Förslag till avgörande av generaladvokat M. Poiares Maduro föredraget den 27 september 2007

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 326, s. 13 (nedan kallat det omtvistade direktivet).

3 EUT L 396, s. 45.

4 Se dom av den 10 december 2002 i mål C-29/99, kommissionen mot rådet (REG 2002, s. I-11221), punkterna 45–46.

5 Se dom av den 30 september 2003 i mål C-239/01, Tyskland mot kommissionen (REG 2003, s. I-10333), punkterna 34–37.

6 EUT L 50, s. 1.

7 EUT L 31, s. 18.

8 EUT L 304, s. 12.

9 Se dom av den 22 maj 1990 i mål C-70/88, Parlamentet mot rådet (REG 1990, s. I-2041; svensk specialutgåva, volym 10, s. 425), punkterna 21–23.

10 Under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Se punkterna 20–21 i detta förslag.

11 Se, för ett liknande resonemang, exempelvis, dom av den 18 juni 1996 i mål C-303/94, Parlamentet mot rådet (REG 1996, s. I-2943), punkt 23.

12 Dom av den 17 december 1970 i mål 25/70, Köster (REG 1970, s. 1161; svensk specialutgåva, volym 1, s. 515), punkt 6. Se även dom av den 27 oktober 1992 i mål C-240/90, Tyskland mot kommissionen (REG 1992, s. I-5383; svensk specialutgåva, volym 13, s. 143), punkt 36.

13 Se artiklarna 21 och 30 i rådets förslag till direktiv angående miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus av den 20 september 2000 (EGT 2001, C 62 E, s. 231).

14 Se artiklarna 27 och 30 i det ändrade förslaget till rådets direktiv angående miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus av den 3 juli 2002 (EGT 2002, C 291 E, s. 142).

15 Se punkterna 9–11 i dess svarsinlaga.

16 Skälen 19 och 24 i direktiv 2005/85.

17 Dom av den 18 januari 2005 i mål C-257/01, kommissionen mot rådet (REG 2005, s. I-345), punkt 51.

18 Ibidem, punkt 50. Se redan dom av den 24 oktober 1989 i mål 16/88, kommissionen mot rådet (REG 1989, s. 3457; svensk specialutgåva, volym 10, s. 231), punkt 10.

19 Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23).

20 Domen i det ovan i fotnot 17 nämnda målet C-257/01, kommissionen mot rådet, punkt 51.

21 Som generaladvokaten Léger har påpekat skall det i motiveringen anges varför det är rådet och inte kommissionen som undantagsvis skall utöva befogenheterna i fråga (förslag till avgörande i det ovan i fotnot 17 nämnda målet C-257/01, kommissionen mot rådet, punkt 54).

22 Se punkt 19 i detta förslag.

23 Se dom av den 13 december 2001 i mål C-93/00, Parlamentet mot rådet (REG 2001, s. I-10119).

24 EGT L 117, s. 1.

25 Ibidem, punkt 42.

26 Ibidem, punkt 45.

27 Det skall emellertid preciseras att det inte i denna bestämmelse föreskrivs någon egentlig delegering av lagstiftarens makt utan närmare bestämt en utvidgning av regeringens behörighet på lagstiftningsområdet.

28 Förslag till avgörande i det ovan i fotnot 23 nämnda målet C-93/00, punkt 41.

29 Se exempelvis Jacqué, J.P, La pratique des institutions communautaires et le développement de la structure institutionnelle communautaire, i Bieber, R. och Ress, G, Die Dynamik des Europaïschen Gemeinschaftsrechts, Nomos, Baden-Baden 1987, s. 377, Bleckmann, A, Zur Funktion des Gewohnheitsrechts im europäischen Gemeinschaftsrecht, Europarecht, 1981, s. 101. Och till och med vissa ledamöter i domstolen: se exempelvis Pescatore, P., L’ordre juridique des Communautés européennes: étude des sources du droit communautaire, Presses universitaires de Liège 1973, ny upplaga Bruylant 2006, se särskilt s. 174.

30 Se, exempelvis, dom av den 10 februari 1983 i mål 230/81, Luxemburg mot parlamentet (REG 1983, s. 255; svensk specialutgåva, volym 7, s. 17), punkt 44. Talan angående åsidosättande av parlamentets praxis att hålla en del av sina plenarsammanträden i Luxemburg som åberopats mot en resolution av parlamentet enligt vilken alla plenarsammanträden skulle hållas i Strasbourg ogillades, eftersom denna praxis, då den inte hade godkänts i förväg av medlemsstaterna utan tvärtom varit föremål för protester från Frankrike, inte kunde anses ha gett upphov till en sedvänja. Med andra ord saknades opinio juris.

31 Ibidem, punkterna 48–49.

32 Se domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Köster, punkt 6.

33 Se dom av den 8 april 1976 i mål 43/75, Defrenne (REG 1976, s. 455; svensk specialutgåva, volym 3, s. 59), punkt 58.

34 Se yttrande 1/91 från domstolen av den 14 december 1991 (REG 1991, s. I-6079; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-533), punkt 21. Se redan dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend en Loos (REG 1963, s. 1 och 23; svensk specialutgåva, volym 1, s. 161).

35 Dom av den 23 februari 1988 i mål 68/86, Förenade kungariket mot rådet (REG 1988, s. 855; svensk specialutgåva, volym 9, s. 367), punkt 38.

36 Se, bland annat, dom av den 9 augusti 1994 i mål C-327/91, Frankrike mot kommissionen (REG 1994, s. I-3641; svensk specialutgåva, volym 16, s. I-47): för att bemöta en grund avseende bristande behörighet för att ingå avtalet mellan EEG och Förenta staterna om parternas tillämpning av deras respektive konkurrensrätt, åberopade kommissionen en praxis enligt vilken den hade befogenhet att ingå förvaltningsavtal. Men domstolen ogillade detta argument, med motiveringen att behörigheten att ingå avtal har tilldelats rådet genom artikel 228 EG och att enbart praxis i varje fall inte [kan] väga tyngre än bestämmelserna i fördraget (punkt 36). Se även dom av den 9 november 1995 i mål C-426/93, Tyskland mot rådet (REG 1995, s. I-3723), punkt 21.

37 Se dom av den 18 februari 1986 i mål 174/84, Bulk Oil (REG 1986, s. 559; svensk specialutgåva, volym 8, s. 433), punkt 65.

38 Denna princip är även uttryckt på ett annat sätt i artikel 5 EU: Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen och revisionsrätten skall utöva sina befogenheter på de villkor och för de syften som har fastställts dels genom bestämmelserna i fördragen om upprättande av Europeiska gemenskaperna och i senare fördrag och rättsakter om ändring eller komplettering av dessa fördrag och dels genom de övriga bestämmelserna i det här fördraget.

39 Redan 1958: se dom av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni mot Höga myndigheten (REG 1958, s. 11; svensk specialutgåva, s. 21). Se vidare domen i det ovan i fotnot 12 nämnda målet Köster, punkt 9, och dom av den 29 oktober 1980 i mål 138/79, Roquette Frères mot rådet (REG 1980, s. 3333; svensk specialutgåva, volym 5, s. 405), punkt 33.

40 Domen av den 22 maj 1990 i det ovan i fotnot 9 nämnda målet C-70/88, Parlamentet mot rådet, punkt 22.

41 Dom av den 10 juli 1986 i mål 149/85, Wybot (REG 1986, s. 2391; svensk specialutgåva, volym 8, s. 703), punkt 23.

42 Som följer av fast rättspraxis: se exempelvis dom av den 26 mars 1987 i mål 45/86, kommissionen mot rådet (REG 1987, s. 1493; svensk specialutgåva, volym 9, s. 55), punkt 11, av den 13 maj 1997 i mål C-233/94, Tyskland mot Parlamentet och rådet (REG 1997, s. I-2405), punkt 12, av den 14 april 2005 i mål C-110/03, Belgien mot kommissionen (REG 2005, s. I-2801), punkt 78, av den 13 september 2005 i mål C-176/03, kommissionen mot rådet (REG 2005, s. I-7879), punkt 45, och av den 10 januari 2006 i mål C-94/03, kommissionen mot rådet (REG 2006, s. I-1), punkt 34.

43 Domen i det ovan i fotnot 35 nämnda målet Förenade kungariket mot rådet, punkt 38.

44 I det målet medförde nämligen den rättsliga grunden i sekundärrätten att rådet antog rättsakten enhälligt i stället för med kvalificerad majoritet såsom föreskrivs i fördraget.

45 Se punkt 29 i detta förslag.

46 Se dom av den 26 mars 1996 i mål C-271/94, Parlamentet mot rådet (REG 1996, s. I-1689), punkt 24, och av den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade kungariket mot rådet (REG 1996, s. I-5755), punkt 19. Se redan domen i det ovan i fotnot 25 nämnda målet Förenade kungariket mot rådet, punkt 24.