Förslag till avgörande av generaladvokat HENRIK SAUGMANDSGAARD ØE föredraget den 21 april 2016

1 Originalspråk: franska.

2 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239). I den domen slog domstolen fast att artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning antagen av en federerad enhet i en medlemsstat, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken arbetsgivare som har driftställe inom denna enhets territorium måste avfatta gränsöverskridande anställningsavtal endast på den federerade enhetens officiella språk, vid äventyr av att avtalen annars ogiltigförklaras av domstol ex officio.

3 Gecoördineerde Grondwet (Samordnad konstitution) av den 17 februari 1994 (Belgisch Staatsblad, 17 februari 1994, s. 4054).

4 Lagar som samordnats i kungliga kungörelsen (koninklijk besluit ) av den 18 juli 1966 (Belgisch Staatsblad, 2 augusti 1966, s. 7799), nedan kallade de samordnade lagarna.

5 Decreet tot regeling van het gebruik van de talen voor de sociale betrekkingen tussen de werkgevers en de werknemers, alsmede van de voor de wet en de verordeningen voorgeschreven akten en bescheiden van de ondernemingen (dekret om språkanvändningen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt när det gäller företagshandlingar som ska utställas enligt lag eller förordning) av den 19 juli 1973 (Belgisch Staatsblad av den 6 september 1973, s. 10089) (nedan kallat språkanvändningsdekretet).

6 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

7 Se decreet tot wijziging van artikel 1, 2, 4, 5, 12 en 16 van het decreet van 19 juli 1973 tot regeling van het gebruik van de talen voor de sociale betrekkingen tussen de werkgevers en de werknemers, alsmede van de door de wet en de verordeningen voorgeschreven akten en bescheiden van de ondernemingen (dekret varigenom artiklarna 1, 2, 4, 5, 12 och 16 i ovannämnda dekret av den 19 juli 1973 ändrades) av den 14 mars 2014 (Belgisch Staatsblad, 22 april 2014, s. 34371), som trädde i kraft den 2 maj 2014. Se i detta avseende punkt 91 i detta förslag till avgörande.

8 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) (nedan kallad Rom I-förordningen) som enligt artikel 28 ska tillämpas på avtal som, såsom det i det nationella målet, ingåtts efter den 17 december 2009.

9 Denna princip nämns bland annat i skäl 11 i Rom I-förordningen.

10 Se skäl 37 i Rom I-förordningen.

11 I enlighet med vad som krävs enligt domstolens fasta rättspraxis (se, bland annat, dom av den 18 februari 2016, Finanmadrid EFC, C‑49/14, EU:C:2016:98, punkt 28 och följande punkter).

12 I punkterna 2 och 3 i artikel 9 görs en åtskillnad mellan de möjliga verkningarna av internationellt tvingande regler i den medlemsstat där den domstol där talan väckts har sitt säte och av internationellt tvingande regler i den medlemsstat där avtalet ska utföras.

13 Se, i detta avseende, bland annat, Nuyts, A., Les lois de police et dispositions impératives dans le Règlement Rome I, Revue de droit commercial belge, 2009, nr 6, s. 553 och följande sidor, punkt 10.

14 Se dom av den 17 oktober 2013, Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:663, punkterna 47 och 50), där domstolen med avseende på Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag på avtalsförpliktelser (EGT L 266, 1980, s. 1), slog fast att [d]et [således] ankommer … på den hänskjutande domstolen att – vid sin bedömning av huruvida den nationella lag som den avser ska ersätta den lag som uttryckligen valts av avtalsparterna utgör 'internationellt tvingande regler’ – ta hänsyn inte bara till den exakta lydelsen av denna lag, utan även till systematiken i och samtliga omständigheter under vilka lagen antogs, för att kunna avgöra om den är tvingande, om det framgår att den nationella lagstiftaren har antagit lagen för att skydda ett intresse som av den berörda medlemsstaten anses vara väsentligt. Se även generaladvokaten Wahls förslag till avgörande i målet Unamar ( C‑184/12, EU:C:2013:301, punkt 30 och följande punkter).

15 Den belgiska regeringen har i detta avseende hänvisat till förteckningen över obligatoriska uppgifter som återfinns i artikel 5 i den kungliga kungörelsen avseende åtgärder som avser att säkerställa betalning av mervärdesskatt (koninklijk besluit nr. 1 met betrekking tot de regeling voor de voldoening van de belasting over de toegevoegde waarde) av den 29 december 1992 (Belgisch Staatsblad, 31 december 1992, s. 27976), senast ändrad genom kunglig kungörelse av den 19 december 2012 (Belgisch Staatsblad, 31 december 2012, s. 88559).

16 Begränsningen till obligatoriska uppgifter i fakturor förefaller visserligen relativt klar med hänsyn till de samordnade lagarna, men det föreligger däremot en motsättning vad gäller tillämpningsområdet för det flamländska språkanvändningsdekretet (se, bland annat, Gosselin, F., Le régime linguistique de la facture, i La facture et autres documents équivalents, utgivare Ballon, G.‑L., och Dirix, E., Kluwer, Waterloo, 2011, punkt 171 och följande punkter samt 203 och följande punkter).

17 Rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/45/EU av den 13 juli 2010 om ändring av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt vad gäller regler om fakturering (EUT L 189, 2010, s. 1).

18 Se, bland annat, dom av den 6 mars 2003, Kaba ( C‑466/00, EU:C:2003:127, punkt 41), dom av den 1 juni 2006, Innoventif ( C‑453/04, EU:C:2006:361, punkt 29), och dom av den 8 juli 2010, Sjöberg och Gerdin ( C‑447/08 och C‑448/08, EU:C:2010:415, punkt 54).

19 Dom av den 29 oktober 2009, Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 38).

20 Se, bland annat, dom av den 26 juni 2008, Burda ( C‑284/06, EU:C:2008:365, punkt 39), dom av den 29 oktober 2009, Pontin ( C‑63/08, EU:C:2009:666, punkt 49), och dom av den 28 juli 2011, Samba Diouf ( C‑69/10, EU:C:2011:524, punkt 59 och följande punkt).

21 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

22 Se, bland annat, dom av den 26 november 2015, Aira Pascual m.fl. ( C‑509/14, EU:C:2015:781, punkt 22) och dom av den 17 december 2015, Viamar ( C‑402/14, EU:C:2015:830, punkt 29).

23 Se, bland annat, dom av den 1 oktober 2015, Doc Generici ( C‑452/14, EU:C:2015:644, punkt 33 och följande punkt, och där angiven rättspraxis).

24 Den belgiska regeringen har i detta avseende hänvisat till dom av den 11 december 2003, Deutscher Apothekerverband ( C‑322/01, EU:C:2003:664, punkt 64), där det slogs fast att nationella bestämmelser inom ett område där det har skett en uttömmande harmonisering på gemenskapsnivå skall bedömas mot bakgrund av harmoniseringsåtgärdens bestämmelser och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna. Domstolen tillade emellertid även att [m]edlemsstaterna … är … skyldiga att ta hänsyn till fördraget när de utövar sin befogenhet enligt … [den berörda bestämmelsen i sekundärrätten i förevarande mål], vilket uttryckligen föreskrivs i den bestämmelsen och att den omständigheten att den finns [således inte] innebär … att det inte är nödvändigt att pröva huruvida det nationella förbud som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är förenligt med artiklarna 28–30 EG (se punkt 65).

25 I artikel 248a i dess lydelse enligt rådets direktiv 2010/45 anges följande: [f]ör kontrolländamål, och vad gäller fakturor som avser leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster på deras territorium och fakturor som mottas av beskattningsbara personer som är etablerade på deras territorium, får medlemsstaterna, i fråga om vissa beskattningsbara personer eller i vissa fall kräva översättning till deras officiella språk. Medlemsstaterna får emellertid inte införa något allmänt krav på att fakturorna ska översättas.

26 Vid förhandlingen gjorde den belgiska regeringen gällande att den omständigheten att Republiken Italien således på vissa villkor kunde kräva en översättning av en faktura som upprättats på flamländska enbart hade varit relevant om den uppfattning som företräds av regeringen godtas, nämligen att det är möjligt att kräva att en näringsidkare ska upprätta fakturan på ett annat språk än destinationsmedlemsstatens.

27 I skäl 6 i direktiv 2006/112 anges att [d]et är nödvändigt att gå fram i etapper, eftersom harmoniseringen av omsättningsskatter leder till förändringar i medlemsstaternas skattestruktur och får betydande konsekvenser på budgetområdet och det ekonomiska och sociala området.

28 Se, bland annat, dom av den 26 februari 2015, VDP Dental Laboratory m.fl. ( C‑144/13, C‑154/13 och C‑160/13, EU:C:2015:116, punkt 60, och där angiven rättspraxis).

29 Se, artikel 226 respektive artikel 229 i direktiv 2006/112.

30 Kommissionen har i sitt muntliga yttrande anfört att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om mervärdesskatt enbart har harmoniserats på de områden där detta är nödvändigt för att garantera att det inte föreligger någon skillnad i behandling i mervärdesskattehänseende mellan ekonomisk verksamhet som omfattas av mervärdesskatt.

31 I detta avseende slog domstolen med avseende på sjätte mervärdesskattedirektivet (rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, 1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) som har omarbetats genom direktiv 2006/112, i dom av den18 juni 2009, Stadeco ( C‑566/07, EU:C:2009:380, punkt 33) fast att det ankommer på den nationella domstolen att med hänsyn tagen till samtliga relevanta omständigheter kontrollera till vilken medlemsstat den mervärdesskatt som anges på fakturan i fråga ska betalas, med beaktande av bland annat vilket språk som fakturan är skriven på som enligt domstolen således inte kunde bestämmas i förväg med stöd av gemenskapsrätten.

32 Detta exakta syfte anges i skäl 46 i direktiv 2006/112.

33 I den första meningen i artikel 248a föreskrivs att kravet på en sådan översättning enbart kan avse vissa fakturor (i fråga om vissa beskattningsbara personer eller i vissa fall). I den sista meningen i denna artikel betonas för övrigt att något allmänt krav inte får införas.

34 Se punkt 3.6 i yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EUT C 306, 2009, s. 76) om kommissionens förslag som ledde till att direktiv 2010/45 antogs (COM(2009) 21 slutlig), som avsåg att minska den belastning som förekomsten av olika regler avseende fakturering medför för företag för mervärdesskatteändamål – genom att begränsa det handlingsutrymme som medlemsstaterna medges, framför allt vid gränsöverskridande elektronisk fakturering – men innehöll en artikel 248a med en mindre exakt ordalydelse än den slutliga versionen av detta direktiv (se sidorna 3, 10 och 23 i nämnda förslag). Artikel 22.3 b in fine i sjätte mervärdesskattedirektivet, i dess lydelse enligt artikel 28 h i detta innehöll en bestämmelse som i allt väsentligt liknande sistnämnda version.

35 Vidare fann kommissionen att en sådan språklagstiftning som den som avses i förevarande fall inte uppfyller villkoren för tillämpning av artikel 273 i direktiv 2006/112, eftersom den dels inte syftar till att säkerställa en riktig uppbörd av mervärdesskatten och förebygga bedrägeri, dels inför ytterligare krav i förhållande till dem som föreskrivs i kapitel 3 i detta direktiv, och framför allt i artikel 226.

36 För det fall att domstolen inte följer detta förslag ska det erinras om att samtliga sekundärrättsakter i unionen, såsom direktiv 2006/112, under alla förhållanden, såvitt det är möjligt, ska tolkas i enlighet med unionens primärrätt, och framför allt bestämmelserna i FEU-fördraget enligt en allmän tolkningsprincip (se, bland annat, dom av den 15 februari 2016, N. C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkt 48, och fotnot 24 i slutet i detta förslag till avgörande).

37 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

38 Den hänskjutande domstolen har påpekat att den tolkning som domstolen gjorde i den domen föranledde en ändring av det flamländska språkanvändningsdekretet i fråga om anställningsförhållanden (se punkt 13 i detta förslag till avgörande).

39 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

40 Ibidem (punkterna 19–22).

41 Min kursivering. Se bland annat avseende artikel 29 EG, nu artikel 35 FEUF, dom av den 8 november 2005 Jersey Produce Marketing Organisation ( C‑293/02, EU:C:2005:664, punkt 73), och av den 16 december 2008, Gysbrechts och Santurel Inter ( C‑205/07, EU:C:2008:730, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

42 Dom av den 16 december 2008, Gysbrechts och Santurel Inter ( C‑205/07, EU:C:2008:730, punkt 43), min kursivering. Se även generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i målet Gysbrechts och Santurel Inter ( C‑205/07, EU:C:2008:427, punkterna 57–65). I det målet innehöll en bestämmelse i den belgiska lagstiftningen som förbjöd leverantören att kräva förskott eller betalning av något slag innan ångerfristen har löpt ut vid distansförsäljning och fråntog dem således ett effektivt medel för att skydda sig mot risken att inte få betalt. Domstolen påpekade att förbudet i allmänhet har mer omfattande konsekvenser för den gränsöverskridande försäljning som sker direkt till konsumenterna, särskilt för försäljning som sker med hjälp av Internet. Detta beror bland annat på svårigheterna att driva in betalning, i synnerhet när det är fråga om relativt små belopp, från en konsument i en annan medlemsstat som inte uppfyller sina skyldigheter (se punkt 42 i domen).

43 Den litauiska regeringen har i sin tur i princip grundat sin ståndpunkt på den eventuellt bristande motiveringen till överensstämmelsen med bestämmelserna i FEU-fördraget avseende friheterna på den inre marknaden.

44 Se fotnot 42 i detta förslag till avgörande.

45 Med undantag för Konungariket Nederländerna.

46 När affärsförhållandet är begränsat till en medlemsstat där flera officiella språk används, vilket är fallet i Belgien, är det visserligen möjligt att mottagaren inte förstår det språk som föreskrivs, i förevarande fall nederländska, men sannorlikheten att detta sker i denna situation är betydligt mindre än när transaktionen genomförs vid handel mellan medlemsstaterna.

47 Se fotnot 92 i detta förslag till avgörande.

48 Det verkar som om New Valmar befann sig i en sådan situation, eftersom detta belgiska bolag direkt avfattat de fakturor som det utställt till sin koncessionsinnehavare på italienska.

49 Se punkt 97 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

50 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

51 Såsom för övrigt den belgiska regeringen erkänt.

52 Det är bland annat möjligt att ändringen, uppåt eller nedåt, av det pris som ursprungligen fastställdes i det avtal som undertecknades av de berörda parterna, sker genom fakturor, varvid betalningen kan jämställas med ett godtagande av en sådan ändring av ramavtalet. I fakturan fastställs även andra faktorer, framför allt betalningssätt och förfallodag.

53 Se punkt 61 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

54 Min kursivering. Avseende beslutet att inte kvalificera åtgärder som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importhinder i den mening som avses i artikel 34 FEUF, se bland annat dom av den 13 oktober 1993, CMC Motorradcenter ( C‑93/92, EU:C:1993:838, punkt 12) och av den 7 april 2011, Francesco Guarnieri & Cie ( C‑291/09, EU:C:2011:217, punkt 17 och där angiven rättspraxis). Se även i fråga om fri rörlighet för personer och etableringsfrihet, den rättspraxis som nämns i punkt 56 i generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i målet Gysbrechts och Santurel Inter ( C‑205/07, EU:C:2008:427).

55 Se dom av den 1 april 2008, Gouvernement de la Communauté française och gouvernement wallon ( C‑212/06, EU:C:2008:178, punkterna 51 och 52 och där angiven rättspraxis).

56 För fullständighetens skull, ska påpekas att man kan fråga sig om en sådan lagstiftning inte leder till indirekt diskriminering till nackdel för ekonomiska aktörer som inte talar nederländska. Jag kommer emellertid inte att uppehålla mig vid denna fråga, eftersom detta ändå enbart skulle vara av ringa betydelse i förevarande fall om domstolen skulle företa en sådan kvalificering, eftersom de berörda bestämmelserna kan motiveras med hänsyn till skyddet för ett officiellt språk i en medlemsstat, vilket är tillåtet enligt artiklarna 3.3 fjärde stycket och 4.2 FEUF och artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, under förutsättning att det bedöms om de är proportionerliga med detta mål (se även generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i målet Las, C‑202/11, EU:C:2012:456, punkt 39, och dom av den 16 april 2013, Las, C‑202/11, EU:C:2013:239, punkt 26).

57 Se, bland annat, dom av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

58 Restriktioner i den fria rörligheten för varor kan grundas på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell äganderätt förutsatt att de inte [utgör] ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta[r] en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.

59 Se bland annat dom av den 3 mars 2011, Kakavetsos‑Fragkopoulos ( C‑161/09, EU:C:2011:110, punkt 51), av den 16 april 2013, Las ( C‑202/11, EU:C:2013:239, punkt 23), och av den 12 november 2015, Visnapuu ( C‑198/14, EU:C:2015:751, punkt 110).

60 Kommissionen har i detta avseende hänvisat till dom av den 3 juni 1999, Colim ( C‑33/97, EU:C:1999:274, punkterna 39 –44), där det slogs fast att hinder för den fria rörligheten för varor som följer av språkkrav kan motiveras av målet att skydda konsumenter.

61 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

62 Se dom av den 28 november 1989, Groener ( C‑379/87, EU:C:1989:599, punkt 19), av den 12 maj 2011, Runevič‑Vardyn och Wardyn ( C‑391/09, EU:C:2011:291, punkterna 85 och 86), och dom av den 16 april 2013, Las ( C‑202/11, EU:C:2013:239, punkterna 25–27).

63 Såsom den hänskjutande domstolen anfört har fakturorna framför allt ett avtalsrättsligt syfte, eftersom de utgör en bekräftelse av en fordran som en avtalspart har gentemot en annan avtalspart inom ramen för fullgörandet av ett avtal och utgör ett bevismedel, men de används även som administrativa och skattemässigta instrument gentemot myndigheterna i såväl säljarens land som i köparens land. Avseende de många funktioner som fakturor har och de olika källorna för skyldigheten att utfärda fakturor i belgisk rätt, se Ballon, G.‑L., Généralités, i La facture et autres documents équivalents, ovan, punkt 9 och följande punkter och punkt 38 och följande punkter.

64 Den litauiska regeringen har gjort gällande att den omständigheten att fakturor är officiella handlingar som kan användas i olika syften i såväl offentligrättsliga- som privaträttsliga relationer gör det nödvändigt att kräva att de upprättas på det officiella språket för att förhindra att detta inte upphör att användas på dess nyckelområden, nämligen inom ramen för medlemsstatens styrelse och förvaltning, och att dess användning inte minskar till följd av att det blir allt vanligare att använda utländska språk i internationella handelsförbindelser.

65 Se bland annat med avseende på den fria rörligheten för varor dom av den 20 februari 1979, Rewe‑Zentral ( 120/78, EU:C:1979:42, punkt 8), med avseende på den fria rörligheten för arbetstagare dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland ( C‑490/04, EU:C:2007:430, punkt 70), och av den 16 april 2013, Las ( C‑202/11, EU:C:2013:239, punkt 28), med avseende på etableringsfriheten, dom av den 15 maj 1997, Futura Participations och Singer ( C‑250/95, EU:C:1997:239, punkt 31) och dom av den 8 juli 1999, Baxter m.fl. ( C‑254/97, EU:C:1999:368, punkt 18), med avseende på friheten att tillhandahålla tjänster, dom av den 28 oktober 1999, Vestergaard ( C‑55/98, EU:C:1999:533, punkt 23) och av den 7 oktober 2010, dos Santos Palhota m.fl. ( C‑515/08, EU:C:2010:589, punkt 48), med avseende på den fria rörligheten för kapital, dom av den 28 oktober 2010, Établissements Rimbaud ( C‑72/09, EU:C:2010:645, punkt 33).

66 Denna lagstiftning möjliggör nämligen för anställda vid myndigheten i den berörda regionen att ta del av innehållet i de fakturor som upprättats inom dess territorium på det officiella språket i denna region och inte på ett språk som de inte behärskar, vilket gör det möjligt för dem att genomföra en direkt, omedelbar och säker kontroll. Se även generaladvokaten Jääskinens förslag till avgörande i mål Las ( C‑202/11, EU:C:2012:456, punkt 50).

67 Det ska erinras om att det i mervärdesskattemässigt hänseende enligt artikel 248a i direktiv 2006/112 är möjligt att kräva en översättning av vissa fakturor för kontrolländamål. Det ska härvid beaktas att en faktura fyller tre funktioner. Den innehåller information om den mervärdesskatteordning som ska tillämpas, den möjliggör för skattemyndigheten att utföra kontroller och möjliggör för konsumenter att vid behov visa att rätt till avdrag föreligger (Terra, B., och Kajus, J., A Guide to the European VAT Directives, volume 1, IBDF, Amsterdam, 2014, s. 1401).

68 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

69 På de villkor och med de begränsningar som anges i punkt 12 i detta förslag till avgörande.

70 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239, punkt 29 och följande punkter).

71 Det är utrett att den aktuella lagstiftningen inte utgör hinder för parterna att avfatta sina avtal avseende varor på ett annat språk än nederlänska, till skillnad från vad som föreskrevs vid tidpunkten för den ovannämnda domen Las i fråga om anställningsavtal.

72 Se ovan punkt 69 i detta förslag till avgörande.

73 Såsom de allmänna försäljningsvillkoren eller uppgifterna avseende betalningssätt.

74 Se även punkt 33 i detta förslag till avgörande.

75 Se punkterna 77 och 78 i detta förslag till avgörande.

76 Se ovan punkt 66 i detta förslag till avgörande.

77 Avseende de olika funktioner som fakturor fyller se även fotnot 63, 64 och 67 i detta förslag till avgörande.

78 Se analogt avseende artikel 30 i EG-fördraget och rådets direktiv 79/112/EEG av den 18 december 1978 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning, presentation och reklam i fråga om livsmedel (EGT L 33, 1979, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2 s. 130), bland annat dom av den 12 september 2000, Geffroy ( C‑366/98, EU:C:2000:430, punkt 25 och följande punkter), och den rättspraxis på området som anges i generaladvokaten Ruiz‑Jarabo Colomers förslag till avgörande i målet Geffroy ( C‑366/98, EU:C:1999:585, punkt 19 och följande punkter).

79 New Valmar har gjort gällande att samtliga dessa fakturor visserligen skulle ha avfattas på nederländska, men de skulle ha åtföljts av en översättning på det språk på vilket avtalet upprättats för att hindra de utländska kunderna från att göra gällande villfarelse eller vilseledande när de inte förstår uppgifterna på fakturorna, vilket utgör en alltför långtgående uppgift för ett företag som, såsom New Valmar, säljer tusentals små produkter (nappflaskor, nappar, leksaker etcetera). Den har även anfört ett antal andra praktiska frågor bland annat den omständigheten att köpare och säljare inte kan använda elektroniska order- eller faktureringssystem som endast fungerar på ett enda språk.

80 New Valmar har i detta avseende hänvisat till olika källor i doktrinen och anfört att fakturan enligt tidigare handelsbruk skulle upprättas på mottagarens språk eller på ett språk som var brukligt inom det berörda ekonomiska området.

81 Se analogt avseende möjligheten för den nationella domstolens att beakta internationella handelsbruk för att fastställa behörig domstol inom ramen för fastställande av den ort där ett avtal om försäljning av varor fullgörs, dom av den 9 juni 2011, Electrosteel Europe ( C‑87/10, EU:C:2011:375, punkt 20 och följande punkter), eller bedömningen av giltigheten av en prorogationsklausul, dom av den 16 mars 1999, Castelletti ( C‑159/97, EU:C:1999:142, punkt 18 och följande punkter), och artikel 25.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

82 Se punkt 47 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

83 Se artikel 2 första stycket i dekret avseende skydd för friheten att använda franska i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt när det gäller företagshandlingar som ska utställas enligt lag eller förordning (decreet inzake de bescherming van de vrijheid van het taalgebruik van de Franse taal in de sociale betrekkingen tussen de werkgevers en hun personeel, alsook van akten en dokumenten van ondernemingen opgelegd door de wet en de reglementen) av den 30 juni 1982 (Belgisch Staatsblad av den 6 augusti 1982, s. 9863).

84 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2015, Trijber och Harmsen ( C‑340/14 och C‑341/14, EU:C:2015:641, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

85 Se punkt 13 och fotnot 38 i detta förslag till avgörande. s.

86 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

87 Enligt punkt 2 ska den berörda arbetstagaren vara bosatt i en annan medlemsstat eller i en annan stat som är part i EES-avtalet, eller i Belgien, men ha utövat rätten till fri rörlighet för arbetstagare eller etableringsfriheten.

88 Dom av den 16 april 2013 ( C‑202/11, EU:C:2013:239).

89 Under förhandlingen ifrågasatte den belgiska regeringen vart och ett av dessa påståenden. Den gjorde bland annat dels gällande att såväl den ursprungliga fakturan som ersättningsfakturan som avsåg samma gemenskapsinterna leverans kunde medföra befrielse från mervärdesskatt i Belgien, dels att parterna hade rätt att fastställa förfallodagen, oberoende av den tidpunkt vid vilken fakturan upprättades eller ersattes. Kommissionen har rätt i att det fortfarande råder osäkerhet om rättsläget, eftersom det cirkulär från den belgiska skattemyndigheten av den 23 januari 2013 som den belgiska regeringen åberopat inte är rättligt bindande och domstolen är skyldig att ex officio ogiltigförklara en faktura som utställts i strid med lag. Därutöver är det i praktiken mycket väl möjligt att parterna inte fastställt ett annat förfallodatum för fordringen än det datum som anges i fakturan.

90 Den hänskjutande domstolen har inte klargjort hur de sanktioner som föreskrivs i artikel 10 i det flamländska språkanvändningsdekretet ska genomföras (se punkt 11 i detta förslag till avgörande), bland annat vad gäller frågan om och i vilken utsträckning en eventuell ersättningsfaktura till en faktura som utställts i strid med tillämplig lagstiftning behåller giltigheten av den ursprungliga handlingen med retroaktiv verkan. Se i detta avseende även Gosselin, F., ovan punkt 188 och följande punkter.

91 Det är paradoxalt att New Valmars italienska koncessionsinnehavare kan använda det flamländska språkanvändningsdekretet för att få de fakturor som utställts till bolaget på italienska som vederbörande förstår ogiltigförklarade.

92 Den belgiska regeringen har själv noterat att fakturan under vissa förhållanden har en bevisfunktion, eftersom en faktura som godkänts i förhållande till en näringsidkare utgör bevisning för avtalet, samt att fakturan är en redovisningshandling och att den utgör den vanligaste typen av bevis.

93 Av de uppgifter som lämnats till domstolen framgår att en sådan faktura enligt den lagstiftning som är aktuell i förevarande mål ska avfattas på nederländska, i vart fall delvis, nämligen vad gäller de uppgifter som krävs enligt mervärdesskattelagstiftningen, eller i dess helhet, och att den hänskjutande domstolen ensam är behörig att undanröja de tvivel som den belgiska regeringen hyser avseende räckvidden av de krav som följer av den nationella lagstiftningen (se punkt 30 och följande punkter i detta förslag till avgörande).