Domstolens dom (nionde avdelningen) den 4 juni 2015
I mål C‑195/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Tyskland) genom beslut av den 26 februari 2014, som inkom till domstolen den 18 april 2014, i målet
DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe samt domarna M. Safjan (referent) och A. Prechal, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband e.V., genom J. Kummer och P. Wassermann, Rechtsanwälte, Teekanne GmbH & Co. KG, genom A. Meyer, Rechtsanwalt, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Portugals regering, genom L. Inez Fernandes och C. Madaleno, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och K. Herbout-Borczak, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 2000/13
Förordning (EG) nr 178/2002
Tysk rätt
Exempel på otillbörliga affärsmetoder
Vilseledande affärsmetoder
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
Prövning av tolkningsfrågan
Rättegångskostnader
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.1 a i och 3.1 led 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, s. 29), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009 av den 18 juni 2009 (EUT L 188, s. 14) (nedan kallat direktiv 2000/13).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband eV (centralförening för tyska konsumentorganisationer) (nedan kallad BVV) och Teekanne GmbH & Co. KG (nedan kallat Teekanne) angående påstått vilseledande märkning av ett livsmedel.
3. Direktiv 2000/13 upphävdes med verkan från den 13 december 2014, i enlighet med artikel 53.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 av den 25 oktober 2011 om tillhandahållande av livsmedelsinformation till konsumenterna, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 1924/2006 och (EG) nr 1925/2006 samt om upphävande av kommissionens direktiv 87/250/EEG, rådets direktiv 90/496/EEG, kommissionens direktiv 1999/10/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG, kommissionens direktiv 2002/67/EG och 2008/5/EG samt kommissionens förordning (EG) nr 608/2004 (EUT L 304, s. 18). Med tanke på tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet är det dock direktiv 2000/13 som är tillämpligt i detta fall.
4. Skälen 6, 8 och 14 i direktiv 2000/13 har följande lydelse:
5. Artikel 1.1 och 1.3 a i detta direktiv stadgar följande:
6. I artikel 2.1 a i) i samma direktiv föreskrivs följande:
7. Artikel 3.1 i direktivet föreskriver följande:
8. Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:
9. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, s. 1), föreskriver följande i artikel 8, med rubriken Skydd av konsumenternas intressen:
10. Artikel 16 i denna förordning har följande lydelse:
11. Lagen om skydd mot otillbörlig konkurrens (Gesetz gegen den unlauteren Wettbewerb), i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet (BGBl. 2010 I, s. 254) (nedan kallad UWG) stadgar följande i 4 § punkt 11:
12. 5 § punkt 1.1 UWG föreskriver följande:
13. I 11 § punkt 1 i lagen om livsmedel, basvaror och foder (Lebensmittel-, Bedarfsgegenstände- und Futtermittelgesetzbuch, nedan kallad LFGB) föreskrivs, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, följande:
14. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Teekanne saluför ett fruktte under beteckningen Felix Himbeer-Vanielle Abenteuer (Felix hallon-vanilj-äventyr) (nedan kallat fruktteet). Förpackningen är en ask av vikbar papp i form av en parallellepiped innehållande 20 påsar.
15. På förpackningen finns ett antal beståndsdelar av olika storlek, färg och teckensnitt, bland annat bilder på hallon och vaniljblommor och texten fruktte med naturliga smakämnen och fruktte med naturliga smakämnen – hallon- och vaniljsmak samt ett grafiskt avbildat sigill med angivelsen innehåller endast naturliga råvaror i en guldfärgad cirkel.
16. Enligt den hänskjutande domstolen innehåller fruktteet inga ingredienser eller smakämnen från vanilj eller hallon. Ingrediensförteckningen, som återfinns på ena sidan av förpackningen, lyder som följer: Hibiskus, äpple, mullbärsblad, apelsinskal, nypon, naturligt smakämne med vaniljsmak, citronskal, naturligt smakämne med hallonsmak, mullbär, jordgubbar, blåbär, fläder.
17. BVV väckte talan mot Teekanne vid Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf) och anförde att de beståndsdelar som återfinns på förpackningen var ägnade att vilseleda konsumenterna om sammansättningen av fruktteet. Utifrån de beståndsdelarna förväntar sig konsumenten att teet innehåller ingredienser av vanilj och hallon, eller åtminstone naturliga smakämnen från hallon och vanilj.
18. BVV yrkade därför att Teekanne, vid äventyr av vite, skulle förpliktas att upphöra med att i kommersiella sammanhang marknadsföra eller låta marknadsföra fruktteet. BVV begärde även ersättning för kostnaden på 200 euro för att rikta en formell anmodan till Teekanne.
19. Landgericht Düsseldorf biföll talan i dom av den 16 mars 2012.
20. Teekanne överklagade domen till Oberlandesgericht Düsseldorf (regional överrätt i Düsseldorf), som i dom av den 19 februari 2012 upphävde underrättens dom och ogillade BVV:s talan. Oberlandesgericht fann att konsumenterna inte vilseletts i den mening som avses i 4 § punkt 11 UWG jämförd med 11 § punkt 1 andra meningen led 1 LFGB samt i 5 § punkt 1 första och andra meningen led 1 UWG.
21. Enligt Oberlandesgericht Düsseldorf ska bestämmelserna i UWG och LFGB tolkas konformt med direktiv 2000/13 och därför utgå från genomsnittskonsumentens förväntningar. Det framgår i detta fall av ingrediensförteckningen, som finns angiven på förpackningen, att de naturliga smakämnena har hallon- respektive vaniljsmak. Det framgår därmed otvetydigt att smakämnena inte kommer från hallon eller vanilj, utan bara har sådan smak. Enligt EU-domstolens praxis utesluter en korrekt och fullständig ingrediensförteckning att det kan vara fråga om vilseledande av konsumenterna.
22. BVV överklagade domen till den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (federal högsta domstol).
23. Den hänskjutande domstolen har angett att de återkommande bilderna på hallon och vaniljblommor på förpackningen samt texten med naturliga smakämnen och det grafiskt avbildade sigillet med texten innehåller endast naturliga råvaror ger intrycket att smaken på produkten bland annat kommer från smakämnen som framställts av hallon och vanilj. Presentationen av fruktteet är utformad så, att den är ägnad att ge även en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst genomsnittskonsument ett oriktigt intryck rörande produktens sammansättning. Presentationen av produkten är dessutom ägnad att avhålla konsumenten från att läsa ingrediensförteckningen (som återfinns på förpackningen men är skriven med betydligt mindre textstorlek), som ger en riktig bild av innehållet.
24. Enligt den hänskjutande domstolen är märkningen av fruktteet och dess närmare utformning, mot bakgrund av skälen 6 och 8 i direktiv 2000/13, ägnad att vara vilseledande för köparen i den mening som avses i artikel 2.1 a i) i nämnda direktiv.
25. Under dessa omständigheter beslutade Bundesgerichtshof att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
26. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 2.1 a i och 3.1 punkt 2 i direktiv 2000/13 ska tolkas så, att de utgör hinder mot att märkningen av ett livsmedel och dess närmare utformning kan ge intrycket, genom hur en viss ingrediens ser ut, beskrivs eller återges visuellt, att livsmedlet innehåller nämnda ingrediens, fastän den i själva verket inte ingår och detta endast framgår av ingrediensförteckningen på förpackningen.
27. I det nu aktuella fallet har förpackningen bilder på hallon och vaniljblommor och texten fruktte med naturliga smakämnen och fruktte med naturliga smakämnen – hallon- och vaniljsmak samt ett grafiskt avbildat sigill med angivelsen innehåller endast naturliga råvaror.
28. Enligt ingrediensförteckningen – som återfinns på ena sidan av förpackningen, i enlighet med artikel 3.1 punkt 2 i direktiv 2000/13, och som är korrekt och uttömmande, enligt vad som är ostridigt mellan parterna – innehåller fruktteet naturliga smakämnen med vaniljsmak och hallonsmak. Det är alltså utrett att teet inte innehåller naturliga råvaror från vanilj eller hallon eller smakämnen från sådana råvaror.
29. I det nationella målet är frågan alltså huruvida märkningen av fruktteet kan vilseleda köparen genom att ge intrycket att det innehåller hallon och vaniljblommor eller smakämnen från dessa råvaror, fastän några sådana ingredienser eller smakämnen inte ingår i teet.
30. Det anges i skälen 6 och 8 i direktiv 2000/13 att direktivet främst grundar sig på behovet att informera och skydda konsumenten och att detaljerad märkning för att ange produktens exakta art och beskaffenhet gör det möjligt för konsumenten att göra sitt val med full sakkännedom.
31. Artikel 2.1 a i) i direktiv 2000/13 föreskriver, vilket återspeglar vad som anges i skäl 14 i direktivet, att märkningen och dess närmare utformning inte får vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen, i synnerhet om vad som är utmärkande för livsmedlet, särskilt dess slag, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprung eller härkomst eller framställnings- eller produktionsmetod.
32. Enligt denna bestämmelse ska köparen följaktligen ha rätt till korrekt, neutral och objektiv information som inte är vilseledande (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Italien, C-47/09, EU:C:2010:714, punkt 37).
33. Det ska tilläggas att enligt artikel 16 i förordning nr 178/2002 får konsumenterna inte vilseledas genom det sätt på vilket livsmedel eller foder märks, marknadsförs och presenteras, inbegripet deras form, utseende eller förpackning, de förpackningsmaterial som används, det sätt på vilket de arrangeras, den miljö i vilken de exponeras och den information om dem som finns tillgänglig oavsett medium. Detta ska gälla utan att det påverkar tillämpningen av mer specifika bestämmelser i livsmedelslagstiftningen.
34. Direktiv 2000/13 innehåller förvisso en mer specifik bestämmelse i livsmedelslagstiftningen i den mening som avses i artikel 16 i förordning nr 178/2002. Den sistnämnda bestämmelsen, jämförd med artikel 8 i samma förordning, bekräftar dock att märkningen av ett livsmedel inte får vara vilseledande.
35. När det gäller det svar som ska lämnas till den hänskjutande domstolen, ska det erinras om att det med hänsyn till fördelningen av behörighet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen i princip inte ankommer på EU-domstolen vare sig att avgöra frågan huruvida märkningen av vissa varor är sådan att den skulle kunna vilseleda köparen eller konsumenten, eller att ta ställning till frågan huruvida den beteckning under vilket varorna säljs eventuellt är vilseledande. Denna uppgift ankommer på den nationella domstolen. Domstolen kan emellertid, när den meddelar ett förhandsavgörande, i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess avgörande (se, bland annat, dom Geffroy, C-366/98, EU:C:2000:430, punkterna 18–20, och dom Severi, C-446/07, EU:C:2009:530, punkt 60).
36. Den nationella domstolen ska, för att bedöma i vilken utsträckning en beteckning på en etikett kan vara vilseledande, huvudsakligen grunda sitt avgörande på de förväntningar avseende den nämnda beteckningen som en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument har, avseende livsmedlets ursprung, härkomst och kvalitet. Det väsentliga i detta avseende är att konsumenten inte vilseleds och felaktigt ges uppfattningen att varan har ett annat ursprung, en annan härkomst eller en annan kvalitet än den i själva verket har (se, för ett liknande resonemang, dom Severi, C-446/07, EU:C:2009:530, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
37. Det framgår av domstolens praxis att de konsumenter vars köpbeslut avgörs av varans sammansättning, först torde läsa den ingrediensförteckning som enligt artikel 3.1 led 2 i direktiv 2000/13 är en obligatorisk uppgift (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Tyskland, C-51/94, EU:C:1995:352, punkt 34, och dom Darbo, C-465/98, EU:C:2000:184, punkt 22).
38. Att ingrediensförteckningen återfinns på förpackningen i fråga i det nationella målet, utesluter dock inte i sig att märkningen av varan och dess närmare utformning kan vara vilseledande för köparen i den mening som avses i artikel 2.1 a i) i direktiv 2000/13.
39. Märkningen, som den definieras i artikel 1.3 a i direktivet, består av varje ord, uppgift, varumärke, märkesnamn, illustration eller symbol i samband med livsmedel som anbringas på livsmedelsförpackningen. Vissa av dessa olika beståndsdelar kan i praktiken vara bedrägliga, felaktiga, tvetydiga, motstridiga eller obegripliga.
40. Om så är fallet kan ingrediensförteckningen i vissa fall, även om den är riktig och uttömmande, vara icke lämpad att i tillräcklig mån korrigera det felaktiga eller tvetydiga intryck som de andra beståndsdelarna i märkningen ger konsumenten beträffande livsmedlets egenskaper.
41. Om märkningen av ett livsmedel och dess närmare utformning, betraktade som en helhet, ger intrycket att livsmedlet innehåller en ingrediens som i själva verket inte ingår, är den märkningen vilseledande för köparen beträffande livsmedlets egenskaper.
42. I detta fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva alla de olika beståndsdelar som ingår i märkningen av fruktteet för att avgöra om en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument kan vilseledas att tro att teet innehåller ingredienser från hallon och vaniljblommor eller smakämnen från dessa råvaror.
43. Den hänskjutande domstolen ska därvid bland annat beakta de ord och bilder som använts samt de olika beståndsdelarnas placering, storlek, färg, teckensnitt, språk, grammatik och interpunktion.
44. Av vad som anförts följer att artiklarna 2.1 a i och 3.1 led 2 i direktiv 2000/13 ska tolkas så, att de utgör hinder mot att märkningen av ett livsmedel och dess närmare utformning kan ge intrycket, genom hur en viss ingrediens ser ut, beskrivs eller återges visuellt, att livsmedlet innehåller en viss ingrediens, fastän den i själva verket inte ingår och detta endast framgår av ingrediensförteckningen på förpackningen.
45. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1 Rättegångsspråk: tyska.