Förslag till avgörande av generaladvokat Dámaso Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 14 oktober 2003

1 Originalspråk: spanska.

2 Se dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 21, av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I-4695), punkt 19, av den 21 september 1999 i mål C-307/97, Saint-Gobain ZN (REG 1999, s. I-6161), punkt 58, av den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-4071), punkt 32, och av den 8 mars 2001 i de förenade mälen C-397/98 och C-410/98, Metallgcsellschaft m.fl. (REG 2001, s. I-1727), punkt 37.

3 Dom av den 3 december 1974 i mål 33/74, Van Binsbergen (REG 1974, s. 1299; svensk specialutgåva, volym 2, s. 379), punkt 25, av den 18 januari 1979 i de förenade målen 110/78 och 111/78, Van Wesemael m.fl. (REG 1979, s. 35; svensk specialutgåva, volym 4, s. 263), punkt 27, av den 17 december 1981 i mål 279/80, Webb (REG 1981, s. 3305; svensk specialutgåva, volym 6, s. 265), punkt 14, och av den 4 december 1986 i mål 205/84, kommissionen mot Tyskland (REG 1986, s. 3755; svensk specialutgåva, volym 8, s. 741), punkt 25.

4 I dom av den 28 januari 1992 i mål C-204/90, Bachmann (REG 1992, s. I-249; svensk specialutgåva, tillägg, s. 31), slog domstolen fast att [b]estämmelser som kräver att försäkringsgivaren skall vara etablerad i en medlemsstat för att de försäkrade, i den staten, skall ha rätt till vissa skatteavdrag avskräcker de försäkrade från att vända sig till försäkringsgivare etablerade i en annan medlemsstat och utgör därför för de sistnämnda ett hinder i friheten att tillhandahålla tjänster (punkt 31). I dom av den 28 april 1998 i mål C-118/96, Safir (REG 1998, s. I-1897), konstaterade domstolen att en lagstiftning (i detta fall i Sverige) med bestämmelser som innebär att kapitalförsäkringar skall beskattas olika med ledning av var försäkringsbolaget är etablerat, skulle kunna avskräcka skattskyldiga som var bosatta i Sverige från att teckna försäkringar i utländska bolag, och dessa bolag från att tillhandahålla sina tjänster på den svenska marknaden (punkterna 24 och 30).

5 Se dom av den 26 september 2000 i mål C-478/98, kommissionen mot Belgien (REG 2000, s. I-7587), punkt 18 och där citerade rättsfall.

6 I domen i det ovannämnda målet Verkooijen påpekade domstolen att ett undantag vid inkomstbeskattningen av utdelningar till fysiska personer från bolag som är etablerade inom landet utgör ett hinder för kapitalets rörlighet eftersom 1) de som är bosatta i landet avhålls från att investera i bolag med hemvist i utlandet och 2) dessa bolag förhindras att erhålla kapital i den medlemsstat där beskattning sker då de utdelningar som nämnda bolag lämnar ges en mindre förmånlig beskattning än utdelningar från bolag som är etablerade i landet, varför aktier och bolagsandelar i de utländska bolagen blir mindre attraktiva (punkterna 34-36). Generaladvokaten Tizzano kom till samma slutsats i det förslag till avgörande som han lade fram den 29 januari 2002 i mål C-516/99, Schmid (REG 2002, s. I-4573), dom meddelad den 30 maj 2002. I förslaget behandlades en lagstiftning enligt vilken det endast var möjligt att välja mellan en särskild schablonbeskattning och en normal inkomstbeskattning med en 50-procentig sänkning av skattesatsen för medborgare som erhöll avkastning på kapital, medan övriga undantagslöst påfördes nämnda skatt utan någon som helst sänkning av skattesatsen (punkt 39 och följande punkter).

7 Skattskyldiga som är bosatta utanför Frankrike har inte någon valmöjlighet, och deras kapitalavkastning är föremål för ett proportionellt avdrag. Samma bestämmelse gäller för nämnda inkomster om de inte härrör från Frankrike eller om de uppbärs av juridiska personer med säte i utlandet (avsnitt III i artikel 125 A i Code général des impôts).

8 Artikel 41k H i bilaga III till Code général des impôts.

9 Om den skattskyldiga personen har sitt skatterättsliga hemvist i utlandet tillämpas schablonavdraget obligatoriskt. Om det däremot är utbetalaren som har sitt skatterättsliga hemvist utanför Frankrikes territorium sker oundgängligen beskattning.

10 Punkterna 22 och 23 i svaromålet och punkterna 10-14 i dupliken.

11 Punkterna 3-7 i repliken.

12 För att fastställa vilken procentsats som skall tillämpas vid beräkningen av schablonavdraget fordras kännedom om grupp av finansiella instrument, löptid för kontraktet, datum för emission av värdepapperet och period för utbetalning av räntorna (artiklarna 125 A avsnitt III a och 125-0 A avsnitt II i Code général des impôts). För att fastställa skatten fordras bland annat uppgifter om beskattningsunderlag och den skattskyldiges familjesituation (ensamstående, gift, efterlevande, frånskild, vårdnadshavare ...) (artikel 193 och följande artiklar i nämnda lagtext).

13 I bestridandet (punkterna 22 och 23) har svarandestaten hävdat att 90 procent av dem som är skattskyldiga för skatten påförs en skatt på 15 procent eller lägre, medan den genomsnittliga marginalskattesatsen är 25 procent. Enligt nämnda stat uppgår schablonavdraget från avkastningen på nollkupongsobligationer med en löptid på mindre än åtta år till 15-35 procent, vilket tangerar nämnda marginalskattesats. Denna uppfattning hos Frankrikes regering visar att det finns fall när schablonavdraget är mera attraktivt än inkomstskatten, något som nämnda regering också har erkänt i punkt 24 i nämnda skrivelse, när den bekräftade att situationen för den som vidkänns detta avdrag kan visa sig vara mera förmånlig i fråga om skattesats.

14 Mémento pratique Francis Lefebvre, Fiscal 1998, punkt 2158.

15 Sc punkt 2 i repliken.

16 I dom av den 15 februari 2000 i mål C-34/98, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-995), punkt 49, och i mål C-169/98, kommissionen mot Frankrike (REG 2000. s. I-1049), punkt 46, bekräftade domstolen i lika mån med avseende på den franska regeringens respektive påståenden att avgiften för att täcka de sociala skulderna, vars tillämpning innebar ett åsidosättande av gemenskapsrätten, endast berörde ett fatal arbetstagare då den utgjorde den lägsta avgiftssatsen. Domstolen Kade redan i dom av den 13 december 1989 i mål C-49/89, Corsica Ferries France (REG 1989, s. 4441), punkt 8, presenterat denna lösning.

17 Punkt 21 i repliken.

18 Punkt 16 i dupliken.

19 Se domen i det ovannämnda målet Verkooijen, punkt 61 och där anförda domar.

20 Grosclaude, J., och Marchessou, P., Droit fiscal général, Dalloz förlag, andra utgåvan, 1999, s. 167, punkt 230 in fine.

21 Punkterna 18-20.

22 Se dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe Zentral (REG 1979, s. 649; svensk specialutgåva, volym 4, s. 377), punkt 8, av den 15 maj 1997 i mål C-250/95, Futura Participations och Singer (REG 1997, s. I-2471), punkt 31, och av den 8 juli 1999 i mål C-254/97, Baxter m. fl. (REG 1999, s. I-4809), punkt 18, samt domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkt 39.

23 Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien, punkterna 38 och 39, där domstolen upprepade det synsätt som antagits i dom av den 23 februari 1995 i de förenade målen C-358/93 och C-416/93, Bordessa m.fl. (REG 1995, s. I-361), punkterna 21 och 22, och av den 14 december 1995 i de förenade målen C-163/94, C-165/94 och C-250/94, Sanz de Lera m.fl. (REG 1995, s. I-4821), punkt 22.

24 Se punkt 41 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien.

25 Domstolen har således underkänt en belgisk inkomstskattelag som på grund av svårigheten att kontrollera intygen om inbetalade premier i övriga medlemsstater innehöll föreskrifter om att avdrag för försäkringspremier endast medgavs om de hade betalats i Belgien. Enligt domstolen kunde lagen hindra den fria rörligheten för arbetstagare och det fria tillhandahållandet av tjänster, och det fanns inte något som hindrade de nationella myndigheterna från att kräva att den berörda personen lämnade nödvändig bevisning (domen í det ovannämnda målet Bachmann, punkt 20). Domstolen har också slagit fast att behovet av att säkerställa en effektiv skattekontroll inte rättfärdigar uppställandet av en allmän presumtion att kostnader för deltagande i utbildningskurser inte är att anse som kostnader för intäkternas förvärvande om de avser kurser som hålls på orter som utgör sedvanliga turistmål belägna i andra medlemsstater, medan någon sådan presumtion inte föreligger för kurser som hålls på orter belägna i Danmark (målet rörde dansk lagstiftning), eftersom det inte finns något som hindrar skattemyndigheterna att kräva att den skattskyldiga personen lämnar konkret bevisning för bedömningen av om avdrag skall medges (dom av den 28 oktober 1999 i mål C-55/98, Vestergaard, REG 1999, s. I-7641, punkterna 25 och 26). En liknande anmärkning har riktats mot en särskild skatt i Frankrike på företag som framställer och säljer en eller flera farmaceutiska specialiteter, där beskattningsunderlaget endast får minskas genom avdrag för kostnader för forskning som bedrivs i Frankrike. Denna reglering, som motiveras av behovet att säkerställa skattekontrollen, innebär nämligen ett absolut hinder för den skattskyldige att bevisa att kostnaderna för forskning faktiskt har nedlagts (domen i det ovannämnda målet Baxter m.fl., punkterna 19 och 20). Domstolen har också riktat anmärkningar mot en bestämmelse avseende inkomstbeskattningen i Luxemburg, som också är tilllämplig på kollektiva organisationer, enligt vilken förlustutjämning för skattskyldiga personer som saknar hemvist i Luxemburg, men som har en filial där, förutsätter att bokföring avseende den bedrivna verksamheten har upprättats och bevarats och att bokföringen Överensstämmer med relevanta nationella bestämmelser på området. Enligt domstolen utgör detta ett oproportionerligt krav eftersom det räcker att be den skattskyldige att visa klart och precist att omfattningen av de förluster som denne påstår sig ha lidit motsvarar hans förluster i Luxemburg (domen i det ovannämnda målet Futura Participations och Singer, punkt 32 och följande punkter).

26 Punkt 20.

27 Svaranderegeringen har åberopat den av mig redan nämnda domen i det ovannämnda målet Safir, och påpekat att denna omkastning inte är förenlig med friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom de bördor som åläggs den skattskyldige kan avhålla honom från att teckna kontrakt avseende finansiella produkter med företag som är etablerade i utlandet. Detta argument utgör en paradox då det utgör ett försvar av en större begränsning av denna frihet bestående inte bara av att den skattskyldige åläggs en viss skyldighet att förete bevisning som uppfyller de exakta rekvisiten för att valmöjligheten i bestämmelsen skall få utnyttjas, utan helt enkelt av att denne nekas alla valmöjligheter, vilket inverkar ännu mera avhållande. Villkoren i domen i det ovannämnda målet Safir avsåg inte alls skyldigheten att tillhandahålla skattemyndigheten vissa uppgifter för att åtnjuta en skatterättslig fördel. Skyldigheterna var mera omfattande för innehavarna av livförsäkringar som tecknats hos företag som inte var etablerade i Sverige (om försäkringstagaren ville åtnjuta befrielse från eller nedsättning av premieskatten måste denne bland annat registrera sig och deklarera betalningen av premien vid ett centralt organ, återköp av försäkringen efter en kort period var mera betungande och den skattskyldige hade att tillhandahålla uppgifter om beskattningen av försäkringsföretaget). Ytterst aktualiseras proportionalitetsprincipen. I nämnda fall innebar bestämmelserna i den svenska lagstiftningen ett åsidosättande av denna princip. Icke desto mindre utgör inte kravet på den skattskyldige att lämna exakta uppgifter till myndigheterna för att få en skattemässig fördel någon överträdelse av principens gränser.

28 Förslag till avgörande i det ovannämnda målet Schmid, punkterna 47 och 48.

29 Se punkterna 24 och 26 i dupliken.

30 Se Grosclaude, J., och Marchessou, P., op.cit., s. 167, punkt 230.

31 Punkterna 27 och 28 i dupliken.

32 Rådets direktiv 77/799/EEG av den 19 december 1977 om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område (EGT L 336, s. 15; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 64).

33 På senare tid, dom av den 3 oktober 2002 i mål C-136/00, Danner (REG 2002, s. I-8147), punkt 49 och följande punkter, och av den 26 juni 2003 i mål C-422/01, Skandia och Ramstedt (REG 2003, s. I-6817), punkt 42 och följande punkter.

34 Domen i det ovannämnda målet Vestergaard, punkterna 26 och 28.

35 Exempelvis i form av rådets direktiv 76/308/EEG av den 15 mars 1976 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar uppkomna till följd av verksamhet som utgör en del av finansieringssystemet för Europeiska utvecklingsoch garantifonden för jordbruket och av jordbruksavgifter och tullar samt med avseende på mervärdesskatt (EGT L 73. s. 18; svensk specialutgåva, område 2, volym 2, s. 66), vilket i sin ändrade lydelse enligt rådets direktiv 2001/44/EG av den 15 juni 2001 (EGT L 175, s. 17) har ändrat beteckning till ... direktiv ... om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som har avseende på vissa avgifter, tullar, skatter och andra åtgärder [artikel 1.1 och 1.2 g)].

36 artikel 8.1 och 8.2 i direktiv 77/799 och artikel 4.3 a och b i direktiv 76/308.

37 Domstolen har särskilt i dom av den 28 januari 1992 i mål C-300/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-305), bekräftat att när det på grund av att lagstiftningen eller förfarandet i en annan medlemsstat inte medges att den behöriga myndigheten gör utredningar och inte heller att den får ta del av eller använda information för sitt eget behov, kan omöjligheten att få bistånd från denna andra medlemsstat inte rättfärdiga en underlåtenhet att tillämpa en skattemässig fördel på avkastning som erhållits in nämnda medlemsstat (punkt 13).

38 Se domarna i de ovannämnda målen Bachmann, punkt 20, kommissionen mot Belgien (mål C-300/90), punkt 13, Danner, punkt 50, och Skandia och Ramstedt, punkt 43.

39 Punkt 74.

40 Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Belgien (mål 478/98), punkt 45.