Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 17 september 2009

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (EGT L 182, s. 1) (nedan kallat direktiv 1999/31 eller deponeringsdirektivet).

3 EGT L 200, s. 35 (nedan kallat direktiv 2000/35 eller direktivet om sena betalningar).

4 Direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39), senast ändrat (innan direktiv 1999/31 antogs) genom kommissionens beslut 96/350/EG (EGT L 135, s. 32).

5 Detta direktiv förefaller ha införlivats med den nationella rättsordningen genom lagstiftningsdekret nr 36 av den 13 januari 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 59 av den ). Detta korshänvisar inte till lag nr 549/95 (se nedan fotnot 8), och den nationella domstolen har inte hänvisat till detta i sitt beslut om hänskjutande. Följaktligen förblir förhållandet mellan de båda oklart a) vad gäller den nationella lagstiftningen, och b) som metod för införlivandet av direktivet.

6 Detta direktiv införlivades med den nationella lagstiftningen genom lagstiftningsdekret nr 231 av den 9 oktober 2002 (GURI nr 249 av den ).

7 Ordinarie tillägg till GURI nr 302 av den 29 december 1995 (nedan kallad lag nr 549/95).

8 En kommunal myndighet producerar inte i allmänhet den volym avfall som den avlämnar. Den samlar istället avfall från hem och företag inom kommunen. Dessa hem och företag bidrar sedan till den del av deponeringsavgiften som avser deras avfall till de kommunala myndigheterna genom skatter. Den italienska regeringen angav vid förhandlingen att dessa skatter uppbärs oavsett om huvudmannen för deponin ersätts för avgiften.

9 Den hänskjutande domstolen har angett att sanktionsavgifterna numera regleras genom lagstiftningsdekret nr 471 av den 18 december 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 5 av den ).

10 De aktuella beloppen kan inte anses obetydliga. Genom de två ifrågasatta underrättelserna ålades sanktionsavgifter på 26588,21 EUR respektive 11901,79 EUR.

11 Dom av den 16 juli 2009 i mål C-254/08, Futura Immobiliare m.fl. (REG 2009, s. I-6995), punkt 28 och där angiven rättspraxis.

12 Dom av den 23 mars 2006 i mål C-210/04, FCE Bank (REG 2006, s. I-2803), punkt 21 och där angiven rättspraxis. Detta omfattar fall där ingen specifik fråga framgår av beslutet om hänskjutande: Dom av den i mål C-107/98, Teckal (REG 1999, s. I-8121), punkt 34.

13 EUT C 183, 2008, s. 12.

14 Dom av den 19 februari 2009 i mål C-321/07, Schwarz (REG 2009, s. I-1113), punkt 48.

15 Dom av den 11 april 2000 i de förenade målen C-51/96 och C-191/97, Deliège (REG 2000, s. I-2549), punkt 58.

16 Se punkt 22 ovan.

17 Den omständigheten att det i artikel 10 anges två specifika kostnadsposter som ska omfattas så långt möjligt kan inte utesluta att även andra kostnader som utgör del av alla kostnader för att inrätta och driva deponeringsanläggningen omfattas.

18 Se artikel 3.24 och 3.25 i lag nr 549/95.

19 Se artikel 3.28.

20 Se skäl 5 i deponeringsdirektivet och artikel 15 i direktiv 75/442 (se ovan fotnot 4). Se även dom av den 7 september 2004 i mål C-1/03, Van de Walle (REG 2004, s. I-7613), punkterna 57 och 58 angående tolkningen av direktivet.

21 Och genom lokalbeskattning övervältrad i sin tur på de hem och företag som faktiskt producerar avfallet.

22 Kommissionen angav vid förhandlingen att denna typ av mekanism har använts av ett antal medlemsstater och att den, då den används korrekt, varken var den bästa eller den sämsta av de befintliga alternativen för att införliva deponeringsdirektivet.

23 Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01–C-403/01, Pfeiffer (REG 2004, s. I-8835), punkt 115 (och se mer allmänt punkterna 110–118), senast angiven i dom av den i mål C-12/08, Mono Car Styling (REG 2009, s. 6653), punkterna 60-64.. Se även dom av den i mål C-131/97, Carbonari m.fl. (REG 1999, s. I-1103), punkterna 48–50.

24 Se exempelvis dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kaumann (REG 1984, s. I-1891; svensk specialutgåva, volym 7, s. 577), punkt 15, och av den i mål C-62/00, Marks and Spencer (REG 2002, s. I-6325), punkterna 22–28 och där angiven rättspraxis. För en användbar sammanfattning av principen om full verkan, se även Prechal, Sacha, Directives in EC Law (Oxford University Press, 2005, s. 51–54 och 87–91).

25 Se i särskilt punkt 22 ovan.

26 Kommissionen hävdade vid förhandlingen att kommunala myndigheter åtnjöt näst intill immunitet från sådana indrivningsförfaranden. Den italienska regeringen bestred detta påstående men uppgav att huvudmannen för en deponeringsanläggning först måste införskaffa ett domstolsföreläggande med anmodan om att den kommunala myndigheten ska betala och därefter inleda ytterligare förfaranden om (eller när) denna myndighet inte efterlever föreläggandet.

27 Den italienska regeringen gjorde inte gällande, vare sig i sitt skriftliga yttrande eller vid förhandlingen, att Pontina Ambiente överdrev frekvensen av de kommunala myndigheternas sena betalningar till huvudmän för deponeringsanläggningar.

28 Pontina Ambiente gjorde gällande att, såvida deponeringsanläggningen inte användes i sin fulla kapacitet, kunde bolaget inte veta hur mycket avfall som deponerades (och således hur mycket skatt det var skyldigt att betala), utan var tvunget att invänta upplysningar angående kvantiteterna från de kommunala myndigheter som avlämnade avfallet. Jag kan inte godta detta påstående. Enligt min uppfattning kan en kommersiell aktör rimligen förväntas inrätta någon typ av mekanism för att kontrollera vad som levereras till den. Det kan antas ligga såväl i Pontina Ambientes eget kommersiella intresse som i intresset av att nå de mål som eftersträvas med deponeringsdirektivet att inrätta en möjlighet att kontrollera vilka kvantiteter av avfall som de kommunala myndigheterna avlämnar för deponering.

29 Se punkt 21 ovan.

30 Se punkt 49 ovan.

31 Dom av den 11 juli 2002 i mål C-210/00 (REG 2002, s. I-6453).

32 Punkterna 35–52.

33 Punkterna 60–68.

34 Se punkt 21 ovan.

35 Se artikel 3.28 i lag nr 549/95 samt punkterna 17 och 18 ovan.

36 Se artikel 3.26 i lag nr 549/95 och punkt 17 ovan.

37 Den italienska regeringen gjorde visserligen under förhandlingen gällande att Pontina Ambiente hade ställning av en ordinär avtalsbunden gäldenär när det försökte indriva obetalda belopp från solventa eller insolventa kommunala myndigheter.

38 Det ska för fullständighetens skull tilläggas att den gör detta oavsett huruvida ersättningen för skatten faktureras separat från de kommunala myndigheternas betalning för de tillhandahållna tjänsterna.

39 Jämför definitionen av sen betalning i artikel 2.2 i direktivet om sena betalningar. Eftersom de kommunala myndigheternas standardbetalningsvillkor uppenbarligen är 120 dagar (se punkt 22), medger jag att jag hyser vissa tvivel beträffande hur effektiv åberopande av direktivet om sena betalningar kommer att visa sig vara för att lösa de praktiska svårigheter som har gett upphov till förfarandet vid den nationella domstolen.