Domstolens dom den 12 september 2000

I mål C-366/98, angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Cour d'appel de Lyon (Frankrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga brottmålet mot

DOMSTOLEN sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.C. Moitinho de Almeida, D.A.O. Edward (referent) och L. Sevón samt domarna C. Gulmann, J.-P. Puissochet, P. Jann, H. Ragnemalm och M. Wathelet, generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer, justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från: Y. Geffroy och Casino France SNC, genom advokaten J.-L. Fourgoux, Paris, Frankrikes regering, genom K. Rispal-Bellanger, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och C. Vasak, secrétaire adjoint, utrikesministeriet, samma avdelning, båda i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom C. Stix-Hackl, Gesandte, förbundsutrikesministeriet, i egenskap av ombud, Förenade kungarikets regering, genom J.E. Collins, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av D. Bethlehem, barrister, samt Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske chefsrådgivaren R.B. Wainwright och O. Couvert-Castéra, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 20 oktober 1999 av: Y. Geffroy och Casino France SNC, företrädda av J.-L. Fourgoux, Frankrikes regering, företrädd av S. Pailler, chargé de mission, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, och C. Vasak, och kommissionen, företrädd av O. Couvert-Castéra,

och efter att den 25 november 1999 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Gemenskapsrätten

Nationell rätt

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Tolkningsfrågans första del

Tolkningsfrågans andra del

Rättegångskostnader

1. Cour d'appel de Lyon har genom beslut av den 16 september 1998, som inkom till domstolen den 14 oktober samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt en fråga om tolkningen av artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse) och artikel 14 i rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT L 33, 1979, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 130), i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 93/102/EG av den 16 november 1993 (EGT L 291, s. 14; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 76) (nedan kallat direktiv 79/112).

2. Frågan har uppkommit i ett brottmål vid den domstolen mot Yannick Geffroy, i hans egenskap av inköpare vid Casinokoncernen och befullmäktigad företrädare, och mot Casino France SNC (nedan kallat Casino), i dess egenskap av svarande i skadeståndstalan, för överträdelser bestående av olaga innehav för försäljning, försäljning eller utbjudande till försäljning av livsmedel med felaktig märkning.

3. I artikel 2.1 i direktiv 79/112 anges följande:

4. Artikel 5.1 i direktiv 79/112 har följande lydelse:

5. Artikel 14 andra stycket i direktiv 79/112 har följande lydelse:

6. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/4/EG av den 27 januari 1997 om ändring av direktiv 79/112 (EGT L 43, s. 21) upphävdes artikel 14 andra stycket i direktiv 79/112 och en ny artikel 13a infördes, som bland annat innehåller krav på att livsmedel skall märkas på ett språk som konsumenten har lätt att förstå. I nämnda bestämmelse ges medlemsstaterna även möjlighet att i enlighet med fördragets regler föreskriva att de uppgifter i märkningen som krävs i direktiv 79/112 skall ges på ett eller flera av gemenskapens officiella språk.

7. Bestämmelserna i décret 84-1147, portant application de la loi du 1er août 1905 sur les fraudes et falsifications en matière de produits ou de services en ce qui concerne l'étiquetage et la présentation des denrées alimentaires (dekret om tillämpning av lagen av den 1 augusti 1905 om bedrägeri och förfalskning i fråga om varor eller tjänster vad avser märkning och presentation av livsmedel) av den 7 december 1984 (JORF av den 21 december 1984, nedan kallat dekret nr 84-1147) har kodifierats i den franska Code de la consommation (konsumentskyddslagen).

8. I artikel R.112-7 första stycket i Code de la consommation (tidigare artikel 3 i dekret nr 84-1147) föreskrivs följande:

9. I artikel R.112-8 i Code de la consommation (tidigare artikel 4 i dekret nr 84-1147) anges följande:

10. Vid en kontroll den 5 juni 1996 vid stormarknaden Géant (Etablissements Casino) i Clermont-Ferrand fann tjänstemän från Direction de la concurrence, de la consommation et de la repression des fraudes (verket för konkurrensfrågor, konsumentskydd och bedrägeribekämpning, nedan kallat DGCCRF) i Puy-de-Dôme följande:

11. DGCCRF:s tjänstemän upprättade med anledning härav ett protokoll. Yannick Geffroy hördes och lämnade därvid följande uppgifter:

12. Tribunal de police de Saint-Etienne dömde genom dom av den 18 november 1997 Yannick Geffroy till 506 dagsböter för olaga innehav för försäljning, försäljning eller utbjudande till försäljning av livsmedel med felaktig märkning (501 dagsböter på 50 FRF vardera, vilket motsvarar antalet olagliga produkter, för överträdelse av regeln om märkning på franska och 5 dagsböter på 2000 FRF vardera för felaktig märkning). Tribunal fastställde även att Casino var skadeståndsansvarig.

13. Yannick Geffroy, Casino och allmänna åklagaren överklagade denna dom till Cour d'appel de Lyon. Då denna domstol hyser tvivel rörande den franska lagstiftningens förenlighet med gemenskapsrätten, har den beslutat att förklara målet vilande och hänskjuta målet till Europeiska gemenskapernas domstol för tolkning av EG-fördraget, vad avser frågan huruvida artikel 30 i fördraget, jämförd med artikel 14 i Europeiska gemenskapernas råds direktiv 79/112 av den 18 december 1978, utgör hinder för tillämpningen av en sådan nationell lagstiftning som dekret nr 84-1147 av den 7 december 1984 om tillämpning av den då tillämpliga lagen av den 1 augusti 1905, i dess lydelse enligt artikel L.213-1 och följande artiklar i Code de la consommation.

14. Den hänskjutande domstolen vill att det skall fastställas huruvida vissa gemenskapsrättsliga bestämmelser utgör hinder för tillämpningen av en sådan nationell lagstiftning som dekret nr 84-1147. Den har uppgett att det i detta dekret, som har kodifierats genom Code de la consommation, bland annat föreskrivs att märkningen av livsmedel inte får vara sådan att den skulle kunna förvirra köparen eller konsumenten och att alla uppgifter som enligt den franska lagstiftningen är obligatoriska skall vara avfattade på franska.

15. EG-domstolen anser under dessa omständigheter att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 30 i fördraget och artikel 14 i direktiv 79/112 utgör hinder för en nationell lagstiftning där det dels föreskrivs att märkningen av livsmedel och dess närmare utformning inte får vara sådan att den skulle kunna vilseleda köparen eller konsumenten, i synnerhet om vad som är utmärkande för nämnda livsmedel, dels fastställs att ett visst språk skall användas vid märkning av livsmedel.

16. Domstolen påpekar i detta skede att ändringen av artikel 14 i direktiv 79/112 och införandet av en ny artikel 13a — vilka har nämnts i punkt 6 i förevarande dom — har skett efter det att de faktiska omständigheter ägde rum som den hänskjutande domstolen har att pröva och således inte är tillämpliga på dem.

17. I artikel 2.1 i i direktiv 79/112 föreskrivs att märkningen och dess närmare utformning inte får vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen, i synnerhet om vad som är utmärkande för livsmedlet, såsom dess slag, identitet, egenskaper, sammansättning, kvantitet, hållbarhet, ursprung eller härkomst, framställnings- eller produktionsmetod. Det finns uppenbarligen inga hinder för att lydelsen av denna gemenskapsrättsliga bestämmelse återges i nationella bestämmelser, såsom i huvudsak är fallet med artikel R. 112-7 i Code de la consommation.

18. Vad gäller tillämpningen av en sådan nationell lagstiftning på ett konkret fall erinrar domstolen om att det i princip inte ankommer på den, med hänsyn till kompetensfördelningen mellan gemenskapsdomstolarna och de nationella domstolarna, att avgöra frågan huruvida märkningen av vissa produkter är sådan att den skulle kunna vilseleda köparen eller konsumenten eller att ta ställning till frågan huruvida en varumärkning eventuellt är vilseledande. Denna uppgift ankommer på den nationella domstolen, även om det rör sig om bestämmelser som i huvudsak är identiska med de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

19. Annat skulle endast gälla om domstolen ansåg sig tillräckligt upplyst av de handlingar som finns tillgängliga i målet och att det var nödvändigt att döma i saken (se i detta avseende dom av den 16 juli 1998 i mål C-210/96, Gut Springenheide och Tusky, REG 1996, s. I-4657, punkt 30). I det föreliggande fallet förfogar domstolen likväl inte över de nödvändiga uppgifterna för att uttala sig i denna fråga, såsom generaladvokaten har anfört i punkterna 32—35 i sitt förslag till avgörande.

20. Domstolen kan emellertid, när den avger ett förhandsavgörande, i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess avgörande (se i detta avseende dom av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Haim, REG 2000, s. I-5123, punkt 58).

21. Domstolen konstaterar i detta avseende att den omständigheten att sammansättningen av alkoholhaltiga drycker framställda av äpplen, vilka lagligen framställs och saluförs i en medlemsstat under beteckningen cider, inte uppfyller kraven enligt en annan medlemsstats lagstiftning, om produktion av cider inte i sig är tillräcklig för att förbjuda deras saluföring i den sistnämnda medlemsstaten under beteckningen cider därför att användningen av denna beteckning skulle kunna vilseleda konsumenten i denna stat (se, vad gäller foie gras, dom av den 22 oktober 1998 i mål C-184/96, kommissionen mot Frankrike, REG 1998, s. I-6197, punkt 24).

22. Domstolen har emellertid inte uteslutit att medlemsstaterna har möjlighet att kräva att berörda personer ändrar beteckningen på ett livsmedel, om den produkt som presenteras under en bestämd beteckning i så hög grad avviker, vad gäller sammansättning eller framställning, från de varor som normalt är kända under denna beteckning inom gemenskapen att den inte kan anses tillhöra samma produktkategori (se dom av den 22 september 1988 i mål C-286/86, Deserbais, REG 1988, s. 4907, punkt 13, svensk specialutgåva, volym 9, s. 621, och domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike, punkt 23).

23. När det rör sig om en mindre viktig skillnad bör en lämplig märkning vara tillräcklig för att köparen eller konsumenten skall få kännedom om de nödvändiga uppgifterna. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida så är fallet i detta mål.

24. Vad gäller de språkkrav rörande märkning av livsmedel som en medlemsstat får uppställa erinrar domstolen om att den redan vid flera tillfällen har uttalat sig i denna fråga.

25. Domstolen fastställde inledningsvis i dom av den 18 juni 1991 i mål C-369/89, Piageme (REG 1991, s. I-2971), att artikel 30 i fördraget och artikel 14 i direktiv 79/112 utgör hinder för att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att enbart ett visst språk får användas vid märkning av livsmedel, utan att det lämnas utrymme för användning av ett annat språk som köparen har lätt att förstå eller för andra åtgärder för att säkerställa att köparen är informerad.

26. Domstolen fastställde vidare i dom av den 12 oktober 1995 i mål C-85/94, Piageme mil. (REG 1995, s. I-2955), att artikel 14 i direktiv 79/112 innebär hinder för en medlemsstat att, med hänsyn till kravet att köparen skall ha lätt att förstå det språk som används, föreskriva användning av det dominerande språket i den region där produkten saluförs, även om man inte utesluter den samtidiga användningen av ett annat språk.

27. Domstolen fastställde slutligen i dom av den 14 juli 1998 i mål C-385/96, Goerres (REG 1998, s. I-4431), att artikel 14 i direktiv 79/112 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i fråga om språkkraven, föreskriver att ett visst språk skall användas vid märkning av livsmedel, men vilken även, som alternativ, tillåter att ett annat språk används, om köparen har lätt att förstå det.

28. Av denna rättspraxis följer att artikel 30 i fördraget och artikel 14 i direktiv 79/112 skall tolkas så, att de utgör hinder för att det i en sådan nationell lagstiftning som lagstiftningen i fråga i målet vid den nationella domstolen föreskrivs att ett visst språk skall användas vid märkning av livsmedel, utan att det lämnas utrymme för användning av ett annat språk som köparen har lätt att förstå eller för andra åtgärder för att säkerställa att köparen är informerad.

29. Tolkningsfrågan skall följaktligen besvaras på följande sätt:

30. De kostnader som har förorsakats den franska, den österrikiska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN angående den fråga som genom beslut av den 16 september 1998 har ställts av Cour d'appel de Lyon — följande dom:

1) Artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse) och artikel 14 i rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel, i sin lydelse enligt kommissionens direktiv 93/102/EG av den 16 november 1993, utgör inte hinder för en nationell lagstiftning där det föreskrivs att märkningen av livsmedel och dess närmare utformning inte får vara sådan att den på ett avgörande sätt skulle kunna vilseleda köparen eller konsumenten, särskilt inte i fråga om vad som är utmärkande för nämnda livsmedel.

2) Artikel 30 i fördraget och artikel 14 i direktiv 79/112 utgör hinder för att det i en nationell lagstiftning föreskrivs att enbart ett visst språk får användas vid märkning av livsmedel, utan att det lämnas utrymme för användning av ett annat språk som köparen har lätt att förstå eller för andra åtgärder för att säkerställa att köparen är informerad.

1 Rättegångsspråk: franska.