Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 26 november 2015

I mål C‑509/14, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco (högsta domstolen i den autonoma regionen Baskien, Spanien) genom beslut av den 9 september 2014, som inkom till domstolen den 13 november 2014, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden på tionde avdelningen F. Biltgen (referent), tillförordnad avdelningsordförande på sjätte avdelningen, samt domarna A. Borg Barthet och S. Rodin, generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Spaniens regering, genom J. García-Valdecasas Dorrego, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Rius och M. Kellerbauer, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.1 i rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (EGT L 82, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Administrador de Infraestructuras Ferroviarias (ADIF), å ena sidan, och Luis Aira Pascual, Fondo de Garantía Salarial (lönegarantifonden) och Algeposa Terminales Ferroviarios SL (nedan kallat Algeposa), å andra sidan. Målet rör en kollektiv uppsägning av ekonomiska skäl som har drabbat Luis Aira Pascual.

3 Direktiv 2001/23 är en kodifiering av rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91) i dess lydelse enligt rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 (EGT L 201, s. 88).

4 Artikel 1.1 i direktiv 2001/23 har följande lydelse:

5 I artikel 2.1 i direktivet föreskrivs följande:

6 Artikel 3.1 första stycket i direktivet har följande lydelse:

7 Enligt artikel 4.1 första stycket i direktiv 2001/23 gäller följande:

8 De bestämmelser som är tillämpliga på arbetstagare vid övergång av ekonomiska enheter anges i kungligt lagstiftningsdekret 1/1995 om godkännande av ändringar av ordalydelsen i lagen om arbetstagares ställning (Real Decreto Legislativo 1/1995 por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores), av den 24 mars 1995 (BOE nr 75 av den 29 mars 1995, s. 9654), i dess lydelse enligt lag 12/2001 av den 9 juli 2001 (BOE nr 164 av den 10 juli 2001, s. 24890) (nedan kallad lagen om arbetstagares ställning).

9 I artikel 44.1 och 44.2 i lagen om arbetstagares ställning föreskrivs följande:

10 ADIF är ett offentligt företag som ansvarar för hanteringen av intermodala transportenheter vid terminalen i Bilbao (Spanien). Tjänsten tillhandahålls Renfe Operadora.

11 Med stöd av ett avtal om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster, som började löpa den 1 mars 2008, lade ADIF ut tjänsten på entreprenad till Algeposa. Algeposa tillhandahöll tjänsten i ADIF:s anläggningar och med hjälp av lyftkranar tillhörande ADIF.

12 Avtalet slöts för en löptid om 48 månader. Vid utgången av denna period förlängdes avtalet till och med den 30 juni 2013.

13 I maj 2013 sände ADIF ut vissa av sina arbetstagare till Algeposa för att de skulle genomgå en utbildning genom att arbeta tillsammans med det bolagets personal.

14 I juni 2013 underrättade ADIF Algeposa om att det inte önskade förlänga avtalet efter den 30 juni 2013 av det skälet att ADIF därefter själv skulle ombesörja den i det nationella målet aktuella tjänsten med sin egen personal. ADIF meddela även Algeposa att det inte skulle träda i Algeposas ställe beträffande rättigheter och skyldigheter vad gällde dess personal.

15 Följaktligen verkställde Algeposa en kollektiv uppsägning av flera arbetstagare av ekonomiska skäl, däribland Luis Aira Pascual, som dessförinnan var anställd för att genomföra det avtal om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster som ingåtts med ADIF.

16 Den 30 juli 2013 väckte Luis Aira Pascual talan mot ADIF, lönegarantifonden och Algeposa vid Juzgado de lo Social no 10 de Bilbao (arbetsdomstol nr 10 i Bilbao). Till stöd för sin ansökan uppgav han att ADIF var skyldigt att träda i Algeposas ställe i det bolagets anställningsförhållanden med sin personal efter det att avtalet med det bolaget löpte ut. Luis Aira Pascual menade att den omständigheten att ADIF återtog det direkta tillhandahållandet av den aktuella tjänsten utgjorde en övergång av företag i den mening som avses i artikel 44 i lagen om arbetstagares ställning. Följaktligen yrkade Luis Aira Pascual att uppsägningen skulle ogiltigförklaras och i andra hand att den skulle förklaras rättsstridig, samt att ADIF skulle förpliktas att återanställa honom.

17 Arbetsdomstolen biföll Luis Aira Pascuals talan och förklarade uppsägningen rättsstridig samt förpliktade ADIF att utge skadestånd till honom med 28793, 29 euro. Luis Aira Pascual förpliktades å sin sida att till Algeposa återbetala en ersättning om 9557,87 euro som Algeposa hade betalat ut till honom på grund av att hans anställningsavtal sades upp.

18 Arbetsdomstolen bedömde att ADIF hade åsidosatt den skyldighet som följer av en med direktiv 2001/23 enhetlig tolkning av artikel 44 i lagen om arbetstagares anställning genom att vägra att träda i Algeposas ställe i anställningsförhållandet med Luis Aira Pascual. En övergång var nämligen för handen, eftersom den i det nationella målet aktuella tjänsten fortsatte att tillhandahållas samma kund med hjälp av samma nödvändiga materiella tillgångar och i samma anläggningar.

19 ADIF överklagade beslutet från Juzgado de lo Social no 10 de Bilbao (arbetsdomstol nr 10 i Bilbao) till Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco (högsta domstolen i den autonoma regionen Baskien, Spanien).

20 Sistnämnda domstol har angett att EU-domstolen ännu inte har avgjort frågan huruvida begreppet övergång av företag i den mening som avses i direktiv 2001/23 omfattar fall där det direkta tillhandahållandet av allmännyttiga tjänster återtas av ett företag som ansvarar för tjänsten dels när företaget beslutar att för tillhandahållandet använda sin egen personal utan att överta personalen hos den avtalspart, vilken tidigare hade anförtrotts tillhandahållandet, dels när de materiella tillgångar som använts och som är nödvändiga för tjänstens utförande alltid har tillhört nämnda företag som ålade avtalsparten att använda tillgångarna.

21 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de la Comunidad Autónoma del País Vasco (högsta domstolen i den autonoma regionen Baskien, Spanien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

22 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23, och dom Byankov, C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 57).

23 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att tillämpningsområdet för direktivet omfattar ett fall där ett offentligt företag, som ansvarar för ekonomisk verksamhet bestående i hanteringen av intermodala transportenheter, medelst ett avtal om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster anförtror åt ett annat företag att bedriva verksamheten genom att ställa nödvändig infrastruktur och anläggningar som de äger till det sistnämnda företagets förfogande, och därefter beslutar att säga upp avtalet utan att överta det sistnämnda företagets personal med motiveringen att det önskar att i fortsättningen själv bedriva verksamheten med sin egen personal.

24 För att besvara den sålunda omformulerade frågan ska det först anges att direktiv 2001/23, enligt artikel 1.1 c i detta, är tillämpligt på offentliga företag som bedriver ekonomisk verksamhet, med eller utan vinstsyfte.

25 Domstolen har härvid slagit fast att den omständigheten att förvärvaren är en offentligrättslig juridisk person inte innebär att det kan uteslutas att det föreligger en övergång som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2001/23 (se, för ett liknande resonemang, dom CLECE, C‑463/09, EU:C:2011:24, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

26 Den omständigheten att den juridiska personen i det nationella målet är ett offentligt företag som ansvarar för en allmännyttig tjänst utesluter således inte företaget från tillämpningsområdet för direktiv 2001/23.

27 Vidare ska direktiv 2001/23 enligt artikel 1.1 a i detta tillämpas vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av ett företag eller en verksamhet till en annan arbetsgivare till följd av avtal eller fusion.

28 Det följer härvid av domstolens fasta rättspraxis att direktivets tillämpningsområde omfattar samtliga fall när det som ett led i ett avtalsförhållande sker ett byte av den fysiska eller juridiska person som är ansvarig för verksamhetens drift och som av denna anledning tar på sig en arbetsgivares skyldigheter i förhållande till företagets anställda, oberoende av om äganderätten till de materiella tillgångarna har överförts eller inte (se dom Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 41, och dom CLECE, C‑463/09, EU:C:2011:24, punkt 30).

29 Domstolen har även funnit att direktiv 2001/23 är tillämpligt när ett företag, som har anförtrott ett annat företag arbetets faktiska genomförande, beslutar att säga upp avtalet med detta företag för att i fortsättningen själv utföra arbetet (se, för ett liknande resonemang, dom CLECE, C‑463/09, EU:C:2011:24, punkt 31).

30 Det kan därför inte uteslutas att direktiv 2001/23 är tillämpligt på ett fall där ett offentligt företag, som ansvarar för ekonomisk verksamhet bestående i hanteringen av intermodala transportenheter, medelst ett avtal om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster anförtror åt ett annat företag att bedriva verksamheten, och därefter beslutar att säga upp avtalet för att själv bedriva verksamheten med sin egen personal.

31 Det följer vidare av artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 att övergången – för att direktivet ska vara tillämpligt – ska avse en ekonomisk enhet, som behåller sin identitet och varmed förstås en organiserad gruppering av tillgångar vars syfte är att bedriva ekonomisk verksamhet, vare sig denna utgör huvud- eller sidoverksamhet.

32 Vid bedömningen av om detta villkor faktiskt är uppfyllt måste hänsyn tas till samtliga omständigheter som kännetecknar det aktuella förfarandesättet. Till dessa omständigheter hör särskilt vilket slags företag eller vilken verksamhet som det är fråga om, huruvida några materiella tillgångar – såsom byggnader eller lös egendom – har övertagits, värdet på de immateriella tillgångarna vid tidpunkten för övergången, huruvida huvuddelen av personalstyrkan har övertagits av den nye arbetsgivaren, huruvida kundkretsen har övertagits samt hur lika de verksamheter är som har bedrivits före och efter övergången och hur länge ett eventuellt avbrott i verksamheten har varat. Alla dessa omständigheter är emellertid endast aspekter av den helhetsbedömning som ska göras och kan därför inte bedömas var för sig (se dom Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkterna 33 och 34, och dom CLECE, C‑463/09, EU:C:2011:24, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

33 EU-domstolen har särskilt bedömt att den nationella domstolen, vid sin bedömning av de faktiska omständigheter som utmärker det ifrågavarande förfarandesättet, bland annat ska ta hänsyn till vilket slags företag eller vilken verksamhet som det rör sig om.

34 Av detta följer att den vikt som ska tillmätas de olika kriterierna för bedömningen av om det har förekommit en övergång i den mening som avses i direktiv 2001/23 med nödvändighet varierar med hänsyn till den verksamhet som bedrivs och även till de produktions- eller driftsmetoder som används i ifrågavarande företag, verksamhet eller del av verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

35 Domstolen har härvid visserligen slagit fast att identiteten hos en ekonomisk enhet i en bransch där verksamheten huvudsakligen grundar sig på arbetskraft, inte kan bibehållas om huvuddelen av dess tillgångar inte övertas av den förmodade förvärvaren (se, för ett liknande resonemang, dom CLECE, C‑463/09, EU:C:2011:24, punkt 41).

36 I ett fall som i det nationella målet ska det emellertid först anges att den aktuella ekonomiska verksamheten, det vill säga hanteringen av intermodala transportenheter, inte kan anses utgöra en verksamhet som huvudsakligen grundar sig på arbetskraft, eftersom den kräver betydande anläggningar.

37 Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har ADIF, inom ramen för det avtal om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster som ingåtts med Algeposa, ställt lyftkranar och lokaler till Algeposas förfogande, vilka tycks vara nödvändiga för att bedriva den i det nationella målet aktuella verksamheten. Verksamheten grundar sig således huvudsakligen på anläggningar.

38 Vad därefter gäller den omständigheten att ADIF alltid har ägt de materiella tillgångar som varit nödvändiga för att bedriva den verksamhet som är aktuell i det nationella målet, är i enlighet med ovan i punkt 28 nämnd rättspraxis frågan om äganderätten till de materiella tillgångarna överförts eller inte ovidkommande för tillämpningen av direktiv 2001/23.

39 Domstolen har i detta hänseende slagit fast att den omständigheten att de materiella tillgångar som övertogs av den nya entreprenören inte tillhörde dennes föregångare utan endast tillhandahölls av beställaren inte kan medföra att det är uteslutet att det föreligger en övergång av företag i den mening som avses i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 42).

40 Såsom Europeiska kommissionen har framfört i sitt skriftliga yttrande, följer det således härav att en tolkning av artikel 1.1 b i direktiv 2001/23 som från direktivets tillämpningsområde utesluter fall där materiella tillgångar som är nödvändiga för den aktuella verksamheten aldrig har upphört att tillhöra förvärvaren, skulle beröva direktivet en del av dess ändamålsenliga verkan.

41 Vad slutligen gäller den omständigheten att ADIF inte har övertagit Algeposas personal har domstolen redan slagit fast att det inte räcker att den nya entreprenören inte övertar merparten – i förhållande till antal och kompetens – av den personalstyrka som dennes föregångare särskilt hade avdelat för denna uppgift, för att det ska vara uteslutet att det föreligger en övergång av en enhet som behåller sin identitet i den mening som avses i direktiv 2001/23, inom en sådan bransch som den i det nationella målet där verksamheten huvudsakligen är grundad på anläggningar. En motsatt tolkning skulle strida mot det huvudsakliga syftet med direktivet, som är att skydda de anställningsavtal som gäller överlåtarens personal, även mot förvärvarens vilja (se, för ett liknande resonemang, dom Abler m.fl., C‑340/01, EU:C:2003:629, punkt 37).

42 Den omständigheten att ADIF inte har övertagit Algeposas arbetstagare kan följaktligen inte utesluta att den ekonomiska enheten i det nationella målet har behållit sin identitet och att det är fråga om en övergång av företag i den mening som avses i direktivet.

43 Slutligen ankommer det på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av ovan angivna överväganden och med beaktande av samtliga faktiska omständigheter som kännetecknar det aktuella förfarandesättet, slå fast huruvida det föreligger en övergång av företag i det nationella målet.

44 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 1.1 i direktiv 2001/23 ska tolkas så, att tillämpningsområdet för direktivet omfattar ett fall där ett offentligt företag, som ansvarar för ekonomisk verksamhet bestående i hanteringen av intermodala transportenheter, medelst ett avtal om tillhandahållande av allmännyttiga tjänster anförtror åt ett annat företag att bedriva verksamheten genom att ställa nödvändig infrastruktur och anläggningar som de äger till det sistnämnda företagets förfogande, och därefter beslutar att säga upp avtalet utan att överta det sistnämnda företagets personal med motiveringen att det i fortsättningen självt önskar bedriva verksamheten med sin egen personal.

45 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.