Förslag till avgörande av generaladvokat Nils Wahl föredraget den 10 september 2015

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, s. 40) (nedan kallad Rom II-förordningen).

3 Det ska betonas att domstolen förutom att den ännu inte har haft tillfälle att uttala sig om denna bestämmelses räckvidd inte heller har haft tillfälle att tolka Rom II-förordningen i sak. Bortsett från domen i målet Homawoo ( C‑412/10, EU:C:2011:747), som avsåg förordningens tillämplighet i tiden (ratione temporis), har domstolen tidigare endast hänvisat till den (se dom Football Dataco m.fl., C‑173/11, EU:C:2012:642, och dom Kainz, C‑45/13, EU:C:2014:7). Det ska emellertid betonas att domstolen i flera mål som för närvarande är anhängiga vid den har anmodats att tolka artikel 4 i Rom II-förordningen (se, särskilt, generaladvokaten Szpunars förslag till avgörande i målet Prüller-Frey, C‑240/14, EU:C:2015:325, de förenade målen C‑359/14 och C‑475/14, ERGO Insurance m.fl., EU:C:2015:630, och målet C‑191/15, Verein für Konsumenteninformation).

4 Rådets förordning av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) (nedan kallad Bryssel I-förordningen).

5 Se de första försöken till unifiering av lagvalsreglerna avseende utomobligatoriska förpliktelser som gjordes 1972 genom det preliminära förslaget till gemensam överenskommelse om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser (Revue critique de droit international privé, 1973, s. 209).

6 De särskilda regler som anges i dessa bestämmelser avser produktansvar, otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den fria konkurrensen, miljöskador, immaterialrättsintrång respektive stridsåtgärder.

7 KOM(2003) 427 slutlig, punkt 2.1 i förslaget.

8 EGT L 266, 1980, s. 1. Se den allmänna regeln för fastställande av lag tillämplig på avtal i avsaknad av parternas lagval, vilken fastställs i artikel 4 i konventionen.

9 Se, bland annat, betänkandet från parlamentets utskott för rättsliga frågor av den 27 juni 2005 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (KOM(2003) 0427 – C5‑0338/2003 – 2003/0168(COD)), i vilket det föreslogs att följande bestämmelse skulle infogas: I de fall som rör personskador till följd av trafikolyckor skall emellertid domstolen och den ansvarige förarens försäkringsbolag, med beaktande av direktivet om motorfordonsförsäkringar, tillämpa de bestämmelser som gäller där varje enskild skadelidande har sin vanliga vistelseort för att fastställa skadeståndets art och storlek, under förutsättning att detta inte är ofördelaktigt för den skadelidande.

10 I detta skäl anges att [e]nhetliga regler bör öka möjligheten att förutse hur domstolarna kommer att döma och garantera rimlig avvägning mellan de intressen som den vars ansvar görs gällande och den skadelidande har.

11 Se till exempel Boskovic, O., Loi applicable aux obligations non contractuelles (matières civile et commerciale), Répertoire de droit européen, uppdaterad i september 2010, punkt 26.

12 C‑220/88, EU:C:1989:595.

13 Ibidem, punkt 32.

14 För en översikt över nationell lagstiftning som var i kraft i medlemsstaterna vid tidpunkten för omständigheterna i förevarande mål, se punkterna 34–38 i ovannämnda förslag till avgörande.

15 Konungariket Belgien, Republiken Tjeckien, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien.

16 Denna bestämmelse har följande lydelse: Denna förordning skall inte inverka på tillämpningen av internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har tillträtt när denna förordning antas och som fastställer lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser.

17 För ett exempel på tillämpning av denna konvention trots att Rom II-förordningen trätt i kraft, se dom Haasová ( C‑22/12, EU:C:2013:692, punkt 36).

18 I ett mål som hade vissa likheter med förevarande mål slog första avdelningen vid Cour de cassation (Frankrike) nyligen fast att nämnda konvention hade företräde framför Rom II-förordningen (dom av Cour de cassation, första tvistemålsavdelningen, av den 30 april 2014, nr 13-11.932, ECLI:FR:CCASS:2014:C100428).

19 För en översikt över frågeställningar som uppkommit, se bland annat Malatesta, A., The Law Applicable to Traffic Accidents, The Unification of Choice of Law Rules on Torts and Other Non-Contractual Obligations in Europe, 2006, s. 85–106, Kadner Graziano, T., The Rome II Regulation and the Hague Conventions on Traffic Accidents and Product Liability – Interaction, Conflicts and Future Perspectives, Nederlands Internationaal Privaatrecht. 26e jaarg. 2008, afl. 4, s. 425–429, von Hein, J., Article 4 and Traffic Accidents, The Rome II Regulation on the law applicable to non-contractual obligations, 2009, s. 153–173, Nagy, C. I., The Rome II Regulation and Traffic Accidents: Uniform Conflict Rules with Some Room for Forum Shopping – How So?, Journal of Private International Law, vol. 6, 2010, nr 1, s. 93–108, och Papettas, J., Direct Actions Against Insurers of Intra-Community Cross Border Traffic Accidents: Rome II and the Motor Insurance Directives, Journal of private international law, vol. 8, 2012, nr 2, s. 297–321.

20 Se KOM(2003) 427 slutlig av den 22 juli 2003, s. 12.

21 Ibidem.

22 Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, undertecknad i Bryssel den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt senare konventioner angående nya medlemsstaters anslutning till konventionen (nedan kallad Brysselkonventionen).

23 Se dom Bier, kallad Mines de potasse d’Alsace ( C‑21/76, EU:C:1976:166, punkt 11), dom Marinari ( C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 10 och följande punkter) och dom Shevill m.fl. ( C‑68/93, EU:C:1995:61, punkt 19 och följande punkter)

24 Se, för ett liknande resonemang, dom Kronhofer ( C‑168/02, EU:C:2004:364, punkt 18).

25 Se, bland annat, dom DFDS Torline ( C‑18/02, EU:C:2004:74, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

26 C‑220/88, EU:C:1990:8.

27 Dom Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkterna 13 och 14.

28 Dom Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 20.

29 Dom Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 21.

30 Dom Marinari, C‑364/93, EU:C:1995:289.

31 Se sidan 12 i förslaget.

32 Dom Marinari ( C‑364/93, EU:C:1995:289, punkterna 14 och 15).

33 Dom Kronhofer ( C‑168/02, EU:C:2004:36, punkt 19).

34 Dom Kronhofer ( C‑168/02, EU:C:2004:36, punkt 20).

35 Se Calliess, G.-P., Rome Regulations: Commentary on the European Rules of the Conflict of Laws, andra utgåvan, Wolters Kluwer, 2015 s. 498.

36 Se särskilt artiklarna 6 (konkurrens) och 7 (miljöskador) i Rom II-förordningen.

37 Se, analogt, dom Dumez France och Tracoba ( C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 21).

38 Av begäran om förhandsavgörande famgår att det i artikel 283 a och c i den italienska lagen om privat försäkring föreskrivs att när det fordon som har orsakat skadan inte har identifierats ska garantifonden för trafikolycksoffer utge ersättning för de skador som orsakats av trafikolyckan, via därför utsedda försäkringsföretag som täcker hela det nationella territoriet.

39 Se den ovan nämnda rapport som åtföljde förslaget till Rom II-förordningen, punkt 13.