Förslag till avgörande av generaladvokat Eleanor Sharpston föredraget den 10 september 2013
1 Originalspråk: engelska.
2 Rådets förordning nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, s. 1), i dess ändrade lydelse.
3 Sista meningen i artikel 18.2 i förordningen.
4 Se skälen 2 och 8 i förordningen (ovan punkterna 3 och 4).
5 Se skäl 8 (ovan punkt 4).
6 Se skäl 12 (ovan punkt 5) och dom av den 17 januari 2006 i mål C-1/04, Staubitz-Schreiber (REG 2006, s. I-701), punkt 28. Principen om enhetlighet innebär att det finns ett enda insolvensförfarande. Principen om universalitet innebär att detta förfarande omfattar gäldenärens samtliga tillgångar, oberoende av var de är belägna.
7 Sekundärförfarandet måste vara ett likvidationsförfarande och har verkningar endast avseende tillgångar som är belägna i den medlemsstaten, se skäl 12 (ovan punkt 5). Det system som inrättats genom förordningen har lämpligen beskrivits som ett system med samordnad universalitet, se professor Bob Wessels, The Changing Landscape of Cross-border Insolvency Law in Europe, Juridica International XII/2007, s. 116–124.
8 Se punkt 21 i generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber (ovan fotnot 6).
9 Precis som i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Brysselförordningen) spelar svarandens hemvist en avgörande roll när det gäller att fastställa internationell behörighet, med förbehåll för vissa begränsade undantag.
10 Artikel 44.1.
11 Se ovan punkt 14. Det finns inget bilateralt avtal mellan Tyskland och Schweiz som gör dessa bestämmelser tillämpliga på förevarande mål.
12 Skäl 12.
13 Behovet av en skyndsam tillämpning av förordningens behörighetsregel i syfte att garantera ett effektivt förfarande har även betonats när det gäller systemet för erkännande, se dom av den 2 maj 2006 i mål C-341/04, Eurofood IFSC (REG 2006, s. I-3813), punkt 52.
14 Ovan fotnot 6.
15 När det gäller metoden för att fastställa var platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns, se domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber (ovan fotnot 6) och det ovannämnda målet Eurofood IFSC (ovan fotnot 13) samt dom av den 20 oktober 2011 i mål C‑396/09, Interedil (REU 2011, s. I‑9915).
16 Se dom av den 12 februari 2009 i mål C-339/07, Seagon (REG 2009, s. I-767), punkterna 21 och 28. Se även skäl 6 i förordningen.
17 Se skäl 14 (ovan punkt 5).
18 Se artiklarna 16 (principen om erkännande), 17 (verkan av erkännande) och 25 (erkännande och verkställighet av andra beslut). Framför allt föreskrivs i artikel 25.1 att beslut som rör ett insolvensförfarandes genomförande och slutförande, samt ackord, och som fattats av en domstol ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. I andra stycket fastställs uttryckligen att [f]örsta stycket skall även gälla beslut som är direkt hänförliga till insolvensförfarandet och har nära samband härmed, även om de fattats av en annan domstol.
19 Enligt skäl 13 i förordningen (ovan punkt 5) motsvarar platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje man.
20 Ett syfte med behörighetsregeln är att garantera rättssäkerheten och förutsebarheten när det gäller vilka domstolar som är behöriga att inleda ett insolvensförfarande. Se domen i det ovannämnda målet Staubitz-Schreiber (ovan fotnot 6), punkt 27, och det ovannämnda målet Eurofood IFSC (ovan fotnot 13), punkt 33.
21 Se domen i det ovannämnda målet Seagon (ovan fotnot 16).
22 Dom av den 1 mars 2005 i mål C-281/02, Owusu (REG 2005, s. I-1383).
23 Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36), i dess ändrade lydelse (Brysselkonventionen). Brysselkonventionen har ersatts genom Brysselförordningen (ovan fotnot 9).
24 Se domen i det ovannämnda målet Owusu (ovan fotnot 22), punkt 35.
25 Detta betonades i formuleringen av den första tolkningsfrågan. Se punkt 22 i domen.
26 Se punkterna 30 och 32 i domen.
27 Se punkt 21 i domen, där det framgår att den hänskjutande domstolen hade påpekat denna svårighet.
28 Punkt 31.
29 Se punkterna 38–41.
30 Se punkt 42.
31 Se punkt 43.
32 Punkterna 44 och 45. Se även, när det gäller de påstådda hindren för att tillämpa artikel 2 i Brysselkonventionen på ett rättsligt förhållande som enbart har koppling till en fördragsslutande stat och en icke fördragsslutande stat, generaladvokaten Légers mycket detaljerade och ingående förslag till avgörande i det målet, punkterna 177–216.