Domstolens Dom (första avdelningen) den 6 april 2006
I mål C-124/05, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Gerechtshof te ’s-Gravenhage (Nederländerna), genom beslut av den 3 mars 2005 som inkom till domstolen den 16 mars 2005, i målet
DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna K. Schiemann, N. Colneric (referent), K. Lenaerts och E. Juhász, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 december 2005,
med beaktande av de yttranden som avgetts av Federatie Nederlandse Vakbeweging, genom L.S.J. de Korte och A.C. Vijn, advocaten, Konungariket Nederländerna, genom H.G. Sevenster och M. de Mol, båda i egenskap av ombud, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, genom T. Linden, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom N. Yerrell och P. van Nuffel, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 12 januari 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
De gemenskapsrättsliga bestämmelserna
Den nationella lagstiftningen
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.2 i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, s. 18), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/34/EG av den 22 juni 2000 (EGT L 195, s. 41) (nedan kallat direktivet).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Federatie Nederlandse Vakbeweging (nederländsk sammanslutning av fackföreningar) och nederländska staten avseende frågan huruvida möjligheten att återköpa semesterdagar som omfattas av den årliga minimisemestern i den mening som avses i direktivet och som har sparats från tidigare år står i strid med artikel 7.2 i direktivet.
3. Direktivet har antagits på grundval av artikel 118a i EG-fördraget (artiklarna 117– 120 i EG-fördraget har ersatts av artiklarna 136 EG–143 EG). Enligt direktivets artikel 1.1 föreskrivs i direktivet minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.
4. I avsnitt II i direktivet föreskrivs de åtgärder som medlemsstaterna skall vidta för att se till att varje arbetstagare får minimiperioder av dygnsvila, veckovila och årlig betald semester. I detta avsnitt återfinns även bestämmelser om raster och den maximala veckoarbetstiden.
5. Vad gäller årlig semester föreskrivs följande i artikel 7 i direktivet:
6. I artikel 17 i direktivet föreskrivs en möjlighet att under vissa förutsättningar avvika från flera av direktivets bestämmelser, dock inte artikel 7.
7. Direktivet har upphävts och från och med den 2 augusti 2004 ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, s. 9). Artikel 7 i direktivet har dock förblivit oförändrad.
8. De relevanta bestämmelserna, vilka antagits i syfte att införliva direktivet med den nederländska rättsordningen, ingår i del 7 avdelning 10 (anställningsavtal) kapitel 3 (semester) i civilrättslagen (Burgerlijk wetboek) (nedan kallad BW).
9. I artikel 7:634 punkt 1 BW föreskrivs följande:
10. Artikel 7:638 BW har följande lydelse:
11. Artikel 7:639 BW har följande lydelse:
12. I artikel 7:640 BW föreskrivs följande:
13. Artikel 7:642 BW har följande lydelse:
14. Artikel 7:645 BW har följande lydelse:
15. Vad gäller ovannämnda lagstiftning har social- och arbetsmarknadsministeriet, gett ut informationsbroschyren Nieuwe vakantiewetgeving. Meer ruimte voor maatwerk (Ny semesterlagstiftning: större utrymme för skräddarsydda lösningar), från februari 2001 (nedan kallad broschyren), vari följande anges:
16. Den nederländska regeringen anförde, sammanfattningsvis, följande under parlamentsbehandlingen av artikel 7:640 BW: Minimisemestern består av ett visst antal dagar som en arbetstagare under alla omständigheter är berättigad till under ett visst år, utan att räkna med extra semesterdagar för detta år och de dagar som sparats från tidigare år. Samtliga dagar som sparats från tidigare år får återköpas oberoende av hur de erhållits. Det saknar således betydelse om dagarna utgjorde extra semesterdagar eller minimisemester under ett tidigare år. Om arbetstagaren inte har utnyttjat minimisemestern (helt eller delvis) av ett eller annat skäl skall dessa dagar inte betraktas som minimisemester under påföljande år. För detta år gäller ju en ny minimisemester. Det får fastställas en kontant ersättning för den outnyttjade rättigheten från det tidigare året.
17. Under parlamentsbehandlingen medgavs det att möjligheten att återköpa semesterdagar kan innebära en risk för att arbetstagarna uppmuntras att inte ta ut semesterdagar i vetskap om att semesterdagar som inte tagits ut under ett tjänsteår kan komma i fråga för återköp åren därefter. Det anfördes i detta sammanhang att arbetsgivarna och arbetstagarna måste ges ett eget ansvar, och att det förväntas att parterna i förekommande fall hanterar denna möjlighet på ett ansvarsfullt sätt. Det påpekades att arbetsgivaren enligt artikel 7:638 punkt 1 BW varje år skall ge arbetstagaren möjlighet att ta ut åtminstone minimisemestern. Arbetstagaren har en ovillkorlig rätt till denna semester.
18. Den nederländska regering föreslog att artikel 7:640 punkt 2 BW skulle anpassas på ett sådant sätt att den del av det totala antalet sparade dagar som uppstått till följd av att det under tidigare år tagits ut färre semesterdagar än det minimum som föreskrivs i lag inte skulle kunna återköpas. Förslaget godtogs inte under parlamentsbehandlingen.
19. FNV väckte talan vid Rechtbank te ’s-Gravenhage och yrkade huvudsakligen att det skulle fastställas att nederländska staten hade agerat rättsstridigt när den i strid med artikel 7.2 i direktivet, inom ramen för tolkningen av begreppet minimisemester i artikel 7:634 BW, fastslog och förklarade att såväl lagstadgade semesterdagar som extra semesterdagar som har sparats från tidigare år inte utgör en del av minimisemestern och i princip kan återköpas. FNV yrkade även att nederländska staten skulle förbjudas att fortsätta sprida information om sin felaktiga tolkning av artikel 7:640 BW och dela ut ovannämnda broschyr samt förpliktas att offentliggöra det kommande avgörandet.
20. Rechtbank te ’s-Gravenhage ogillade talan. I sitt överklagande till Gerechtshof te ’s-Gravenhage yrkade FNV i andra hand dessutom att det skulle fastställas att en rimlig tolkning av artikel 7:640 punkt 2 BW i enlighet med artikel 7.2 i direktivet är att i den mån arbetstagaren under ett visst år har tagit ut färre semesterdagar än det minimiantal semesterdagar som han under samma år enligt lag förvärvade rätten till, så kan de återstående dagarna inte komma i fråga för återköp.
21. Den nationella domstolen anser att det framgår av omständigheterna vid lagens antagande jämförda med ovannämnda broschyr att minimisemestern, om arbetstagaren inte utnyttjar den, ändå kan bytas ut mot en kontant ersättning ett senare år. Broschyren har, med beaktande av lagens förarbeten, ett sådant innehåll som, för det fall innehållet inte överensstämmer med hur direktivet skall tolkas och genomföras, innebär att det är vilseledande och därmed rättsstridigt att sprida broschyren utan någon form av varning (någon sådan varning har inte förekommit). Det är fullt sannolikt att möjligheten till senare återköp av semesterdagar som tillhör minimisemestern kan medföra att arbetstagarna inte tar ut minimisemestern eller endast tar ut en del av den. Genom att nederländska staten har tolkat direktivet felaktigt har FNV:s intressen, i dess egenskap av intresseorganisation för arbetstagare i Nederländerna, skadats.
22. Det är under dessa omständigheter som Gerechshof te ’s-Gravenhage har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
23. Domstolen skall inledningsvis pröva huruvida det är rättsstridigt att överföra dagar som omfattas av den årliga minimisemestern till påföljande år, vilket Europeiska gemenskapernas kommission har gjort gällande.
24. Utan att det är nödvändigt att göra en ingående prövning av denna fråga skall det erinras om att domstolen redan har fastslagit att en ledighet som föreskrivs i gemenskapsrätten inte kan påverka rätten till en annan ledighet som föreskrivs i gemenskapsrätten (se dom av den 14 april 2005 i mål C-519/03, kommissionen mot Luxemburg, REG 2005, s. I-3067, punkt 33). För det fall flera ledigheter som föreskrivs i gemenskapsrätten har ansamlats vid ett årsslut skall den årliga semestern ovillkorligen helt eller delvis överföras till påföljande år.
25. Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktivet utgör hinder för att det enligt en nationell bestämmelse är möjligt att under ett anställningsavtals varaktighet byta ut de semesterdagar som utgör en del av den årliga semestern i den mening som avses i direktivet och som inte tagits ut under ett visst år mot en kontant ersättning ett senare år.
26. Syftet med denna harmonisering på gemenskapsnivå av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att låta dem åtnjuta viloperioder av viss kortaste längd — särskilt årlig betald semester — och adekvata raster (se dom av den 26 juni 2001 i mål C-173/99, BECTU, REG 2001, s. I-4881, punkt 38, och av den 1 december 2005 i mål C-14/04, Dellas m.fl., REG 2005, s. I-10253, punkt 41).
27. Enligt artikel 7.1 i direktivet skall medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.
28. Arbetstagarens rätt till en årlig betald semester måste betraktas som en princip av särskild betydelse i den gemenskapsrättsliga arbetsrätten. Undantag från denna princip får därmed inte göras och de behöriga nationella myndigheterna får endast verkställa principen inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktivet (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 43, och dom av den 18 mars 2004 i mål C-342/01, Merino Gómez, REG 2004, s. I-2605, punkt 29).
29. Regeln att arbetstagare normalt sett skall få åtnjuta faktisk semester stadfästs dessutom i detta direktiv i syfte att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagares säkerhet och hälsa, eftersom det endast är i fall då anställningsförhållandet avslutas som det enligt artikel 7.2 i direktivet är tillåtet att utbyta rätten till årlig betald semester mot kontant ersättning (domarna i de ovannämnda målen BECTU, punkt 44, och Merino Gómez, punkt 30).
30. Semesterns positiva effekt på en arbetstagares säkerhet och hälsa utvecklas visserligen till fullo när den tas ut under det år som den var avsedd för, det vill säga innevarande år. Viloperioden förlorar dock inte sin verkan i detta hänseende om den tas ut vid ett senare tillfälle.
31. Eftersom semester i den mening som avses i direktivet kan bidra till arbetstagarens säkerhet och hälsa även då den tas ut under ett senare år, konstaterar domstolen att den även fortsättningsvis regleras av direktivet.
32. Möjligheten till en kontant ersättning för den överförda årliga minimisemestern skulle under alla omständigheter ge incitament, som inte är förenliga med direktivet, för arbetstagaren att avstå från sin semester eller för arbetsgivaren att uppmana denne därtill.
33. Artikel 7.2 i direktivet utgör följaktligen hinder för att den årliga betalda minimisemestern byts ut mot en kontant ersättning för det fall den överförs till ett senare år.
34. Det skall tilläggas att artikel 7 i direktivet inte förekommer bland de bestämmelser från vilka det enligt direktivet uttryckligen är tillåtet att göra undantag (se domen i det ovannämnda målet BECTU, punkt 41). Det saknar följaktligen betydelse att de berörda parterna träffat avtal om kontant ersättning för den årliga betalda semestern.
35. Av vad som anförts följer att frågan skall besvaras enligt följande. Artikel 7 i direktivet skall tolkas så, att den utgör hinder för att det enligt en nationell bestämmelse är möjligt att under ett anställningsavtals varaktighet byta ut de semesterdagar som utgör en del av den årliga semestern i den mening som avses i artikel 7.1 i direktivet och som inte tagits ut under ett visst år mot en kontant ersättning ett senare år.
36. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft, är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: nederländska.