Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 8 december 2011

1 Originalspråk: spanska.

2 EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4; nedan kallad gemenskapens tullkodex.

3 EGT L 332, s. 1.

4 Dom av den 27 september 2007 i mål C-351/04, Ikea Wholesale (REG 2007, s. I-7723), nedan kallad domen i målet Ikea.

5 EGT L 336, s. 234.

6 WT/DS 141/R Communautés européennes – Droit antidumping sur les importations de linge de lit en coton en provenance d’Inde, rapport du Groupe spécial du 30 octobre 2000.

7 WT/DS 141/AB/R Communautés européennes – Droit antidumping sur les importations de linge de lit en coton en provenance d’Inde, rapport de l’Organe d’appel du 1er mars 2001.

8 EGT L 201, s. 10.

9 Rådets förordning (EG) nr 1644/2001 av den 7 augusti 2001 om ändring av förordning (EG) nr 2398/97 samt om avbrytande av tillämpningen av tullen med avseende på import med ursprung i Indien (EGT L 219, s. 1).

10 Rådets förordning (EG) nr 160/2002 av den 28 januari 2002 om ändring av rådets förordning (EG) nr 2398/97 samt om avslutande av förfarandet med avseende på import med ursprung i Pakistan (EGT L 26, s. 1).

11 EGT L 81, s. 1.

12 Jag syftar på den tolkning som domstolen gjorde i domen i det ovannämnda målet Ikea, men även exempelvis i domen av den 10 maj 2001 i mål C-463/98, Cabletron (REG 2001, s. I-3495), punkt 26.

13 Domstolens dom i de förenade målen C-89/10 och C-96/10, Q-Beef och Bosschaert (REU 2010, s. I-7819), punkt 48.

14 Se härvidlag domstolens dom av den 21 oktober 2010 i mål C-242/09, Albron Catering (REU 2010, s. I-10309), punkterna 35–37.

15 Se bland annat dom av den 27 februari 1985 i mål 112/83, Produits de Maïs (REG 1985, s. 719; svensk specialutgåva, volym 8, s. 93), punkterna 16–18, samt av den 26 april 1994 i mål C-228/92, Roquette Frères (REG 1994, s. I-1445), punkterna 17–20 och 25–30. Se härvidlag Cremer, W., Art. 231, Rn. 6, i Callies/Ruffert, EUV. EGV Kommentar, C.H. Beck, München, 3 uppl., 2007, och Wegener, W.B., Art. 234, Rn. 39-42, i Callies/Ruffert, EUV. EGV Kommentar, C.H. Beck, München, 3 uppl., 2007.

16 Se i detta avseende exempelvis Haltern, U., Europarecht. Dogmatik im Kontext, 2 uppl., Mohr Siebeck, 2007, marginalerna 509–543.

17 Det gäller exempelvis förstainstansrättens dom av den 17 november 2009 i mål T-143/06, MTZ Polyfilms mot rådet (REG 2009, s. II-4133), i vilken rådets förordning (EG) nr 366/2006 av den 27 februari 2006 om ändring av förordning (EG) nr 1676/2001 rörande införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av polyetentereftalat med ursprung i bland annat Republiken Indien (EUT L 68, s. 6) ogiltigförklarades. Kommissionen beslutade då genom tillkännagivande nr 2010/C 131/03 (EUT av den 20 maj 2010) om ett antal åtgärder, bland annat att uppmana de berörda importörerna att snarast möjligt ansöka om återbetalning. Kommissionen angav i samband härmed uttryckligen att den frist som föreskrivs i tillämplig tullagstiftning inte skulle tillämpas. Såsom framgår av den skrivelse som CIVAD ingav vid förhandlingen i målet och som omnämns i punkt 33 ovan, beslutade kommissionen även om återbetalning beträffande förordning nr 261/2008, utan att den var tvungen att göra det på grund av att någon domstol hade ogiltigförklarat förordningen.

18 Min kursivering.

19 Min kursivering.

20 Som kommissionen har påpekat bör det för fullständighetens skull emellertid klargöras att domstolen i en tidigare dom (i det ovannämnda målet Cabletron) uttryckligen godtog förslaget från generaladvokaten Jacobs, vilken i punkt 115 i sitt förslag till avgörande angav att han ansåg att det saknas anledning att begränsa den retroaktiva verkan (ex tunc) av mitt förslag att domstolen skall förklara förordningarna vara ogiltiga. Det bör även uppmärksammas att domens verkan i praktiken endast kommer att beröra tidsperioden före den 1 januari 2000 och att artikel 236.2 i tullkodexen föreskriver en treårig tidsfrist för återbetalning eller eftergift av tullar som inte lagligen skulle betalas.

21 Han förefaller inte med lätthet ha kunnat visa att förordningen i fråga berörde honom personligen i den mening som avses i rättspraxis. Se härvidlag bland annat Lenaerts, K., Le traité de Lisbonne et la protection juridictionnelle des particuliers en droit de l’Union, Cahiers de droit européen, 2009, nr 5–6, s. 711–745.

22 Vissa upplysningar beträffande detta har lämnats i förevarande mål. Tillsammans med andra bolag reagerade CIVAD redan den 2 mars 1998 mot förordning nr 2398/97 genom att väcka talan om ogiltigförklaring vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten avvisade dock denna talan på grund av att ansökan inte hade undertecknats av behörig advokat eller behörigt ombud, genom beslut av den 24 februari 2000 i mål T-37/98, FTA m.fl. mot rådet (REG 2000, s. II-373). Denna talan grundade sig dock inte på de skäl som senare gav upphov till domen i målet Ikea. När den väcktes (i mars 1998) hade samråden i WTO till följd av Indiens invändning (i augusti 1998) inte ens påbörjats. Även om detta första försök att angripa förordningen (då såväl rådet som kommissionen yrkade att talan skulle avvisas på grund av avsaknad av talerätt) misslyckades, vill jag peka på det eftersom det illustrerar CIVAD:s intresse för och omsorg om att vidta rättsliga åtgärder mot förordning nr 2398/97.

23 Det bör understrykas att CIVAD självt påpekade för de nationella myndigheterna att det var lämpligt att avvakta ett yttrande från EU-domstolen i denna fråga.

24 Den hänskjutande domstolen anger i sin fråga tre viktiga tidpunkter i det förfarande i WTO som syftade till att avgöra huruvida förordning nr 2398/97 var förenlig med antidumpningsavtalet. Som framgår nedan skulle varken handläggningen av detta förfarande eller dess slutsatser ha kunnat utgöra en tillräcklig grund enligt unionsrätten för de nationella myndigheterna att reagera på ett sådant sätt som CIVAD önskade. Jag anser därför att det saknar relevans att göra åtskillnad mellan de tre tidpunkter i förfarandet som den hänskjutande domstolen har angett.