Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 5 december 2006

1 Originalspråk: engelska.

2 EGT L 239, 2000, s. 19.

3 EGT L 190, 2002, s. 1.

4 Genom Amsterdamfördraget fogat till Fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

5 EGT L 239, 2000, s. 13.

6 Artikel 2.1 första stycket.

7 Skäl 5.

8 Artikel 3.2.

9 Bundesgesetzblatt 2006 del 1 nr 6 av den 25 juli 2006,

10 Domstolens dom i mål C-436/04, Van Esbroeck (REG 2006, s. I-2333), avkunnades den 9 mars 2006. Generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer föredrog sitt förslag till avgörande den 20 oktober 2005.

11 Se domar av den 28 september 2006 i mål C-150/05, Van Straaten (REG 2006, s. I-9199), och i mål C-467/04, Gasparini (REG 2006, s. I-9327).

12 Punkt 36.

13 Punkt 37.

14 Domen i målet Van Esbroeck (ovan fotnot 10), punkterna 31, 32 och 35. När sanktionsåtgärder på gemenskapsnivå och nationell nivå sammanfaller för samma gärning på det konkurrensrättsliga området har domstolen vidare krävt att det rättsliga intresse som skyddas av de gemenskapsrättsliga respektive nationella reglerna skall vara identiskt, för att principen ne bis in idem skall vara tillämplig. Av de skäl jag angav i mitt förslag till avgörande i målet Gasparini (ovan fotnot 11), punkterna 155-158 anser jag att den uppenbara motstridigheten i dessa två linjer i rättspraxis går att lösa.

15 Punkt 38.

16 Punkt 37.

17 Punkt 52 i hans förslag till avgörande (ovan fotnot 10).

18 Jämför analysen av sambandet mellan regeln om förbud mot dubbel lagföring och principen ne bis in idem i punkterna 72-77 i mitt förslag till avgörande i målet Gasparini (ovan fotnot 11).

19 Enligt begäran om förhandsavgörande var Jürgen Kretzinger endast anhållen en dag i samband med det första åtalet. Det finns inga uppgifter i detta avseende i fråga om det andra åtalet i Ancona.

20 Se artiklarna 5.1 c och 5.3 i Europakonventionen.

21 Europadomstolens rättspraxis rörande artiklarna 5.1 c och 5.3 är riklig. Se särskilt, Ječius mot Litauen, nr 34578/97 ECHR 2000-IX.

22 Vilket är fallet exempelvis i Frankrike.

23 Se, exempelvis, Smirnova mot Ryssland, nr 46133/99 och nr 48183/99, 59 § ECHR 2003-IX och där angiven rättspraxis.

24 Se punkt 57 ovan.

25 Principen kallas närmare bestämt principe d'imputation i fransk straffrätt och Anrechnungsprinzip i tysk straffrätt. Se även avgörandet från House of Lords i målet Regina mot Governor of Her Majesty's Prison Brockhill, Ex parte Evans (nr 2) (2001) 2 AC 19, där Lord Hope of Craighead hänvisade till den allmänna principen ... att perioder som tillbringats i häkte i avvaktan på rättegång eller dom, som endast är hänförliga till det brott för vilket lagöverträdaren döms, skall beaktas vid beräkningen av längden på den period som lagöverträdaren skall vara frihetsberövad efter det att han dömts. Principen speglas också i artikel 26.1 i rambeslutet (som finns i kapitel 3, med rubriken Följder av överlämnandet), enligt vilken [d]en utfärdande medlemsstaten skall avräkna tiden för frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder från det totala frihetsberövande som skall avtjänas i den utfärdande medlemsstaten som ett resultat av att ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd har dömts ut. I vissa medlemsstater som Tyskland och delar av Förenade kungariket har den behöriga domstolen enligt påföljdsreglerna rätt att neka att tillämpa principen av skäl som hänger samman med lagöverträdarens uppförande under häktningsperioden. Avvikelser skall dock motiveras i vederbörlig ordning.

26 Se analysen i punkterna 53-64 i mitt förslag till avgörande i mål C-367/05, Kraaijenbrink, som jag också föredragit i dag.

27 Den möjligheten är givetvis rent hypotetisk. Som jag förklarat ovan erkänns principen om avräkning av häktningsperioder i avvaktan på rättegång i alla nationella straffrättsliga system.

28 Alternativt fullgör den prövotid som sammanhänger med ett villkorligt (fängelse-) straff, vilket beskrivits ovan.

29 Jag anser att artikel 56 i tillämpningskonventionen bara anger den allmänna avräkningsprincipen (som är tillämplig på tidigare påföljder som utdömts för samma gärning, oberoende av deras art) med avseende på Schengen och endast i fråga om straff som inbegriper frihetsberövande. Det faktum att artiklarna 54 och 56 båda återfinns i kapitel 3 i avdelning III i tillämpningskonventionen, under rubriken Principen ne bis in idem (icke två gånger för samma sak), påverkar enligt min uppfattning inte det faktum att de utgör två självständiga principer i EU-rätten. Jag har diskuterat avräkningsprincipen i mitt förslag till avgörande i målet Kraaijenbrink (ovan fotnot 26), punkterna 53-64, och hänvisar till den analysen.

30 I målet Kraaijenbrink (ovan fotnot 26) tog den nederländska regeringen kraftfullt avstånd från kommissionens muntliga yttrande att så var fallet. Se punkt 54 i mitt förslag till avgörande i det målet.

31 Bestämmelserna om anhållande av misstänkta terrorister kan vara strängare.

32 Det ledande avgörandet är Brogan m.fl. mot Förenade kungariket, dom av den 29 november 1988, serie A nr 145-B.

33 Det är korrekt att vissa nationella system har föreskrifter om att vissa perioder av anhållande (vanligen perioder som inte överskrider 24 timmar) inte skall avräknas från det slutliga fängelsestraff som utdöms. Det utgör ett försumbart undantag från huvudregeln.

34 Punkt 20 ovan.

35 Se, exempelvis, domen i målet Van Straaten (ovan fotnot 11), punkt 34.

36 Ibidem, punkt 33.

37 Rambeslutet är tillämpligt på samtliga EU:s medlemsstater, medan tillämpningskonventionen endast är tillämplig på de medlemsstater som har införlivat Schengenregelverket fullt ut, samt Norge och Island i egenskap av avtalsparter till tillämpningskonventionen och Förenade kungariket och Irland i fråga om, bland annat, artiklarna 54-58 i tillämpningskonventionen. Se punkt 75 i mitt förslag till avgörande i målet Gasparini (ovan fotnot 11).

38 Enligt den hänskjutande domstolens uppfattning är detta precis vad som inträffat i fråga om de domar som avkunnats i Italien.

39 De principer som gäller utevarodomar har nyligen sammanfattats av Europadomstolen i domen i målet Sejdovic mot Italien (GC), nr 56581/00, 81 § och följande paragrafer, ECHR 2006.

40 Se bedömningen i punkterna 85-90 ovan angående den första delen av den tredje frågan, som gäller i lika hög grad här.

41 Dom av den 11 februari 2003 i mål C-187/01, Gözütok och Brügge (REG 2003, s. I-1345).

42 Se även artikel 14.7 i 1966 års internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, där det föreskrivs att [i]ngen får lagforas eller straffas på nytt för ett brott för vilket han eller hon tidigare blivit slutligt fälld till ansvar eller frikänd i enlighet med varje lands lag och rättegångsordning.

43 Se domen i målet Gözütok och Brügge (ovan fotnot 41).