Domstolens dom (första avdelningen) den 17 januari 2013

I mål C-206/11, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 12 april 2011, som inkom till domstolen den 2 maj 2011, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna M. Ilešič, E. Levits, J.-J. Kasel och M. Safjan (referent), generaladvokat: V. Trstenjak, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 21 juni 2012,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Georg Köck, genom E. Kroker, Rechtsanwalt, Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb, genom M. Prunbauer, Rechtsanwältin, Österrikes regering, genom A. Posch och G. Kunnert, båda i egenskap av ombud, Belgiens regering, genom T. Materne och J.-C. Halleux, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom M. Owsiany-Hornung och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 6 september 2012 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätten

Österrikisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.1 och 5.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22) (nedan kallat direktivet).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan Georg Köck och Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb (förening till skydd mot otillbörlig konkurrens) (nedan kallad Schutzverband) angående en annons i vilken Georg Köck tillkännagav en total utförsäljning av sina varor och realisation i samband med denna. Georg Köck hade satt in annonsen i en tidning utan att först ha erforderligt myndighetstillstånd.

3. I skälen 8 och 17 i direktivet anges följande:

4. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

5. I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

6. I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

7. I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

8. I artikel 11 i direktivet föreskrivs följande:

9. I artikel 13 i direktivet föreskrivs följande:

10. Bilaga I till direktivet innehåller en förteckning över sådana affärsmetoder som under alla omständigheter ska anses vara otillbörliga, bland annat följande metoder:

11. I 33a § i lagen mot otillbörlig konkurrens (Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb) (nedan kallad UWG), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

12. Punkt 7 i bilagan till UWG har samma lydelse som punkt 7 i bilaga I till direktivet.

13. I 33b § UWG föreskrivs följande:

14. I 33c § UWG föreskrivs följande:

15. I 33d § UWG föreskrivs följande:

16. I 34 § 3 UWG föreskrivs följande:

17. Georg Köck driver en butik i Innsbruck (Österrike). Han tillkännagav i en tidningsannons en total utförsäljning av varorna i butiken och gjorde även reklam för utförsäljningen med hjälp av plakat och fönsterdekaler utanför butiken. Förutom uttrycket total utförsäljning använde han uttryck som allt ska bort och upp till 90 procents rabatt. Georg Köck hade inte ansökt om tillstånd för tillkännagivandet av utförsäljningen från de lokala myndigheterna (Bezirksverwaltungsbehörde).

18. Schutzverband ansåg att Georg Köcks annons utgjorde ett tillkännagivande av en utförsäljning i den mening som avses i den nationella lagstiftningen och att den stred mot bestämmelserna i 33a § och följande paragrafer i UWG, på grund av att Georg Köck hade utannonserat utförsäljningen utan att först ha inhämtat erforderligt myndighetstillstånd. Schutzverband väckte därför talan vid Landesgericht Innsbruck och yrkade att Georg Köck skulle förbjudas att utannonsera den aktuella utförsäljningen och att domstolsavgörandet skulle publiceras.

19. Landesgericht ogillade talan och Schutzverband överklagade den domstolens avgörande till Oberlandesgericht Innsbruck, som med bifall till Schutzverbands yrkande meddelade ett interimistiskt förbudsföreläggande.

20. Georg Köck överklagade Oberlandesgerichts avgörande till Oberster Gerichtshof (nedan kallad den hänskjutande domstolen).

21. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det nationella målet enbart gäller frågan huruvida Georg Köck har innehaft erforderligt myndighetstillstånd. I ett sådant mål sker ingen prövning av huruvida en affärsmetod är otillbörlig, utan denna prövning överlämnas åt den behöriga förvaltningsmyndigheten. Detta utesluter dock inte att den aktuella affärsmetoden eventuellt är otillbörlig under alla omständigheter enligt artikel 5.5 i direktivet.

22. Enligt den hänskjutande domstolen kan det inte uteslutas att direktivet ska tolkas på så sätt att ett förbud mot en affärsmetod som beslutas av en domstol endast kan anses vara tillåtet om det beslut som härvid har fattats av en förvaltningsmyndighet i sin tur uppfyller kraven i direktivet.

23. Den hänskjutande domstolen anser att en tolkning av bestämmelserna i direktivet är nödvändig för att målet ska kunna avgöras och beslutade därför att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

24. Frågan har ställts för att få klarhet i huruvida direktivet ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för att en nationell domstol beslutar om förbud mot en affärsmetod enbart av det skälet att näringsidkaren har använt den utan förhandstillstånd från behörig myndighet, dock utan att själv göra en bedömning av huruvida metoden är otillbörlig.

25. För att kunna besvara frågan måste det först avgöras huruvida en affärsmetod som består i att tillkännage en utförsäljning, i den mening som avses i 33a § 1 UWG, utgör en affärsmetod i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet och därmed omfattas av bestämmelserna i detsamma.

26. Artikel 2 d i direktivet innehåller en synnerligen vid definition av begreppet affärsmetod, med vilket avses en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument (dom av den 9 november 2010 i mål C-540/08, Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, REU 2010, s. I-10909, punkt 17).

27. Marknadsföringsåtgärder som de som är i fråga i det nationella målet, som rör försäljning av varor till konsumenter på förmånliga villkor eller till förmånliga priser, omfattas helt klart av en näringsidkares affärsstrategi och syftar direkt till att marknadsföra och sälja dessa varor. Härav följer att de utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktivet, vilket i sin tur innebär att de omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde.

28. Domstolen övergår härefter till att pröva huruvida sådana nationella bestämmelser som 33b § och 34 § 3 UWG kan omfattas av direktivets tillämpningsområde utifrån de mål som eftersträvas med dem.

29. Som domstolen redan har slagit fast, anges i skäl 8 i direktivet att detta direkt [skyddar] konsumenternas ekonomiska intressen mot otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Härigenom säkerställer direktivet, såsom anges bland annat i dess artikel 1, en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen (beslut av den 4 oktober 2012 i mål C-559/11, Pelckmans Turnhout, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

30. Som framgår av skäl 6 i direktivet är det således endast sådan nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som enbart skadar konkurrenters ekonomiska intressen, eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare, som faller utanför direktivets tillämpningsområde (domen i det ovannämnda målet Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkt 21).

31. Den hänskjutande domstolen har angett att tillkännagivande av en utförsäljning i den mening som avses i den i det nationella målet aktuella bestämmelsen, det vill säga 33a § 1 UWG, utgör en affärsmetod i den mening som avses i direktivet. Som generaladvokaten har påpekat i punkt 38 i sitt förslag till avgörande har den hänskjutande domstolen därmed underförstått medgett att denna bestämmelse inte enbart syftar till att skydda konkurrenter och andra marknadsaktörer, utan att den även har ett konsumentskyddssyfte.

32. Härtill kommer att det i 33b § UWG föreskrivs att ett tillkännagivande av en utförsäljning endast får ske med förhandstillstånd från behörig myndighet. I den bestämmelsen anges även vilka uppgifter som en tillståndsansökan ska innehålla. I 34 § 3 UWG anges att överträdelser av bestämmelserna i 33a–33d §§ UWG kan utgöra grund för talan om förbudsföreläggande och, vid vållande, talan om skadestånd.

33. Vid dessa förhållanden finner domstolen att sådana nationella bestämmelser som 33b § och 34 § 3 UWG, jämförda med 33a § 1 UWG, vilka innehåller ett sanktionsbelagt förbud mot en affärsmetod som en näringsidkare har använt utan erforderligt tillstånd, utgör åtgärder som syftar till att bekämpa otillbörliga affärsmetoder i konsumenternas intresse. De omfattas således av direktivets tillämpningsområde.

34. Domstolen övergår härefter till att pröva huruvida direktivet utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet.

35. Enligt fast rättspraxis gäller att de enda affärsmetoder som enligt nationell lagstiftning får anses vara otillbörliga utan att det behöver göras någon prövning från fall till fall mot bakgrund av bestämmelserna i artiklarna 5–9 i direktivet är de som är upptagna i bilaga I till direktivet. Härav följer att en affärsmetod som inte omfattas av nämnda bilaga endast kan anses vara otillbörlig om det först har gjorts en prövning av metodens otillbörliga karaktär i enlighet med de kriterier som anges i artiklarna 5–9 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2010 i mål C-304/08, Plus Warenhandelsgesellschaft, REU 2010, s. I-217, punkterna 41–45, och domen i det ovannämnda målet Mediaprint Zeitungs- und Zeitschriftenverlag, punkterna 30–34).

36. En affärsmetod bestående i att tillkännage en utförsäljning, i den mening som avses i 33a § 1 UWG, som en näringsidkare använder utan att ha erforderligt förhandstillstånd från behörig myndighet, kan emellertid inte anses ingå bland de affärsmetoder som räknas upp i bilaga I till direktivet.

37. Bland de affärsmetoder som anses vara otillbörliga under alla omständigheter och som räknas upp i nämnda bilaga ska domstolen nu behandla de metoder som, under sådana förhållanden som är aktuella i det nationella målet, potentiellt skulle kunna vara relevanta och som parterna har åberopat vid EU-domstolen.

38. Punkt 4 i bilagan avser en affärsmetod som består i att [p]åstå att en näringsidkare (inklusive dennes affärsmetoder) eller en produkt har godkänts, rekommenderats eller [tillåtits] av ett offentligt eller privat organ när så inte är fallet eller påstå detta utan att villkoren för godkännandet, rekommendationen eller [tillståndet] iakttas.

39. Denna punkt innebär inte ett allmänt förbud mot affärsmetoder som en näringsidkare har använt utan tillstånd från behörigt organ. Som generaladvokaten har påpekat i punkt 93 i sitt förslag till avgörande avser den tvärtom de specifika fall där det i den tillämpliga lagstiftningen ställs upp vissa krav, bland annat rörande en näringsidkares ställning eller kvaliteten på dennes varor, och det i det avseendet inrättas ett system för godkännande, rekommendation eller tillstånd.

40. På samma sätt kan ett tillkännagivande av en utförsäljning som sker utan erforderligt förhandstillstånd inte heller anses omfattas av punkt 7 i bilaga I till direktivet. Detta kan nämligen inte anses utgöra ett oriktigt påstående som får konsumenterna att tro att den aktuella varan kommer att vara tillgänglig enbart under mycket begränsad tid, eller att den kommer att vara tillgänglig enbart på särskilda villkor under en mycket begränsad tid, för att få konsumenten att fatta ett omedelbart beslut utan att ha tillräcklig tid eller möjlighet att fatta ett välgrundat beslut.

41. Inte heller punkt 15 i bilagan är tillämplig i det nationella målet. Denna punkt avser en affärsmetod som består i att oriktigt påstå att näringsidkaren står i begrepp att upphöra med sin verksamhet eller flytta till nya lokaler. I det nationella målet är det emellertid inte fråga om den affärsmetod som avses i nämnda punkt 15, utan om en affärsmetod som näringsidkaren använt utan förhandstillstånd från behörig myndighet.

42. Av det ovan anförda följer att ett tillkännagivande av en utförsäljning, i den mening som avses i 33a § 1 UWG, som en näringsidkare gör utan att ha förhandstillstånd för detta inte som sådant kan anses vara otillbörligt under alla omständigheter, eftersom det inte omfattas av bilaga I till direktivet.

43. Vid sådant förhållande ska domstolen pröva huruvida den nationella lagstiftning som avses i punkt 33 ovan strider mot bestämmelserna i direktivet.

44. Som generaladvokaten har påpekat i punkterna 44–55 i sitt förslag till avgörande har medlemsstaterna enligt direktivet ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller vilka nationella åtgärder som ska vidtas för att bekämpa – i enlighet med artiklarna 11 och 13 i direktivet – otillbörliga affärsmetoder. Detta gäller under förutsättning bland annat av att åtgärderna är lämpliga och effektiva samt att de sanktioner som föreskrivs är verksamma, proportionerliga och avskräckande.

45. Under vissa omständigheter kan det visa sig vara mer lämpligt att medlemsstaten gör en förhandskontroll eller en preventiv kontroll än att den gör en efterhandskontroll, som innebär att en affärsmetod som redan har använts eller är nära förestående förbjuds. De nationella åtgärderna kan därför bland annat bestå i att införa bestämmelser om förhandstillstånd, med tillhörande sanktioner, för vissa affärsmetoder som är av sådant slag att en sådan kontroll är nödvändig i syfte att bekämpa otillbörliga affärsmetoder.

46. De bestämmelser som införts genom de nationella åtgärderna, varigenom direktivet införlivas, får emellertid inte medföra att en affärsmetod förbjuds enbart av det skälet att näringsidkaren har använt metoden utan förhandstillstånd från behörig myndighet och utan att det görs en prövning av huruvida metoden är otillbörlig.

47. För det första utgör direktivet hinder för en nationell lagstiftning som innebär att det inte görs någon kontroll mot bakgrund av kriterierna i artiklarna 5–9 i direktivet av en affärsmetod som inte anges i bilaga I till direktivet.

48. För det andra är en nationell lagstiftning som innebär att det först i efterhand görs en kontroll av huruvida en affärsmetod är otillbörlig, det vill säga efter det att näringsidkaren har förbjudits att använda den på grund av att denne underlåtit att uppfylla sin skyldighet att inhämta förhandstillstånd, oförenlig med det system som inrättats genom direktivet. På grund av den aktuella affärsmetodens natur, i synnerhet med hänsyn till tidsaspekten, blir ju metoden därmed meningslös för näringsidkaren i ekonomiskt avseende.

49. En nationell lagstiftning som den nyss beskrivna innebär att det föreskrivs ett allmänt förbud mot affärsmetoder som används inom ramen för en särskild ordning, trots att det inte ens har gjorts en prövning mot bakgrund av kriterierna i artiklarna 5–9 i direktivet av huruvida de eventuellt är otillbörliga, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 35.

50. Av det ovan anförda följer att direktivet ska tolkas på så sätt att det utgör hinder för att en nationell domstol beslutar om förbud mot en affärsmetod som inte omfattas av bilaga I till direktivet enbart av det skälet att näringsidkaren har använt den utan förhandstillstånd från behörig myndighet, dock utan att själv göra en bedömning av huruvida metoden är otillbörlig mot bakgrund av de kriterier som anges i artiklarna 5–9 i direktivet.

51. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1 Rättegångsspråk: tyska.