FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT SHARPSTON – MÅL C‑328/12 SCHMID

1. I artikel 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 (nedan kallad förordningen) fastställs vilka domstolar som har internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande. I samband med ett insolvensförfarande får förvaltaren vidta åtgärder i borgenärernas intresse avseende återvinning. Frågan i förevarande mål är huruvida behörighetsregeln i artikel 3.1 är tillämplig när den svarande mot vilken en återvinningstalan riktas är bosatt i tredjeland.

Förordningen om insolvensförfaranden

2. I förordningen återfinns huvudsakligen bestämmelser om behörighetstilldelning och fastställande av tillämplig lag vid insolvensförfaranden och ömsesidigt erkännande av dem. Förevarande mål avser tolkningen av den allmänna regeln om internationell behörighet. Som en del av bedömningen är det emellertid nödvändigt att även undersöka den allmänna systematiken i förordningen och förvaltarens roll.

3. Enligt skälen 2, 3 och 4 i förordningen krävs det, för att den inre marknaden ska fungera väl, att gränsöverskridande insolvensförfaranden fungerar effektivt och smidigt samt att det undviks att parterna får motiv att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning (forum shopping).

4. I skäl 8 anges att det för att uppnå dessa syften är nödvändigt … att bestämmelserna om behörighet, erkännande och tillämplig lag på detta område blir föremål för gemenskapslagstiftning.

5. I skälen 12–14 anges följande:

6. Kapitel I i förordningen har rubriken Allmänna bestämmelser. Artikel 1.1 (under rubriken Tillämpningsområde) i detta kapitel har följande lydelse:

7. I artikel 2 a definieras insolvensförfaranden som de kollektiva förfaranden som förtecknas i bilaga A till förordningen. I den förteckningen anges särskilda slag av förfaranden i de olika medlemsstaterna som utgör insolvensförfaranden enligt nationell rätt.

8. I artikel 2 b definieras förvaltare som varje person eller institution som har till uppgift att förvalta eller realisera de tillgångar över vilka gäldenären berövats sin rådighet eller att övervaka dennes angelägenheter.

9. Artikel 3 i förordningen har rubriken Internationell behörighet. Den har följande lydelse:

10. I kapitel II, som har rubriken Erkännande av insolvensförfaranden, föreskrivs i artikel 16.1 (under rubriken Utgångspunkt) följande:

11. I artikel 17.1 (under rubriken Verkan av erkännande) föreskrivs följande:

12. I artikel 18 (under rubriken Förvaltarens behörighet) föreskrivs bland annat följande:

13. I artikel 25.1 i förordningen (under rubriken Erkännande och verkställighet av andra beslut) föreskrivs följande:

14. I artikel 44.1 anges att förordningen, vad gäller de frågor den omfattar, ersätter tidigare bilaterala konventioner som har ingåtts mellan två eller flera medlemsstater. I artikel 44.3 a föreskrivs emellertid att förordningen inte är tillämplig i den utsträckning den är oförenlig med förpliktelser som uppstår i samband med konkurs och som härrör från en konvention som medlemsstaten före ikraftträdande av denna förordning har slutit med ett eller flera tredje länder.

Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan

15. Ralph Schmid är förvaltare i det insolvensförfarande som den 4 maj 2007 inleddes mot Aletta Zimmermann. Inom ramen för det förfarandet har han väckt återvinningstalan mot Lilly Hertel avseende en transaktion mellan henne och Aletta Zimmermann. Lilly Hertel, som är Aletta Zimmermanns styvmor, är bosatt i Schweiz. Förfarandet har ingen annan internationell aspekt (framför allt är ingen annan EU-medlemsstat än Tyskland involverad). Genom sin talan vill förvaltaren återvinna 8015,08 euro jämte ränta, som en del av Aletta Zimmermanns egendom.

16. Talan avvisades i de lägre instanserna på grund av bristande internationell behörighet för tysk domstol. Ralph Schmid överklagade beslutet till Bundesgerichtshof (nedan kallad den hänskjutande domstolen).

17. Nionde tvistemålsavdelningen vid Bundesgerichtshof konstaterade att utgången av tvisten är beroende av tolkningen av artikel 3.1 i förordningen och beslutade därför att vilandeförklara målet och begära ett förhandsavgörande avseende följande fråga:

18. Skriftliga yttranden har inkommit från Ralph Schmid och kommissionen. Den tyska regeringen och kommissionen yttrade sig vid den muntliga förhandlingen den 10 april 2013.

Yttranden till domstolen

19. Ralph Schmid har hävdat att artikel 3.1 i förordningen ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat där förfarandet har inletts är behöriga att pröva talan. Det enda behörighetskriterium som fastställs i artikel 3.1 är platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Att lägga till ett ytterligare villkor, det vill säga att det måste finnas en aspekt som involverar två eller flera medlemsstater, skulle leda till rättslig osäkerhet redan i början av förfarandet. Att tolka artikel 3.1 på det föreslagna sättet uppfyller principen om enhetliga förfaranden. Det bidrar även till en väl fungerande inre marknad genom att förhindra eventuell överföring av tillgångar till länder utanför Europeiska unionen i syfte att erhålla en fördel (forum shopping) och genom att göra det lättare för förvaltaren att bestrida och annullera en överföring av gäldenärens tillgångar till länder utanför Europeiska unionen.

20. Kommissionen delar denna uppfattning. I enlighet med artikel 3.1 har domstolarna i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns internationell behörighet. Inget ytterligare villkor anges vad gäller behörigheten vid en talan som har ett nära samband med insolvensförfarandet: en annan medlemsstat behöver inte vara involverad. Åtskillnad kan och bör göras mellan reglerna om internationell behörighet och reglerna om erkännande och verkställighet av beslut. EU-rätten kan inte förplikta tredjeländer att erkänna och verkställa beslut som EU-domstolarna fattat i insolvensärenden.

21. Den tyska regeringen har hävdat att EU-rätten kan ha verkningar för tredjeländer endast genom bilaterala eller multilaterala konventioner. Europeiska unionen har inget sådant avtal angående insolvensförvaranden med Schweiz, där Lilly Hertel är bosatt. Förordningens syften stöder dessutom inte att regeln om internationell behörighet utsträcks till sidoförfaranden för återvinning som riktas mot en svarande som är bosatt i ett tredjeland. Förordningen syftar till att säkerställa att insolvensförfaranden genomförs effektivt och smidigt på den inre marknaden, i vilken tredjeländer inte deltar. Reglerna om behörighet ska inte ses för sig, utan ingår i en allmän ram som syftar till effektiva och smidiga insolvensförfaranden. Eftersom reglerna om erkännande och verkställighet inte kan tillämpas på tredjeländer, är det inte effektivt att tolka artikel 3.1 så, att den ger en domstol internationell behörighet gentemot tredjeländer. Det skulle också innebära att svarande, som redan är den svagare parten, ställs inför insolvens- och processrätt som de inte är bekanta med, vilket ytterligare skulle försvaga deras ställning.

Bedömning

22. Förordningen syftar till att göra insolvensförfaranden med gränsöverskridande verkningar effektivare och smidigare. För detta ändamål fastställs i förordningen gemensamma behörighetsregler för alla medlemsstater, regler som ska underlätta erkännandet av domar och regler om tillämplig lag. Dessa regler grundar sig på principerna om enhetlighet och universalitet, men har anpassats för att möjliggöra begränsade sekundärförfaranden. I förordningen föreskrivs således att ett enda huvudförfarande i en medlemsstat ska omfatta gäldenärens samtliga tillgångar, oberoende av var de är belägna, med förbehåll för en begränsad möjlighet att inleda ett sekundärförfarande i en annan medlemsstat.

23. Behörighetsregeln i artikel 3.1 har kallats hörnstenen i det system som inrättats genom förordningen. Denna regel innebär att domstolarna i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. I enlighet med förordningen spelar den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen finns en avgörande roll när det fastställs vilken domstol som är behörig.

24. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan huruvida domstolarna i en medlemsstat, inom vars territorium det har inletts ett insolvensförfarande mot en gäldenär, är behöriga att pröva en återvinningstalan mot en svarande som är bosatt i ett tredjeland. Innan denna fråga besvaras är det emellertid nödvändigt att, med hänsyn till att den enda internationella aspekten utgörs av att insolvensförfarandet berör en medlemsstat och ett tredjeland (och inte två eller flera medlemsstater), fastställa huruvida domstolarna i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns är behöriga att genomföra insolvensförfarandet enligt artikel 3.1 i förordningen eller som ett resultat av medlemsstatens nationella insolvensrätt och internationell privaträtt. (I det sistnämnda fallet bestäms domstolarnas internationella behörighet av de eventuella bilaterala insolvenskonventioner som ingåtts mellan medlemsstaten och tredjeländer.) Med andra ord: är förordningen alls tillämplig på sådana förfaranden?

25. Enligt min uppfattning är den det. I artikel 1.1 i förordningen föreskrivs att den ska tillämpas på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Varken artikel 1.1 eller bilaga A begränsar tillämpningen av förordningen till förfaranden som involverar en gränsöverskridande aspekt.

26. Förordningen är direkt tillämplig. När den trädde i kraft ersatte den nationell lagstiftning och de bilaterala konventioner till vilka medlemsstaterna var parter och som avgjorde vilka domstolar som hade internationell behörighet i insolvensförfaranden, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 44.3. När platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen finns i Europeiska unionen, är således artikel 3.1 (och inte nationell rätt) tillämplig när det gäller att fastställa vilken medlemsstats domstolar som har behörighet att inleda ett förfarande.

27. Grundvalen för EU:s lagstiftningsåtgärder och att en förordning utfärdades var, som den tyska regeringen har påpekat, behovet av att säkerställa att den inre marknaden fungerar väl (se skälen 2, 3, 4 och 8). Av detta följer emellertid inte att ett insolvensförfarande måste ha en gränsöverskridande aspekt för att förordningen ska vara tillämplig. Att tolka förordningen så, att den är tillämplig endast under omständigheter där det finns en gränsöverskridande aspekt som involverar minst två EU-medlemsstater, skulle leda till betydande osäkerhet och motverka effektiva och smidiga förfaranden.

28. För att förordningen ska vara tillämplig måste själva insolvensförfarandet självklart involvera en gäldenär vars huvudsakliga intressen finns i en medlemsstat (se skäl 14). Om de inte gör det, kan förordningen inte tillämpas. Förordningen gör det möjligt att inleda huvudinsolvensförfaranden i den medlemsstat i vilken platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen finns och i förordningen specificeras att dessa förfaranden har allmän räckvidd och de avser att omfatta gäldenärens samtliga tillgångar. Som jag förstår det speglar detta uttalande principerna om enhetlighet och universalitet. Jag anser att det är önskvärt att dessa principer tillämpas i varje insolvensförfarande.

29. Vilken domstol som är behörig måste fastställas i ett så tidigt skede som möjligt, så att åtgärder kan vidtas för att säkra gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning och på så sätt garantera ett effektivt och smidigt förfarande. I domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber slog domstolen fast att när det gäller att fastställa vilken domstol som är behörig att inleda ett insolvensförfarande, ska den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen finns bestämmas när begäran om inledande av ett insolvensförfarande lämnas in, och inte när förfarandet faktiskt inleds. I ett så tidigt skede är det kanske inte känt huruvida det finns någon gränsöverskridande aspekt. Fastställandet av vilken domstol som är behörig kan emellertid inte skjutas upp till dess att det är känt vilka olika platser som omfattas av förfarandet (såsom hemvisten för potentiella svaranden i sidoförfaranden eller var gäldenärens olika tillgångar finns) och var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Att invänta fullständig information skulle motverka förordningens mål att uppnå effektiva och smidiga insolvensförfaranden och skulle leda till rättslig osäkerhet.

30. I artikel 3.1 i förordningen anges entydigt att [d]omstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. Alla övriga aspekter är irrelevanta för att fastställa vilken domstol som är behörig. Var platsen för gäldenärens tillgångar finns är således irrelevant, utom i den utsträckning det kan vara en faktor som ska beaktas vid fastställandet av var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns och/eller huruvida ett sekundärförfarande behöver inledas i enlighet med artikel 3.2. Var en potentiell svarande är bosatt när det gäller en återvinningstalan som förvaltaren (vid behov) senare väcker inom ramen för förfarandet i syfte att återvinna ytterligare tillgångar för borgenärernas räkning är likaså irrelevant för fastställandet av vilken domstol som är behörig att inleda förfarandet. En sådan talan faller inom behörighetsområdet för den domstol som (redan) har inlett insolvensförfarandet, eftersom den direkt kan härledas från förfarandet och står i nära samband med det. I detta skede pågår redan insolvensförfarandet. En återvinningstalan inträffar kronologiskt efter det att insolvensförfarandet har inletts vid den behöriga domstolen. Av detta följer att den plats där svaranden, som en sådan talan riktas mot, är bosatt inte kan inverka på fastställandet av vilken domstol som är behörig att inleda insolvensförfarandet.

31. Jag anser följaktligen att det är onödigt att visa att det finns en gränsöverskridande aspekt som involverar två eller flera medlemsstater för att förordningen ska vara tillämplig. Förutsatt att platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom Europeiska unionen fastställs den behöriga domstolen enligt artikel 3.1 i förordningen, som är direkt tillämplig i alla medlemsstater.

32. Är den behöriga domstolen också behörig avseende en återvinningstalan som förvaltaren väcker, när svaranden som talan riktas mot inte är bosatt i en annan medlemsstat, utan i ett tredjeland?

33. Den tyska regeringen har hävdat att förordningen inte är tillämplig när det gäller behörighetstilldelningen avseende en sådan talan. En potentiell svarande (och, med stor sannolikhet, tillgångarna i fråga) finns utanför Europeiska unionen. Svarandens ställning skulle försvagas, om han var tvungen att gå i svaromål i en för honom främmande jurisdiktion. I förordningen föreskrivs det dessutom uttryckligen att beslut som fattats av den behöriga domstolen avseende transaktioner som involverar en annan EU-medlemsstat ska erkännas och verkställas, men domstolar i tredjeland är inte skyldiga att erkänna eller verkställa ett beslut som en behörig domstol i Europeiska unionen har fattat.

34. Jag finner inte dessa argument övertygande. Enligt min åsikt har en domstol som är behörig enligt artikel 3.1 i förordningen behörighet att avgöra en återvinningstalan som väckts av förvaltaren och som riktas mot en svarande som har hemvist i ett tredjeland.

35. Detta synsätt stöds, för det första, av principerna om enhetlighet och universalitet. Insolvensförfaranden är kollektiva förfaranden och den domstol, inom vars jurisdiktion platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, handlägger (per definition) gäldenärens samtliga angelägenheter (i annat fall skulle orden platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns sakna betydelse). Om denna domstol – vars behörighet att genomföra insolvensförfarandet bör vara relativt enkel att förutse – ska övervaka en korrekt värdering av gäldenärens tillgångar och en lämplig överenskommelse med borgenärerna, måste den ha befogenhet att avgöra en återvinningstalan som förvaltaren väckt avseende en tidigare transaktion mellan gäldenären och tredje man, vilken syftar till att återföra föremålet för eller vinningen av transaktionen till gäldenärens egendom till förmån för borgenärerna.

36. För det andra anser jag inte att den omständigheten, att förordningens bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut inte kan binda tredjeländer, hindrar tillämpning av behörighetsregeln. Det är både viktigt och lämpligt att göra åtskillnad mellan, å ena sidan, behörighet och, å andra sidan, erkännande och verkställighet.

37. När det gäller behörigheten bestäms denna enligt förordningen endast utifrån den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Domstolen har tidigare, avseende ett rent EU-internt insolvensförfarande, slagit fast att den behöriga domstolen bör ha behörighet inte endast med avseende på huvudinsolvensförfarandet, utan också med avseende på eventuella sidoförfaranden.

38. När det gäller erkännande och verkställighet bör det för det första påpekas att dessa bestämmelser kan läsas separat från bestämmelsen om behörighetstilldelning. För det andra är ett beslut som fattats av den behöriga domstolen inte nödvändigtvis helt verkningslöst, även om man inte har möjlighet att få det erkänt och verkställt med stöd av själva förordningen. Ett beslut kan även erkännas och verkställas med stöd av en bilateral konvention (dock inte i förevarande mål).

39. Det är riktigt att förvaltaren, om han utverkar ett domstolsbeslut om att en viss transaktion som involverar en tredje man ska ogiltigförklaras, måste ansöka om erkännande och verkställighet av beslutet i den stat där denna tredje man har hemvist (och/eller där de tillgångar som omfattades av transaktionen finns). Detta är emellertid vanligen en mer effektiv och mindre kostsam process än att inleda ett fullständigt separat förfarande i den jurisdiktionen (och en mindre kostsam process säkrar mer av gäldenärens egendom till förmån för borgenärerna). I bästa fall erkänns och verkställs den dom som förvaltaren redan har utverkat. I sämsta fall måste han på nytt vända sig till den behöriga domstolen i EU-medlemsstaten och ansöka om en justering nedåt av bedömningen av gäldenärens tillgångar före det slutliga ackordet med borgenärerna.

40. Ur den tredje mannens perspektiv ger avsaknaden av automatiskt erkännande och verkställighet ett visst ytterligare skydd. Det kan mycket väl hända att en tredje man, när han delges förvaltarens talan, väljer att gå i svaromål vid domstolen på den plats där gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Om han inte kan eller vill göra detta har han, oavsett sina skäl, starkare grunder för att yrka att hans lokala domstol inte ska erkänna och verkställa domen mot honom automatiskt, utan ska pröva talan i sak.

41. För det tredje är det värt att beakta att domstolen (stora avdelningen) i domen i målet Owusu, vilket bland annat avsåg tolkningen av behörighetsregeln i artikel 2 i Brysselkonventionen (i vilken det föreskrivs att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat [ska] väckas vid domstol i den staten), slog fast att den bestämmelsen också är tillämplig i ett fall vilket rör förhållandet mellan domstolar i en konventionsstat och en icke fördragsslutande stat. I det målet hade en av svarandena hemvist i Förenade kungariket, men flera andra svarande hade hemvist i Jamaica, där den olycka som föranledde tvisten hade inträffat, och det anfördes (rimliga) argument för att lämpligt forum (forum conveniens) återfanns i Jamaica. Där (liksom här) involverade målet en fördragsslutande stat och ett tredjeland: ingen annan fördragsslutande stats jurisdiktion berördes och det fanns ingen anknytning till någon annan fördragsslutande stat. Domstolen konstaterade icke desto mindre att behörighetsregeln i artikel 2 i Brysselkonventionen är av tvingande karaktär och uteslöt varje möjlighet för en domstol i en medlemsstat att tillämpa teorin om olämpligt forum (forum non conveniens) och avvisa talan.

42. De argument som anförts av den tyska regeringen i förevarande mål har stora likheter med dem som Förenade kungariket utan framgång anförde i det ovannämnda målet Owusu.

43. Det står således klart att domstolen i domen i det ovannämnda målet Owusu var medveten om de potentiella svårigheter med erkännande och verkställighet av den avkunnade domen som kunde uppkomma när den slog fast att domstolarna i den berörda fördragsslutande staten (Förenade kungariket) inte kunde avvisa talan till förmån för domstolarna i en icke fördragsslutande stat (Jamaica). I domen i det ovannämnda målet Owusu övervägde domstolen specifikt principen om traktats relativa verkan (i det fallet att Brysselkonventionen inte kan medföra några skyldigheter för stater som inte har samtyckt till att följa den). I domen anges att [d]omstolen nöjer sig med att konstatera att den omständigheten att en domstol i en konventionsstat pekas ut som behörig med anledning av att svaranden har hemvist i denna stat kan inte anses medföra skyldigheter för en tredjestat, även om tvisten helt eller delvis har anknytning till den sistnämnda staten till följd av tvisteföremålet eller sökandens hemvist. Domstolen gav företräde åt principerna om rättssäkerhet, skyddet för personer som är etablerade i gemenskapen och en enhetlig tillämpning av behörighetsreglerna, och erinrade om att syftet med Brysselkonventionen just är att tillhandahålla gemensamma bestämmelser vilka skall tillämpas i stället för avvikande nationella bestämmelser.

44. Domstolen medgav uttryckligen att det kan uppstå verkliga svårigheter (såsom logistiska svårigheter till följd av det geografiska avståndet, det faktum att målet i sak skall bedömas enligt jamaicanska kriterier, möjligheten att få en tredskodom verkställd i Jamaica och den omständigheten att det inte är möjligt att väcka regresstalan mot övriga svaranden), men slog fast att oavsett om dessa svårigheter föreligger eller ej, är denna typ av överväganden … inte av sådan natur att de påverkar den tvingande karaktären hos den grundläggande behörighetsregeln i artikel 2 i Brysselkonventionen.

45. Jag anser att samma överväganden som föranledde domstolens slutsats i domen i det ovannämnda målet Owusu är tillämpliga i förevarande mål och att domen i det ovannämnda målet Owusu därför bör tillämpas analogt.

46. För det fjärde är det förenligt med förordningens mål – att främja en väl fungerande inre marknad – att slå fast att den domstol som är behörig enligt artikel 3.1 i förordningen även är behörig att, inom ramen för ett insolvensförfarande, avgöra en återvinningstalan som avser en tidigare transaktion mellan gäldenären och en svarande som har hemvist i ett tredjeland. I förordningen (skäl 4) anges uttryckligen att det måste … undvikas att parterna får motiv att överföra tillgångar från en medlemsstat till en annan eller att välja jurisdiktion för att få en förmånligare rättslig ställning (forum shopping). Men liknande överväganden är också tillämpliga i en situation som rör Europeiska unionen och ett tredjeland. Om den domstol som är behörig enligt artikel 3.1 i förordningen inte har behörighet att avgöra en återvinningstalan, har en person (eller ett företag), som inser att han håller på att få ekonomiska svårigheter, ett uppenbart motiv att föra ut tillgångar från Europeiska unionen genom tvivelaktiga transaktioner eller blufftransaktioner med tredje man som har hemvist i tredjeland, och på så sätt föra dem utom räckhåll för förvaltaren och frånta borgenärerna möjligheten att återvinna så mycket som möjligt av gäldenärens egendom.

47. Det synsätt som förespråkats av Ralph Schmid (förvaltaren) och kommissionen är således att föredra framför det som förespråkats av den tyska regeringen. Genom att slå fast att den domstol som är behörig enligt artikel 3.1 i förordningen har behörighet att pröva en förvaltares återvinningstalan avseende en tidigare transaktion mellan gäldenären och en svarande med hemvist i ett tredjeland iakttas principerna om enhetlighet och universalitet och främjas målen för den inre marknaden. Förvaltaren kan hantera gäldenärens egendom effektivare och till lägre kostnad, vilket gynnar borgenärerna (varav många sannolikt har hemvist i Europeiska unionen). Dessa fördelar väger tyngre än eventuella nackdelar för en svarande i tredjeland som måste träda i svaromål i för honom fel jurisdiktion, och som under alla omständigheter fortsätter att åtnjuta ett visst skydd från sin lokala domstol – just därför att förordningen inte tillåter automatiskt erkännande och verkställighet av domar.

Förslag till avgörande

48. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Bundesgerichtshof (Tyskland) på följande sätt:

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, s. 1), i dess ändrade lydelse.

3 Sista meningen i artikel 18.2 i förordningen.

4 Se skälen 2 och 8 i förordningen (ovan punkterna 3 och 4).

5 Se skäl 8 (ovan punkt 4).

6 Se skäl 12 (ovan punkt 5) och dom av den 17 januari 2006 i mål C-1/04, Staubitz-Schreiber (REG 2006, s. I-701), punkt 28. Principen om enhetlighet innebär att det finns ett enda insolvensförfarande. Principen om universalitet innebär att detta förfarande omfattar gäldenärens samtliga tillgångar, oberoende av var de är belägna.

7 Sekundärförfarandet måste vara ett likvidationsförfarande och har verkningar endast avseende tillgångar som är belägna i den medlemsstaten, se skäl 12 (ovan punkt 5). Det system som inrättats genom förordningen har lämpligen beskrivits som ett system med samordnad universalitet, se professor Bob Wessels, The Changing Landscape of Cross-border Insolvency Law in Europe, Juridica International XII/2007, s. 116–124.

8 Se punkt 21 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber (ovan fotnot 6).

9 Precis som i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Brysselförordningen) spelar svarandens hemvist en avgörande roll när det gäller att fastställa internationell behörighet, med förbehåll för vissa begränsade undantag.

10 Artikel 44.1.

11 Se ovan punkt 14. Det finns inget bilateralt avtal mellan Tyskland och Schweiz som gör dessa bestämmelser tillämpliga på förevarande mål.

12 Skäl 12.

13 Behovet av en skyndsam tillämpning av förordningens behörighetsregel i syfte att garantera ett effektivt förfarande har även betonats när det gäller systemet för erkännande, se dom av den 2 maj 2006 i mål C-341/04, Eurofood IFSC (REG 2006, s. I-3813), punkt 52.

14 Ovan fotnot 6.

15 När det gäller metoden för att fastställa var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, se domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber (ovan fotnot 6) och det ovannämnda målet Eurofood IFSC (ovan fotnot 13) samt dom av den 20 oktober 2011 i mål C‑396/09, Interedil (REU 2011, s. I‑9915).

16 Se dom av den 12 februari 2009 i mål C-339/07, Seagon (REG 2009, s. I-767), punkterna 21 och 28. Se även skäl 6 i förordningen.

17 Se skäl 14 (ovan punkt 5).

18 Se artiklarna 16 (principen om erkännande), 17 (verkan av erkännande) och 25 (erkännande och verkställighet av andra beslut). Framför allt föreskrivs i artikel 25.1 att beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats av en domstol ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. I andra stycket fastställs uttryckligen att [f]örsta stycket skall även gälla beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de fattats av en annan domstol.

19 Enligt skäl 13 i förordningen (ovan punkt 5) motsvarar platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man.

20 Ett syfte med behörighetsregeln är att garantera rättssäkerheten och förutsebarheten när det gäller vilka domstolar som är behöriga att inleda ett insolvensförfarande. Se domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber (ovan fotnot 6), punkt 27, och det ovannämnda målet Eurofood IFSC (ovan fotnot 13), punkt 33.

21 Se domen i det ovannämnda målet Seagon (ovan fotnot 16).

22 Dom av den 1 mars 2005 i mål C-281/02, Owusu (REG 2005, s. I-1383).

23 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36), i dess ändrade lydelse (Brysselkonventionen). Brysselkonventionen har ersatts genom Brysselförordningen (ovan fotnot 9).

24 Se domen i det ovannämnda målet Owusu (ovan fotnot 22), punkt 35.

25 Detta betonades i formuleringen av den första tolkningsfrågan. Se punkt 22 i domen.

26 Se punkterna 30 och 32 i domen.

27 Se punkt 21 i domen, där det framgår att den hänskjutande domstolen hade påpekat denna svårighet.

28 Punkt 31.

29 Se punkterna 38–41.

30 Se punkt 42.

31 Se punkt 43.

32 Punkterna 44 och 45. Se även, när det gäller de påstådda hindren för att tillämpa artikel 2 i Brysselkonventionen på ett rättsligt förhållande som enbart har koppling till en fördragsslutande stat och en icke fördragsslutande stat, generaladvokaten Légers mycket detaljerade och ingående förslag till avgörande i det målet, punkterna 177–216.