Domstolens dom (tredje avdelningen) den 15 mars 2012

I mål C-162/10, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av High Court (Commercial Division) (Irland) genom beslut av den 23 mars 2010, som inkom till domstolen den 7 april 2010, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna J. Malenovský (referent), E. Juhász, G. Arestis och T. von Danwitz, generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: handläggaren A. Impellizzeri,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 april 2011,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Phonographic Performance (Ireland) Limited, genom H. Sheehy, solicitor, biträdd av J. Newman, BL, Irland, genom D. O’Hagan, i egenskap av ombud, biträdd av E. Fitzsimons och J. Jeffers, BL, Greklands regering, genom G. Papadaki, M. Germani och G. Alexaki, samtliga i egenskap av ombud, Italiens regering, genom P. Gentili, i egenskap av ombud, Frankrikes regering, genom J. Gstalter, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda och S. La Pergola, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 29 juni 2011 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätten

Nationell rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den fjärde frågan

Den tredje och den femte frågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8 och 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, s. 28).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Phonographic Performance (Ireland) Limited (nedan kallat PPL) och Irland.

3. Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog den 20 december 1996, i Genève, Wipos fördrag om framföranden (nedan kallat WPPT) och fonogram samt Wipos fördrag om upphovsrätt. Dessa två fördrag har godkänts på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, s. 6).

4. Enligt artikel 2 b, d och g i WPPT gäller följande:

5. Artikel 15 i WPPT har följande lydelse:

6. Enligt skälen 5, 7 och 16 i direktiv 2006/115 gäller följande:

7. I artikel 7 i direktiv 2006/115 föreskrivs följande:

8. I artikel 8.2 i direktivet föreskrivs följande:

9. Artikel 10 i direktivet har följande lydelse:

10. Genom direktiv 2006/115 kodifierades och upphävdes rådets direktiv 92/100/EEG av den 19 november 1992 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EGT L 346, s. 61).

11. I skäl 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10) anges följande:

12. I artikel 3 i detta direktiv föreskrivs följande:

13. I artikel 97 i lag av år 2000 om upphovsrätt och om upphovsrätten närstående rättigheter (Copyright and Related Rights Act 2000) (nedan kallad 2000 års lag) föreskrivs följande:

14. PPL är en upphovsrättsorganisation som tillvaratar fonogramframställares rättigheter till ljudinspelningar eller fonogram i Irland.

15. Det nationella målet avser en talan av PPL mot Irland om fastställelse av att Irland genom att anta och bibehålla artikel 97 i 2000 års lag har åsidosatt artikel 4 FEU och om skadestånd jämte ränta för detta åsidosättande.

16. Enligt PPL har det i artikel 97.1 i 2000 års lag föreskrivna undantaget medfört att hotell och familjepensionat (nedan gemensamt kallade hotell) underlåtit att utge skälig ersättning till PPL för användning i hotellrum i Irland av fonogram som ingår bland dem som upplåtits till PPL på licens, som sker med hjälp av en anordning vilken tillhandahålls av dessa hotell som en del av deras tjänster.

17. Undantaget till förmån för hotell som sänder skyddade fonogram utgör emellertid ett åsidosättande av vissa europeiska direktiv som antagits på det område som avser upphovsrätten närstående rättigheter, och enligt vilka fonogramframställare har en rätt till skälig ersättning när deras fonogram utnyttjas under vissa förhållanden.

18. High Court (Commercial Division) har preciserat att det nationella målet endast avser ljudupptagningar eller fonogram som hotellgästerna lyssnar på i hotellrum i Irland men inte i andra delar av dessa hotell. Målet avser inte heller interaktiva överföringar eller överföringar på begäran.

19. Enligt den hänskjutande domstolen gäller för övrigt att om ett hotell tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellrummen i Irland till vilka hotellet via kabel eller annan teknik överför en centralt mottagen signal, har hotellet inte någon skyldighet enligt artikel 97.1 i 2000 års lag att utge skälig ersättning till fonogramframställarna för de ljudupptagningar som sänds via television eller radio.

20. Likaså gäller att om ett hotell placerar ut en annan anordning i hotellrummen och gör ljudupptagningar tillgängliga i fysisk eller digital form för hotellgästerna som de kan lyssna till med hjälp av denna anordning, har hotellet inte heller någon skyldighet att utge skälig ersättning till fonogramframställarna enligt artikel 97.1 i 2000 års lag.

21. Även om begäran i sak avser användningen av ljudupptagningar i hotellrum, har den hänskjutande domstolen dessutom påpekat att artikel 97.1 i 2000 års lag även innebär att kravet på skälig ersättning för sådan användning inte gäller för sjukhus, kliniker, äldreboende och boende för funktionshindrade, kriminalvårdsanstalter eller andra sådana institutioner.

22. Den hänskjutande domstolen har slutligen preciserat att de i förevarande mål aktuella ljudupptagningarna utgörs av fonogram som utgetts i kommersiellt syfte.

23. Enligt den hänskjutande domstolen ska EU-domstolen i detta sammanhang inte ge begreppet återgivning för allmänheten samma innebörd som i domen av den 7 december 2006 i mål C-306/05, SGAE (REG 2006, s. I-11519), med hänsyn till skillnaderna mellan de rättigheter som skyddas av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 respektive artikel 8.2 i direktiv 2006/115, med hänsyn till det sammanhang i vilket uttrycken överföring till allmänheten respektive återgivning för allmänheten används och med hänsyn till ändamålet med respektive bestämmelser.

24. Mot denna bakgrund beslutade High Court (Commercial Division) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

25. Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida ett hotell som tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellgästernas rum, till vilka hotellet sänder en radio- eller TV-signal, utgör en användare som genomför en handling i form av återgivning för allmänheten av ett radio- eller TV-sänt fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115.

26. Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska medlemsstaterna föreskriva en rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgetts i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten.

27. Av denna bestämmelse framgår att den som använder ett fonogram för en trådlös utsändning eller för återgivning för allmänheten ska anses utgöra en användare i den mening som avses i denna bestämmelse.

28. Under dessa förhållanden ska det bedömas huruvida det i ett mål som det förevarande är fråga om återgivning för allmänheten.

29. När det gäller begreppet återgivning för allmänheten i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 92/100, vilket kodifierats genom direktiv 2006/115, har domstolen i punkt 76 i dom av den 15 mars 2012 i mål C-135/10, SCF (REU 2012), slagit fast att den tillämpar en individualiserad bedömning. Detsamma gäller beträffande användarens identitet och frågan om användningen av det aktuella fonogrammet (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 78).

30. Domstolen har vidare preciserat att bedömningen ska ske med beaktande av flera kompletterande, ej självständiga och av varandra beroende kriterier. De ska därmed tillämpas individuellt såväl som med hänsyn till deras inbördes samspel, då de i olika konkreta situationer kan uppvisa mycket olika grader av intensitet (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 79).

31. Bland dessa kriterier har domstolen för det första betonat den omständigheten att användarens agerande är nödvändigt i sammanhanget. Denna användare genomför nämligen en överföring när vederbörande agerar med full kännedom om följderna av sitt handlande, för att ge sina kunder tillgång till en trådlös utsändning som innehåller skyddade verk. Utan sådant agerande skulle dessa kunder, även om de befinner sig inom det område som täcks av sändningen, nämligen i princip inte kunna få tillgång till det sända verket (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 82).

32. Domstolen har för det andra preciserat några av delarna i begreppet allmänheten.

33. Den har i det avseendet slagit fast att allmänheten avser ett obestämt antal potentiella tittare eller åhörare och förutsätter ett ganska stort antal personer (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 84).

34. Vad för det första gäller att allmänheten är av obestämd karaktär, har domstolen påpekat att det – enligt definitionen av begreppet överföring till allmänheten (offentligt framförande) i Wipos ordlista, vilken utan att ha bindande verkan åtminstone ger ledning vid tolkningen av begreppet offentligheten – handlar om att göra så att ett verk kan uppfattas … på varje lämpligt sätt av personer i allmänhet, i motsats till vissa bestämda personer tillhörande en privat krets (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 85).

35. Vad därefter angår kriteriet avseende ett ganska stort antal personer, har domstolen preciserat att detta avser att begreppet allmänheten är förenat med ett visst de minimis-krav varför begreppet inte omfattar alltför små eller till och med obetydliga kretsar av berörda personer (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 86). Vidare ska fastställandet av detta antal ske med beaktande av de kumulativa effekter som följer av att verk sprids till eventuella tittare eller åhörare. Det gäller i det avseendet inte bara att veta hur många personer som har tillgång till ett och samma verk vid samma tillfälle, utan även hur många av dem som i följd efter varandra har tillgång till verket (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkterna 86 och 87).

36. Slutligen har domstolen slagit fast att det inte är utan betydelse huruvida en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 har ett vinstsyfte, och att detta gäller i ännu högre grad i fråga om en sådan rätt till skälig ersättning av huvudsakligen ekonomisk art som föreskrivs i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 för utövande konstnärer och fonogramframställare (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet SCF, punkterna 88 och 89).

37. Det är nämligen enligt domstolen underförstått att den allmänhet som är föremål för överföringen dels utgör målgruppen för användaren, dels är mottaglig på ett eller annat sätt för användarens överföring och inte har fångats in av en ren slump (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 91).

38. Det är bland annat mot bakgrund av dessa kriterier och i enlighet med den individualiserade bedömning som slås fast i punkt 29 i förevarande dom som det ska bedömas huruvida ett hotell, vilket liksom i det förevarande fallet tillhandahåller TV- eller radioapparater i gästernas rum till vilka det sänder en radio- eller TV-signal, genomför en återgivning för allmänheten i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115.

39. Även om det i princip ankommer på de nationella domstolarna att avgöra om detta är förhållandet i det enskilda fallet och att i detta avseende göra den slutliga bedömningen av de faktiska omständigheterna, konstaterar domstolen att den med avseende på det nationella målet förfogar över alla de uppgifter som krävs för att avgöra om det har skett någon sådan överföring till allmänheten.

40. Domstolen påpekar för det första att i likhet med det ovannämnda målet SGAE (punkt 42) gäller i den situation som den hänskjutande domstolen har beskrivit, där ett hotell tillhandahåller gästerna TV- och/eller radioapparater i rummen, till vilka det sänder en radio- eller TV-signal, att hotellgästerna – även om de befinner sig inom området för utsändningen av signalen innehållande fonogrammen – kan ta del av dessa endast tack vare hotellets avsiktliga agerande. Hotellets agerande är alltså nödvändigt på det sätt som avses i punkt 31 i förevarande dom.

41. Vad därefter gäller sådana hotellgäster som de i det nationella målet aktuella, påpekar domstolen att dessa normalt utgör ett obestämt antal potentiella hotellgäster, i den mån dessa gästers tillgång till hotellets tjänster i princip är ett resultat av varje hotellgästs personliga val och inte begränsas av hotellets kapacitet att ta emot gäster. Det är i ett sådant fall alltså fråga om personer i allmänhet i den mening som avses i punkt 34 i förevarande dom.

42. Vad i enlighet med punkt 33 i förevarande dom gäller storleken av antalet potentiella lyssnare eller TV-tittare, påpekar domstolen att den redan har slagit fast att hotellgäster utgör ett ganska stort antal personer, varför dessa ska anses utgöra en allmänhet (se domen i det ovannämnda målet SGAE, punkt 38).

43. Vad slutligen beträffar frågan om det föreligger ett sådant vinstsyfte som avses i punkterna 36 och 37 i förevarande dom, konstaterar domstolen att hotellgäster kan anses utgöra målgruppen för användaren och är mottagliga.

44. Den handling som ett hotell företar i syfte att ge sina gäster tillgång till det radio- eller TV-sända verket utgör nämligen ett tillhandahållande av en extra tjänst som inverkar på hotellets status och följaktligen rumpriserna (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet SGAE, punkt 44). Handlingen kan också locka ytterligare gäster som är intresserade av denna extra tjänst (se, analogt, dom av den 4 oktober 2011 i de förenade målen C-403/08 och C-429/08, Football Association Premier League m.fl., REU 2011, s. I-9083, punkt 205).

45. Härav följer att när ett hotell sänder fonogram via radio eller TV så sker detta, i ett mål som det nationella, med ett vinstsyfte.

46. Av ovanstående överväganden framgår att ett hotell genomför en återgivning för allmänheten, i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115, i en sådan situation som den i det nationella målet aktuella.

47. Med hänsyn till vad som redovisats ovan ska den första frågan besvaras så, att ett hotell som tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellgästernas rum till vilka hotellet sänder en radio- eller TV-signal utgör en användare som genomför en handling i form av återgivning för allmänheten av ett radio- eller TV-sänt fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115.

48. Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida ett hotell som tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellgästernas rum till vilka hotellet sänder en radio- eller TV-signal är skyldigt att utge skälig ersättning enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115, utöver den som sändningsföretaget erlagt, för utsändningen av ett radio- eller TV-sänt fonogram.

49. Domstolen erinrar inledningsvis om att den i fråga om begreppet överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 redan har preciserat att ett hotell som genomför en överföring till allmänheten överför ett skyddat verk till en ny del av allmänheten, det vill säga en allmänhet som inte beaktades av upphovsmännen till det skyddade verket när de tillät att verket användes för överföring till den ursprungliga publiken (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet SGAE, punkterna 40 och 42).

50. Det ska understrykas att den nya del av allmänheten som det talas om i den rättspraxis som nämns i föregående punkt, också ska beaktas vid tillämpningen av artikel 8.2 i direktiv 2006/115.

51. När ett hotell återger ett radio- eller TV-sänt fonogram i hotellgästernas rum använder hotellet fonogrammet självständigt och sänder det till en ytterligare allmänhet som är ny i förhållande till den som var föremål för den ursprungliga återgivningen. Som konstateras i punkt 45 i förevarande dom har hotellet dessutom ekonomisk vinning av denna utsändning oberoende av den vinning som sändningsföretaget eller fonogramframställaren haft.

52. I en sådan situation är ett hotell följaktligen skyldigt enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115 att utge skälig ersättning för återgivningen av detta fonogram, utöver den som sändningsföretaget erlagt.

53. Enligt den irländska regeringen följer av orden eller och enda i artikel 8.2 i direktiv 2006/115, att ett hotell inte behöver utge någon ersättning för återgivning för allmänheten av fonogram, om ett radio- eller TV-företag redan har erlagt skälig ersättning för användningen av fonogrammet i sina sändningar. Det saknas emellertid fog för detta argument.

54. Genom att använda ordet enda i denna bestämmelse, har unionslagstiftaren nämligen sökt betona att medlemsstaterna inte är skyldiga att föreskriva att användaren ska utge flera olika ersättningar för en och samma återgivning för allmänheten, även om denna enda ersättning i enlighet med vad som klart framgår av andra meningen i denna bestämmelse ska fördelas mellan de olika mottagarna av denna skäliga ersättning, nämligen de utövande konstnärerna och fonogramframställarna. Vad beträffar den samordnande konjunktionen eller, som förekommer i skrivningen för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten, ska denna tolkas så, att ersättning ska utges såväl inom ramen för en radio- och TV-utsändning som för en återgivning för allmänheten.

55. Mot bakgrund av det ovan redovisade ska den andra frågan besvaras så, att ett hotell som tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellgästernas rum till vilka hotellet sänder en radio- eller TV-sänd signal är skyldigt att utge skälig ersättning enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115, utöver den som sändningsföretaget erlagt, för utsändningen av ett fonogram.

56. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga, som ska prövas som nummer tre i ordningen, för att få klarhet i huruvida ett hotell som i hotellgästernas rum inte tillhandahåller TV- eller radioapparater, utan en annan anordning samt fonogram i fysisk eller digital form vilka kan spelas upp eller avlyssnas med hjälp av denna anordning, utgör en användare som genomför en återgivning för allmänheten av ett fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115.

57. Domstolen ska under dessa förhållanden pröva om de överväganden på vilka den grundat sitt svar på den första frågan är relevanta även när ett hotell tillhandahåller gästerna en annan anordning än en TV- eller radioapparat samt fonogram i fysisk eller digital form som kan spelas upp eller avlyssnas med hjälp av denna anordning.

58. Det ska i detta hänseende påpekas att begreppet återgivning för allmänheten i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas med iakttagande av likvärdiga begrepp i bland annat WPPT, och på ett sätt som är förenligt med dessa, samt med beaktande av det sammanhang i vilket sådana begrepp förekommer och med hänsyn till ändamålet med de relevanta avtalsbestämmelserna (se domen i det ovannämnda målet SCF, punkt 55).

59. I artikel 2 g i WPPT, som avser överföring till allmänheten och som innehåller en hänvisning till artikel 15 i det fördraget, preciseras att sistnämnda begrepp även omfattar att ljuden eller en framställning därav som är upptagna på ett fonogram görs hörbara för allmänheten.

60. Under dessa förhållanden ska begreppet återgivning för allmänheten i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 tolkas så, att det även omfattar att ljuden eller en framställning därav som är upptagna på ett fonogram görs hörbara för allmänheten.

61. Denna slutsats stöds för övrigt av själva ordalydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 där det preciseras att den eljest avser återgivning för allmänheten, alltså alla former av tänkbar och genomförbar återgivning.

62. Ett hotell som i hotellgästernas rum tillhandahåller en annan anordning än en TV- eller radioapparat samt fonogram i fysisk eller digital form vilka kan spelas upp eller avlyssnas med hjälp av denna anordning tillhandahåller de två delar som behövs för att ljuden eller en framställning därav som är upptagen på dessa fonogram samt upptagningar av dessa ljud eller framställningar av ljud, det vill säga fonogrammen, ska göras hörbara för allmänheten.

63. Denna form av återgivning omfattas följaktligen av tillämpningsområdet för artikel 8.2 i direktiv 2006/115, tolkad mot bakgrund av artiklarna 2 g och 15 i WPPT jämförda med varandra.

64. I den mån den fjärde frågan på sätt som anges i punkt 57 i förevarande dom skiljer sig från den första frågan uteslutande vad gäller formen för utsändningen av fonogrammen, leder detta till slutsatsen att hotellet och dess gäster förefaller vara desamma i de båda frågorna.

65. Det kan därmed presumeras dels att hotellet ska anses utgöra användare i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115, dels att hotellets gäster ska anses utgöra en allmänhet i den mening som avses i denna bestämmelse, såvida inte någon särskild omständighet kan leda domstolen till en annan slutsats.

66. I detta hänseende ska det bedömas om den särskilda formen för uppspelning med hjälp av en anordning och fonogrammen i fysisk eller digital form vilka kan spelas upp eller avlyssnas med hjälp av denna anordning, kan leda till en annan slutsats än den i punkt 40 i förevarande dom redovisade.

67. Detta är inte fallet här. I den mån ett hotell som installerar en sådan anordning och sådana fonogram i hotellrummen på detta sätt tillhandahåller gästerna de två delar som behövs för att de ska kunna åtnjuta de aktuella verken, innebär detta att gästerna utan hotellets medverkan inte skulle ha tillgång till nämnda verk. Hotellets agerande är alltså nödvändigt i detta sammanhang.

68. Några ytterligare specifika omständigheter att pröva föreligger inte och domstolen slår därmed fast att det, i en sådan situation som den i det nationella målet, har skett en återgivning för allmänheten av ett fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115.

69. Mot bakgrund av det ovan redovisade ska den fjärde frågan besvaras så, att ett hotell som i hotellgästernas rum inte tillhandahåller TV- eller radioapparater till vilka det sänder en radio- eller TV-signal, utan en annan anordning samt fonogram i fysisk eller digital form vilka kan spelas upp eller avlyssnas med hjälp av denna anordning, är en användare som genomför en återgivning för allmänheten av ett fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115. Hotellet är därmed skyldigt att utge skälig ersättning i den mening som avses i denna bestämmelse för utsändningen av nämnda fonogram.

70. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje och sin femte fråga, vilka ska prövas i ett sammanhang, för att få klarhet i huruvida artikel 10.1 a i direktiv 2006/115, vilken innehåller en inskränkning av rätten till skälig ersättning enligt artikel 8.2 i det direktivet, när det rör sig om enskilt bruk, ger medlemsstaterna möjlighet att undanta ett hotell som genomför en återgivning för allmänheten av ett fonogram, i den mening som avses i artikel 8.2 i nämnda direktiv, från skyldigheten att utge sådan ersättning.

71. Det ska i likhet med vad generaladvokaten påpekade i punkt 153 i sitt förslag till avgörande, inledningsvis preciseras att det saknar betydelse huruvida hotellgästernas användning av verket utgör enskilt bruk eller inte, för att avgöra huruvida hotellet kan åberopa den inskränkning som följer av enskilt bruk enligt artikel 10.1 a i direktiv 2006/115. Det avgörande är i stället huruvida hotellets användning av verket är att anse som enskilt bruk.

72. Enskilt bruk av ett skyddat verk som av sin användare återges för allmänheten utgör dock en självmotsägelse eftersom en allmänhet per definition inte är enskild.

73. Vid en återgivning för allmänheten i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115 är det följaktligen inte möjligt att tillämpa en inskränkning på grund av enskilt bruk i den mening som avses i artikel 10.1 a i nämnda direktiv.

74. En sådan tolkning innebär dock inte att sistnämnda bestämmelse mister sin ändamålsenliga verkan, eftersom den har ett vidare tillämpningsområde som omfattar annan användning än återgivning för allmänheten, såsom upptagning i den mening som avses i artikel 7 i nämnda direktiv.

75. Att tillämpa den begränsning som föreskrivs i artikel 10.1 a i direktiv 2006/115 för användaren när vederbörande genomför en sådan återgivning som den i det nationella målet aktuella, skulle för övrigt strida mot bestämmelserna i artikel 10.3 i det direktivet, enligt vilken denna begränsning endast är tillämplig i vissa speciella fall vilka inte inkräktar på normal användning av verket eller det andra föremål som skyddas, och inte heller leder till ett oberättigat intrång i rättighetshavarens legitima intressen.

76. Med en sådan tolkning skulle nämligen användaren undkomma skyldigheten att utge skälig ersättning för de former av användning av verket som svarar mot kommersiellt utnyttjande av detta, vilket skulle leda till en oberättigad skada på de legitima intressena för utövande konstnärer vilka skyddas just med hjälp av rätten till skälig ersättning.

77. Med hänsyn till det ovan redovisade ska den tredje och den femte frågan besvaras så, att artikel 10.1 a i direktiv 2006/115, vilken innehåller en inskränkning av rätten till skälig ersättning enligt artikel 8.2 i det direktivet, när det rör sig om enskilt bruk, inte ger medlemsstaterna möjlighet att undanta ett hotell som genomför en återgivning för allmänheten av ett fonogram, i den mening som avses i artikel 8.2 i nämnda direktiv, från skyldigheten att utge sådan ersättning.

78. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1) Ett hotell som tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellgästernas rum till vilka hotellet sänder en radio- eller TV-signal utgör en användare som genomför en handling i form av återgivning för allmänheten av ett radio- eller TV-sänt fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter.

2) Ett hotell som tillhandahåller TV- eller radioapparater i hotellgästernas rum till vilka hotellet sänder en radio- eller TV-sänd signal är skyldigt att utge skälig ersättning enligt artikel 8.2 i direktiv 2006/115, utöver den som sändningsföretaget erlagt, för utsändningen av ett utsänt fonogram.

3) Ett hotell som i hotellgästernas rum inte tillhandahåller TV- eller radioapparater till vilka det sänder en radio- eller TV-signal, utan en annan anordning samt fonogram i fysisk eller digital form vilka kan spelas upp eller avlyssnas med hjälp av denna anordning, är en användare som genomför en återgivning för allmänheten av ett fonogram i den mening som avses i artikel 8.2 i direktiv 2006/115. Hotellet är därmed skyldigt att utge skälig ersättning i den mening som avses i denna bestämmelse för utsändningen av nämnda fonogram.

4) Artikel 10.1 a i direktiv 2006/115, vilken innehåller en inskränkning av rätten till skälig ersättning enligt artikel 8.2 i det direktivet, när det rör sig om enskilt bruk, ger inte medlemsstaterna möjlighet att undanta ett hotell som genomför en återgivning för allmänheten av ett fonogram, i den mening som avses i artikel 8.2 i nämnda direktiv, från skyldigheten att utge sådan ersättning.

1 Rättegångsspråk: engelska.