Domstolens Dom (andra avdelningen) den 6 april 2006

I mål C-456/04, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Tribunale amministrativo regionale per la Sicilia (Italien), genom beslut av den 20 juli 2004, som inkom till domstolen den 29 oktober 2004, i målet mellan

meddelar DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J. Makarczyk, R. Schintgen, P. Kūris och J. Klučka (referent), generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: H. von Holstein, biträdande justitiesekreterare,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 november 2005,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Agip Petroli SpA, genom R. Longanesi Cattani, G. Pitruzzella och A. Cariola, avvocati, Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato, Greklands regering, genom E.-M. Mamouna, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom A. Hare, i egenskap av ombud, Norges regering, genom A. Eide, i egenskap av ombud, biträdd av C. Galtung, attorney general for civil affairs, Europeiska gemenskapernas kommission, genom K. Simonsson, i egenskap av ombud, biträdd av G. Conte och E. Boglione, avvocati,

och efter att den 8 december 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.3 i rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 203) (nedan kallad förordningen).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Agip Petroli SpA (nedan kallat Agip Petroli) och Capitaneria di porto di Siracusa, Capitaneria di porto di Siracusa — Sezione staccata di Santa Panagia (nedan kallad hamnmyndigheten) och Ministero delle Infrastrutture e dei Transporti. Begäran avser hamnmyndighetens beslut att inte ge ett grekiskflaggat tankfartyg tillstånd att utföra en öcabotageresa mellan Magnisi och Gela.

3. Tredje, fjärde, sjunde och åttonde skälen till förordningen har följande lydelse:

4. I artikel 1.1 i förordningen föreskrivs följande:

5. I artikel 2 i förordningen föreskrivs följande:

6. I artikel 3 i förordningen föreskrivs följande:

7. Det framgår av hänskjutandebeslutet att Agip Petroli har chartrat det grekiskflaggade tankfartyget Theodoros IV (nedan kallat Theodoros IV) för att transportera en last med råolja mellan Magnisi och Gela på Sicilien. Agip Petroli åberopade artikel 3.3 i förordningen för att motivera att det gjordes undantag från värdstatens lagstiftning, det vill säga Republiken Italiens, för att i stället tillämpa flaggstatens lagstiftning, det vill säga Republiken Greklands. Agip Petroli hävdade, i sin ansökan om tillstånd att få genomföra ovannämnda öcabotageresa, att fartyget direkt efteråt skulle utföra en resa direkt till utlandet utan last om bord (ballastresa).

8. Hamnmyndigheten avslog i beslut av den 6 december 2001 ansökan med motiveringen att det fanns filippinska sjömän ombord på Theodoros IV, vilket strider mot artikel 318 i den italienska sjölagen.

9. Hamnmyndigheten motiverade beslutet att tillämpa italiensk rätt med att hänvisa till ministeriets cirkulär TMA3/CA/0230 av den 31 januari 2000. Enligt cirkuläret syftar artikel 3.3 i förordningen, i vilken det undantagsvis föreskrivs att flaggstatens lagstiftning skall tillämpas, endast på det fall när resan som följer efter eller föregår en cabotageresa är driftsmässigt och kommersiellt oberoende med last som har en utrikes hamn som slutlig destination eller ursprungshamn. Bestämmelsen kan följaktligen inte åberopas när fartyget före eller efter öcabotageresan har utfört en ballastresa eller en resa med varor, som till följd av varornas kvantitet eller kvalitet inte möjliggör att resan kan betraktas som oberoende.

10. Agip Petroli överklagade beslutet till den hänskjutande domstolen. Denna ansåg att det var möjligt att tolka artikel 3.3 i förordningen på två sätt. Enligt den hänskjutande domstolen talar kravet på att undvika att bestämmelsen i artikel 3.2 kringgås genom arrangerade serier av cabotageresor för en restriktiv tolkning. Det saknas emellertid stöd i bestämmelsen för en tolkning, där bestämmelsens räckvidd begränsas till resor med last ombord.

11. Tribunale amministrativo regionale per la Sicilia vilandeförklarade därför målet och hänsköt följande tolkningsfråga till domstolen:

12. Den hänskjutande domstolen önskar med tolkningsfrågan få klarhet i huruvida, med avseende på varutransporter till sjöss inom medlemsstaterna, begreppet resan som följer efter eller föregår en cabotageresa (nedan kallad internationell resa) i artikel 3.3 i förordningen endast omfattar resor med last ombord eller om begreppet även kan utsträckas till att omfatta ballastresor.

13. Det skall inledningsvis erinras om att syftet med den liberalisering som eftersträvas i förordningen, och som i synnerhet framgår av tredje och fjärde skälen till förordningen, är att avveckla inskränkningar i rätten att tillhandahålla sjötransporttjänster inom medlemsstaterna. Denna har ännu inte uppnåtts helt. Öcabotage är ett av de områden som innebär en begränsning av den liberalisering som föreskrivs i förordningen. Medan det föreskrivs i artiklarna 1 och 3.1 i förordningen att det i princip är flaggstatens bestämmelser som skall gälla föreskrivs det ett undantag för öcabotage i artikel 3.2 i samma förordning. Enligt artikel 3.2 i förordningen regleras med avseende på fartyg som utför öcabotage alla frågor som rör bemanning av värdstatens bestämmelser. Likväl föreskrivs i artikel 3.3 i förordningen principen att det är flaggstatens bestämmelser som skall tillämpas när öcabotaget föregår eller följer efter en internationell resa med ett fartyg med en bruttovikt över 650 ton.

14. Vad beträffar begreppet internationell resa skall det genast erinras om att det i artikel 3.2 i förordningen endast krävs att cabotageresan föregår eller följer efter en internationell resa utan att det ges någon vägledning vare sig avseende begreppet resa eller med avseende på om det eventuellt skall finnas last ombord på fartyg med en vikt över 650 bruttoton.

15. Eftersom förordningen varken innehåller någon definition av begreppet resa eller någon annan vägledning som ger anledning att anta att gemenskapslagstiftaren avsett att kompletterande kriterier skulle beaktas, såsom att fartyget har last ombord eller att den internationella resan är driftsmässigt och kommersiellt oberoende, skall begreppet resa förstås så att det i princip omfattar alla resor oavsett om det finns last ombord eller inte.

16. Denna tolkning överensstämmer för övrigt med förordningens syfte, nämligen att göra det möjligt att fritt tillhandahålla cabotagetjänster på de villkor och med de begränsningar som följer av förordningen (se särskilt dom av den 20 februari 2001 i mål C-205/99, Analir m.fl., REG 2001, s. I-1271, punkt 19). Ovannämnda tolkning medför att artikel 3.3 i förordningen skall tillämpas fullt ut genom att det föreskrivs i bestämmelsen att det är flaggstatens bestämmelser som skall gälla vilket utgör en direkt konsekvens av förordningens syfte.

17. Denna tolkning bekräftas likaså av hur det går till i praktiken på sjötransportområdet där det förefaller vara brukligt att ibland utföra ballastresor.

18. Det kan emellertid, trots ovannämnda påpekande, inte tillåtas att ballastresor missbrukas för att kringgå bestämmelserna i artikel 3 i förordningen och för att underminera förordningens syfte, såsom det har erinrats om i punkt 13 i denna dom.

19. Det skall härvid erinras om att det enligt fast rättspraxis är förbjudet för dem som berörs av gemenskapsrätten att genom missbruk eller på bedrägligt sätt åberopa gemenskapsrätten (se särskilt dom av den 12 maj 1998 i mål C-367/96, Kefalas m.fl., REG 1998, s. I-2843, punkt 20, av den 23 mars 2000 i mål C-373/97, Diamantis, REG 2000, s. I-1705, punkt 33, och av den 21 februari 2006 i mål C-255/02, Halifax m.fl., REG 2006, s. I-1609, punkt 68).

20. Tillämpningen av gemenskapsbestämmelser kan nämligen inte utsträckas till att omfatta förfarandemissbruk från näringsidkarnas sida, det vill säga transaktioner som inte genomförs i samband med normala affärstransaktioner utan endast i syfte att genom missbruk kringgå gemenskapslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 1977 i mål 125/76, Cremer, REG 1977, s. 1593, punkt 21, av den 3 mars 1993 i mål C-8/92, General Milk Products, REG 1993, s. I-779, punkt 21, och domen i det ovannämnda målet Halifax m.fl., punkt 69).

21. De nationella domstolarna kan således på grundval av sakliga omständigheter ta fasta på den berörde personens missbruk för att, i förekommande fall, neka honom den rättighet som följer av den åberopade gemenskapsbestämmelsen. De måste dock därvid ta hänsyn till syftet med ifrågavarande bestämmelse (se domen i det ovannämnda målet Diamantis, punkt 34 och där anförd rättspraxis).

22. Det är nämligen inte heller tillåtet att rederiet på konstlad väg skapar en internationell ballastresa för att kunna tillämpa artikel 3.3 i förordningen på resan, det vill säga flaggstatens lagstiftning, i stället för artikel 3.2 i förordningen, nämligen värdstatens lagstiftning.

23. För att konstatera att förfarandemissbruk föreligger fordras dels att den internationella ballastresan, trots att alla villkor som föreskrivs i artikel 3.3 formellt har tillämpats, leder till att redaren omfattas av flaggstatens bestämmelser i alla frågor om bemanning och att syftet med artikel 3.2 härmed undergrävs. Syftet med artikel 3.2 i förordningen är just att värdstatens bestämmelser skall tillämpas i alla frågor om bemanning vid öcabotage. Det skall dessutom framgå av samtliga objektiva omständigheter att syftet med den internationella ballastresan är att undvika att artikel 3.2 i förordningen tillämpas i stället för artikel 3.3 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Halifax m.fl., punkt 86).

24. Det ankommer på den nationella domstolen att i enlighet med nationella bestämmelser om bevisning, i den mån som gemenskapsrättens verkan inte hotas, pröva om det föreligger omständigheter som påvisar ett sådant missbruk i tvisten vid den nationella domstolen (se dom av den 21 juli 2005 i mål C-515/03, Eichsfelder Sclachtbetrieb, REG 2005, s. I-7355, punkt 40, och domen i det ovannämnda målet Halifax, punkt 76).

25. Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall frågan besvaras sålunda att begreppet internationell resa i artikel 3.3 i förordningen i princip omfattar alla resor från eller till en annan stat, oavsett om fartyget har last ombord eller inte. Det kan emellertid inte tillåtas att resor utan last ombord missbrukas för att kringgå bestämmelserna i förordningen. Missbruk förutsätter att den internationella ballastresan, trots att villkoren i artikel 3.3 i förordningen formellt har tillämpats, leder till att redaren omfattas av flaggstatens bestämmelser i alla frågor om bemanning och att syftet med artikel 3.2 i samma förordning härmed undergrävs. Syftet med artikel 3.2 är att värdstatens bestämmelser skall tillämpas i alla frågor om bemanning vid öcabotage. Det skall dessutom även framgå av samtliga objektiva omständigheter att syftet med den internationella ballastresan är att undvika att artikel 3.2 i förordningen tillämpas i stället för artikel 3.2.

26. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: italienska.