Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 25 juni 2015

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EU) nr 1385/2013 av den 17 december 2013 om ändring av rådets förordningar (EG) nr 850/98 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1069/2009, (EU) nr 1379/2013 och (EU) nr 1380/2013 med anledning av ändringen av Mayottes ställning i förhållande till Europeiska unionen (EUT L 354, s. 86) (nedan kallad förordningen).

3 Rådets direktiv 2013/64/EU av den 17 december 2013 om ändring av rådets direktiv 91/271/EEG och 1999/74/EG, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, 2006/7/EG, 2006/25/EG och 2011/24/EU med anledning av ändringen av Mayottes ställning i förhållande till Europeiska unionen (EUT L 353, s. 8) (nedan kallat horisontaldirektivet).

4 Rådets direktiv 2013/62/EU av den 17 december 2013 om ändring av direktiv 2010/18/EU om genomförande av det ändrade ramavtalet om föräldraledighet som ingåtts av BUSINESSEUROPE, UEAPME, ECPE och EFS till följd av ändringen av Mayottes ställning i förhållande till Europeiska unionen (EUT L 353, s 7) (nedan kallat minidirektivet).

5 Europeiska rådets beslut 2012/419/EU av den 11 juli 2012 om ändring av Mayottes ställning i förhållande till Europeiska unionen (EUT L 204, s. 131).

6 Se, exempelvis, dom kommissionen/rådet ( C‑377/12, EU:C:2014:1903, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

7 Se, exempelvis, dom parlamentet/rådet ( C‑48/14, EU:C:2015:91, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

8 Se, för en liknande uppfattning, Ziller, Jacques, The European Union and the Territorial Scope of the European Territories, 38 Vict. U. Wellington L. Rev. 51, p. 62, som hänvisar till den mycket komplicerade texten i artikel 299.2 EG (Ziller, Jacques (2007)), och Omarjee, Ismaël, Specific Measures for the Outermost Regions after the Entry into Force of the Lisbon Treaty, i Kochenov, Dimitry (red.), EU Law of the Overseas: Outermost Regions, Associated Overseas Countries and Territories, Territories Sui Generis, 2011, Kluwer Law, Nederländerna, s. 135, som anser att ordalydelsen i artikel 349 FEUF är en besvikelse.

9 Se, med avseende på artikel 299.2 EG, dom X och TBG ( C‑24/12 och C‑27/12, EU:C:2014:1385, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

10 Se dom Hansen & Balle ( 148/77, EU:C:1978:173, punkterna 10 och 11). Se, även, dom Coopérative agricole d’approvisionnement des Avirons ( 58/86, EU:C:1987:164, punkterna 13 och 14).

11 Se dom Legros m.fl. ( C‑163/90, EU:C:1992:326) och dom Lancry m.fl. ( C‑363/93 och C‑407/93–C‑411/93, EU:C:1994:315). I det senare målet fann domstolen att rådets behörighet att genomföra anpassningar enligt artikel 227.2 i EG-fördraget endast avsåg frågor som inte hade räknats upp i bestämmelsen såsom omedelbart tillämpliga på angivna territorier (se punkterna 37 och 38 i nämnda dom).

12 Se, exempelvis, förklaringen om regionerna i gemenskapens yttersta randområden, som bilagts Maastrichtfördraget (EGT C 191, 1992, s. 104), förklaringen av ordförandena i regionerna i de yttersta randområdena som antagits vid sammanträde i Funchal den 14 mars 1996, Europaparlamentets resolution om utvecklingsproblemen i Europeiska unionens yttersta randområden av den 24 april 1997 (EGT C 150, s. 62) samt förklaring nr 30 om öregioner som bilagts Amsterdamfördraget (EGT C 340, 1997, s. 136).

13 Se dom Chevassus-Marche ( C‑212/96, EU:C:1998:68) (som fastställdes genom dom Sodiprem m.fl., C‑37/96 och C‑38/96, EU:C:1998:179), där domstolen verkar ha försökt särskilja omständigheterna i det målet från målet Legros m.fl. ( C‑163/90, EU:C:1992:326). I doktrinen har det föreslagits att domstolen hade låtit sig inspireras av den nya artikeln 299.2 EG, vars ordalydelse hade publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 10 november 1997, det vill säga innan domstolen var skyldig att meddela dom i nämnda mål (vilket den gjorde den 19 februari 1998), se Ziller, Jacques, s. 62, och Kochenov, Dimitry, The application of EU Law in the EU’s overseas regions, countries, and territories after the entry into force of the Treaty of Lisbon, 20 Mich. St. Int’l. L. Rev. 669, s. 708.

14 Se, emellertid, beslut Região autónoma dos Açores/rådet ( C‑444/08 P, EU:C:2009:733). Se även dom Sinaga/kommissionen ( T‑321/00, T‑222/01 och T‑217/99, EU:T:2006:251).

15 Detta är en fråga som det påståtts att domstolen var medveten om när den prövade de mål som ledde till domen i målet Legros m.fl. ( C‑163/90, EU:C:1992:326) och domen i målet Leplat ( C‑260/90, EU:C:1992:66), se Ziller, Jacques (2007), s. 60.

16 I doktrinen har det föreslagits att skälet till denna uppdelning helt enkelt var att rensa upp i ordalydelsen av artikel 299 EG, se Ziller, Jacques, Outermost Regions, Overseas Countries and Territories and Others after the Entry into Force of the Lisbon Treaty, i Kochenov, Dimitry (red.), EU Law of the Overseas: Outermost Regions, Associated Overseas Countries and Territories, Territories Sui Generis, 2011, Kluwer Law, Nederländerna, s. 81 och 82 (Ziller, Jacques (2011)), och Murray, Fiona, The European Union and Member State Territories: A New Legal Framework Under the EU Treaties, 2012, TMC Asser Press, Nederländerna, s. 89.

17 Dessa politiska områden är tull- och handelspolitik, skattepolitik, frizoner, jordbruks- och fiskepolitik, villkor för leverans av råvaror och viktiga konsumtionsvaror, statligt stöd samt villkor för tillgång till strukturfonder och övergripande unionsprogram (nedan kallade politikområden för de yttersta randområdena).

18 I Les régions ultrapériphériques françaises selon le Traité de Lisbonne, R.T.D. Eur. 2009, s. 733, har Perrot, Danielle gjort gällande att syftet med denna sibyllinska mening är att artikeln ska äga företräde framför andra särskilda lagstiftningsförfaranden där majoritetskraven är strängare än de som framgår av artikel 16.3 FEU (kvalificerad majoritet). Omarjee, Ismaël verkar ha en motsatt uppfattning, se anfört arbete, s. 134. Ziller, Jacques (2011), har anfört att meningen bör tolkas mot bakgrund av ordalydelsen i artikel III-330 i konstitutionsfördraget, som hänvisade till vissa kategorier av rättsakter inom en ny rangordning med normer som kan sägas motsvara den treenighet som i Lissabonfördraget består av lagstiftningsakter, delegerade akter och genomförandeakter.

19 Som jag förstod parternas argument gjorde rådet och Konungariket Spanien gällande, på grundval av den historiska tolkningen av artikel 349 FEUF, att syftet med meningen är att ge rådet möjlighet att anta specifika åtgärder både i form av lagstiftningsakter och andra rättsakter. Republiken Portugal menade att syftet med meningen är att ge artikel 349 FEUF företräde framför andra lagstiftningsförfaranden, medan Republiken Frankrike, i motsats till detta, ansåg att syftet var att kumulera kraven rörande dessa förfaranden. Kommissionen delade inte någon av dessa uppfattningar och gjorde bland annat gällande att skillnaden mellan en lagstiftningsakt och annan rättsakt inte motsvarar uppdelningen i primär och sekundär unionslagstiftning.

20 Se, exempelvis, svaret från Romano Prodi, kommissionens ordförande, den 4 september 2001 på fråga P-1691/2001 (EGT C 81 E, s. 52) enligt vilket kommissionen vidhåller dock sin uppfattning att artikel 299.2 [EG] skall användas som rättslig grund endast för de åtgärder som avviker från fördragets bestämmelser, utan att detta påverkar tillämpningen av de särskilda rättsliga grunderna för den gemensamma politiken.

21 Det ska påpekas att några av språkversionerna av artikel 355.1 FEUF (exempelvis den danska och den tyska versionen) inte hänvisar till [b]estämmelserna i fördragen, utan endast till fördragen.

22 I dom van der Kooy ( C‑181/97, EU:C:1999:32), fann domstolen att, eftersom EG-fördraget, enligt artikel 227.3 i EG-fördraget (nu artikel 355.2 FEUF), inte var tillämpligt på Nederländska Antillerna, som ett utomeuropeiskt land eller territorium, i avsaknad av en bestämmelse som föreskrev motsatsen, var sekundärlagstiftningen inte heller tillämplig där, se punkterna 35–41.

23 Som svar på en fråga som framställdes vid förhandlingen bekräftade parlamentet att det inte hade väckt ogiltighetstalan rörande minidirektivet av politiska skäl.

24 Se dom kommissionen/rådet ( C‑533/03, EU:C:2006:64). Denna dom rörde frågan om den rättsliga grunden för sekundärlagstiftning angående samarbete i skattefrågor. I punkt 45 i domen, som rådet har åberopat, diskuterades förhållandet huruvida artikel 93 EG (nu artikel 113 FEUF), rörande harmonisering av vissa skatter, hade ställning lex specialis i förhållande till de allmänna bestämmelserna om tillnärmning av lagstiftning i artikel 95 EG (nu artikel 114 FEUF). I sistnämnda bestämmelse anges uttryckligen att den är tillämplig om annat inte föreskrivs och att den inte är tillämplig på harmonisering av bestämmelser om skatter och avgifter. Till skillnad från de mål som nu är föremål för prövning, är detta exempel på en lex specialis-situation därför relativt uppenbar.

25 Se dom parlamentet/rådet ( C‑48/14, EU:C:2015:91, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

26 Se, för senare exempel, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 228/2013 av den 13 mars 2013 om särskilda åtgärder inom jordbruket till förmån för unionens yttersta randområden och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 247/2006 (EUT L 78, s. 23), som antogs på de gemensamma rättsliga grunderna artikel 42.1 FEUF, 43.2 FEUF och 349 FEUF, samt rådets direktiv 2013/61/EU av den 17 december 2013 om ändring av direktiven 2006/112/EG och 2008/118/EG vad beträffar de franska yttersta randområdena, särskilt Mayotte (EUT L 353, s. 5), som antogs enligt artikel 113 FEUF (som kräver enighet) samma dag som de angripna rättsakterna. På en fråga om detta vid förhandlingen svarade rådet att den rättsliga grunden för det sistnämnda direktivet inte hade ändrats till artikel 349 FEUF av praktiska skäl.

27 Se, beslut Região autónoma dos Açores/rådet ( C‑444/08 P, EU:C:2009:733, punkterna 38 och 39).

28 Före detta domaren Jean-Pierre Puissochet har i den utomjudiciella skriften Aux confins de la Communauté européenne: Les régions ultrapériphériques, i Rodríguez Iglesias, Gil Carlos m.fl. (red.), Mélanges en hommage à Fernand Schockweiler, 1999, Nomos, Baden-Baden, s. 506, fotot 54, antytt att det kanske inte var nödvändigt att grunda beslutet om sjötullsystemet, som var kärnan i dom Chevassus-Marche ( C‑212/96, EU:C:1998:68), även på artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 352 FEUF) utöver artikel 227.2 i EG-fördraget.

29 Jämför med Perrot, Danielle, anfört arbete, fotnot 56. Se, analogt, dom Sodiprem m.fl. ( C‑37/96 och C‑38/96, EU:C:1998:179, punkt 33).

30 Jämför med avseende på artikel 227.2 i EG-fördraget dom Coopérative agricole d’approvisionnement des Avirons ( 58/86, EU:C:1987:164, punkterna 14 och 17).

31 Se, avseende det vanliga lagstiftningsförfarandet, dom rådet/kommissionen ( C‑409/13, EU:C:2015:217).

32 Dom Chevassus-Marche ( C‑212/96, EU:C:1998:68, punkt 49).

33 See Omarjee, Ismaël, anfört arbete, s. 135.

34 Förslag till avgörande RAR ( C‑282/00, EU:C:2002:299, punkterna 81–92).

35 Se dom RAR ( C‑282/00, EU:C:2003:277, punkterna 55 och 59) och, dessutom, dom Sodiprem m.fl. ( C‑37/96 och C‑38/96, EU:C:1998:179, punkt 33), där domstolen angav att störningar på den interna marknaden som orsakades av sådana undantag måste störa marknaden så lite som möjligt och får således inte ändra villkoren för handeln på ett sätt som strider mot det gemensamma intresset.

36 För samma uppfattning se, exempelvis, Kochenov, anfört arbete, s. 712.

37 Nämnda skäl har följande lydelse: [A]nvändningen av ringnot vid fiske efter tonfisk och närbesläktade arter [bör] vara förbjudet i det område som ligger inom 24 sjömil från Mayottes baslinjer, för att skydda stim av stor vandrande fisk i närheten av ön. Vidare beskrivs i skäl 7 i förordningen Mayottes flotta som den underutvecklade flottan av mekaniska långrevsfartyg.

38 I detta skäl anges bland annat följande: [På] grund av den väldigt splittrade och underutvecklade situationen när det gäller saluföringen på Mayotte, innebära en börda för återförsäljarna som inte står i proportion till den information som skulle ges till konsumenterna.