(10) – Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22).
Generaladvokatens förslag till avgörande
1. EU-domstolen är en domstol vars uppgift är att slita tvister mellan parter på grundval av materiella och processrättsliga bestämmelser. Den meddelar bindande domar och gör normalt inte rådgivande uttalanden i hypotetiska frågor.(2) Mot denna bakgrund uppvisar förevarande mål alla tecken på att vara en rent teoretisk situation, eftersom det inte är klart varför det är nödvändigt för domstolen att pröva tolkningsfrågan. Det sägs att svåra mål kan leda till en mindre lyckad rättstillämpning. Obefintliga tvister kan dock leda till ännu sämre rättstillämpning.
2. Detta är olyckligt, särskilt som tolkningsfrågan i förevarande mål är av stor betydelse. Vi står återigen inför en situation där åtgärder i syfte att underlätta rättskipningen måste vägas mot rätten till ett effektivt domstolsskydd, i detta fall det som tillkommer konsumenter.
3. Okresný súd Prešo (Slovakien) har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida slovakiska bestämmelser, enligt vilka en borgenär kan indriva en fordran genom ett förfarande utanför domstol där säkerheten i gäldenärens egendom tas i anspråk (nedan kallat det omtvistade förfarandet), är förenliga med bland annat direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal.(3)
I – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätt
4. I artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”
5. I artikel 7.1 i direktiv 93/13/EEG föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”
B – Nationell rätt
6. Den slovakiska civillagen (Občianský zákonník) innehåller bland annat följande bestämmelser om ianspråktagande av säkerhet:
151j §
”1) Om fordran för vilken säkerhet ställts inte i rätt tid återbetalas till fullo har den borgenär som innehar säkerheten rätt att inleda åtgärder för att ta säkerheten i anspråk. I detta syfte kan borgenären tillämpa de åtgärder som anges i avtalet, sälja säkerheten på offentlig auktion i enlighet med särskilda bestämmelser i lag ... eller ... sälja säkerheten i enlighet med särskilda bestämmelser i lag ... om inte annat föreskrivs i förevarande lag eller särskild lagstiftning.
2) Om fordran för vilken säkerhet ställts inte i rätt tid återbetalas till fullo har den borgenär som innehar säkerheten rätt att indriva fordran genom att ta säkerheten i anspråk, även om fordran är preskriberad.
…
151m §
1. Den borgenär som innehar säkerheten har rätt att sälja säkerheten på det sätt som anges i avtalet om ställande av säkerhet eller genom offentlig auktion, tidigast 30 dagar efter att borgensmannen och gäldenären, om dessa inte är samma person, underrättades omåtgärder för att ta säkerheten i anspråk har inletts, om inget annat föreskrivs i särskild lagstiftning ...
2. Efter underrättelse om ianspråktagande av säkerhet kan borgensmannen och den borgenär som innehar säkerheten avtala att den senare har rätt att sälja säkerheten på det sätt som anges i avtalet om ställande av säkerhet eller genom offentlig auktion, även före utgången av den 30-dagarsfrist som föreskrivs i punkt 1.
3. När den borgenär som innehar säkerheten har inlett åtgärder för att ta säkerheten i anspråk på det sätt som anges i avtalet om ställande av säkerhet, har denne rätt att när som helst under förfarandet besluta att ändra sättet att ta säkerheten i anspråk och har rätt att sälja den på offentlig auktion eller att ansöka om att skulden ska återbetalas genom att sälja säkerheten i enlighet med särskilda bestämmelser i lag. Den borgenär som innehar säkerheten är skyldig att underrätta borgensmannen om att sättet att ta säkerheten i anspråk har ändrats.”
7. I lag nr 527/2002 om frivilliga offentliga auktioner (Zákon č. 527/2002 Z.z. o dobrovol’ných dražbách) föreskrivs följande:
”17 § – Kungörelse om offentlig auktion
1. Auktionsförrättaren ska kungöra försäljningen genom att publicera en kungörelse om offentlig auktion …
3. Om egendomen som ska avyttras genom auktion utgör en lägenhet, ett hus [eller] en annan byggnad ..., ska auktionsförrättaren publicera kungörelsen om offentlig auktion inte mindre än 30 dagar innan auktionen inleds. Auktionsförrättaren ska vidare, utan oskäligt dröjsmål, översända kungörelsen om offentlig auktion till ministeriet för publicering i den [offentliga] handelstidningen ...
…
5. Auktionsförrättaren ska, inom de tidsfrister som anges i punkterna 2–4 ovan, översända kungörelsen om offentlig auktion till följande personer:
(a) Den som ansöker om offentlig auktion, gäldenären till den borgenär som innehar säkerheten och, om annan än gäldenären, innehavaren av den egendom som ska säljas på auktion …
…
21 § – Fel på auktionsförrättarens sida och den offentliga auktionens ogiltighet
…
2. Vid överträdelse av bestämmelse i denna lag har den person som påstår att överträdelsen har länt dennes rättigheter till förfång rätt att i domstol ansöka om att den offentliga auktionen ska ogiltigförklaras. Denna rätt upphör tre månader efter den offentliga auktionen, om inte auktionen avsåg ett hus eller en lägenhet som personen i fråga ägde och officiellt var bosatt i vid tidpunkten för auktionen och grunden som åberopats till stöd för ogiltigheten är en brottslig handling ..., i vilket fall en ansökan om ogiltigförklaring av försäljningen kan framställas efter utgången av nämnda tremånadersperiod.
…
5. I händelse av köparens avtalsbrott eller om domaren förklarar försäljningen ogiltig, ska auktionen förklaras utan verkan från den tidpunkt då hammaren föll.
…
29 § – Överlämnade av egendom som förvärvats på auktion
…
2. När den egendom som förvärvats på auktion [är en lägenhet, ett hus eller en annan byggnad] ska den föregående ägaren, i enlighet med villkoren i kungörelsen om den offentliga auktionen och utan oskäligt dröjsmål, överlämna egendomen mot att auktionsköparen presenterar en bestyrkt kopia av en notariserad handling och identitetsbevis …”
II – Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågan
8. Peter Macinský och Eva Macinská är ett pensionerat äkta par som bor tillsammans i Prešov i Slovakien. Den 29 april 2011 tog paret ett lån på 5 000 euro från Financreal s.r.o. för att återbetala ett antal tidigare lån. Paret ställde den lägenhet de bodde i som säkerhet för lånet. Enligt låneavtalet skulle lånet återbetalas genom 84 månatliga amorteringar på 209,52 euro vardera. Efter att paret enligt uppgift hade underlåtit att betala flera av amorteringarna, beslöt Financreal att vidta åtgärder mot dem.
9. Den 17 oktober 2011 överlät Financreal sin fordran på paret till inkassoföretaget Getfin s.r.o. I brev av den 26 oktober 2011 anmodade Getfin paret att återbetala lånet i sin helhet. Enligt Getfin uppgick skulden vid denna tidpunkt till 21 057 euro.
10. I brev av den 12 november 2011 bestred makarna Macinský fordrans giltighet och begärde att Financreal skulle omvärdera ökningen av skulden (över 300 procent på sex månader) som de fann oskälig.
11. Den 21 november 2011 väckte Getfin talan mot makarna Macinský i Okresný súd Prešov. Samtidigt anlitade Getfin det privata fastighetsmäklarföretaget Dražby (nedan kallat Dražby) för att indriva fodringen genom ett förfarande utanför domstol.
12. Den 1 december 2011 underrättade Dražby makarna Macinský om att företaget skulle ta säkerheten i anspråk genom att sälja lägenheten på ”frivillig offentlig auktion”, ett förfarande som skedde utanför domstol. Dražby avsåg således att tillämpa det omtvistade förfarandet. Vid samma tidpunkt underrättades makarna Macinský om att skulden nu uppgick till 22 646 euro.
13. Den 11 januari 2012 ansökte makarna Macinský om interimistisk åtgärd i form av uppskov med den offentliga auktionen, vilken beviljades.(4)
14. Den 1 februari 2012 beslutade Dražby att inte sälja makarna Macinskýs lägenhet på ”frivillig” offentlig auktion.
15. I det förfarande som avses ovan i punkt 11 förelade Okresný súd Prešov, i dom av den 21 mars 2012 (vilken återfinns i akten i det nationella målet som har överlämnats till domstolen), makarna Macinský att återbetala 4 290,48 euro till Getfin. Enligt Okresný súd Prešov var den ränta som angetts i avtalet oskälig och avtalet därför ogiltigt. I beslutet om hänskjutande har angetts att domen inte har vunnit laga kraft. I skrivelse av den 4 september 2013, som svar på en fråga från domstolen, angav makarna Macinský dock att domen hade vunnit laga kraft. Detta fastställdes sedermera av den slovakiska regeringen vid förhandlingen.(5)
16. Med avseende på den ovan i punkt 13 nämnda ansökan om interimistisk åtgärd har Okresný súd Prešov förklarat att en ”frivillig offentlig auktion” i enlighet med lagen om frivilliga offentliga auktioner är ett förfarande utanför domstol för att ta säkerhet i anspråk. Det görs inte någon bedömning i domstol om huruvida förfarandet är skäligt och begreppet ”frivillig” är ett rättsligt begrepp som tillämpas även om gäldenären motsätter sig en offentlig auktion. Vidare innebär en ”frivillig offentlig auktion”, enligt Okresný súd Prešov, att gäldenären kan bestämma skuldbeloppet utan avgörande av domstol.(6)
17. Då Okresný súd Prešov hyste tvivel om att det omtvistade förfarandet var förenligt med direktiv 93/13 beslutade nämnda domstol den 27 augusti 2012 att vilandeförklara rättegången och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska [direktiv 93/13/EEG] tolkas så att det utgör hinder för nationella lagbestämmelser – såsom 151j.1 § civillagen jämförd med övriga lagbestämmelser som är aktuella i målet vid den nationella domstolen – enligt vilka en borgenär har rätt att verkställa oskäliga avtalsvillkor genom att ta säkerhet i anspråk genom försäljning av fast egendom trots konsumentens invändningar, och trots att parterna är oeniga i frågan och att avtalsklausulerna inte har prövats av domstol eller någon annan oberoende dömande instans?”
18. Makarna Macinský, den slovakiska och den tyska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 11 september 2013 yttrade sig den slovakiska och den tyska regeringen samt kommissionen muntligen.
III – Bedömning
19. Förevarande mål ger upphov till flera olika frågor.
20. För det första har bland andra den slovakiska och den tyska regeringen, med hänsyn till ovan beskrivna omständigheter, ifrågasatt huruvida målet kan upptas till sakprövning.
21. För det andra söker den hänskjutande domstolen i materiellt hänseende klarhet i huruvida det omtvistade förfarandet är förenligt med direktiv 93/13. Den slovakiska och den tyska regeringen anser att frågan ska besvaras jakande medan makarna Macinský samt kommissionen anser att frågan ska besvaras nekande.
22. För det tredje har den slovakiska regeringen begärt att domens rättsverkningar i tiden ska begränsas för det fall det omtvistade förfarandet anses strida mot direktiv 93/13.
23. I det följande kommer jag att diskutera de omständigheter som får mig att anse att tolkningsfrågan inte ska upptas till sakprövning.
24. Med avseende på den materiella frågan har domstolen redan prövat liknande mål.(7) Domarna i de målen utgör etablerad praxis, även om förevarande mål skulle ge domstolen möjlighet att vidareutveckla denna praxis.
25. För det fall domstolen av processekonomiska skäl – med tanke på den mängd mål som rör likartade frågor(8) – väljer att besvara tolkningsfrågan ska jag emellertid förklara varför direktiv 93/13, enligt min uppfattning, med förbehåll för vissa bestämmelser, inte utgör hinder för ett förfarande av sådan art som det omtvistade förfarandet.(9)
26. Till sist ska jag kortfattat ta upp begäran om att begränsa domens rättsverkningar i tiden.
A – Upptagande till sakprövning
27. Den slovakiska och den tyska regeringen har både i sina skriftliga och muntliga yttranden gjort gällande att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan upptas till sakprövning.
28. Enligt den slovakiska regeringens uppfattning innehåller beslutet om förhandsavgörande inte alla de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar på tolkningsfrågan. Den slovakiska regeringen har vidare anfört att tvisten är rent hypotetisk och att den nationella domstolen inte har visat varför den behöver ett svar på tolkningsfrågan för att kunna lösa tvisten. Nämnda regering har också invänt att beslutet om förhandsavgörande inte förklarar relevansen av de övriga unionsrättsliga instrument som den nationella domstolen har hänvisat till, det vill säga direktiv 2005/29/EG(10) och direktiv 2009/22/EG.(11) Den tyska regeringen delar den slovakiska regeringens grundläggande uppfattning.
29. I brevet av den 4 september 2013 har makarna Macinský angett att domen av den 21 mars 2012 har vunnit laga kraft men att det omtvistade förfarandet trots detta kan inledas i fråga om den kvarvarande skulden till Getfin på 4 290,48 euro. Således skulle domstolens svar på tolkningsfrågan fortfarande behövas. Vid förhandlingen gjorde kommissionen även gällande att målet inte var hypotetiskt.
30. Enligt artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl nödvändigheten som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av unionsrätten. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågorna är hypotetiska eller unionsdomstolen inte förfogar över de uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena som är nödvändiga för att frågorna ska kunna besvaras på ett ändamålsenligt sätt.
31. Enligt min uppfattning, och till skillnad från de argument som den slovakiska och den tyska regeringen har gjort gällande, förfogar domstolen över tillräckliga uppgifter om sakförhållandena eller de rättsliga förhållandena för att besvara frågorna.
32. Mot bakgrund av svaren på de frågor domstolen ställt delar jag den uppfattning som har framförts av vissa regeringar, nämligen att tolkningsfrågan inte ska upptas till sakprövning, eftersom svaret inte skulle påverka utgången av målet i den nationella domstolen.
33. Tvärtom vill jag understryka att det i beslutet om hänskjutande har angetts att Dražby har övergivit tanken på en offentlig auktion. Trots detta har Okresný súd Prešov motiverat sin begäran om förhandsavgörande med grunden att ”när rättsverkningarna av den interimistiska åtgärden har upphört, kommer borgenären kunna återuppta indrivningsförfarandet utanför domstol tills säkerheten har tagits i anspråk på detta eller annat sätt”.
34. Jag måste erkänna att jag inte helt har förstått hur det kommer sig att målet vid Okresný súd Prešov, enligt slovakisk processrätt, fortfarande är vilande, om man betänker att auktionen inte längre är ett faktum och oavsett risken att Dražby kan återuppta det omtvistade förfarandet. Det är möjligt att denna risk förelåg när beslutet om förhandsavgörande meddelades den 27 augusti 2012. Som nämndes ovan i punkt 15, har dock domen av den 21 mars 2012, enligt den information som domstolen därefter har erhållit, vunnit laga kraft. Faktum är att den slovakiska regeringen vid förhandlingen till och med angav att Getfin hade överklagat domen av den 21 mars 2012, men att överklagandet hade avslagits den 13 maj 2013.(12) Jag kan därför inte se att det skulle finnas någon möjlighet för Dražby att återuppta samma förfarande.
35. Vidare fastslogs i domen av den 21 mars 2012 som – till skillnad från vad kommissionen gjorde gällande vid förhandlingen – avsåg samma parter som det nationella målet, med undantag av Financreal, att låneavtalet mellan parterna var ogiltigt. Denna bedömning omfattar samtliga avtalsvillkor, även de som rörde det omtvistade förfarandet.
36. Trots den samarbetsanda som ska prägla förfarandet om förhandsavgörande, fann tyvärr inte Okresný súd Prešov på eget bevåg att det vid något tillfälle var nödvändigt att meddela domstolen om rättsverkningarna av den dom som meddelades den 21 mars 2012 samt innehållet i domen(13) . Domen meddelades av Okresný súd Prešov själv, om än i en annan sammansättning.
37. Således verkar det inte längre finnas något avtal som kan utgöra en rättslig grund för det omtvistade förfarandet med avseende på den presumerade skulden till Getfin på 21 057 euro, åtminstone inte efter den 13 maj 2013. Därför är det inte heller nödvändigt att besvara tolkningsfrågan.
38. Denna uppfattning påverkas inte av domen i målet Aziz.
39. I målet Aziz gjordes också gällande att tolkningsfrågorna inte kunde upptas till sakprövning. Den första av de två tolkningsfrågorna i det målet påminner om den fråga som Okresný súd Prešov har hänskjutit till domstolen. Närmare bestämt hävdades i målet att svaret på frågan huruvida de spanska bestämmelserna om exekutionsförfarande i domstol var förenliga med unionsrätten, som hade framställts av Juzgado de lo Mercantil No 3 de Barcelona (Spanien) – som prövade frågan i materiellt hänseende – inte skulle ha någon betydelse för exekutionsförfarandet i Juzgado de Primera Instancia No 5 de Martorell (Spanien). Detta var fallet då exekutionsförfarandet redan hade slutförts när den nationella domstolen utfärdade beslutet om förhandsavgörande. Det påstod, så att säga, att saken redan var ett faktum. Domstolen fann inte att detta hindrade att frågan upptogs till sakprövning.
40. Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig dock från detta. Exekutionsförfarandet (den offentliga auktionen) har inte genomförts och i vilket fall som helst kan avtalet, som har förklarats vara ogiltigt, – enligt de uppgifter som domstolen har tillgång till – inte åberopas som rättslig grund för det omtvistade förfarandet.
41. Det är visserligen riktigt att domstolens betraktelsesätt i målet Aziz verkar ha varit relativt generöst när det kommer till vilken relevans svaret på tolkningsfrågan skulle ha för utgången av målet i den nationella domstolen, såtillvida att domstolen helt har tolkat eventuella tvivel till sökandens fördel.(14) Domstolen angav endast att frågan måste ”uppfattas i vid mening” och att ”det inte är uppenbart att den tolkning av unionsrätten som begärs ... har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den nationella domstolen”.(15)
42. Ett sådant betraktelsesätt är dock inte motiverat i förevarande mål. Mot bakgrund av att Dražby har valt att inte gå vidare med auktionen och att avtalet skulle ogiltigförklaras, verkar det inte möjligt att ett svar på tolkningsfrågan skulle ha någon relevans för tvisten i den nationella domstolen (om det överhuvudtaget föreligger en sådan tvist) eller för några andra sammanhängande frågor (såsom den fråga som anges i punkt 55 nedan). Denna uppfattning stöds av att varken Getfin eller Financreal har visat något intresse för målet vid den nationella domstolen.
43. Trots det som anförts ovan är det dock nödvändigt att kortfattat ta upp vissa frågeställningar som framställdes vid förhandlingen.
44. Vid förhandlingen angav den slovakiska regeringen att saken i målet vid den nationella domstolen, enligt uppgift från nämnda domstol, inte avsåg låneavtalet mellan makarna Macinský och Financreal (vars rättigheter enligt avtalet har överlåtits till Getfin), utan ett säkerhetsavtal som var helt fristående från låneavtalet. Som svar på en fråga som ställdes till den nationella domstolen för att klargöra konsekvenserna av detta, angav nämnda regering att säkerhetsavtal, enligt slovakisk rätt, normalt sett förlorar all rättslig verkan om den skuld för vilken säkerheten har ställts blir ogiltig, om det inte i säkerhetsavtalet särskilt föreskrivits att det ska fortsätta att gälla i en sådan situation.
45. Jag finner detta anmärkningsvärt.
46. Till att börja med är domstolen, inom ramen för artikel 267 FEUF ”endast behörig att uttala sig om tolkningen eller giltigheten av en [unionsrättsakt] utifrån de faktiska omständigheter som angivits av den nationella domstolen”.(16) Domstolen får inte heller pröva faktiska och rättsliga omständigheter, vilka lyfts fram och behandlats för första gången vid förhandlingen i domstolen, och som varken finns med i beslutet om hänskjutande eller i de skriftliga yttranden som de berörda parterna har lämnat in.(17)
47. I detta avseende innehåller beslutet om hänskjutande endast i rubriken uppgift om att målet i den nationella domstolen avser ”[i] uppskov med att ta säkerhet i anspråk, [ii] ogiltighet av avtalsvite och avgifter för att tillhandahålla och administrera ett lån, samt [iii] ekonomisk ersättning”. Dessutom hänvisar beslutets faktiska innehåll endast till ett avtal, inte två. I avsaknad av uppgifter i beslutet om hänskjutande som stödjer antagandet att det avtal som är föremål för prövning i den nationella domstolen skiljer sig från det avtal som ogiltigförklarades i domen av den 21 mars 2012 kan ett sådant argument inte prövas i sak.
48. Även om det kan antas att det faktiskt fanns ett separat säkerhetsavtal skulle detta ändå inte ha någon betydelse för det mål som nu är föremål för prövning.
49. Dels skulle det kunna göras gällande att ett sådant separat säkerhetsavtal skulle kunna utgöra en grund för att driva in den skuld på 4 290,48 euro som enligt domen av den 21 mars 2012 skulle återbetalas till Getfin. Detta verkar, åtminstone till viss del, vara makarna Macinskýs uppfattning, som i sitt brev av den 4 september 2013 har angett att de, trots att domen har vunnit laga kraft, löper risk att utsättas för samma förfarande igen(18) .
50. På denna punkt vill jag understryka att Getfins anspråk på makarna Macinský nu är ett vindikationsanspråk. Den hänskjutande domstolen fann ju till och med i domen av den 21 mars 2012 att den i avtalet angivna räntesatsen inte var moraliskt godtagbar och att avtalet därför var ogiltigt. Följaktligen slog domstolen fast i domslutet att kvarstående del av lånet – det vill säga 4 290,48 euro – skulle återbetalas i 84 rater. Den skulden grundas nu på en dom och inte på ett avtal, även om det var ett avtal som gav upphov till förfarandet vid den domstolen.
51. Ett sådant anspråk faller till sin natur utanför det materiella tillämpningsområdet för direktiv 93/13, såsom detta definieras i artikel 1.1, som avser konsumentavtal. En tolkning av direktiv 93/13 skulle därför sakna relevans för målet i den nationella domstolen.
52. Vidare skulle det också kunna anföras att den hänskjutande domstolen i realiteten vill att EU-domstolen ska pröva huruvida lagstiftning enligt vilken konsumenter och näringsidkare tillåts ingå generella avtal om ställande av säkerhet som föreskriver att det omtvistade förfarandet ska inledas närhelst konsumenten bryter mot någon av sina skyldigheter mot näringsidkaren är förenliga med direktiv 93/13.
53. Även om det är en intressant fråga, finns det ingen grund för den i de omständigheter som har beskrivits i beslutet om hänskjutande. Jag har ingen önskan att avge ett förslag till förhandsavgörande avseende en hypotetisk frågeställning.
54. Av dessa skäl kommer jag i det följande inte ta upp teorin om ”två separata avtal” som den slovakiska regeringen har tagit upp.
55. Med avseende på skadeståndsanspråket, som tydligen också ingår i målet i den nationella domstolen, är det inget som visar att det behövs ett svar på tolkningsfrågan med avseende på frågan huruvida Getfin och/eller Financreal är skyldiga ett erlägga skadestånd till makarna Macinskýs på grund av att de inlett förfarandet mot dem. Tvärtom nämner den hänskjutande domstolen inte skadeståndsanspråket i tolkningsfrågan trots att beslutet om förhandsavgörande anger att makarna Macinský har begärt sådan ersättning. Inte heller har den hänskjutande domstolen förklarat varför och hur den är behörig att utdöma skadestånd inom ramen för det förfarande som regleras i 21.2 § och 21.5 § lagen om frivilliga auktioner. Ännu viktigare är det att det av domen av den 21 mars 2012 framgår att makarna Macinský faktiskt väckte genkäromål och yrkade att Getfin skulle erlägga skadestånd i det målet, men att detta genkäromål ogillades i domslutet då det saknade grund.(19) Som tidigare nämnts har denna dom nu vunnit laga kraft och avgörandet om skadestånd har därför blivit res judicata och frågan därmed avslutad.(20)
56. Med avseende på hänvisningen till direktiv 2005/29 och direktiv 2009/22 i beslutet om hänskjutande förefaller dessa direktiv – såsom noterades av den slovakiska och den tyska regeringen – inte vara relevanta i detta mål. Faktum är att den hänskjutande domstolen endast nämner direktiven – och vissa av artiklarna i dem(21) – utan att förklara varför de bör vara tillämpliga. Till exempel har den hänskjutande domstolen inte förklarat varför den anser att det omtvistade förfarandet utgör en otillbörlig affärsmetod eller på vilket sätt förevarande mål avser en ansökan om ett förbudsföreläggande som väckts av en godkänd inrättning till skydd för de kollektiva konsumentintressena.(22) Det är talande att tolkningsfrågans ordalydelse inte heller nämner direktiven. De kan följaktligen inte föranleda att tolkningsfrågan ska upptas till prövning.
57. Således kan jag inte se hur ett avgörande från denna domstol kan krävas för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra tvisten, snarare än att utgöra en teoretisk bedömning av huruvida det omtvistade förfarandet är förenligt med direktiv 93/13. Hur välmenande den hänskjutande domstolen än är när det kommer till att skydda konsumenternas intressen kan en sådan bedömning inte göras utan ett ”direkt” förfarande. Det är inte heller nödvändigt att på nytt beskriva domstolens fasta praxis rörande hypotetiska frågor.(23)
58. Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att tolkningsfrågan ska avvisas på grunden att den inte kan upptas till sakprövning.
59. Oavsett vad som nu sagts ankommer det på de nationella domstolarna att fastställa både behovet och användbarheten av ett svar från domstolen i det mål som ska avgöras, samt lämpliga tidsfrister. Om domstolen av någon anledning inte vill blanda sig i den värdering som den hänskjutande domstolen har gjort och, i den anda av samarbete som ska föreligga inom ramen för förfaranden enligt artikel 267 FEUF, väljer att besvara tolkningsfrågan, vill jag göra följande observationer.
B – Det omtvistade förfarandets förenlighet med direktiv 93/13
1. Inledande synpunkter om konsumentens skyldighet att vidta åtgärder
60. Som den globala ekonomiska kris som Europa och resten av världen nu sakta återhämtar sig från har visat, är ett välfungerande och robust lånesystem en av hörnstenarna i en öppen marknadsekonomi. Lagstiftare kan därför vilja inrätta särskilda säkerhets- och verkställighetssystem till stöd för lånesystemet. I förevarande mål uppkommer frågan om det omtvistade förfarandet går för långt när det gäller att främja näringsidkare framför konsumenter.
61. Den hänskjutande domstolen söker huvudsakligen klarhet i huruvida direktiv 93/13 utgör hinder för nationell processrättslig lagstiftning enligt vilken ett anspråk grundat på ett oskäligt villkor i ett konsumentavtal kan verkställas i ett förfarande utanför domstol och därför – eventuellt – utan kontroll av domstol.
62. Följaktligen ska domstolen pröva en fråga som skiljer sig från de som prövades i målen Banco Español de Crédito och Aziz, men som generaladvokat Kokott tog upp i sitt förslag till avgörande,(24) nämligen huruvida det strider mot direktiv 93/13 att en medlemsstat kräver att konsumenter ska vidta åtgärder för att skjuta upp eller hindra verkställigheten av ett avtal som påstås innehålla ett oskäligt villkor. Med andra ord är frågan om det är förenligt med direktiv 93/13 att konsumenten måste ”ta första steget”.
63. Dessa frågor ska bedömas mot bakgrund av domstolens praxis avseende de nationella domstolarnas roll och ansvar enligt direktiv 93/13. Enligt denna praxis har de nationella domstolarna en skyldighet att, så snart de har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor på vilket direktivet är tillämpligt är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren.(25)
64. Av de skäl som presenteras nedan anser jag att det omtvistade förfarandet i tillräcklig grad uppfyller de krav på ett effektivt skydd för konsumenters rättigheter som uppställs i direktiv 93/13.
65. Jag kommer att börja med att titta på ordalydelsen i direktiv 93/13. Därefter kommer jag att övergå till att diskutera relevant rättspraxis (det vill säga, den rättspraxis som bygger på domarna i målen Banco Español de Crédito och Aziz). Till sist kommer jag att förklara varför den ovan i punkt 62 angivna tolkningsfrågan enligt min uppfattning ska besvaras jakande.
66. Direktivet innehåller vissa uttryckliga bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal, bland annat en definition av vad som utgör sådana avtalsvillkor i artikel 3.1. Som en följd av detta anges i artikel 6.1 att medlemsstaterna ska föreskriva att sådana avtalsvillkor ”inte är ... bindande för konsumenten”. Enligt artikel 7.1 ska medlemsstaterna dessutom se till att det finns ”lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor”.
67. Då direktiv 93/13 inte innehåller några bestämmelser om verkställighet av anspråk, kan direktivet inte sägas reglera detta område, inbegripet anspråk mot konsumenter. I princip omfattas därför bestämmelser på detta område av medlemsstaternas processuella autonomi, med förbehåll för de två principerna om likvärdighet och effektivitet.(26) Det ska tilläggas att varken beslutet om förhandsavgörande eller handlingarna i målet i den nationella domstolen innehåller något som antyder att de slovakiska processrättsliga regler som enligt direktiv 93/13 är tillämpliga på konsumenter skiljer sig från de regler som är tillämpliga på motsvarande situationer som grundar sig på nationell rätt.(27) Därför verkar det endast vara direktivets effet utile (ändamålsenliga verkan) som står på spel.
68. För att besvara frågan huruvida ett förfarande av sådan art som det omtvistade förfarandet är förenligt med effektivitetsprincipen är det nödvändigt att undersöka relevant rättspraxis närmare (nämligen målen Banco Español de Crédito och Aziz).(28) Liksom förevarande mål rörde dessa två mål avgränsningen av en nationell domstols skyldigheter enligt direktiv 93/13 inom ramen för ett särskilt förfarande,(29) snarare än frågan huruvida de nationella domstolarna kan, eller till och med ska, agera ex officio. Jag tolkar nämnda domar så att de i huvudsak innebär att nationell lagstiftning som ger näringsidkare möjlighet att tillämpa ett särskilt förfarande för att frånta konsumenter det skydd de säkerställs enligt direktiv 93/13 strider mot effektivitetsprincipen i den mån det i praktiken är omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa det skydd som direktiv 93/13 är avsett att tillförsäkra konsumenterna.(30) Såvitt avser det omtvistade förfarandet, anser jag inte att det berövar konsumenterna detta skydd.
69. Jag är övertygad om att det i fråga om verkställighetsförfaranden mot konsumenter i form av offentliga auktioner måste finnas särskilda nationella processrättsliga garantier som skyddar den svagare parten – i detta fall konsumenten.(31) Självfallet är detta särskilt relevant i fråga om förfaranden utanför domstol. Utan sådana garantier skulle medlemsstaterna inte uppfylla sin skyldighet enligt artikel 7.1 i direktiv 93/13 att föreskriva att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten och att tillse att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av sådana villkor.
70. Trots detta kvarstår dock frågan när det blir omöjligt eller, vilket är vanligare, orimligt svårt att tillämpa det skydd som direktiv 93/13 är avsett att tillförsäkra konsumenterna. Svaret på frågan är inte självklart och måste bedömas från fall till fall. I detta sammanhang är det nödvändigt att undersöka de nationella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet, med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella rättsinstanserna.(32) Detta kan inbegripa en helhetsbedömning av vilka åtgärder konsumenterna har tillgång till och vilka möjligheter domstolarna har att ingripa.
71. I detta sammanhang kan det vara värdefullt att på nytt betrakta lärdomarna av målen Aziz och Banco Español de Credito.
72. Som antyddes ovan i punkt 39 handlade det även i målet Aziz om olika förfaranden – ett exekutionsförfarande och ett materiellt förfarande. När exekutionsförfarandet nästan hade slutförts väcktes fastställelsetalan om skäligheten av villkoren i låneavtalet. Konsumenten hade då redan avhysts från sin bostad. Enligt spansk rätt var konsumenten tvungen att väcka en separat fastställelsetalan om avtalsvillkorens skälighet, eftersom exekutionsdomstolen inte var behörig att pröva frågan. Vidare var den enda påföljd som enligt spansk rätt var tillgänglig i denna situation skadestånd i efterhand. Domstolen fann att detta system inte var förenligt med direktiv 93/13.(33)
73. Enligt min uppfattning är målet Aziz ett exempel på en sådan situation där det är omöjligt (34) att tillämpa ett effektivt konsumentskydd. Den domstol som senare prövade målet i sak var inte behörig att ogiltigförklara exekutionstiteln – och det var i alla händelser för sent att göra det. Det faktum att domstolen endast kunde utdöma skadestånd i efterhand ansågs inte adekvat.
74. Målet Banco Español de Crédito verkar däremot vara ett exempel på en situation där det inte är helt omöjligt för konsumenterna att uppnå ett effektivt skydd för sina rättigheter, utan orimligt svårt .
75. Målet Banco Español de Crédito avsåg bestämmelser om ett ex parte -förfarande om betalningsförelägganden. Detta ansågs inte utgöra ett ”verkställighetsförfarande” utan snarare ett förenklat materiellt förfarande. I den relevanta spanska lagstiftningen föreskrevs bland annat att gäldenären skulle bestrida ett betalningsföreläggande senast 20 dagar efter delgivning. Vid ett sådant bestridande avbröts det summariska förfarandet och övergick i en rättegång.(35) Av olika skäl(36) ansåg domstolen att det inte var sannolikt att konsumenter skulle bestrida den summariska talan och fann därför att de aktuella spanska bestämmelserna inte var förenliga med direktiv 93/13.
76. Om vi återgår till frågan när det blir orimligt svårt för konsumenter att utöva sina rättigheter effektivt, verkar det också ha betydelse hur viktigt det intresse är som begränsar konsumentskyddet. Rättspraxis verkar antyda att vissa rättmätiga intressen har större chans att prioriteras framför konsumentskyddet än andra.(37)
77. Det ska dock göras fullständigt klart att det, såsom den tyska regeringen gjorde gällande vid förhandlingen, enligt effektivitetsprincipen endast krävs att nationella processregler inte gör det orimligt svårt för konsumenterna att utöva sina rättigheter. I synnerhet krävs det inte att det ska vara ”lätt” att utöva rättigheterna eller att reglerna ska behandlas särskilt fördelaktigt.(38) Ett sådant betraktelsesätt skulle i praktiken göra begreppet processuell autonomi helt verkningslöst. Det skulle inte heller vara förenligt med det faktum att direktiv 93/13 endast föreskriver ett minimum av harmonisering.(39)
78. Mot bakgrund av det ovanstående anser jag inte att det, när alla aspekter har tagits i beaktande, är orimligt att kräva att konsumenten väcker talan mot näringsidkaren för att begära uppskov med eller avbryta ett verkställighetsförfarande av sådan art som det omtvistade förfarandet.
79. Detta verkar ha fastställts i rättspraxis. I målet Banco Español de Crédito verkar domstolen inte fullständigt ha förkastat uppfattningen att det, i princip, är rimligt att gäldenärer lätt kan få tillgång till rättslig prövning och att handläggningstiderna i förfarandet är korta.(40) Vidare angav domstolen i målet Asturcom Telecomunicaciones att en nationell domstol varken ska kompensera för att en konsument som saknar kännedom om sina rättigheter underlåter att vidta en processuell åtgärd, eller fullt ut uppväga den totala passiviteten hos den berörda konsumenten.(41) Jag delar därför den uppfattning som har framförts av generaladvokat Kokott, nämligen att det, generellt sett, inte i sig självt verkar vara ett orimligt hinder för ett effektivt konsumentskydd att konsumenten först måste väcka talan och fastställa vissa förutsättningar så att den domstol som prövar målet kan bedöma avtalsvillkoren.(42) Tvärtom vore det inte helt riktigt att beskriva konsumentens skyldighet som en skyldighet att agera på eget initiativ utan någon tidigare anledning i detta hänseende. Konsumenten har snarare en skyldighet att reagera på de åtgärder som näringsidkaren avser att vidta. Jag vill understryka att domstolen i målet Aziz inte särskilt invände mot det faktum att konsumenten var tvungen att väcka fastställelsetalan i Juzgado de lo Mercantil No 3 i Barcelona. Det var snarare det faktum att denna talan helt saknade mening som gjorde att domstolen avgjorde målet på det sätt den gjorde.
80. Vidare finns det en risk att ett tvingande krav på domstolsprövning i förväg, vilket kommissionen verkar förorda, i praktiken skulle vara verkningslöst.(43) Faktum är att bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte kräver en utvärdering av samtliga omständigheter i varje enskilt fall.(44) Även om det var möjligt för den domstol som prövade målet Banco Español de Crédito i första instans att komma fram till ett avgörande utan att höra konsumenten, skulle detta normalt inte vara möjligt. Tvärtom skulle en sådan domstol, utom när den har tillgång till samtliga nödvändiga rättsliga och faktiska uppgifter, varken kunna – eller ha skyldighet – att agera oberoende av konsumenten.
81. Till sist påverkas min uppfattning inte i sig av att egendomen i fråga kan vara konsumentens familjebostad. Om det inte finns harmoniserade bestämmelser bör medlemsstaterna inte vara förhindrade att, enbart på grund av att egendomen i fråga är konsumentens hem, kräva att konsumenten ska väcka talan mot ett verkställighetsförfarande som sker utanför domstol.
82. Jag vill dock understryka att det måste finnas särskilda garantier när det omtvistade förfarande rör konsumentens hem. Om det inte finns sådana garantier kan situationen möjligtvis angripas med stöd av regler om grundläggande rättigheter.(45) Förlust av en familjebostad är förvisso en av de mest extrema formerna av intrång i en konsuments rättigheter.(46) Eftersom respekten för bostaden är en rätt som garanteras enligt artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, mot bakgrund av vilken direktiv 93/13 ska tolkas(47), måste det vara möjligt för alla personer som riskerar ett intrång av denna omfattning att få åtgärdens proportionalitet prövad av en oberoende domstol.(48)
83. Sammantaget finner jag att det är förenligt med direktiv 93/13 att en medlemsstat kräver att konsumenten ska väcka talan för att få uppskov med eller avbryta verkställigheten av ett avtal som påstås innehålla ett oskäligt villkor. Efter att ha klargjort denna principiella fråga ska jag nu övergå till att bedöma de särskilda egenskaper som karakteriserar det omtvistade förfarandet.
2. Bedömning av det omtvistade förfarandet
84. Med avseende på det omtvistade förfarandet följer det av 151m.1 § i den slovakiska civillagen att en offentlig auktion – utom när det finns speciella bestämmelser på området – kan äga rum tidigast 30 dagar efter det att gäldenären (eller borgensmannen i förekommande fall) har delgetts verkställigheten. På motsvarande sätt kan en offentlig auktion, enligt 17.3 § lagen om frivilliga auktioner, tidigast äga rum 30 dagar efter delgivning om den förestående auktionen genom publicering i handelstidningen. Enligt 17.5 § i samma lag ska auktionsförrättaren också meddela den person som har föreslagit den offentliga auktionen samt gäldenären och innehavaren av den fasta egendomen (om annan än gäldenären) om den förestående offentliga auktionen inom samma tidsfrist. Vid förhandlingen bekräftade den slovakiska regeringen att dessa tidsfrister kan löpa samtidigt, vilket som minimum innebär en tidsfrist om 30 dagar efter att alla relevanta parter och organ har underrättats om auktionen.
85. Efter att den offentliga auktionen har genomförts kan, enligt 21.2 § lagen om frivilliga auktioner, försäljningen av egendomen i allmänhet överklagas under högst tre månader därefter.
86. Under denna period bibehåller gäldenären nyttjanderätten till den egendom som ska säljas på offentlig auktion. Enligt 29 § lagen om frivilliga auktioner ska gäldenären (eller borgensmannen i förekommande fall), när den egendom som sålts på offentlig auktion utgör fast egendom, utan oskäligt dröjsmål överlämna egendomen efter försäljningen, efter att försäljningen genom offentlig auktion har registrerats i en av notarius publicus upprättad handling.
87. Kommissionen har gjort gällande att detta i verkligheten innebär att konsumenten frånhänds egendomen. Jag har viss förståelse för denna uppfattning.(49) Trots detta finner jag de argument som har framställts av den slovakiska regeringen övertygande, det vill säga att 29 § lagen om frivilliga auktioner inte hindrar att gäldenären, till och med efter att försäljningen har ägt rum, i domstol ansöker om uppskov med det omtvistade förfarandet och överlämnandet av egendomen.(50) Om denna tolkning av nationell rätt är riktig – vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att slå fast – anser jag inte att 29 § i nämnda lag, i sig själv, förvärrar situationen, förutsatt att domstolen i fråga vidtar de åtgärder som beskrivs nedan i punkt 97.
88. När gäldenären faktiskt har överlämnat sin egendom finns det dessutom fortfarande en möjlighet för denne att återfå egendomen om den försäljning som skett genom offentlig auktion förklaras ogiltig enligt 21.5 § lagen om frivilliga auktioner och överklagandet har registrerats i fastighetsregistret.(51) Enligt 21.3 § i denna lag, ska den part som överklagar en försäljning som skett på offentlig auktion underrätta den behöriga myndigheten om överklagandet.
89. Som jag tolkar nationell rätt är slutsatsen således att konsumenten har minst 30 dagar på sig efter det att alla relevanta underrättelser har gjorts att överklaga en offentlig auktion på förhand(52) och i efterhand upp till tre månader efter det att försäljningen har ägt rum (eller längre om försäljningen har ett samband med brottslig verksamhet).
90. En konsument har därför potentiellt upp till fyra månader på sig att överklaga en försäljning som skett på offentlig auktion.
91. Detta kan inte jämföras med den överklagandefrist på 20 dagar som var aktuell i målet Banco Español de Crédito, vilken gjorde det orimligt svårt för konsumenter att utöva sina rättigheter till skydd enligt direktiv 93/13 effektivt.
92. Vidare anser jag inte att det omtvistade förfarandet medför att konsumenterna är begränsade till efterföljande skadestånd som enda påföljd, vilket till följd av domen i målet Aziz inte skulle vara tillräckligt.
93. Det är riktigt att målet i den nationella domstolen på sätt och vis är ett ”omvänt Aziz-mål”.(53) Till skillnad från de spanska bestämmelserna om exekutionsförfaranden som var aktuella i målet Aziz,(54) verkar det mot bakgrund av ovanstående vara så att det enligt slovakisk rätt finns en möjlighet att invända mot det omtvistade förfarandet – och till och med en möjlighet att avbryta förfarandet på grunden att det strider mot direktiv 93/13. Detta styrks vidare av omständigheterna i det nationella målet.
94. Dessa omständigheter visar att det omtvistade förfarandet inte gör det orimligt svårt för konsumenter att utöva sina rättigheter effektivt. Förvisso, eftersom den hänskjutande domstolen hade uppgift om alla rättsliga och faktiska omständigheter som krävdes för att den, på grundval av kraven i direktiv 93/13, skulle kunna uttrycka tvivel om skäligheten av bland andra några av vitesklausulerna i det angripna avtalet, meddelade den en interimistisk åtgärd som avbröt den offentliga auktionen och hänsköt frågan till EU-domstolen. Det gjorde den trots de argument som kommissionen hade framställt, nämligen att det inte klart framgick av ordalydelsen i 21.2 § lagen om frivilliga auktioner om en sådan domstol faktiskt är behörig att avbryta det offentliga auktionsförfarandet på grund av att vissa avtalsvillkor är oskäliga.(55) Den hänskjutande domstolen tillämpade därför rätteligen, i största möjliga utsträckning, sin nationella processrätt så att det resultat som eftersträvas med artikel 6.1, jämfört med artikel 7.1, i direktiv 93/13 kunde uppnås.(56)
95. Det kan naturligtvis anföras att det faktum att makarna Macinský väckte talan i rätt tid för att invända mot auktionsförsäljningen endast är ett uttryck för deras uppfinningsrikedom och inte ska uppfattas som bevis på att konsumentskyddet effektivt säkerställs, särskilt i fråga om mer utsatta konsumenter.(57)
96. Det kan dock inte förnekas att 21 § lagen om frivilliga auktioner ger konsumenterna tillgång till en rättslig åtgärd som kan användas mot offentliga auktioner. Denna åtgärd kräver visserligen att konsumenterna agerar. Såsom angetts i punkterna 78 och 79 ovan anser jag dock inte att detta i sig begränsar ett effektivt konsumentskydd i orimligt stor utsträckning. Då lagstiftningen på detta område inte har harmoniserats, ankommer det på medlemsstaterna att föreskriva den skyddsnivå för verkställighetsförfaranden som de finner tillräcklig för konsumenter, så länge konsumenterna inte fråntas det skydd som eftersträvas med direktiv 93/13. Likväl säger det sig självt att medlemsstaterna, med avseende på särskilt utsatta personer, fortfarande ansvarar för att sådana bestämmelser är förenliga med grundläggande rättigheter.(58)
97. Vidare ska det göras helt klart att när en konsument väcker talan mot en försäljning genom offentlig auktion vid de slovakiska domstolarna enligt 21 § lagen om frivilliga auktioner, utlöser detta en tillämpning av domstolens rättspraxis om de nationella domstolarnas roll och ansvar enligt direktiv 93/13 såsom angavs ovan i punkt 63. Detta innebär i sin tur att när en nationell domstol har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, är den skyldig att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor som utgör grunden för ett verkställighetsförfarande av sådan art som det omtvistade förfarandet är oskäligt. Om så är fallet ska den nationella domstolen fastställa alla de följder som uppkommer enligt nationell rätt, för att säkerställa att detta avtalsvillkor inte är bindande för konsumenten. Den kan – i förekommande fall – ingripa genom att meddela interimistiska åtgärder som upphäver försäljningen eller effekterna av den i avvaktan på ett slutligt beslut om villkorets skälighet om ett sådant beslut, till exempel, omfattades av en annan domstols behörighet.(59)
98. Då omständigheterna i detta mål visar att detta är möjligt enligt slovakisk rätt, vill jag rekommendera att domstolen, om den väljer att besvara tolkningsfrågan – förutsatt att den nationella domstolen är behörig att vidta den åtgärd som angavs i föregående punkt, vilket det ankommer på den nationella domstolen att avgöra – förklarar att direktiv 93/13 inte utgör hinder för ett förfarande av sådan art som det omtvistade förfarandet.
C – Begäran om att begränsa domens rättsverkningar i tiden
99. Den slovakiska regeringen har begärt att domens rättsverkningar i tiden, för det fall domstolen finner att det omtvistade förfarandet strider mot direktiv 93/13, ska begränsas. Följande anmärkningar är därför endast relevanta för det fall domstolen varken delar min uppfattning om frågan om upptagande till sakprövning eller i själva sakfrågan.
100. Till att börja med vill jag erinra om att syftet med domstolens tolkning av en unionsrättslig bestämmelse är att klargöra och precisera innebörden och räckvidden av bestämmelsen, såsom den ska eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande Således ska bestämmelsen – såsom den tolkats av domstolen – tillämpas på alla rättsförhållanden, även sådana som har uppkommit innan den dom meddelades i vilken tolkningen gjordes. Som princip kan domstolen därför endast i undantagsfall begränsa rättsverkningarna i tiden av en dom som den meddelar.(60)
101. Domstolen begränsar endast en doms rättsverkningar i tiden om två (kumulativa) villkor är uppfyllda. Dels ska det vara styrkt att det förelegat ”fara för allvarliga ekonomiska återverkningar”. Detta ska i synnerhet ha berott på det stora antal rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande. Dels ska de rättsstridiga handlingarna ha grundat sig på en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de aktuella unionsrättsliga bestämmelsernas tolkning och tillämpningsområde. I detta sammanhang har domstolen fäst särskild vikt vid andra medlemsstaters och kommissionens beteende, som kan ha bidragit till det rättsstrida handlandet.(61)
102. I sin begäran har den slovakiska regeringen lagt fram en tabell som anger hur många gånger det omtvistade förfarandet har tillämpats mellan 2003 och 2012. Antalet har ökat från 217 år 2003 till 3 916 år 2012. Nämnda regering har angett att sammanlagt 17 309 offentliga försäljningar ägde rum mellan den 1 maj 2004 och den 31 december 2012. Mot denna bakgrund har den slovakiska regeringen gjort gällande att en stor mängd transaktioner har genomförts i god tro och i förlitan på att det omtvistade förfarandet var förenligt med direktiv 93/13.
103. Som svar på en fråga som ställdes under förhandlingen angav den slovakiska regeringen dock att dessa uppgifter var sammanlagda uppgifter. Det var därför inte möjligt att bedöma hur många av dessa offentliga försäljningar som skedde på grund av konsumentavtal, det vill säga situationer rörande en konsument och en näringsidkare, snarare än andra avtalssituationer. Det gick inte ens att göra en underbyggd gissning.
104. Då den slovakiska regeringen inte har kunnat tillhandahålla ens en objektiv uppskattning av det antal rättsförhållanden där konsumenter varit inblandade och som enligt uppgift ingåtts i god tro, kan domstolen inte vara övertygad om att det verkligen finns ett behov av att begränsa domens rättsverkningar i tiden i enlighet med rättssäkerhetsprincipen. Denna begäran måste därför ogillas.
105. Följaktligen är det inte nödvändigt att bemöta frågan huruvida rättsförhållanden som presumeras ha ingåtts i god tro ska tillmätas större betydelse än konsumenternas rätt att begära gottgörelse för brott mot direktiv 93/13, med stöd av domstolens dom. På motsvarande sätt är det inte nödvändigt att undersöka om principerna i Banco Español de Crédito och Aziz (där någon ansökan om att begränsa dessa domars rättsverkningar i tiden inte gjordes) kan ha skingrat eventuell osäkerhet i fråga om det omtvistade förfarandets förenlighet med direktiv 93/13.
106. Samtidigt ska det påpekas att de slovakiska bestämmelserna om preskribering av åtgärder kan tillämpas, även om domstolen ogillar begäran att begränsa domens rättsverkningar i tiden, i den utsträckning nämnda bestämmelser är förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. I detta avseende vill jag endast anmärka att vissa av de offentliga auktionerna, enligt den tabell som den slovakiska regeringen har lagt fram, ägde rum för över tio år sedan.
107. Om domstolen anser att tolkningsfrågan kan upptas till sakprövning och att det omtvistade förfarandet strider mot direktiv 93/13 föreslår jag mot bakgrund av det ovanstående att domens rättsverkningar i tiden inte ska begränsas.
IV – Förslag till avgörande
108. Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen ska meddela att tolkningsfrågan som framställts av Okresný súd Prešov (Slovakien) inte kan upptas till sakprövning.
(1) .
(2) – Se, exempelvis, dom av den 28 mars 1995 i mål C‑346/93, Kleinwort Benson (REG 1995, s. I‑615), punkt 24. Se även yttrande 1/91 av den 14 december 1991 (REG 1991, s. I‑6079; svensk specialutgåva, s. I–533), punkt 61.
(3) – Rådets direktiv av den 5 april 1993 om skäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).
(4) – Den hänskjutande domstolen har i beslutet om hänskjutande inte angett när den interimistiska åtgärden upphör att gälla (om överhuvudtaget).
(5) – Den slovakiska regeringen anförde också att den, när den förberedde sig för förhandlingen, hade haft informella kontakter (vilket var ovanligt) med den hänskjutande domstolen och hade fått veta att Getfin hade överklagat domen av den 21 mars 2012. Överklagandet hade dock avvisats den 13 maj 2013.
(6) – Det verkar därför på mig som om den enda ”frivilliga” aspekten i förfarandet är att det ursprungliga avtalet som innehåller den bestämmelse som ger gäldenären rätt att tillämpa förfarandet för att indriva skulden (självfallet) ingicks med gäldenärens godkännande.
(7) – Se, särskilt, dom av den 14 juni 2012 i mål C‑618/10, Banco Español de Crédito (REU 2012, s. I‑0000) och dom av den 14 mars 2013 i mål C‑415/11, Aziz (REU 2013, s. I‑0000). Se även beslut i de förenade målen C‑537/12 och C‑116/13, Banco Popular Español and Banco de Valencia, REU 2013, s. I‑0000, vari avgörandet i målet Aziz huvudsakligen fastställs.
(8) – Se mål C‑34/13, Kušionová, som ännu inte avgjorts av domstolen, där Krajský súd v Prešove (Slovakien) har ansökt om förhandsavgörande avseende en rad frågor som huvudsakligen gäller samma frågeställningar som förevarande mål. Se även mål C‑280/13, Barclays Bank, som är föremål för prövning vid domstolen.
(9) – Eftersom domstolen i mål enligt artikel 267 FEUF inte kan pröva huruvida en nationell bestämmelse är förenlig med unionsrätten. Däremot kan domstolen ge den nationella domstolen en tolkning av unionsrätten som gör att den kan avgöra frågan själv.
(10) – Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, s. 22).
(11) – Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, s. 30).
(12) – Denna sistnämnda uppgift kunde emellertid inte verifieras, eftersom varken Getfin eller makarna Macinský närvarade vid domstolsförhandlingen.
(13) – Jag vill i detta sammanhang påpeka att, såsom framgår av punkt 30 i Rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT 2012, C 338, p. 1), ska den hänskjutande domstolen underrätta EU-domstolen om alla beslut under rättegången som kan påverka hänskjutandet, särskilt beslut att tillåta nya parter att inträda i rättegången. Detta ligger i linje med intresset av att förfarandet om förhandsavgörande vid domstolen förlöper väl.
(14) – Detta framgår av punkterna 35–37 i generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i målet Aziz, där generaladvokaten delade uppfattningen att den första tolkningsfrågan, vid första påseende, var hypotetisk, även om ett svar på den skulle kunna vara relevant för möjligheten att erhålla ersättning efter exekutionsförfarandets slutförande.
(15) – Se domen i målet Aziz, punkterna 38 och 39.
(16) – Se, exempelvis, dom av den 16 juli 1998 i mål C‑235/95, Dumon och Froment (REG 1998, s. I‑4531), punkt 25 och där angiven rättspraxis.
(17) – Se dom av den 12 februari 2004 i mål C‑236/02, Slob (REG 2004, s. I‑1861), punkt29, och av den 17 juli 2008 i mål C‑226/07, Flughafen Köln/Bonn (REG 2008, s. I‑5999), punkt 37.
(18) – De har anfört att domen av den 21 mars 2012 inte innebär att varken låneavtalet eller själva säkerheten blir ogiltiga samt att Getfin, enligt vad som påstås, inte är bundet av den omdefiniering av skulden som görs i domslutet i den domen. Vad gäller sistnämnda påstående har makarna emellertid i samma brev anfört att domslutet, enligt 151(2) § i den slovakiska civilprocesslagen, är bindande för parterna.
(19) – Enligt domskälen i domen av den 21 mars 2012 ogiltigförklarades avtalet på grund av de vanliga reglerna om ogiltighet av avtal i den slovakiska civillagen och inte på grund av de särskilda konsumentskyddsreglerna som, enligt nämnda dom, måste åberopas för att det ska vara möjligt att erhålla skadestånd enligt 5.3 § lag nr 250/2007 om skydd för konsumenter.
(20) – Jag vill erinra om att Financreal överlät sin återbetalningsrätt till Getfin enligt ett låneavtal som numera har ogiltigförklarats. Den hänskjutande domstolen nämner inte möjligheten att Financreal – eller Getfin – kan bli skadeståndsskyldiga mot konsumenterna på andra grunder än avtalsvillkorens oskälighet.
(21) – Artikel 11.1 och 11.2 i direktiv 2005/29 och artiklarna 1.1 och 2 i direktiv 2009/22.
(22) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkterna 59 och 60 samt 85–87.
(23) – För aktuella tillämpningar av denna rättspraxis, se beslut av den 7 oktober 2013 i mål C‑82/13, Società cooperativa Madonna dei miracoli (REU 2013, s. I‑0000), punkterna 12 och 14, dom av den 24 oktober 2013 i mål C‑180/12, Stoilov i Ko (REU 2013, s. I‑0000), punkt 47 samt av den 7 november 2013 i mål C‑313/12, Romeo (REU 2013, s. I‑0000), punkterna 39 och 40.
(24) – Se generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i målet Aziz, punkterna 55 och 56.
(25) – Se, exempelvis, domen i målet Aziz, punkt 46 och där angiven rättspraxis.
(26) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkt 46, och domen i målet Aziz, punkt 50. Se också för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013 i mål C‑397/11, Jőrös (REU 2013, s. I‑0000), punkt 50. Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande återfinns olika aspekter av effektivitetsprincipen numera även i artikel 19.1 FEU.
(27) – 21.2 § lagen om frivilliga auktioner innehåller en längre tidsfrist för att väcka talan om upphävande av försäljning genom offentlig auktion i vissa fall när försäljningen är en följd av en brottslig handling. Denna bestämmelse hindrar dock naturligtvis inte att en konsuments egendom säljs på offentlig auktion till följd av ett oskäligt avtalsvillkor som ingicks inom ramen för en sådan handling.
(28) – Se också med avseende på de nationella domstolarnas skyldigheter enligt direktiv 93/13 dom av den 6 oktober 2009 i mål C‑40/08, Asturcom Telecomunicaciones (REG 2009, s. I‑9579), angående verkställigheten av en skiljedom och målet Jőrös, angående, bland annat, det faktum att nationell rätt föreskrev att endast vissa domstolar var behöriga att pröva mål rörande oskäliga avtalsvillkor (se den andra tolkningsfrågan i det målet).
(29) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkt 45, och domen i målet Aziz, punkt 49. Vid första påseende gjorde domstolen i punkt 49 i målet Aziz skillnad mellan målet Aziz och målet Banco Español de Crédito. Skälet till detta verkar dock endast vara en mindre skillnad i processrättslig struktur mellan målen (se punkterna 72 och 75 nedan).
(30) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkterna 55 och 56, och domen i målet Aziz, punkterna 62 och 63.
(31) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkt 39, och domen i målet Aziz, punkt 44.
(32) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkt 49, och domen i målet Aziz, punkt 53.
(33) – Se domen i målet Aziz, punkterna 59 och 60.
(34) – Omvänt, synes det nyligen meddelade avgörandet i mål Banco Popular Español och Banco de Valencia innehålla en form av omöjlighet (se punkterna 54 och 55).
(35) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkterna 25 och 26. I sitt förslag till avgörande nämnde generaladvokat Trstenjak dessutom att prövningen skulle övergå i rättegång om ansökan om betalningsföreläggande överklagades, se punkterna 51 och 68.
(36) – Domstolen hänvisade till den korta tidsfristen, den eventuellt orimliga kostnaden, konsumenternas bristande kunskap om sina rättigheter och det kortfattade innehållet i ansökan om betalningsföreläggande (se punkt 54.)
(37) – I domen i målet Asturcom Telecomunicaciones, ställdes ett effektivt konsumentskydd mot principen om res judicata . Domstolen ansåg att principen om res judicata skulle äga företräde och underströk vikten av denna princip (se punkterna 35–37). I målet Banco Español de Crédito, fann domstolen däremot att intresset att underlätta för fordringsägare att få möjlighet till rättslig prövning och för att förkorta handläggningstiden i förfarandet inte vägde tyngre än ett effektivt rättsskydd för konsumenter. Det är intressant att domstolen i det förstnämnda målet verkar ha lättat på nivån för konsumentskyddet, medan den i det sistnämnda målet har stärkt den. I det nyligen avgjorda målet Jőrös fann domstolen att medlemsstaternas rätt att inrätta sina egna rättsordningar i princip vägde tyngre än de nationella domstolarnas rätt att åsidosätta oskäliga avtalsvillkor ex officio om denna behörighet tillkom en annan domstol. Det ankom dock på den nationella domstolen att i största möjliga utsträckning tillämpa nationell processrätt på ett sätt som gjorde att det resultat som eftersträvas med artikel 6.1 i direktiv 93/13 kunde uppnås (se domen i målet Jőrös, punkterna 50–52).
(38) – Tvärtom är syftet med artikel 6.1 i direktiv 93/13 endast att göra konsumenterna och näringsidkarna jämbördiga, se bland annat domen i målet Aziz, punkt 45.
(39) – Se artikel 8 och tolfte skälet i direktiv 93/13.
(40) – Se domen i målet Banco Español de Crédito, punkt 51.
(41) – Se domen i målet Asturcom Telecomunicaciones, punkt 47.
(42) – Se generaladvokat Kokotts förslag till avgörande i Aziz, punkt 55. En sådan uppfattning framfördes också av generaladvokat Trstenjak i dennes förslag till avgörande i målet Banco Español de Crédito, punkt 74, även om domstolen inte delade denna uppfattning.
(43) – Det ska vidare påpekas att ett obligatoriskt krav på domstolsprövning i förväg kan innebära ytterligare kostnader för näringsidkaren (såsom rättegångskostnader för att väcka talan), även om det angripna avtalet inte innehåller några oskäliga villkor.
(44) – Se artikel 4.1 i direktiv 93/13, samt artikel 3.3, som hänvisar till en till direktiv 93/13 bilagd vägledande och inte uttömmande lista med avtalsvillkor som kan anses oskäliga. Se vidare domen i målet Aziz, punkterna 66 och 68–71.
(45) – Se Europadomstolens dom i målet Rousk mot Sverige nr 27183/04, ECHR 25 juli 2013, som rörde en offentlig försäljning av gäldenärens hem och dennes avhysning från detta på ansökan av en myndighet till följd av ett anspråk på betalning av en skatteskuld på 6 721 kronor (se, särskilt, domstolens bedömning i punkterna 91 och 137–139 i nämnda dom) samt i målet Zehentner mot Österrike nr 20082/02, ECHR 2009, angående en exekutiv försäljning av en privat egendom för att indriva en fordran om cirka 2 150 euro i en tvist mellan två privata parter, där gäldenären inte hade rättshandlingsförmåga och därför inte kunde gå i svaromål på ett adekvat sätt mot anspråket (se, särskilt punkterna 54, 59, 61, 75 och 76 ).
(46) – Se domen i målet Aziz, punkt 61.
(47) – Se mitt förslag till avgörande i mål C‑363/12 Z , som just nu är föremål för prövning vid domstolen, punkt 73, och vad som nämns i fotnot 38. Se även bland annat Lenaerts, K., ‘Exploring the Limits of the EU Charter of Fundamental Rights’, European Constitutional Law Review , (8)2012, s. 376. Vad gäller samspelet mellan medlemsstaternas processuella autonomi, likvärdighetsprincipen, effektivitetsprincipen och stadgan, se dom av den 27 juni 2013 i mål C‑93/12 Agrokonsulting, REU 2013, I-0000, punkterna 59–61.
(48) – Se Europadomstolens dom i målet Rousk mot Sverige, punkt 137.
(49) – Se även Europadomstolens dom i målet Zehentner mot Österrike, punkt 54.
(50) – Enligt den slovakiska regeringens yttranden i målet Kušionová, är det riktigt att 74.1 § och 76.1 f i den slovakiska tvistemålslagen ger de allmänna domstolarna behörighet att besluta om interimistiska åtgärder med anledning av en talan inför dem
(51) – För vidare information se 39.3 § och 43.2 § i lag nr 162/1995 om fastighetsregister och registrering av äganderätt och andra rättigheter till fast egendom. Av dessa bestämmelser framgår att informationen, i händelse av ett överklagande, ska nedtecknas i fastighetsregistret, tills dess att överklagandet har hanterats. Se i ett annat sammanhang domen i målet Aziz, punkterna 56–58.
(52) – Det ska tilläggas att det inte är något som hindrar att en konsument väcker talan om fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt före kungörelsen av den offentliga auktionen.
(53) – Till skillnad från i målet Aziz uppkom i förevarande mål frågan huruvida det omtvistade förfarandet är förenligt med direktiv 93/13 inom ramen för verkställigheten av anspråket mot konsumenterna och inte inom ramen för den materiella rättegången. Dessutom var det konsumenterna som väckte talan om verkställighet i den nationella domstolen medan näringsidkaren väckte talan i sakfrågan.
(54) – Se domen i målet Aziz, punkterna 54 och 55.
(55) – Med hänvisning till 7.2 § lagen om frivilliga auktioner fastställde den slovakiska regeringen vid förhandlingen att slovakiska domstolar har sådan behörighet.
(56) – Se domen i målet Jőrös, punkt 52.
(57) – I detta avseende framgår det inte av rättspraxis hur välunderrättad och aktiv konsumenten ska vara. Målen Banco Español de Crédito och Aziz verkar gynna en mer utsatt typ av konsument medan målet Asturcom Telecomunicaciones snarare verkar kräva att konsumenten ska vara en bonus pater familias som tvistande part. Denna osäkerhet har förstärkts av att generaladvokat Trstenjak, i målet Asturcom Telecomunicaciones, uppmanade domstolen att begära att den nationella domstolen skulle avslå en utmätningsansökan med anledning av en skiljedom som hade meddelats på grundval av ett avtal som innehöll oskäliga villkor (se punkt 76 i generaladvokat Trstenjak förslag till avgörande i målet Asturcom Telecomunicaciones) – vilket domstolen inte gjorde – varefter generaladvokaten i målet Banco Español de Crédito, med särskild hänvisning till detta resultat (men likaledes utan framgång) argumenterade för att domstolen skulle anta en konsumentnorm där konsumenten ”är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst” (se punkterna 72 och 73 i generaladvokat Trstenjak förslag till avgörande i målet Banco Español de Crédito).
(58) – I båda de ovannämnda domarna från Europadomstolen var gäldenären enligt min uppfattning mer utsatt än vanligt. I målet Rousk mot Sverige var det staten som var gäldenär och i målet Zehentner mot Österrike saknade gäldenären rättslig handlingsförmåga.
(59) – Se domen i målet Jőrös, punkterna 50–52.
(60) – Se dom av den 10 maj 2012 i de förenade målen C‑338/11–C-347/11, FIM Santander Top 25 Euro Fi (REU 2012, s. I‑0000), punkt 59 och där angiven rättspraxis. Domstolen har vidare konsekvent funnit att en sådan begränsning endast kan tillåtas i den dom varigenom den begärda tolkningen meddelas. Se, exempelvis, dom av den 6 mars 2007 i mål C‑292/04, Meilicke m.fl . (REG 2007, s. I‑1835), punkt 36 och där angiven rättspraxis.
(61) – Se, bland annat, FIM Santander Top 25 Euro Fi, punkt 60 och där angiven rättspraxis.