde grunden.

Den åttonde överklagandegrunden: åsidosättande av det rättsliga begreppet maktmissbruk

97. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, både genom att göra en separat bedömning av var och en av de omständigheter som har anförts för att påvisa att kommissionens agerande utgör maktmissbruk, och genom att underlåta att göra en korrekt granskning av vissa av : dem, varibland klaganden nämner omständigheten att meddelandet om anmärkningar kunde ha skickats från och med april 1991 och påståendet att behandlingen av målet i fråga inte överensstämde med kommissionens sedvanliga förfarande.

98. Jag instämmer inte i klagandens synpunkter.

99. Jag föreslår därför att den åttonde grunden skall underkännas.

Den nionde överklagandegrunden: åsidosättande av artikel 62 i rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas förstain-stansrätt

100. I punkt 25 i den överklagade domen nekar förstainstansrätten att på sökandens begäran återuppta det muntliga förfarandet, eftersom den finner att de nya omständigheter som har åberopats antingen inte utgjorde omständigheter som var avgörande för tvisten i fråga eller inskränkte sig till att påvisa sådana händelser som uppenbarligen hänförde sig till tiden efter det att det omtvistade beslutet hade fattats. Dessa händelser kunde följaktligen inte påverka beslutets giltighet.

101. Enligt klaganden skulle förstainstansrätten, genom att neka att beakta de företedda handlingarna med hänvisning till att de var av senare datum än det berörda beslutet, ha åsidosatt artikel 62 i rättegångsreglerna, eftersom det åtminstone i syfte att visa att kommissionen har gjort en felbedömning bör vara möjligt att åberopa händelser av senare datum än den klandrade rättsakten.

102. Detta påstående flyter till sin räckvidd ihop med det som anges i den tredje delen av den femte överklagandegrunden. Även här medför den abstrakta karaktären av den kritik som klaganden riktar mot förstainstansrättens dom, i den meningen att denne inte pekar på vilka omständigheter som skulle ha medfört att det var ändamålsenligt eller nödvändigt att återuppta det muntliga förfarandet, att jag inte kan anse att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel, som kan leda till att dess dom ogiltigförklaras. Överklagandeförfarandet är inte ägnat att korrigera själva formuleringen av det klandrade beslutet, utan att ge tillfälle att framföra argument avsedda att påvisa rättsliga fel som det kan vara behäftat med.

V — Bedömning av överklagandegrunderna i mål C-450/98 P

103. I mål C-450/98 P har IECC åberopat sju grunder till stöd för sin talan.

Den första överklagandegrunden: åsidosättande av artikel 3.2 b i förordning nr 17/64

104. I punkterna 78—83 i den överklagade domen bekräftar förstainstansrätten giltigheten av kommissionens bedömning att klaganden saknade berättigat intresse av att anmäla de offentliga postoperatörernas förfaranden i fråga om ickefysisk remail.

105. Klaganden anser att detta innebär ett åsidosättande av artikel 3.2 b i förordning nr 17, som ger fysiska eller juridiska personer som åberopar ett berättigat intresse rätt att till kommissionen anmäla överträdelser av fördragets artikel 85 och artikel 86, såsom den skall tolkas mot bakgrund av den rättspraxis som slagits fast genom domen i målet Metro. Klaganden anser att förstainstansrätten borde ha beaktat: a) att alla slags spärrningar som utgår från artikel 25 i UPU-konventionen påverkar IECC-medlemmarnas intressen, så till vida att dess syfte är att skydda de offentliga postoperatörerna mot negativa konsekvenser av CEPT-avtalet; b) att begreppet ickefysisk remail som används av postförvaltningarna omfattar en del av IECC-medlemmarnas verksamhet; c) att även spärrningar som inte avser IECC-medlemmar kan påverka dessa, eftersom de utgör ett allmänt hot; d) att kommissionen, genom att under sju år ha godkänt IECC som samtalspartner i alla slags frågor avseende postväsendet och särskilt remail ABA, har erkänt dess medlemmars berättigade intresse.

106. Det bör framhållas att den rättspraxis som har åberopats av klaganden endast tillerkänner de personer som har rätt att med stöd av artikel 3.2 b i förordning nr 17 göra en anmälan rätt att väcka talan om deras klagomål helt eller delvis avslås. Den ger ingen praktisk vägledning i fråga om att med utgångspunkt från artikel 173 i EG-fördraget avgränsa begreppet berättigat intresse i förordningen. Under alla omständigheter är det inte heller säkert att de av klaganden beskrivna omständigheterna skulle tyda på att denne är direkt och personligen berörd i den mening som avses i artikel 173.

107. De påståenden som framställs i punkterna a och d ovan kan inte användas som argument mot förstainstansrättens bedömning eftersom de framförs först inom ramen för överklagandet. De kan därför inte tas upp till prövning.

108. De argument som sammanfattas under punkt c ovan tillför inte ytterligare preciseringar av vad som redan anförts i första instans och kan, på grund av sin bristande exakthet, inte rubba den slutsats som förstainstansrätten kom till.

109. Genom det påstående som formuleras i punkt b ovan försöker klaganden slutligen visa att de offentliga postoperatörernas bruk av en extensiv tolkning av begreppet ickefysisk remail, utan hänsyn till den ort där posten i själva verket har sitt ursprung, medför att en del av IECC-medlemmarnas verksamhet skulle kunna betecknas som ickefysisk remail. Detta skulle exempelvis bli fallet i fråga om en försändelse från land B till land A. Om man anser att försändelsen har sitt ursprung i land B efter anvisningar från ett företag etablerat (eller enligt postterminologin med hemvist) i land A, skulle det fallet vara jämställbart med en ickefysisk remail ABA och skulle kunna bli föremål för tolkning med utgångspunkt från artikel 25 i UPU-konventionen. Av detta skulle följa att IECC-medlemmarna bör tillerkännas berättigat intresse av den del av anmälan som avser denna typ av remail, definierad på detta sätt.

110. Inom ramen för ett överklagande tilllåts endast grunder som syftar till att visa att förstainstansrättens beslut är behäftat med felaktig rättstillämpning.

111. Inför dessa klargöranden i den överklagade domen tvingas jag konstatera att klaganden har inskränkt sig till att upprepa och utveckla den uppfattning som denne gjorde gällande i första instans, utan att ens ifrågasätta giltigheten av resonemanget i den domen, varför denna delgrund skall underkännas.

112. Jag finner således att den första grunden i huvudsak inte skall anses möjlig att ta upp till prövning och i övrigt är ogrundad.

Den audra överklagandegrtinden: förvanskning av beslutet av den 6 april 1995

113. Enligt klaganden skulle ett antal relevanta dokument, genom preciseringarna av räckvidden av besluten av den 6 april och den 14 augusti 1995 i punkterna 58—62, ha förvanskats i den klandrade domen. I synnerhet skulle förstainstansrätten endast ha kunnat komma till slutsatsen att den del av klagomålet som avsåg remail ABC inte omfattades av beslutet av den 6 april 1995 genom en felaktig tolkning av kommissionens skrivelse av den 17 februari 1995, av IECGs skrivelse av den 22 februari 1995, av det omtvistade beslutet i sig och av kommissionens svaromål (på talan om ogiltigförklaring).

114. Det invecklade resonemang som klaganden har utvecklat i denna grund är, som kommissionen mycket riktigt har påpekat, ett sällsynt exempel på meningslöshet och formalism som inte kan ses som något annat än ett märkligt utslag av processtaktik. Den förtjänar under alla omständigheter inte något ingående bemötande. Det räcker att erinra om att man enbart genom att läsa beslutet av den 6 april 1995 rimligen — såsom förstainstansrätten har gjort — kan sluta sig till att den del av klagomålet som avsåg remail ABC inte behandlades i sagda beslut.

115. Jag anser för övrigt att denna grund skall underkännas såsom uppenbart ogrundad.

Den tredje överklagandegrunden, åsidosättande av det rättsliga begreppet nullitet

116. Klaganden anser att förstainstansrätten har tolkat de kriterier som avgör om en rättsakt skall betecknas som en nullitet felaktigt, genom att inte dra de nödvändiga rättsliga slutsatserna av att såväl den skrivelse som den 12 april 1995 sändes med stöd av artikel 6 i förordning nr 99/63, som beslutet av den 14 augusti 1995 var överflödiga.

117. Utan att göra onödiga utvikningar inskränker jag mig till att konstatera att dessa rättsakters — som, vilket man bör erinra sig, avser verksamhet i form av remail ABC — påstådda överflödighet skulle följa av den, likaledes påstådda, omständigheten att beslutet av den 6 april 1995 skulle ha inneburit ett avslag på den del av klagomålet som avsåg remail ABC. Som visades vid bedömningen av den andra överklagandegrunden framgår det tydligt redan av det beslutets lydelse att detta inte är fallet, varför klagandens antagande är felaktigt.

118. Den tredje överklagandegrunden skall underkännas som uppenbart ogrundad, eftersom den är verkningslös.

Den fjärde överklagandegrunden: felaktig tillämpning av det rättsliga begreppet gemenskapsintresse

119. Kommissionen anser att det skall fastställas att den fjärde grunden i sin helhet inte kan tas upp till prövning, eftersom den syftar till att införa nya frågor som inte omfattades av ogiltighetstalan i mål T-204/95.

120. Även om det stämmer att IECC i första instans inte klandrade kommissionens beslut av den 14 augusti 1995 med åberopande av en felaktig tillämpning av begreppet gemenskapsintresse, är det även korrekt att den då ifrågasatte lagligheten i att klagomålet avslogs med hänvisning till de garantier som givits av de offentliga postoperatörerna att inte åberopa artikel 25.4 i UPU-konventionen för att spärra remail ABC. De påståenden som kom till uttryck inom ramen för denna grund avser förstainstansrättens rättsliga bedömning och utgör inte, enligt min uppfattning, en otillåten utvidgning av tvisten.

121. Klaganden har delat in sin grund i fyra delar.

122. Genom den första delen har IECC gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 148 i den klandrade domen, begick ett rättsligt fel genom att slå fast att kommissionen kunde grunda sitt beslut på bristande gemenskapsintresse utan att uttryckligen hänvisa till detta begrepp.

123. Som jag utvecklade redan vid bedömningen av den andra överklagandegrunden i mål C-449/98 P, utgör hänvisningen till bristande gemenskapsintresse inte mer än ett kortfattat uttryck för att på ett komprimerat sätt kunna beteckna den samling av situationer där kommissionen rättsenligt kan utnyttja sin befogenhet att skönsmässigt besluta att inte följa upp en ansökan som ingivits med stöd av artikel 3 i förordning nr 17. Det är därför inte nödvändigt att begreppet uttryckligen nämns i beslutets text. För övrigt gjorde förstainstansrätten samma tolkning, då den inför ett liknande resonemang uttalade att förstainstansrätten på goda grunder kunde anse att bristande gemenskapsintresse bildade underlag för hela det omtvistade beslutet.

124. Genom den andra delen av den fjärde grunden har klaganden, i andra hand, kritiserat att förstainstansrätten skulle ha tillåtit ett enda kriterium som grund för bedömningen av gemenskapsintresse, utan att bedöma de faktorer som angavs i dess dom i målet Automec II.

125. Av de skäl som framgår av punkt 65 och följande skall detta påstående underkännas.

126. Genom den tredje delgrunden har klaganden hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt begreppet gemenskapsintresse genom att inte på ett riktigt sätt pröva om klagandens rättigheter kunde säkerställas på tillfredsställande sätt av de nationella domstolarna.

127. Efter att ha erinrat om att kommissionen i sitt beslut av den 14 augusti 1995 inte genomförde någon slutgiltig prövning av de offentliga postoperatörernas förfaranden avseende remail ABC mot bakgrund av artikel 86 i EG-fördraget, tillade förstainstansrätten i punkt 164 i den överklagade domen att [b]eslutet påverkar därför inte sökandens rätt att utnyttja de rättsmedel som den finner lämpliga, om den skulle erhålla bevis för att ett förfarande som den anser är rättsstridigt har återupptagits.

128. Enligt klaganden måste ett element av bedömning av gemenskapsintresset läsas in i nämnda avsnitt, vilket inte förekommer i beslutet och som förstainstansrätten otilllåtet skulle ha lagt till för att berättiga att klagomålet avslogs, utan att — såsom den var skyldig — konstatera om de nationella domstolarna kunde erbjuda ett tillfredsställande skydd för sökandens rättigheter.

129. Som jag förklarade ovan, är det av domstolens rättspraxis inte möjligt att sluta sig till att prövningen av gemenskapsintresset i fråga om ett klagomål som ingivits med stöd av artikel 3 i förordning nr 17 skulle kräva en bedömning av någon bestämd omständighet. Den uppgivna brist som klaganden har lastat förstainstansrättens resonemang för kan under inga omständigheter ligga till grund för en ogiltigförklaring av den överklagade domen, eftersom den inte gjorde gällande att avslaget på klagomålet motiverades av anmälarens möjlighet att göra sina krav gällande vid en nationell domstol.

130. Mot bakgrund av de samlade övervägandena ovan, skall den fjärde överklagandegrunden underkännas i sin helhet.

Den femte överklagandegrunden: åsidosättande av bestämmelserna i artiklarna 3 g, 85, 86 och 155 i EG-fördraget i förening

131. Klaganden har åberopat en felaktig tolkning av den exakta räckvidden av kommissionens skyldighet enligt artiklarna 89 och 155 i EG-fördraget, bestående i att säkerställa en riktig tillämpning av artikel 3 g, 85 och 86 i fördraget. Av bestämmelserna i dessa föreskrifter i förening framgår att kommissionens skyldighet består i att förhindra att konkurrensen snedvrids, vilket skulle stå i strid med beslutet att inte fullfölja prövningen av en överträdelse av det enkla skälet att omständigheterna pekade på att det inte var lämpligt att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål rörande åtgärder som senare upphörde (punkt 146 i den klandrade domen). Till stöd för detta har klaganden åberopat förslaget till avgörande och domen i det ovannämnda målet Ufex.

132. Av domen av den 20 januari 1981 i det ovannämnda målet GEMA drar klaganden slutsatsen att den befogenhet som kommissionen tillerkänns genom artikel 3.1 i förordning nr 17, nämligen att fatta ett beslut om förbud avseende ett konstaterat förfarande som strider mot de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna, innebär att kommissionen endast på vissa villkor kan avstå från att under dessa omständigheter fatta ett beslut.

133. Av domstolens dom av den 24 januari 1995 i det ovannämnda målet BEMIM sluter sig klaganden till att den möjlighet, som förordning nr 17 ger kommissionen att inte fatta ett beslut om förekomsten av ett åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget, är berättigad i situationer där kommissionens behörighet inte är exklusiv, utan delas med de nationella domstolarna i medlemsstaterna. I motsatt fall, när kommissionens behörighet är exklusiv, kan den inte utnyttja denna rättighet.

134. Avseende möjligheten att ta upp den femte grunden till prövning, hänvisar jag till vad jag redan sagt angående det föregående.

135. De synpunkter som IECC har fört fram inom ramen för den femte grunden utgör huvudsakligen en annan aspekt av dem som formulerades i den fjärde grunden, och som vederbörligen granskades. Det är uppenbart fråga om att pröva omfattningen av kommissionens skyldigheter avseende ett klagomål om konkurrensbegränsande förfaranden. Jag vidhåller därför vad jag anförde vid prövningen av den grunden.

136. Enligt min uppfattning är den enda fråga av självständigt intresse, som väcks inom ramen för denna grund, jämförelsen mellan omständigheterna i förevarande mål och de omständigheter som låg till grund för domen av den 4 mars 1999 i målet Ufex, till vilken klaganden upprepade gånger har hänvisat i sina svarsinlagor.

137. Även om klagandens tolkning är lockande, är den en avsiktlig förenkling.

138. I målet Ufex upphävde domstolen en dom av förstainstansrätten eftersom den godtog att behandlingen av ett klagomål avseende tidigare överträdelser inte ingick bland kommissionens uppgifter enligt fördraget, utan huvudsakligen tjänade till att underlätta för klagandena att visa förekomsten av ett fel för att få skadestånd hos nationella domstolar.

139. I mitt förslag till avgörande i det målet sökte jag framför allt vederlägga den generella bedömningen i det då ifrågasatta beslutet, vilken bekräftades genom förstainstansrättens dom, nämligen att kommissionen — kort uttryckt — kunde bortse från alla anmälningar avseende konkurrensbegränsande förfaranden från den tidpunkt då dessa upphört. Särskilt felaktigt i detta resonemang föreföll mig argumentet att det enda intresse som aktualiserades i liknande situationer skulle vara sökandens privata intresse av att bana väg för en ersättning för de skador som förorsakats av dessa förfaranden.

140. Som jag redan då framhöll [skall inte k]ommissionen ha överseende med en sådan situation, utan skall återställa den fria konkurrensen inom sektorn i fråga, förutsatt att de övriga omständigheter som berättigar gemenskapsintresset av dess ingripande föreligger. Dessutom ansåg jag att detta syfte var helt förenligt med det faktum att klagandena för egen del söker hävda sina privata intressen.

141. Sammanfattningsvis var jag då av uppfattningen att kommissionen inte kundeunderlåta att pröva ett klagomål med hänvisning till att de åsyftade förfarandena, vars oförenlighet med konkurrensreglerna hade konstaterats, hade upphört definitivt, utan att undersöka om deras verkningar kvarstod.

142. I domstolens dom förefaller denna tolkning ha godtagits eftersom det där fastslås att [f]ör det andra kan kommissionen, när den gör en prioritetsordning för behandlingen av de klagomål som ingetts till den, inte anse att vissa situationer som hör till de uppgifter som den har tilldelats i fördraget a priori inte omfattas av dess verksamhetsområde. På så vis bemöttes det oroande sätt på vilket kommissionen uppfattade sin egen uppgift och som gjorde det möjligt för den att utan någon annan motivering underlåta att pröva förfaranden i förfluten tid.

143. Domstolen tillade att [k]ommissionen kan således inte stödja sig på endast den omständigheten att de påstådda fördragsstridiga förfarandena har upphört för att besluta att på grund av bristande gemenskapsintresse avskriva ett klagomål mot dessa förfaranden utan att ha kontrollerat att de konkurrensbegränsande verkningarna inte består och, i förekommande fall, att allvarligheten av de påstådda konkurrensbegränsningarna eller deras fortsatta verkningar inte kan medföra att detta klagomål är av gemenskapsintresse.

144. Den legalitetsbedömning som gjordes av förstainstansrätten inom ramen för förevarande mål har inte samma särdrag.

145. För det första konstaterade förstainstansrätten att kommissionen inte hade företagit någon slutgiltig undersökning av om åtgärderna i fråga var lagenliga mot bakgrund av artikel 86 i fördraget. Det kan därför inte konstateras att de omtvistade spärrningarna utgjorde ytterligare överträdelser av denna bestämmelse. Domen av den 10 februari 2000 i målet Deutsche Post, i vilken domstolen slog fast att vissa av de sätt på vilka en offentlig postoperatör utövade sina befogenheter enligt artikel 25.3 i UPU-konventionen var förenliga med konkurrensreglerna, kan ha en dämpande inverkan på eventuella förhastade slutsatser. Den grundläggande tanken bakom denna dom är att i annat fall skulle de offentliga postoperatörernas uppfyllande, under ekonomiskt balanserade villkor, av det uppdrag av allmänintresse, som följer av skyldigheten att tillhandahålla universella tjänster, äventyras. Även om domen avkunnades med avseende på ickefysisk remail ABA, gäller troligen detsamma för alla typer av remail.

146. För det andra förekommer inte längre i den överklagade domen det resonemang som återges i punkt 58 i domstolens dom av den 15 januari 1997 i målet SFEI m.fl., som ogiltigförklarades genom domen Ufex, enligt vilket handläggningen av ett ärende och fastställandet av tidigare överträdelser inte längre [skulle] vara avsedda att säkerställa att konkurrensen på den gemensamma marknaden inte skulle snedvridas och skulle således inte motsvara den funktion som tilldelats kommissionen genom fördraget; som jag nämnde tidigare ett argument som skulle kunna ligga till grund för en otillåten underlåtenhet från gemenskapens verkställande organs sida.

147. I förevarande mål, slutligen, har förstainstansrätten i punkterna 150—153 i den överklagade domen genomfört en detaljerad utvärdering av den andra omständighet som föranledde kommissionen att inte fullfölja prövningen av klagomålet, nämligen att det, med hänsyn till garantier som lämnats av de olika offentliga postoperatörerna, var osannolikt att förfaranden som — vilket jag upprepar — kommissionen avstod från att bedöma mot bakgrund av artikel 86 i EG-fördraget, skulle återupprepas. Denna risk utgör dessutom den viktigaste kvarstående snedvridande effekt som klaganden har åberopat.

148. Med utgångspunkt från dessa tre preciseringar finner jag att de lärdomar som kan dras av domen i målet Ufex inte är tillämpliga på förevarande mål.

149. Talan skall således inte bifallas på denna grund.

Den sjätte överklagandegrunden: bristande motivering

150. Enligt klaganden innehåller den överklagade domen tre motsägelser, vilket innebär att motiveringen är bristfällig.

151. För det första visar förstainstansrättens förklaring i punkt 121 i domen, jämförd med punkt 69, att beslutet av den 6 april 1995 inte avsåg de offentliga postoperatörernas påstådda överträdelser av artikel 85 i EG-fördraget, medan en läsning av punkterna 97—100 i samma dom leder till motsatt slutsats.

152. Detta första (och konstlade) argument är i bästa fall verkningslöst, eftersom den som inger ett klagomål, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 17, inte har någon som helst rätt att ålägga kommissionen att pröva klagomålet enligt en viss mall eller att ge de anmälda omständigheterna en viss rättslig beteckning. Dessutom är klaganden bara kapabel att i de nämnda avsnitten läsa in den motstridiga slutsatsen genom att dra in olika faktorer och slutsatser som inte har något samband med förstainstansrättens resonemang, och som under alla omständigheter ger otillräckligt stöd för denna tankegång.

153. Den andra motsägelsen skulle uppstå mellan passusen i punkt 145 i den överklagade domen, där förstainstansrätten slår fast att av beslutet av den 14 augusti 1995, angående remail ABC, [framgår] att kommissionen inte har företagit någon slutgiltig undersökning av huruvida åtgärderna i fråga var lagenliga med avseende på artikel 86 i fördraget, och punkt 105 enligt vilken kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, då den fastslog att spärrandet av kommersiell remail ABA inte utgjorde missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget.

154. Den påstådda oförenligheten kan inte konstateras, eftersom förstainstansrätten i det förstnämnda avsnittet prövade legaliteten hos kommissionens beslut av den 14 augusti 1995 att för ögonblicket inte utnyttja sin befogenhet att fastställa en överträdelse och, i det andra avsnittet, slog fast att det definitiva beslutet av den 6 april 1995, om vissa förfarandens förenlighet med artikel 86 i EG-fördraget, var rättsstridigt.

155. Klaganden har gjort gällande att en tredje motsägelse föreligger mellan argumentationen i vissa avsnitt i den överklagade domen. A ena sidan slår förstainstansrätten i punkterna 169—171 fast att enbart förekomsten av artikel 25 i UPU-konventionen innebär inte att de offentliga postoperatörernas har åsidosatt de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna. Det är endast de offentliga postoperatörernas tilllämpning av denna bestämmelse som omfattas av gemenskapens konkurrensregler, och detta under förutsättning att handeln mellan medlemsstaterna påverkas. A andra sidan skulle förstainstansrätten i punkterna 99 —100 ha erkänt att det föreligger ett samband mellan CEPT-avtalet och nödvändigheten av att tillämpa den mekanism som föreskrivs i artikel 25 i UPU-konventionen, liksom att de offentliga postoperatörerna faktiskt har åberopat denna bestämmelse när de vidtagit de omtvistade spärrningarna.

156. Jag lyckas inte förstå vari den motsägelse som klaganden tillvitar resonemanget i dessa två serier av punkter skulle bestå.

157. Den sjätte grunden skall underkännas i sin helhet.

Den sjunde överklagandegrunden, åsidosättande av det rättsliga begreppet maktmissbruk

158. Klaganden har slutligen klandrat förstainstansrättens bedömning av dennes påståenden om maktmissbruk i samband med att besluten av den 6 april respektive den 14 augusti 1995 fattades.

159. För det första skulle förstainstansrätten ha begått ett misstag genom att inte genomföra en fullständig granskning av de bevis som åberopades, och dessutom underlåta att granska flera av dem.

160. Av förstainstansrättens val att behandla var och en av de presenterade omständigheterna individuellt framgår inte att dessa inte även skulle ha bedömts i sin helhet. Dessutom bör det erinras om att det påstådda maktmissbruk som anmäldes i första instans bestod i att kommissionen utnyttjade sin befogenhet i syfte att främja den offentliga postsektorns intressen. I punkt 190 in fine i den överklagade domen godkände förstainstansrätten legitimiteten i att kommissionens agerande inom postsektorn hade den dubbla målsättningen att säkerställa konkurrensreglernas tillämpning och samtidigt främja avregleringen av denna sektor, och att detta dubbla mål inte innebar att det förekom maktmissbruk i samband med att de omtvistade besluten fattades.

161. För det andra har klaganden klandrat nämnda domstol för att i punkt 193 i domen ha förklarat att kommissionens behandling av andra ärenden inom samma sektor inte skall granskas vid fastställandet av om maktmissbruk har förekommit.

162. Jag nöjer mig med att notera att förstainstansrätten ansåg att sökanden hade hänvisat till andra klagomål eller ärenden, som dock har gällt postverksamhet som tydligt skiljer sig från verksamheten i remail-ärendet. Förstainstansrätten gjorde en relevansbedömning som ligger helt i linje med den rättsliga definitionen av de faktorer som kan åberopas till stöd för en anklagelse om maktmissbruk.

163. Således skall den sjunde överklagandegrunden underkännas.

Rättegångskostnader

164. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på ett överklagande med stöd av artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Om de grunder som har åberopats av klaganden i båda målen, i enlighet med mitt förslag, i sin helhet underkänns eller förklaras omöjliga att ta upp till sakprövning skall följaktligen klaganden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Förslag till avgörande

165. Eftersom jag har föreslagit att ingen av de grunder som har åberopats till stöd för överklagandet av förstainstansrättens dom av den 16 september 1998 i mål T-110/95 respektive i de förenade målen T-133/95 och T-204/95 skall godtas, föreslår jag att domstolen skall ogilla överklagandet samt förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: spanska.

2 IECC mot kommissionen (REG 1998, s. II-3605).

3 IECC mot kommissionen (REG 1998, s. II-3645).

4 Alejo Carpentier hänvisar i den magnifika allegorin över den franska revolutionen, Detta upplysta tidevarv, till lätt bisarra avgifter när han skriver att överallt [såg man] de lägsta av kolonialtjänstemännen blodtörstigt fladdra omkring på dessa förintelsens fält som en sorts girighetens uppköpare för att i utbyte mot att de befordrade ett brev lade beslag på en vigselring, ett smycke, en familjemedaljong — någon ägodel bevarad in i det sista som en yttersta förevändning för att fortsätta leva (Bonnier, 1965, s. 203, översättning Jan Sjögren).

5 EGT 13, 1962, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8.

6 EGT C 42, 1996, s. 7.

7 EGT 127, 1963, s. 2268; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 32.

8 Punkt 64 i den överklagade domen.

9 Ibidem, punkt 66.

10 Se redogörelsen för bakgrunden, ovan punkt 7.

11 Utan att ta tillbaka vad som sagts i repliken på kommissionens svar, framhöll ombudet för IECC vid sammanträdet att i ett sammanhang där terminalavgifterna avspeglar de faktiska kostnadernas omfattning, skulle remailföretagen få en fördel till följd av den högre kvaliteten på deras tjänster.

12 Mål T-114/92 (REG 1995, s. II-147).

13 Ibidem, punkt 81.

14 Ibidem.

15 Mål 125/78 (REG 1979, s. 3173; svensk specialutgåva, volym 4, s. 579), punkt 17.

16 Ibidem, punkt 18.

17 Mål 119/97-P (REG 1999, s. I-1341).

18 Punkt 86. Min kursivering.

19 Domen i det ovannämnda målet Ufex, punkt 79.

20 Ibidem, punkt 81.

21 Mål 66/86 (REG 1989, s. 803; svensk specialutgåva, s. 9).

22 Punkt 57 i den överklagade domen.

23 Rätten kan efter att ha hört generaladvokaten förordna att det muntliga förfarandet skall återupptagas.

24 Dom av den 25 oktober 1977 i mål 26/76, Metro mot kommissionen (REG 1977, s. 1875; svensk specialutgåva, s. 431), punkt 13.

25 Det fall som avses är att ett furetag med hemvist i land A — enligt det vida kriterium som klaganden tillskriver postförvaltningarna — genererar en mängd försändelser i land B, sänder dem till land C— i samarbete med operatörer som exempelvis medlemmarna i IECC — och överlämnar dem till sm offentliga postoperatör för vidarebefordran till land A.

26 Domen i det ovannämnda målet Ufex, punkt 52.

27 Punkt 96 i domen i målet Ufex.

28 Punkt 92.

29 Punkt 95.

30 Punkt 145 i den överklagade domen.

31 Förenade målen C-147/97 och C-148/97 (REG 2000, s. I-825).

32 Ibidem, punkt 50.

33 Mål T-77/95 (REG 1997, s. II-1).