Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 8 september 2011

1 Originalspråk: spanska.

2 Dom av den 12 juli 1984 i mål 237/83, Prodest (REG 1984, s. 3153).

3 Dom av den 29 juni 1994 i mål C-60/93, Aldewereld (REG 1994, s. I-2991).

4 En kuststats kontinentalsockel omfattar enligt artikel 76.1 i Förenta nationernas havsrättskonvention (nedan kallad havsrättskonventionen), vilken undertecknades i Montego Bay (Jamaica) den 10 december 1982, trädde i kraft den 16 november 1994, ratificerades av Nederländerna den 28 juni 1996 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 (EGT L 179, s. 1), havsbottnen och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför dess territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalrandens ytterkant eller till ett avstånd om 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas, då kontinentalrandens ytterkant inte sträcker sig ut till detta avstånd.

5 Undertecknad i Genève den 29 april 1958 och i kraft sedan den 10 juni 1964 (Förenta nationerna, fördragsregistret, volym 499, s. 311).

6 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1606/98 av den 29 juni 1998 (EGT L 209, s. 1).

7 Dom av den 27 februari 2002 i mål C-37/00, Weber (REG 2002, s. I-2013).

8 Mål C-141/10, kommissionen mot Nederländerna; pågående förfarande (EUT C 161, 2010, s. 19).

9 Dom av den 27 september 1989 i mål 9/88 (REG 1989, s. 2989).

10 Dom av den 18 december 2007 i de förenade målen C-396/05, C-419/05 och C-450/05, Habelt m.fl. (REG 2007, s. I-11895), punkt 122.

11 Ett tillämpningsområde som enligt artikel 52.2 FEU anges närmare i artikel 355 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta är irrelevant i förevarande mål.

12 K. Lenaerts och P. van Nuffel, European Union Law, Sweet & Maxwell, 3 uppl., London, 2011 (12-006).

13 Enligt folkrätten får en gräns som fastställts genom fördrag en varaktighet som själva fördraget inte nödvändigtvis har. Ett fördrag kan upphöra att gälla utan att gränsens fortlevnad påverkas (Internationella domstolens dom av den 3 februari 1994 i målet Libyan Arab Jamahiriya mot Tchad (C.J.I. Recueil 1994, s. 37). Att gränser kan bestå oberoende av de fördrag genom vilka de fastställts visar hur synnerligen viktiga de territoriella gränserna är som stabiliserande faktor för det internationella samfundet.

14 Se allmänt Julio D. González Campos, Luis I. Sánchez Rodríguez och Paz de Andrés Sáenz de Santa María, Curso de Derecho Internacional Público, 4:e omarbetade uppl., Thomson-Civitas, Cizur Menor, 2008.

15 Ett angränsande havsområde ut till en gräns av högst 12 nautiska mil från baslinjer som fastställts i enlighet med havsrättskonventionen (artiklarna 2 och 3 i havsrättskonventionen).

16 Dom av den 24 november 1992 i mål C-286/90, Poulsen (REG 1992, s. I-6019; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-189), punkt 25.

17 Dessa friheter redovisas i artikel 87 i havsrättskonventionen och de gäller för alla stater, vare sig de är kuststater eller kustlösa stater: a) frihet till sjöfart, b) frihet till överflygning, c) frihet att lägga ut undervattenskablar och rörledningar …, d) frihet att uppföra konstgjorda öar och andra enligt folkrätten tillåtna anläggningar…, e) frihet till fiske…, f) frihet till vetenskaplig forskning….

18 Enligt artikel 89 i havsrättskonventionen kan [i]ngen stat göra giltiga anspråk på suveränitet över någon del av det fria havet. Vad beträffar havsbottnen och dess underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion, vilka utgör det område som definieras och regleras i havsrättskonventionen, har det fastslagits att detta område och dess tillgångar utgör mänsklighetens gemensamma arvedel (artikel 136 i havsrättskonventionen) och att ingen stat får göra anspråk på eller utöva suveränitet eller suveräna rättigheter över någon del av det (artikel 137.1 i havsrättskonventionen).

19 Vilken inte [får] sträcka sig utöver 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas (artikel 57 i havsrättskonventionen).

20 Enligt artikel 76.1 i havsrättskonventionen omfattar kontinentalsockeln havsbottnen och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför dess territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalrandens ytterkant eller till ett avstånd om 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas, då kontinentalrandens ytterkant inte sträcker sig ut till detta avstånd.

21 Med dessa avses mineraliska och andra icke levande tillgångar på havsbottnen och i dess underlag … (artikel 77.4 i havsrättskonventionen).

22 … i den meningen att, om inte kuststaten själv utforskar kontinentalsockeln eller utvinner dess naturtillgångar, ingen annan får bedriva sådan verksamhet utan kuststatens uttryckliga medgivande (artikel 77.2 i havsrättskonventionen).

23 Internationella domstolen har slagit fast att dessa rättigheter föreligger ipso facto och från början, till följd av statens suveränitet och som en förlängning av denna, för att utforska havsbottnen och utvinna dess resurser (dom av den 20 februari 1969 i målet North Sea Continental Shelf, Recueil 1969, s. 3, punkt 19).

24 Den omständigheten att den statliga maktens historia i modern tid i allt väsentligt handlar om ett allt starkare utövande av territoriell makt, gör att det område där staten utövar sin makt instinktivt förknippas med det territorium inom vilket staten legitimt utövar sin suveränitet (se allmänt Antonio Manuel Hespanha, El espacio político, i La gracia del Derecho. Economía de la cultura en la Edad Media, Centro de Estudios Políticos y Constitucionales, Madrid, 1993, s. 85 ff.). Detta område är visserligen huvudsakligen territoriellt, men det inskränker sig inte enbart till territoriet. Enligt folkrätten kan en stats makt lagligen sträcka sig utanför dess territorium. Omvänt gör den framväxande rätten för det internationella samfundet att i viss mån ingripa i en stats angelägenheter av humanitära skäl att statens traditionella ensamrätt att utöva sina befogenheter inom det egna territoriet kan ifrågasättas (Dimitris Liakopoulos, L’ingerenza umanitaria nel Diritto internazionale e comunitario, Cedam, Padua, 2007). Båda dessa fenomen visar att den praktiskt taget fullständiga överensstämmelse mellan territoriet som fysiskt område och det område inom vilket suveräniteten utövas som rådde fram till nyligen, inte längre gäller. I själva verket har denna överensstämmelse emellertid varit en följd av den moderna statens historiska utveckling, och således handlar det mer om ett möjligt än ett nödvändigt fenomen. För övrigt kräver suveräniteten, såsom egenskap hos en rättsordning, ett område där den juridiska makt som den ger upphov till kan utövas. Denna juridiska makt tar sig uttryck i skapandet av rättsregler, och hur effektiva dessa är beror på vilken förmåga den som förvaltar dem har att upprätthålla dem. Att denna förmåga framför allt visar sig effektiv inom det fysiska territoriet innebär inte att man inte kan eftersträva (och uppnå) en utomterritoriell effektivitet. I själva verket har rättsordningen, som uttryck för en sollen, i sin sein varken grunden för sin existens eller gränsen för sina anspråk, vilka per definition alltid utgör ideal, utan enbart syftet med det beteende som är avsett att regleras. Att denna reglering endast är effektiv inom gränserna för ett territorium innebär således inte att den endast är rättsligt giltig där. I annat fall glömmer man att territorialiteten inte är en särskild del av den statliga maktens innehåll, utan bara ett villkor för och en egenskap hos denna makt (Raymond Carré de Malberg, Contribution à la théorie générale de l'État, I, Sirey, Paris, 1920, s. 4). Ett bevis på att detta inte bara handlar om teoretiska resonemang är de svårigheter som staterna har att upprätthålla de nationella bestämmelserna om spel i takt med internets utveckling. Detta problem tog generaladvokaten Mengozzi upp i sitt förslag till avgörande av den 4 mars 2010, dom av den 8 september 2010 i de förenade målen Markus Stoß (C-316/07, C-358/07, C-359/07, C-360/07, C-409/07 och C-410/07). Enligt punkt 79 är de svårigheter som en stat kan stöta på i samband med uppdraget att tillse att dess nationella bestämmelser iakttas inte relevanta vid bedömningen av deras förenlighet med unionsrätten. Den begränsning som har slagits fast i den nationella lagstiftningen kommer i sig att vara förenlig eller oförenlig med fördraget. Hur lätt det är att utveckla ett beteende som strider mot dessa nationella regler saknar betydelse härvidlag....

25 EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114.

26 Dom av den 20 oktober 2005 i mål C-6/04, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 2005, s. I-9017), punkt 117. I överensstämmelse med detta hade domstolen redan tidigare i sin dom av den 14 juli 1976 i de förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Kramer m.fl. (REG 1976, s. 1279; svensk specialutgåva, volym 3, s. 155), punkterna 30–33, slagit fast att gemenskapens sakliga lagstiftningskompetens i den mån en motsvarande behörighet folkrättsligt tillkommer medlemsstaterna (punkt 31), även omfattar fiske på öppet hav. Beträffande unionsrätten och havsområdena i allmänhet, se Michel Michael, L’applicabilité du Traité instituant la C.E.E. et du Droit dérivé au plateau continental des États membres, Librairie Général de Droit et de Jurisprudence, Paris, 1984, samt Marc Blanquet och Natalie de Grove-Valdeyron, Zones côtières et Droit Communautaire, Revue Juridique de l'Environnement, numéro spécial 2001, s. 53–84. Se även särskilt Hans D. Jarass, Naturschutz in der Ausschließlichen Wirtschaftszone, Nomos, Baden-Baden, 2002, och Detlef Czybulka, Die Anwendung der Umwelthaftungsrichtlinie in der Ausschließlichen Wirtschaftszone und auf dem Festlandsockel, Natur und Recht (2008) 30, s. 304–311.

27 Mål C-227/03 (REG 2005, s. I-6101), punkt 33.

28 Mål C-282/91 (REG 1993, s. I-1221), punkt 16.

29 Detta tvivelaktiga kriterium har jag även behandlat i ett annat sammanhang, nämligen i mitt förslag till avgörande i mål C-503/09, Stewart, dom av den 21 juli 2011 (REU 2011, s. I-6497), punkt 36, vilket inte saknar relevans i förevarande mål, även om Salemink är nederländsk medborgare. Den nationella lagstiftning som Rechtbank Amsterdam har tagit upp berör emellertid i första hand utländska arbetstagare. Kommissionen har också påpekat att det för närvarande pågår ett förfarande mot Nederländerna enligt artikel 258 FEUF (C-141/10), i vilket det har gjorts gällande att Nederländerna har åsidosatt sina skyldigheter mot unionen genom att neka medborgare i andra medlemsstater som liksom Salemink arbetar på oljeplattformar inom det nederländska kontinentalsockelområdet men som inte är bosatta i Nederländerna vissa socialförsäkringsförmåner.

30 Se, exempelvis, domen av den 18 december 2007 i det ovannämnda målet Habelt m.fl., punkt 122.

31 Mål C-2/89 (REG 1990, s. I-1755), punkterna 20 och 21.