Förslag till avgörande av generaladvokat Pedro Cruz Villalón föredraget den 19 december 2012

1 Originalspråk: spanska.

2 De förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P (REG 2008, s. I-6351).

3 Mål C-548/09 P (REU 2011, s. I-11381).

4 Genom rådets gemensamma ståndpunkt 2004/852/Gusp av den 13 december 2004 om restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 368, s. 50) beslutade rådet att de åtgärder som hade antagits i säkerhetsrådets resolution 1572 (2004) och som innefattade frysning av penningmedel och ekonomiska resurser för personer som enligt Förenta nationernas behöriga sanktionskommitté utgör ett hot mot fredsprocessen och den nationella försoningsprocessen i Elfenbenskusten skulle genomföras. För att genomföra de åtgärder som hade angivits i den gemensamma ståndpunkten 2004/852, antog rådet förordning (EG) nr 560/2005 av den 12 april 2005 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten (EUT L 95, s. 1). Rådets gemensamma ståndpunkt 2004/852 förlängdes och ändrades så småningom genom rådets gemensamma ståndpunkt 2008/873/Gusp av den 18 november 2008 om förlängning av de restriktiva åtgärderna mot Elfenbenskusten (EUT L 308, s. 52), innan den till sist upphävdes och ersattes av rådets beslut 2010/656/Gusp av den 29 oktober 2010 om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 285, s. 28).

5 Rådets beslut 2010/801/Gusp av den 22 december 2010 om ändring av rådets beslut 2010/656/Gusp om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 341, s. 45).

6 Rådets beslut 2011/17/Gusp av den 11 januari 2011 om ändring av rådets beslut 2010/656/Gusp om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 11, s. 31).

7 Rådets beslut 2011/18/Gusp av den 14 januari 2011 om ändring av rådets beslut 2010/656/Gusp om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 11, s. 36).

8 Rådets förordning (EU) nr 25/2011 av den 14 januari 2011 om ändring av förordning (EG) nr 560/2005 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten (EUT L 11, s. 1).

9 Rådets beslut 2011/221/Gusp av den 6 april 2011 om ändring av rådets beslut 2010/656/Gusp om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 93, s. 20).

10 Rådets förordning (EU) nr 330/2011 av den 6 april 2011 om ändring av förordning (EG) nr 560/2005 om införande av vissa särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter mot bakgrund av situationen i Elfenbenskusten (EUT L 93, s. 10).

11 Rådets ovannämnda beslut 2010/801/Gusp av den 22 december 2010.

12 Rådets ovannämnda förordning (EU) nr 25/2011 av den 14 januari 2011.

13 EUT C 353, s. 11, EUT C 14, s. 8, respektive EUT C 108, s. 2 och 4.

14 Målen registrerades med numren T-348/11–T-352/11.

15 Punkterna 42 och 43.

16 Rådets genomförandebeslut 2012/74/Gusp av den 10 februari 2012 om genomförande av beslut 2010/656/Gusp om förlängning av restriktiva åtgärder mot Elfenbenskusten (EUT L 38, s. 43).

17 Punkt 95 i mål C-478/11 P, punkt 93 i mål C-479/11 P och punkt 92 i målen C-480/11 P, C-481/11 P och C-482/11 P.

18 Det följer av fast rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna sedan dess dom av den 7 december 1976 i mål nr 5493/72, Handyside mot Förenade konungariket, punkt 62, att åtgärder som innebär att en ägare tillfälligt hindras att nyttja sin egendom omfattas av artikel 1.2 i protokoll nr 1 till Europakonventionen.

19 Det är kanske överflödigt att här ens göra en kortare hänvisning till doktrinen rörande rättsstaten, men jag anser fortfarande att Thomas Binghams påpekanden i The Rule of Law, The sixth Sir David Williams Lecture, Centre for Public Law, 16 november 2006 är mycket klargörande och välfunna.

20 I detta sammanhang påpekade domstolen i sin nyligen meddelade dom av den 15 november 2012 i mål C-417/11 P, rådet mot Bamba, att eftersom den berörde inte har rätt att höras innan ett initialt beslut om frysning av penningmedel antas, är det extra viktigt att motiveringsskyldigheten respekteras då den utgör dennes enda garanti för att på ett ändamålsenligt sätt kunna använda de rättsmedel som står till vederbörandes förfogande för att bestrida beslutets lagenlighet (punkt 51).

21 Domen i det ovannämnda målet Bank Melli Iran, punkt 47, med hänvisning till domen av den 3 september 2008 i det ovannämnda målet Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, punkt 336.

22 Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 januari 1997 i mål C-143/95 P, kommissionen mot Socurte m.fl. (REG 1997, s. I-1), punkt 31, där domstolen slår fast att delgivningen av gemenskapsåtgärder ... med nödvändighet innebär ett översändande av en detaljerad redogörelse för innehållet i och skälen till den delgivna åtgärden. Om en sådan redogörelse saknas kan nämligen en berörd tredje person inte få sådan exakt kännedom om innehållet i och skälen till den ifrågavarande åtgärden att han med framgång kan väcka talan mot beslutet.

23 Domen i det ovannämnda målet Bank Melli Iran, punkt 52. Den bestämmelse det handlade om där var artikel 15.3 i rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, s. 1).

24 Punkt 45.

25 Jag instämmer med generaladvokat Mengozzis synpunkter i hans förslag till avgörande i målet Bank Melli Iran, i vilket han i punkt 39 framhöll den starka hybridkaraktären hos rättsakter genom vilka sådana restriktiva åtgärder som avses i förevarande mål antas. Det handlar således om rättsakter som på samma gång har allmän (eftersom de riktar sig till alla som är skyldiga att tillämpa de beslutade sanktionsåtgärderna) och enskild (eftersom de specifikt riktar sig mot de personer som är föremål för dessa åtgärder) giltighet.

26 Artikel 7.3 i beslut 2010/656.

27 Artikel 11a.3 i förordning nr 560/2005.

28 När åtgärderna utgörs av frysning av penningmedel brukar denna tidpunkt vanligtvis sammanfalla med den tidpunkt då den berörda personen försöker genomföra en banktransaktion utan att lyckas. Därför kan information som tillhandahålls av banker vara mycket användbar för att verifiera de berörda personernas påståenden om när de fick kännedom om åtgärderna. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, s. 15) visar på ett bra sätt i vilken mån bankerna måste vara delaktiga i samband med genomförande av åtgärder från unionens sida rörande kontorörelser. I skäl 4 i ovannämnda direktiv erinras om att medlemsstaterna genom rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt (EGT L 166, s. 77) ålades ... att förbjuda penningtvätt och se till att den finansiella sektorn, det vill säga kreditinstitut och en lång rad andra finansiella institut, identifierar sina kunder, bevarar uppgifter på ett tillfredsställande sätt, inför interna rutiner för att utbilda personal och skydda mot penningtvätt och rapporterar eventuella indikationer på penningtvätt till behöriga myndigheter.

29 Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Socurte m.fl., punkt 31.

30 För att använda sig av den paradigmatiska formuleringen i domen av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet (REG 1986, s. 1339; svensk specialutgåva, s. 529), punkt 23, vilken domstolen använde sig av på nytt i domen av den 26 juni 2012 i mål C-335/09 P, Polen mot kommissionen, punkt 48.

31 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 25 mars 1999 i mål nr 31423/96, Papachelas mot Grekland, punkt 30.

32 Det är visserligen en fråga som det eventuellt ankommer på tribunalen att pröva, men det förefaller inte vara alltför problematiskt att styrka vid vilken tidpunkt klagandena faktiskt fick kännedom om åtgärderna. Frysning av tillgångar är en åtgärd som är av sådan karaktär att den bara får verkan när man på något sätt försöker förfoga över dessa tillgångar. På denna punkt kan bankerna ge viss information, såsom påpekats i fotnot 28. Något liknande kan sägas om förbuden att resa in i unionen, vilka det ankommer på medlemsstaterna att verkställa.

33 I visst avseende anser jag att man här kan erinra om Europadomstolens rättspraxis beträffande den enskildes rätt att inte få sitt försvar i en brottmålsprocess skadat på grund av rättegångsbiträdets försumlighet. Se, exempelvis, dom av den 19 december 1989 i mål nr 9783/82, Kamasinski mot Österrike.