Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 16 april 2013

1 Originalspråk: franska.

2 EGT L 266, 1980, s. 1.

3 Enligt artikel 1 i första protokollet av den 19 december 1988 om domstolens tolkning av 1980 års Romkonvention (EGT C 27, 1998, s. 7), vilket trädde i kraft den 1 augusti 2004, är domstolen behörig att uttala sig angående en begäran om förhandsavgörande som rör tolkningen av bestämmelser i nämnda konvention. I enlighet med artikel 2 a i protokollet har vidare Hoge Raad der Nederlanden rätt att begära att domstolen ska meddela förhandsavgörande i en fråga som uppkommer i ett mål som är anhängigt vid Hoge Raad der Nederlanden och som rör tolkningen av bestämmelserna i konventionen. Vad gäller Romkonventionens tillämplighet i tiden (ratione temporis) räcker det att erinra om att Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen), vilken har ersatt Romkonventionen, endast är tillämplig på avtal som ingåtts från och med den 17 december 2009 (se artikel 28 i förordningen). Det framgår emellertid tydligt av beslutet om hänskjutande att det i målet vid den nationella domstolen aktuella anställningsavtalet ingicks långt före detta datum, nämligen den 30 november 1994.

4 Dom av den 15 mars 2011 i mål C‑29/10 (REU 2011, s. I‑1595).

5 Dom av den 15 december 2011 i mål C‑384/10 (REU 2011, s. I‑13275).

6 Dom av den 6 oktober 2009 i mål C-133/08 (REG 2009, s. I-9687).

7 Jag anser att det på det här stadiet är lämpligare att använda detta begrepp vilket förekommer i vissa bidrag till doktrinen, eftersom begreppet undantagsklausul anger att det endast är i undantagsfall som villkoren i bestämmelsen kan tillämpas.

8 Detta intresse kvarstår trots ikraftträdandet av Rom I‑förordningen. Det förehåller sig inte endast så, att förordningen bara kan tillämpas på avtal som ingåtts efter den 17 december 2009, utan de lagvalsregler för individuella anställningsavtal som den innehåller (se artikel 8) är väsentligen desamma. Domstolen har härvidlag kopplat samman de båda instrumenten (se domen i det ovannämnda målet Koelzsch, punkt 46).

9 För en redogörelse av Romkonventionens syften hänvisas till domen i det ovannämnda målet ICF (punkterna 22 och 23).

10 Det uttalas således i rapporten om konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, av Mario Giuliano, professor vid Milanos universitet, och Paul Lagarde, professor vid Paris I‑universitetet (EUT C 282, 1980, s. 1, nedan kallad Giuliano och Lagarde-rapporten, särskilt s. 25 och 26) att det gäller att åstadkomma ändamålsenligare bestämmelser på de områden där avtalsparternas intressen inte befinner sig på samma plan och [således] tillförsäkra den part som, ur socioekonomisk synvinkel, är att betrakta som den svagare parten i avtalsförhållandet ett tillräckligt skydd.

11 Tanken att det skulle vara angeläget att skydda den svagare parten genom regler som i högre grad än de allmänna bestämmelserna tar till vara denna parts intressen återfinns mer allmänt i samtliga texter avseende internationell privaträtt och återspeglas alldeles särskilt inom ramen för tolkningen av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges tillträde till konventionen (EGT C 15, 1997, s. 1) (nedan kallad Brysselkonventionen) (se, bland annat, dom av den 26 maj 1982 i mål 133/81, Ivenel, REG 1982, s. 1891, svensk specialutgåva, s. 441, punkt 14, av den 13 juli 1993 i mål C-125/92, Mulox IBC, REG 1993, s. I-4075, svensk specialutgåva, s. 285, punkt 18, av den 9 januari 1997 i mål C-383/95, Rutten, REG 1997, s. I-57, punkt 22, av den 27 februari 2002 i mål C-37/00, Weber, REG 2002, s. I-2013, punkt 40, och av den 10 april 2003 i mål C-437/00, Pugliese, REG 2003, s. I-3573, punkt 18). Detsamma gäller tolkningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (se, bland annat, dom av den 19 juli 2012 i mål C‑154/11, Mahamdia, punkterna 44 och 46).

12 Se domen i det ovannämnda målet ICF, punkt 26.

13 Se, bland annat, Giuliano Lagarde-rapporten, s. 25.

14 Se domen i det ovannämnda målet Koelzsch, punkt 42.

15 Se de tankegångar som det redogörs för i Giuliano Lagarde-rapporten, s. 25 och 26.

16 Se, i detta avseende, Lagarde, P., Convention de Rome, Répertoire de droit communautaire Dalloz, 1992, punkt 85.

17 Pataut, É., Conflits de loi en droit du travail, Jurisclasseur droit international, häfte 573‑10, november 2008, punkt 14.

18 Se domen i det ovannämnda målet Voogsgeerd, punkt 32.

19 Se domen i det ovannämnda målet Koelzsch, punkt 36.

20 Det har hävdats i ett liknande resonemang att enligt närhetsprincipen är den mest rättvisa lagen den lag som är närmast och inte den som är bäst med avseende på det materiella innehållet (Ballarino, T., och Romano, G.P., Le principe de proximité chez Paul Lagarde, Le droit international privé: esprit et méthodes – Mélanges en l’honneur de Paul Lagarde, Dalloz, 2005, s. 2).

21 Se domen i det ovannämnda målet Koelzsch, punkterna 41 och 42.

22 Genom att exempelvis vittna om de faktiska omständigheter som var ursprunget till domen i det ovannämnda målet Voogsgeerd, vilket gällde en tvist mellan en nederländsk medborgare och ett i Luxemburg etablerat bolag angående ett anställningsavtal som ingåtts i Belgien. När Jan Voogsgeerd utförde sina uppgifter enligt avtalet mottog han instruktioner från ett annat bolag som var nära förbundet med hans arbetsgivare men som hade sitt säte i Belgien.

23 Det är en diskussion som i hög grad liknar den som fördes angående förhållandet mellan presumtionerna i artikel 4.2–4.4 i Romkonventionen och den möjlighet som föreskrivs i artikel 4.5 i konventionen att avstå från att tillämpa dem när det följer av samtliga omständigheter att avtalet har närmare anknytning till ett annat land (se förslag till avgörande av generaladvokaten Bot av den 19 maj 2009, vilket ledde till domen i det ovannämnda målet ICF, punkterna 71–73).

24 Se punkt 42 i domen.

25 Ibidem, punkt 43.

26 Se punkterna 31–41 i domen.

27 Denna marginalisering av anställningsorten som anknytningskriterium verkar kunna förklaras av att den kan vara slumpmässig eller konstlad och särskilt av det faktum att arbetsgivaren i allmänhet styr över hur denna ort ska definieras, vilket kan motverka strävan att skydda arbetstagaren.

28 Det är intressant att notera att det i grönboken om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och dess revidering i samband därmed (KOM(2002) 654 slutlig, s. 38) anges att om arbetet utförs i ett eller flera länder kan den objektiva anknytningen i konventionen frångås genom en undantagsregel (artikel 6.2 slutet), som gör det möjligt att undvika eventuella negativa följder för den anställde genom en alltför rigid koppling av avtalet till fullgörelseorten.

29 Se punkt 19 i domen.

30 För en sammanfattning av de argument som framförts på denna punkt hänvisar jag till punkterna 50–52 i domen i det ovannämnda målet ICF.

31 Ibidem, punkterna 58–62.

32 Ibidem, punkt 64.

33 Bestämmelsen har följande lydelse: Om det framgår av alla omständigheter i fallet att avtalet uppenbart har en närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkterna 1 och 2, ska lagen i det andra landet tillämpas.

34 Och detta trots att det har hävdats att denna skillnad i ordalydelse, i brist på förklaring i motiven till förordningen, förmodligen berodde på försummelse (se Gaudemet-Tallon, H., Jurisclasseur Droit international, häfte 552‑15, 2009, punkt 84).

35 Se den ovannämnda grönboken om omvandling av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser till ett gemenskapsinstrument och dess revidering i samband därmed (s. 28).

36 Se punkt 46 i domen.

37 Se övervägandena i punkterna 21 och 22 i detta förslag till avgörande.

38 Såsom framgår av domen i det ovannämnda målet Koelzsch, punkt 42, är det i den stat där den anställde bedriver sin yrkesverksamhet som han utövar sitt arbete i ekonomiskt och socialt hänseende.

39 Se, bland annat, artikel 13.2 a i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), artikel 11.3 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1), och artikel 16.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 (EUT L 284, s. 1).

40 Det anges härvidlag i artikel 18 i förordning nr 987/2009 att [e]n begäran från arbetsgivaren eller den berörda personen om undantag från artiklarna 11–15 i grundförordningen ska, om möjligt i förväg, lämnas till den behöriga myndigheten eller det organ som utsetts av myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning arbetstagaren eller den berörda personen begär att få omfattas av.