Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 21 maj 2015

1 Originalspråk: franska.

2 T‑27/10, EU:T:2014:59 (nedan kallad den överklagade domen).

3 Sammanfattning i EUT C 307, 2010, s. 9.

4 Här ska det påpekas att inget överklagande gjordes av förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i målet AC-Treuhand mot kommissionen ( T‑99/04, EU:T:2008:256) (nedan kallad dom AC-Treuhand I) – i vilken förstainstansrätten för första gången yttrade sig i frågan om tillämpning av artikel 81 EG på ett konsultföretag som hade bidragit till genomförandet av en överträdelse. I det målet hade AC-Treuhand förvisso befunnits vara ansvarigt för överträdelse av artikel 81 EG, men de böter som bolaget hade ålagts att betala uppgick endast till 1000 euro, det vill säga ett rent symboliskt belopp jämfört med dem som hade ålagts de företag som avsågs i det beslut som det målet avsåg (kommissionens beslut 2005/349/EG av den 10 december 2003 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/E-2/37.857 – Organiska peroxider) (EGT L 110, 2005, s. 44)).

5 Europeiska kommissionen ålade nyligen, genom ett beslut av den 4 februari 2015, den brittiska finansmäklaren ICAP att betala 14,96 miljoner euro i böter för att ha underlättat sex av de sju fall av konkurrensbegränsande samverkan som hade upptäckts inom sektorn för räntederivat uttryckta i yen genom olika åtgärder som hade hjälpt de samverkande aktörerna att uppnå sina konkurrensbegränsande syften. Talan mot det beslutet väcktes vid tribunalen den 14 april 2015 (mål T‑180/15, ännu inte avgjort).

6 Rådets förordning av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1).

7 EUT C 210, 2006, s. 2 (nedan kallade 2006 års riktlinjer).

8 Dom kommissionen/Förenade kungariket ( 32/79, EU:C:1980:189, punkt 46).

9 Dom kommissionen/Anic Partecipazioni ( C‑49/92 P, EU:C:1999:356, punkt 79) och dom kommissionen/Volkswagen ( C‑74/04 P, EU:C:2006:460, punkt 37).

10 Dom Evonik Degussa/kommissionen ( C‑266/06 P, EU:C:2008:295).

11 Det ovannämnda beslutet 2005/349.

12 Dom Dansk Rørindustri m.fl./kommissionen ( C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, EU:C:2005:408, punkt 217 och följande punkter).

13 Dom Consten och Grundig/kommissionen ( 56/64 och 58/64, EU:C:1966:41).

14 Kommissionens beslut 80/1334/EEG av den 17 december 1980 om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV/29.869 – Gjutet glas i Italien) (EGT L 383, s. 19).

15 Min kursivering.

16 Se dom LTM ( 56/65, EU:C:1966:38), där domstolen slog fast att artikel 85.1 i EG-fördraget (nu artikel 81.1 EG) inte gör någon åtskillnad beroende på om parterna befinner sig inom samma distributionsled (horisontella avtal) eller inom olika distributionsled (vertikala avtal) men också förtydligade att den påstådda negativa inverkan på konkurrensen skulle bedömas mot bakgrund av de faktiska förhållanden under vilka denna konkurrens skulle uppstå om det omtvistade avtalet inte fanns (se, bland annat, sidorna 358 och 360 i domen).

17 Se dom CB/kommissionen ( C‑67/13 P, EU:C:2014:2204, punkt 51).

18 Se, bland annat, punkt I.2 i kommissionens tillkännagivande av den 3 september 1986 om avtal av mindre betydelse som inte omfattas av bestämmelserna i artikel 85.1 i fördraget om inrättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT C 231, s. 2), där det anges att de enda avtal som är förbjudna är de som har en märkbar inverkan på marknadsförhållandena, eller med andra ord de som märkbart förändrar ställningen på marknaden för utomstående utländska företag och för användarna, det vill säga deras avsättningsmöjligheter eller försörjningskällor. I kommissionens tillkännagivande om avtal av mindre betydelse som inte märkbart begränsar konkurrensen enligt artikel 81.1 [EG] (de minimis) (EGT C 368, 2001, s. 13) återfinns snarlika överväganden i punkt I, där det bland annat anges att EG-domstolen har fastslagit att [artikel 81.1 EG] inte är tillämplig när avtalet inte har märkbara effekter på handeln inom gemenskapen eller på konkurrensen.

19 Det är vedertaget att artikel 81 EG avser synnerligen olikartade former av samordnade förfaranden – som konkret kan yttra sig i mer eller mindre formella avtal eller enbart i samordnade förfaranden som inte stadfästs i några egentliga överenskommelser. Det är i själva verket tillräckligt att det aktuella konkurrensbegränsande beteendet är ett uttryck för minst två parters gemensamma vilja; det sätt på vilket denna gemensamma vilja kommer till uttryck har inte i sig någon avgörande betydelse (se, bland annat, dom kommissionen/Volkswagen, C‑74/04 P, EU:C:2006:460, punkt 37).

20 Generaladvokaten Mayras förslag till avgörande i de förenade målen Suiker Unie m.fl./kommissionen ( 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, EU:C:1975:78).

21 Se, i detta avseende, dom Erste Group Bank m.fl./kommissionen ( C‑125/07 P, C‑133/07 P och C‑137/07 P, EU:C:2009:576, punkt 60).

22 Dom Italien/rådet och kommissionen ( 32/65, EU:C:1966:42).

23 56/64 och 58/64, EU:C:1966:41, s. 493.

24 I skäl 668 i det omtvistade beslutet, som rör fastställandet av bötesbeloppet, anges det emellertid att AC-Treuhand hölls ansvarigt för sitt direkta deltagande i kartellerna under de aktuella perioderna.

25 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom Wouters m.fl. ( C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

26 Som domstolen påpekade på ett mycket tidigt stadium, är fördragets allmänt formulerade ordalag visserligen ett klart uttryck för avsikten att alla former av konkurrensbegränsande samverkan ska omfattas av bestämmelsen, men samtidigt uppvisar artikel 81.1 EG en restriktiv karaktär som förhindrar att förbudet enligt den artikeln i något avseende utsträcks utöver de tre former av konkurrensbegränsande samverkan som har fått en uttömmande uppräkning i artikeln (se dom Parke, Davis and Co., 24/67, EU:C:1968:11, s. 109).

27 För en illustration av denna risk, se, bland annat, dom Deltafina/kommissionen ( T‑29/05, EU:T:2010:355, punkt 45 och följande punkter) och dom Gütermann/kommissionen ( T‑456/05 och T‑457/05, EU:T:2010:168, punkt 53).

28 Se, bland annat, en dom meddelad av Cour d’appel de Paris (appellationsdomstolen i Paris) den 26 september 1991 där domstolen i fråga övervägde att bestraffa en advokat för rättslig rådgivning rörande en mekanism för samordnade förfaranden men i slutändan fann att denna rådgivning omfattades av advokatens tystnadsplikt. Härvid är det viktigt att påpeka dels att artikel L. 420.1 i den franska handelslagen (Code de commerce), som rör konkurrensbegränsande samverkan, är tillämplig även på andra parter än företag, dels att det enligt artikel L. 420-6 i samma lag är möjligt att ålägga böter eller fängelse i fall där en fysisk person i bedrägligt syfte deltar personligen och på ett avgörande sätt i utformningen, anordnandet eller genomförandet av sådana konkurrensbegränsande förfaranden som avses i artiklarna L. 420-1 och L. 420-2.

29 Nederlandse Mededingingsautoriteit (den nederländska konkurrensmyndigheten), som numera heter Autoriteit Consument & Markt, beslutade den 12 juni 2009 att bestraffa ett ingenjörsbolag med anledning av dess främjande av en kartell inom målerisektorn (https://www.acm.nl/en/publications/publication/6366/NMa-imposes-fine-on-two-cartels-and-cartel-facilitator-in-Dutch-painting-industry/). På senare tid har samma myndighet ålagt böter på 5000 euro för främjande av en kartell i jordbrukssektorn (https://www.acm.nl/en/publications/publication/6749/NMa-fines-two-cartels-in-agricultural-industry/).

30 I denna bestämmelse föreskrivs följande: An individual is guilty of an offence if he dishonestly agrees with one or more other persons to make or implement, or to cause to be made or implemented, arrangements of the following kind relating to at least two undertakings.

31 Det beslut som fattades av UK Office of Fair Trading (den brittiska konkurrensmyndigheten) innebar att fysiska personer dömdes till fängelse i upp till tre år för deltagande i nämnda kartell.

32 Se Pescatore, P., Monisme et dualisme et effet utile dans la jurisprudence de la Cour de justice de la Communauté européenne, Une communauté de droit, 2003, s. 340.