Förslag till avgörande av generaladvokat Niilo Jääskinen föredraget den 8 december 2011

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets första direktiv av den 11 april 1967 om harmonisering av medlemsstaternas omsättningsskatter (67/227/EEG) (EGT P 71, s. 1301; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 3) (nedan kallat första mervärdesskattedirektivet). Artikel 2 återspeglas nu i artikel 1.2 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i dess lydelse enligt rådets direktiv 2008/8/EG av den 12 februari 2008 om ändring av direktiv 2006/112/EG med avseende på platsen för tillhandahållande av tjänster (EUT L 44, s. 11) (EUT L 347, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet). Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) (nedan kallat sjätte mervärdesskattedirektivet) är av tidsmässiga skäl (ratione temporis) tillämpligt i detta mål. Nämnda direktiv har nu ersatts av mervärdesskattedirektivet. För tydlighetens skull kommer jag i detta förslag att hänvisa både till sjätte mervärdesskattedirektivet och motsvarande bestämmelser i mervärdesskattedirektivet.

3 Se nu artikel 2.1 i mervärdesskattedirektivet.

4 Artikel 5.1 i sjätte mervärdesskattedirektivet utgörs nu av artikel 14.1 i mervärdesskattedirektivet.

5 Nu artikel 24 i mervärdesskattedirektivet.

6 Nu artikel 28 i mervärdesskattedirektivet.

7 De materiella delarna av denna bestämmelse finns nu i artiklarna 44 och 45 i mervärdesskattedirektivet.

8 Bestämmelsen i tionde strecksatsen i artikel 9.2 e i sjätte mervärdesskattedirektivet infördes genom rådets direktiv 1999/59/EG av den 17 juni 1999 om ändring av direktiv 77/388/EEG vad gäller mervärdesskatteordningen för telekommunikationstjänster (EGT L 162, s. 63). Se nu artiklarna 369a-369k i mervärdesskattedirektivet.

9 Se nu artiklarna 62, 63 och 65 i mervärdesskattedirektivet.

10 Se nu avdelning XI, kapitel 1, avsnitt 1 med rubriken Personer som är betalningsskyldiga för mervärdesskatt till staten, som omfattar artiklarna 193–205.

11 Artikel 21.1 [artikel 28 g] i sjätte mervärdesskattedirektivet ändrades genom artikel 1.4 i rådets direktiv 2000/65/EG av den 17 oktober 2000 om ändring av direktiv 77/388/EEG vad gäller bestämning av vilka personer som ska vara betalningsskyldiga för mervärdesskatt (EGT L 269, s. 44).

12 Vid förhandlingen förklarade Lebaras ombud att distributörerna vanligtvis inte tillhandahåller telekommunikationstjänster själva, utan är förmedlare av sådana tjänster, vilka kan köpa dem från andra tjänsteleverantörer än Lebara.

13 Enligt yttranden som Lebaras ombud framställde vid förhandlingen betalade distributörerna för telefonkorten innan de aktiverades och sålde dem efter det att de hade aktiverats. Följdordningen uppgavs vara full betalning, följd av aktivering, följd av försäljning. I sina skriftliga yttranden har Lebara dock angett att telefonkorten, för att förebygga stöldrisken, inte kunde användas för att genomföra samtal vid den tidpunkt de skickades från Lebara till leverantören. Efter mottagandet bad distributörerna Lebara att aktivera korten, och distributörens betalningsskyldighet inträdde först efter det att korten hade aktiverats. Om telefonkorten därefter blev föremål för stöld, eller distributören inte betalade för dem, kunde Lebara inaktivera telefonkorten. Dessa framställningar är inte helt samstämmiga i fråga om den tidpunkt då betalningen från distributörerna till Lebara äger rum. Frågan verkar dock ha lösts genom beslutet om hänskjutandet, som anger att Lebara aktiverade telefonkorten om distributören hade ett tillgodohavande på sitt konto hos Lebara och [annars] skulle … begära betalning från distributörerna innan de aktiverades.

14 Enligt systemet med omvänd betalningsskyldighet som föreskrivs i artikel 21.1 i sjätte mervärdesskattedirektivet omvänds skattskyldigheten om leverantör A och köpare B inte är etablerade i samma medlemsstat på så vis att mottagaren av tillhandahållandet är skyldig att erlägga den mervärdesskatt som utgår på transaktionen och inte leverantören. Detta innebär att B är skyldig att uppbära skatten på transaktionen och deklarera den till myndigheterna i B:s medlemsstat. Såsom redan anmärkts återfinns artikel 21.1 nu i avdelning X, kapitel 1, avsnitt 1 i mervärdesskattedirektivet, som har rubriken Personer som är betalningsskyldiga för mervärdesskatt till staten, som innehåller artiklarna 193–205.

15 I detta avseende kan en mindre ändring av omständigheterna göra det omöjligt att tillämpa den rättsliga lösningen i detta mål på en liknande situation. Den aktuella situationen är således inte nödvändigtvis relevant för mer komplicerade mervärdesskatteproblem avseende flerfunktionsvoucher eller situationer där ersättning för leverans av varor eller tjänster betalas genom en förskottsbetalad kontokredit på mobila eller fasta telefonanslutningar.

16 Dom av den 16 december 2010 i mål C-270/09, MacDonald Resorts (REU 2010, s. I-13179), punkt 18.

17 Dom av den 22 oktober 1988 i de förenade målen C-308/96 och C-94/97, Madgett och Baldwin (REG 1988, s. I-6229), punkterna 23 och 24, av den 25 februari 1999 i mål C-349/96, CPP (REG 1999, s. I-973), punkterna 26-32, av den 3 september 2009 i mål C-37/08, RCI Europe (REG 2009, s. I-7533), punkterna 23-25, och av den 27 oktober 2005 i mål C-41/04, Levob Verzekeringen och OV Bank (REG 2005, s. I-9433), punkterna 17-26, samt domen i målet MacDonald Resorts (ovan fotnot 16), punkt 18.

18 Dom av den 7 oktober 2010 i de förenade målen C-53/09 och C-55/09, Loyalty Management UK och Baxi Group (REU 2010, s. I-9187), punkt 39.

19 Se, i detta avseende, domen i målet MacDonald Resorts (ovan fotnot 16), punkt 22.

20 Dom av den 2 december 2010 i mål C-276/09, Everything Everywhere (REU 2010, s. I-12359).

21 Se domarna i målen Madgett och Baldwin (ovan fotnot 17), punkt 24, samt CPP (ovan fotnot 17), punkt 30.

22 Se exempelvis domen in målet MacDonald Resorts (ovan fotnot 16), punkterna 24 och 32, där det gjordes gällande att transaktioner för köp av poängrätter i optionsprogram för turistanläggningar var transaktioner i ett tidigare skede som gjorde att den egentliga tjänsten, som bestod i den tillfälliga rätten att använda en anläggning, logi på ett hotell eller någon annan tjänst, kunde utövas. I domen i målet Madgett och Baldwin (ovan fotnot 17), punkterna 24 och 25, angavs att tjänster som hade köpts in från tredje part och som inte utgjorde ett ändamål i sig, utan endast ett medel att på bästa sätt åtnjuta den egentliga tjänst som näringsidkaren erhåller var rena bitjänster. Se även domen i målet Levob Verzekeringen och OV Bank (ovan fotnot 17), punkterna 17-26, där domstolen fann att det var fråga om ett tillhandahållande av en tjänst och inte två tillhandahållanden när standardprogramvara anpassades efter köparens behov efter den ursprungliga försäljningen.

23 Dom av den 2 maj 1996 i mål C-231/94, Faaborg-Gelting Linien mot Finanzamt Flensburg (REG 1996, s. I-2395).

24 Domen i målet Faaborg-Gelting Linien mot Finanzamt Flensburg (ovan fotnot 23), punkt 14.

25 Domen i målet MacDonald Resorts (ovan fotnot 16), punkt 24.

26 Om distributörens medlemsstat intog ståndpunkten att skattskyldigheten inträder i samband med att genomförandet av telefonsamtalen löstes in, och tjänsteföretagets medlemsstat ansåg att skattskyldigheten inträder vid tillhandahållandet av telefonkorten till slutanvändare, skulle ingen av staterna ta ut mervärdesskatt i den situation som är aktuell i föreliggande mål. Det skulle också strida mot de grundläggande mervärdesskatterättsliga principerna i artikel 2 i första mervärdesskattedirektivet, enligt vilka mervärdesskatt utgör en konsumtionsskatt som står i direkt proportion till priset på varor och tjänster.

27 I domen i målet MacDonald Resorts (ovan fotnot 16) tillbakavisade domstolen på motsvarande sätt en lösning som skulle ha inneburit att den skattskyldiga personen i det målet själv kunde värdera det tillgängliga boende som skulle utgöra underlag för mervärdesskatt. Mer allmänt har domstolen konstaterat att medlemsstaternas domstolar måste kunna faktiskt tillämpa de gemenskapsrättsliga principer och regler som är relevanta när de handlägger en talan. Se dom av den 21 januari 1999 i mål C-120/97, Upjohn (REG 1999, s. I-223), punkt 36. Se även mer aktuellt domstolens yttrande 1/09 av den 8 mars 2011 (REU 2011, s. I-1137), där domstolen vid punkt 85 anmärkte att de funktioner som de nationella domstolarna respektive domstolen tilldelats är nödvändiga för att bibehålla karaktären av den rättsordning som inrättats genom fördragen.

28 Se artiklarna 6.4 och 9.2 sjunde strecksatsen i sjätte mervärdesskattedirektivet.

29 Se artikel 18.1 a i sjätte direktivet, som anger att en skattskyldig person, för att utnyttja sin avdragsrätt, för avdrag enligt artikel 17.2 a [ska] inneha en faktura, upprättad i enlighet med artikel 22.3. Se nu artikel 178 a i mervärdesskattedirektivet.

30 Se nyligen domen i målet RCI Europe (ovan fotnot 17), punkt 39.

31 Enligt artikel 6.2 b i sjätte mervärdesskattedirektivet ska tillhandahållande av tjänster utan vederlag av den skattskyldiga personen för hans eget privata bruk eller personalens eller, mer generellt, för andra ändamål än för hans rörelse behandlas som tillhandahållande av tjänster mot vederlag. Se nu artikel 26.1 b i mervärdesskattedirektivet.

32 Dom av den 17 september 2002 i mål C-498/99, Town and County Factors (REG 2002, s. I-7173).

33 Domen i målet Town & Country Factors (ovan fotnot 32), punkt 21.

34 Dom av den 14 juli 2011 i mål C-464/10, Henfling m.fl. (REU 2011, s. I-6219), punkt 35.

35 Se Ben Terra och Julie Kaijus, European VAT Directives, 2011, avsnitt 10.2.1.4.

36 Se dom av den 5 maj 2011 i mål C-434/09, McCarthy (REU 2011, s. I-3375), punkt 24.

37 Ovan fotnot 34.

38 Beslutet om hänskjutande till domstolen i föreliggande mål är daterat den 22 oktober 2010 och domen i målet Henfling m.fl. meddelades året efter, den 14 juli 2011.

39 Ovan fotnot 34. Se särskilt punkterna 42 och 43.