Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 20 mars 2014

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i ändrad lydelse.

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 988/2009 av den 16 september 2009 (EUT L 248, s. 43), kommissionens förordning (EU) nr 1244/2010 av den 9 december 2010 (EUT L 338, s. 35) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 (EUT L 149, s. 4).

4 Förordning nr 1408/71 upphävdes genom artikel 90.1 i förordning nr 883/2004 med verkan från och med den dag sistnämnda förordning blev tillämplig (den 1 maj 2010).

5 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 284, s. 1).

6 För fullständighetens skull bör det också nämnas att I drabbades av en hjärtinfarkt i mars 1998.

7 Såsom kommissionen har angett ska detta bidrag, som är förtecknat i bilaga X till förordning nr 883/2004, enligt artikel 70.4 i samma förordning uteslutande uppbäras i den medlemsstat där den berörda personen är bosatt och i enlighet med dess lagstiftning. Bidraget ska utges och bekostas av institutionen på bosättningsorten.

8 Det framgår av beslutet om hänskjutande att I synbarligen inte hade erhållit en sådan blankett innan han reste på semester under sommaren 2002.

9 Det framgår emellertid också av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att företrädare för HSE anser att behandlingen i fråga är tillgänglig i Irland (se, bland annat, ett e-postmeddelande av den 19 september 2011 mellan HSE och I). Detta bekräftades vid förhandlingen.

10 Se dock nedan punkt 46 jämte fotnoterna 39 och 41.

11 Se dom av den 17 februari 1977 i mål 76/76, Di Paolo (REG 1977, s. 315), punkterna 17 och 19 samt av den 8 juli 1992 i mål C-102/91, Knoch (REG 1992, s. I-4341), punkterna 21 och 22.

12 Se dom av den 16 maj 2013 i mål C‑589/10, Wencel, punkterna 48 och 51.

13 Dom av den 25 februari 1999 i mål C-90/97, Swaddling (REG 1999, s. I-1075), punkt 29.

14 Skäl 12 har följande lydelse: Många åtgärder och förfaranden som föreskrivs i denna förordning syftar till att öka öppenhet och insyn när det gäller de kriterier som institutionerna i medlemsstaterna måste tillämpa enligt [förordning nr 883/2004]. Sådana åtgärder och förfaranden följer av rättspraxis från [EU-domstolen], administrativa kommissionens beslut och erfarenheterna från mer än 30 års tillämpning av samordningen av de sociala trygghetssystemen inom ramen för de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget. Se även domen i det ovannämnda målet Wencel, punkt 50.

15 Detta följer av orden … vilket skulle kunna omfatta följande som använts i artikel 11.1 i förordning nr 987/2009 samt av ordet särskilt som användes av domstolen i domen i det ovannämnda målet Swaddling.

16 Se domen i målet Swaddling, punkt 30.

17 Se artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004.

18 Målet Swaddling rörde en brittisk medborgare som efter att ha arbetat i Frankrike i cirka 13 år, med avbrott för en sexmånadersperiod i Förenade kungariket, återvände till Förenade kungariket och, samma månad som han återvände, ansökte om arbetslöshetsersättning. Robin Swaddlings avsikt att bosätta sig i Förenade kungariket var inte ifrågasatt men parterna var oeniga om villkoret om bosättning under icke obetydlig tid, vilket skulle vara uppfyllt för att få arbetslöshetsersättning enligt den brittiska lagstiftningen (se punkt 27 i domen). I domen i målet Knoch, som avsåg de tyska myndigheternas beslut att avslå en ansökan om arbetslöshetsersättning, hade Doris Knoch bott och till största delen arbetat i Förenade kungariket i en period om drygt två år, som endast avbrutits för kortare sommarvistelser i Tyskland. I dom av den 21 juli 2011 i mål C‑503/09, Stewart (REU 2011, s. I–6497) rörde det sig om en ansökan om förmån vid kortvarig arbetsoförmåga hos unga funktionshindrade från en brittisk medborgare med Downs syndrom som hade bott i Spanien i cirka 11 år. Ansökan avslogs bland annat på grund av sökandens stadigvarande bosättning i Spanien (som inte hade ifrågasatts). Dessa mål rörde således erhållande av en förmån snarare än bibehållande av en förmån.

19 Visserligen ger förevarande fall också upphov till frågan från vilken tidpunkt en försäkrad person inte längre bara vistas i en annan medlemsstat. I målet Keller (dom av den 12 april 2005 i mål C-145/03, Keller, REG 2005, s. I-2529), som nämnts av den hänskjutande domstolen, förefaller Annette Kellers vistelse utomlands för akut behandling av en elakartad tumör ha varat i högst åtta månader.

20 En hastig blick på ordet vistelse i några av de andra officiella språkversionerna (DE: Aufenthalt, DK: ophold, ES: estancia, FI: oleskelulla, IT: dimora, PT: estada, NL: verblijfplaats, RO: ședere, SV: vistelse) visar inte entydigt att det måste röra sig om en kortare tidsperiod.

21 Bestämmelsen har följande lydelse: [V]årdförmåner: … enligt avdelning III kapitel 1 (förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner): vårdförmåner som tillhandahålls enligt en medlemsstats lagstiftning vilka är avsedda att tillhandahålla, tillgängliggöra, direkt betala eller ersätta kostnaden för sjukvård och sjukvårdsprodukter samt sidotjänster till denna vård; Detta inbegriper förmåner vid långvarigt vårdbehov (min kursivering). Definitionen lades till genom förordning nr 988/2009. Det framgår emellertid varken i skälen till förordning nr 988/2009 eller i förarbetena till denna förordning varför ändringen gjordes.

22 Jag tolkar därför domstolens uttalande i domen i det ovannämnda målet Keller, punkt 51, som att medlemsstater har rätt att begränsa giltigheten av det tillstånd som utfärdats av den behöriga institutionen i bosättningsstaten så att det endast avser den period under vilken en försäkrad person kan åberopa tillståndet för att erhålla vårdförmåner från vistelsemedlemsstaten och inte förmånernas verkliga längd.

23 I nämnda bestämmelse anges att [p]ersoner som omfattas av [förordning nr 883/2004] ska vara skyldiga att till den berörda institutionen lämna in de uppgifter, handlingar eller styrkande underlag som är nödvändiga för att fastställa deras eller familjemedlemmarnas situation, fastställa eller vidmakthålla deras rättigheter och skyldigheter samt för att fastställa tillämplig lagstiftning och deras skyldigheter enligt densamma.

24 I nämnda artikel förskrivs att [i] den mån det är nödvändigt för att tillämpa [förordning nr 883/2004] och [förordning nr 987/2009] ska de berörda institutionerna överlämna uppgifterna och utfärda handlingarna till de berörda personerna, utan dröjsmål och i samtliga fall inom de tidsfrister som fastställs i den berörda medlemsstatens lagstiftning. Den berörda institutionen ska underrätta sökanden som är bosatt eller vistas i en annan medlemsstat om sitt beslut direkt eller genom förbindelseorganet i bosättnings- eller vistelsemedlemsstaten. Om förmåner vägras ska den också ange skälen för avslag samt förfaranden och tidsfrister för överklagande. En kopia av beslutet ska skickas till andra berörda institutioner.

25 Bestämmelsen har rubriken Samarbete mellan institutionerna.

26 Se, för en situation som liknar den förevarande, dom av den 25 februari 2003 i mål C-326/00, IKA (REG 2003, s. I-1703), punkterna 51 och 52. Nämnda mål rörde en pensionär som bodde i Grekland och hade en kronisk hjärtsjukdom. När pensionären, som tidigare hade fått en E 111-blankett (vars giltighet var begränsad till cirka 1,5 månader), vistades i Tyskland behövde han få medicinsk behandling. Den tyska institutionen på vistelseorten bad att den grekiska institutionen skulle utfärda en E 112-blankett, vilket denna institution vägrade.

27 Uppgifter i handlingarna i det nationella målet som ingetts till domstolen innehåller dock viss information som antyder att HSE och den behöriga tyska institutionen har kommunicerat med varandra i viss omfattning. Således framgår det att HSE hade kontakt med bland annat Deutsche Verbindungsstelle – Krankenversicherung Ausland (Tyska sambandsorganet för sjukförsäkring – Utland) runt den 14 september 2011 angående en eventuell möjlighet att överföra I från blankett E 112 till blankett E 106 (nu blankett S1) men utan resultat.

28 Vid förhandlingen angav den irländska regeringen att skälet till att man inte hade tillämpat förfarandet i artikel 11.1 i förordning nr 987/2009 var att HSE och den behöriga tyska institutionen inte hade skilda uppfattningar. Jag kan dock inte se att detta skulle påverka den samarbetsskyldighet som ålåg den behöriga intuitionen i bosättningsmedlemsstaten när den, trots att institutionen i den andra medlemsstaten inte hade intagit någon formell ståndpunkt, valde att upphöra att täcka kostnaderna på grund av att bosättningsorten, enligt den förstnämnda institutionen, hade ändrats till den andra medlemsstaten. Med avseende på I:s skyldighet att samarbeta med HSE angav I:s ombud att han hade erbjudit sig att inkomma med ett läkarintyg utfärdat av en läkare utsedd av HSE, förutsatt att läkarundersökningen, på grund av hans hälsotillstånd, ägde rum i Tyskland.

29 Se mitt förslag till avgörande i mål C‑140/12, Brey, där domstolen meddelade dom den 19 september 2013, punkterna 46 och 51–53.

30 Se domen i det ovannämnda målet Brey, punkt 51.

31 I skäl 4 anges att [d]et är nödvändigt att respektera särdragen i nationell lagstiftning om social trygghet och begränsa sig till att utarbeta ett system för samordning.

32 Se även skäl 15 i förordning nr 883/2004, vari anges att personer som rör sig inom [Europeiska unionen] måste omfattas av systemet för social trygghet i endast en medlemsstat, för att undvika situationer med flera tillämpliga nationella lagstiftningar och de komplikationer detta kan leda till.

33 Se domen i det ovannämnda målet Brey, punkt 43.

34 Som kommissionen angav vid förhandlingen kan det faktum att blanketterna kan ha utfärdats av trängande skäl, som den irländska regeringen har gjort gällande, inte förta det faktum att blanketterna faktiskt utfärdades, med allt vad det innebär.

35 Se ovan punkt 31.

36 Se domen i målet Knoch, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis, där domstolen, i fråga om artikel 71.1 b ii) i förordning nr 1408/71 (som samordnade bestämmelser rörande arbetslöshetsersättning), angående begreppet bosättning som bestämmelsen i fråga hänvisade till, angav att det inte finns någon exakt definition av kriteriet frånvarons längd och att det inte är ett exklusivt kriterium samt att ingen bestämmelse i förordning nr 1408/71 föreskriver en tidsgräns efter vilken artikel 71.1 b ii inte längre kan tillämpas.

37 Av handlingarna i det nationella målet, vilka har ingetts till domstolen, framgår det att I har försökt flytta tillbaka till Irland och i samband med det, bland annat, ansökt om bistånd från HSE, men att det inte lyckades. I:s ombud nämnde också detta vid förhandlingen, vilket HSE dock inte bemötte.

38 Artikel 25 A 3 har följande lydelse: De vårdförmåner som avses i artikel 19.1 i [förordning nr 883/2004] ska avse de vårdförmåner som utges i vistelsemedlemsstaten, enligt dess lagstiftning, och som av medicinska skäl är nödvändiga för att den försäkrade personen inte ska vara tvungen att före slutet av sin planerade vistelse återvända till den behöriga medlemsstaten för att få den nödvändiga behandlingen.

39 Se domen i det ovannämnda målet IKA, punkt 41. Domen i målet IKA rörde visserligen en pensionär som, vid tidpunkten, omfattades av en särskild bestämmelse i artikel 31 i förordning nr 1408/71 och inte artikel 22. Icke desto mindre framgår det av förordning nr 883/2004 att en pensionärs vistelse i en annan medlemsstat än bosättningsmedlemsstaten, på det hela taget, likställs med reglerna rörande andra försäkrade personer (se artikel 27.1, 27.2 och 27.3 i sistnämnda förordning). Vidare har domstolen funnit att när en E 112-blankett väl utställts enligt artikel 22.1 c i förordning nr 1408/71, för att den försäkrade personen ska erhålla vårdförmåner utomlands – som är fallet i I:s situation – omfattar dessa förmåner all vård som kan säkerställa en effektiv behandling av den sjukdom eller åkomma som den berörda personen lider av. Se dom av den 16 mars 1978 i mål 117/77, Pierik (REG 1978, s. 825; svensk specialutgåva, volym 4, s. 85), punkt 15 (min kursivering).

40 Se ovan punkt 31.

41 Se dom av den 20 juni 1991 i mål C-356/89, Newton (REG 1991, s. I-3017), punkt 21. Se även domen i det ovannämnda målet Stewart, punkt 62, där domstolen inte skilde mellan förvärv och bibehållande av en sådan förmån. Denna rättspraxis avser artikel 10 i förordning nr 1408/71 och inte artikel 10 a (nu artikel 70.4 i förordning nr 883/2004) avseende särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som förvisso endast i begränsad utsträckning är exporterbara.

42 Det kan tilläggas att I erhåller en icke exporterbar kontantförmån från Irland (handikappersättning) som verkar ha ett liknande syfte.