C-2/98

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 18 mars 1999

CELEX: 61998CJ0002
Datum: 1999-03-18
Källa: eur-lex.europa.eu

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. J. G. Kapteyn samt domarna G. Hirsch, G. R Mancini, H. Ragnemalm (referent) och K. M. Ioannou, generaladvokat: S. Alber, justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 3 december 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Bakgrund

Den överklagade domen

Överklagandet

Domstolens bedömning

Huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnaderna i målet vid förstainstansrätten

Rättegångskostnader

1. Henri de Compte har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 7 januari 1998, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKSGstadgan och Euratomstadgan för domstolen, överklagat förstainstansrättens dom av den 5 november 1997 i mål T-26/89 (125), De Compte mot parlamentet (REGP 1997, s. I-A-305 och s. II-847, nedan kallad den överklagade domen). Förstainstansrätten avvisade i den domen Henri de Comptes ansökan om resning i mål T-26/89, som avslutats genom förstainstansrättens dom av den 17 oktober 1991, De Compte mot parlamentet (REG 1991, s. II-781, nedan kallad domen av den 17 oktober 1991).

2. De faktiska omständigheterna i målet, såsom de framgår av den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

3. Henri de Compte var tidigare tjänsteman vid Europaparlamentet och är nu pensionerad. Han var under sin tjänstgöring som bokhållare vid denna institution föremål för ett disciplinförfarande som utmynnade i att tillsättningsmyndigheten, genom beslut av den 18 januari 1988, vidtog en disciplinåtgärd som innebar att klaganden flyttades ned från lönegrad A 3 till lönegrad A 7.

4. Genom dom av den 17 oktober 1991 ogillade förstainstansrätten Henri de Comptes talan mot sagda disciplinåtgärd. Denna dom överklagades till domstolen, som ogillade överklagandet genom dom av den 2 juni 1994 i mål C-326/91 P, De Compte mot parlamentet (Rec. 1994, s. I-2091).

5. I anslutning till domen av den 17 oktober 1991 vägrade parlamentets ordförande, genom beslut av den 19 december 1991, att bevilja Henri de Compte ansvarsfrihet för budgetåret 1982 med avseende på de transaktioner som gjorts i samband med inlösen år 1981 av två checkar utställda på Midland Bank i London (nedan kallat ärendet angående ledamöternas kassa). Genom dom av den 14 juni 1995 i mål T-61/92, De Compte mot parlamentet (REGP 1995, s. I-A-145 och s. II-449), ogillade förstainstansrätten den talan som Henri de Compte hade väckt mot sagda beslut.

6. Den 28 juni 1995 upprättade föredraganden i parlamentets budgetkontrollutskott, Jean-Claude Pasty, ett förslag till betänkande enligt vilket ansvarsfrihet skulle beviljas för genomförandet av parlamentets budget för budgetåret 1993. I detta förslag till betänkande nämnde Jean-Claude Pasty ärendet angående ledamöternas kassa på ett sätt som var förmånligt för Henri de Compte.

7. Den 26 september 1995 antog budgetkontrollutskottet nämnda förslag till betänkande, dock utan att godkänna det avsnitt i förslaget som gällde ärendet angående ledamöternas kassa. Detta avsnitt antogs således inte av kommissionen. Den 12 oktober 1995 antog parlamentet förslaget så som det hade godkänts av kommissionen.

8. Genom skrivelse av den 13 februari 1996 besvarade Jean-Claude Pasty de synpunkter som parlamentets generaldirektör för personal, budget och finans hade lämnat på nämnda förslag till betänkande (nedan kallad skrivelsen av den 13 februari 1996).

9. Den 19 juni 1996 ansökte Henri de Compte vid förstainstansrätten om resning i det mål som utmynnat i domen av den 17 oktober 1991.

10. Det framgår av den överklagade domen att Henri de Compte till stöd för sin ansökan åberopade ett antal omständigheter som han påstod var nya. Han hänförde sig därvid till skrivelsen av den 13 februari 1996. Han gjorde bland annat gällande att han inte beretts tillfälle att ta del av handlingarna i ärendet, att parlamentets administration upprättat nya handlingar eller register över redovisningen, att det inte fanns någon handling som visade att det — såsom revisionsrätten hade konstaterat — fanns något överskott i kassan, att inlösen av de båda checkarna som hade utställts på Midland Bank varit korrekt samt att det inte hade upprättats något protokoll rörande 1982 års underskott i ledamöternas kassa. Han påstod vidare att parlamentets finansdirektör i februari 1982 hade undertecknat en bekräftelse på insättning av 19000 UKL på det omtvistade kontot och att behöriga tjänstemän vid parlamentet följaktligen kände till detta konto.

11. Förstainstansrätten ansåg att skrivelsen av den 13 februari 1996 endast innehöll påståenden, antaganden och personliga bedömningar av Jean-Claude Pasty, vilka inte var nya omständigheter som kunde läggas till grund för resning i målet. Förstainstansrätten fastslog vidare att de åberopade faktiska omständigheterna inte varit okända för Henri de Compte före målets avgörande och att de i alla händelser inte kunde föranleda en annan bedömning än den som förstainstansrätten lade till grund för sitt avgörande. Vad särskilt gällde bekräftelsen på insättning påpekade förstainstansrätten bland annat att denna var daterad och undertecknad i maj 1982, det vill säga efter det att de behöriga myndigheterna på parlamentet fick kännedom om det omtvistade kontot.

12. Resningsansökan avvisades således i den överklagade domen.

13. Till stöd för överklagandet har Henri de Compte gjort gällande att förstainstansrätten ansåg att Jean-Claude Pastys påståenden i skrivelsen av den 13 februari 1996 inte var nya omständigheter i den mening som avses i artikel 41 i EG-stadgan för domstolen.

14. Enligt parlamentet är det uppenbart att överklagandet skall avvisas eller, i andra hand, ogillas.

15. Parlamentet har gjort gällande att överklagandet skall avvisas, eftersom gemenskapens rättssystem inte tillåter att en dom i vilken förstainstansrätten avvisar en resningsansökan överklagas. Att detta är omöjligt skulle följa av att förstainstansrätten enbart prövar faktiska omständigheter och inte behandlar rättsfrågor när den har att avgöra om en resningsansökan skall tas upp till prövning.

16. Enligt parlamentet skall överklagandet i alla händelser avvisas, eftersom Henri de Compte varken har gjort gällande att någon rättsregel har åsidosatts eller har åberopat något juridiskt argument till stöd för sina slutsatser.

17. I detta hänseende skall erinras om att ett överklagande till domstolen med stöd av artikel 168a i EG-fördraget och artikel 51 i EG-stadgan för domstolen skall vara begränsat till rättsfrågor. Överklagandet kan bland annat grundas på att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten (dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m. fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 47).

18. Det skall även anmärkas att enligt artikel 41 första stycket i EG-stadgan för domstolen, som enligt artikel 46 första stycket i samma stadga skall tillämpas på förfarandet vid förstainstansrätten, får en ansökan om resning av en dom endast grundas på upptäckten av en omständighet som kan utöva ett avgörande inflytande på ärendets utgång och som när domen meddelades var okänd för domstolen och för den som begär resning (dom av den 5 mars 1998 i mål C-199/94 P och C-200/94 P REV, Inpesca mot kommissionen, REG 1998, s. I-831, punkt 15).

19. Slutligen skall påpekas att domstolen i fast rättspraxis förklarat att den rättsliga bedömningen av de faktiska omständigheterna kan prövas i mål om överklagande (dom av den 7 maj 1992 i mål C-70/91 P, rådet mot Brems, REG 1992, s. I-2973 och av den 1 juni 1995 i mål C-119/94 P, Coussios mot kommissionen, REG 1995, s. I-1439).

20. Av detta följer att tolkningen av begreppet omständighet som kan utöva ett avgörande inflytande på ärendets utgång ... och som när domen meddelades var okänd för domstolen och för den part som begär resning och bedömningen av de faktiska omständigheter som resningssökanden åberopat i denna mening utgör rättsfrågor som kan prövas av domstolen i mål om överklagande.

21. I förevarande fall har Henri de Compte i huvudsak hävdat att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den ansåg att skrivelsen av den 13 februari 1996 i sin helhet inte utgjorde någon ny och avgörande omständighet i den mening som avses i artikel 41 i EG-stadgan för domstolen. Genom att huvudsakligen stödja sig på den auktoritet som han anser tillkomma skrivelsens upphovsman står Henri de Compte fast vid att hans påståenden vid förstainstansrätten utgör nya och avgörande omständigheter. Han har vidare gjort gällande att begreppet ny omständighet skall ges en vidsträckt tolkning och innefatta tillhörande bevismedel.

22. Henri de Comptes anmärkning är således att förstainstansrätten har gjort en felaktig tolkning av begreppet ny och avgörande omständighet som avses i artikel 41 i EG-stadgan för domstolen.

23. Henri de Compte har därmed tagit upp en rättsfråga som skall prövas i anledning av överklagandet. Parlamentets invändning om rättegångshinder skall således ogillas. Med beaktande av nämnda artikel 41 skall prövas om förstainstansrätten har gjort en riktig bedömning av de omständigheter som påstods vara nya och som klaganden åberopat till stöd för sina slutsatser.

24. Resning förutsätter att det framkommer nya faktiska omständigheter som förelåg före det att domen meddelandes och som fram till dess var okända såväl för den domstol som meddelade domen som för den som har ansökt om resning och som, om domstolen hade kunnat ta dem i beaktande, skulle ha kunnat medföra en annan utgång i tvisten (se domstolens beslut av den 25 februari 1992 i mål C-185/90 P REV, Gill mot kommissionen, REG 1992, s. I-993, punkt 12 och dom i det ovannämnda målet Inpesca mot kommissionen, punkt 17).

25. Strängheten i nyssnämnda krav förklaras av att ansökan om resning inte kan jämställas med ett överklagande utan är ett särskilt rättsmedel som medger att den slutliga domens rättskraft upphävs (dom av den 23 oktober 1985 i mål 267/80 REV, Modenese mot rådet m. fl., REG 1985, s. 3499, punkt 10).

26. Henri de Compte har för det första hävdat att två tjänstemän på parlamentet, till vilka förstainstansrätten har hänvisat i punkt 192 i domen av den 17 oktober 1991, har avgett yttranden vid en luxemburgsk domstol som står i fullständig motsats till de yttranden som förstainstansrätten har tagit hänsyn till.

27. Henri de Compte har för det andra gjort gällande att parlamentet i sina yttranden vid förstainstansrätten den 25 juli 1996 medgav att det aldrig upprättats något protokoll beträffande de anklagelser som riktats mot honom.

28. I detta hänseende skall anmärkas att nyssnämnda omständigheter inte varit föremål för en bedömning av förstainstansrätten. När domstolen prövar ett överklagande av en dom om avvisning av en resningsansökan är den därför inte behörig att för första gången fastslå huruvida sådana faktiska omständigheter utgör nya omständigheter. Därav följer att domstolen inte kan pröva Henri de Comptes påståenden i sak.

29. Avsikten med Henri de Comptes argumentation är för det tredje att ifrågasätta förstainstansrättens konstaterande att parlamentets finansdirektör i maj 1992 hade undertecknat en bekräftelse på insättning samtidigt som bankräntan, enligt Henri de Compte, hänförde sig till februari 1982.

30. På denna punkt behöver endast fastslås att förstainstansrätten är ensam behörig att avgöra vilket värde som skall tillmätas de bevisuppgifter som har underställts den, när bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits (se bland annat beslut av den 17 september 1996 i mål C-19/95 P, San Marco mot kommissionen, REG 1996, s. I-4435, punkt 40). Följaktligen kan inte heller denna anmärkning prövas i sak.

31. Slutligen skall undersökas om skrivelsen av den 13 februari 1996, som Henri de Compte har åberopat till stöd för sin resningsansökan, uppfyller kraven i artikel 41 i EG-stadgan för domstolen, såsom dessa har förtydligats genom domstolens rättspraxis.

32. Det skall i detta avseende påpekas att personliga bedömningar eller uppfattningar, som inte härrör från någon officiell myndighet, beträffande faktiska omständigheter som eventuellt skulle kunna anses vara nya omständigheter i den mening som avses i artikel 41 i EG-stadgan för domstolen inte i sig kan utgöra sådana omständigheter.

33. I förevarande fall står det klart att skrivelsen av den 13 februari 1996 inte är någon officiell handling. Denna skrivelse innehåller nämligen enbart Jean-Claude Pastys personliga bedömningar vad gäller ärendet angående ledamöternas kassa, vilka dessutom inte var okända för Henri de Compte före meddelandet av domen av den 17 oktober 1991.

34. Av det anförda följer att skrivelsen av den 13 februari 1996 inte uppfyller kraven i artikel 41 i EG-stadgan för domstolen och således inte kan anses utgöra någon ny och avgörande omständighet i den mening som avses i denna artikel.

35. Henri de Compte har även bestritt förstainstansrättens beslut att förplikta honom att ersätta rättegångskostnaderna.

36. Enligt artikel 51 andra stycket i EG-stadgan för domstolen får ett överklagande ... inte avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning.

37. Eftersom ingen av de andra grunder som klaganden har åberopat har kunnat godtas, kan överklagandet i enlighet med denna bestämmelse inte prövas på den grund som avser rättegångskostnaderna (dom av den 14 september 1995 i mål C-396/93 P, Henrichs mot kommissionen, REG 1995, s. I-2611, punkterna 65 och 66 och beslut av den 16 oktober 1997 i mål C-140/96 P, Dimitriadis mot revisionsrätten, REG 1997, s. I-5635, punkt 56).

38. Av vad anförts följer att klagandens talan skall ogillas i sin helhet.

39. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 70 i samma regler skall institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Enligt artikel 122 i dessa regler skall artikel 70 dock inte tillämpas om överklagandet har anhängig-gjorts av en tjänsteman eller annan institutionsanställd. Henri de Compte har tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i denna instans.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) följande dom:

1) Överklagandet ogillas.

2) Henri de Compte skall ersätta rättegångskostnaderna.

1 Rättcgångsspråk: franska.